Melodikrysset nummer 49 2012

Dagens kryss avslutades med den, tror jag, lättaste frågan hittills i kryssets historia. Vi hörde Loreens vinnarlåt i årets melodifestival och Eurovision Song Contest, ”Euphoria”. Ur den svenska programtiteln skulle vi klara att extrahera ordet melodi.

Och så sent som i går kväll såg jag och många andra ”På spåret” i TV. I går tog oss Kristian Luuk, estländare liksom jag, bland annat med till Tallinn, där jag förstås har varit ett otal gånger. I krysset skulle vi dock veta vem som har komponerat signaturmelodin till programmet, ”Jernbanegaloppen”: dansken Hans Christian Lumbye. Fast numera störs jag ibland av att resorna till det sökta slutmålet inte längre företas med järnväg, eftersom ju då den dubbla associationen i programtiteln går förlorad.

Från en TV-serie, en brittisk sådan, hade också huvudfiguren i en annan fråga hämtats. TV-signaturer fastnar nästan aldrig i mitt musikminne, men jag har ju läst alla Sir Arthur Conan Doyle’s böcker om Sherlock Holmes och vet att han sällan ses utan pipan.

Sherlock Holmes har jag sett i olika filmatiseringar, däremot inte den svenska filmen ”PS Sista sommaren” från 1988. Tone Norum och Tommy Nilsson gjorde låten i den, ”Allt som jag känner”, redan 1987, men den blev riktigt stor året därpå, då den bland annat låg på Svensktoppen i 35 veckor.

En annan av dagens ljudillustrationer, ”Köp hjärtan”, ingick i flera filmer från 1930- och 1940-talen. Här måste man dock – som jag – också minnas texten: ”så är mitt namnanrop: Jag älskar dig”.

Också Nils Pernes och Sven Paddocks ”Världen är full av violer” har förekommit i film, faktiskt flera sådana, men först i ”Gröna hissen” (1944). Som Anders Eldeman antydde hade den en revyförlaga.

På musikalscenerna hör Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices ”Evita” hemma. Jag antar att fler än jag tyckte att det var ganska lätt att identifiera ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

”Drutten och Gena”, även kallad ”Drutten och krokodilen”, sändes i svensk TV 1973-1988, och eftersom jag på den tiden hade barn i rätt åldrar, har jag sett ganska mycket av den här serien med rysk förlaga. Hur bekant är den för dagens barn?

Evert Taube är jag väl förtrogen med – jag har allt av honom på skiva. Hans ”Nocturne” från 1966, som börjar ”Sov på min arm”, har jag rent av återgett här på bloggen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Monica Zetterlund har jag också allt av på skiva. Jag har mött henne personligen, och jag har hört henne både på revyscen och på socialdemokratiska valmöten. Hon var en underbar artist, så också i ”Under vinrankan”, som vi fick höra i dag.

Jag har också allt med Aston Reymers Rivaler, ett band med ett suveränt gung. De skrev en del stockholmsanknutet material, till exempel ”Stockholms ström”, och jag har hört dem spela live på Sergels torg, utan entréavgift. Sergels torg formligen gungade; många i publiken dansade till musiken.

Det där smittsamma gunget finns också i ”Upside Down” med Diana Ross, som får avsluta dagens redovisning.

Nu ska jag ha lite paus, men senare i dag ska jag gå på 110-tioårsjubileum: Laboremus, min gamla socialdemokratiska förening från studenttiden, existerar fortfarande och lever ett mycket vitalt liv vid denna höga ålder.

Hen ser ut som en hon men är en han

I fredags var vi på Reginateatern i Uppsala för att höra på – och bese – fenomenet Tina C. Tina C ser ut som och är draperad (i de amerikanska färgerna) som en kvinna, men skenet bedrar: Egentligen heter hen – här känns begreppet äntligen adekvat – nämligen Christopher Green. Som om det inte var nog att leka med könsidentiteten framträder den här brittiska artisten också som amerikansk countrysångerska med utrerade, ganska högerorienterade åsikter.

Som uppenbart inte är Christopher Greens, lika lite som den könsidentitet han klär sig i på scen. Av en intervju i UNT framgår att han faktiskt själv är heterosexuell.

Eftersom mellansnacket i den här showen, ”Tina C’s Global Depression Tour”, är minst lika viktigt som musiken, använder hen sig av den amerikanska pratiga öppenhjärtigheten för att säga beskheter om både USA och resten av världen.

Sångnumren innehåller ett och annat musikaliskt välkänt som ”9 To 5”, men de flesta, egna skapelser, utmärker sig främst av den fräckhet som kan illustreras med en sångtitel som ”No Dick’s As Hard As My Life”.

Till min stora förvåning kompades Tina C av en trio från Uppsala: John Fiske, gitarr, Grosse Grotherus, bas, och Kalle Jansson, trummor. Ännu mer förvånad var jag över att de hade hunnit bli så samspelta med Tina C. Och rent av imponerad blev jag när jag – efter att ha frågat en person jag känner på teatern – fick veta att musikerna nästan inte hade repat alls med Tina C – de hade själva i förväg tränat in musiken!

Melodikrysset nummer 47 2012

Ingenting i Melodikrysset kändes särskilt svårt i dag.

Dock har jag ibland svårast att komma ihåg det mest aktuella. ”I din himmel” sjöng Sonja Aldén så sent som i Melodifestivalen 2012, men det tog en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng den.

Fast egentligen tror jag att musiken ur en av de filmer som bygger på några spännande böcker av Stieg Larsson var svårast att identifiera. Jag har sett de tre filmerna – vi har dem på DVD (och vi har för övrigt också böckena) – men jag skulle ha haft svårt att klara den här frågan, om jag inte redan hade haft alla bokstäver utom en.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” är ju däremot ingen match att känna igen, men jag har faktiskt aldrig sett videon där Agnetha Fältskog kysser Magnus Härenstam – här fick jag ta Google till hjälp. Men ABBAs musik kan jag – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway.

Resten var oerhört lätt, bland annat för att det här krysset innehöll så många repriser.

Båda barnvisorna i dag har till exempel varit med förr i krysset, såväl dansvisan – ursprungligen inte en barnvisa – ”Nu ska vi skörda linet idag” – som skulle ge oss svarsordet lin – som Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus”, som skulle ge oss svarsordet mus.

Också Charles Chaplin och hans ”Smile” ur ”Moderna tider” (”Modern Times”, 1936) har varit med förr. Möjligen är det nytt att han här får heta Charles och inte Charlie.

Och visst har även ”I Can’t Stop Loving You” varit med förr, fast då med Roy Orbison, om jag minns rätt. Nu hörde vi 1962 års version med Ray Charles, vilket väl är orsaken till att vi ovan skulle skriva Charles Chaplin – vågrätt 1 förekom nämligen dubbelt i krysset.

Redan Chaplins film – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – lockar nog fram näsduken, men den fick vi också användning för i ”Don’t Cry For Me Argentina” – ”Gråt inte mer, Argentina” – ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”, också den en kär gäst i Melodikrysset.

Likaså är jag tvärsäker på att ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson (1971) har förekommit tidigare i krysset. Om jag inte minns fel skrev jag redan förra gången, att den svenska gröna vågen-texten gjordes av Stikkan Andersson, men att den hade en amerikansk förlaga i Buffy Sainte-Maries ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Buffy Sainte-Marie lyssnade jag mycket på på den tiden. (Tilläggskommentar: Eftersom vi var på teater i går, såg vi ”På spåret” som repris först i dag. Och där förekom, som del av en musikfråga om Polarpriset, instiftat av Stikkan Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, bara som en melodislinga – men jag kände förstås omedelbart igen den.)

Sommarnostalgi finns också i Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, även om det mesta regnar bort i den här versionen av sommaren. Fast lite störs jag av att de sandaler som förekommer i texten är av plast.

Vårt eget sommarhus i Öregrund har vi förstås försett med bastu – jag är väl estländare! – och esterna kan lika lite som finnarna tänka sig en gård utan bastu. Saun heter bastu på estniska, sauna på finska. Där ska vi löga oss igen nästa sommar, jag och Bigitta, ”du och jag” för att citera Arja Saijonmaa i ”Samma himmel, samma sol”.

Och när vi kommer in i sommarens andra halva ”ska vi plocka körsbär i vår trädgård” för att citera ytterligare en av dagens repriser.

Allra sist vill jag be min gamle vän och trogne läsare Björn Kumm om ursäkt för i går: Han kom, i och för sig helt oanmäld, på besök i går kväll – han bor annars i Malmö – men vi hann bara umgås en kvart med honom, eftersom vi skulle gå på teater.

Men smile, Björn – vi ska försöka ordna till en träff där vi får lite mer tid.

Melodikrysset nummer 45 2012

Anders Eldeman sa inledningsvis, att han tyckte att förra veckans kryss var riktigt knepigt, men själv hade jag inga större problem med det. Däremot fanns det i dagens kryss flera frågor som jag fick klura en hel del över.

Jag har till exempel aldrig sett ”Flashdance” från 1983, varifrån Irene Caras ”What a Feeling” var hämtad.

Inte heller har jag lockats att se ”Arn” på bio, kanske för att jag aldrig har lockats av Jan Guillou, således inte heller av hans tempelriddarromaner. ”Snö” med Laleh har jag däremot faktiskt hört förut.

Fast allra svårast i dag, för mig i alla fall, detta eftersom jag 1968 knappast drogs till den typen av musik, var nog ”Tell Laura” – här gissade jag mig med hjälp av ledbokstäverna till sist fram till förnamnet, och sen tog jag internet till hjälp.

Adam Tensta har jag åtminstone hört i radio. Men det var hinten om en förort i namnet som ledde mig rätt. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Like a Punk”.

Till och med ”Värsta schlagern” hade jag till att börja med svårt att komma i håg, kanske för att Linda Bengtzing inte precis är någon av mina favoriter. Inte så att jag har Markoolio i skivhyllorna heller, men honom tål jag åtminstone.

Däremot finns Anne-Lie Rydé i min samling, knappast dock för att jag en gång har hört henne sjunga på ett socialdemokratiskt valmöte – jag har en del schlagermusik i min samling, även om den främst är inriktad på andra typer av musik. Rydé har jag på en kassett som förvaras på glasverandan ute på landet (Öregrund). Men till dagens kryss: även hon har nämligen sjungit in ”Sånt är livet”, som vi här i Sverige ju främst minns i Anita Lindbloms insjungning.

Därmed kan vi tämligen osökt gå över till Ingo och hans I love you, yes I do. Fast i Anitas fall handlade det ju inte om Ingo utan om Lennart Risberg Bosse Högberg.

I Melodikrysset får man räkna med så häftiga kast, att man ibland nästan blir knockad. Men en Ringens mästare kan man ju kalla även Richard Wagner.

Och då känns det väl naturligt att, liksom i själva krysset, fortsätta med operett, den här gången något vi har hört tidigare i kryssammanhang: Zarah Leander i ”Viljasången” (”Vilja Lied”) ur ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”) av Franz Lehár.

Ett slags klassiker, fast i en annan genre, är också Stephen Foster, vars ”Oh! Susanna” vi hörde i dag.

Och smått klassisk är väl också ”When You’re Smiling”, som finns i ett otal inspelningar med Louis Armstrong och andra. I dag skulle den här sången leda oss till verbet le.

Också Alla Pugatjova minns många av oss, åtminstone de av oss som är tillräckligt gamla för att ha varit med på Jacob Dahlins tid. Jag kan inte ryska, men var det inte en miljon rosor Alla sjöng om?

”En sockerbagare här bor i staden” börjar Alice Tegnérs berömda ”Sockerbagaren”, den vi alla minns med Elsa Beskows illustration med ett bageri. Själv har jag en dotter som verkligen gör skäl för epitetet sockerbagare, och före jul kommer nog både hon och hennes barn, Viggo och Klara, att tillsammans med barnens mormor baka pepparkakor, så att det doftar härligt inte bara ute i köket.

Melodikrysset nummer 44 2012

Vad man tycker är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror förstås på vad det är för musik man är bekant med respektive inte har hört.

Av dagens kryssillustrationer var det väl egentligen bara en, den med en till svenska översatt siffra, som låg utanför det jag spontant kunde: Arthur Kopils (musik) och Maury Yestons (text) ”Nine” från 1982, på svenska Nio, har jag, vad jag minns, aldrig kommit i kontakt med. Men när jag efter nätletning får fram, att den bygger på Fellinis ”8½”, en mycket intressant film, blir jag förstås intresserad.

Jag har för all del aldrig sett ”Blåjackor” (1939, premiär i Göteborg 1941) heller, åtminstone inte på scen. Möjligen har jag någon gång sett Rolf Husbergs filmatisering från 1945. Hur som helst, jag känner igen den, även Annalisa Ericsons röst – den här gången sjunger hon dock tillsammans med Kjell Krage, inte som ursprungligen med Nils Poppe. Den här operetten hette i original ”Boys In Blue” men skrevs i Danmark av Lajos Laitai, vilket i mina öron låter ungerskt, med en fransk fars som förlaga.

Per Gessle har jag lyssnat på med ett halvt öra, men jag ska tillstå att jag inte är våldsamt förtrogen med hans repertoar. Därför famlar jag lite – nätsöker titlar – när jag hör hans bidrag till dagens kryss, men när jag har tillräckligt många ledbokstäver, kommer jag fram till att det måste röra sig om ”När vi två blir ett”.

Lätt som en plätt är det däremot att identifiera ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang.” Jag minns den med upphovsmannen, Gösta Linderholm. Jag har tidigare berättat historien om när han valturnerade tillsammans med min hustru, som då skojade med honom så att han rodnade: hon och turnéledaren slängde upp ett par onämnbara modell XXXXL på scenen när han spelade på ett av mötena.

Hustrun var där också när Björn Skifs och Agnes (Carlsson) sjöng ”When You Tell the World You’re Mine” vid ett mycket omskrivet bröllop – hon har, allt sedan hon var talman, ett slags band till bruden. Också jag har genom åren ställt upp på många kungliga arrangemang, fast då närmast av lojalitet till hustrun, men den gången tyckte jag inte, att jag behövde ställa upp längre.

Men inget ont sagt om kärlek, inte heller deras. Min egen egen kärlek vill jag gärna tillägna Evert Taubes klassiker efter Robert Burns, ”Min älskling du är som en ros”, och då är det faktiskt inte främst partisymbolen jag har i åtanke.

Änglar är kanske inte riktigt min grej, men Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” är också värd att lyssna på.

Barnvisor, Alice Tegnérs och andras, hör jag gärna på, fast jag har fyllt 75. Och ”Blåsippor ute i backarna stå” har jag förstås sjungit själv under folkskoletiden, har den ävenb på CD. Fast även i det här fallet finns det stavningsproblem vi diskuterade redan förra lördagen. Det Eldeman efterlyser är den moderna varianten står.

Scenartister av olika slag roar mig. Den äldre av dagens exemplar, Karl Gerhard, har jag det mesta av i skivhyllorna och har också skrivit om ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst känner jag genast igen ”Gungorna och karusellen” från 1948, den som i dag skulle ge oss pluralen karuseller.

Lasse Brandeby, från scen känd som Kurt Olsson, hade vänstervärderingar även han, även om det inte framgår av just ”Till den person som tillgrep min väska igår”.

Men som mina läsare vet, brukar jag också lyssna mig igenom melodifestivalerna. Så det är klart att jag minns den då ännu mycket unga Carola (16 år) 1983 – åttiotre – slå igenom med ”Främling”, signerad Lasse Holm och Monica Forsberg.

Och även ”Maria” med Östen med resten minns jag från Melodifestivalen 2003. Jag tror att jag till och med lite grann höll tummarna för den.

Lasse Stefanz sjunger egendomligare än han stavar sitt namn, men nog minns man hans ”De sista ljuva åren”, på Svensktoppen 1989-1990.

Fast det vete fasen: är de sista åren så ljuva, rent av de bästa i ens liv? Jag tillåter mig tvivla. Jag har skrivit om det här ett par inlägg tillbaka.

Melodikrysset nummer 42 2012

Somliga av er som ser mig lösa Melodikrysset vecka efter vecka tror kanske att jag behärskar all slags musik. Mitt musiklyssnande är i och för sig brett, men det finns också områden som jag inte kan särskilt mycket om.

Jag skulle till exempel aldrig komma på idén att följa ett program som Idol i TV 4. Av det följer, för att ta ett exempel ur dagens kryss, att jag på sin höjd har hört talas om en artist som Moa Lignell, vars ”Whatever They Do” Anders Eldeman spelade i dag.

I TV 4 ser jag i stort sett bara nyhetssändningarna, men det skulle nog inte ha hjälpt heller om ”Solsidan” i stället hade visats i Ettan eller Tvåan, eftersom jag aldrig tittar på såpor. Men jag hittade programtiteln med hjälp av ”I’m So Happy” och Salem al Fakir.

Inte så att jag gillar allt som förekommer i melodifestivalerna, verkligen inte, men i de fallen har jag i alla fall tämligen troget följt uttagningarna och sen kollat hur det gick för vinnaren i Eurovision Song Contest.

Kalle Moraeus och Orsa spelmän gillade jag, när de tävlade med ”Underbart”.

Och Py Bäckmans ”Stad i ljus”, framförd av Tommy Körberg, tyckte jag hade varit värd en bättre placering än tolfte platrs i Eurovision Song Contest 1988.

Men jag hittar också nya favoriter, ibland bland mycket unga artister. First Aid Kit har jag skrivit mycket uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln, Musik – och jag gillar deras ”The Lion’s Roar”.

Eller för att ta ett något äldre exempel: David Bowie, i dag med ”Life On Mars?”, har jag heller inget emot att lyssna på.

Men för att kunna lösa Melodikrysset måste man ha ytterligare bredd i sitt musikkunnande. Eldeman spelar då och då till exempel någon operettmelodi, i dag ”Du är min hela värld” (”Dein ist mein ganzes Herz”). Den är hämtad ur ”Leendets land” med musik av Franz Lehár.

Anders Eldeman aviserade att han i ett kommande melodikryss bara kommer att spela musik för barn, men han startade på det temat redan i dag.

”Lydia the Tattooed Lady” skrevs väl inte ursprungligen för barn, men grodan Kermit, som sjöng det här stycket, är definitivt känd bland barn.

Och ”Ingen rädder för vargen här” skulle i dag leda oss till ett annat djur, inte varg men väl gris – vargen jagade ju som bekant tre små grisar.

Till växtriket förde oss ”Sov du lilla vide ung”, vars text skrevs av Zacharias Topelius – vi känner den främst genom Alice Tegnérs tonsättning.

Och i Olle Adolphsons fina ”Det gåtfulla folket” finns det en flicka som samlar på stenar. Fast här försökte Eldeman göra det lite svårare för oss genom att spela en engelskspråkig version, ”The Mysterious People”, med Cilla Black.

Mysterier finns det också i ”Älskade spion”, en av många filmer om agent 007. Just den här filmen från 2003 har jag inte sett, så Carly Simons ”You Belong To Me” ”Nobody Does It Better” gav mig ingen vägledning, men jag har lärt mig att filmfrågor i Melodikrysset ofta har anknytning till James Bond.

Däremot har jag, många gånger, sett Tage Danielssons underbara ”Att angöra en brygga” med bland andra Monica Zetterlund, Gösta Ekman och Hans Alfredson.

Själv har jag haft problem med att angöra nätet, därav den lite sena publiceringen. Slutligen löste emellertid dottern, Kerstin, problemet genom att koppla ur den trådlösa routern och sen starta om hela nätverket av anslutna datorer igen.

Melodikrysset nummer 41 2012

I dag började Melodikrysset med en kombination jag för egen del aldrig skulle ha kunnat föreställa mig, Carola och Magnus Uggla. Ännu svårare att föreställa sig den här kombinationen blir det när man hör titeln, ”Jag vill ha dig baby”.

Som vanligt spelade Anders Eldeman åtminstone något som ligger helt utanför min musikhorisont, dansbndsmusik med Wizex. Själva frågan var å andra sidan desto lättare att besvara. Man hörde att sångerskan sjöng Åhus – låten heter ”Hem till Åhus” här i Sverige – och då är det ju ganska lätt att räkna ut att man i det danska original som jag aldrig heller har hört sjunger om Århus.

Eftersom jag följde Melodifestivalen 2011, måste jag ju ha hört Rasmus Viberg sjunga ”Social Butterfly”, men jag mindes honom inte ens när jag hade googlat fram hans namn.

Jag brukar inte se på såpor, varken australiska eller andra, men av signaturmelodin förstod jag, att dagens exemplar hette ”Neighbours”, på svenska ”Grannar” prövade jag på Google, och det stämde.

Inte heller har jag följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men jag förstod av rösten att det var Eva Dahlgren som sjöng ”This Is the Way”, tydligen en låt av E-type.

Annat var urlätt, bland annat mot bakgrund av att låten har varit med tidigare i krysset. Vi hörde Roger Whittakers ”Streets of London”, som ju i Pierre Isacssons svenska version blev ”Gatorna på Söder”.

Hur många gånger Evert Taubes ”Calle Schewens vals” har förekommit i krysset minns jag inte, men vi som kan vår Taube minns förstås oavsett detta att man där sjunger om nyslaget hö. Hela texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Men klassiker är klassiker, så jag hör gärna både den och Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”, även om jag hellre hör den med Frank Sinatra än som i dag i instrumentalversion – men annars hade det ju blivit för lätt.

En ungefär lika lätt klassiker är ”It’s Now Or Never”, stor i Elvis Presleys engelskspråkiga version. Fast i original heter den ”O sole mio”.

Det för oss naturligt vidare till den klassiska musikvärlden, närmare bestämt operavärlden. ”Don Juan” är en opera av Wolfgang Amadeus Mozart.

Musical kallas en modern variant av scenmusikaliska verk. Svenska storheter på det här området är Benny Andersson och Björn Ulvaeus, vars ”Chess” stod för en av dagens ljudillustrationer. Ur den hörde vi ”One Night In Bangkok”, som skulle ge oss ordet natt.

Uppsluppna verk för scen med mycket musik skapas också av Galenskaparna och After Shave. I dag fick vi höra Knut Agnred framföra ”Borås, Borås”, en svensk version av Frank Sinatras gamla hit ”New York, New York”.

Till allra sist har jag sparat ”Happy Birthday To You”. Just i dag är det ingen som fyller år här hemma, men vi har slagit ihop flera födelsedagar och har gemensam fest för främst Birgitta, vår dotter Kerstin, hennes son Viggo och lite grann, i efterskott, också för vår son Matti och hans fru Karin.

Happy birthday to you!

Melodikrysset nummer 40 2012

TV 4as ”Så mycket bättre” såg jag aldrig, men artisterna som medverkade där och som nu ofta förekommer i Melodikrysset är ju välkända.

I dag figurerade en av dem till och med dubbelt i krysset. Tomas Ledin sjöng ”Bjurö klubb”, en låt skriven av Laleh.

Och i slutet av krysset hörde vi Timbuktu sjunga en låt, skriven av samme Tomas Ledin.

Lite melodifestival blev det också. 2007 kom Måns Zelmerlöw trea med ”Cara mia”, en låt med en refräng som fastnar i minnet.

Sonja Aldén har också varit med i det sammanhanget. I dag hörde vi henne i duett med Uno Svenningsson i ”Du är en del av mej”. Inte så tokig – men jag kan berätta att jag har gett bort min enda CD med Svenningsson; jag hade köpt den av misstag.

Då föredrar jag vida Miss Li, inte för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress utan för att hon har en härlig musikalisk utlevelse, så även i den låt vi hörde i dag, ”My Heart Goes Boom”.

Också Tore Skogman var sosse, turnerade bland annat med Sten Andersson, men jag har ju för den skull inte skivhyllorna fulla med hans oändligt många – kanske för många och för ojämna – skivor. Men ”Plättlaggen”, den som i dag skulle leda oss till ordet spis, spritter åtminstone av gott humör.

För egen del har jag däremot mängder av skivor med M A Numminen i skivhyllorna. Många av hans låttolkningar är inte bara oefterhärmliga utan också, som dagens ljudillustration, ”Jag har sett fröken Ellen i badet”, riktiga pärlor.

Om ni av detta drar slutsatsen att jag bara gillar konstig musik, tar ni gruvligt fel. Jag är stor fan av ”Snabbköpskassörskan”, stor hit 1985 med Di sma under jårdi (Göran Ringbom med flera) och skriven av Tomas Ledin.

Och förvisso har jag lyssnat på mycket Elvis genom åren, till exempel den sentimentala ”Are You Lonesome Tonight?”, på svenska ”Är du ensam i kväll?”.

Jag är över huvud taget inte fast i någon genre.

Jag har, med stort utbyte, sett ABBA-musicalen i New York och då bland annat hört ”Dancing Queen”, som i dag skulle ge oss verbet dansar.

Och otaliga är de versioner jag under the radio days har hört av ”Två små fåglar på en gren”, med till exempel Harry Brandelius, Siw Malmkvist och Anita Lindblom. I dag skulle vi svara på var de där fåglarna sitter, nämligen på grenen.

Jag har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” i filmversionen (1965), aldrig i scenversionen (1959), men jag minns handlingen – med familjen von Trapp i centrum – mycket väl. I dag skulle vi också kunna att den musik som spelades spelades av en orkester, ledd av Mantovani.

Och då är det väl bara en ljudillustration och ett frågesvar kvar att redovisa: Vi hörde Birger Sjöbegs fina ”Den första gång jag såg dig”.

Den har nog många av oss, när vi har lyssnat på texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – tillägnat någon vi älskar.

Melodikrysset nummer 35 2012

Veckans melodikryss var, åtminstone enligt min mening, mycket lätt. Själv klarade jag alla frågorna direkt, hann också redan i anslutning till respektive fråga kolla detaljer som årtal.

Dessutom gav ju Anders Eldeman ibland onödig hjälp: Vad är det för sport att veta att ”Fritiof i Arkadien” har skrivits av Evert Taube – ET – när man får veta melodititeln? Och Loa Falkmans röst var ju också lätt att känna igen. Taubes text kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och att svaret på vågrätt 3 skulle bli ”Teaterbåten” listade jag ut redan innan frågan hade ställts och när jag hade tre av sammanlagt elva bokstäver klara. Ur den hörde vi sen ”Old Man River” med Ivan Rebroff. ”Teaterbåten” skrevs 1927 av Jerome Kern och Oscar Hammerstein.

Jag märker att jag här kanske låter onödigt gnällig – den spelade musiken var det nämligen inget fel på. Alltså: för mig är Glenn Miller-låten ”Moonlight Serenade” något busenkelt – men det är härlig musik som jag har dansat till många gånger.

En annan gammal goding är ”As Time Goes By”. Den skrevs redan 1931 av Herman Hupfeld men fick sin berömmelse genom filmen ”Casablanca” 1942, där vi hörde Ingrid Bergman säga ”Play it again, Sam”. Pianisten Sam spelades av Dooley Wilson.

Ännu äldre är revymelodin ”Den gula paviljongen” – den skrevs redan 1923 av Emil Nordlander och John Redland.

Men när det gäller ålder slås den med hästlängder av Carl Michael Bellmans ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82. Fast Bellman skrev väl egentligen ”Hvila”.

På tal om hästländer fick vi också höra ”Gamle Svarten”, i dag med Roland Cedermark, vilket skulle ge oss ordet gnägg.

Och apropå hästar, minns ni fortfarande cirkusen och den ständigt oförvägne Hampus? Jag talar förstås om ”Den vita stenen”, den underbara TV-serien från 1973, baserad på en lika underbar bok av Gunnel Linde – jag har haft möjlighet att tacka henne personligen, eftersom jag vid en middag har suttit bredvid henne. Men tillbaka till krysset: här skulle Bengt Hallbergs musik leda oss till ordet sten.

Eva Moberg var värd vid middagen då jag träffade Gunnel Linde, och det leder oss vidare till Vilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Den musikdramatiserades 1995 av Björn och Benny och fick då titeln ”Kristina från Duvemåla”. Ur den sjöng Tommy Körberg sången om Robert, ”Och guldet blev till sand”, men vi skulle associera till något som hade hänt långt tidigare, nämligen att de svenska utvandrarna först korsade Atlanten.

Också dagens två melodifestivallåtar var lätta.

1995 vann Jan Johansen den svenska uttagningen med ”Se på mig”, som klarade sig hyggligt – blev trea – också i Eurovision Song Contest.

Ganska färsk, från 2010, är ”Kom” med den märkligt stavade gruppen Timoteij.

”Kolarvisa” med Ewert Ljusberg har jag sparat till allra sist, detta eftersom jag hörde honom live – också hälsade på honom – i Öregrund i somras.

Från Öregrund och in till stan, Uppsala, flyttade vi i går, vilket är en månad tidigare än vi brukar. Birgitta ska om några dar tas in på Akademiska sjukhuset för en hjärtklaffoperation.

Progg i backspegeln: NJA-gruppen

NJA-gruppen uppstod ur en korsning av musikgruppen The Mascots med skådespelare vid Dramaten. 1969 gjorde den här gruppen en egen pjäs om Norrbottens Järnverk AB i Luleå – därav dess namn – men när den hade framträtt i samband med en strejk, fick den lämna Dramaten och började sedan kalla sig först för Proteatern, därefter för Fria Proteatern.

1970 gjorde den för tidens stora proggbolag, MNW i Vaxholm, en LP, ”Hör upp allt folk”, som till drygt hälften av innehållet bestod av material ur NJA-pjäsen. Två av sångerna var hämtade ur föreställningen ”Blågul atom” från 1970 – i både detta och föregående fall var gruppens metod samarbete med anställda, i det senare fallet vid AB Atomenergi. På skivan fanns också två sånger med text av Bertolt Brecht och musik av Hanns Eisler, och så FNL-sången ”Befria Södern”.

Musiken skrevs av Stefan Ringbom, och bland musikerna fanns också till exempel Gunnar Idering. I kärntruppen av skådespelare fanns Thomas Bolme och Stig Engström. Men i NJA-pjäsen medverkade också till exempel Stefan Böhm, Helena Henschen, Gunnar Ohrlander, Anders Linder och Ove Tjernberg.

Det är ingen tvekan om att NJA-gruppen och dess efterföljare var starkt influerade av det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets bokstavsvänster, den del som attraherades av Kina. Det ledde till att den var mycket kritisk till tidens – märkligt nog Palme-tidens – socialdemokrati, och dess företrädare i parti och fack fick sålunda ständigt sina fiskar varma.

Jag har senare haft mycket hjärtlig kontakt med flera av de nämnda: Thomas Bolme träffade jag och Birgitta i samband med en teaterföreställning långt senare. Stefan Böhm träffade jag flera gånger och hade samtal med när han var chef för Uppsala stadsteater. Och Helena Henschen – i dag tyvärr död – blev jag bekant med inom ramen för Helga Henschens vänner.

Åtskilligt av det Fria Protearn lite senare gjorde var både bra musik och bra teater, men när jag i dag åter igen lyssnar på CD-utgåvan från 1970 av NJA-gruppens ”Hör upp allt folk” (MNW MNWCDJ 2), ser jag många brister med den, något som nog inte bara har att göra med att de politiska motsättningarna från decennieskiftet 1960-tal/1970-tal väcks till liv igen. Jag har svårt att tro att så begåvade människor som Bolme och Böhm och Henschen (om hon alltså levde) i dag skulle yttra sig så fyrkantigt om verkligheten som de gjorde då.

Till det kommer också att en del av materialet är så tidsbundet – vilka yngre lyssnare vet i dag vem till exempel Åke Nilsson var? Vidare: ”Ljugarbänken” innehåller talade mellanpartier, som ibland är svåra att uppfatta men som inte återges i texthäftet.

Bäst fungerar i dag vardagliga miljöbilder som ”När han kommer hem”, vars innehåll är helt begripligt än i dag.

Och i Brechts och Eislers ”Enhetsfrontsång” och ”Solidaritetssång” finns de konstnärliga kvalitéer som man hade önskat sig mer av i gruppens eget material.

”Befria Södern” tog jag för övrigt själv med i min arbetarrörelsespridda sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” från 1970.