Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller fel

Som mina läsare vet, är jag en hängiven krysslösare, inte bara av Melodikrysset på lördagarna. Vecka efter vecka löser jag samtliga kryss utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, dock utan att någonsin skicka in svaren.

Roligast att lösa är i dag Sarah Kinmans Tvetydigt och P O Carlzéns Kluriga korsordet. Anna Hagbergs Stjärnkrysset är också OK men inte tillräckligt svårt. Jag vet ju att hon kan mycket bättre – jag saknar fortfarande hennes Svåra krysset och Kryptiskt.

Kryptiskt görs nu – sedan alltför länge – av Gudrun Pettersson på en svårighetsnivå som är generande låg. Mats Larsson gör numera, efter den kritik han fick i början, Svåra krysset på ett annorlunda sätt – de knappologiska kunskapsfrågorna, omöjliga att lösa utan lexikon och kartböcker – har ersatts av lättare kunskapsfrågor, så lätta att jag numera löser Svåra krysset i ett svep och utan hjälp; Larsson kan uppenbarligen inte konstruera kryss som fordrar intelligens och associationsförmåga. I själva verket är Sarah Kinmans Tvetydigt, som sägs vara på fyrapoängsnivå, i dag ett klurigare kryss än Mats Larssons Svåra krysset, som inte alls är på angiven fempoängsnivå.

Fast det här har jag ju gett uttryck för förut, så anledningen till att jag skriver den här texten är en annan: Veckans Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller nämligen två grova fel, det ena så grovt att man häpnar över att det har släppts igenom.

Det riktigt grova felet finns i Eine Malmbergs Kändiskrysset med skådespelaren Jonas Karlsson som tema. Karlsson fick, enligt det här krysset, Prix Europa för sin roll som Gusatv III (!). Detta åstadkommer konstruktören genom att lägga TA LÄNGRE = TAGA ovanför KONTRAKT = AVTAL. Att en konstruktör ibland kan göra fel i sommarvärmen har jag faktiskt en viss förståelse för, men korrekturläses inte de här kryssen?

Jag tillåter mig tvivla, eftersom samma nummer av den här krysstidningen innehåller ytterligare ett fel, närmare bestämt i Anita Lingestads Namnsdagskrysset. Under bilden – som föreställer Östen med resten – allra längst till höger i krysset finns, när man har löst färdigt, ett icke-ord bestående av tom ruta+ERAT+tom ruta. Ingen nyckel finns för att lösa det mysteriet.

Ett mysterium är det också varför en av de trevligare konstruktörerna i den här krysstidningen, Bertil ”Blues” Johansson, numera inte alls förekommer som konstruktör. Han gjorde till för helt nyligen Årtalskrysset och skötte det på ett både underhållande och lärorikt sätt. För ett par nummer sen försvann han helt och ersattes av Björn Lundkvist. Vad hade Bertil ”Blues” gjort för ont?

Sommar med Leif GW Persson

I dag satte Sommar i P1 punkt med författaren och kriminologen Leif GW Persson, och inte heller vädret jävar antagandet att sommaren nu är slut.

Det är lite speciellt att få uppdraget att avsluta den här radioserien, och flera av dem som har fått göra det har ju återkommit ett stort antal somrar, också gjort minnesvärda program. En sådan var Lars Ulvenstam (som för övrigt inför sitt allra första sommarprogram vände sig till mig för att få tips om skivor att spela – vi kände varann från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF). Så jag hade förstås höga förväntningar på dagens avslutande program med Leif GW.

När han introducerade sitt program, stämde jag – felaktigt, visade det sig – ner mina förväntningar: Han skulle, sa han, spela dansband, andlig musik och opera.

Opera gillar jag, men dansband är inte min bag, och religiös är jag inte heller. Men Leif GW fick faktiskt mina farhågor att komma på skam.

Visserligen avskyr jag Lasse Stefanz, men ”De sista ljuva åren” visade sig, liksom all annan musik Persson spelade, ha ett tydligt och redovisat samband med det han talade om – programmet var faktiskt mönstergillt, efterföljansvärt i det avseendet. Och den tillägnan han gjorde en kvinnlig poliskollega med Sven-Ingvars och ”Byns enda blondin” fick mitt hjärta att smälta.

Uppenbarligen var valet av andliga sånger inte någon ploj frän Leif GWs sida – utan att han fördjupade sig i ämnet var det helt uppenbart att han har en religiös sida. Jag är för egen del inte troende, men jag är ju uppvuxen med psalmer i skolan, med frälsningssånger i kapellet hemma i Juniskär och andliga sånger i radion, och det Persson spelade – ”Jag har hört om en stad ovan molnen” med Rolf Wikström, ”Han har öppnat pärleporten” med Totta Näslund och ”Blott en dag” med Freddie Walding – hör alltsammans till det svenska musikaliska kulturarvet.

Jag tyckte det var mycket charmerande att i samma program få höra både Snoddas med ”Flottarkärlek” och två olika sånger med Jussi Björling.

Leif GW gillar alltså opera, och det enda anmärkningsvärda i hans program var mot den bakgrunden att han, när han nämnde några andra svenska deckarförfattare han läste och uppskattade, inte hade med Henning Mankell och hans operaälskande hjälte Kurt Wallander.

Över huvud taget präglades hans musikval, oavsett genre (och genrerna var förvisso olika), av hög känslostyrka. Jag kan ju som ytterligare exempel nämna ett par sånger av högst olika karaktär: ”Me And Bobby McGee” med Janis Joplin och Lille Bror Söderlundhs tonsättning av Nils Ferlins ”En liten konstnär”.

Snacket mellan låtarna var lågmält och hade en eftertänksam form men saknade inte udd – det märktes att det var en rutinerad författare och TV-programmakare som talade. Polisarbete, uppklarade så väl som ouppklarade mord, drivkrafter, karriär, de oönskade utsikterna att behöva gå i pension avhandlades, allt utan att det uppstod konstlade skarvar, det senare alltså kanske just för att musikvalet hade ett samband med det han nyss hade berättat och samtidigt gav en andhämtningspaus inför nästa ämne.

Så jag hoppas att det blir som Vera Lynn sjöng i den avslutande låten i programmet: ”We’ll Meet Again”.

Sommar med Ghita Nørby

Ghita Nørby må vara en mycket skicklig skådespelerska, men hennes Sommar-program i dag kom inte alls upp till den nivån. Hon gjorde nog sitt allra bästa för att möta den svenska radiopubliken, till exempel genom att prata svenska, men innehållsligt blev det här – trots att programmet skulle innehålla ett antal ”kryss” i hennes liv – inte alls något av de bättre programmen i serien, tvärt om. Sommar-pratet vindlade hit och dit utan att någonsin bränna till.

Musikaliskt började hon, kanske för att visa sina varma känslor även för Sverige, med att spela den dansk-svenska gruppen Swe-Danes, där ju, utöver Svend Asmussen ocb Ulrik Neumann, också Alice Babs ingick, och de lät ju inte oävet. Själv fick jag mig – i samband med att hon berättade om sitt samarbete med Ingmar Bergman – till livs ett pianostycke med min mycket skickliga landsmaninna, pianisten Käbi Laretei, som ju en tid var gift med Bergman.

Men, för att återvända till mitt intryck av Nørbys sommarprat: det blev just bara prat. Tänk om hon i stället hade kunnat säga något intressant om till exempel Ingmar Bergman!

Melodikrysset nummer 33 2011

Dagens melodikryss var bitvis svårt.

”Ain’t Givin’ Up” sjöngs uppenbarligen av någon som heter Lisa, sa mig ledbokstäverna. Men vilken Lisa? Lisa Lovbrand (egentligen Lövbrand) har jag googlat mig fram till. Men henne har jag veterligen aldrig hört förut.

Märkligt nog hade jag problem också med en Elvis-låt, vars svenska titel Eldeman sökte. Svarsordet borde av det jag hade klarat att döma bli ”igen”, vilket styrktes av att jag kom i håg den amerikanska titeln som ”When My Blue Moon Turns To Gold Again”. Jag fick googla ganska länge för att få mitt svarsförslag att passa med en svensk titel: ”Du har gjort min gråa värld till guld igen”. Min okunskap på den här punkten har alldeles säkert att göra med att jag ogärna lyssnar på dansbandsmusik, till exempel Vikingarna, som – visade min googlesökning – har spelat in den.

Då är jag mycket mer förtrogen med OD, Orphei Drängar, i Uppsala. Birgitta och jag går regelbundet på deras konserter; Birgitta är förresten så kallad moster i OD. I dag hörde vi dem i ”I bröllopsgården”, den med ”stampa takten, pojkar”.

För egen del är jag förtrogen också med andra typer av ”Noice”. I dag hörde vi dem i sjuttiotalshiten ”En kväll i tunnelbanan”.

Och för att fortsätta på linjen höga ljud: ”Avestaforsens brus” med Olle Johnny skulle i dag ge oss svaret Avestaforsen.

Därmed är vi samtidigt inne på avdelningen geografifrågor.

Evert Taubes glade bagare fanns till exempel i San Remo.

Och i Värmland utspelar sig som bekant ”Det var dans bort i vägen” med text av Gustaf Fröding. Musiken skrevs redan 1899 av Helfrid Lambert.

Riktigt så gammal är ju inte ”Vi har så mycket att säga varandra” med text av Åke Söderblom och musik av Jules Sylvain. Men den inspelning Annalisa Ericson gjorde av den känns ungefär lika avlägsen när man i dag lyssnar på radio.

Detsamma gäller den gamla Ernst Rolf-revyslagdängan ”Ju mer vi är tillsammans”.

Jag önskar verkligen att äldre schlager inte bara spelades oftare utan också i mixade musikprogram i stället för att vara förvisade till särskilda musikaliska radioreservat.

De borde alltså spelas tillsammans med färskt material som den alldeles utmärkta melodifestivallåten ”Oh My God” med The Moniker, egentligen Daniel Karlsson.

Eller varför inte ”Två mörka ögon”, som Sven-Ingvars låg på Svensktoppen med i 71 veckor 1991-1993, den som vi i dag hörde på spanska med Sven-Erik Magnusson, ”Tus ojos lindos”.

Över huvud taget gillar jag inte musikaliska reservat; dansmusik kan mycket väl, som i dagens melodikryss, spelas i samma program som till exempel musikalmusik. Antas den publik som gärna hör på Sven-Ingvars bli störd av att höra Mikael Samuelssons skolade röst i ”Fantomen på Operan” och vara för obildad för att ha snappat att fantomen bar mask?

I dag går vi i mål, dubbelt, med Walt Disney. Mot honom finns det förvisso berättigad kritik att rikta – en del av det hans studios har gjort genom åren är för glättat och utslätat – men flera av hans tecknade filmer med klassiska sagomotiv är faktiskt suveräna filmskapelser i sin egen rätt. Det gäller absolut ”Snövit och de sju dvärgarna” och det gäller också ”Askungen”. De här filmerna innehåller utstuderat skickligt gjorda partier.

Sommar med Petra ”September” Marklund

När jag först hörde talas om Petra Marklund – med artistnamnet September – trodde jag att hon kom någonstans från Norrland – Marklund är ju inte helt ovanligt där uppe. Men det visade sig att hon är uppvuxen i stockholmsregionen, i Älta närmare bestämt. Dessutom framgick det av hennes Sommar-program, att hennes mor kommer från Slovenien, tror jag det var. Jag hörde henne också nämna ett ungerskklingande namn. Det här är dagens Europa.

Det här fördjupade hon sig inte i. Däremot berättade hon om sina resor, som artist, till England respektive USA, utan djup i de fallen också.

Över huvud taget tyckte jag att ganska lite av det hon berättade kändes berörande. Hon hade problem i skolan, men det är det ju många som har haft. Hon hade problem med rösten, men inte ens det kändes livsavgörande. Hennes liv skvalade liksom förbi i radion.

Det gjorde också musiken hon spelade, Dinah Washington, Madonna, Beyoncé Knowles, till och med Sarah Brightman och Andrea Bocelli och så Monica Zetterlund.

Sommar med Gina Dirawi

Jag var på Baltikum-seminarium i går på ABF-huset i Stockholm, så jag missade direktsändningen av Sommar – hörde programmet i lägenheten i Uppsala sent i går kväll men skriver först nu när jag är tillbaka i Öregrund, faktiskt först efter att ha hört dagens sommarprogram.

Gårdagens sommarpratare var Gina Dirawi, blott 20 år gammal men redan ett stort namn i bloggosfären och på Youtube. Hon är palestinier men född i min gamla hemstad Sundsvall, och trots att hon i dag bor i Stockholm slogs jag först allra mest av hur sundsvallspräglat hennes snack är. Och snacka kan hon, till och med rappa.

Vi lever i en värld där kulturer, religioner och språk korsas och jag tror att hennes sommarprogram bidrog både till mänsklig förståelse och till att avdemonisera muslimer, det senare alltså bland normalsvenska radiolyssnare. Hon tog själv tjuren vid hornen genom att redan i programmets start berätta om självmordsbombaren i Stockholm i december i fjol – det enda psykologiskt lite ovanliga i det fallet var den egna reaktionen; hon råkade nämligen befinna sig på plats. Men sedan, när hon berättade mer om sig själv, bland annat om mardrömsfärden över Medelhavet, föll bitarna på plats.

Mycket intressant var hennes skildring av hur det är att vara ung och växa upp i skarven mellan två kulturer med delvis olika levnadsmönster, när det gäller normala människor i båda grupperna dock olika mest i fråga om yttre åthävor som klädedräkt och inställning till alkohol. Sin farfar, imamen, framställde hon som en klok gammal man utan det slags extrema åsikter som präglar till exempel självmordsbombare (eller, nyligen, en massmörare som anser sig vara kristen).

När jag själv var i 20-årsåldern och därunder, hade jag ungefär samma inställning som hon till alkohol och grupptryck, även om jag för min del inte motiverade detta med religiösa skäl – så vi ska inte överdriva just religionens betydelse. Det finns för all del inslag i muslimska seder, sådant som rör till exempel klädedräkt och fasta, som jag inte kan se några förnuftiga skäl för, men det finns ju trosföreställningar i kristendomen som jag finner lika oförnuftiga.

Och sist men inte minst är Gina Dirawi ett exempel på att de flesta människor som växer upp i ett sekulariserat och tolerant samhälle i själva verket inte kommer att avvika särskilt mycket från flertalet i detta samhälle, i vart fall inte på något extremt sätt.

Musiken i hennes sommarprogram, med stort inslag av rap, kunde tjäna som exempel på detta. Liksom väldigt många i hennes ålder gör, spelade hon artister som Daniel Adams-Ray, Ken och Eminem.

Sommar med Bengt Palmers

Bengt Palmers, producent, kompositör med mera, är ett ankare i kommersiellt svenskt musikliv. Hans samarbete med framför allt Björn Skifs men också många andra artister vore svårt att gå förbi, om man vill skildra det senaste halvseklet i svenskt musikliv. Han har säker känsla för det som slår, är ett veritabelt proffs.

Mot den här bakgrunden vore det närmast obegripligt om Palmers inte hade spelat en del av den musik han har varit inblandad i, till exempel USA-hiten ”Hooked On a Feeling” med Björn Skifs och Blåblus. Till annat han spelade la han nya dimensioner – ett exempel är hur ”Let’s Start Again” med Lotta Engberg egentligen kom till.

Ändå blev det kanske väl mycket som blev lite väl tekniskt för att roa vanliga Sommar-lyssnare, om syntar, pålägg och annat sådant. Många av lyssnarna – bland dem jag – hade nog väntat mig fler historier om personer i branschen, som den om Jimi Hendrix som inte ens visste var han var.

Brände till – man kände hur Palmers’ adrenalin steg – gjorde det egentligen bara i avsnittet om den svenska proggen – den tyckte Palmers inte om. Jag kan hålla med honom om att det under det tidiga sjuttiotalet fanns ett onödigt skyttegravskrig mellan den kommersiella musiken och proggen. Men även om jag håller med Palmers om att det görs en hel del bra kommersiell musik och att listor av typen Svensktoppen har sin funktion, tycker jag att han gick mycket för långt i att skåpa ut den proggrörelse, som bland annat åstadkom nedläggning av radions listprogram. Allt som gjordes inom ramen för proggrörelsen var verkligen inte så amatörmässigt som han i sin fortfarande kokande ilska ville göra gällande. Proggen rymde många bra musikskapare, sångartister och band, och proggarna var inte överlag så politiskt korkade som han framställde det som – det var väl knappast några som stod på barrikaderna för just Östtyskland, som Palmers använde som ett av sina argument.

Därmed inte sagt att jag skulle ha något till övers för DDR.

Sommar med Ann Olivecrona

Ann Olivecronas far, TV-journalisten Gustaf Olivecrona, hade jag att göra en del med under min tid som pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Dottern har jag däremot aldrig haft något att göra med; hon gav sig tidigt – i början av 1970-talet – i väg till Afrika. Då var hon bara 22 år, och av hennes Sommar-program i dag blev jag faktiskt inte riktigt klok på vad det då var som fick henne att ge sig i väg till Uganda. Så småningom har hon blivit lidelsefullt engagerad i att bevara Afrikas vilda djur, speciellt apor, men kanske fanns det till att börja med också en portion äventyrslystnad bakom vad hon gjorde.

Framför allt tiden i Uganda – hon flyttade senare till Kenya – blev ganska äventyrlig, och hon berättade livfullt bland annat om sina konfrontationer med militärer, starkt benägna att försöka få ut mutor. Ann Olivecrona har också deltagit i ett antal filminspelningar – jag lyssnade särskilt intresserat på hennes berättelse om inspelningen av den Karen Blixen-baserade långfilmen ”Mitt Afrika”, som jag helt nyligen såg i TV; jag ska försöka skriva mer om den.

Ann Olivecronas sommarprat var intressant i enskildheter, men hörde som helhet inte till de mest genomarbetade och bästa.

När det gäller musiken, gillade jag särskilt att den rymde mycket afrikansk musik, också att hon spelade till exempel Fleetwood Mac, som jag har det mesta av i mina skivhyllor. Och så var det kul att hon, när hon för att komma in vid universitetet i Nairobi var tvungen att uppge ”stam” skrev ”viking”. Till det spelade hon ”Viking” med Ted Gärdestad.

Sommar med Ubah Musse

När jag lyssnar på Sommar med somaliskan Ubah Musse, får jag först skärpa öronen för att uppfatta allt – mer än när jag i går lyssnade på Karl Ove Knausgård, som talade på norska. Hennes språk är mycket vårdat och hennes manus minutiöst genomarbetat, men hennes intonation avviker från den nordiska. Jag hör förvisso inte till de där stollarna som anser att hon därför borde förbjudas att tala i radio – det är verkligen utmärkt att människor som Ubah Musse får komma till tals även i Sommar-programmen – men jag förstår samtidigt hur de där stollarna, av vilka ett par under den senaste tiden har skrivit inlägg på min blogg, reagerar.

Jag är någorlunda bekant med det Rinkeby där Ubah Musse sedan länge bor: Där bor också sedan årtionden vår Anna, och hennes tre döttrar har bott där allt sedan de föddes. Koncentrationen av invandrare i just Rinkeby har naturligtvis dubbla sidor. Ubah Musse berättade i sitt sommarprogram om den glädje hon kände när hon kom till Rinkeby och där träffade och blev hjälpt av andra somalier. Men naturligtvis hade hennes svenska intonation blivit helt annan om hon, likt mig, som flykting hade hamnat i en liten by utanför Sundsvall, där det inte bodde några andra landsmän än de i den egna familjen.

Ubah Masse är student och skådespelare, har fått en egen pjäs uppförd av Riksteatern. Hon har således kommit långt i sin inväxt i det svenska samhället.

Jag har inte sett hennes pjäs, men av det jag har läst om den förstår jag att den liksom hennes sommarprogram är självbiografisk och har många likheter med det hon i dag hade att berätta. Kriget i Somalia gjorde att hon, ensam i sin kärnfamilj, kom att följa med en faster till Sverige, och hon berättade utan dramatiska överdrifter om hur det var att hamna i ett nytt land med en helt främmande kultur och ett helt främmande språk. Några av de svenskar som tog hand om henne skildrade hon med värme, medan den brutalt agande fastern, som hon därför skildes från, inte omfattades av samma varma känslor; man förstod också, utan att hon fördjupade sig i det, att det kaos och den förstörelse som drabbade det ungdomsflyktinghärbärge, där hon placerades, berodde på några andra intagna.

Som en röd tråd och ett ständigt trauma i programmet löpte moderns frånvaro: programmet var i långa stycken uppbyggt som repliker riktade till den saknade och älskade mamman. Programmets klimax, eller kanske snarare känslomässiga antiklimax, blev sedan hennes resa, så småningom, tillbaka till Somalia. Modern, som hon då hade varit skild från i 14 år, valde då att stanna kvar i krigens och klanernas Somalia, och det här mötets riktigt stora tragedi var uppenbart att det inte längre fanns någon tillräckligt djup känslomässig relation kvar mellan dem. I det här stycket skälvde Ubah Musses berättelse av sorg.

Som sig bör innehöll Ubah Masses program en del musik från den del av Afrika hon ursprungligen kommer från men också rap, Nina Simone, Bob Marley, Eric Clapton – och svenska Orup med ”Regn hos mig”.

Sommar med Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie ”Min kamp” finns fortfarande på min läsväntelista, men efter att ha hört honom i dagens Sommar kommer jag att knuffa fram de två första hittills utkomna delarna i läskön. Kombinationen av å ena sidan formellt behärskad och lågmäld analys och å andra sidan en känslostyrka som slår det mesta i årets sommarprogramserie lockar mig vidare till hans skrivande.

Hans röda tråd var sprängningen av regeringskvarteret i Oslo och, framför allt, massakern på AUF-ungdomarna på Utøya. Allt det här skildrar han i ett personligt perspektiv, men jag märker att han har fastnat vid exakt samma detaljer som också för evigt har fastnat i mitt minne: Jens Stoltenbergs ansikte, fyllt av svärta och smärta när han kramar en av AUFarna, också det ensamma skri som stiger ur ett sårat hjärta, när Stoltenberg i Domkyrkan nämnet namnet på en av de mördade.

Jag håller också Knausgård räkning för att han anstränger sig för att analysera mördaren och hans gärningar utan att bara hata.

Och så märktes det att Knausgård har författarens förmåga att sammanfatta komplicerade sammanhang i koncisa iakttagelser. Det här, till exempel, är inte en banalitet: ”Hemma är det som är så nära att vi inte ser det.”

Hans program rymde musik i norsk folkton och ett och annat jag har lyssnat på och uppskattar: ”One By One” med Wilco, ”I Think It’s Gonna Rain Today” i en för mig ny vesion med Sidsel Endersen och inte minst ”Ich bin ja Herr in deiner Macht” med den vidunderliga pianisten Anders Widmark – när jag fortfarande var med i Kulturnämnden i Uppsala var jag med om att tilldela honom ett mycket välförtjänt stipendium på 100.000 kronor.

Men som några av de allra bästa Sommar-programmen brukar göra, innehöll också Karl Ove Knausgårds musik som jag tidigare inte har hört men som gjorde ett mycket starkt intryck på mig: ”Bring Down” med Midlake, ”Loud As Hope” med Iron Wine och så Fever Ray med ”If I Had a Heart”, det sista något för mördaren på Utøya att begrunda.