Mats Larsson har tagit till sig kritiken

Allt sedan Mats Larsson tog över Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, har jag allt mer saknat dess förra konstruktör, Anna Hagberg. På hennes tid startade jag alltid med det här krysset, eftersom det var en intellektuell utmaning.

Sen förvandlades dess lösande av Mats Larsson till ett hopplöst traggel, där även den aldrig så allmänbildade måste ta hjälp av Google och uppslagsböcker; nu handlade det om knappologi i stället för ordkunskap och kreativ fantasi. Det har lett till att jag allt mer motvilligt över huvud taget har gett mig i kast med att lösa Svåra krysset.

Jag inbillar mig inte att det är just min återkommande och bistra kritik som har fått konstruktören på bättre tankar – men kanske har det varit mycket få som har haft min envishet och sega förmåga att ändå lösa det här krysset, vilket bör ha lett till genant få rätt ifyllda och insända svar. (Själv skickar jag aldrig någonsin in några svar.)

Hur det nu än är med den saken, har något fått Mars Larsson att ändra konceptet för Svåra krysset: De knappologiska kunskapsfrågorna har i veckans nummer ersatts av sådana som förutsätter mer normal allmänbildning och så ett antal mycket långa men för den skull inte olösbara svarsord.

Jag är inte sämre karl än att jag bockar för att Aftonbladet Kryss & Quiz och konstruktören har lyssnat på kritiken, som jag säkert inte har varit ensam om.

Fast jag vill tillägga att kritiken mot Gudrun Petterssons Kryptiskt kvarstår: det är fortfarande enfaldigt enkelt. Varför kan inte Anna Hagberg som förr få göra kryptot?

Sommar med Timbuktu

Som artist kallar sig Jason Diakité för Timbuktu; han berättade själv i sitt Sommar-program om att han valde detta namn på grund av att han, via USA, på fädernet har rötter i denna västafrikanska stad, belägen i Mali. En av flera mycket hörvärda delar av hans sommarprogram handlade för övrigt om hans smått besatta och mycket strapatsrika färd till den stad han har knutit sitt hip hop-alter ego till. Den här unge mannen föddes 1975 i Lund och talar med påtaglig skånsk accent. Lika fullt är han en av många i det här landet som på grund av sin hudfärg har fått uppleva att livet inte är lika enkelt som när man, liksom jag (som för övrigt är född i Estland) är blond och blåögd.

Hans sommarprogram var fullt av starka upplevelser och också framfört med stark känsla.

Timbuktu är med i mitt parti, det socialdemokratiska, men det är inte därför jag har en del av honom på skiva. Hip hop-musiken, här liksom i USA, drar sig inte för att kommentera samhället och dess avarter, och till exempel hans medverkan på CDn med artister mot nazister har rent politiska förtecken.

Hans musikval var selektivt men i många avseenden skönt att lyssna på, västafrikansk musik (som jag själv gärna också lyssnar på), så väl som både amerikansk och annan hip hop.

Jag ska nog skaffa ännu mer med honom på skiva.

TV-kväll i junihettan

Även varma junikvällar måste man ibland bänka sig framför TVn: I går var det säsongspremiär för två måste-program, ”Allsång på Skansen” och ”Morden i Midsomer”.

När det gällde säsongspremiären för ”Allsång på Skansen”, knöt sig förstås intresset främst till Måns Zelmerlöw. Han hör inte till mina favoriter inom populärmusikbranschen, men han visade i gårdagens program att han förvisso kan fungera bra både som som progamledare och som allsångsledare. Bra grepp av honom att i det inledande programmet lägga en viss tonvikt på sitt skånska ursprung och kul att detta yttrade sig i att han sjöng både Peps Persson och Mikael Wiehe. Men de som framför allt – även om det mesta var bra – gjorde det här programmet hör- och sevärt var förstås Benny Anderssons Orkester, BAO, med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Kalle Moraeus. Extra roligt var det att höra Benny bekänna det bestående intryck Olof Palme hade gjort på honom.

Men TV-kvällens riktigt stora överraskning var nog ändå den nya upplagan av ”Morden i Midsomer”.

I sin gamla utformning hann den här evighetsserien tappa nerv och tempo; mordfallen blev allt mer krystade.

Huvudpersonen och hjälten, krimininalkomissarie Tom Barnaby, spelades tidigare av John Nettles, som dock med ålderns rätt har valt att lägga av. För att få kontinuitet i den popuära serien har han nu som efterträdare fått sin kusin John Barnaby, spelad av Neil Dudgeon. Kvar finns fortfarande Barnabys evige medhjälpare, den lite mer trögtänkte kriminalassistenten Ben Jones, spelad av Jason Hughes.

Den nye kriminalkomissarie Barnaby har väl ännu inte fått hela sin karaktär utmejslad, men redan i första egna avsnittet vann han poäng bland annat genom replikväxlingen på puben.

Och själva historien gick verkligen inte, för första gången på länge, på rutin. Både miljön, till stor del en gammaldags internatskola för flickor, och intrigen var intressanta, och extra pluspoäng vill jag ge för handlingens och rollkaraktärernas spel på de delvis arroganta klasskillnader som fortfarande lever i det brittiska samhället.

Det ska bli spännande att se om man lyckas hålla sig kvar på den här höga nivån även i fortsättningen.

Sommar med Göran Gudmundsson

Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag innan Göran Gudmundsson lyckades fånga mig med sitt Sommar-program. Nej, jag tänker nu inte på hans plädering för skolavslutningar i kyrkor – och trots min egen irreligiositet gillade jag att han spelade ”Den blomstertid nu kommer” som illustration.

Men jag tyckte att det tog lite väl lång tid innan han kom ”Under ytan”, för att citera titeln på en Uno Svenningsson-låt som han också spelade. Till att börja med skildrade han nämligen sin vurm för gamla byggnader, för renoveringsobjekt, med den ironiska blick alla omkrng honom, inklusive hustrun och sonen, såg hans lidelse med. Programmet hade lite för länge den raljanta ton som präglar Peter Dalles komedi med Björn Skifs, ”Drömkåken”.

Men det här programmet tog sig i takt med att Göran Gudmundssons lidelse för gamla hus och byggnadsmaterial tog över, när lidelsen blev mer framträdande än kåserandet. Från och med ungdomshistorien med den franska polisen blev han mer direkt och alltså mindre distanserad, vilket absolut var till programmets fördel.

Och musikvalet var definitivt inte slentrianmässigt. Jacques Brel, Lill Lindfors och Jacques Werup och så Monica Zetterlund i ”Ska nya röster sjunga” var till exempel fina val. Att spela Elvis Presleys ”In he Ghetto” var möjligen att ta i, men jag uppskattade verkligen att Gudmundsson ofta valde musik som knöt an till det han talade om.

Sommar med Underbaraclara Lidström

Jag fortsätter mitt lyssnande på Sommar, i dag med Clara Lidström, i bloggosfären känd som Underbaraclara. I den senare är hon en stjärna, med besökssiffror som kan slå vem som helst med häpnad. Hon kan leva på sitt bloggande plus en del journalistiska sidouppdrag.

Hennes musikval i programmet är välavvägt utan att valet av artister och låtar direkt överraskar eller får en att lyssna extra i just det sammanhang de spelas i: Lisa Nilsson, Tomas Andersson Wij, Monica Zetterlund, Jan Johansson, Sophie Zelmani, Aretha Franklin, Diana Ross, John Lennon, Bob Dylan… På samma sätt löper den talade delen av programmet utan att vare sig sätta några djupa spår hos mig eller att få mig att lyssna extra noga. Möjligen kände jag en viss sympati för hennes val att bo ganska isolerat någonstans på den västerbottniska landsbygden. Missförstå mig nu inte: jag känner ingen som helst antipati mot den här unga damen.

Efter programmet går jag vidare till hennes blogg för att få ytterligare ledtrådar om vad det är hos henne som drar. Bloggen innehåller många bilder (foton) och är ganska vardagsinriktad, dess texter är korta och välskrivna utan att gnistra. I ett avseende vill jag ge henne en komplimang: hon ger då och då uttryck för ett feministiskt engagemang som verkar genuint – många andra som vill nå många läsare fegar ju med att uttrycka åsikter, som andra kan finns kontroversiella.

Jag unnar henne gärna alla hennes läsare, men jag förstår ändå inte, varför så många läser hennes blogg.

Det här varför väldigt många läser vissa bloggar och vilka i så fall vore faktiskt värt att diskutera. Någon som har en bra analys av detta?

Sommar med Mark Levengood och Torgny Lindgren

”Sommar” är ett radioprogram jag gärna lyssnar till. Jag lyssnade på det redan från starten med Pär Rådström. Och nu har jag förstås också hört de två första programmen i årets sommarserie, båda mycket hörvärda.

Den som fick öppna årets serie var Mark Levengood. Inte han nu igen! såg jag någon stöna – men det här var faktiskt ett mycket hörvärt program, bitvis så underhållande att jag skrattade högt.

Musikvalet var kanske inte det yppersta, men jag lyssnade gärna till ”En sofa fra IKEA” med Ole Paus och även till ”Älskade ängel” med Lill-Babs. Fast Marks berättarförmåga var desto mer utstuderad, och jag njöt av berättelserna om hans tillkomsthistoria, om det märkliga hus han fick i gåva (och de märkliga människor som vistades där) och om den förra norska justitieministerns kidnapping i yngre år av Liv Ullmanns hund.

Henne, Anne Holt, har jag för egen del inte bara läst – hon är framgångsrik deckarförfattare – utan också mött på en av Arbeiderpartiets kongresser i Oslo på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Också dagens sommarvärd, författaren Torgny Lindgren, har jag träffat personligen, bland annat vid en eftersits efter en sammankomst hos Svenska akademien, dit jag tillsammans med hustrun, då talman, var medbjudna. Både jag och hustrun är för övrigt stora beundrare av Torgny Lindgren som författare – vad jag tycker om några av hans senare böcker kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Torgny Lindgren skriver en fantastisk, lite skröneaktig prosa, och trots hans lite långsamma och lågmälda sätt att prata, fick vi oss i dag till livs några riktigt hörvärda berättelser, till exempel den om Joseph Roths alltför korta liv.

Men, lite oväntat för mig själv: det jag minst lika mycket charmades av i dagens sommarprogram var den här akademiledamotens musikval. Där fanns förvisso sådant som en del fördomsfullt väntar sig av en akademiledamot – Jussi Björling och ”Ein deutsches Requiem”, för övrigt musik som också jag själv lyssnar på – men annars den sorts blandning som tilltalar även mig: Leonard Cohen, Charlie Parker, Cornelis Vreeswijk (i ”Om jag hade pengar”), Lotte Lenya med en sång ur ”Tolvskillingsoperan”, Fred Åkerström med ”Jag ger dig min morgon”, Carl Jularbo på dragspel i ”Drömmen om Elin” och Rune Holmström med Evert Taubes ”Nocturne” på såg (!).

Akademi som akademi: skulle inte juryn för Polarpriset kunna ha Torgny Lindgren i åtanke nästa gång man ska dela ut en del av Stikkans efterlämnade pengar?

Melodikrysset nummer 25 2011

Efter störtregnet i förrgår klarnade det upp, och vädret på midsommarafton blev riktigt fint här i Öregrund. Som seden här bjuder, gick vi till Hembygdsgården för att se midsommarstången resas och se dansen kring den. Det var roligt att se både barn och äldre hoppa omkring som små grodor – men nog var det väl en groda också när försångaren lockade deltagarna att sjunga ”Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru kär” (i stället för ”skär” – men att det ordet kan ha en annan betydelse än beteckningen på en färg vet väl folk inte numera).

Lite kul var det att ett par av midsommarfirarna vänligt hälsade på mig för att tala om att de brukade gästa min blogg för att kolla vad jag skriver om Melodikrysset.

Midsommardag eller inte – Melodikrysset missar jag inte.

Men nog tyckte jag att det fanns knepigheter i dag också.

Amanda Jenssen hör till exempel inte till de sångerskor jag brukar lyssna på, men det var alltså hon som sjöng ”Happyland”.

Som så ofta hade jag problem med den amerikanska TV-serien, den som i det här fallet utspelade sig i ett annat land än USA. Att det måste vara i Korea och således vara fråga om MASH (som jag faktiskt har sett delar av för länge sen) kom jag på först när jag hade löst operafrågan, närmare bestämt att den vi hörde i Giaccomo Puccinis ”Tosca” var tenoren Andrea Bocelli.

Operabalettföreställningen ”Svansjön” har jag sett flera gånger, men jag hade initialt svårigheter med att komma på vad det var som publiken enligt Eldeman såg. Ett slag verkade ordet ”balettskor” gå in, men så kom ett lodrätt svar och förstörde det. Jo, ”ballerinor” skulle det i stället vara!

Jag måste också bekänna att min förtrogenhet med Michael Jackson är bristfällig. Men det var alltså honom vi hörde i ”Billie Jean”.

En oboe känner jag däremot igen. Leonard Arner trakterade en sådan i musik av Poulenc.

Och svaret Just D kom jag faktiskt på redan innan jag hade hört dem i ”Tre gringos”.

Fast själv gillar jag mera Sara Varga. Jag tyckte hon fick en orättvist låg placering i årets melodifestival med sin ”Spring för livet”.

Om hon är ung är Tom Jones slitstark. Det var väl knappast någon som inte kände igen honom i gamla kära ”Delilah”.

Slitstark i melodikryssammanhang är också Pierre Isacsson, så även ”Då går jag ner i min källare” från 1974.

Också Lee Hazelwood har förekommit i ett antal tidigare kryss. Men vem var det han sjöng duett med i ”Vem kan segla förutan vind”? Jo, Nina Lizell.

Barnvisor brukar sitta i mitt musikminne, särskilt om jag själv har sjungit dem under min egen skoltid. Så jag känner genast igen ”Veva, veva positiv”, vet också att det förekommer en apa i den.

Kvar att redovisa är då en sång som finns med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”: Olle Adolphsons och Beppe Wolgers’ fina ”Mitt eget land”. Du hittar hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Men jag kan ändå inte låta bli att avsluta med ett textavsnitt, som känns särskilt angeläget i dagens Sverige:

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Gemenskap och glädje önskar jag er alla denna midsommar!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 24 2011

Jag var alltså i Stockholm i går, på kalas för vår Anna som fyllde 50 år här om dan.

Vi kom till lägenheten i Uppsala först sent på kvällen, så det fanns ingen möjlighet att då ge sig i kast med veckans melodikryss. I stället har jag, på en lite konstrande dator, i dag lyssnat mig igenom webbsändningen.

Det här krysset innehöll verkligen lustiga kast.

Näst sist spelade Anders Eldeman Evert Taubes ”Knalle Juls vals” från 1953, som dessutom skulle ge något för årstiden mycket atypiskt, gran.

Men vi fick också höra Carl Anton (Axelsson) sjunga sin fina ”En tango i Ladängsviken”, med en text som doftar midsommarnatt. Carl Anton har jag för övrigt hört live på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm, också sett honom på partiexpeditionen när han var uppe och träffade Mona Sahlin.

Somrigt och samhällsengagerat passar också in på den brittiska gruppen Coldplay, som vi i dag hörde i ”Strawberry Swing”. Den här gruppen har bland annat engagerat sig i Band Aid och för Amnesty.

Jag såg att många hade varit inne på min blogg i går, uppenbart för att se vad jag hade kommit fram till i fråga om det här krysset, och jag kan förstå det: det var bitvis rejält svårt.

Vad man för egen del tycker är svårt beror ju av vad man lyssnar på, men i det här krysset spelades en låt som – trots att den svenska versionen har gjorts av en gammal schlagerräv, Gunnar Wiklund – beredde mig en del besvär. Bill Furys original hette ”I Will”, men vad hette Wiklunds svenska cover? Jo, ”Tyvärr”. Den gjordes 1962 men har inte avsatt några märkbara spår hos mig.

Gamla filmer brukar också vara mitt bord, inte minst om Fred Astaire dansar i dem. Och en av hans partners, Ginger Rogers, beundrade jag gränslöst redan som mycket ung – jag hade ett foto av henne i ett ärvt filmstjärnealbum, ”Filmens stjärnor”. Men det tog sin tid för mig att komma på att de här båda tillsammans gjorde ”Change Partners” – byta partner – i filmen ”Carefree” från 1938.

Peter Settman har jag regelbundet sett i ”Så ska det låta”, men jag har faktiskt aldrig sett hans och Peter Granbergs TV-serie om Ronny och Ragge. Här underlättades dock lösandet av att de här båda rollfigurerna förekom i sångtexten.

Ena halvan av det här kryssets enda dubbelfråga beredde mig också visst huvudbry. Den andra delfrågan illustrerades av Kai Gullmars (Gurli Maria Bergströms) och Gus Morris (Gustaf Wallenius) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, som ursprungligen fanns med i filmen ”Adolf i eld och lågor” från 1939. Men vad var det vi hörde på spanska? Jo, det måste ha varit ”Sweet Home Alabama”, en låt som Lynyrd Skynyrd gjorde i original 1974.

Veronica Maggio har jag förstått har fått ett rejält genombrott med sin nya platta ”Satan i gatan”, för övrigt ett uttryck som min dotter Kerstin ibland använder på sin blogg. ”Nöjd”, som nu spelades, är äldre – men det var ju inte särskilt svårt att knäcka hennes efternamn, när det till slut fattades bara ett G i det.

Riverdance var också lätt som en plätt – dem har Eldeman spelat tidigare.

Cat Stevens (även känd som Yusuf Islam) såg jag som gäst hos Skavlan. Här fick han sjunga ”Another Saturday Night”. Hans insjungning är från 1974, men låten är äldre än så, från 1963.

Sen är det bara svenska schlager kvar.

Det vill säga, ”Leva livet”, som Lill-Babs låg på Svensktoppen med 1963, är inte från början en svensk låt: Stikkan Andersson satte svensk text till Lesley Gores ”It’s My Party”.

Däremot är ”Tusen och en natt” svensk, den svenska vinnarlåten i Melodifestivalen 1999, framförd av Charlotte Nilsson, senare Perrelli. Svarsårtalet skulle här skrivas med bokstäver, nittionio.

Och så går vi då i mål på Arlanda, ett något oegentligt flygplatsmål, eftersom det flygfältet inte fanns 1943, när Jules Sylvain och Waldemar Dahlquist skrev sin ”Flygarevalsen” (”Hemåt på stolta vingar”).

Nu ska jag bege mig till Öregrund, dock inte per flyg utan med buss 811.

Birgitta har åkt i förväg för att förbereda födelsedagsmiddag; jag fyller 74 i dag.

I morse uppvaktade hon mig här i Uppsala med smörgåstårta och en ny, fin marimekkoskjorta.

Men jag anar att det kommer mera, när också jag har hunnit ut till Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På kryss med Eva Ohlin Särman

Jag har tidigare klagat på att Aftonbladet Kryss & Quiz lyfter fram alldeles fel konstruktörer.

Men den här krysstidningen har fortfarande kvar ett antal konstruktörer som man kan glädja sig åt. En sådan är Eva Ohlin Särman som bland annat behärskar konsten att konstruera kryss av olika svårighetsgrad. I veckans nummer bidrar hon till exempel med Resekrysset, som ligger på utlovad trepoängssvårighetsnivå.

Älgen på bilden ska således uttydas som BYTESOBJEKT.

Ett upprepat lösande av hennes kryss har fått mig att dra slutsatsen att hon på somrarna sysslar med segling. I det aktuella krysset ska AVTA bli BEDARRA och SITTER APA PÅ bli MAST.

Så när jag mot slutet av krysset får ledordet BAK, tror jag först att det ska bli AKTER.

Men tji, det skulle i stället bli ARSEL. Mycket följdriktigt hittar man överst i krysset också BARA I NATUREN, vilket ska ge NUDISTER.

11 olika inlägg samtidigt på S-bloggtoppen!

Just nu har Tord Oscarsson inte mindre än 11 olika inlägg – samtidigt – på S-blogg-toppen. Jag kände Tord en smula förr i världen och hör till dem som då och då tittar in på hans blogg.

Men skulle någon – Tord själv eller någon annan som vet – kunna berätta hur många besökare man måste ha på sin blogg för att nå ett så formidabelt resultat.

Fast egentligen undrar jag, som en av dem som länkar till S-bloggar, vilka regler som egentligen gäller för att hamna på den där topplistan. Räknas de besökare man har – i mitt eget fall väldigt många – som går direkt in på min bloggadress och inte via S-blogg-portalen? Viktas inläggen i något slags angelägenhetsgrad, så att uttalat politiska inlägg har högre vikt än sådana som till exempel är privata, kåserande eller handlar om kultur?

Själv är jag en gammal journalist, förvisso (S) men med journalistens lust till alla de här fälten och några till.