Sommar med Freddie Wadling

Jag skulle inte bli förvånad om den så kallade folkstormen kastade sig på telefonerna så snart Sommar-programmet med Freddie Wadling tog slut.

Och visst var han utmanande: Han talade associativt och vindlande, som om han saknade manus. Han skrattade ofta åt det han berättade i stället för att överlåta det åt radiolyssnarna. Han använde sig irriterande ofta av talspråkliga fraser som ”om man säger så”.

Men programmet hade en röd tråd, och den var musiken.

Jag hör till dem som har en försvarlig bunt skivor med Wadling och Fläskkvartetten i mina skivhyllor, och jag gillar dem. De skivor han hade valt att spela var lite i samma anda, och jag gissar att även de kändes utmanande, ibland mycket utmanande för den stora radiopubliken. Ett och annat – som The Beach Boys och Chet Baker – kan nog tänkas ha behagat flertalets öron, och kanske tyckte somliga att det var kul att höra förlagan till Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonien”, Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Fadduh”. (Och jag kan hjälpa Wadling med att båda hade lånat melodin från Amilcare Ponchiellis ”Timmarnas dans”.)

Men mycket av det andra, spännande även det enligt mig, kan ha utmanat alla dem som vill ha frid och harmoni i sin hängmatta: Pere Ubu, The Residents, Devil’s Anvil, Procol Harum, Rupert Hine och Phil Palmer, Max Wall, The Holy Modal Rounders, Doctor John och Stephen Lynch.

Roligt att någon vågar utmana den musikaliska konventionalism som oftast härskar i Sommar-programmen!

Sommar med Jonas Jonasson

Jonas Jonasson är journalist och författare men obekant för mig. Expressen, där han har jobbat, har egentligen aldrig varit min tidning, men hur kommer det sig att jag inte känner till en bok, som har sålts i häpnadsväckande 650.000 exemplar i Sverige och dessutom har sålts till 20 länder? En förklaring kan vara att jag skaffar mig information om nya böcker genom att läsa stockholmspressens kultursidor, och där recenserades den aldrig. En annan kan vara att den har getts ut av Piratförlaget, vars bestsellerism jag misstror. Men kanske har jag alltså gått miste om något genom att inte vara en av de många som har köpt ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Kanske är den rolig; åtminstone Jonas Jonasson själv var bitvis ganska underhållande att lyssna på. Däremot inte särskilt djup – det förekom livskriser och en skilsmässa i den här Sommar-berättelsen om hans liv, men som lyssnare berördes jag inte av den smärta det här säkert har åsamkat honom.

Musikvalet var, bortsett från Herbert von Karajan, lättsamt men satte kanske inte några djupa spår ihop med den muntliga framställningen: The Beatles, Jakob Hellman, Bachman Turner Overdrive, Monica Z (i ”Donna Juanita”), Mott the Hoople, Hank Williams.

Som avslutning fick vi höra Helen Sjöholm och Tommy Körberg med BAO i ”Nu mår jag mycket bättre” – och det var ju bra!

Sommar med Sven Nylander

Jag läser ju inte sportsidor eller ser idrottsinslag i TVn, så Sven Nylanders karriär som häcklöpare vet jag inte mycket om. Men eftersom jag har föresatt mig att lyssna till, och försöka förstå, samtliga sommarpratare, hör jag ändå beredvilligt på när han talar om tävlandet och annat som har med hans sport att göra. Tyvärr griper det här ämnet mig inte den här gången heller, fast jag så gärna hade försökt förstå, om han på ett tillräckligt intressant sätt hade lyckats berätta om sina drivkrafter.

Mycket mer dramatik bjöd då hans andra huvudämne, det faktum att han greps av polis för knarkbrott. Framför allt: hur kom det sig att han, som dessutom arbetade för stiftelsen Ren idrott, upprepade gånger själv använde kokain? Det är förvisso bra att han efter avslöjandet tog sig ur sitt knarkmissbruk, men jag tyckte att man aldrig fick klart för sig, varför han drogs till kokainet.

Trots det dramatiska ämnet blev det alltså ett häpnadsväckande intetsägande program, och jag tyckte inte heller att musiken han spelade kändes särskilt angelägen. Dock noterar jag att Timbuktu förekom också i dagens program.

Sommar med Sylvia Schwaag Berger

Dagens Sommar-program var intressant så till vida att sommarvärden, Sylvia Schwaag Berger, har det slags blandade bakgrund som så många människor har i vår tid och i dagens värld: hon har, via USA, kinesiskt ursprung, gifte sig senare och har barn med en tysk, bor i Sverige och talar här skånska.

Det fanns i hennes program exempel på det slags språkliga och kulturella missförstånd en sådan bakgrund brukar leda till, men jag slogs snarare av hur disciplinerat och målmedvetet hon har kämpat sig till den position hon har i dag. För mig verkar detta vara ett utslag av en mentalitet som odlas bland kineser, och hon gav i sitt progam mycket riktigt exempel på hur den här attityden är förutsättningen för det kunskapslyft och den sociala mobilitet som präglar dagens Kina. Den, snarare är kommunismen, bär fram Kina i riktning mot att bli världens ledande stormakt inte bara befolkningsmässigt.

Intressant men som Sommar-progrm kanske inte så personligt som man skulle önska.

Den här sommarprataren bad inledningsvis också lyssnarna om ursäkt för sin begränsade musiksmak. Allt hon spelade var för den skull inte ointressant, men jag saknade också de där riktiga pärlorna, som i vissa program lyckas understryka och lyfta partier i den muntliga framställningen.

Sommar med Ville Virtanen

Ville Virtanen är en känd skådespelare i Finland, inte minst på film. I Sverige är han, när det gäller film, fortfarande relativt aktuell som medverkande i filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna”.

Hans Sommar-program öppnade en dörr mot det finska Finland, det som både historiskt och, fortfarande, geografiskt finns så nära oss men ändå känns som en sluten och främmande värld för många svenskar. En förklaring till detta är förstås språket: finskan, ett finsk-ugriskt språk, är tillsammans med sina släktingar – estniska, samiska, ungerska och ett antal språk som talas av folk inom den nuvarande Ryska federationen – vad gäller ordstammar och grammatik mycket olik övriga europeiska språk och alla indoeuropeiska språk. Men bland finnarna odlas också sociala och kulturella attityder, många av dem oförargliga, andra – sådana som nu exploateras av de så kallade Sannfinländarna – precis som Virtanen framhöll främlingsfientliga och stötande inte bara för dem som utsätts för de här attityderna.

I Finland har också klassmotsättningarna tagit sig mycket mer militanta uttryck än till exempel i Sverige. Virtanen påminde om inbördeskriget mellan vita och röda, en uppgörelse vars brutalitet tidigare har skildrats både skönlitterärt och vetenskapligt. Dessa och ännu tidigare erfarenheter kan ju sedan ha spelat en roll för finländarnas seghet och slagstyrka i vinterkriget och fortsättningskriget mot det vida större Sovjetunionen, men detta eventuella samband blev inte tydligt i Virtanens program, som var starkare i enskildheterna än i den sammanhängande analysen.

Virtanens musikval bestod inte bara av men också av finsk musik, vilket var helt naturligt i just det här sammanhanget. Jag gladde mig alltså åt att få höra den gamle mästaren Olavi Virta, också ett stycke politisk musik som ”Viiniä malja martyyreille” med Tuomio Nurmari viides kolonna. I det sist nämnda fallet hade dock alla de svenska lyssnare som inte kan finska ett handikapp.

De inhemska rasisterna tacklade Virtanen med att spela Miriam Makeba, och slutnumret, ABBAs ”S.O.S”, tydde jag som ett nödrop från en nation, där Sannfinländarna i de senaste galluparna har blivit största parti.

Sommar med Nanne Grönvall

Nanne Grönvall har jag hört live en gång, på en socialdemokratisk partikongress. Jag vet inget om hennes politiska åsikter, men det slags sociala och klassmässiga bakgrund hon berättade om i dagens Sommar-program brukar inte så sällan indikera, att man har även sitt politiska hjärta till vänster.

Det slags erfarenheter från barndomen och ungdomen hon redovisade är inte så vanliga i Sommar-programmen – de flesta av dem som är sommarvärdar brukar tidigt ha fått lära sig hur man hanterar alla de där besticken och de fint vikta servetterna man möter på fina middagar, det som Nanne berättade om. Även jag med min egen arbetarklassbakgrund har hårdhänt tvingats lära mig alla de där koderna; jag minns fortfarande hur jag tidigt under min tid i Uppsala blev bjuden på en familjemiddag och inte förstod att min placering bredvid värdinnan innebar att jag måste tacka för maten.

Nannes uppväxt innehöll massor av saker som brukar indikera att det kommer att gå åt helvete med musik. Musik blev det ju så småningom, men alla de helveten som kantade hennes väg lyckades hon manövrera sig bort från. Hur är nästan obegripligt: Hon är frukten av ett tonårsföräldraskap, en relation som ganska snart sprack. Hennes mor hade svåra och återkommande missbruksproblem. Mormodern, ändå ett slags hjälte i den värld Nanne växte upp i, försörjde sig som spritlangare – i sitt Sommar-program berättade Nanne bland annat historien om busarna som lyckades ta sig in i mormors lägenhet för att råna henne men där en i den här ligan inte visade sig tillräckligt hårdhudad, när lilla Nanne gråtande kom ut från toaletten där hon hade gömt sig.

I ett fall hade en av låtarna Nanne spelade, hennes egen ”Hatar älskar”, en direkt adress till hennes nu för övrigt döda mamma. Men också i övrigt hade den musik som hon hade valt ett starkt känslomässigt utspel. Också flera av låttitlarna balanserade på den knivsegg som har varit hennes livs scen: både ”Bad Reputation” och ”Like An Angel Passing Through My Room”.

Programmet avslutades ändå med Bette Midler och ”The Rose”.

Sommar med Beate Grimsrud

Jag tyckte kanske inte att Beate Grimsruds Sommar-program började riktigt lyckat – de relativt långa uppläsningarna ur hennes ”En dåre fri” fungerade inte riktigt, frigjorda från romanen. Men så snart hon hade övergått till att berätta om sina stora och grusade förhoppningar om att få Nordiska rådets stora romanpris, blev programmet nervigt spännande.

Att berätta om sig själv på ett så självutlämnande sätt är modigt, och hon krönte den här delen av sitt sommarprogram genom att spela hip hop-låten ”Power” med Kanye West och Dwele, där jag uppfattade textavsnittet ”They can kiss my asshole”.

Det här självutlämnande draget präglade över huvud taget programmet: sommarlägret för kristna ungdomar där hon kissade på sig, bekännelsen om dyslexin, det fullkomligt katastrofala deltagandet i ett ungdomsarbetsläger i Ungern, skräcken under en safari i Afrika och så vidare vittnade om att hon har ett personligt mod som få har. Ofta var det roligt också, som när hon åkte båt längs den grönländska kusten och i det gemensamma billiga sovutrymmet hittade ett knullande och svåravbrutet inuitpar på sin egen sovsäck.

Hennes musikval var också av yppersta klass, kanske det bästa hittills i årets Sommar-serie: Savage Rose med ”Lonely Heart”, Kongar-Ol Ondar med ”Tuva Groove” (strupsång), The Doors med ”People Are Strange”, Yolanda Be Cool och DCUP med ”We No Speek Americano” och Nina Simone med ”My Baby Just Cares For Me”. Och tro det eller inte – Cesaria Evora förekom i dag också, i dag tillsammans med Salif Keita i ”Yamore”. Mycket hade också ett tydligt samband med det hon berättade: Alice Russells ”Crazy” till avsnittet om ”En dåre fri”, ”Time” med polska Kroke till avsnittet om polenresan och Paul Simon och Ladysmith Black Mambazo till safariavsnittet.

Och som sagt, självutlämnande var ordet för dagen, vilket till och med illustrerades av hennes knackiga engelska. Men bra var det – tack!

Sommar med Thomas Johansson

Thomas Johansson har numera en ny roll i samband med utdelningen av Polarpriset, men viktigare för hans Sommar-program var nog hans halvsekellånga roll i EMA Telstar. Thomas Johansson har nämligen haft ett finger med i flertalet internationellt stora gruppers och soloartisters framträdanden och turnéer i vårt land.

Jag har tidigare ibland klagat på att den musik sommarpratarna har spelat inte har haft något märkbart samband med det de har pratat om. Dagens program saknade sådana ljudkulisser, och musiken där vittnade om att vi hade att göra med en man som visste vad han talade om. Vad sägs om en radda artister och grupper, som omfattar Patti Smith, Jimi Hendrix, Cream, Janis Joplin, Roxy Music, Thin Lizzy, Duke Ellington, The Rolling Stones, ABBA, AC/DC, Roxette, Sex Pistols, Bob Marley, Bruce Springsteen och Bob Dylan, och om att den som spelade dem hade träffat dem alla och pratat med dem?

Thomas Johansson började roligt med hur han på kort tid kickades från sina värv både i det militära och på Musikerförbundet. Resten var väl inte i alla stycken lika avslöjande men ändå högst hörvärt – jag kan som exempel nämna historierna kring Janis Joplin, Sex Pistols och Bob Marley. Och så måste man ju nämna det faktum att Bob Dylan uppenbart blev så tagen av Värmlands skönhet att han ett slag övervägde att köpa ett hus där.

Säkert har Thomas Johansson bland sina minnen också mer tragiska sådana, som han här inte valde att återberätta, kanske på grund av personliga hänsyn, kanske på grund av den lojalitet som fordras av managers. Att bli så mäktig som han har blivit i svensk nöjesindustri har väl också det sitt pris.

Tack, Daniel Suhonen, för att du gjorde Tvärdrag till arbetarrörelsens bästa tidskrift!

Efter fyra år avgår nu Daniel Suhonen från posten som chefredaktör för SSUs Tvärdrag, som han har gjort till arbetarrörelsens mest spännande och läsvärda tidskrift. När han tog över, hade Tvärdrag 900 prenumeranter; nu är upplagan uppe i 3.800, och den ökar hela tiden. Den borde lätt kunna komma upp i det tredubbla – prenumerationspriset, 100 kronor för sex fullmatade nummer, bankgiro 5676-4822, borde inte avskräcka någon – men kanske drar några av anknytningen till SSU den felaktiga slutsatsen, att Tvärdrag är något slags tidskrift för ungdomar i ordets mer begränsade mening. Före egen del kan jag intyga att jag vid 74 års ålder har mycket större glädje av Tvärdrag än av tidskrifter, avsedda för min åldersgrupp. Inte heller för den formella bindningen till SSU något begränsande med sig: Tvärdrag skrivs av fria andar med demokrati och socialism som ledstjärnor.

Det här, som är min egen iakttagelse som läsare, bekräftas också i Stina Oscarsons avskedsintervju med Daniel Suhonen. Suhonen sammanfattar i intervjun sina egna och Tvärdrags ledstjärnor som ”att rädda oss från den tomma konsumtionen, ojämlikheten och klimatkrisen”. Det är också en hugsvalelse att läsa om hans kärlek till kultur, det senare ett ämne som även det har kommit att prägla Tvärdrag under hans redaktörskap.

Att det nu, av åldersskäl, är dags för Daniel Suhonen att lämna en tidskrift som utges av SSU är begripligt – det är bara att hoppas att man hittar en efterträdare som förmår göra en lika spännande tidskrift.

Daniel Suhonen kan man fortsätta att läsa på ett par av landets fortfarande socialdemokratiska ledarsidor, och vi som inte bor i dessa tidningars utgivningsområden hittar då och då artiklar av honom på Aftonbladets kultursidor. Men han är en publicistisk begåvning som rörelsen, också centralt, borde ta till vara.

Nästa gång det är dags att byta chefredaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Tiden finns det en given kandidat.

Sommar med Maria Wetterstrand

Som många andra finner jag Maria Wetterstrand sympatisk, för min del utan att jag för den skull delar hennes politiska uppfattning. Hon är redig och klar, är utan tvekan personligt engagerad när hon talar för eller mot något.

Engagemanget för miljön fanns givetvis även i hennes Sommar-program, men personligen slogs jag egentligen mer av hur liberal hon är. I vissa fall, som när hon berättade om sin ungdoms kamp för personligt åsiktsutrymme och för rätten att sätta i fråga i skolan, likaså om sitt engagemang för sexuella minoriteters rätt, väckte hon min – socialdemokratens – sympati; i andra mer klassrelaterade frågor som friskolorna anade jag hennes blinda fläck. Hennes hyllning ur hjärtat av Mona Sahlin var därför av båda skälen mycket logisk.

Som avslutning på avsnittet om Mona Sahlin spelade hon, med en personlig referens, Leonard Cohens fina ”First We Take Manhattan”. Cohen, Anna Ternheim, Kent och även Ebba Grön hör till det jag själv lyssnar på, medan annat i hennes musikval inte hör till mitt naturliga. Ett minus med låtvalet var kanske att det, bortsett alltså från Cohen-låten med sin adress till Mona Sahlin, inte relaterade till det hon pratade om, inte heller riktigt hade den bredd man väntar sig i ett Sommar-program. Men hellre då ett personligt val än ett insmickrande, mest valt för att stryka en så bred skara lyssnare som möjligt medhårs.