Kajsa Borgnäs intervjuar Håkan Juholt i Tiden

I senaste numret av Tiden, socialdemokratisk idé- och debattidskrift, nummer 2 2011, intervjuar Kajsa Borgnäs Socialdemokraternas nye ordförande Håkan Juholt.

Borgnäs: ”Jag tänker mig att det finns åtminstone tre konkreta samhällsutmaningar som partiet måste lösa, för att vara just samhällsbärande och samhällsförändrande: välståndstillväxten, välfärden och hållbarheten. Du har i ditt installationstal och i intervjuer börjat skissa på konturerna för en linje i välfärdsfrågorna: utvärdera, gör om, gör rätt. Men i välfärdsfrågor och hållbarhet är du mer vag. Hur resonerar du kring dessa?”

Juholt: ”- Jag ser framför mig fyra politiska uppgifter, som på samma gång är verktyg och mål. För det första: sträva efter att nå en kunskapsbaserad ekonomi, en ekonomi byggd på investeringar i medborgarnas kunskaper, utbildning och lärandeprocesser. Det innebär att se värdet av förskolan, skolan, yrkesutbildning och vuxenutbildningen, via universitet och högskola. Jag vill att vi ska diskutera kunskap som en motor i ekonomin, inte en kostnad. Och satsa på den.

– För det andra vill jag koppla resonemang om en värdeburen tillväxt till detta. Alltså att vår tillväxt måste ske på ett sådant sätt att den inte förutsätter barnfattigdom, miljöförstöring, sjunkande skolresultat och så vidare. Den tillväxt vi har ska baseras på investeringar i löntagarna, och därmed i barn, pensionärer och alla andra grupper i samhället. Detta hänger ihop med, för det tredje, en social investeringspolitik, där jag vill etablera en politik som stärker medborgarvärdet, snarare än penningvärdet. Jag vill att vi satsar på museer, fritidsgårdar, samlingslokaler – allt sådant som skapar den tillväxt vi vill se.

– Tillsammans åstadkommer dessa tre ”linjer” ett ”innanförskapets samhälle” där medborgare och människor tas till vara och den ekonomiska utvecklingen sker till gagn för dem, inte på bekostnad av social och ekologisk hållbarhet. Det är det som är uppgiften framför oss. Så tänker jag att hållbarhet och välståndstillväxten hör ihop med välfärdsfrågorna.”

Det här samtalet spänner över mycket fler frågor och innehåller dessutom också enskilda formuleringar, nästan palmeska i sin elegans, som Juholts linjetal vid partikongressen var späckat av. Ett exempel ur Tiden-artikeln:

”Jag är oerhört kritisk till den ’popcorn-politik’ som partiet lockats in i alltför länge; där förslag på förslag ploppar ur grytan utan inbördes ordning, och där utspel tas fram med hänsyn till vad vi tror att människor vill höra, inte vad vi själva vill åstadkomma.”

Än så länge finns inga länkar till artiklarna i det här Tiden-numret, men en bra idé även av andra skäl är att prenumerera. 288 kronor kostar en helårsprenumeration (6 nummer). Pengarna sätts in på postgiro 134 74 81-2.

Det här numret innehåller också mycket annat läsvärt, till exempel Kajsa Borgnäs’ krönika ”Efter tredje vägen?”, Ann Lindes bekymrade artikel om en socialistinternational i kris, ”Vinna eller försvinna” och ett knippe recensioner – bland de senare vill jag särskilt nämna Daniel Brolins ”Caligulas återkomst”, som handlar om Sven-Eric Liedmans nya bok om skolan, ”Hets!”.

Expressen kastar skit på Juholt

Jag har för rätt länge sedan slutat köpa Expressen mer regelbundet. När jag via andra S-bloggar får höra att Expressen har skrivit en artikel där anonyma svenska turister i Turkiet kastar skit på Håkan Juholt – Juholt och hans särbo är i Istanbul över påskhelgen – kollar jag förstås expressenartikeln via nätet.

Jag är gammal journalist och har allt sedan tonåren dagligen läst många tidningar – men den här expressenartikeln hör till de mer lättviktiga jag någonsin har läst. En svenskspråkig (givetvis anonym) samtalsavlyssnare har hört Juholt muttra över priset på en gin och tonic, förbanna en okänd svensks – troligen sossepolitikers -iphonemeddelande och uttala sig förklenande om en likaledes okänd kvinnlig partivän.

Tro mig: sådant här händer i de flesta människors, inte bara partiledares liv. Alla har vi förbannat både det ena eller det andra.

I sak är det Håkan Juholt sa ingenting att bry sig om. Men är man partiledare eller eljest en känd politiker, ska man kanske ändå vara försiktigare än han nu var, när man vistas i offentliga miljöer. Svenska öron, en del av dem illvilliga, finns överallt i världen. Jag har egna erfarenheter, men dem tänker jag inte berätta. Och jag kan vittna om att min egen hustru, på den tiden då hon var statsråd och sen talman, lärde sig att hålla tand för tunga inför offentligheten även vid tillfällen då en mindre påpassad medborgare inte ens skulle ha dragit sig för att slå en dum och oresonlig antagonist på käften. (Fast det är nog mer jag än hon som ibland kan gripas av sådana böjelser.)

Håkan Juholt är en klok karl, och jag tror att han redan har dragit rätt slutsats av det här: I offentliga miljöer finns även fiender, och då måste man passa sin tunga jävligt noga.

Joan Baez i svensk TV – och live på fyra scener

I kväll är det ett timslångt K-special om sångerskan Joan Baez i TV. Det här programmet sänds klockan 20.00 i TV2, vilket betyder att det kolliderar med fredagsunderhållningen ”Så ska det låta” i grannkanalen TV1.

Det är synd – Baez är en ikon i amerikansk folkmusik, och i programmet medverkar för övrigt också till exempel Bob Dylan.

Men det ges fler chanser: På söndag (17 april) klockan 12.30 går programmet i repris, och ytterligare en chans att se programmet blir det tisdagen den 19 april klockan 22.45, även i de här fallen i TV2.

Min vän, sångaren och gitarristen Jan Hammarlund, själv fan av Joan Baez och hennes sångkonst, påminner i ett mejl om att hon just nu är i Sverige för ett antal liveframträdanden:

Joan sjunger på Konserthuset i MALMÖ på lördag, Konserthuset i GÖTEBORG på söndag, på Cirkus i STOCKHOLM på tisdag (19/4), och på Konsert & Kongress i LINKÖPING torsdag 21/4.

För egen del kan jag inte åka till Stockholm på tisdag, eftersom vi har beställt transport för sommarflytten till Öregrund då, men annars hade jag nog gärna velat se och höra henne live.

Nu får det bli TV för min del.

Melodikrysset nummer 14 2011

Jag var alltså på Socialdemokraternas i Uppsala län distriktskongress större delen av dagen, men så snart jag hade kommit hem, kastade jag mig – via nätet – över dagens melodikryss. Det var delvis lätt, men det innehöll också sina knepigheter, åtminstone för mig.

Hur som helst hjälpte det att de inledande frågorna var lätta – sådant ger ledbokstäver.

”Green,Green Grass of Home”, sjöng Tom Jones in 1966. Egentligen är den ett par år äldre, men med honom blev den här countrylåten riktigt stor.

Jag har allt av Evert Taube samlat i ett par CD-boxar; dessutom har jag honom på mängder av andra skivor, både LP och CD. Hans ”Oxdragarsång” har jag till och med skrivit en egen text till, en text som handlar om ombudsmannalivet och dess kuskande land och rike kring. I dag hörde vi originalet textlöst, med gitarrgruppen Four Hands, men den här texten kan jag: ”Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus…”.

Inte på oxkärra men på häst förflyttar sig också mannen i ”Gamle Svarten” (”Ole’ Faithful” i origina”) – han rider alltså. I dag hörde vi den med Roland Cedermark, men det finns flera insjungningar på svenska. Själv minns jag framför allt den med Cacka Israelsson från 1954.

Från mitt femtiotal minns jag också långköraren ”Sveriges bilradio” med Carl-Gunnar Hammarlund. Det här programmet hörde jag på för musikens skull – jag är nämligen komplett ointresserad av bilar och har aldrig någonsin i mitt liv ägnat mig åt att meka. Dock skulle vi tydligen ledas till just mekandet via ”Bosse bildoktorn”, som jag bara känner till till namnet.

Det här leder mig över till den fråga som jag personligen tyckte var svårast i dag. Nå, via en upprepad fras i texten och sedan också en bekräftelse från Anders Eldemans sida kom jag så småningom i alla fall fram till att ”Release Me” år 2007 spelades in av gruppen Oh Laura (”ser ut som ett utrop”, ”innehåller ett kvinnonamn”) och via googlande till att den här låten har använts i SAAB-reklam.

Parfrågor ska det vara, tycker Eldeman – i dag om bilar.

Med hjälp av titeln, ”Jump”, och mer googlande kom jag också fram till att det var rockgruppen Van Halen som sjöng och låg etta med den 1984 på Billboard Hot 100.

När vi nu är inne på de (för mig) svåra frågorna, måste jag också passa på att nämna musiken till dagens svenska TV-serie – jag ser sådana i mycket liten utsträckning. Redan innan Eldeman hade sagt att filmmusiken var skriven av Stefan Nilsson, hade jag dock kommit på att den kunde vara av honom, och via en del googlande kom jag så fram till att TV-serien måste vara ”Skärgårdsdoktorn”, där Samuel Frölers, skärgårdsdoktorns, dotter heter Wilma (och spelades av Ebba Hultkvist, har jag läst mig till på nätet).

Med den faibless Eldeman visar för associativa parfrågor borde man ju ha kunnat vänta sig att han därefter spelade signaturen till ”Familjen Flinta”, men icke: I stället fick vi höra musik ur disneyklassikern ”Tre små grisar”, ”Ingen rädder för vargen här”.

Men en parfråga fanns det även till den, med mera djur. Jag hade barn i lämplig ålder då ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, där man såg och hörde Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus, gick i TV.

Och så fanns det vidare ytterligare en barnvisa i dagens program, klassikern ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är”. Märk att det heter ”vad” och inte ”var” som många sjunger.

Himmelsk anknytning hade också dagens klassiska filmschlager, Sune Waldimirs ”Allt detta och himlen därtill”, som ingick i långfilmen ”Fröken Vildkatt” från 1941.

Filmaktuell är ju också Cornelis Vreeswijk. Hans och polarens och rivalens Fred Åkerström ättelägg Jack Vreeswijk respektive CajsaStina Åkerström samsades riktigt fint i duetten ”Vår sång”.

Och då är det väl bara ett frågesvar kvar att redovisa, passande nog (med adress till Anders Eldeman) ”Thank You For the Music”. Fast i dag fick vi höra ABBA sjunga den på spanska, ”Gracias por la musica”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ha tålamod – jag återkommer med Melodikrysset fram mot kvällen

I dag har Socialdemokraterna distriktskongress här i Uppsala. Det blir spännande – vi ska bland annat välja ny ordförande efter Thomas Östros, som avgår. Ja, vi och vi… Jag och Birgitta är inbjudna veterangäster, inte röstberättigade ombud.

Eftersom kongressen kolliderar med sändningstiden för Melodikrysset, kan jag inte lösa krysset, medan det direktsänds. Men eftersom kongressen den här gången genomförs här i Uppsala, hinner jag nog lösa krysset efter det jag har kommit hem igen och lägga ut mitt sedvanliga lördagskåseri om det i början av kvällen.

Vaälkomna tillbaka då!

Borgerlig skrämselpropaganda om vänstervridning

I Dagens Nyheter publicerar i dag (29 mars 2011) tidningens förre chefredaktör Hans Bergström en debattartikel, ”Juholt (S+V)”, som är fullkomligt vettlös och just därför intressant. Du hittar artikeln här.

Dess tes är att vi nu har ”två partier med samma inrikesprogram”. Mot hans resonemang kan man göra flera relevanta invändningar. Bergström drar av vissa inslag i Håkan Juholts linjetal långtgående slutsatser på områden, som Juholt över huvud taget inte tog upp.

Man kan inte utesluta att det bakom den här artikeln finns reaktioner som har sin rot i renegatens förtvivlan över att andra inte drar samma slutsatser som man själv – så vitt jag vet kommer Bergström från ett socialdemokratiskt hem i Värmland. Men vida viktigare är den aktuella avsikten: att skrämma de lättrörliga DN-prenumererande medelklassväljarna i Storstockholm med att socialdemokraterna under sin nya ledning nu nästan har blivit kommunister.

Jag var med under hela den socialdemokratiska partikongressen, är dessutom en av detta partis främsta kommunistbekämpare i modern tid. Och jag har – i egenskap av tidigare mångårig huvudsekreterare i mitt partis programkommission, det organ som lägger fast partiets principiella kurs – dessutom mycket god kunskap om mitt partis ideologi både historiskt och i nutid.

Jag har tidigare om den nya sammansättningen av partiledningen sagt att partiet, om den väljer denna ledning, tar ett lätt steg åt vänster, och jag står för det. Men denna måttfulla kursändring innebär ju egentligen bara att socialdemokratin återvänder till sin klassiska kurs, den som Håkan Juholt i sitt linjetal gång på gång kallade för ”social demokrati”. Om Vänsterpartiet i dag också vill stå för en reformistisk i stället för revolutionär socialism, innebär detta historiskt sett ett erkännande av att reformisterna hade rätt. Skulle vi som alltid har varit reformister av detta då behöva dra den mycket märkliga slutsatsen, att vi nu måste distansera oss och i stället bli socialliberaler?

Jag är en socialdemokrat av klassiskt snitt, och jag ska oförbehållsamt erkänna att Håkan Juholts linjetal rörde mig i djupet av mitt hjärta, det som slår till vänster.

Han överraskade alla – även mig – med att inleda detta sitt allra viktigaste tal med att tala om en kulturpolitik, ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntar till eget skapande genom hela livet”, om kulturpolitiken som skapare av demokratiska rum utanför den kommersiella världen: ”här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast”.

Med avstamp hos Olof Palme talade han därefter om partiet som en levande folkrörelse, som varken är ett börsnoterat företag, någon reklambyrå eller lett av någon enväldig partiledare.

I sitt linjetal liksom i sitt avslutningstal gav Håkan Juholt uttryck för en radikal reformvilja, en vilja att ändra kurs jämfört både med alliansregeringens politik och en del av de politiska förändringar socialdemokratin själv har genomfört eller tvingats genomföra.

Den växande barnfattigdomen, denna skam för ett civiliserat samhälle, ska utrotas genom ett brett åtgärdsprogram som löper över flera år.

Pensionssystemet ska ses över; det är ju helt uppenbart att det finns, och kommer att finnas ännu flera, pensionärer som inte kan leva ett rimligt liv med hjälp av den pension de får. (På den här punkten var hans invit till löntagarorganisationerna för slarvigt formulerad, men ambitionen att nå en ny, bred och hållbar pensionsuppgörelse är det inget fel på.)

Han gick till storms mot avregleringarna på områden som väl egentligen skulle skötas bäst i form av offentliga monopol, det senare min anmärkning. Elmarknaden och tågtrafiken är ett par exempel.

I fråga om vården och skolan vände han sig främst mot vinstuttag, att i princip skattepengar används till att berika aktieägare i stället för till personal och annan verksamhet. (”När skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till sina ägare i stället för att använda dem till lärarlön, en vårdanställd som kan hålla en gammal och sjuk i handen som är rädd och har ont eller till ett besök i simhallen.”) Enligt min mening är det här en god början – men jag skulle för egen del gärna se att man gick ännu längre, i princip till offentliga monopol. (Argumenten för det senare fanns redan i Juholts tal: ”Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket varnar för att segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.”)

Juholt tog också upp de problem som är förenade med a-kassan, i princip en omställningsförsäkring, men avvisade en bortre parentes.

När det gäller jobben talade han om en stor satsning på utbildning och kompetensutveckling, också om industriella branschprogram, exportstöd och investeringar i järnvägar, vägar och miljöteknik. Särskilda åtgärder måste sättas in mot ungdomsarbetslösheten.

I fråga om skattesystemet hade han av allt att döma inte tänkt färdigt – han vill se en samlad översyn. Vi kan uppenbarligen främst vänta oss en del omfördelningar; Juholt talade till exempel om att skapa mer konkurrenskraftiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt i näringslivet. Helt klart är dock att Juholt inte tänker sig att, som Moderaterna, köpa röster med hjälp av löften om skattesänkningar.

Det här är naturligtvis inte en komplett sammanfattning av allt som Håkan Juholt sa till S-kongressen; den som är intresserad kan på nätet ta del av de fullständiga talmanuskripten.

Det som man inte kan få del av den vägen är mycket viktig också det: värmen i hans sätt att tala, och humorn. I Håkan Juholt har socialdemokratin fått en ledare som talar både till hjärnan och till hjärtat.

Och bara den som var där, i kongresshallen, kan – tror jag – fullt ut förstå den massiva uppbackning Håkan Juholt har i sitt parti, och då tänker jag inte främst på applåderna. Från talarstolen kunde jag höra så många andra tala i samma anda.

Socialdemokratin är enad igen. Därmed besitter den en väldig kraft.

För första gången på länge sjöng jag vid en kongressavslutning, med ogrumlad glädje, ”Intenationalen”. När vi stod där och höll varandras händer, kände man, att det dånade i rättens krater. Unisont sjöng här nu ett åter igen enat parti:

”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”

Jag är en gammal man som läser tidningarna eftertänksamt och länge

Allt sedan unga år är jag tidningsälskare. Förr, när jag jobbade i Stockholm, läste jag tidningarna på tåget. Nu när jag är gammal sitter jag varje förmiddag länge med morgontidningarna, allt medan jag dricker kaffe.

Det här tar sin tid – och får ta den tid det tar. Vi prenumererar på tre morgontidningar, och det skulle inte falla mig in att skumma någon av dem.

Det växlar vilken av de här tidningarna som mest fångar mitt intresse, men i dag innehöll Dagens Nyheter ovanligt många läsvärda artiklar.

DNs ledarsida framför sällan åsikter som jag delar, men i dag fanns där en artikel av tidningens oberoende kolumnist Göran Rosenberg, ”Ett moraliskt val”, ”om varför kärnkraften klyver oss”.

Det här är en tänkvärd artikel, hårtslående i sin stillsamt resonerande ton. Slutet är magnifikt:

”Själv skulle jag vilja se en global frist för ny kärnkraft till dess vi bättre vet hur vi ska hantera avfallet från den gamla. Halveringstiden för plutonium, ett av världens farligaste ämnen och en komponent i delar av det bränsle och bränsleavfall som hotar att läcka ut i Fukushima, är 24 000 år.

Längre frist än så tror jag inte vi behöver.”

Du hittar Göran Rosenbergs artikel här.

* * *

Att ledarsidan i DN plötsligt skulle börja backa upp den nye S-ledaren Håkan Juholt är det väl just ingen som väntar sig.

Nästan lika oväntat är det att Maciej Zaremba på tidningens kultursidor gör det, men Zaremba är en skribent som ibland skriver överraskande saker.

I dag minns han – själv polack – en händelse i den polska frihetskampen: från 1987 minns han en konferens i Warszawa med deltagare både polska Frihet och fred och västliga fredsorganisationer.

Bland de senare fanns Arbetarrörelsens fredsforum, en organisation uppbackad av Socialdemokraterna. Dess representant, en man med yvig (nästan polsk) mustasch och iförd vit kostym, var Håkan Juholt.

Zaremba: ”Om jag minns rätt begärde han att få träffa andra oppositionella och for sedan kors och tvärs genom staden mellan hemliga möten. Jag vet inte vilka budskap han framförde, men misstänker att de var uppmuntrande.

Må omdömet och fantasin inte svika honom nu heller.”

* * *

Vidare till Namn och Nytt, och vad hittar jag där om inte ett kåseri av Hanna Hellquist. Av DNs kåsörer gillar jag henne allra bäst. Om jag säger att hon också har sidor som jag känner mig främmande för, törs jag väl också säga att hon har en ung – hon är född 1980 – kvinnlig charm utan att för den skull behöva misstänkas för gubbsjuka.

Kanske är det det där att hon då och då skriver om sin avlidna pappa som särskilt får mig att älska hennes kåserier. Där finns en kärlek till pappan, men också en distans som bottnar i den helt egna personligheten.

I dag skriver hon om det halvfärdiga, storslaget drömda hus i Värmland hon ärvde efter pappan och nu använder som sommarstuga.

”Gudarna ska veta att det är svårt att förvalta storslagna drömmar. Det är svårt över huvud taget att ta hand om ett halvfärdigt hus på 250 kvadratmeter. Överallt dessa grandiosa spår, dessa ruiner över vad som kunde ha blivit om inte allt hade gått åt helvete. Och förväntningarna i dem. Att jag ska fullborda någon annan livsverk. Men jag vill inte ha någon djungel. Jag vill ha fest. Som pappa kan komma på.”

Alla har vi – även jag – våra drömmar. En del av de här drömmarna hinner vi inte fullborda innan livet tar slut.

Men jag håller med Hanna. Mina egna barn ska inte känna pressen att förverkliga några andra drömmar än sina egna.

Swedenmarks, en legendarisk journalistfamilj

Eva Swedenmark arbetade på Aktuellt i politiken (s) under början av min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen, men hade tyvärr gått vidare till nya värv, när jag blev tidningens chefredaktör. Senare, men det var efter min redaktörstid, hade AiP nöjet att få publicera Peter Swedenmarks uddiga kåserier.

Som väl läsarna har noterat, har jag länk till bådas bloggar. Inte för att de liksom jag kommer från Sundsvall utan för att de båda är synnerligen läsvärda.

Deras far, Gösta Swedenmark, var en legendar på Dagbladet / Nya Samhället, den socialdemokratiska tidning som fanns i mitt hem i Juniskär söder om Sundsvall.

Nu ser jag att Swedenmarkarna högtidlighåller Gösta Swedenmarks 100-årsdag genom att starta en blogg med hans kolumner 1970-1980.

Gösta Swedenmark, född 19/3 1911, medverkade nästan dagligen under signaturen ”Sam” i Dagbladet, Sundsvall. Med början på hans hundraårsdag publicerar barn och barnbarn valda ”kanter” – så kallade eftersom rubriken på spalten, längst in på ledarsidan, var ”I kanten”.

Till de här återpublicerade ledarsideskåserierna vill jag leda mina läsare, både för att de utgör än i dag läsvärd tidningstext och för att de innehåller en del nyttiga påminnelser om socialdemokratins ursprungliga uppdrag, att vara en arbetarrörelse. Gösta Swedenmarks I kanten-kåserier hittar du här.

Schlagerfinalen och partiledarfinalen

Jo, jag såg melodifestivalfinalen och har faktiskt också sett alla deltävlingarna – man måste ju hålla sig à jour för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Jag har tidigare flera gånger klagat på att melodifestivalernas låtar är så själlösa, ofta inte ens har en refräng som fäster sig i minnet. Den här gången tyckte jag att framför allt de låtar som tog sig till finalen, med några undantag, hade någon melodislinga som gör att man kommer i håg dem.

Samtidigt är ändå inte schlager vad det var förr. Rapparen Swingfly klarade sig med ”Me and My Dream” hyggligt och det lät också hyggligt bra – men var det schlager?

Dess värre känner jag mig inte särskilt engagerad av de låtar som slogs om förstaplatsen. Kanske var det rättvist att Eric Saades ”Popular” vann över Danny Saucedos ”In the Club” – men trean ”Oh My God” med The Moniker hade väl möjligen ännu mer av just schlagertycke?

Den låt jag annars tyckte var mest schlageraktig i gammaldags mening – schlager kunde förr faktiskt ibland också ha meningsfull text – var Sara Vargas ”Spring för livet”.

Sara hade ensam modet att framföra sin låt på svenska, så man kunde ju ha befarat att den internationella juryn skulle ge henne låg poäng just på grund av detta. Men här blev det ingen stor skillnad jämfört med de svenska telefonröstarnas utslag: svenskarna placerade henne på åttonde plats, de utländska juryerna på nionde plats.

Så kanske är det där som jag betecknar som schlager inte på modet någonstans längre.

* * *

Här om dan blev det, efter alla delheat och tidningsskriverier och oddslistor, också klart vem som föreslås som ny partiledare för Socialdemokraterna. Det var på tiden. När vi här om kvällen under middagen efter palmeseminariet i Eskilstuna diskuterade partiledarkandidater, sa jag, att jag för min del övervägde att föreslå Graucho Marx. Han skulle, trots sitt efternamn, till och med kunna accepteras av partidistriktet i Stockholms län, eftersom en av hans deviser lyder: ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem, har jag flera.”

Men då invände en av de övriga deltagarna med ett annat grauchomarxistiskt citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig såna som jag som medlemmar.”

Nu har vi i alla fall fastnat för en partiledare, som åtminstone har en mustasch snarlik den som satt på Graucho Marx – man kunde tro att han kandiderade inte till posten som partiledare utan för en roll i en ny filmversion av ”Three Amigos”.

Jag vet att en del är bekymrade över Håkan Juholts uppbackning av den svenska insatsen i Afghanistan, och jag hoppas att han, trots att han kommer från Oskarshamn, efter vad som just nu händer i Japan är klok nog att hålla fast vid utfasningsbeslutet i fråga om kärnkraften.

Men en karl som helt frankt säger högt det som många partivänner (s) i dag känner – att vi är så jävla trötta på allt tjafs om ”förnyelse” – måste det faktiskt vara något bra med. Äntligen får vi en riktig sosse i sossetäten. Det är inte utan att man delar häpnad med Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet:

”Mot alla odds väljer socialdemokraterna en socialdemokrat som partiledare.”

Olof Lagercrantz

Dagens Nyheter hyllar, 100 år efter hans födelse, i kulturdelen sin förre kulturchef och chefredaktör Olof Lagercrantz (1911-2002).

Naturligtvis fanns det frågor där man kan ifrågasätta hans ställningstaganden. Men få – utom Lars Gustafsson – torde döma ut honom. Han var nästan alltid intressant att läsa, som kritiker, som författare, som samhällskommentator.

1976, medan vi fortfarande gick mot ett ovisst val, beslöt vi oss på Aktuellt i politiken (s) för att intervjua Olof Lagercrantz, bland annat om det politiska läget. Ulla Tengling skrev och Bo Elfving fotograferade; Lagercrantz fanns på tidningens omslag i nummer 12 med 12 augusti som utgivningsdatum.

Rubriken över artikeln sammanfattar väl Lagercrantz’ viktigaste budskap i intervjun: ”Näringsliv, press, regering… Överallt kommer borgarna att regera om de vinner!”

Det första Lagercrantz säger i den här intervjun är följande:

”Det betänkliga med en borgerlig regering, om vi nu får en sån till hösten, ligger i en alltför stor maktkoncentration hos de borgerliga. De kommer att dominera på en gång regeringsapparaten, näringslivet och pressen.

I dag föreligger en viss balans i samhället genom att arbetarrörelsen sitter i regeringsställning och tidningarna till övervägande del är borgerliga. Hur skall socialdemokraterna bära sig åt i oppositionsställning med en så svag press vid sin sida?”

Ändå var situationen för den socialdemokratiska pressen inte så svag som den är nu – då fanns till exemplet Arbetet kvar i Malmö som en både stor och inflytelserik tidning.

Olof Lagercrantz säger åtskilliga beska sanningar i den här intervjun och sticker heller inte under stol med att det då fortfarande aktuella ”kungabröllopet äcklar mig”.

Men det är ändå hans klarsynta analys av vad som händer när det uppstår en symbios mellan regering, näringsliv och media som det är värt att påminna om också i dag. Hur ska socialdemokratin, i dag då det bara finns rester kvar av den starka folkrörelse partiet ännu på den tiden var och då det inte finns mycket kvar av socialdemokratisk press, kunna besegra alliansen av borgerliga partiet som också stöds av näringslivet och den helt överväldigande delen av media?

* * *

Jag har ganska mycket ur Olof Lagercrantz’ produktion i bokhyllorna, både de som härbärgerar skönlitteratur och de som härbärgerar litteraturhistoria.

Men också i Lagercrantz’ fall var en av Ivar Öhmans Folket i Bild-antologier, ”Svensk poesi” (1954) min ingång till hans poesi.

Lagercrantz har själv valt ut dikterna, och han har hämtat samtliga ur sin tredje diktsamling, ”Dikter från mossen” (1943).

Jag väljer här att återge ett par dikter, som är exempel på ett par ganska olika sidor av hans poesi:

Min generation

Törnrosbuskarna blommade skärt när vi levde på jorden
spred över stenar och gräs röda blodets färg.
Överallt var det blod. Det klibbade vid våra händer.
Städerna sjönk i grus, havet och himmelen brann.
Mödrarna kastade de brinnande barnen i floden.
Natten var utan slut, dånande, giftig och het.
– Ingen höjde en hand men skulden växte och växte,
utan att veta vårt brott fällde vi själva vår dom.
Frälsaren vaknade ej. Han sov i sin gyllene krona.
Över hans stelnade drag dröjde ett leende kvar.
Vägen gick djupare in, och mörkret omslöt vår bana
tills vi nådde ditt land, bleka, förtrogna död.
Eviga stjärnor spred kring sorgsna pannor sitt skimmer.
Sommarens nyponblom föll ur din öppna hand.
Barn som i mörker och dimma går hem bröt vi upp ifrån livet,
smög från vår ångest och skuld lyckliga in i din famn.

Nu sveper…

Nu sveper nattens lätta flor
kring mossens björk och al
och uttern hugger snabba klor
i kräftans blanka skal.

En stjärna lyser till
och hjärtat tar ett språng
när spoven slungar ut sin drill
en sista, gäll och lång.