Melodikrysset nummer 1 2011

I dag började Melodikrysset mycket lätt, med ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and the Comets. Jag var ju i tonåren på den där tiden när rocken kom till Sverige, i det här fallet med filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”, 1956).

Men det fanns också saker jag fastnade på. Det tog till exempel en oändlig tid för mig att komma på att den melodi – välkänd för mig – vi i dag hörde med Flaco Jiménez var den som Anita Hegerland hade framgång med på Svensktoppen 1970: ”Mitt sommarlov” hette den då.

Rihanna, ursprungligen från Barbados men nu verksam i USA, var det som sjöng ”Only Girl In the World”. Också det tog det en stund att komma på.

Den religiösa världen är väl inte direkt min, men det har inte hindrat mig från att lyssna också på musik med religiös anknytning.

Dit får man väl räkna musikalen och filmen ”Jesus Christ Superstar”, ur vilken vi i dag fick höra ”I Don’t Know How To Love Him”.

Åsa Bodéns förhållande till religionen vet jag inget om, men religiös anknytning har onekligen den organisation, YMCA, som i originallåten besjöngs på engelska av The Village People. För den svenska versionen stod Björn Skifs och Byfånarna.

Ett slags fläkt från den religiösa världen, fast bullersammare, har också ”Hard Rock Hallelujah”, som finska Lordi (Gud med finsk böjning) vann Eurovision Song Contest med 2006.

Och med den jämtländska brudmarsch vi dess förinnan hörde rörde vi oss väl också i en ceremonivärld, som åtminstone förr hade religiösa förtecken.

”Tro på mig” handlar däremot inte om gudsdyrkan. Vad Elvis Presley, som gjorde originalet, tänkte på framgår tydligare av den amerikanska titeln, ”Can’t Help Falling In Love”.

Till samma välkända tema i sångvärlden anknyter också ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”, likaså Evert Taubes Burns-översättning ”Min älskling du är som en ros”.

”La Bamba” är ju en välkänd och medryckande låt – men inte tyckte jag att den version vi hörde i dag, med Los Lobos, var den bästa av dem.

Och visst gillar jag Babben Larsson – som komiker. Men hennes insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” kunde jag ha varit utan.

Men man ska inte tjura. Man kan till och med bli uppmuntrad av att lyssna på en massa döda, som när Sune Mangs, Martin Ljung och Anna Sundqvist tillsammans gjorde Povel Ramels klassiska ”Ut i skogen ska vi gå” i TV-serien ”Semlons gröna dalar”.

Ack om det ändå vore sommar med gröna dalar!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 52 2010

Dagens melodikryss var nummer 52 i 2010 års serie men sändes på nyårsdagen, alltså just i 2011 års begynnelse.

Anders Eldeman varnade för att det innehöll knepigheter, i mitt fall fall dock bara Britney Spears, eftersom hon inte hör till de artister jag brukar lyssna på. Jag ändrade inte inställning efter att ha hört henne i ”Out From Under”.

Vad lyssnar jag på då?

Stefan Sundström finns komplett i min skivhylla, så jag har förstås också senaste CDn – du hittar till och med recension ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst kände jag genast igen hans ”Boy Boy ville sjöman bli”.

Hasses & Tages revyer har jag på video och DVD, och Birgitta och jag såg på sin tid ”Glaset i örat” på scen. Det här lätt ekivoka numret heter ”Efter kaffet”.

Mera revy: vore jag lika gammal som Ernst Rolf vore jag död, men visst har jag många gånger hört hans ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Den svenska texten skrevs 1917 av signaturen Karl-Ewert (Christensen), och den sjöngs alltså in, för övrigt i London, av Ernst Rolf. Det engelska originalet, från 1915, skrevs av Felix L Powell (musik) och George Asaf (text) och hette ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”.

Känd scenartist även här i Sverige var på sin tid dansken Max Hansen, som vi här hörde i ”Det måste vara underbart” ur operetten ”Värdshuset Vita Hästen” (1930) med musik av Ralph Benatzky och där Hansen spelade kyparen Leopold.

TV-serier är lite grann av vår tids operetter. En svensk sådan var ”Hem till byn”, som vi i dag skulle gräva fram ur minnet med hjälp av Jan Johanssons musik.

Ett slags hem till byn-känsla ger också en låttitel som ”Laxå”, vars amerikanska förlaga, ”Jackson”, dock är vida mer känd i den version som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde.

Det leder oss över till ytterligare en försvenskning. I Disney-kavalkaden på julafton, som jag naturligtvis såg även i år, finns ett avsnitt ur ”Djungelboken”, där Beppe Wolgers har lånat sin röst åt björnen Baloo. Men när vi, som här, hör Baloo sjunga, är det i stället Rolf Bengtsson vi hör. Vi talar nu alltså om den svenska versionen.

Thore Skogman skulle väl, om han hade levat och fått uppleva den sittande högerregeringen, ha utropat ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”, men nu var det ju hans ”Jämtgubben” vi hörde, som söker bot mot sin svåra förkylning på ett apotek. För övrigt befinner sig Thore, liksom för övrigt Beppe och Roffe, i sin himmel eller vart nu deras tro ledde dem.

Kay Pollak gjorde på tal om det en sevärd film med titeln ”Så som i himmelen”; Birgitta och jag såg den med uppskattning. I den förekom ”Gabriellas sång”, som sjöngs av Helen Sjöholm.

Jag uppskattar också Bo Kaspers orkester och tycker att deras ”Cirkus” är en hörvärd låt. För övrigt har jag allt sedan barndomen en i dag politiskt inkorrekt kärlek till cirkus, även cirkus med dresserade djur.

Evert Taube älskar människor i det här landet oavsett åsikter i övrigt, politiska och andra. Och det med all rätt. En av hans älskansvärda visor fick vi höra i dag, ”Linnea”. Till henne har visans jag skrivit ett brev och fått svar ”den nittonde i denna månad”.

Fast där är vi ju inte riktigt än.

God fortsättning så länge!

* * *

En läsare påminner mig om att jag tycks ha glömt bort att redovisa svaret på den allra sista frågan. Jo, så var det, och det var en ren lapsus. Vi hörde ”La Dolce Vita” med After Dark, således en Drag Show.

Det här var 2011 års allra första misstag. Det kommer säkert flera!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hej då, kulturnämnden!

Jag gjorde entré i Uppsalas kommunalpolitik efter 1966 års val. Under åren därefter satt jag i alla nämnder och styrelser som syslade med kultur: biblioteksstyrelsen, kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse, Dag Hammarskjöld-bibliotekets styrelse.

Den första januari 1968 började jag arbeta på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Just den här arbetsgivaren hade knappast något att invända mot att medarbetarna hade kommunala uppdrag, men det blev med tiden ganska jobbigt att klara alla sammanträden, många av dem på dagtid, och samtidigt sköta det jag skulle göra på partikontoret. Så jag avsade mig de flesta av mina kommunala uppdrag men behöll det i biblioteksstyrelsen, vars verksamhet stod mitt hjärta närmast. Där satt jag till mitten av 1980-talet och hann bland annat då med att bereda frågan om nytt huvudbibliotek i Uppsala.

När jag så gick i pension från jobbet på partistyrelsen, tyckte mina kamrater i sosseföreningen i Svartbäcken att det kunde vara dags för mig att göra ett nytt arbetspass i den uppsaliensiska kulturpolitiken. Dess politiska handläggning hade under tiden rationaliserats till i huvudsak en större kulturnämnd, så där har jag nu suttit i två mandatperioder. Ja, inte bara suttit – jag har varit ganska aktiv där och i dess gemensamma röd-gröna grupp.

Under den första av dessa mandatperioder var det röd-grön majoritet. Under den just avslutade har det varit borgerlig majoritet, och det kommer det också att vara under den kommande perioden. Men det är inte därför jag nu slutar. Kulturnämndens borgerlige ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), har inte sysslat med politisk konfrontation – visst har vi varit politiskt oeniga ibland, men hans uppriktiga strävan har varit att finna samförstånd över blockgränserna i alla frågor där det har varit möjligt. Alltså har vi på den röd-gröna sidan också i ganska stor utsträckning kunnat påverka besluten, och några av oss socialdemokrater har verkligen kunnat utöva infytande; Peter Gustavsson (S) har inte varit vice ordförande bara pro forma. Själv har jag fått sitta kvar som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, och min kollega (S) Bo Östen Svensson har fått leda stipendieutskottet.

Så det är inte valutgången som har fått mig att avsäga mig uppdraget i kulturnämnden. Inte heller är det mitt parti som har velat bli av med mig – jag nominerades på nytt av min socialdemokratiska förening ooh fick alltså därefter ringa arbetarekommunen för att meddela, att jag faktiskt inte längre stod till förfogande. Skälet är banalt: Jag är 73 år nu, fyller 74 före midsommar. Lägg på det ytterligare en fyraårsperiod, så förstår ni hur gammal jag skulle vara vid nästa val. Inte för att jag börjar känna av någon senildemens, men jag tycker i princip att folk i min ålder normalt borde ha gjort sitt.

I dag hade kulturnämnden årets sista sammanträde, och detta sammanträde blev alltså mitt allra sista. Det följdes sedan av kulturnämndens årliga jul- och stipendielunch på Walmstedtska gården.

Min allra sista insats i den uppsaliensiska kulturpolitiken blev därför att delta i utdelandet av kulturnämndens hedersstipendium – ett konstverk – till en synnerligen välförtjänt mottagare, Claes Jansson. Många känner honom genom hans skivor, men inte minst här i Uppsala är vi många som har hört honom sjunga också live: jazz, blues, visor. Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann. Så när jag vid samlingen på Walmstedtska gratulerar Claes, känner han förstås, även om vi inte är närmare bekanta, ändå igen mig, och jag får genast tillbaka en referens till min blogg.

Jag känner mig inte sorgmodig när jag nu lämnar kulturnämnden – jag vet att jag har bidragit till att göra stans kulturliv lite bättre, och i själva kulturlivet kommer jag att fortsätta delta länge till.

Men naturligtvis finns det också saker som borde göras eller borde göras bättre.

Ramen för bidragen till Uppsalas rika fria kulturliv borde till exempel utökas rejält. I kulturlivet utanför institutionerna finns många, inte bara Claes Jansson.

Och så borde Uppsala äntligen bygga ett nytt konstmuseum. I början av 1970-talet, när jag alltså också var aktiv i stans kulturpolitik, gick socialdemokratin till val på att bygga nya och ändamålsenliga och lockande lokaler för tre olika kulturområden. Det första av dessa vallöften infriades i och med att stan fick sitt nya huvudbibliotek i kvarteret Sandbacken. Här om året tillkom äntligen vårt fina konserthus, Musikens hus, vid Vaksala torg.

Det blev mig tyvärr inte förunnat att få vara med om att bygga en motsvarighet för konsten, ett Konstens hus. Men jag hoppas att jag åtminstone ska hinna vara med om dess invigning.

Vinterhelg med barn och barnbarn

Birgitta har, allt sedan hon togs in på sjukhus för bland annat hjärtbesvär, varit föremål för barnens både intrsse och omsorg, allra först i form av besök på Akademiska. Nu när hon sedan en vecka är hemma igen fortsätter det här – och man kan nog bli återställd redan av att ens barn bryr sig så mycket om en.

I går kom Anna och Enver hit från Rinkeby för middag, så under lördagskvällen var vi fyra här hemma. Birgitta stod själv för matlagningen: På önskemål från Anna blev det råbiff med tillbehör, men de båda männen i sällskapet föredrog att få sina råbiffar stekta.

Kvällens samtal kretsade mellan allt från politik – jag och Anna är nog inte överens där i alla stycken – till litteratur. Enver är peruan, så vi kom att prata en hel del om Mario Vargas Llosa, som det finns en binge böcker av i vår bokhylla. Bland annat jag drev tesen att man inte behöver vara ense med en skönlitterär författare för att se stora litterära förtjänster med hans eller hennes böcker, och mycket riktigt kom vi ganska snart också in på Knut Hamsuns författarskap. Knut Hamsuns tvivelaktiga politiska hållning är ju välkänd, men det hindrar inte att jag på den tiden då jag ganska extensivt läste honom (i gymnasiet och under mitt första år i Uppsala, då jag läste nordiska språk) ändå fann stora litterära kvalitéer hos honom eller kanske snarare hans böcker.

Innan Anna och Enver gick till tåget, gick Enver på upptäcktsfärd bland våra böcker och skivor, hittade i våra bokhyllor bland annat en rad latinamerikanska författare. (Vid middagsbordet hade han berättat vilka svenska författare han hade hunnit läsa och vilka författare och böcker som hade gjort starkt intryck på honom. Han hade bland annat med stor behållnign läst Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Söderberg är också en av mina gamla favoriter.)

Enver är musiklärare till yrket, så det var med intresse och också förtjusning han studerade vår väldiga skivsamling. Han plockade med glad min fram både Bach och argentinsk tango – jag visade honom sedan på ganska många skivor med latinamerikanskt ursprung. Men den skiva som väckte mest jubel hos honom är en av mina jazzfavoriter, ”Kind of Blue” med Miles Davis.

I morse sov vi länge, allt för länge.

Klockan tolv skulle vi nämligen vara på Musikens hus, där lilla Klara, fem år, skulle medverka i en dansföreställning.

Klara går på balett hos Uppsala Danscenter, och i år liksom tidigare år gav centret (med ABF som medarrangör) en barnbalettföreställning i Musikens hus’ stora sal inför så stor publik, att vi – som köpte biljetter i senaste laget – hamnade långt uppe på balkongen.

Där uppifrån kunde man i ett par timmar följa föreställningens cirka 20 nummer. Barnen, indelade i olika åldersgrupper, 3-4 år, 5-6 år, 7-9 år och 10-12 år, gav järnet, detta utan att de på något sätt var överdrillade; för de flesta av dem är balettdansen bara en rytmisk lek, vilket också underströks av att musiken man dansade till ofta hade sago- eller annat barnkulturtema. Vår dotterdotter, som alltså hörde till ålderskategorin 5-6 år, framträdde som en av Bumbibjörnarna.

Nummer som danserna till Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och Lennart Hellsings sång om trollkarlen från Indialand, han som drack upp sig själv, tedde sig nästan udda vid sidan av alla discobetonade låtar.

När publiken består av så många syskon och föräldrar och andra släktingar, måste man acceptera att medföljande barn inte är tysta, att vuxna kommenterar och att anförvanter mobilfotograferar sig närstående unga artister. Men framför mig satt ett ungt par, som mer hade ögon för varann än för det som utspann sig på scenen – och det kan ju verka rart – men två huvuden tätt mot varann gör det förbannat svårt för den som sitter bakom att se de relativt små aktörerna på scenen. Dess bättre bekräftade den unge mannen sitt kompletta ointresse för dansföreställningen på scenen genom att mitt under den resa sig upp och gå därifrån, förmodligen för något mycket viktigare.

Den som vill se lite av den dansföreställning vi såg kan gå till Kerstins blogg – Kerstin är med rätta stolt över Klaras scenframträdande. Fler bilder hittar du på pappa Bos blogg – här.

* * *
I kväll är det min tur att laga middag. Eftersom det är så förbanant kallt blir det repris på min gamla heta afrikanska gryta.

Melodikrysset nummer 49 2010

Jag sov ovanligt länge i morse och var därför tvungen att lyssna på och lösa Melodikrysset med morgonkaffe, hälsofil och ett par mackor på skrivbordet bredvid datorn.

Ute är det full vinter, men den enda eftergiften för den förestående julen Anders Eldeman gjorde var att spela ”Ave Maria No Morro” med Christer Sjögren. Den finns förresten tidigare inspelad med Andrea Bocelli.

Som för att balansera upp vintern lite spelade Eldeman två låtar med sommarmotiv: Dels Evert Taubes ”Vals i Gökottan”. Dels ”Grilla, grilla” med Östen med resten.

Två utmärkta svenska sångerskor fick vi också höra.

Helen Sjöholm tror jag de flesta kände igen, även om de inte tidigare hade hört henne tolka Billy Joels ”Euforia”.

Själv är jag också mycket förtjust i den tyvärr betydligt mindre kända Lisa Miskovsky, som vi i dag hörde i ”Lover”.

Och då kan vi väl passa på att redovisa ”Ring of Fire” med Johnny Cash, eftersom han där sjunger att ”love is a burning thing”.

Två she-låtar hade Eldeman lyckats få ihop också.

Dels hörde vi ”She”, i dag med Peter Jöback men annars mer känd i Charles Aznavours version.

Dels spelades ”She Wolf” med Shakira. Den låten hade jag inte hört tidigare, men däremot klarade jag Shakira.

Sist tar vi de låtar som passar gamla stötar som jag.

När jag en gång i världen gick i folkskolan, sjöng vi Felix Körlings ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den skulle ge oss kryssordet snut, som man nog inte fick bruka i skolan på min tid.

Lite längre fram under skolgången lyssnade jag så ofta jag kunde på Charlie Norman i radio. Jag minns faktiskt också den uppstånderlse hans boogie woogie-version av Edvard Griegs ”Anitras dans” väckte i Norge.

Errol Flynn var en mycket beundrad skådespelare under mina unga år – hans namn i en bioannons var skäl nog att gå och se filmen. I dag fick vi dock höra honom på ett udda sidospår, som sångare. Det är ju kul som kuriosa, men jag kommer nog inte att anstränga mig för att få in hans ”Lily of Laguna” i min skivsamling.

Doris Day var däremot beundrad både som sångerska och som filmskådespelerska. I dag hörde vi henne i ”Tea For Two”, en klassiker med musik av Vincent Youmans och text av Irving Caesar. Den ingick ursprungligen i musikalen ”No, No, Nanette”, 1925.

Melodikrysset nummer 47 2010

Det blev ganska sent i går kväll – vi var på middag på Söder i Stockholm hemma hos Rolf och Monica Annerberg. Rolf var en gång i världen statssekreterare åt Birgitta och några av de gamla kumpanerna från departementstiden brukar någon gång per år ses hemma hos varann. I går kväll deltog också Kjell Jansson med hustru Ulla Svedjelid och så det nuvarande landshövdingeparet i Västerås Ingemar och Ingrid Skogö.

Det var en god middag och det bjöds diverse drycker till den. Eftersom vi sen tog var sin whisky när vi äntligen kom hem, blev jag nästan orolig, när Anders Eldeman aviserade att dagens kryss var svårt.

Jodå. Men jag klarade alltihop, detta trots att ideliga trafikmeddelanden störde sändningen av krysset.

Det gjorde att jag ibland förmodligen missade vissa ledtrådar. Men nog var det till exempel komikern och pianisten Jimmy Durante vi hörde.

Lite trög i huvudet var jag nog själv också. Det tog nämligen en stund att komma på att den ABBA-låt som spelades var ”When I Kissed the Teacher”, vilket i det här fallet skulle ge kryssordet lärare. Och ändå har jag hört den och större delen av ABBAs mest kända låtar på Broadway, i musikalen ”Mamma Mia”.

På samma sätt tog det en stund innan jag kom på att den grekiska melodin (av Mikis Theodorakis) jag så väl kände igen var hämtad ur filmen ”Zorba”. Melodin tycks gå under samma namn, men själv minns jag benämningen ”Zorbas dans”.

Mera dans: Vi fick också höra ”Can Can”. Can Can, mycket populär under en tid som ligger långt före min, ingick bland annat i Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Evert Taube, ET, skrev ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med Marie Fredriksson. Jag måste bekänna att jag faktiskt aldrig tidigare hade hört den med just henne.

Däremot har jag naturligtvis många gånger hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”. Bo Setterlind skrev texten; melodin är spansk.

Hur Malena Ernman låter har väl många lärt sig genom Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så även om man inte hade hört just ”Min plats på jorden”, kände väl de flesta igen hennes röst.

Vi som genom åren har lyssnat på Svensktoppen kan knappast ha undgått att höra ”Evert” – 72 veckor på listan – med den märkliga gruppen Matz Stefanz med Lailaz. En av medlemmarna – han som hördes mest här – var Stefan Ljungkvist. Låten skrevs av Eddie Meduza (mera z!).

Svårt eller inte, men det underlättar förstås om man har de spelade artisterna och de aktuella skivorna i sin egen skivhylla.

Själv har jag i stort sett rubbet med Creedence Clearwater Revival, så jag kände omedelbart igen deras sound och även låten, ”Bad Moon Rising”.

Och tro det eller inte: Jag har också ett antal skivor med John Mellencamp, han som under en period använde Cougar som mellannamn. I dag hörde vi honom i ”Small Town”.

Idol har jag däremot aldrig, ens ofrivilligt, lyssnat på. Men ”Higher” med Erik Grönwall har jag ändå hört och kände därför igen.

Annars är jag, som mina trogna läsare väl vid det här laget vet, en musikalisk allätare.

Så det är klart att jag har hört – och älskar – ”Smoke Gets In Your Eyes”, som skrevs av Jerome Kern och Otto A Harbach. Däremot håller jag med Eldeman om att rök är irriterande.

De som följer min blogg mer än på lördagarna vet att jag också regelbundet går på konserter med klassisk musik. I dag hörde vi ett stycke av Giacomo Puccini, ”O mio babbino caro”. Hon som sjöng var den fantastiska Maria Callas.

* * *

Ute snöar det. Nu ska jag slå mig ner i en fåtölj, dricka ytterligare en kopp kaffe och äntligen läsa våra tre morgontidningar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

De dementa 60plusarna rockar vidare

Erik Gedeon föddes i Schweiz 1963 men har en svensk och en schweizisk förälder. Han har studerat piano och komposition, och trots att han huvudsakligen har ägnat sig åt teater, har musiken hela tiden spelat en central roll i det han har gjort för scenen. Som teaterman har han varit verksam vid teatrar i Tyskland, men med ”Evigt ung” (”Ewig jung”, 2007, en vidareutveckling av hans egen ”Bona Vista Social Club”) fick han en fullträff som väckte publikens jubel i en rad europeiska städer.

Och nu har den här succén, i svensk översättning av Klas Abrahamsson och regi av Olle Törnqvist, också nått Uppsala stadsteater. Jag var på premiären i lördags.

Att döma av publikens jubel – jag applåderade själv ofta – kommer det här att bli en succé också i Uppsala, troligen en långkörare. ”Evigt ung” är ett stycke habil underhållning, och mycket i den görs också både skickligt och roligt av ensemblen. Samtidigt är det en ganska tunn historia, inget för teaterns Hall of Fame – men det är alltså kul med musiken och alla skickligt utförda gags, så jag är beredd att förlåta en del av bristen på djup.

”Evigt ung” utspelas i det lokala fallet på Uppsala stadsteater år 2051. Vid det laget är vår stadsteater förvandlad till ålderdomshem – bokstavligen – och bebos av ett gäng skådespelare från dagens stadsteater. Med hjälp av Ulla Kassius, sconografi och kostym, och Per Åleskog, mask och peruk, har några av teaterns skådespelare, somliga av dem mycket välkända för uppsalapubliken, Mirja Burlin, Göran Engman, Robin Keller, Kettil Medelius, Aksel Morisse och Maria Sundbom, förvandlats till lemmalytta och dementa, nu 40 år äldre kopior av sig själva. Och det kan inte hjälpas: att se all denna kroppsliga skröplighet, alla dessa motoriska tillkortakommanden och alla dessa orgier i minnesförlust och manier, är roligt som fars, ofta slapstick.

Gamlingarna övervakas visserligen av syster Elisabeth (Elisabeth Wernesjö, i sin verkliga ålder), men så fort hon stänger dörren bakom sig, överfalls gamlingarna av ungdomens lustar. Sex orkar de väl inte med, men lite undanstoppat brass blir det, och framför allt turas de om med att sjunga sin ungdoms musik.

Några låtar är skrivna av Gedeon själv, men det mesta finns i publikens hörminnen: ”Bona Sera Signorina”, ”Eve of Destruction”, till och med Scott Joplins ”The Entertainer”.

Här har regissören Olle Törnqvist gjort en snygg anpassning för svensk publik genom att foga in ett medley med låtar från proggeran: Mikael Wiehes ”Titanic”, Ted Ströms ”Vinterresa”, Pugh Rogefeldts ”Små lätta moln”, Peps Perssons ”Oboy”, Tomas Ledins ”Blå blå vindar och vatten”, Tomas Forssells ”Vi ska rädda Kalixälven” och Leif Nyléns och Blå Tågets ”Staten och kapitalet”.

Det här funkar. Igenkänningseffekten och -glädjen hos publiken (inte bara hos mig) är stor. Men ska vi vara alldeles uppriktiga, är många av sånginsatserna sisådär. Dock gör Kettil Medelius på piano genomgående en god insats.

Också skådespelarna, med visst plusbetyg för de manliga, gör beundransvärda prestationer om vi håller oss till skådespeleri och plastik.

Proffsigt och, som sagt, fruktansvärt roligt i många enskildheter.

Problemet – för det finns ett problem – är väl att det, trots några korta ansatser att gå under ytan, till slut infinner sig en tomhet: Vad vill den här pjäsen egentligen säga oss? Vill den över huvud taget något utöver det i och för sig helt legitima, att roa?

Fler vinkelskott

Jag har tidigare skrivit om ett större urval av Birger Normans Vinkelskott för Metallarbetaren och även andra debattinlägg, skrivna för andra tidningar. En liknande uppläggning har hans ”I stället för ståndpunkter” (utgiven 1978 i den av Bernt Rosengren redigerade debattserien Röster ur rörelsen, Rabén & Sjögren).

Eftersom den först nämnda antologin är senare utgiven, 1980, rymmer också den ett antal artiklar, som fanns med redan i ”I stället för ståndpunkter”: till exempel ”Var Wigforss ideolog?” och ”Kan Ådalen upprepas?”. Men trots dessa och flera andra dubbleringar är också ”I stället för ståndpunkter” väl värd att läsa.

Som man kan ana, speglar bokens titel en grundhållning som i stället för låsta positioner förordar en prövande, samtalande hållning. Och det är ju en mycket sympatisk ståndpunkt – om man nu vågar använda det ord Norman polemiserar mot.

Vi som läste Norman redan på den tiden då hans artiklar publicerades i Metallarbetaren (och till exempel i Arbetet) vet ju vilken intelligent resonör Norman var, känner också igen flera av hans temata i det här artikelurvalet.

Låsta och en gång för alla färdigformulerade ståndpunkter var till exempel inte hans grej. Stalinismen – ”Du tänker inte rätt. Du är till skada för partiet. Om du fortsätter, måste du tystas eller stötas ut” – avvisar han, inte minst för att detta sätt att tänka också finns i andra partier. De här människorna ”ogillar inte bara andra tankar. De ogillar andra sätt att tala, att skriva, att skämta eller att vara allvarlig. De ogillar andra sätt att leva.”

Alltså är det bara följdriktigt att han i en annan artikel hyllar en socialdemokratisk intellektuell som Jan Lindhagen, en tänkare och rebell som inte ens drog sig för att utmana Olof Palme.

Sin förmåga att skriva begripligt och klargörande om politisk teori och politikens värderingar – det som andra envisas kalla ideologi, ett ord som Norman dock ogillade – parade Birger Norman med reporterns förmåga att skildra verkligheten. Fullkomligt suverän är till exempel hans skildring av ångermanländska orter som Sollefteå, Junsele och Örnsköldsvik, ”Rallarrosen blommar i kalhygget”. Ofta har hans betraktelser också skarp politisk udd. I ”Bygdebrev från Huvudstaden om livet i Önnemo”, som handlar om IB-affären, skriver han: ”Så skulle man, om olyckan vore framme, inför allt folket kunna skapa bilden av det socialdemokratiska partiet som en tyst monolit; en landsomfattande julkorv av stumt samförstånd, trind och sprickfärdig av fet, osorterad solidaritet och avlysta debatter.” Och i en betraktelse över Konsum noterade han klart att en och annan i kooperationens hierarki nog har bidragit till att ”det blev svårt att se skillnad på folkrörelsedirektörer och andra direktörer”.

Liksom i den andra nämnda samlingsvolymen med Normans Vinkelskott skriver han även här, alltid begåvat, om andra författare och deras verk: Ola Hansson, Karl Östman, Bernhard Shaw, G K Chesterton, Karl Vennberg, Erik Lindegren, Pablo Neruda, Friedrich Hölderlin, Peter Weiss… Jag slås, när jag läser igenom den här namnraden, av att många av de här författarna i ringa utsträckning eller ingen alls i dag finns tillgängliga i pocket eller i någon klassikerserie.

Avslutningsvis: själv påminns jag om att Birger Norman, i ett Vinkelskott daterat 30 mars 1974 och betitlat ”Internationalen – men mänskligheten?”, återger Sven Backlunds och John Bergs alternativa text till ”Internationalen” och som dåtida källa anger min sångbok ”Upp till kamp!”. Den där textvarianten tillkom på Brunnsvik 1932. Du hittar den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Öppningar

Prologer och öppningsspel är nästan en egen litterär genre, framodlad under de svenska folkrörelsernas storhetstid. Socialdemokratin och den LO-anknutna fackföreningsrörelsen, men även många andra stora organisationer, beställde de här verken, att framföras i inledningen till kongresser, ofta därför åtminstone i arbetarrörelsesammanhang med Folkets Hus största scen som arena.

FiBs lyrikklubb gav, med Stig Carlson som redaktör, som Lyrikklubbens årsbok 1971, 1970 ut en samling ”Prologer” av två av mästarna på området, Birger Norman och Stig Sjödin. Det rör sig således om beställningspoesi med vissa teaterartade inslag, men det är slående att varken Norman eller Sjödin aldrig ens för ett ögonblick faller för frestelsen att anpassa det de skriver för att stryka någon medhårs; ej heller rör det sig om texter som inte tål normal litterär granskning.

Däremot tror jag att de här båda poeterna, hemma i både lyrikens och arbetets värld, med sina kongressöppningar helt säkert lyckades beröra många av de församlade ombuden, så att de – kanske rent av åratal senare – mindes just bitar av Normans respektive Sjödins prologer bland det som hörde till det mest intressanta på kongressen i fråga.

Vem skulle till exempel vara lämpligare än Birger Norman att kunna tala direkt in i de församlades hjärtan, när Kramfors nedre socialdemokratiska arbetarekommun hade sitt 50-årsjubileum 1955? Norman var ju en av bygdens söner, med egna erfarenheter av brädgårdarna, sågarna och sulfitfabrikerna och människorna som arbetade där, kunde därför också se skönheten i detta arbetets land:

- – – Verken låg tysta.
Solen värmde. Vinden doftade skogar och älven
strömmade blå kring ön. Icke var
Galiléens land en ljuvare ort
än denna.

”Världens hjärta” kallades den här prologen. I den kunde Norman falla tillbaka på egna erfarenheter av kroppsarbetets värld. Därför är det intressant att se att han också kunde leva sig in i andra yrkesgruppers liv, till exempel i ”Innan vi öppnar”, ett stycke enmansteater med lite regianvisningar för Anita Wall , ensam med en frisörstol och en spegel i inledningen till Svenska frisörarbetareförbundets jubileumskongress 1967.

Anita Wall fick förresten agera också vid HSB-konferensen ”Ungdom och bostad” 1968, i ”Bordet, soffan och stolen”, ett ”litet spel för tre möbler och en människa”.

I den här monologen visar Norman att uppdraget att skriva sådana här öppningsspel verkligen inte behöver uppfattas som en order att stryka medhårs:

Jovisst, Borgarrådet!
Javisst, Landstingsrådet!
Självklart, Kommunalrådet!
Jag tror på Stockholm.
Jag tror på Stor-Stockholm och på Lokaltrafiken och på Bostadsförmedlingen och på Regionplanen. Jag tror på Utvecklingen i dom Utvecklingsbara Regionerna och jag tror att Stockholm är utvecklingsbarast. Jag tror att Alla Människor kan få plats här. Alla som kommer från Dalsland och Tornedalen och Värmland och Oskarshamn och Ådalen och Gotland och Vattuträsk och Stenvreta och Snålköleforsen och Brattmoselet och Granmyrslogen och Tallmofallet och Liaryd och Tranbärshult och alla, alla dom andra ställena!
Jag tror att alla får rum här och att luften räcker åt alla och vattnet och tystnaden och trivsamheten och allt det där som hör till miljön och Människan i Centrifugen!
Jag tror att vi måste vara lönsamma!
Ja, Borgarrådet!
Jo, Landstingsrådet!
Alla gånger, Kommunalrådet!
Jag hör på och jag tror att jag tror! Jag föreslår omval på er allihopa.

Lite senare blir Norman ännu mera bitsk; han vänder sig till föreningsmänniskor som övergår från att ”tala med oss” till att ”tala till oss”:

Dom flesta av er är fortfarande ganska unga människor.
Men så fort ni kommer i en talarstol låter ni gamla.
Och ni talar om hur allting måste bli större och bärkraftigare för att vi ska få Sörviss.
Sen sätter ni igång och organiserar eran Sörviss och så blir ni Funktionärer och så växer det ett Avstånd mellan Er och Oss.
Ni blir våra Representanter, och äger Överblick.
Överblicken blir Överhetsblick.
Vi har inte längre samma syn.

* * *

Stig Sjödins prologer har mer formen av just dikt skriven för att framföras från scen. Hans prologer är vidare mer agitatoriska än Normans. Någon gång kan man tycka att de ligger farligt nära ett slags modernare agit-prop, som när han till Socialdemokraternas kongress 1968 skrev ”Arbete-trygghet-utveckling”, inte bara kongresstema utan senare också tredelad valslogan. Sjödin klarar det här, dock inte utan besvär och en och annan djärv omtolkning som den här:

En riktpunkt heter socialism.
Den innebär det samma som utveckling.

Till det intressanta med Stig Sjödins prologer hör just det att han inte flyr de mest stolta och samtidigt de mest nötta orden i rörelsens såväl förkunnelse som partiprogram.

En diktsvit till tidningen Arbetets 75-årsjubileum ägnar han sålunda ”Ordet och friheten”:

(7)
Friheten liknar inte svindel, inte extas,
ej heller den blinda flykt som driver vildgässflocken
eller binas klase ut i äppelträdet.
Den kan inte låna färg av blod, martyrium,
ty skyltarna till det förflutna leder fel.
Du har bara din egen tid att leva i.
Ett avklarnat vatten som runnit genom sandiga åsar,
utan smak, men inte smaklöst, ett fluidum
för tanke och ljus att behaga sig i och undersöka.
En komplikation, ett växelspel mellan allt som lever
och låter leva, en solcorona, en gränslös frihet.
Ett fritt ord, ett bröd för själen och inget annat.
Frihet, heter det.
Jag upprepar: Frihet!
Det enda klimat där människan kan växa.

Och i ”Kommunalprolog 1958” hyllar han, med åberopande av arbetarrörelsens främsta värdeord, samhällsbyggarna, alla dem som bygger det här samhället och får det att fungera:

(VI)
Du kan breda ut den nya staden för mig,
med ett handslag reser du den mot skyn.

jag vill erinra er alla,
byggare av den nya staden,
att pelarna som de tysta, de okända
vid spadarna och redskapen en gång armerade
till evig bärkraft
hade namn som klingar skönast av allt:
Frihet
Jämlikhet
Broderskap
Jag hälsar er på tröskeln
till den nya staden!

Och så är Stig Sjödin, liksom Birger Norman, den evige reformisten, en arbetsmyra bland många i örtagården, för att citera hans prolog till Svenska vägarbetareförbundets kongress 1964. ”Revolutioner är tvång och språng mot döden”, skriver han; ”framåtskridandet kräver tålamod, oheroiskt knog, reda i papperna”. Men brospannen mot framtiden går att bygga, om de arbetande människorna håller samman, vägleds ”av den solidaritet som innesluter alla bröder”.

Birger Norman som kolumnist och debattör

En av de tre samlingsvolymerna 1980 med det bästa ur Birger Normans författarskap heter ”Vinkelskott och annan journalistik 1955-1978” (Rabén & Sjögren). Den rymmer många av Normans artiklar från perioden, tidigare inte bara publicerade i tidskrifter och dagstidningar utan också i artikelsamlingarna ”Medan mandarinerna mognar” (1957), ”Repliker i kulturdebatten” (1963), ”Syneförrättning i folkhemmet” (som han tillsammans med Stig Sjödin gav ut 1963, men här återges naturligtvis bara Normans texter), ”Vinkelskott” (1973) och ”I stället för ståndpunkter” (1978).

”Vinkelskott” kallades hans nästan undantagslöst mycket läsvärda kolumner i Metallarbetaren. Vinkelskottsartiklarna och flertalet av artiklarna i boken ”I stället för ståndpunkter”, vilka även de har publicerats i samma fackförbundstidskrift, är en påminnelse om att den klassiska fackförbundspressen innehöll ett folkbildande, textmässigt mycket kvalificerat och debattstimulerande material, som inte offrade ett uns åt populismen eller det lättköpta publikfrieriet. Norman drog sig verkligen inte för att skriva om komplicerade ämnen som poesi, dramatik och teologi.

Över huvud taget var Birger Nerman ett levande bevis på att det går att utvinna intressanta (och ofta till och med roliga) slutsatser ur de mest skiftande ämnen. Ett lysande exempel på detta är artikeln ”Motionslitteraturens kris”, publicerad i Arbetet 1955. Föremålet för Normans granskning är här motionssamlingen till SSUs fjortonde kongress. Smaka på den här inledningen:

”Det finns två slag av läsning som inte är riktigt uppskattade efter förtjänst. Dramatiken har svårt att slå igenom, även bland litteraturintresserade. Och så har vi motionshäftena. De utkommer i anslutning till de kongresser och konferenser som utgör periodiskt återkommande inslag i distriktsorganisationers och riksförbunds liv. Här finns en redan klassisk bokskatt. Motionshäftena är emellertid en art av litteratur som inte ligger väl till för extremt nykritiska metoder. De måste läsas med en viss kunskap om den sociala och biografiska bakgrunden. Den speciella dramatiken ligger i det komplicerade och ständigt skiftande spelet mellan principryttare och praktiker.”

Norman har också blick för hur man plägar möta alla motionsskrivande troende, som vill införa socialismen, avskaffa statskyrkan eller utropa republiken. De mer praktiskt lagda män som skriver utlåtandena över motionerna får dock inte gå för burdust fram: ”det gäller att formulera avslagsyrkandena så att de ser ut som instämmanden”.

Det underbara med en skarpt intellektuell skribent som Norman är att han – i motsats till många av sina artfränder – också behärskar delar av verkligheten, som många andra intellektuella aldrig bemödar sig om att sätta sig in i. Säkert har detta att göra med att Norman var en långvägare, med egna erfarenheter av arbetsliv, folkrörelser, folkbildning och annat för många i intelligentian lika apart. Med referens till ordföranden i Fabriksarbetareförbundet Valdemar Lundberg, som jag med respekt minns från arbetet i SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, skriver han till exempel om lönerelationer. Till det läsvärda hör också hans journalistiska och sociologiska iaktagelser under den syneförrättning han gjorde tillsammans med Stig Sjödin – här finns självfallet också referenser bakåt till föregångaren Lubbe Nordström, även om Normans och Sjödins resa inte längre företogs i något Lort-Sverige. Vilken lysande reporter Norman var framgår bland annat av avsnittet om svenska vattentorn, ”våra kommunala erektioner”.

Men oftast betraktar han med stor insikt och djupt allvar det som händer runt om i Sverige. Här skildrar han vad han ser under en tågresa från Sollefteå:

”Tåget stannar i Nyland. Jag ser över mot sågverket på Marieberg. Veckan före midsommar blev sista veckan. SCA slår igen. Sågramarna står stilla. Bommen är tom och urblåst. I högsommargrönskan ser jag den nakna, vita flaggstången.

Man hade en fin tradition på Marieberg. Varje dag sågen gick, flaggade man i topp.

I dag står flaggstangen naken
blandt Eidsvolls grönnende traer.

Kan jag hjälpa att jag plötsligt minns Nordahl Griegs dikt från den 17 maj 1940?”

Dock kan han såsom varande sakkunnig också betrakta sina objekt – här ”Omvalets psykologi” – med mild ironi: ”Jag har redan antytt att omvalet är djupt grundat. Omvalet är en kulthandling, och jag kan inte komma på någon som är mera utbredd och varmare omfattad. Jag har suttit i menigheter som varit på vippen att omvälja avlidna, och för någon tid sedan läste jag om en svensk kommun som verkligen också gjort det. Detta speciella förfarande saknar ännu så länge stöd i lagen, men med de gynnsamma konjunkturer som råder för horoskop, stjärntydare och veckopressens massmedier så kan ju läget ljusna fortare än man föreställer sig. Ett par platser för de avlidnas andar kan i en framtid tänkas bli ett normalt inslag i olika fullmäktigeförsamlingar.” I samma slags anda har Norman skrivit texten ””Har Ni konferensbehov?”.

Men Birger Norman skruvar sällan till det. Han är en lyhörd lyssnare och iakttagare och hittar på så sätt alla de falska tonfall och bortförklaringar verkligheten är full av:

”Man ska lyssna till språket. Man ska titta efter vad man verkligeen läser, när tidningen kommer. I språket bor samhället. I verkligheten kan det beslöjas. I språket står det avklätt.

Avskedad och arbetslös, säger medelålders supportsvarvaren Karl Rickard Fällgren när verkstan branschkoncentreras och försvinner.

Friställd, säger koncernchefen som köpt in och lagt ner.

En lokal tendens till undersysselsättning, noterar arbetsmarknadsstatistiken.

Vi måste kräva ett större hänsynstagande till den medelålders arbetskraften, säger ombudsmannen.

Ett problem, säger samtliga partier i estraddebatten.

Kan någon därefter skönja Karl Rickard Fällgren?

Det är svårt, det medges. Men ser man efter så finns han i orden avskedad och arbetslös.”

Det intressanta med Norman som artikelskribent är att han i lika hög grad har överblick över inte alltid lättillgängliga författarskap. Och då tänker jag inte bara på att Norman helt naturligt förstår sig på Lars Ahlin – Ahlin var ju kristen och socialdemokrat
liksom Norman, dessutom från det till Normans eget landskap närliggande Sundsvall. Men Norman vore inte den vidsynte författare han är om han inte också kunde skriva inkännande om en författare som Hjalmar Söderberg.

Jag noterar att Norman i flera fall skriver insiktfullt om författare och verk som jag själv finner intressanta. Han skriver till exempel om Bosse Gustafsons roman ”Kritstrecket” – om Gustafson har jag själv skrivit en längre essä som jag nog borde återpublicera. En annan av mina gamla favoriter är polacken Slawomir Mrozek – se mina recensioner under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – även om Norman koncentrerar sig på Mrozeks dramatik. Och så hittar jag här en artikel om Paul Celans lyrikhäfte i FiBs lyrikklubbs Lilla serie, som även jag köpte och läste när den kom ut 1971. Bland de författare Norman återvänder till (vilket jag för egen del finner högst befogat) finns Albert Viksten, som han förmedlar ett roligt minne av:

”Bland mina papper har jag hans arbetsbetyg från Arbetarmässan. Där står det att jag varit nykter i arbetet. Jag minns att jag läste det där, ganska fundersam.

Jag var bibliotekarie i NTO-logen på den tiden.”

Norman skriver också en intressant text om Agneta Pleijels pjäs om Alexandra Kollontaj.

Därmed är vi inne på ett annat tema som Norman ofta återkom till, politiken.

Jag noterar att ärkereformisten Norman både med inlevelse och ett slags förståelse berättar om Jan Myrdal, Myrdals ungdomsminnen i ”Rescontra” och om ett gemensamt framträdande med Myrdal.

Mycket intressant finner jag också Normans skildring av KFMLs Första maj-möte i Vitabergsparken på Söder i Stockholm. Talare där var Gunnar Bylin, för övrigt en gammal skolkamrat till mig, både i Nylands skola och därefter i läroverket i Sundsvall. Bylin, senare alltså KFML-ledare, bodde högt uppe i en backe ovanför Döviksjön, inte långt från mitt gamla Juniskär.

För egen del var Norman en inbiten reformist. Som sådan försvarade han även bruket av förnuftig taktik:

”Den som söker föra en politik på tvärs mot alla faktiska omständigheter når inga andra resultat än gesten. Det kan se både framstegsvänligt och patetiskt ut, men det röjer ingen omtanke om dem, som politiken skulle tjäna. Att föra en resultatrik och verklighetsomdanande politik betyder att sätta in den på rätt sätt vid rätt tid. Om inte den rätta tiden finns, så får man försöka skapa den. Om det rätta läget finns, så arbetar man fram det. Det innebär just att taktiken inte kan skiljas från moralen. Taktiken har att göra med viljan och avsikterna. Ty talet om den rätta tidpunkten kan också bli rent prat, som inte tjänar något annat än att dölja att man inte har någon lust att skapa den. Det är inte taktik. Det är att fara med osanning, och det är tyvärr inte helt ovanligt i kretsar som sysslar med politik.”

Föga förvånande rymmer den här boken också en artikel, ”Socialismen inför verkligheten”, som är en kraftfull plädering för Nils Karlebys sätt att angripa politiken och de villkor den måste förverkligas under.

Jag gillar, mycket, Birger Normans prövande hållning, också hans sätt att ständigt försöka sätta sig in i motståndarens ståndpunkter. Av den här hållningen har han gjort lysande aforistik:

”Den som aldrig tänkt sig in i andras tankar, kommer aldrig att kunna tänka själv.

Den som aldrig rört sig i främmande banor, kommer aldrig att finna en egen.

Den som aldrig öppnat sig för det artfrämmande, kommer att sakna egenart.

Den som bara övertar en politisk värdering har i grunden ingen alls.”

Den här texten ingick i artikeln ”Var Wigforss ideolog?”, publicerad i Arbetet den 12 januari 1977. Den inleds så här:

”Var Ernst Wigfross ideolog?
Svaret är nej.
Teoretiker var han; levande, livfull, beläst. På en gång konkret och visionär.
Men ideolog – aldrig.
En teoretiker är sysselsatt med att tänka. En ideolog har tänkt färdigt, och fått ett lärosystem att försvara och en position att bevaka.
Det hade inte Wigforss.
Han fortsatte att tänka.”

Det här är oerhört tänkvärt och sympatiskt, men när jag läser vidare i texten, läser jag också formuleringar som får mig att göra invändningar:

”Ideologin är ett mausoleum över tänkandet, tankar som stensatts och staplats i ett orubbligt system.
Ideologin är teoretikerns frestelse till fulländning.
Ideologin är maktpolitikerns rörmokardröm om den slutna cirkulationen.
Det är ideologierna som fördärvat socialismen.
Det är de ideologiskt besatta som hindrar dess frigörelse och utveckling.”

Jo, visst finns det slutna och dogmatiska ideologiska system av den här typen. Det var ett av skälen till att jag under några av mina mest produktiva år arbetade som socialdemokratins främste kommunistbekämpare.

Men en ideologi kan också, utan att göra anspråk på att vara den uppenbarade sanningen, vara ett på både värderingar och verklighetsiakttagelser baserat analyssystem inom politiken, något som bidrar till att inte reducera politiken till en serie taktiska lappkast. Men det betyder inte att man måste fastna i dogmatism.

Wigforss talade för sin del om att arbeta med provisoriska utopier.

* * *

Slutligen vill jag notera att även Birger Normans journalistiska prosa ofta är formulerad av den poet han också är. Det här är hämtat ur ”Resa runt påsken”:

”Skärtorsdagens morgon har dimman lyft. Solen lyser, men solljuset är disigt. Ett gyllendis, en vårövning. Vennbergsk och östkustlig. Lövskogen är kal; risiga kronor, svartblanka stammar. Höstplöjda men inte vårbrukade fält. Fjolårsgräs i skogskanterna, bruna löv. Kråkorna går som bure de kommunala portföljer.”