Sommar i P1 med Marie Göranzon

Marie Göranzon är rimligen en av Sveriges mest kända skådespelerskor. De som inte själva har sett henne på Dramaten har kanske ändå sett henne i TV-uppsättningen av Ingmar Bergmans ”Den goda viljan”, och ännu fler har säkert sett henne i de många Beck-filmer som har visats i TV. Andra har kanske i kvällstidningarna läst om hennes dramatenbråk med Mikael Persbrandt.

I sitt Sommar-program i dag berättade Marie Göranzon om konflikter och påfrestningar men var ganska återhållsam med att till exempel namnge kolleger som hon tyckte hade burit sig klandervärt åt. Dock inte genomgående: Ingmar Bergman fick retroaktivt sina fiskar varma i historien om en efterfest efter en premiär, då den utvalda ”gräddan” i ensemblen var bjudna på middag i en restaurang, dit även hon och hennes make råkade gå.

Marie Göranzons berättelse om sitt liv inom teatern var genomgående intressant och framfördes med den mycket rutinerade skådespelerskans hela briljans.

Möjligen tyckte jag att hon, på grund av tidiga upplevelser på Dramaten av delar av gänget bakom Fria Proteatern, var för snål i bedömningen av dem.

Musikaliskt bjöd hon likväl på musik ur periodens livskraftiga, vänsterpräglade proggtradition, sådant som Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell och Mikael Wiehes insjungning av Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, även äldre nummer i samma radikala sångtradition: Lars Forssells och Leo Ferrés ”Säg vad ni vill” i insjungning av dramatenkollegan Ulla Sjöblom och Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”.

Men vi fick också lyssna på andre maken Jan Malmsjö, Frank Sinatra och Evert Taube (”Calle Schewens vals”) och en befriande respektlöst lång radda av låtar av och med Olle Adolphson: med Adolphson själv ”Gustav Lindströms visa”, ”Grön kväll i Margretelund”, ”Råd till dej och mej” och ”Det gåtfulla folket”, med Eva Dahlgren ”Mitt eget land” och med Tommy Körberg ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag gillade det här programmet – ett av sommarens allra bästa – både för dess frispråkiga och intelligenta ton och för dess musikval.

Sommar i P1 med Johannes Brost

Nästan ingen kan väl ha undgått att se Johannes Brost på bio eller på TV, inte ens jag som noggrant har undvikit att se ”Rederiet”, där han spelade Joker i tio år – men jag har sett honom både i ”Jönssonligan” och i ”Gäster med gester”. Ändå klagade han i sitt Sommar-program på den tystnad han tyckte följde Rederiet-perioden.

Han har ju skådespelarpåbrå, och till det jag tyckte hade äka känsla i hans ”Sommar” hörde berättelsen om sorgen över moderns, Gudrun Brosts, död. Inte heller gick det att missta sig på att han hade blivit arg, urförbannad, över att – desutom utan skäl – bli uthängd i en kvällstidning. Äkta engagemang bar honom också i kampen om almarna i Stockholm, den som han med blessyrer som följd deltog i.

I övrigt kändes berättelsen om hans liv en smula fladdrig, även om där fanns roliga självupplevda historier. Ett exempel på det senare var dryckeskvällen med The Rolling Stones: När tjejen från rumsbetjäningen kom upp med mer vodka, ville hon ha Johannes Brosts autograf – däremot struntade hon fullständigt i Mick Jagger och Keith Richards. Som musikalisk illustration till detta och även till striden om almarna fick vi höra ”Street Fighting Man”.

Bitvis var Johannes Brost exemplarisk med att ha ett samband mellan det han berättade och det han spelade. Det här fanns redan i programmets början där han med hjälp av mamman fick lyssna på – och av en slump även träffa – Ella Fitzgerald och Count Basie, varefter han spelade ”How High the Moon”. Dess förinnan hade han, apropå att mamman hade jobbat ihop med Karl Gerhard, berättat historien om och spelat ”Den ökända hästen från Troja”. ”Minns du den sommar” knöt han ihop med sitt 50-årsfirande, och det fanns fler liknande exempel.

Andra låtval, som ”Greenback Dollar” med The Kingston Trio till en historia om kräftor i USA och Harry Belafonte och Odetta” i ”A Hole In the Bucket” till utfallet mot kvällstidningsjournalistiken, kändes ganska långsökta.

Det som handlade om det nära privatlivet, som de pliktskyldiga hälsningarna till barnen, med Povel Ramels ”Birth of the Gammaldans” som förbryllande hälsning till yngsta dottern, och jämförelsen med Ingmar Bergman om att ha många barn med olika kvinnor, tyckte jag inte satt bra. Att han, väl med tanke på de många olika mammorna, spelade ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis Presley kändes åtminstone adekvat.

Slutet av programmet – jag lyssnade på det på webben, eftersom vi hade familjefest i går – var rent av konstigt: plötsligt fick vi höra låtar som av någon anledning verkade ha blivit övehoppade under programmets tidigare gång.

Sommar i P1 med Shima Niavarani

En bit in i dagens Sommar-program kommer jag på var jag tidigare har stött på Shima Niavarani: på Uppsala stadsteater. Där har jag sett henne som dottern Hedvig i Göran Tunströms ”Tjuven” och även som en groteskt ful drottning i kollektivföreställningen ”Drottning Kristina”. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Teater.

Det jag har sett med henne, fortfarande bara 27 år gammal, har övertygat mig om att hon är en teaterbegåvning. Och förmodligen är det just hennes starka konstnärliga ådra som har gett henne en chans i ett svenskt samhälle, där ju människor med en gedigen men inte hel adekvat yrkeserfarenhet av mer konventionellt slag har svårt att få komma till sin rätt.

Har man som hon en så stark och särpräglad konstnärlig begåvning, kan man alltså med sitt allra första riktiga egna manus riva ner spontana applåder från en professionell teaterledning, som också belönar en med en beställning. Och ändå fick hennes närmande till tetern ske lite i smyg, vid sidan om de gymnasiestudier hon också fullföljde fram till studentexamen.

Shima Niavarani gav, allt från de tidiga åren i Teheran över att lära sig dansa ”Lambada” i en jämländsk flyktingförläggning, nattliga högljudda musiklyssningar och busringningar som ändade i att familjen sas upp från bostaden och även sena flyktkvällar i skolan – särskilt när hon en sen kväll blev inlåst och fick släppas ut av rektorn – till den djärva framstöten mot Södra teatern, en oavbrutet intressant, ömsom roande, ömsom känslostark bild av sitt unga liv, som ju också hade starka inslag av dramatik, allt från det irakiska bombanfallet mot deras stadsdel i Teheran över flykten som ändade i Sverige till en mycket nära väns död. Efter historien om den förlorade väninnan sjöng hon själv Madonnas ”Like a Prayer”.

Annat vi fick lyssna på i hennes program var till exempel Doris Day (”Que Sera Sera”), Edith Piaf och Depeche Mode.

Sommar i P1 med Birgitta Svendén

I sitt Sommar-program berättade operachefen Birgitta Svendén bland annat om sin uppväxt i ett arbetarhem i Vuollerim. Hon hade visserligen en mycket musikalisk pappa, men hon hade verkligen inte – lika lite som jag – sen barnsben vuxit upp med operamusik omkring sig. Ändå tog hon sig vidare till Operahögskolan i Stockholm, och inte nog med det: Som operasångerska (alt/mezzosopran) kom hon att få ett gott mottagande inte bara i Stockholm utan också På Metropolitan och inte minst som wagnersångerska i Bayreuth.

Också jag lärde mig så småningom att uppskatta opera: gick på föreställningar inte bara på Operan i Stockholm utan också till exempel på Metropolitan i New York. Också jag har mött Hans Gefors och Lars Forssell, som hon refererade till.

Just Richard Wagner, ur vars ”Rhenguldet” vi fick höra ett par brottstycken, hör kanske inte till mina egna favoritet i den här genren – jag har idémässiga invändningar – men just Wagner kan användas som exempel på det som gör operakonsten så intressant: Jag föreställer mig att många av dem som i förstone stöts bort av den för dem ovana musiken om de fick uppleva en föreställning kunde fångas av myterna, dramatiken, scenografin och till slut även av musiken och sången, ariorna så väl som körpartierna. Jag har sagt det förut: i sina bästa stunder är operan ett allkonstverk.

För övrigt kan operamusiken ha en ganska varierande karaktär. Svendén spelade också till exempel ett stycke ur Richard Strauss’ ”Rosenkavaljeren”.

Och operasångare och deras paradnummer kan rent av bli folkkära. Ett bra exempel ur dagens Sommar-progam är ”Till havs” med Jussi Björling.

Fast Birgitta Svendén visade i sitt program att hon inte är insnöad bara på opera. Alltså fick vi höra till exempel Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket”, John Lennons och Paul McCartneys ”Help”, Rufus Wainwrights ”I Don’t Know What It Is” och ”Blueberry Rhyme” med Chick Corea och Herbie Hancock. Plus, för att ta något gränsöverskridande som vi själva har i vår skivhylla, Gidon Kremer’s tolkning av Astor Piazzolla.

Birgitta Svendéns Sommar-program formade sig till något av en livsresa från barndomshemmet i Norrbotten över några av världens stora operascener till chefskapet på Kungliga Operan. Hon var i sina minnesbilder både rolig (nakenscenerna i en bassäng som ingick i en wagneropera) och samhällsmedveten (de få kvinnliga cheferna inom operavärlden), dessutom personlig: berättelserna om den till USA försvunne farfadern och om först faderns, sedan moderns död berörde.

Sommar i P1 med Märta Tikkanen

Jag läste, och recenserade med uppskattning, Henrik Tikkanens självbiografiska böcker, som kom ut under andra halvan av sjuttiotalet. Men så kom också hustrun Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” (1975) och ”Århundradets kärlekssaga” (1978) och ställde mycket på huvudet.

Fast Märta Tikkanen själv talade i dagens Sommar-program faktiskt mycket balanserat om deras förhållande, allt från deras första reportagejobb tillsammans för Hufvudstadsbladet där hon var sommarvikarie – den underbara historien om hur han testfriade till henne och fick ett ja i bilen utanför redaktionen har jag i och för sig hört tidigare – till hans alkoholproblem och för tidiga död av en tumör.

Märta Tikkanen berättade i sitt Sommar-program också om andra erfarenheter som inte kan ha varit alldeles lätta att hantera: om dottern Sofias handikapp och om en sons svåra psykos, från början förorsakad av ett fästingbett. Hennes sommarprat var moget och välformulerat och hade dessutom fått en konstnärlig form, som man inte är bortskämd med i Sommar-programmen.

Musiken i programmet hade i ett avsnitt personlig anknytning, var skriven för scenversionen av en av hennes böcker, och ytterligare en låt hade samband med hennes berättelse om en resa till Grönland. Men det jag framför allt slogs av och fångades av var att Märta Tikkanen uppenbarligen gillar jazzmusik, bra sådan. Alltså fick vi lyssna till Lars Gullin (”Danny’s Dream”), Christer Bothén och Stjärnsvallet, Quincy Jones och Harry Arnolds orkester (”The Midnight Sun Never Sets”), John Coltrane och, vilket gladde mig särskilt, eftersom jag har hört honom live en kväll under en av Nordiska rådets sessioner i Helsingfors, Claes Andersson (”Bissa Bossa” och Thelonius Monk’s ”Pannonica”) – Claes Andersson var inte bara ordförnde för Vänsterförbundet i Finland utan också en läsvärd poet och hörvärd jazzpianist.

Melodikrysset nummer 24 2012

Melodikrysset tillsammans med en extra kopp kokkaffe efter en god frukost gör lördagsmorgnarna till en av veckans höjdpunkter. I dag innehöll krysset dessutom några inte helt lätta frågor.

Visserligen innehöll det som vanligt några upprepningar, till exempel ”Vandraren” med Nordman och med text av Py Bäckman och Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Också ”Ack Värmeland du sköna” har varit med tidigare.

Fast när en låt är så bra som ”Jag mötte Lassie” med Ainbusk, förr Ainbusk Singers, gör det ju inget att den återkommer någon gång.

Men redan den allra första frågan i dagens kryss var inte alltför enkel. Nästan alla kände väl i och för sig igen Monty Python-gängets ”Always Look On the Bright Side of Life”; både jag och många andra har ju sett ”Life of Brian”. Betydligt färre, inte helle jag, har däremot sett musikalen ”Spamalot”, där den här låten också ingår.

Och jag tyckte det var jättekul att få höra Queens ”We Will Rock You” i en finsk version, ”Humppaukaasi”, med Eläkeläiset.

En korsordskonstruktör, som jag – utan att mena så illa – hade sårat, skrev här om dan en kommentar om att jag kanske i mina musikkommentarer kan tyckas vara lite ålderstigen. Och visst hör jag till de krysslösare som gärna hör en Kai Gullmar-klassiker som ”Solen lyser även på liten stuga”, som jag tycker har åldrats med behag.

Men jag ber honom och er öviga att också notera att jag gillar Sara Vargas ”Spring för livet” högt och rent. Den som vill ha bevis kan gå tillbaka till vad jag skrev om Melodifestivalen 2011.

Och jag är över huvud taget – utan att jag därmed gillar allt – schlagernörd. Så det är klart att jag vet att ”Kall som is” i Melodifestivalen 1984 sjöngs av Anders Glenmark och hans syster Karin.

”Dansa i neon” var i och för sig bättre i Lena Phs original, men eftersom dagens kryss sändes från Sandviken, har jag all förståelse för att Eldeman i dag valde att spela den med sandvikensonen Tomas Ledin – hans insjungning är hämtad från TV4-programmet ”Så mycket bättre”.

Disneyfilmer förekommer relativt ofta i Melodikrysset, men – rätta mig om jag har fel – just ”Skönheten och odjuret” har väl inte varit med tidigare, åtminstone inte på länge?

Från USA kommer mycket som är väl lämpat att ha med i Melodikrysset, så också musiken i dagens allra sista fråga. Vi hörde där en fin version av ”John Henry” med Bruce Springsteen och The Seeger Session Band. Det sista behöver kanske förklaras. Springsteen har turnerat och gjort några plattor med Pete Seeger-material, både sådant som Seeger själv har skrivit och sådant som blev mycket känt och populärt i just hans version – ”John Henry” är ett exempel på det senare.

Anders Eldeman får gärna i något kommande program spela något med Seeger själv. Han är en lysande gestalt i amerikanskt musikliv, lever faktiskt fortfarande fastän han nyligen har fyllt 93. Han sjöng tillsammans med Springsteen när Barack Obama installerades som president.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikryseet? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 18 2012

Dagens melodikryss började med en revelj och slutade med Povel Ramels ”Underbart är kort” (1956), som vi främst minns i Monica Zetterlunds fina insjungning.

Det som låg där emellan utmärktes bland annat av stor geografisk spridning.

Barn-TV-serien ”Professor Balthazar”, han som alltid får en idé, och som mina barn brukade titta på (och därmed även jag ibland) tecknades av kroaten Zlatko Grgić. När jag var i Kroatien med min hustru, på den tiden talman, fick jag där höra att Gud skapade kroatiskan som det allra sista bland språken och att han vid det laget nästan hade slut på vokaler.

Dagens andra barnkulturfråga hade anknytning till två helt olika kontinenter. Kiplings ”Djungelboken” utspelas i Indien, där författaren också själv länge var bosatt. Men Disneys filmatisering har naturligtvis präglats av att det rör sig om amerikansk tecknad film. Observera att jag inte säger detta i avståndstagande ton – jag tycker att Disneys ”Djungelboken” är mycket sevärd. Den fråga, illustrerad med en ljudupptagning ur filmen, Eldeman levererade om ”Djungelboken” var dock en slamkrypare. Det tredje ordet i titeln kan nämligen bli två helt olika ord som båda går in, ”ju” eller ”va”. Eldeman sökte uppebarligen det senare, vilket stämmer om titeln är ”Vill ju va som du”. Men den här sången kallas också för ”Jag vill ju va som du”, och då blir tredje ordet fel.

Med Disney är vi inne på USA, och därifrån kommer också Cole Porters ”I Get a Kick Out of You”. Rod Stewart gjorde den full rättvisa.

Från USA kom också Elvis Presley. Visserligen hörde vi i dag ”It’s Now or Never” med Ingmar Nordströms, men själv föredrar jag nog Elvis. Fast ska vi vara riktigt noga, kommer originalet, ”O Sole Mio”, från Italien, närmare bestämt från Neapel, där det skrevs 1898. Jag har besökt Neapel, men målet för den resan var egentligen Sorrento.

Därmed kommer vi osökt över till ytterligare ett italienskt inslag i dagens kryss, ouvertyren till Gioacchino Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan” (”La gazza ladra”, 1817). Här ville Eldeman få veta var skatan bor, det vill säga i ett skatbo.

I mina unga år spelades i radio ofta ”Istanbul (Not Constantinopel)”, med Catarina Valente vill jag minnas.

Där har jag tyvärr aldrig varit – däremot har jag varit i ett annat land som också förekom i dagens kryss, Spanien, fast först efter det att francofascismen hade fallit – jag hörde nämligen till dem som turistbojkottade Spanien, så länge diktaturen bestod. Sylvia Vrethammar gjorde, medan den ännu fanns kvar, sin insjungning av ”E Viva España”, och jag minns fortfarande min ilska när den spelades av en musikkår under en socialdemokratisk valupptakt på Parken Zoo i Eskilstuna.

”Jag har hört om en stad ovan molnen” handlar ju inte om någon stad som går att placera geografiskt, men melodin, även känd som ”Entonigt klingar den lilla klockan”, kommer från Ryssland. Fast i dag hörde vi den inte med någon text utan med Arne Lamberth på trumpet.

Sen är det väl bara några svenska låtar kvar.

Tjejgruppen Timoteij – märk stavningen – var med också i årets melodifestival, men det Eldeman spelade med dem, ”Kom”, förekom redan i 2010 års upplaga.

Alice Babs hann göra allt möjligt under sin långa sångkarriär: schlager, jazz, barnvisor – och till och med reklam. Ett exempel på det fick vi höra i dag: ”Jag har en liten Radiola”. Radiola var på sin tid ett känt svenskt märke för radioapparater.

Hagsätra sport, det vill säga Niklas Strömstedt och Andreas Johnson sjöng ”Idag kommer aldrig mer”.

Fast det borde Anders Eldeman akta sig för att säga i Melodikrysset: Även Hagsätra sport har spelats tidigare i programmet.

Melodikrysset nummer 14 2012

Det här Melodikrysset har jag lyssnat på och löst i sommarhuset i Öregrund, dit vi lagom till påsk flyttade ut. Inte minst med tanke på krysset fick jag rejäl skrämselhicka här om dan, då datorn – faktiskt relativt ny – började konstra och sen inte gick att skriva på. Men som ni ser fick jag i gång den igen.

Vi har i omgångar fått snö och det ligger ganska mycket kvar, men några rabatter i solläge är nu åter snöfria, och där lyser det av blommande krokus och snödroppar. Men någon fjäril ser man inte till här och väl inte heller på Haga, detta apropå Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång nummer 64 från 1791.

Men i Paris är det möjligen vår, detta apropå att Eldeman i dag spelade ”April In Paris”. Det är en underbar låt som vi har hört med Glenn Miller, Count Basie, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Frank Sinatra och otaliga andra. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för en broadwaymusikal. Yip Harburg var förresten en amerikansk radikal, som också skrev en sång om massarbetslösheten i början av 1930-talet, ”Brother Can You Spare a Dime?”, på svenska ”Köp de arbetslösas sång”.

Samhällskritik i sånglig form kan göras på många olika sätt, också med humor. Ett exempel på det är Stefan Demerts ”Till SJ”, den som börjar ”SJ, SJ, gamle vän”.

Jag har tidigare berättat om när Gösta Linderholm valturnerade tillsammans med min hustru – hustrun och en kvinnlig partifunktionär (s) kastade upp ett par damunderbyxor modell större på scenen, när Gösta sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”. Det är faktiskt en fin låt, så också hans ”Rulla in en boll och låt den rulla”.

I enklaste laget var två frågor med låtar ur årets melodifestival.

Vi fick åter igen höra ”Mirakel”, med Björn Ranelid och Sara Li, av vilka den andra kan sjunga.

Och så fick vi på nytt ta del av ”The Girl” med Charlotte Perrelli.

Om en annan flicka, ”Angela”, sjöng en begåvad men tyvärr bortgången artist, Ted Gärdestad.

En mångsidig artist var också Laila Westersund, även om jag personligen inte tycker att just ”Singel och sand” hör till det bästa hon har gjort.

Dansbandsmusik hör som bekant inte till det jag älskar mest här i livet, men jag medger att Ingmar Nordströms lyckades riktigt hyggligt med sin version av ”The Elephant Song”, den som var nyckeln till ordet elefant i dagens kryss.

Nya versioner av gamla låtar görs det ju ideligen, inte alltid med gott resultat. Men det finns lysande undantag. Ett exempel är Taco Ockerses version från 1982 av den gamla godingen ”Puttin’ On the Ritz”, tidigare insjungen av Fred Astaire 1946. Dess förinnan hade den förekommit i en film från 1930 med samma namn.

Mer filmmusik fick vi också höra i dag, ur filmen ”Blade Runner”, som jag dess värre inte har sett. Den här musiken är skriven av en man som kallar sig Vangelis, men som egentligen heter Evánghelos Odysséas Papathanassíou. Han är som man kan förstå grek.

Och sen är det bara en italienare kvar, Luciano Pavarotti. Han ser själv inte ut att vara lätt som ett dun, men han kan med bravur sjunga ”La Donna è Mobile” ur ”Rigoletto”.

* * *

Har ditt sökande efter något svar till det allra senaste krysset fört dig hit? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, elelr med att klicka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 9 2012

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Det mesta i det är jag väl förtrogen med: Det gäller så väl Igor Stravinskij, vars ”Våroffer” (1913) vi hörde en bit ur, som Norah Jones, vars ”Don’t Know Why” spelades.

Till och med ”Doctor, Doctor”, som Elin Lantto sjöng i Melodifestivalen 2010, kom jag i håg.

Oerhört mycket lättare att komma i håg är ändå Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”, som vi minns från alla filmerna om Rosa Pantern.

Hem från sjukhuset kom nyligen kronprinsessan Victoria med sin nyfödda, och jag har verkligen inget mot henne personligen – vi har träffats, och hon är sympatisk – men för egen del föredrar jag ändå Mosebacke monarki, Hasses och Tages program från 1958 med Hatte Furuhagen, Helmer Bryd (Gunnar Svensson) och dom andra.

Hasse Alfredson var förresten med i ytterligare en fråga, den som skulle ge svaret fot: I ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” sjöng han om stackars Karlsson, som fastnade med foten i en potta och sen inte kunde komma loss.

Undrar om han under denna vådliga sjöfärd passerade Käringön? Vi fick nämligen också höra Kai Gullmars klassiker ”Ungmön på Käringön”, där det sitter en gammal gubbe och lagar sina fisknät. Käringön ligger i Bohuslän.

Betydligt längre bort hamnade vi i Björns och Bennys ”One Night In Bangkok”, ett av numren i deras ”Chess” från 1986.

Svensk så det förslår är ”Sommarvandring” (1937) av Georg Alstad och Nils Söderström. Den ingick i samlingen ”Svenska stamsånger” och var obligatorisk i sångundervisningen 1943-1949, en period då jag själv gick i små- och folkskolan. Jag, då ett flyktingbarn från Estland, är glad för ambitionen att lära ut ett gemensamt, nationellt kulturarv, och även om jag kom från ett Estland som inte har så många röda stugor lärde jag mig älska det där svenska som fanns i den här sången: ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Vi sjöng också om daggstänkta berg, ”som lånat av smaragderna sin färg”. Ädelsetenar såg vi inte mycket av i mitt dåtida samhällsskikt, och inte ens senare har jag blivit övertygad om Marilyn Monroe’s predikan ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”. Och det beror inte på att jag relativt tidigt lärde mig att grunden till dessa gnistrande stenar är kol.

Band mellan hjärtan – för att knyta an till schlagerns schabloner – knyts nog faktiskt på andra sätt, åtminstone om de ska vara äkta och bestående: Det är bara att erkänna att vissa saker gör man ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med CaisaStina Åkerström och även, en smula, med upphovskvinnan till texten, Åsa Jinder. Den här låten låg förresten på Svensktoppen i hela 25 veckor 2001.

Och så slutar vi väl med en av de för Anders Eldeman så typiska kontrasterna.

Dels spelade han ”Skridskoåkarna” (”Les patineurs”, 1882) av Emil Waldteufel, egentligen Charles Émile Lévy, vilket senare väl har att göra med att låtens upphovsman kom från Strasbourg. Waldteufel betyder för resten ordagrant ”skogsdjävul”. Fast här skulle vi ju tala om vad de som åker omkring har på fötterna: skidskor.

Men Eldeman brukar ju – liksom jag – längta till en annan årstid än den då man åker skridskor. Så vi förenar oss väl båda med Mats Olin, när han 1967 sjöng pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Melodikrysset nummer 8 2012

Dagens kryss var väl inte något av de allra lättaste Anders Eldeman har knåpat ihop.

Själv hade jag, trots att jag är mycket filmintresserad, stort besvär med att komma på vad det var för åttiotalsfilm som handlade om löpning, kanske för att jag är komplett ointresserad av idrott. Men till slut kom jag på att jag nog åtminstone har sett snuttar av ”Chariots of Fire” från 1981, på svenska ”Triumfens ögonblick”, i någon filmkrönika i TV. Och då googlade jag på den och fann ut att handlingen tilldrar sig under OS i Paris 1924 och att filmmusiken gjordes av Vangelis.

Betydligt lättare var det att identifiera en annan film, ”Jorden runt på 80 dagar” (1956) med David Niven som Phileas Fogg. Filmmusiken, ”Jorden runt” av Victor Young, spelades mycket i radio på den tiden. I filmen förflyttar man sig i luftballong mycket mer än i Jules Vernes bok, så egentligen borde Fogg väl i filmversionen – jag har sett filmen men minns den inte så väl – inte ha fastnat särskilt ofta i någon tull, om vi nu ska ta fasta på att dagens fråga var filmanknuten.

Filmad blev också ”The Phantom of the Opera” (”Fantomen på operan”), men dess förinnan, 1986, blev den musikal med musik av Andrew Lloyd Webber. Ur den sjöng Mikael Samuelson ”Nattens musik”.

Ganska knepigt är det också att komma ihåg gamla TV-serier, särskilt om man inte har sett dem. Men Anders Eldemans ledtrådar gjorde det uppenbart att det handlade om filmatiseringen av Alex Haleys ”Roots”, ”Rötter”. Den handlar om Kunta Kinte som var slav.

”Rötter” har varit med förr i krysset. Det har också Pink, det vill säga den amerikanska sångerskan Alicia Beth More. Henne hörde vi i dag i ”Heartbreak Down”.

Mer amerikanskt: Vi hörde ”Georgia On My Mind”, en gammal goding av Hoagy Carmichael.

”Jorden runt” – se ovan – var lite av ett tema för dagens kryss.

”Scotland the Brave” hörde vi i dag visserligen med Spotnicks, men annars brukar vi ju höra den med säckpipa.

Från Irland kommer Johnny Logan, som 1987 vann Eurovision Song Contest med ”Hold Me Now”. (Vad skönt att i dessa uttagningstider få höra en tävlingslåt som går att komma i håg.)

Stora, inte bara i Storbritannien, blev The Beatles. Men att spela deras ”Here Comes the Sun” i original hade väl varit för lätt, så i dag fick vi i stället höra en finsk version, ”Elekieltä”, med Jiri Nikkanen. Fast svaret skulle avges på svenska: sol.

Därifrån är inte steget långt till ”Vem tänder stjärnorna?”, ursprungligen av och med Eva Dahlgren men i dag med Tomas Ledin.

Därmed har vår musikaliska resa ändat i Sverige, med Stig Olins ord: ”En gång jag seglar i hamn”.

Fast alla hemkomster skildras ju inte så idylliskt. Ett exempel på detta är Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”.

Den gräsänklingens fru var lite sotis, för övrigt inte utan orsak, så han fylldes av skräck när han hörde nyckeln i tamburdörren.

För egen del blev jag glad, rent av upprymd, när jag i går hörde nyckeln i tamburdörren och Birgitta äntligen kom hem från sjukhuset.