Världsinfektionsfonden i morgon-TV

Förr, när jag arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, hörde jag till dem som anlände tidigt och följaktligen såg morgon-TV-sändningarna med en mugg nybryggt kaffe att läppja på.

Numera ingår morgon-TV inte i mina normala vanor, men när nu hustrun skulle medverka i TV 4:as morgonsändning – klockan kvart över sju! – steg jag förstås upp och tittade.

Det pågår en stor aidskonferens – Hiv/Aids dödar tre miljoner per år – och Birgitta var ombedd att medverka för Världsinfektionsfondens räkning.

När det gäller Hiv/Aids, som var ämnet för dagens alltför korta samtal, går utvecklingen ändå åt rätt håll, kanske för att den här farsoten också i hög grad drabbar den rika världen.

Svårare att mobilisera tillräckligt med resurser för forskning, läkemedel och vård är det, när det gäller mer u-landsdrabbande infektionssjukdomar som malaria, diarréer, lunginflammation och tuberkulos.

Världsinfektionsfonden, som Birgitta har varit med om att dra i gång, arbetar över hela fältet, alltså både med Hiv/Aids och de övriga nämnda infektionssjukdomarna.

Jag gissar att ganska många av morgon-TV-tittarna mer än gärna skulle skänka en slant för att komma till rätta med de här farsoterna som drabbar och dödar så många – bara de visste vart man skulle skicka pengarna. Det upplyste nämligen TV 4 inte om.

Men ni ska få kontot av mig: Världsinfektionsfonden, plusgiro 90 00 65-4.

* * *

Också musikaliskt utbyte fick jag av att stiga upp denna tidiga timme och se på morgon-TV.

Direkt efter inslaget om Hiv/Aids kom nämligen ett sångnummer med Sofie Livebrant. Mer om henne kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Musik – här.

Tid för umgänge

Sommaren är en härlig tid, med rikliga möjligheter att träffa barn och barnbarn.

Först ute på banan i år är Matti och hans Karin. De kom hit till Öregrund i går. Birgitta serverade ugnsbakad röding, och sen tittade vi allihop på kvällens rätt förvirrade Miss Marple-deckare. I dag har de tagit en långpromenad runt Öregrund, barndomens sommarland för Matti. Och så har Matti hjälpt sin gamle och hjärtsvage far med att sortera in alla mapparna med trädgårds- och veckotidningar respektive serietidningar och seriealbum till sina utvalda platser långt in på den heta och svårforcerade vinden.

Jag har lagat fisksoppa till lunch, och till middag får vi grillmat, lagad av Matti och Karin.

På lördag ska vi allihop till Rinkeby för att fira Annas flickor, Sara som blir 18 – får rösta för första gången nu i september – och Amanda som blir 16; de har födelsedag med en dags mellanrum och blir därför båda firade på den mellanliggande dagen. Jag ska sova i Uppsala natten mot lördag för att under lördag förmiddag kunna hinna med också Melodikrysset. Sen blir vi skjutsade till Rineby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger.

I dag ringde också Kerstin från Uppsala. Hon, Bo och barnen, Viggo och Klara, har semester och har gjort en massa roliga saker tillsammans, senast varit på Furuvik – kolla gärna bilderna på Kerstins blogg! Dess förinnan var barnen en vecka hos farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå, och nu är det morfars och mormors tur att få besök. Barnen kommer att lämnas här på tisdag, varefter deras pappa och mamma åker till Tyskland veckan ut för att hälsa på goda vänner. På måndag kommer Kerstin hit till Öregrund och stannar ytterligare en vecka här med barnen – det är hennes sista semestervecka, medan Bo då redam har börjat jobba igen. Bo och Kerstin gör som många andra småbarnsföräldrar: semestrar lite om lott för att ge ungarna en så lång sommarledighet som möjligt.

Morfar och mormor är beredda. Vi ska plocka fram både riddarborgen och de andra uteleksakerna, även göra badturer med ungarna. Dock saknar vi efter mordbranden här om året en uppblåsbar pool. Birgitta var i järnhandeln och tittade på den som fanns där, men den var alldeles för liten. Men vi ska försöka lösa det här till dess att barnen kommer.

Sommar med Elisabeth Åsbrink

Jo, jag har hört på praktiskt taget alla Sommar-program i P 1 hittills den här säsongen. Flera av Sommar-värdarna – Meta Velander, Jill Johnson, Michael Bindefeldt, ja till och med Mats Sundin – har varit intressanta att lyssna på i enskildheter, men jag har inte hittat den där speciella röda tråden som skulle ha förmått mig att trotsa värmen och sätta mig vid datorn för att skriva.

Men så kom det då i dag en sommarpratare, Elisabeth Åsbrink, vars program jag tyckte hängde ihop och genomgående var intressant. Som det ska vara i bra Sommar-program, utgick hon från det personliga, i det här fallet hennes eget arbete med den förra året utkomna boken ”Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander”. Det här arbetet innefattade samtal med inte bara Norén utan också flera av de övriga inblandade.

Journalister beskylls inte så sällan, ibland med viss rätt, för sensationslystnad, men den som lyssnade på Åsbrink insåg ganska snart att hon faktiskt var intresserad av mer än de bjärta och nog så hemska händelser det hon skildrar rymmer. Hon var uppenbart intresserad av de motiv, den moral och de bakomliggande faktorer som ledde alla de agerande fram till avslutningens crescendo.

Jag känner inte Elisabeth Åsbrink, men när jag fick mitt uppdrag att skriva rapportboken om IB, det som blev mastodontboken ”VITBOK – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (2001), ringde hon mig med jämna mellanrum och ville ha ett löfte om en längre intervju, när den publicerades. Sen drog arbetet ut på tiden, och jag tror att hon hann byta arbete innan jag äntligen blev klar. Men när jag i dag hörde henne borra i alla relevanta aspekter av ett ämne, kan jag så här retroaktivt beklaga, att hennes planerade IB-intervju aldrig blev av.

Jag gillade hennes musikval också, och jag syftar då verkligen inte bara på avslutningslåten ”Blue Skies” med Ella Fitzgerald eller på ABBA eller Ulf Lundell. P J Harvey har jag åtminstone gett till dottern, men där fanns mycket annat som jag gärna skulle lyssna mer på.

1950-tal, och vi blir folkhemssvenskar

Dottern, Kerstin, publicerar på sin blogg – här – en svit bilder tagna i mitt föräldrahem i Juniskär. De ser ut att vara från senare delen av 1950-talet, och det tycks vara helg eftersom vi är finklädda, möjligen påsk eftersom jag ser ris i en vas.

Vi kom till Sverige i krigsslutet, i stort sett bara med våra kläder som egendom, men på den tiden var också de svenskar som bodde i Juniskär nästan lika fattiga som vi. Men vindarna vände: under loppet av 1950-talet växte välståndet, också den sociala välfärd som tillät mig och mina bröder att gå i de skolor vi hade intellektuell kapacitet till. Vi, en estnisk flyktingfamilj, förstod att uppskatta Tage Erlanders svenska folkhem, och eftersom vi var en strävsam och hårt arbetande familj, blev vi accepterade som en ny och välkommen del av det svenska samhället.

Vår hyresvärd, Kjell Nordin, som bodde på övervåningen, var murare, fackligt aktiv och av både social erfarenhet och övertygelse socialdemokrat. Han prenumererade på Nya Samhället (s), senare Dagbladet (s), och med honom hade både jag och mina föräldrar våra första diskussioner om förhållanden i det som nu var vårt nya samhälle.

Jag hade tidigt börjat tjäna julpengar på jultidningsförsäljning, och eftersom jag var ganska framgångsrik, kontaktades jag av centralombudet i Sundsvall för Folket i Bild, som värvade mig som tidningsförsäljare i Juniskär med omnejd. Det gick bra, och jag utvidgade snart till att bli ombud också för FiBs folkböcker.

Med det här följde läsning av proletärförfattarna, i folkbokform eller som följetonger i FiB. Också min mamma, Edla, som kom från en mycket läsande men samtidigt mycket fattig familj i vår estniska hemby, började läsa Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och andra arbetarförfattare – se den mycket typiska bokläsarbilden av henne – och man märkte snart att hon tog intryck, även politiskt, av det hon läste. Pappas väg till socialdemokratin hade mer med hans erfarenheter som industriarbetare att göra, och det var väl ATP-striden som slutgiltigt gjorde honom till en närmast orubblig socialdemokrat.

Själv blev jag först i vår familj att radikaliseras. Jag brukar ibland säga, att jag blev övertygad socialist, inte bara socialdemokratisk sympatisör, när jag sålde och själv läste Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn”. Den finns bland andra FiB-böcker i bokhyllan som syns på flera av bilderna. Bokhyllan fick jag av mina föräldrar när jag fyllde 20 år 1957, så möjligen är de foton Kerstin har lagt ut på sin blogg tagna påsken 1958. Bokhyllan flyttade jag sen till mitt hyresrum i Uppsala – den finns numera hemma hos Kerstin.

Jag känner igen många av bokryggarna i hyllan, eftersom alla böcker där är mina. Jag ser där till exempel de italienska respektive latinamerikanska serierna i Folket i Bilds världsbibliotek, liksom Ivar Öhmans tre fina lyrikantologier, de som bildade startpunkterna för FiBs lyrikklubb.

I den var jag med från starten. Jag gick också med i FiBs konstklubb och vann där i dess medlemslotteri nästan omedelbart den tavla som finns på väggen ovanför bokhyllan. Den där tavlan finns numera ovanför en CD-hylla i vårt sovrum i Uppsala.

Sommarprogram som illustrerar det förändrade mönster partierna möter inför valet

Jag har inte den blekaste aning om vilket parti Viveca Sten röstar på. Jag känner henne inte och har inte ens läst en enda av de deckare med sandhamnsmotiv hon har gett ut.

Men medan jag lyssnade på hennes Sommar-program, slogs jag av att hon är ett typiskt exempel på att allt fler människor i dag i allt mindre utsträckning går att placera politiskt utifrån yttre kriteria som jobb och klasstillhörighet. Hon kom från en familj, som man kan ana var borgerlig och hyggligt välbeställd – familjen bodde i Bromma och hade sommarställe i Sandhamn. En sommar i Sandhamn träffade hon den som skulle komma att bli hennes älskade man – men först tvekade hon; han var ju SSUare!

Hon besatt den tåga och initiativkraft som är den bildade och initiativkraftiga borgerlighetens signum: tog sig förbi de trögheter och flaskhalsar som ibland finns i offentlig vård och fick till slut bukt med de fruktansvärda ryggsmärtor hon plågades av.

Men hon är också chefsjurist hos en statlig institution, Posten. Samtidigt arbetar hon även åt en frivilligorganisation, Röda korset.

Hon är en varm anhängare av jämnare könsfördelning på olika samhällsområden, förr ett säkrare tecken på vänsterorientering än det är i dag, då delar av den politiska borgerligheten har anslutit sig till samma spår.

Så vitt jag förstår är hon lite av sinnebilden för de många nutida lite mer svårplacerade väljarna, de som partierna nu har att bearbeta.

Det här gäller oavsett om hon själv är aldrig så säker på vilket parti som får hennes röst.

Sommar i P1. Och på Skansen

Jag använder dagligen datorn, både för att söka information och för att själv skriva, men jag kan inte påstå att jag blev våldsamt fångad av det Sommar-program Nicklas Lundblad, datanörd anställd hos Google i Californien, presterade. Programmet innehöll förvisso en del intressanta saker, men det lyfte aldrig till de där höjderna bra Sommar-program ibland gör. Att man är duktig på sitt område är ingen garanti för att man också kan göra bra radioprogram.

Mer sommarkänsla fanns det då trots regnet i kvällens ”Allsång på Skansen”.

Men ännu mer gick allsångsprogrammet den här gången – mitt under almedalsveckan – i politikens tecken. Själva fenomenet politik bejakades: Marie Bergman framförde en låt hon hade framgång med 1976, ”Ingen kommer undan politiken” med svensk text av Ola Magnell. Det fransk-kanadensiska originalet ”Complainte pour Ste-Catherine” gjordes året före av Anna McCarrigle (text) och Phillippe Tartartcheff (musik) och sjöngs in av Kate och Anna McCarrigle samma år. Det här är en låt som, särskilt med sin svenska text, innehåller en bra uppmaning bland annat till de många unga på Skansen och som Marie Bergman också uppmanade att gå och rösta.

Och mer politik blev det ju den här gången på Skansen – jag tänker då inte främst på ”Mona Sahlins” framträdande.

De rödgrönas färger försvarades där främst av Mikael Wiehe, som startade med en kärlekssång, som han dock så fort han fick chansen dedikerade till de sjuka, de arbetslösa och andra utsatta grupper.

Men den sång han hade valt som allsång var hans egen översättning av Woody Guthries legendariska ”This Land Is Your Land”-

År 2000 kom Mikael Wiehes CD “En sång till modet” (EMI 7243 5256432 3). Det är där han lanserar sin utmärkta version av Guthries sång, som på svenska heter “Det här är ditt land”.

Wiehes svenska text plus noter hittar man i Mikael Wiehes bok “Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002):

Det här är ditt land

Svensk text: Mikael Wiehe, 2000
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World’s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Refräng:
Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till Norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej

1.
Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej

2.
Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

3.
Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej

4.
Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

5.
Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej

6.
Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

Mikael Wiehes text är till det yttre mindre politisk än min egen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, ”Det här är ditt land” – men i det lägger jag inte någon värdering. För i rätt sammanhang kan den, har det visat sig, få en enorm politisk laddning.

Den 16 januari 2001 samlades en mycket stor del av Sveriges främsta artister på Globen för galan ”Hela Sverige – artister mot nazister”.

Scenshowen och en dubbel-CD med samman namn, “Hela Sverige – artister mot nazister” (Sveriges skivbolag 7243 5 31810 2 4, 2001) avslutas av Emilia, Petter, Feven, Daddy Boastin, ADL, Ola Salo, Cajsalisa och Blacknuss med Mikael Wiehes “Det här är ditt land”. Skivan börjar också med samma låt, fast då i en studioversion med ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Petter och Peps Persson, och den versionen är ännu bättre.

Det kunde inte bli mer politiskt än så här: Lisa Ekdahls rikssvenska och Peps Perssons skånska blandas med röster som varje lyssnare, med hjälp av uttalet, kan räkna ut hör till någon med utländsk bakgrund. Tillsammans besjunger de ett Sverige, som “tillhör dej och mej”.

Fast mot hela det här uppbådet behövde ju inte högerns sångrepresentant på Skansen i kväll tävla. Det räckte med Mikael Wiehe.

Wille Crafoord, släng dig i väggen!

Vad jag gillar respektive inte begriper hos Anita Carrfors Bråkenhielm

Jag kan inte säga att Anita Carrfors Bråkenhielms Sommar-program berörde mig på djupet. Hennes musiksmak är inte min – men sådant brukar inte bekymra mig; jag håller öronen öppna för nya saker. Snarare var det ett par saker i hennes livshållning som kändes främmande för mig.

Hon är den som mer än någon annan, främst genom ”Robinson”, har introducerat realityserierna i svensk TV. Det har gett henne stor ekonomisk framgång, pengar att leva det fria liv som uppenbarligen är hennes rätta element. Men de media- och kulturpolitiska aspekterna av att dra stor publik till realityprogram av den här typen, diskuterade hon knappast, även om hon, relativt kort, nämnde det självmord den första Robinson-serien ledde till. Hon borde ju vara som klippt och skuren för att diskutera varför man ska sända TV-program som till stor del bygger på att exploatera människors lägsta instinkter. För att spetsa till det lite: Finns det några andra skäl än pengar att göra förnedrings-TV?

Vidare noterade jag att hon har en livshållning jag inte delar med henne. Hon är uppenbart starkt förändringsbenägen, också beredd att överge egna, till och med framgångsrika, projekt för utsikten att få göra något helt annat. Själv är jag en sån där som livet igenom bara varsamt har prövat nya färdriktningar, snarare långsamt har lagt byggsten på byggsten.

I det här ligger ingen kritik av Anita Carrfors Bråkenhielm; jag konstaterar bara att vi nog är mycket olika.

Fast på en viktig punkt håller jag helhjärtat med henne. Hela samhället skulle fungera mycket bättre, om kvinnor och män i ungefär lika utsträckning vore representerade, exempelvis, för att ta det exempel som var hennes, i ledningen för företagen.

Här gjorde hon en iakttagelse som också är min. Män som är beredda att samarbeta med kvinnor och dela med sig av makten till dem kan urskiljas genom att de är förmögna att ha vänskapliga, icke-sexuella relationer till kvinnor.

Missade miljoner

Om dagens Sommar-pratare, Ulf Malmros, vet jag inte mycket. Dock ser jag i en intervju med honom i Aftonbladet Söndag, påpassligt publicerad just i dag, att vigseln mellan honom och hans hustru förrättades av Mona Sahlin. Ulf och Mona blev bekanta med varann när de båda arbetade åt Robert Aschberg på TV3.

Till plussidorna med Ulf Malmros’ sommarprogram hörde att han, vilket väl har att göra med att han är filmregissör, kan berätta och ta ut poänger. Hans berättelse innehöll också dramatiska element som historien om hur han var nära att bli skjuten av John Ausenius, lasermannen, och den om tumören han drabbades av och opererades för precis före jul.

Musiken var, om man ser till Malmros’ yrke, välvald – filmmusik rakt igenom – men den filmmusik han spelade hade ju inte något påtagligt samband med det han pratade om före och efter låtarna.

En smått sensationell nyhet, en egen tabbe, avslöjade han också i sitt sommarprogram: Av Robert Aschberg fick han en pärm med ett manus, som man enligt Aschberg nog skulle kunna göra film av. Men Malmros stoppade undan pärmen med manuset i en hylla, där den förblev oläst. Först senare, och för sent, gick det upp för Malmros att den där pärmen kunde ha gjort honom till miljonär.

Den innehöll nämligen manuset till Stieg Larssons första bok i Millennium-serien, ”Män som hatar kvinnor”.

Melodikrysset nummer 26 2010

Sommarvädret är så vackert att man inte borde sitta inne, men vad gör man inte för Melodikrysset?

I dag hade jag problem bara med en enda fråga, den uppjazzade versionen av en barnvisa. Trots att jag fick båda bokstäverna och förstod att svaret måste bli ”ge” kom jag först ändå inte på vad det var för visa det handlade om. Trots att jag kan Astrid Lindgrens ”Madicken” från både böcker och film, tog det ända till slutet av krysset innan polletten trillade ner: Den här visan heter ”Ge mej mera köttbullar” och sjungs av Madicken och hennes lillasyster Lisabet.

Som om det därmed inte vore nog med Astrid Lindgren fick vi i dag dessutom höra den betydligt mer lättidentifierade ”Hujedamej”, som förekommer i filmerna om Emil i Lönneberga. ”Hujedamej, sånt barn han var”, utbrister där pigan Lina.

Vi som är lite till åren komna har under våra småskole- och folkskoleår också fått lära oss att sjunga ”Sommarvandring”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Sin ålderdomlighet till trots, med pluralskrivning av verb och allt, hör den hemma i det sommartema som fanns även i dagens melodikryss.

Vi hörde bland annat Östen Warnerbring drömma om sommaren med dig, ”En sommardröm i vitt”.

Och när Birger Sjöberg besjöng Frida i ”Den första gång jag såg dig”, här tolkad av Ernst Hugo Järegård, skedde ju detta en sommardag. Jo, jag har varit i Vänersborg i juni. På centerstämma. Som journalist.

Dagens allra första fråga har jag ett slags förhållande till som socialdemokrat. Ja, inte till själva låten, ”Stad i ljus”, känd från Melodifestivalen 1987. Men han som sjöng, Tommy Körberg, gjorde tillsammans med Monica Nielsen också en hörvärd arbetarrörelsesångplatta, ”…med hjärtat fyllt av trots”. Och Py Bäckman, som skrev ”Stad i ljus”, skickade tillsammans med Dan Hylander en av de största och vackraste kransarna till Olof Palmes begravning.

I årets melodifestival var en av de hyggligare bidragen ”Underbart” med Kalle Moraeus.

Ofta har jag svårt att komma i håg gamla melodifestivallåtar, men ”Upp o hoppa” från 2008 minns jag faktiskt spontant, kanske på grund av Frida Murenius’ frejdiga sångstil och kroppsspråk.

Vad jag kommer i håg, har jag aldrig sett TV-serien ”Cops”, vars signaturmelodi skulle leda oss till reggaebandet Inner Circle, som jag klarade utan större besvär. Jag gillar reggae, har faktiskt också varit en vecka på Jamaica.

Däremot var jag en hängiven TV-tittare, när ”Snobbar som jobbar” sändes. I den spelade Roger Moore och Tony Curtis ett par med rätt olika rollkaraktärer.

Kul med TV-serier som inte får en att med Magnus Uggla sjunga ”Jag mår illa”!

Sedan återstår det att redovisa ett par av dagens godbitar.

Jan Johansson gjorde underbar jazz på svenska av ”De sålde sina hemman”, som ju handlar om människor som står i begrepp att emigrera.

Och så hörde vi ett stycke mästerlig dragspelsjazz, Erik Franks ”Novelty Accordion”. När jag hör den, känner jag efterklanger av ett Sverige vi borde slå vakt om, ett land med folkparker och lövade dansbanor.

Skön sommar på er!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommardeckare

Jag hör till dem som under somrarna både läser deckare och ser TV-deckare. Jag har favoriter i ganska många deckargenrer och gillar både moderna och gammaldags deckare.

Agatha Christie har skrivit några läsvärda deckare, men naturligtvis är inte alla de mer än 60 böcker av henne som finns i våra deckarhyllor några mästerverk. Likväl förvånar det mig att hennes böcker numera så sällan finns tillgängliga i bokhandeln, antingen i pocket eller i någon serie med klassiska detektivromaner.

TV 4 visade senast förra sommaren en hel serie filmatiseringar av hennes Hercule Poirot-deckare, och nu har turen kommit till Miss Marple. De här brittiska filmatiseringarna är välgjorda, med både tidsfärg och omsorg om miljö – ibland är möjligen pusseldeckarstoryn med dess många (ofta misstänkta) personer svårare att uppfatta på film än i bok, där man ju kan gå tillbaka och kolla.

I kväll såg vi den första i sommarens serie av Miss Marple-deckare. Till det en smula märkliga hör att det av TV-tablåerna inte framgick, vilken Miss Marple-historia det var frågan om. Annars vore det, särskilt som det inte rör sig om någon helt okänd bok, väl inte så mycket begärt, om man fick den svenska boktiteln. I det här fallet var det fråga om ”Spegeln sprack från kant till kant” (i original ”The Mirror Crack’d from Side to Side”, för övrigt ett Tennyson-citat).

När jag, efter det att filmen hade börjat i TV, förstod vilken bok det var fråga om, var jag i första reklampausen och hämtade den i bokhyllan. Mitt exemplar är en Zebra-bok från 1965, en billigpocket från Bonniers. Roland Adleberth har översatt.

Finns det verkligen inte en publik i dag för utgivning av klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers, John Dickson Carr/Carter Dickson med flera?

De bästa deckarna av de här och många andra borde ju finnas tillgängliga för nya generationer, som kanske kommer i kontakt med deras stories just genom TV.