Melodikrysslösningen i mitt fall fördröjd av familjefest

Ibland, ytterst sällan i mitt fall, händer det att jag inte kan lösa Melodikrysset när det direktsänds.

Så är det i dag. Vi har familjefest på Birgittas sida.

Jag återkommer när jag har hunnit lyssna på programmet på webben, förmodligen på söndag.

Återkom gärna då.

Åter fel i Aftonbladets krypto

Jag har just löst Gudrun Petterssons Kryptiskt i veckans Aftonbladet Kryss & Quiz. Och som vanligt hittat ett fel där.

Ungefär på mitten till vänster finns ett vågrätt ord som, om 10 som i övriga fall = V, blir BAVNRÖST. Lodrätt genom detta går då ordet PVATKVARN.

Nu undrar jag om Gudrun Pettersson är skånska och har svårt med r:en.

Fast ännu hellre skulle jag vilja veta varför det vecka efter vecka blir fel i Aftonbladets krypto.

I Sommar finns den där blandningen som är dagens Sverige

Bland ”Sommar”-värdarna hittar man numera människor med ganska varierande etnisk bakgrund, det som utmärker dagens Sverige.

De två senaste dagarna ger exempel på detta, fast med hjälp av människor som har sin bakgrund i flyktinggrupper som kom relativt tidigt till Sverige, under andra världskriget. Ja, jag tvivlar på att många av lyssnarna, innan de lyssnade på de här båda programmen, ens hade en aning om att det inte rörde sig om pursvenskar sedan många generationer.

Lena Olving har nyligen utnämnts till Sveriges mäktigaste kvinna inom näringslivet – hon är vice VD i SAABs försvarsgren och har dess förinnan arbetat inom Volvo. Hon har en far som har varit rektor på Chalmers – men han kom hit från Estland.

Hur har då Lena Olving lyckats ta sig så långt inom en samhällssektor, så totalt dominerad av män? Ja – framgick det av hennes sommarprogram – inte hade hon tagit öppen kamp med alla slipsförsedda kolleger i styrelserummen. I stället hade hon tyst för sig själv sjungit ”Lilla snigel, akta dig”. Mitt intryck av henne var att hon långsiktigt hade vunnit sina slag med hjälp av list och överlägsen smartness.

Den här taktiken hade förvisso hjälpt henne själv, men som hon själv konstaterade: med den takt som råder i dag kommer det att ta ytterligare 70 år innan kvinnor är lika ofta representerade som män i maktpositionerna inom näringslivet. Hennes råd till kvinnorna – jobba ännu hårdare – var i det här avseendet i lamaste laget. Nog skulle lite kvotering snabba på processen så att det gick mycket fortare.

Men hennes attityd var alltså mer gladlynt än präglad av stridslystenhet, vilket underströks av låtvalet.

Vanna Rosenbergs farföräldrar kom hit från Polen, var judiska flyktingar undan förintelsen. Hon berättade om detta i ett starkt avsnitt mot slutet av sitt sommarprogram, där också farmodern, Hala, fick medverka med en bandad sång. Över huvud taget fanns det flera känslostarka partier i programmet, till exempel det hon berättade om sin systers död i cancer och där Carola Häggkvist visade sig ha haft en berömvärd inlevelseförmåga i den situation ett barn som är tillräckligt stort för att förstå vad som hotar henne genom henne fick stöd och hjälp.

Carola hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på på skiva – då föredrar jag vida, för att knyta an till Vanna Rosenbergs musikval, till exempel Svante Thuresson, Rebecca Törnqvist och Django Reinhardt – men efter det Vanna berättade om Carolas uppställning för systern, som hon alltså från början inte ens var bekant med, är jag beredd att förlåta henne mycket.

Vanna Rosenberg har spelat ganska mycket på Uppsala stadsteater, till exempel i dramatiseringen av Elsie Johanssons ”Nancy Victoria”. Jag håller henne för att vara en god skådespelerska, men medan jag sedan länge känner Elsie känner jag inte alls Vanna.

Däremot känner jag hennes far, debattören och författaren Göran Rosenberg. Inte nära men vi har ändå haft viss kontakt genom åren. Han är en av dem som under de där politiskt kaotiska åren i början på sjuttiotalet hade en maoistisk period, men jag minns också när han under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) en gång, helt utan att söka egen vinning, i ett brev till mig uttryckte sin uppskattning över det slags tidning – politik, kultur, reportage – jag gjorde. Politiskt skulle jag tro att vi i dag står varann ganska nära. Det grundar jag på ganska många av de debattartiklar av honom jag har läst i Dagens Nyheter – jag har för övrigt från bloggen lagt länkar till flera av dem. Och då tänker jag verkligen inte bara på vad han har gjort för att verka för sans och balans i israelfrågan utan ännu mer på vad han har skrivit om svensk inrikespolitik.

Sommar, sommar – och så kom Birgitta hit igen

Jag var ensam större delen av veckoslutet – Birgitta var inne i stan för att tillsammans med sonen, Matti, återställa ordningen i vår stamrenoverade lägenhet. Matti hjälpte sin mamma med alla tunga lyft – nu står till exempel bokhyllorna och byråarna i hallen på plats igen.

Själv lyssnade jag under helgen på ett par av den här sommarens mest intressanta Sommar-program.

Peter Anderssons program var mycket hörvärt, dock kanske inte främst för musikens skull – vi fick till exempel höra Jimi Hendrix för tredje gången på mycket kort tid. Därmed inget ont sagt om Jimi Hendrix.

Nej, Peter Anderssons styrka låg i att han var en så lysande berättare.

Allra först var jag konfunderad: det här hade jag ju hört förut; kunde det vara en repris? Nej, Peter Anderssons berättelse om en frånvarande far hade jag – kom jag snart på – tidigare hört i ”Samtal pågår”, i P1 med Katarina Hahr. Men det här är verkligen en historia värd att berättas en gång till. Och styrd bara av sig själv både i det här fallet och i andra – jag kan inte karaktärisera hans ömsinta och varsamt berättade historia om den första kärleken som annat än lysande – blev Peter Andersson en sån där levande människa som man önskar att man oftare mötte i ”Sommar”-programmen.

Men märkligt nog blev också nästa ”Sommar” – det med Annika Östberg – ett möte med en levande människa.

I hennes fall är det rent av märkvärdigt att hon efter allt det som hon har varit med om känns så levande – och då tänker jag inte på det dödsstraff som, efter ett kaotiskt liv som ändade i ond bråd död, hotade henne vid rättegången i USA. Jag är inte själv troende, men jag kan ju ändå förstå att hon har sökt sig till religionen i sitt famlande efter försoning och tröst.

Jag har sett att det här i landet finns människor som är moraliskt upprörda över att hon har getts möjlighet att göra ett ”Sommar”-program. Kanske är det nu just dessa som gläds över att hon i dag bekänner sig till den rätta läran.

Själv tyckte jag att lärdomen av det hon berättade var något annat: Hur en ung tjej hamnar i ett för henne främmande samhälle, där hennes mamma gifter sig med en man som verkligen inte gör något för att bli en ställföreträdande far – tvärt om. Och hur lätt det då, särskilt under den tiden, var att dras in den lockande drogvärld, i vars förlängning allt det där Annika råkade ut för fanns: verklighetsflykt, självbedrägeri, bedrägeri gent emot andra, mänsklig förnedring, i slutändan åtminstone närvaro när andra oskyldiga människors liv bragtes till ända.

Annika Östbergs musikval var, föga förvånande, en smula trevande i dess (få) svenska delar. Av allt det amerikanska hon spelade vill jag för egen del främst nämna ”I Feel Like I’m Fixin’ To Die Rag” med Country Joe and The Fish.

* * *

När programmet med Annika Östberg är slut, skyndar jag mig till Konsum för att handla – Birgitta kommer tillbaka till Öregrund lagom till middag.

Jag går till 811ans ändhållplats för att möta henne, och hemma väntar middagen: årets första kräftor.

När jag lägger upp kräftorna på fat, garnerar jag med dillkronor hämtade i kryddlandet, och till kräftorna äter vi bröd med ordentligt lagrad prästost – västerbottensosten var tillfälligt slut på Konsum – och dricker kall Carlsberg plus numera av finska staten ägda klassiska svenska snapsar som OP och Gammal Norrlands Akvavit.

Vi avslutar kvällen ute på glasverandan med var sin cognac (Grönstedts, även det finska staten numera) och med Sonny Rollins som sällskap.

* * *

Ute regnar det. Men det är sommar.

I morse var jag med i Godmorgon, världen!

Journalisten Bengt Lindroth har under sommaren i ”Godmorgon, världen!” kört en serie om de politiska partierna och deras musik.

I morse var det Socialdemokraternas tur. Och som expert/intervjuobjekt medverkade jag.

Jag känner Bengt sen vår gemensamma studenttid i Uppsala, och han visste alltså utan att särskilt behöva forska om saken, att vår lägenhet i Uppsala rymmer Sveriges största samling av politisk musik, med tonvikt på socialdemokratisk och annan vänstermusik.

Bengts presentation av socialdemokratins musik inleddes med två självklara nummer. Först ”Internationalen” i en kongressupptagning, där man kunde höra Gunnar Strängs kraftfulla stämma. Sen, på mitt förslag, ”Arbetets söner” med text av Henrik Menander men med musiken – så typiskt för den tidiga arbetarrörelsen – lånad från en redan känd sång, i det här fallet Nils P Möllers tonsättning av P D A Atterboms dikt ”Vindarnas kör”.

Bengt berättade också om hur det i arbetarrörelsens tidiga bildningssträvanden fanns en ådra att vilja förädla arbetarklassens musikaliska smak och anförde som musikaliskt exempel Richard Sandlers tonsättning av en dikt av Heinrich Heine.

Men de puristiska och förädlande strävandena slog aldrig riktigt rot bland arbetarna – det fanns ju för övrigt en annan och mer vital ådra inom arbetarrörelsen att i stället låna musik från populärmusiksfären. Och även om det också i arbetarrörelsen, bland annat i Musikerförbundet, fanns strömningar som gick mot den ”fördärvliga” jazzen, vann jazzen kampen om själarna inte minst inom arbetarrörelsen. Som ett slags illustration spelade Bengt Lindroth Arne Domnérus’ – själv sosse; jag har skrivit om detta – framträdande på ett SSU-läger med en jazzig version av Bob Dylans ”Blowing In the Wind” (som jag förresten tog med i min sångbok från 1970, ”Upp till Kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”).

Ett av uppslagen till det här programinslaget fick Bengt Lindroth från mig: Jag spelade Thore Skogmans ”Härliga värld” – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – för honom, och han bandade av den. Thore var sosse – det berättade jag också för Bengt.

Så det var faktiskt dubbelt kul att han i programmet hade tagit med en kongressbandning av Thomas Östros sjungandes Thores ”Bergsprängartango i Gällivare”.

De musikaliska inslagen på partievenemangen (s) tar sig självfallet ständigt nya uttryck. På 1960- och 1970-talen ställde nästan alla kända artister upp för Socialdemokraterna, men även om detta inte är lika vanligt i dag, kunde Bengt Lindroth från almedalsveckorna nämna politiskt motiverad mötesmedverkan (s) av Marit Bergman – ”soldat i vår armé” enligt Mona Sahlin – och Moneybrother.

Avslutningsvis gjorde han ett nummer av Mona Sahlins kända vurm för Bruce Springsteen – på den punkten är jag för övrigt av samma ståndpunkt som Mona.

Fast jag tyckte att Bengt lite i onödan suddade till bilden av Springsteen. Visst är det sant att många, med sins emellan ganska olika politisk uppfattning, gillar Springsteen här i Sverige, men med amerikanska mått – och det är ju de som gäller – hör han hemma på Demokraternas vänsterkant. Välkänt är det att han, tillsammans med den kände vänsterikonen Pete Seeger, hyllade Barack Obama i samband med dennes installation i presidentämbetet och att de då tillsammans sjöng Woody Guthries ”This Land Is Your Land”.

I Lindroths programinslag fick vi höra en annan sång, ”Pay Me My Money Down”, som är ett lika gott vittnesbörd om Springsteens politiska hemvist inom det som med amerikanska mått mätt är vänstern. Den finns på Springsteens Seeger-CD ”We Shall Overcome” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

“Pay Me My Money Down” är ändå ett överraskande val, så till vida att jag inte kan komma på att Seeger skulle ha gjort någon soloinsjungning av den; däremot har han gjort den med The Weavers. Seegersk är den däremot i meningen, att den har sjungits som protestsång av svarta stuvare i Georgia och South Carolina. Text och musik hittar man i Jim Morse (redaktör, förord av Carl Sandburg): “The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Av den framgår det, att sången är hämtad ur Lydia Parish’ bok med slavsånger från Georgia.

Musiken är shanty men med tydliga drag av karibisk calypso. Dess sydstatskaraktär framhävs i Springsteens version av dragspelskomp à la cajun/zydeco.

* * *

”Godmorgon, världen!” går i repris i kväll, söndag, klockan 23.35 i P 1. Det inslag jag skriver om ligger ganska tidigt i programmet.

Sommar med Birgitta Stenberg och Nils Landgren

Jag fortsätter att höra på ”Sommar” i P1, på praktiskt taget varje program.

I går hörde jag på Birgitta Stenberg, en författarinna som jag först, under min gymnasietid, kom i kontakt med via den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där hon var medarbetare. Under den där tiden läste jag över huvud taget många i den unglitterära grupp hon tillhörde, Metamorfos.

Jag känner förstås till det äventyrliga liv hon har levt, till exempel hennes förhållande till den avsatte kung Farouk av Egypten, en av de saker hon berättade om i sitt sommarprogram. Annat var nytt för mig, till exempel hennes ungdomliga – hon var tolv år! – förälskelse i en av hemstaden Södertäljes mer udda existenser. Som en illustration – det här udda paret var allt för udda i fråga om ålder – spelade hon Marilyn Monroes Lolita-sång ”My Heart Belongs To Daddy”.

Annars var det inte musiken utan framför allt ett mycket långt talinslag, det om maken Håkan Lagergrens död, som fick mig att lyssna noga.

En gemensam nämnare hade Birgitta Stenberg faktiskt med dagens sommarvärd trombonisten Nils Landgren: Jimi Hendrix. Stenberg spelade hans ”Hot Trigger”, Landgren hans ”Are You Experienced”.

Landgrens program innehöll annars mycket bra jazz – hans eget intresse för jazz väcktes uppenbarligen av farsan, som inte bara gillade jazz utan också, bland annat på Första maj, spelade i musikkåren på bruksorten Degerfors.

Så vi fick höra många sköna låtar av och med sköna kompositörer och jazzmusiker som Duke Ellington, Jimmie Lunceford, Jack Teagarden, Louis Armstrong, Thad Jones, Mel Lewis och Miles Davis. Och så Värmlands egen stora jazzsångerska Monica Zetterlund.

För en arbetargrabb från bruksmiljö borde ju valet vid det val Nils Landgren också berörde vara tämligen självklart. Men jag noterade att han berättade att han inför årets val hade gått igenom partiernas ståndpunkter i en fråga – den om musikers och kompositörers ekonomiska ersättning för sina verk – utan att ha fått några riktigt bra svar, och hans tveksamhet gällde då verkligen inte bara Piratpartiet. I den här frågan klappar mitt hjärta för att man, även i den dataålder vi nu lever i, måste hitta en lösning som gör upphovsmännen skadeslösa.

Åter igen ett kasst krypto i Aftonbladet kryss & quiz

Till veckans nöjen – nå ja, i växlande utsträckning – hör att lösa kryssen i Aftonbladets kryssbilaga.

Jag har tidigare hittat fel i kryptot, Kryptiskt, och den här veckan har jag nere till höger hittat en gul, onumrerad ruta. Efter att ha löst hela kryptot har jag kommit fram till att den i stället borde ha varit svart. Om min slutsats är korrekt, bildar de gula rutorna den språkligt märkliga meningen ”Vadare som frågar sig vad är det”.

Men jag vill anmärka på mer. Konstruktören, Gudrun Pettersson, har den här gången formligen tryfferat kryptot med tvåbokstavsförkortningar: GI, IG, EV, DR och IT och som det inte vore nog med det senare även AT, ett inte ens svenskt ord, dock välkänt för oss som rör oss i datorvärlden.

Som avslutning vill jag klämma ur mig ett oskönt klingande ord, som finns i det här kryptot och som väl täcker vad jag känner för det: NÄ.

Mer om livet i Öregrund

Jag fortsätter att länka till dotterns blogg med bilder av vårt lantliga liv i Öregrund.

Vädret har varit vått de senaste dagarna, bra för trädgården men inte så roligt för barnbarnen. Kerstin har dock satt regnkäder på ungarna och gått med dem ut på allmänningen bortom vår tomt, det som kallas Floraparken. En stor del av det här området, med en jättestor sten att åka kana på – här – och med lite blåbärsskog – här – var, när vi köpte vårt ställe i Öregrund, en del av vår tomt men löstes senare in av kommunen, varvid vår tomt blev häften av vad den ursprungligen var, numera alltså drygt 2.000 kvadratmeter.

Regniga dagar finns också vår stora och hemlighetsfulla vind att utforska. Här ser vi Klara på äventyr i vindsmörkret.

På vinden kan man också hitta saker att läsa, men Viggo hade tredje Harry Potter-boken med sig och ses här i kökssoffan i färd med att läsa ut den. Viggo har gått ut ettan men läser alltså så här tjocka böcker för egen maskin. Lusten att läsa verkar gå i arv i vår familj.

Jag läser för egen del också tidningar. Dagligen Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Upsala Nya Tidning och Aftonbladet, numera dock inte Dagens Industri som Kerstin nämner på sin blogg i anslutning till en bild av sin tidningsläsande far – bilden visar mig i en typisk pose på min säng i sovrummet. Däremot prenumererar jag numera på den veckovis utkommande ETC/UppsalaDemokraten. Lägg märke till kuddarna min hantverkskunniga hustru har broderat respektive sytt.

De senaste kvällarna har vi roat oss med att tillsammans, hela familjen, se tecknade filmer av den japanske mästaren Hayao Miyazaki. Dels ”Ponyo på klippan vid havet” en variant på temat den lilla sjöjungfrun. Dels ”Min granne Totoro” där det finns ett hus och en omgivande natur full av magi. Landskapsteckningen i de här filmerna är hisnande vacker, och historierna varierar kända sagoteman på ett nytt och överraskande sätt.

Mera Sommar

Jag försöker, så ofta jag kan, lyssna på ”Sommar” i radions P1. Långt ifrån allt är ju värt tiden det tar, ännu mindre att skriva om.

Just nu har vi också barnbarnen hos oss, vilket gör att man inte alltid kan lyssna så koncentrerat som man skulle vilja – om till exempel lilla Klara kommer och ber morfar om hjälp med något, ställer morfar förstås upp.

I går kolliderade ”Sommar” med lunch och promenad ute på stan, så jag missade praktiskt taget hela programmet med Johan Rabaeus. Det lilla jag hörde gjorde mig snabbt övertygad om att det här måste ha varit ett av den här sommarens mer hörvärda program.

Däremot hörde jag hela programmet med Percy Barnevik, kunde till exempel konstatera att han var ganska insnöad på sjuttiotalsmusik, och med det menar jag inget negativt. Hans sommarprat blev lite av ett försvarstal i egen sak med insprängda reklamsnuttar för kommande memoarer.

Somliga kanske tror att jag bara uppskattar sommarprogram med likasinnade, men jag är genuint intresserad av människor av olika sorter: vad de har för värderingar, vad det är som driver dem, vad det är som har format dem. Percy Barnevik var jag också intresserad av för att jag har träffat honom ett antal gånger. Egentligen är det min hustru som i sina roller som miljö- och energiminister har haft med honom att göra, och jag har då uppfattat honom som en konstruktiv och samarbetsinriktad industriledare, inte alls ointresserad av andra aspekter på tillvaron än lönsamheten i de företag han har haft att sköta, vilket väl också kom fram i det han i sitt sommarprogram berättade om sitt u-landsengagemang. Mitt intryck av honom har varit att han är en socialt engagerad liberal, föga förvånande också präglad av kapitalismens egen logik. Jag minns ett möte med honom inför EMU-omröstningen, ett privat samtal: När han fick klart för sig att jag – i motsats till vad han uppenbarligen hade trott – var engagerad i ledningen för Socialdemokrater mot EMU, hade han märkbart svårt att hantera detta, började till och med omedelbart tillrättavisa mig.

Dagens sommarpratare, professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson, är också en person som min hustru känner – själv har jag bara hälsat på henne, aldrig fört några samtal med henne, det senare fastän jag föreställer mig att vi har betydligt mer gemensamt än jag och Percy Barnevik.

Jag minns fortfarande hennes sommarprogram 1999, som gjorde ett djupt intryck på mig, och jag har förstås med intresse läst henne.

Hon är en sån där person som förmår slå bryggor mellan vetenskaplig analys och fenomen i vår mycket alldagliga tillvaro. I dagens program talade hon således om sådant som sömn och drömmar. Och så vågade hon prata om något så svårt som gråt.

Musikvalet var också mycket genomtänkt. Karin Johannisson hade uppenbart valt musik hon har ett personligt förhållande till, samtidigt musik som passade till det hon talade om.

De två sista låtarna gjorde mig rent av lycksalig: Hon spelade en låt med The Band och så Dylan, tolkad till svenska, med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg.

Skönt med sommarpratare som vill något

Sommarpratarna ska naturligtvis vara personliga, men de behöver för den skull inte hemfalla åt navelskådande.

Så gärna en portion engagemang. gärna ilska – som här om dagen i Anneli Alhankos sommarprogram, det där hon bland annat hutade åt regeringskansliet för att vilja ta över Dansmuseets lokaler.

I dag fick vi ta del av några praktfulla och välriktade vänstersvingar från Andres Lokkos sida. Han tog, så valår det är, tydlig politisk ställning och hutade också åt Bert Karlsson för det markberedningsarbete Lokko tyckte att Bert hade gjort för Sverigedemokraterna.

Ester – Andres Lokko är en av oss – har ju ibland fått den alltför generaliserande stämpeln ”höger” på sig. Men ganska många av oss har faktiskt ett hjärta som klappar för den politiska vänstern.

* * *

Läs gärna också Markus Blombergs inlägg om Andres Lokkos sommarprogram. Du hittar det här.