Melodikrysset nummer 44 2014

I dag spelade Anders Eldeman i Melodikrysset några låtar och artister som jag inte kan påminna mig att jag ens har hört talas om.

Sedan jag hade snappat den troliga låttiteln, ”Drive All Night”, och till slut bara hade första bokstaven i artistnamnet kvar att lista ut, kom jag efter mycket googlande fram till att han hette Dion, närmare bestämt Dion DiMucci. Nä, honom har jag inget som helst minne av.

Peter Jöbacks insjungning av ”Livet är en schlager” hade jag också svårt att placera, sannolikt för att jag inte har sett, inte heller hört, just något ur Jonas Gardell-muskalen ”Livet är en schlager”.

En smula lättare var det faktiskt att komma på vilka som sjöng ”Best Song Ever” – här var det ifyllda hjälpbokstäver som fick mig att skriva in svaret One Direction.

Anna Bergendahl har jag nog bara hört i Melodifestivalen 2010, men det räckte i alla fall för att jag skulle klara att identifiera ”This Is My Life”.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset har man viss hjälp av att Anders Eldeman har en tendens att återvända till kända spår.

Han har till exempel en stark dragning till James Bond-filmer, och den filmmusik vi i dag hörde var mycket riktigt hämtad ur ”Dr No”.

Och ”Top Gun”, ur vilken vi i dag hörde ”Take My Breath Away”, har väl varit med förr den också?

Då tror jag en del krysslösare hade mer besvär med att identifiera dagens klassiska stycke, hämtat ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”.

Och då ligger det väl nära till hands att redovisa svaret på den aningen mer moderna scenklassikerfrågan. Vi hörde Billie Holiday sjunga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess”.

Sommaranknytning, fast svensk sådan, har också Gideon Wahlbers ”Svinnsta skär”.

Och vad vore Melodikrysset utan ännu fler sånger om kärlek? Till den kategorin får vi väl räkna Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Andra vänder sin lust till det som går att äta. Ett exempel på detta är Thore Skogmans ”Plättlaggen”, som ju vid framställningen av plättarna kräver en spis.

Till sist har jag sparat en kär gammal melodi, Muscrat Ramble, i dag med Cacka Israelsson. Kul att höra honom igen – det var länge sen.

Hur mycket får man modernisera ”Morbror Vanja” utan att tappa kontakten med Tjechov?

Uppsala Stadsteater ger Anton Tjechovs ”Morbror Vanja” (1897), även känd som ”Onkel Vanja”.

Översättningen är gjord av den erkänt skicklige Staffan Skott – jag har tidigare här på bloggen skrivit om hans bok ”Är du alldeles rysk?” (Hjalmarson & Högberg, 2006), där han skriver insiktsfullt om bland annat Tjechov. Dock kan läkaren och grannen Astrovs (Yngve Dahlberg) utläggning om klimatförändringar i Ryssland 2010 inte härröra från Tjechov, och över huvud taget får jag, när jag ser Uppsala Stadsteaters uppsättning av ”Morbror Vanja” intrycket att regissören Yana Ross har tagit sig en del friheter gent emot ursprungstexten.

Den uppsättning vi ser på Uppsala Stadsteater är starkt moderniserad. I stället för att förflyttas till Tjechovs sena 1800-tal förflyttas vi med hjälp av bland annat kläder (Zane Pihlsröm) och musik (Antanas Jesenka) – rockmusik – till nutid. Av familjegodset har det blivit ett pensionat.

Personerna känner vi igen från Tjechovs originalpjäs: paret som driver pensionatet, Ivan – morbror Vanja – Vojnitsky (Mathias Olsson), Sonja Vojnitsky (Emelie Willberg), professor Serebrjakovs dotter från ett tidigare äktenskap, Sonjas pappa professor Serebrjakov (Gustav Levin) och hans andra, yngre hustru Jelena (Linda Kulle), Marija Vojnitsky (Åsa Forssblad Morisse), Sonjas mormor, Vanjas mamma, och så några pensionatsgäster.

Den som inte redan tidigare kan något om ”Morbror Vanja” kan dock säkert ha svårt att orientera sig om både personerna och handlingen, särskilt i första akten, då scenen är försänkt i dunkel, ytterligare förstärkt genom rök. Över huvud taget spelar den här uppsättningen med det ogripbara: agerande försvinner ideligen ut i fonden för att strax dyka upp igen, fast från ett annat ställe.

Den erotiska dragning som finns också i Tjechovs manus dras i den här uppsättningen ut till liderlighet, och här finns till och med ett bögpar.

Vodka dracks också i Tjechovs Ryssland, men så kopiöst berusade – dyngraka – personer som i ”Morbror Vanjas” första akt på Uppsala Stadsteater har jag nog aldrig sett på en svensk scen.

Tjechovs ”Morbror Vanja” är, som jag minns den, präglad av melankoli.

Jag är för egen del inte alls fixerad vid någon speciell riktning inom teatern, gillar själv så olika storheter som Strindberg, Ibsen, Ionesco, Fo och Norén men ser gärna att deras dramatik görs i uppsättningar som försöker fånga författarens i fråga egna intentioner.

”Morbror Vanja” på Uppsala Stadsteater är onekligen en intressant uppsättning. Men i hur stor utsträckning är den i den här formen ett verk av Anton Tjechov?

Scenshow i pyjamas

Shenoah Allen och Mark Chavez, ursprungligen från Albuquerque i New Mexico, USA, är nu, efter bejublade framträdanden i bland annat Storbritannien och Australien, en mycket framgångsrik komikerduo också i andra delar av världen. I går framträdde de på Reginateatern i Uppsala.

Deras ”The Pyjama Men”, mer en scenshow än sammanhängande teaterföreställning, har ett hisnande tempo. Ordkaskaderna sprutar ur de agerande och är nog inte alltid lätta att uppfatta för den inte mycket engelskkunniga delen av publiken – också jag hade ibland svårt att hänga med i alla svängarna. Och inte blir det lättare av att de agerande, oavsett vad som händer, hela tiden är klädda i pyjamas och i stort sett har bara två stolar som scenrekvisita. Att försöka återge handlingen – om det nu går – känns också meningslöst mot bakgrund av att den tydligen fortlöpande ändras.

Duon Allen och Chavez backas då och då upp musikaliskt av Kevin Hume.

* * *

Före föreställningen gjorde vi ett uppehåll för var sin laxmacka och te på Güntherska.

Melodikrysset nummer 40 2014

Jag har aldrig begripit varför KF-ägda Rabén & Sjögren aldrig har återutgett en av de svenska barnklassiker som ursprungligen utkom på det av Socialdemokraterna ägda och sedan till KF sålda Tidens förlag, Thomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll. De här figurerna har också filmats flera gånger och dess förinnan förekommit i radio. Jag har själv sett Thomas Funck uppträda med sina figurer på en midsommarfest i min gamla hemby utanför Sundsvall, Juniskär. Alla rollerna, bland dem den som Grodan Boll, gjordes av Funck själv.

Det leder oss ganska osökt över till en annan stor barnklassiker, ”Trollkarlen från Oz” – läs mer ovan under Barnkultur. Den är mer känd som film med Judy Garland än som bokoriginal, skriven av L Frank Baum. Men den har också gjorts på scen. I dag hörde vi en sång ur den med Tommy Körberg och Lisa Nilsson.

Sagoaktig i handlingen är också Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”. Jag har sett den på Operan.

Utgår vi från den suveräna filmversionen av ”Trollkarlen från Oz”, finns det fler filmer att redovisa ur dagens kryss.

Hasse & Tage gjorde ”Mannen som slutade röka” ur vilken vi hörde Glucks ”Dans på de saligas ängder”. Den som där försöker bli rökfri är Gösta Ekman.

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men musiken, skriven av Francis Lai, kände jag igen.

En ännu svårare fråga, inte bara för mig antar jag, var det att komma på vem som hade skrivit musiken till TV-serien ”Par i brott”, i original ”Moonlighting”. Så småningom fick jag båda bokstäverna i det efterlysta förnamnet på den som hade gjort titelmelodin och kunde sen via Google hitta hela namnet, Al Jarreau.

Betydligt lättare, åtminstone för oss som har sett Edvard Persson-filmer både på bio och i TV, var det att känna igen Lasse Dahlqvist-klassikern ”Lite grann från ovan”, som förekom i ”Kalle på Spången”.

Åtminstone ena halvan av en av dagens dubbelfrågor hade också anknytning till filmvärlden. ”Moon River” förekom i ”Frukost på Tiffanys”. Moon utgjorde bryggan till första halvan av den här frågan: ”Högt över havet”, som sjöngs av Arja Saijonmaa, skrevs av Lasse Holm, som också dolde sig bakom namnet Larry Moon.

Krysset började i dag med Queen-klassikern ”We Are the Champions” och fortsatte sen med Stevie Wonder och ”I Just Called To Say I Love You”.

En av de stora på den svenska skivmarknaden och scenen, Björn Skifs, fick bidra med en låt, lämplig att spela i början av oktober, ”Solglasögon & sommarbil”.

Och samma typ av besvärjelse låg det väl i Anders Eldemans val av Taube-låt, ”Sommarnatt”, också känd under titlarna ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”. Texten kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Till allra sist har jag sparat Kim Larsen. Jag har honom och Gasolin i mina skivhyllor. ”Where Do We Go Now, Mon Ami” gillar jag dock bäst i original på danska, ”Hva gør vi nu lille du”.

Ställer ni frågan till mig och min hustru, blir svaret att vi packar för höstflytten in till Uppsala.

Men vi kommer tillbaka till Öregrund ett antal helger redan i höst.

Att läsa Arbetarhistoria hjälper oss att också förstå nuet

Det vimlar inte av tidningar och tidskrifter som bidrar till fördjupad förståelse av samhället och de konflikter som har relevans för hur vi uppfattar politiska och sociala strider.

Arbetarhistoria, utgiven av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, är dock en sådan tidskrift. Tyvärr utkommer den med bara fyra nummer om året, men prenumerationsavgiften, 280 kronor per år, är väl använda pengar. Sätt genast in pengarna på plusgiro 55 75 94-9, så får du hem ovanligt intressanta nummer 3 2014!

Själv har jag läst dess 52 sidor från pärm till pärm.

I den pågående valrörelsen, där feministiska frågor har kommit att spela en mycket större roll än de USA-inspirerade valstrategerna i flertalet partier hade tänkt sig, kan det vara intressant att läsa vittnesbörd om hur länge kampen för att lyfta kvinnornas löner faktiskt har pågått. Läs Tobias Karlssons artikel ”Kvinnorna i kampen för föreningsrätten: 1896 års kraftmätning i tobaksindustrin”!

Numrets huvudtema är emellertid kommunism, med betoning på det svenska kommunistpartiet. En intressant artikel, skriven av Anders Gustafson, har rubriken ”Från Lenins Valda verk till Motståndets estetik. Bokförlaget Arbetarkultur 1930-1990”. Jag har i mina bokhyllor båda de nämnda verken, och att jag har köpt böcker av Peter Weiss behöver jag nog inte motivera. Lenin läste jag för min trebetygstenta i statskunskap (jag fick fyra betyg på mina kunskaper om socialismens utveckling från jakobinerna till Mao), men jag köpte också mycket kommunistisk litteratur vid mina besök som journalist på VPKs kongresser. Jag var på den tiden socialdemokratins främste kommunistbekämpare, och ingen kunde anklaga mig för att vara okunnig eller icke påläst. Jag luskade också ut att en rad av böckerna som såldes av VPKs förlag Arbetarkultur översattes och trycktes med ekonomiskt bidrag från DDR och Sovjetunionen.

1947 åkte 133 svenska ungdomar, många av dem (95 procent enligt uppgift) unga kommunister , till Jugoslavien för att gräva grus och hjälpa till med att, tillsammans med ungdomar från andra länder, bygga ”ungdomens järnväg” mellan Bosanski-Samac och Sarajevo – artikeln om detta är illustrerad med ett rikt bildmaterial. Den här artikeln följs sen av Lars Gogmans artikel ”Kampen mot titofascismen”. 1948 blev nämligen Tito persona non grata i det övriga Östeuropa: de jugoslaviska ledarna stämplades plötsligt som fiender till Sovjetunionen och lakejer till den amerikanska imperialismen. Det är intressant att här få en rekapitulation av hur även det svenska kommunistpartiet drogs med i kampanjen mot Jugoslavien och också utrensade i andra kommunistländer.

Anknytning till temat kommunism har också Hans Larssons artikel ”Kärlek och kommunism: Något om Asja Lácis och Walter Benjamin”. (Den förstnämndas efternamn bör dock enligt lettisk kutym skrivas Lācis.) Walter Benjamin är mig tidigare bekant, men lettiskan Asja Lācis hade jag tidigare inte hört talas om. Benjamin försökte inleda något slags förhållande med henne, men det är utan tvekan Benjamins politiska dragning (med förbehåll) till henne, som var en mycket övertygad kommunist, som är det intressanta i den här historien. Lācis, som arbetade med radikal och nydanande teater i Sovjetunionen, banade väg för bland andra Bertolt Brecht, och Brecht och Benjamin blev nära vänner.

Lācis gav i slutet av sjuttiotalet ut sina memoarer, och de sammanfattar ett ganska långt tidsavsnitt, 1938-1948, i en enda, lakonisk mening, ”Jag blev tvungen att tillbringa tio år i Kazakstan”, följd av ett tankestreck. Lācis deporterades till ett arbetsläger. Mycket värre gick det ändå för många av de andra lettiska emigranterna i Moskva. En del av hennes närmaste kollegor och vänner inte minst från den lettiska emigrantteatern i Moskva arkebuserades och kastades i massgravar.

Det är de två herrarnas tjänare som verkligen lyser

Carlo Goldoni (1707-1793) skrev sin ”Två herrars tjänare” (”Il servitore di due padroni”, 1745) i commedia dell’arte-traditionen: Karaktärerna i den är fasta och förändras inte under spelets gång. När Dritëro Kaspari (regi) nu sätter upp den på Uppsala Stadsteater, understryks karaktärernas olikheter ytterligare med hjälp av skådespelarnas olikfärgade kläder, signerade Annika Nieminen Bromberg. Musiken, vald av Marie Persson Hedenius, piggar upp det hela ytterligare genom val som väcker associationer hos den nutida publiken, sådant som ett tema som vi känner igen från en disneyfilm och ”Love Hurts”, som vi har hört med många kända artister – i pjäsen förekommer den senare som bakgrund till Florindo Aretusis (Francisco Sobrado) och Beatrice Rasponis (Moa Sillén) återförening. Klas Abrahamssons fria översättning av Goldonis originaltext rymmer också en och annan blinkning till just uppsalapubliken, till exempel betjänten Truffaldinos (Özz Nûjen) lilla skämt om de ständiga förseningarna på tågen mellan Uppsala och Stockholm.

Özz Nûjen gör för övrigt en rollprestation som höjer honom över alla andra agerande. Som pjästiteln antyder är han två herrars tjänare, tjänare i den gammaldags meningen som synonym till betjänt. Lite handlar det här om moral, dubbel sådan till och med. Men i grunden är det här en social moralitet. För en fattig underordnad gäller det att om möjligt sno åt sig lite av håvorna på den mer välbeställdes bord, i det här fallet alltså bord hos två olika herrar. Det här illustreras i pjäsen i en ganska lång scen, där värdshusvärden Herr Brighella (Göran Engman) bär in rätter som Truffaldino fördelar åt olika håll men också, när tillfälle ges, tar sig en smakbit av.

Truffaldino kastar också lystna blickar på Smeraldina (Åsa Forsblad Morisse), kammarjungfru hos Clarice (Emelie Wallberg), dotter till ett av familjeöverhuvudena i det här dramat, fast kanske mer komedin, herr Pantalone de Bisognosi (Mathias Olsson), köpman från Venedig.

Clarice har svårigheter att få till det med Silvio (Eli Ingvarsson), son till Dr Lombardi (Gustav Levin), akademiker från Venedig. Det här är Italien i en tid då börd och pengar betydde mer än de ungas kärlek.

Men det uppstår ännu fler komplikationer.

Florindo Aretusi flyr från Turin till Venedig efter att i en duell ha dödat Federigo Rasponi, bror till hans älskade Beatrice. Beatrice har i sin tur också gett sig i väg från Turin för att leta efter Florindo. I samband med flykten hemifrån har hon klätt ut sig till sin döde bror. (Moa Siléns könsbyte ändar för övrigt senare i att hon plockar av sig alla sina falska könsattribut, bland annat den banan hon har haft fram i herrbyxorna – varpå Truffaldino äter upp den.) När han/hon sedan träffar köpmannen Pantalone, bestämmer sig denne för att bryta förlovningen mellan dottern Clarice och Silvio, detta eftersom han tidigare har lovat bort dottern till Federigo Rasponi, som han tror att han har framför sig.

Ja, jag tror att ni nu förstår den här pjäsens konstruktion.

Vill ni veta hur det går, får ni själva gå till Uppsala stadsteater.

Visst har Uppsala Nya Tidnings recensent rätt i att den här föreställningen behöver slipas till och bitvis också skulle må väl av ett lite högre tempo. Men den är helt rätt tänkt, så den hittar nog snart sin perfekta form, och framför allt: Özz Nûjen är personligen ett sådant scenfenomen, att redan hans rollprestation gör det motiverat att skaffa biljett. Och flera av de andra rollprestationerna höjer sig över genomsnittet.

* * *

I salongen och i foajén under pausen träffade jag flera bekanta, som hör hemma på den vänstra sidan i uppsalapolitiken och länspolitiken: socialdemokraterna Agneta Gille, Börje Wennberg, Dick Jansson och Silva Wistrand och min gamla kollega i kulturnämnden, vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson. Att vi träffade de här personerna på Stadsteatern har inget att göra med att de skulle försumma valrörelsen – att störa väljare lördag eftermiddag-kväll vore kontraproduktivt. De har alla gjort ett gott valjobb, som jag hoppas att de belönas för på valdagen.

Och så träffade jag Lena Sommestad, som numera står utanför partipolitiken eftersom hon är landshövding (i Hallands län). Det är synd att hon valde att lämna sina politiska uppdrag. Men hon gjorde väl den ganska realistiska kalkylen att nästa miljöminister kommer att heta Gustav Fridolin. Och eftersom hon heller aldrig har fått någon riktig uppbackning av de ledande partivännerna (S) i Uppsala, valde hon det här värvet i stället. Fast det här är mina egna reflektioner. Vi talade om annat och fick också en inbjudan att komma och hälsa på i Halmstad.

Efter föreställningens slut hade Birgitta och jag bestämt oss för att gå ut och äta middag. Det blev en kort promenad: Vi gick till China Garden på hörnet, Kungsgatan 55.

Vi bestämde oss för att äta anka szechuen, en härligt starkt kryddad rätt med ris och grönsaker, delvis till och med knaperstekt. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Melodikrysset nummer 36 2014

Dagens melodikryss var, som så ofta när Anders Eldeman gör programmet inför publik, inte särskilt svårt.

Den enda svåra frågan gällde väl egentligen George Gershwin-marschen ”Strike Up the Band”, hämtad ur en musikal med samma namn. Här hörde vi den med Boston Pops.

Lite knepig kan nog enbokstavssvaret till vågrätt/lodrätt (vilket man nu behagar) 1 ha varit för somliga. Men inte för mig. Jag kände omedelbart igen Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” med Janne Schaffer.

Resten var rena barnleken.

Mitt ordval här leder mig till att starta den här delen av redovisningen med en instrumentalversion av Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”.

Men det som också bidrog till att göra det här krysset lätt var valet av kända låtar, artister och upphovspersoner.

Somliga av dem förekom för säkerhets skull två gånger.

Stikkan Andersson gjorde till exempel 1963 den svenska versionen av Lesley Gores ”It’s My Party”, kallad ”Leva livet” när Lill-Babs sjöng in den.

Lite senare fick vi, visserligen på finska, höra samme Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som samma Lill-Babs sjöng in 1959.

Stikkan Andersson leder oss ganska osökt över till Björn och Benny, Han var dock inte inblandad i deras musikal ”Kristina från Duvemåla” ur vilken Helen Sjöholm gav oss ett smakprov.

Lasse Berghagens ”En kväll i juni” har vi hört flera gånger tidigare i krysset – fast i dag fick vi höra den med Monica Bring och Svenssons Treooo.

Helt okänd i melodikryssammanhang är ju heller inte Povel Ramel och hans ”Gräsänkling blues”. I dag fick vi höra en instrumentalversion med Ulrik och Mikael Neumann, men jag har hört den så många gånger, att jag kan partier utantill, till exempel ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”.

Gräsänklingen där fick ju lära sig, att friheten kunde ta slut fortare än han hade anat, och den insikten kan man ju sammanfatta med Tomas Ledin-slutsatsen ”Sommaren är kort”.

Under min egen sommar har jag bland mycket annat också tittat på ”Allsång på Skansen” med Petra Marklund. Henne fick vi i dagens kryss höra i ”Händerna mot himlen”.

Fast om man i stället med Thomas Di Leva anser att ”Everyone Is Jesus”, behöver man ju inte rikta sig uppåt utan se på alla man har runt omkring sig.

För min egen del verkar döden ändå inte vara nära förestående. Men något tjall är det på hjärtat, så min hjärtdoktor som jag i går besökte på Akademiska tänker lägga in mig på observation någon gång under den närmaste månaden.

En sceniskt avskalad ”Trollföjten” – men med njutbar musik och dessutom humor

Wolfgang Amadeus Mozart skrev sin ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte”) 1791, och sen dess har den hört till operakonstens storverk. Själv såg jag den i Ingmar Bergmans berömda TV-version från 1974, och jag har senare kunnat återvända till just den uppsättningen, eftersom vi har den på skiva.

Man kan rikta intellektuella och rationalistiska invändningar mot ”Trollflöjten” – jag är ingen vän av frimureri och mysticism – men jämfört med många andra operaoratorier har den mycket mer av briljanta infall, är helt enkelt en väl berättad historia.

Musikens hus i Uppsala har ju ingen operascen, så när Kungliga Operan i går spelade ”Trollflöjten” (i översättning av Ulf Peder Hallberg) för uppsalapubliken, var det i en konsertant version, dock med vissa teatrala inslag. Till dem hörde ett tält, en märklig huvudbonad och en björn som visade sig kunna spela miniflygel. För regi och scenografi stod Ole Anders Tandberg.

När det gäller den moderniserade kostymeringen, signerad Maria Geber, är jag kanske inte lika förtjust. Scoutdräkter känns helt enkelt inte stilenliga, och till exempel Paminas (Elisabeth Meyer) klädsel skulle nog inte ha gjort mig lika tänd som Tamino (Conny Thimander) blev. Fast sedan måste ju även i den här uppsättningen de hotfulla makterna, till exempel Nattens drottning (Karolina Andersson), markeras med hjälp av hotfullt mörka och fotsida dräkter.

Karolina Andersson sjöng för övrigt Nattens drottnings aria på ett sätt som med all rätt fick dånande applåder av uppsalapubliken. Den jag i övrigt vill applådera bland dem som hade framträdande roller var Jens Persson som Papageno, och då syftar jag inte bara på hans sätt att spela rollen utan också på hans sätt att sjunga. Klockspelet gjorde också sitt till för att höja den här rollen, men ljudet kom där rimligen från orkestern. Ytterligare en av de agerande, en av dem i damtrion, skulle jag särskilt vilja ge beröm. Eftersom det program vi fick inte innehöll rollpresentationer med foton av aktörerna är jag inte helt säker på namnet, men eftersom hon var blond, tror jag – efter nätsökning – att det var Katarina Leoson.

Musiken, den sånguppbackande, ouvertyrerna och körpartierna, klingade väl under ledning av dirigenten, Stefan Klingele, som också vid väl valda tillfällen fick kliva in i handlingen, som utspelades aningen längre fram på scenen.

* * *

Birgitta hade först av alla köpt biljetter till den här föreställningen, och jag fick dem i födelsedagspresent när jag fyllde år i juni.

I presenten ingick också middag före föreställningen, och vi valde att gå på närbelägna Katalin. Det hela började lite snöpligt: Vi förstod inte att man måste gå till disken i rummet bredvid och själv beställa, och eftersom vi i motsats till alla andra gäster satte oss inne – de andra satt ute i solen – var det ingen som brydde sig om oss heller. Nå, till slut fick vi ändå de rikliga rostbiffslass med grönsaker och bröd vi hade beställt, även var sin Pripps blå lättöl – vi dricker inte starkare saker numera. Vi blev rejält mätta.

Från själva Konserthuset vill jag berätta om två kontakter som har med min blogg att göra.

Bredvid oss i konsertsalen satt en för mig okänd dam, som så fort hon passerade mig på väg till sin plats tackade mig för hjälpen med Melodikrysset.

Och sen, när föreställningen var slut och vi stod i en oändlig kö till rulltrappan och hissen, vände sig två herrar till mig och sa att det skulle bli intressant att se vad jag skrev på bloggen om föreställningen. Nå, lite fick de veta redan då.

Thommy Berggren: ”Efter den 14 september måste denna ekonomiska grisfest få sitt slut”

Betty Skawonius intervjuar Thommy Berggren i söndagskulturbilagarn i Dagens Nyheter (24 augusti 2014). Det är en lång och intressant intervju som publiceras över flera tidningssidor – den spänner över allt från hans uppsättning av George Bernard Shaws ”Candida” på Stockholms stadsteater, enligt Leif Zern den ”bästa komedin i mannaminne”, till hans kärlek till sonen och tvillingdöttrarna.

Men Thommy Berggren är själv mest angelägen om att få en möjlighet att lufta sin vrede mot den sittande borgerliga regeringen och de ökade klasskillnader och den girighet som har vuxit fram i hägnet av dess politik:

– Att jag är med i Stefan Jarls film ”Godheten” beror på att jag hörde ett tal av Olof Palme från 1975, där han talar om att nu är det dags för den ekonomiska demokratin. Han menade helt enkelt att det skulle bli mer rättvist på det ekonomiska planet. Och se så det blev: Annika Falkengren på SEB har en årslön på 8,5 miljon, en pension till ett värde av 130 miljoner plus en massa andra förmåner. Och hon, den nya vd:n för Svenskt Näringsliv, Carola Lemne, tjänar 490.000 i månaden, medan de sjuksköterskor jag nyligen träffade på Danderyds sjukhus har runt 20.000. Vad är det för ett jävla samhälle?

– Kära svenska folk, det är ur allas vår gemensamma kassa som denna självutnämnda överklass delat ut sina miljoner till varandra. Hur har detta kunnat accepters? Efter den 14 september måste denna ekonomiska grisfest få sitt slut.

Melodikrysset nummer 33 2014

Jag kom tillbaka till det fortfarande somriga Öregrund i går. Här pågår badortsdagar. När de är över, breder sig gradvis höstlugnet, oavsett vädret, över vår lilla stad.

Dagens melodikryss tyckte jag för min del inte hörde till de svårare.

Det enda lite svåra för mig var att komma på att det var Paris Hilton som sjöng ”Stars Are Blind”. Anders Eldeman presenterade henne lite sarkastiskt som superkändis som det är svårt att veta vad hon egentligen är känd för, men inte ens det hjälpte mig till att börja med.

Men så kom nästa fråga, vars svar innehöll de tre sista bokstäverna i hennes förnamn, och svaret föll på plats. Det som spelades var nämligen ”Ingen rädder för vargen här”, som ingår i Disney-filmen om tre små grisar, och eftersom det var djursorten, gris, som söktes, blev jag nu säker på vem som stod för sången i den förra frågan.

Om vi fortsätter på USA-linjen, kan vi ta dagens allra första fråga. Vi hörde Ove Lind spela ”Chicago”, annars mer känd i Frank Sinatras version.

En fot i USA har ju också Jill Johnson, senast känd genom TV-programmet ”Jills veranda”. I dag hörde vi henne tillsammans med Magnus Carlsson i ”You’re Always On My Mind”.

Därmed är vi också inne på svenska artister, som helt dominerade dagens ljudillustrationer.

Ytterligare en av dem, Johan Renck, mer känd som Stakka Bo, sjöng på engelska. ”Mute” hette låten som spelades.

Och Hasse & Tage hade ju lånat en engelsk melodi till sin ”Ett glas öl”. Jag och hustrun har sett och hört dem göra den här låten på scen, i ”88-öresrevyn”.

Arja Saijomaa, i dag i ”Samma himmel, samma sol”, har jag en gång i världen haft på omslaget till Aktuellt i politiken (s), vars redaktör jag var – vi hade en lång intervju med henne med anledning av att hon hade ställt upp i kampanjen för en finsk, socialdemokratisk presidentkandidat. Själv är hon ju egentligen finska men har haft en stor del av sin sångkarriär förlagd till Sverige.

Då är inte steget långt till Thore Skogman, som i valet 1968 av övertygelse, brukspojke som han var, ställde upp i den socialdemokratiska valkampanjen och turnerade tillsammans med Sten Andersson. Fast i dag hörde vi inte Thore själv utan Karl Grönstedt och Nils Fläcke i hans ”Jag fikar efter kaffe”, som i dag skulle leda oss till det sökta ordet, kaffekopp. (Svaret kaffekopp är rätt, men tydligen baserade jag slutsatsen på fel låt. Den här heter ”Kaffetåren” och är skriven av Erling Grönstedt och Tore Lagergren.)

Östen Warnerbring fick vi i dag höra i ”En sommardröm i vitt”.

Vad Sonja Aldén var klädd i vet jag inte – förmodligen i olika plagg, eftersom det vi hörde var ett potpurri.

Och sen återstår bara den vackraste musiken i dag, ett avsnitt ur ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”. Er som aldrig har sett opera framföras från scen vill jag gärna råda till att gå och se ”Trollflöjten”.