Svensk stumfilmskomedi från 1965

Robert Brandt (1925-2001) var bland annat filmregissör, men trots att Carl-Gustaf Lindstedt gjorde huvudrollen i två av hans sammanlagt fyra spelfilmer, har jag aldrig sett någon enda av dem förrän nu, då jag i TV har sett ”Calle P” från 1965.

Det ska genast sägas att det här inte är någon omistlig film, men den tidens kritiker gav den, utan att höja den till skyarna, ändå betyget godkänt. Den har onekligen bra flyt, vilket kan bero på att den bygger på en fars som hade premiär på Chinateatern i Stockholm 1963 och var skriven av Rune Moberg och Carl-Gustaf Lindstedt. Den senare spelar också huvudrollen, uppfinnaren Calle Parking, i såväl pjäsen som filmen.

Filmen är mycket stjärnspäckad. Lena Söderblom spelar lärarinnan Calle P förälskar sig i. Bland skurkarna/stadsplanerarna finns rollfigurer spelade av Lill Lindfors (som försöker använda vampfasoner för att snärja Calle P), Frej Lindqvist, Sune Mangs, Håkan Serner och Rolf Bengtsson. Jan Malmsjö spelar luffare/uteliggare. Också Lill-Babs har en liten roll som kontorsflicka.

Den innehåller en del fyndiga gags, men i andra partier – till exempel den långa biljakten mot slutet av filmen – känns den utdragen. Dess listigaste och mest vällyckade grepp är att den i princip har gjorts som stumfilmsfars, dock à la Jacques Tati med inlagda ljudeffekter och ibland gutturalt, obegripligt tal. Kanske var det just det här som fick samtidens filmkritiker att ändå se så pass positivt på den.

Också stilmässig är den en stumfilmsfars à la Tati och även Charlie Chaplin. Handlingen kopplas, som i Chaplins ”Moderna tider”, till ett tekniskt genombrott: Uppfinnaren Calle P har åstadkommit en bil som man med en enkel handryckning kan krympa ihop till en liten platt, portföljliknande väska, märkligt nog så lätt att man kan bära den med sig. Undra på att de stadsplanerare, som har sin utkomst av att hitta ytterligare hus i citykärnan att riva och ersätta med parkeringar, vill komma åt den här farliga uppfinningen. Också parkeringseländet, ett mycket aktuellt problem i mitten av sextiotalet, bidrog väl till att öka publikintresset, detta speciellt som filmen ju inte utmanade tidens mycket bilvänliga värderingar.

Till det jag med privat glädje noterar är att min gamla klasskompis från gymnasietiden i Sundsvall, pianisten och basisten Björn Alke (1938-2000) har bidragit med en del av originalmusiken till filmen.

Melodikrysset nummer 50 2013

Jag vet inte om den östtyska barnfilmserien om John Blund är känd för dagens svenska barnfamiljer och inte minst barn, men från sjuttiotalet, då mina egna barn var små, minns jag den väl. De bänkade sig gärna framför TV-apparaten, när man ur den hörde ”Titta, kom och titta…”.

Den där signaturen minns jag så väl, jag som annars inte brukar minnas TV- och radiosignaturer. Ett exempel ur dagens kryss är signaturen till ”Efter tre”. Efter att ha fått första och sista bokstaven i första ordet, dök dock programtiteln upp i minnet.

Ytterligare en fråga kunde jag inte spontant, men den som sjöng ”Whatever They Do” måste ha hetat antingen Mia eller Moa, och när jag kollade, visade det sig vara Moa Lignell.

I och för sig har jag inte hört våldsamt mycket med Pink, Alecia Beth More, heller och framför allt inte albumet ”The Truth About Love” där ”One Last Kiss” finns med.

Desto mer har jag hört med Benny Anderssons orkester, även ”Cirkus Finemang”. Men eftersom jag inte har sett Marie-Louise Bergenstråhle-Ekmans film ”Nu är pappa trött igen” (2000), fick jag googla på den delen.

I övrigt var det väl egentligen inget i dagens kryss som vållade mig några besvär.

Totta Näslund har jag allt av på skiva, så det var inte så svårt att känna igen hans röst i ”Mil efter mil”.

Sonya Hedenbratt har också min beundran – men visst var det kul att höra ”Manhattan” bli ”Ett litet ställe”. (Jag har varit på Manhattan, och bara att gå tvärs över – alltså på tvären och inte på längden – känns rejält i benen.)

Hjalmar Gullbergs fina ”Kyssande vind” har jag både i bok och på skiva. En berömd inspelning har gjorts av Jan Malmsjö. Texten kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alla som läser den här bloggen vet också att jag gillar Evert Taube och har allt av honom på skiva. Så skulle jag inte känna igen ”Så skimrande var aldrig havet”?

Och TV-programmet med Tomas Ledin om hans unga års Höga kusten har jag inte bara sett utan också skrivit om här på bloggen.

När jag fortfarande var mycket ung och bodde i Juniskär söder om Sundsvall, fick jag av vår hyresvärd Kjell Nordin ett av honom själv färdigställt album med idolbilder, ”Filmens stjärnor”. Allra vackrast föreföll mig på den tiden vara Ginger Rogers, och givetvis gick jag och såg de sång- och dansfilmer med henne och Fred Astaire jag kom åt, bland annat ”Top Hat”, filmad redan 1936. Ur den hörde vi i dag ”Dancing Cheek To Cheek”.

”Green Green Grass at Home” syftar här inte på Juniskär utan på Tom Jones’ hit från 1966 – den finns inspelad med andra, men här är det Tom Jones som gäller. I svensk version, signerad Stikkan Andersson, heter den ”En sång en gång för länge sen”. Jan Malmsjös insjungning av den är inte alls tokig, men Tom Jones slår han ju inte.

Noteras bör att Jan Malmsjö därmed figurerade i två olika frågor i dagens kryss.

Melodikrysset nummer 48

Nej, det var inte Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach som vållade mig huvudbry under dagens melodikrysslösande.

Men det här krysset innehöll annan musik som jag inte är så förtrogen med.

Dansbandsmusik är ju till exempel, som mina läsare vet, inte riktigt min grej, men med lite ledbokstäver listade jag i alla fall ut att det var Arvingarna som sjöng ”Ta mig tillbaka nu”.

Eric Saade känner jag förstås till via Melodifestivalen, men inte skulle jag störta i väg till skivaffären för att köpa ”Coming Home”.

Sting har jag däremot på skiva – men inte ”Hadaway” som vi hörde i dag.

Pojkband, till exempel Boyzone, finns inte i mina skivhyllor. Däremot lyssnar jag ibland på musik av Andrew Lloyd Webber. Fast ”No Matter What” ur musikalen ”Whistle Down the Wind” var jag tidigare inte bekant med.

The Who har jag förstås hört tidigare, men deras rockopera ”Tommy”, ur vilken vi i dag hörde ”Pinnball Wizard” (tror jag det var), har jag aldrig hört.

Mer slängd är jag då på barnvisor. Sådana spelades ganska mycket här hemma när våra egna barn var små, och till exempel Alice Tegnérs visor har jag senare köpt också åt mig själv på CD. Så självfallet känner jag igen ”Bä, bä vita lamm” och vet att den produkt som där efterfrågas är ull. Och för att ta också den andra delen av den här dubbelfrågan: Jag börjar genast nynna med i ”En sockerbagare här bor i staden” och vet genast att han/hon ju huserar i ett bageri. Det vore bra skämmigt om jag inte visste, eftersom vår dotter arbetar i ett bageri.

Orphei Drängar, OD, som vi i dag hörde i ”Hej dunkom”, är bekanta för mig inte bara för att jag är uppsalabo. Min hustru är så kallad moster i den här manskören, och vi brukar regelbundet gå på deras framträdanden och även slottsmiddagar.

Också ”Hönan Agda” är mig välbekant, eftersom jag har allt (åtminstone på svenska) av och med Cornelis Vreeswijk. Både jag och min hustru hade kontakt med honom medan han levde: Hustrun valturnerade tillsammans med honom, och jag engagerade honom en gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som medlem i en valvisejury.

När det gäller ”Jopp hej-di” undrar jag om inte Anders Eldeman i dag serverade en slamkrypare med ledtråden käck visa som sjungs av personer som visar sig vara – vadå? Jo, redo, antar jag, om det handlar om scouter. Det knepiga med den här sortens äldre folkrörelsesånger är att de ofta användes inom olika folkrörelser, och jag vet att den till exempel i en textvariant användes inom IOGT-NTO. Den här visan tog jag med i min egen arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp” (1970), eftersom den var obligatorisk i många upplagor av ”Tidens sångbok”. Melodin är en tysk studentvisa, men den svenska text som socialdemokraten Bror Ejve (1897-1962), redaktör på Tidens förlag och bland annat VD i Folkrörelsernas konstfrämjande, skrev var en relativt fri tolkning av en tysk originaltext, skriven av publicisten/journalisten och socialdemokraten Max Kegel (1850-1902).

Låt oss stämma upp en sång,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
lagom vacker, lagom lång.
Jopp hej-di, hej-da.
Om hur gode borgare
oss med sina brillor se.

Refräng
Jopp hej-di, hej-di, hej-da.
Jopp hej-di, jopp hej-da.
Jopp hej-di, hej-di, hej-da,
Jopp hej-di, hej-da!

När vi i fabriken gå.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
När vi plöja eller så,
Jopp hej-di, hej-da.
alltid när vi knoga brått
gillas vi i rikligt mått.

Jopp hej-di…

Gäller det betala skatt,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
tar man också mot oss glatt.
Jopp hej-di, hej-da.
Vi blir lika präktiga
som de stora mäktiga.

Jopp hej-di…

Men om vi i samlad hop,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
höja några klagorop,
Jopp hej-di, hej-da.
blåser strax en annan vind,
man blir både döv och blind.

Jopp hej-di…

Därför ökom nu vårt lag.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
Så vårt tramp en vacker dag
Jopp hej-di, hej-da,
borgarns ro så grundligt stör
att han både ser och hör.

Jopp hej-di…

Amerikanska ”Red River Valley” blev i svensk version ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den här sången har jag också hört på inuit, på kongress med mina grönländska partivänner, Siumut. Jag har tidigare återgett den grönländska texten här på bloggen.

En annan gammal goding är ”Barndomshemmet”, som börjar med textraden ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Själv förknippar jag den främst med Harry Brandelius’ insjungning från 1959, men den sjöngs in redan 1919 av Ernst Rolf och året därpå av Jussi Björling.

Kvar att redovisa då är ”Sommar’n som aldrig säger nej”, som vi en gång i världen hörde i Melodifestivalen och sen i Eurovision Song Contest med Claes af Geijerstam och Göran Fristorp. Musiken skrevs av Carl-Axel och Monica Dominique, som jag har träffat bland annat i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och den mycket omdiskuterade texten av författaren Lars Forssell. Första gången jag träffade Lars Forssell var när han under mitt ordförandeår i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala medverkade i vår recentiorsafton på temat ”Att protestera i Sverige”. Senare fick jag hans tillstånd att publicera hans svenska tolkning av Leo Ferrés ”De fattigas piano” i min redan nämnda sångbok ”Upp till kamp!”. Och jag har därefter träffat honom också i samband med arrangemang i regi av Svenska Akademien och Riksdagen.

Melodikrysset nummer 47 2013

Dagens melodikryss var delvis lätt men innehöll också en del knepigheter.

Den gode Eldeman hade lagt ut en fälla redan i början av krysset. Jag hade ingen som helst svårighet med att genast känna igen Robert Brobergs ”Båtlåt” – jag har det mesta av och med honom på skiva, och jag har också sett honom på scen – men intet ont anande skrev jag, och gissar jag många med mig, först ”båtar” som svar på frågan om vad farkosten har omkring sig. Men som svaret på nästa fråga indikerade: svaret måste här i stället bli bojar.

Detta på grund av att det ju var Jussi Björling som sjöng Rossini i dagens klassiska fråga.

Sen kom en fråga som ligger helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag vet mig aldrig någonsin ha hört Avicii, långt mindre albumet ”True” med ”Make Me Up”.

Radion står på hela dagarna, och på kvällstid ser jag ganska mycket TV, men tro inte att jag för den skull lyckas lära mig några programsignaturer.

Så i mitt fall var det en svår uppgift att identifiera signaturen till ”Svar i dag”.

Och förvisso har jag en gång i världen sett en del avsnitt av ”Mash”, men det var nog inte dess signatur som fångade mitt intresse.

Vi kan väl ta allt bökigt på en gång. Inte så att jag hade svårt att känna igen den melodi ur ”A Little Night Music” (Stephen Sondheim med flera), ”Send In the Clowns”, som förekom här fast på tyska. Men vad heter den här melodin egentligen på svenska? Vad jag förstår heter Beppe Wolgers’ – Eldeman refererade till honom – svenska version ”Var finns den clown”, men då går varken första och tredje ordet i titeln – det var de som efterlystes – in. När Mattias Enn sjunger den, sjunger han ”Ta in en clown”, och det var helt solklart första och tredje ordet i den versionen Eldeman efterlyste. Ändå undrar jag om någon är kapabel att reda ut det här åt mig.

Resten hade jag inga problem med.

Jag har i och för sig inte sett den nya tecknade versionen av ”Emil & Ida i Lönneberga”, men både musiken och textinnehållet kändes välbekanta.

Jag är fortfarande lite paff över den usla placering – nummer 18 – Ola Salo fick i Eurovision Song Contest 2007, detta eftersom ”The Worrying Kind” faktiskt var värd en mycket bättre placering. Men det är mycket med ESC jag inte förstår. (Och jag förstår ännu mindre av utfallet i de svenska melodifestivalerna under senare år.)

Även om somliga säkert tror motsatsen, har jag verkligen inget horn i sidan till populärmusikgenren.

Jag tycker till exempel att Lena Ph är en utmärkt företrädare för den. Hennes tolkning av ”Månsken i augusti” är ett exempel på det.

Personligen gillar jag ännu mer Lisa Nilsson, som vi i dag hörde i ”Sånger om oss”.

Och jag tycker att Edda Magnason gör ett inkännande och pricksäkert porträtt av Monica Zetterlund i filmen om henne – ni hittar mina recensioner av filmen respektive skivan, från vilken vi i dag fick höra ”Sakta vi gå genom stan”, under Kulturspegeln, Film respektive Musik.

Hoppet därifrån till ”Should I Stay Or Should I Go” med punk-bandet Clash kan tyckas vara långt, men jo, jag tyckte det var kul att höra dem också.

”Should I Stay Or Should I Go” är för övrigt en frågeställning som har varit aktuell för mig nu i ett par veckor, på nätterna, i dubbelsängen. Jag har nämligen en envis hosta, särskilt i ryggläge.

Doris Lessing död – läs om mitt möte med henne 1965

Doris Lessing (1919-2013) hann bli hela 94 år innan hon dog.

På 1960-talet läste vi henne på grund av både den könsrollstematik som fanns i hennes böcker och för hennes afrikanska erfarenhet, men hennes romaner från då, som ”Den femte sanningen” och ”Gräset sjunger”, har också utomordentliga litterära kvaliteter, som till slut, 2007, gav henne nobelpriset i litteratur.

Jag har faktiskt träffat henne personligen, vid en pressträff anordnad med anledning av att Uppsala stadsteater 1965 gav henne pjäs ”Tigerlek” från 1958. Jag minns att jag vid den här pressträffen blev en smula besviken på henne, kanske för att jag hörde till den grupp av unga radikala socialdemokrater, som hade bidragit till att föra könsrollsdebatten här längre än den då hade kommit i Storbritannien, där hon själv bodde.

Den som vill läsa den här intervjun och vad jag skrev 2007 med anledning av att hon då fick nobelpriset i litteratur, kan läsa mer ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Lessing, Doris.

Jag har förstås med intresse läst också de stort uppslagna artiklarna i dagspressen om hennes dödsfall. Det var dock min hustru som gjorde mig uppmärksam på några rader i Per Wästbergs minnesruna i Svenska Dagbladet: Doris Lessing skrev artiklar om författare som England hade förbisett, Tarjei Vesaas, Karen Blixen och Jaan Kross.

De här författarna är alla rikt företrädda i våra bokhyllor. I fallet Jaan Kross beklagar jag, att han hann dö, innan Svenska Akademien upptäckte, att Estland i honom hade en skönlitterär författare i nobelprisklass.

Melodikrysset nummer 46 2013

Till dem bland er som kanske tror att jag är något slags musikdator vill jag säga följande: Jo, jag har hygglig bredd i mitt musikkunnande, men där finns luckor.

Dagens för mig svåraste fråga var sålunda vågrätt 1, där jag först fick lov att fylla i varannan bokstav – begynnelsebokstäverna i de lodräta svaren – innan jag förstod, att den som sjöng ”Mirrors” var Justin Timberlake.

Å andra sidan klarade jag, på det ena eller det andra sättet, ganska lätt de övriga frågorna.

I och för sig kom jag inte på vad det var för ett musikstycke som spelades som illustration till v 9, men det behövdes inte heller. Det som efterfrågades var vad det var för instrument som hördes vid sidan om pianot, och det var inget tvivel om att det var en cello.

Anders Eldeman använder sig numera ganska ofta av låtversioner ur ”Så mycket bättre”, så jag har nu till slut börjat se på det här TV-programmet.

Jag hade i och för sig inte hört Titiyo sjunga ”Blåjeans och stjärnljus”, ursprungligen känd i Lill Lindfors’ insjungning, men eftersom jag har sett båda i den pågående programserien, var det inte så svårt att koppla dem till varann och sen googla.

Äldre delar av ”Så mycket bättre” har jag över huvud taget inte sett, men Darin (Zenyar) har en rätt så karaktäristisk röst, och Magnus Uggla, vars ”Astrologen” han sjöng, har jag ganska mycket av på skiva.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Cliff Richard med ”Congratulations” och vet också att det hör till god ton att gratulera, när någon i ens närhet fyller år.

Jag har förstås också hört Peter, Paul and Mary sjunga ”Puff the Magic Dragon”, också den svenska versionen ”Puff en pappersdrake”, som tydligare ger svaret på Eldemans fråga om material: papper. Den svenska versionen sjöngs först in av Ann-Louise Hansson, lite senare även av Jan Malmsjö.

Och jag är tillräckligt gammal för att minnas ”Mosebacke monarki”. I dag hörde vi Bobo Slacke (Moltas Eriksson) göra ett besök hos läkaren, spelad av Tage Danielsson. Också Olle Palin medverkade i det här inslaget.

Eftersom min stora skivsamling bland annat omfattar progg, har jag förstås också en bunt Ola Magnell-skivor i den. Så så fort jag hör hans röst i ”Kliff”, känner jag igen den.

Och jag delar Anders Eldemans vurm för M A Numminen, har följaktligen många skivor med honom. I dag hörde vi honom på sitt oefterhärmliga sätt framföra ”All of Me”.

”Evita” har jag faktiskt aldrig sett, men hur många gånger har jag inte hört sången om fru Peron, ”Don’t Cry For Me Argentina”?

En av Fredmans sånger, Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, hördes också.

Och sen är det bara ett svar kvar att redovisa. Ljudillustrationen var lätt igenkänd: Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen”. (Märk uttalslikheten med Bellmans Fjäril’n.) Men i kryssvaret skulle djuret som förekommer i den här barnvisan skrivas ekorren.

En eftermiddag med Monica Zetterlund

Monica Zetterlund är åter ett hett namn. Nyligen såg vi filmen om henne med Edda Magnason i rollen som Monica, och jag har också lyssnat på CDn med musiken ur filmen – recensioner av båda finns ovan under Kulturspegeln, Film respektive Musik. Och i farsdagspresent från Birgitta fick jag Klas Gustasfsons Monica Zetterlund-biografi, ”Enkel, vacker, öm”.

I går var det dags för mer Monica Zetterlund: På Regina-teatern i Uppsala gavs ”Zetterlund i våra hjärtan”, en föreställning med Lina Bergvall, sång, Maria Kvist, piano och sång, och Linus Kåse, saxofon.

De båda sångerskorna sjöng växelvis och ibland i samma låt. Linus Kåse sjöng också med i någon enstaka sång men spelade mest sax, vilket passade utmärkt, eftersom så många av låtarna i grunden är jazzlåtar eller av Monica Z gjordes med drag av jazz. Och Maria Kvist visade sig vara inte bara en utmärkt ackompanjatör utan också en pianist som passade för att göra såna här låtar.

Flera av de låtar som sjöngs och spelades härrörde från Monicas samarbete med pianisten Bill Evans, till exempel ”Monicas vals” (med text av Beppe Wolgers), ursprungligen ”Walz for Debbie”, ”Once Upon a Summertime” (ursprungligen fransk, ”La valse de lilas”, signerad Michel Legrand), ”Come Rain or Come Shine” (Johnny Mercer-Harold Arlen) och, tror jag, något mer som jag inte hann anteckna.

Beppe Wolgers är redan nämnd som textmakare, så jag fortsätter på den linjen: ”Katten Felix” (med musik av Georg Riedel) och ”Sakta vi gå genom stan” (urprungligen ”Walkin’ My Baby Back Home” av Fred E Ahlert och Roy Turk).

Därifrån är inte steget långt till Povel Ramel: ”Underbart är kort” och ”Den sista jäntan”.

Men många har inte klart för sig att det är Stikkan Andersson som har gjort den svenska texten till ”Gröna små äpplen”, ursprungligen ”Little Green Apples” av Bobby Russell.

Andra tror förmodligen att det är Jan Johansson som har skrivit ”Visa från Utanmyra”, men det är en svensk folkmelodi.

Monica Zetterlund var ju i grunden jazzsångerska, och en som försåg henne med material var Lars Färnlöf. I det här programmet ingick ”Farfars vals” och så ”Att angöra en brygga”, vilket senare för oss vidare till Hasses & Tages film med samma namn.

Det här paret använde också Monica på scen, och ur deras material fick vi höra både ”Men tiden går” (Herman Hupfelds ”As Time Goes By”) och den underbara och sorgliga och politiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Gloria Sklerovs och Henry Lloyds ”Where Did They Go?”).

Över huvud taget hade Monica Z också en känsla för det sorgsna i tillvaron. Ytterligare ett exempel från söndagens scenshow är Olle Adolphsons ”Trubbel”.

Men programmet avslutades med en gungigare och muntrare låt, Hasses och Tages ”Bedårande sommarvals”, i original av Toots Thielemans kallad ”Bluesette”. Fast här saknade jag förstås Toots’ munspel.

Berättigat elakt på Uppsala stadsteater om de politiska partierna

Den svensk-schweiziske dramatikern Erik Gedeon har vi tidigare mött i ett samarbete med Klas Abrahamsson på Uppsala stadsteater, i publiksuccén ”Evigt ung” – se ovan under Kulturspegeln, Teater.

Nu återkommer det här paret på samma teater i farsmusikalen ”Min vän fascisten”, som nog också den har utsikter att bli en publiksuccé. Vem av de båda upphovsmännen som har gjort vad vet jag inte. För regin står Sara Cronberg.

Sällan har jag på vår Stadsteater sett något som har tagits emot av så mycket publikjubel – praktiskt taget varje scen och sång fick applåder, många av dem långa och hjärtliga.

Alla figurerna utom en är hämtade från Bullerbyn, men Astrid Lindgrens dödsbo behöver inte oroa sig: de nu vuxna bullerbybarnen har bara namnen gemensamma med Lindgrens grannbarn, bosatta i Norrgården, Mellangården och Sörgården, och deras återförening i somrig miljö har ingen annan återkoppling till Lindgrens värld än de namn de bär och den känsla av bondsk idyll de väcker hos de flesta av oss. Sex av dem lever i dag det småborgerliga liv, fullt av tillkortakommanden och kriser, den här komedin har udden riktad mot, och ett av bullerbybarnen kan inte vara med över huvud taget: Kerstin, som knarkar, är intagen på ett behandlingshem.

De övriga försöker hålla masken, men när man har svalt innehållet i några glas lossnar ändå tungorna och man börjar ventilera strängt portförbjudna ämnen som politik. Här finns nämligen ett helt spektrum av vanliga politiska riktningar i Sverige representerade, och publiken skrattar och applåderar inte bara när småpartier som Centern och Kristdemokraterna gisslas – det är mycket påtagligt att publiken jublar också när de båda stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna får sina fiskar varma. Och jag tror faktiskt inte att det var olika delar av publiken som stod för jublet i respektive fall. Det är min övertygelse att distansen till och föraktet för politiken ökar, när huvudalternativen inte längre är några alternativ.

I den här svenska idyllen dyker det sedan upp en fridstörare, en fascist. Det visar sig dock att den här mannen, med hakkorsbindel runt armen och fanor som vi äldre känner igen som nazityska, snarare är aningslös (på grund av isolering) än en sverigedemokrat som lever ut sin sanna natur.

De övriga får genom att först vara avståndstagande, sen förstående, ordning på fascisten, och till slut ser alla ut att falla i varandras armar. Och här, mot slutet, finns den här pjäsens svaghet. Det budskap de i gemensam sång enas om är flummigt, ytligt sett vackert men helt otillräckligt, och jag kan förstå att han som nyss aningslöst spelade rollen av fascist inte vill vara med och leka på den gemensamma lekgården längre.

Av skådespelarna vill jag främst nämna Louise Ryme som Lisa och Eli Ingvarsson som fascisten, Fridolf. Men också de övriga fungerade väl, individuellt så väl som i grupp. Och de kunde sjunga.

Musikerna, Jonathan Stensson och Patrik Roman, är också värda en eloge.

* * *

Efter föreställningen tog vi oss snett över stationsplanen till restaurang Stationen i gamla stationshuset. Där var det tämligen fullsatt, men vi lyckades få tillstånd att nyttja ett bord i en timme och beställde entrecôte. Den var mör och fin, god tillsammans med pommes frites och andra tillbehör, så vi hann.

Melodikrysset nummer 43 2013

Ibland kan ett program som Melodikrysset te sig futtigt jämfört med annat man hör i radio eller ser i TV. I gårdagskvällens Skavlan fick vi möta den pakistanska flickan Malala Yousafzai, hon som skottskadades av två talibaner på grund av sin kamp för kvinnors och flickors rättigheter, därefter svävade mellan liv och död och sen ändå återkom med obruten livsvilja och kamplust. Jag är full av beundran och högaktar också hennes pappa, som har fostrat henne till jämställdhet och kamplust.

Men för att övergå till mitt och otaliga andras lördagsnöje Melodikrysset: Dagens kryss var bitvis riktigt svårt. Åtminstone för mig som inte är hemma i stora delar av den musik som spelades som ljudillustrationer.

Amerikanska punkband är till exempel inte min grej – Green Day hade jag inte ens hört talas om, trots att de tydligen har spelat i Norrköping.

Pojkband som Westlife hör inte heller till det jag brukar lyssna på, men dem har jag åtminstone stött på tidigare. I dag hörde vi dem i ”If I Let You Go”.

Lika svalt är mitt förhållande till dansband – jag skulle aldrig komma på idén att gå på dansbandsgala, och dansbandsmusik är inte musik som jag älskar att dansa till. Men Robert Gustafsson gillar jag som komiker, och jag kan alltså stå ut med att se honom som dansbandssångare i Rolandz, i ”Nu är det lördag igen”,

Justin Bieber finns inte i min stora skivsamling, så det tar en stund för mig att identifiera honom i ”I Would”.

Som mina trogna läsare vet, brukar jag varje år ta mig igenom alla deltävlingarna i Melodifestivalen, men ”Första gången” från Melodifestivalen 2007 mindes jag faktiskt inte spontant. Detta trots att jag gillar och har skivor med både Svane Thuresson och Anne-Lie Rydé.

Malena Ernman har jag också hört i, och minns bättre från, Melodifestivalen. Fast sången vi hörde i dag, ”Min plats på jorden”, härstammade ju inte därifrån.

Ibland, när man hör en ljudillustration i Melodikrysset, händer det att man så väl känner igen melodin men först ändå inte kommer på vad den heter. Det hände mig i dag. Den melodi jag här syftar på är ”(Make Me) Sway” med Dean Martin. Fast i original var det här en mexikansk låt från 1953, ”Quién será?”. Fler – åtminstone bland de svenska krysslösarna – kommer ihåg den som ”Äntligen” med Sten & Stanley.

I mina öron är dock ”Four Brothers” ännu mer av höjdare – här har vi ett exempel på musik som stofiler av min sort gillar, och Lars Erstrand gjorde den inte orättvisa. Fast det vi skulle klara här var att översätta till svenska, så svaret blev fyra.

Till det lättare att minnas hörde också ”Memory” ur ”Cats”, signerad Sir Andrew Lloyd Webber.

På ännu högre höjder (än adlade britter) rör sig asagudarna i Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. En av dem vi möter där är Oden.

Därmed – jag tänker mer på Olrog än asagudarna – är vi tillbaka i tider som är musikaliskt välbekanta för mumier som jag.

Sålunda hör jag till en generation som upplevde Snoddas – Gösta Nordgren – i radioprogrammet ”Hylands hörnaKarusellen”. Fast i dag hörde vi inte ”Flottarkärlek” utan ”Skogsflanören”.

Och så avslutar vi dagens redovisning med ”Rosa på bal”, en skapelse av Evert Taube, en av de stora i svensk viskonst, även på den tiden. I dag hörde vi honom sjunga den här sången tillsammans med Barbro ”Lill Babs” Svensson.

Vill ni ha tillgång till texten, hittar ni den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Melodikrysset nummer 42 2013

”Mamma Mia”, vad jag tyckte det var lätt i dag. Detta apropå att Melodikrysset avslutades med den här ABBA-klassikern, som jag själv bland annat har sett och hört på Broadway.

I och för sig började dagens kryss med något som jag inte kände igen, men i fallet Anders Eldeman kan man ju alltid gissa på något James Bond-anknutet. Och mycket riktigt: Låten härstammade från ”Skyfall”, där den sjöngs av Adele.

Eldeman gav sig också in på domäner, välkända för gamla uvar som jag.

Jag har det mesta av Karl Gerhard, kan också många av hans kupletter. ”Jazzgossen” gjorde han redan 1927, på basis av ett danskt original, ”En lille rystedans”. ”Jazzgossen” återkom sen också i en film av Gösta Hasse Ekman 1958.

Sholem Aleichems roman ”Tewje der Milchiger” utkom redan 1894, men den fick nytt liv och ny form i musikalen ”Fiddler on the Roof”, 1964, på svenska ”Spelman på taket”. En dröm där är ”If I Were a Rich Man”/”Om jag hade pengar”, det vill säga skulle bli rik.

Ännu äldre, från 1863, är ”Pärlfiskarna”, komponerad av George Bizet. Duetten vi hörde i dag exekverades av Jussi Björling och Robert Merrill.

Björling spökade sedan i ytterligare en låt, hans klassiker ”Till havs”, som i dag dock tolkades av Rebecka Törnkvist.

En svensk klassiker i visgenren förekom också i dagens kryss: Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”.

Fast man kan, som Robert Broberg, stirra på sitt eget ansikte också. Hur många gånger har vi inte hört Lill Lindfors’ härliga version av hans ”Mitt lilla fejs och jag”?

Både Kim Larsen och Mats Ronander finns i min skivsamling, fast normalt inte tillsammans. I dag sjöng de i alla fall duett i ”Gör mig lycklig nu”.

Jag har för all del hört Gunnar Wiklund sjunga den också, men Jim Reeves’ version av ”He’ll Have To Go” är nog trots allt lite bättre.

Lite längre tid tog det för mig att komma på att den som sjöng ”Wild at Heart” (med frasen ”Wanna Fall In Love With You”) var Chris Isaak.

Men att det var Peter Jöback LeMarc som sjöng Mauro Scoccos ”Mellan en far och en son” var det, trots att jag har mycket av LeMarc på skiva, inte så lätt att lista ut – också Jöback har nämligen sjungit in den. Här var jag för snabb att dra slutsatser.

Och att jag har lärt mig att identifiera Takida hör nog främst samman med att de kommer från min ungdoms hemtrakter.

Fast för egen del ska jag i dag lyssna mer på en artist från sydligaste Sverige, Emil Jensen – läs mer i föregående inlägg.