Sommar i P1 med Lena Olin

Årets Sommar-serie i P1 började med ett mycket hörvärt program med Lena Olin som sommarvärd.

Det blev ett djärvt och intressant sommarprogram, eftersom den så framgångsrika skådespelerskan berättade en så mörk historia om sitt eget liv.

Hon är dotter till den mångbegåvade Stig Olin, känd både som skådespelare och som schlagermakare (”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag”), senare svårt drabbad av sjukdom. Också hennes äldste bror Mats Olin, han som sjöng in pappans ”Jag tror på sommaren”, drabbades av sjukdom, och den yngre brodern Pelle, som var hennes bäste vän och kompis av alla, dog vid tio års ålder.

Lena Olin berättade också att Mats under tidigt sextiotal öppet visade att han var homosexuell, hur hon själv drabbades av både självsvält och viktproblem, hur hon försökte lösa sin egen livsångest genom att överväga att bli katolik men hur Ludvig Jönsson, sannolikt med uppbackning av Ingmar Bergman, fick henne på andra tankar, om en misslyckad ungdomsrelation med en annan skådespelare som hon inte nämnde vid namn (men det var Örjan Ramberg) och annat sådant.

Lite dunkelt förblev det, trots att hon nämnde både Bergman och Bo Widerberg, hur hon – trots allt detta – slog igenom både på scen och i film, det senare även internationellt.

1990 bjöd Lasse Hallström henne på en ganska våt middag, och strax därefter blev de ett par. Bestående. Varför försökte hon inte reda ut, men man förstod att det var det bästa som hade hänt henne.

Jag kan inte säga, att jag efter det här mycket personliga sommarprogrammet tycker mig förstå allt hos Lena Olin, men jag förstår hennes fäbless för torra kubb från Konsum.

Musikaliskt överraskade hon mig genom att spela artister som Justin Timberlake, Timbuktu, Eminem och andra i liknande stil. Och så förekom ett par melodier med filmanknytning, signerade Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart.

Melodikrysset nummer 25 2015

I dag höll jag nästan på att glömma bort Melodikrysset. Vi har midsommargäster – sonen Matti och hans familj, nu fyra personer, kom till Öregrund för att både fira midsommar och mig på min födelsedag. Jag fyllde 78 på självaste midsommarafton.

Fast sen var det här besöket till lite hjälp också. Karin, Mattis fru och mamma till farfars senaste ögonstenar, klarade den fråga jag själv inte behärskade: Den tyska filmen om en u-båt under andra världskriget heter ”Das Boot”.

Annars var det väl inte något våldsamt svårt kryss i dag. Men som vanligt fanns det en slamkryparaktig fråga också i dag: Den svenska titeln på låten vi hörde med Nat King Cole har varierat en smula, men när den sjöngs av Lill-Babs, hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, och väljer man den titelvarianten, blir det av Eldeman eftersökta tredje ordet ”sköna”.

”Tusen och en natt”, i dag på engelska – ”Take Me To Your Heaven” – en melodifestivalare från 1999 med Charlotte Nilsson (senare Perrelli) kommer väl de flesta krysslösarna i håg.

Men när det gällde ”Lyssna till ditt hjärta” konstrade Eldeman till det lite igen genom att inte spela den med Friends, som sjöng den i Eurovision Song Contest 2001, utan med Nina & Kim.

En riktig schlagerklassiker fanns också med i dagens kryss. ”Mocking Bird Hill” hette, när den sjöngs på svenska av Alice Babs, ”Adress Rosenhill”.

Ja, det är ju ett ordentligt tidsspann mellan den och ”Lush Life” med Zara Larsson, men så ska det förstås vara i ett välkonstruerat kryss.

Därmed inte sagt att alla yngre krysslösare klarar namnen också på en duo som jag själv har sett och hört på scen på Reginateatern i Uppsala, Lise och Gertrud.

Möjligen är en annan duo som förekom i dag, Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Arne, i dag med ”Börja om från början” i ”Blåvitt”, mer känd för många krysslösare.

Eldeman försökte också göra livet svårare för de krysslösare, som inte behärskar klassisk musik.

Dels fick vi höra Ludwig Van Beethovens ”Für Elise”.

Dels fick vi höra ”Låt oss liksom svalorna” ur Emmerich Kálmáns ”Csardasfurstinnan”.

Ett slags klassiker, fast ur Psalmboken, är väl också sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”.

Och då är det väl bara en fråga kvar, den som till ljudillustration hade ”Anything Goes” av Cole Porter.

Folk i min ålder förknippar den för evigt med Pekka Langers ”Natttuppen”, som stavningsprogrammet i datorn genast tror är något felstavat.

Pekka Langer, som en gång i världen arbetade på den av LO startade Aftontidningen, salig i åminnelse, var lika ihärdigt som jag anhängare av det parti jag ibland pläderar för här på bloggen.

Melodikrysset nummer 24 2015

I dag har vi haft en underbar sommarmorgon här i Öregrund. Trädgården blommar, övervägande i nyanser av blått: förgätmigej, midsommarblomster, trädgårdsklint, akleja. Även syrenerna blommar fortfarande här på den nordliga upplandskusten, de flesta i blålila, några i vitt. Och liljekonvaljer, i vitt, sticker fortfarande upp i den tätnande grönskan under den stora asken nere vid grinden.

Fast den vita rosen, midsommarrosen, har inte slagit ut än. Detta sagt som en naturlig övergång till dagens melodikryss, där vi i grekiskt original fick höra ”Vita rosor från Aten”, på sin tid hit även på svenska med Ann-Louise Hansson.

Nära till hands att nämna när man som jag befinner mig i skärgården är också ”Fiskarna i haven”, insjungen 1995 av Idde Schultz.

Annat som spelades i dag lät ganska jävligt, främst då (utan konkurrens) ”Are You Lonesome Tonight” med Ingvar Oldsberg.

Men jag ger faktiskt inte mycket för Amy Diamonds insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” heller.

Sen hörde vi en artist som förekommer väldigt ofta i Melodikrysset, Jan Johansen, med en engelskspråkig version av hans bidrag i Melodifestivalen 1995, ”Se på mig”. Därmed inget ont sagt om Jan Johansen.

Lisa Nilsson förekommer då och då i krysset, men vem i helvete sjöng hon tillsammans med i ”Tears Never Dry”. Jag fick googla och hittade då en man jag aldrig har lagt märke till förut, Stephen Simmonds.

”Snö” med Laleh ur filmen ”Arn” (2007) har väl förekommit tidigare i krysset?

Mer främmande för dagens generation av krysslösare är väl optimisten (Ludde Gentzel) och pessimisten (Helge Harneman), ett välkänt par för min generation av radioter.

Också klassisk musik är svårt för många av dagens krysslösare, har jag förstått.

Det Robert Wells med flera spelade var ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

En mycket kär komposition för mig är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Eine kleine Nachtmusik”. Den brukade jag och hon som sen blev min hustru spela sena kvällar på hennes nyinköpta radiogrammofon på Sturegatan 20 i Uppsala, där hon hade lyckats få lägenhet och dit också jag, bok för bok och pryl för pryl, flyttade in.

Operetter får man väl också hänföra till den smått klassiska sfären. I dag fick vi höra en lokalrevyinsjungning med Sigismund ur Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita Hästen” (1930).

Och lite exotiskt är det väl också att få höra sitar spelas, detta trots att instrumentet bland annat har använts av The Beatles. Sitar förknippar vi väl annars mest med indiern Ravi Shankar.

Och då passar det väl bra att avsluta dagens krysskåseri med ”Jag vill ju va’ som du” ur Disneys ”Djungelboken”. Originalet, skrivet av Rudyard Kipling, utspelar sig nämligen i Indien.

Själv ska jag och Birgitta nu göra en kortare resa, en dagstur till Gräsö, den stora ön utanför Öregrund. Där har våra vänner och partivänner Jimmy och Margareta Mattsson sin sommarstuga, och sosseföreningen hemma i Svartbäcken i Uppsala är inbjuden hem till dem för sen lunch och umgänge.

Melodikrysset nummer 22 2015

Jag kunde som sagt inte lösa Melodikrysset i direktsändning i lördags, eftersom jag var gäst på Socialdemokraternas kongress i Västerås då. Men det förekom sång och musik där också, inte bara ”Arbetets söner” och ”Internationalen” utan till exempel ett mycket fint inledningsprogram med Love Antell och Jennie Abrahamsson.

Men återbördad till Öregrund i syrenernas tid har jag nu också fått tid att på webben lyssna på och lösa Melodikrysset.

Veckans mest socialt medkännande sång där var utan tvekan Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, sjungen av Björn Gustafson, drängen Alfred i de båda filmerna om Emil i Lönneberga. Astrid var, trots Pomperipossa-striden med Gunnar Sträng, sosse livet ut, och Riedel var medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratisk förening i Stockholm.

Vi kan väl fortsätta på filmtemat.

”Cheek To Cheek” – kind mot kind – skrevs 1935 av Irving Berlin för ”Top Hat”, en underbar dans- och musikfilm med Fred Astaire och Ginger Rogers.

”Cabaret” är en fantastisk musikal från 1966, signerad Fred Ebb och John Kander. Den filmades 1972 av Bob Fosse med Liza Minnelli i rollen som Sally Bowles – vi hörde henne i dag i välkomstmelodin. Men jag rekommenderar varmt också den bok ”Cabaret” är baserad på, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1930.

Salem Al Fakir minns säkert de flesta krysslösarna fortfarande från Melodifestivalen 2010, då han kom tvåa med ”Keep On Walking”.

Andreas Weise kommer jag också i håg från Melodifestivalen, men faktum är att han var mycket bättre i den melodiklassiker han sjöng i dag, ”Another Saturday Night”. I original gjordes den här låten 1963 av Sam Cooke, och Cat Stevens sjöng in den 1974.

Och då passar det väl bra att ta en låt ur Beatles-filmen ”A Hard Day’s Night”, ”And I Love Her”.

Ännu fler veckodagar: Vi fick höra U2s ”Sunday Bloody Sunday”, men Eldeman nöjde sig inte med söndag som svar utan ville som svar ha den tredje dagen efter söndag, onsdag.

U2 har ju sina rötter i Irland, och det har även Enya (Eithne Ní Bhraonáin). Hennes bidrag den här gången var ”Stars And Midnight Blue”.

Man kan verkligen inte klaga på den musikaliska spännvidden i Melodikrysset.

Näst näst sist i dag fick vi höra den allra första svensktoppsettan, ”Midnattstango”, som Lars Lönndahl kom på plats ett med 1962.

Näst sist spelade Eldeman ”Karl XII”, en dikt om Kung Karl den unga hjälte Esaias Tegnér skrev 1818 och som tonsattes av Otto Edvard Westermark.

Och allra sist fick vi höra Teresa Brewer 1955 sjunga ”A Sweet Old Fashioned Girl”. Den sjöngs 1956-1957 in av flera av tidens stora svenska schlagersångerskor, Lill-Babs, Towa Carson och Siw Malmqvist och fick då heta ”En hemvävd stillsam tös”.

Men jag har kvar att redovisa svaren på två frågor, som ligger utanför melodikrysslösarnas normala domäner.

Den lättaste av dem var nog ”Claire de lune” av den franske kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Men den allra svåraste av dem, även för mig, var nog det andra konsertnumret, ett betydligt yngre, från 2005. Med hjälp av ledbokstäverna och viss instrumentkunskap kunde nog flertalet i och för sig lista ut, att det instrument vi, förutom piano, hörde i det här verket var tuba. Men jag kan berätta lite mer. Kompositören heter Niklas Sivelöv och det vi hörde ”Tres danzas for tuba and piano”.

Femtiotalets skola var inte bara pluggskola och elitskola utan ibland också en fri akademi

Såg nyss i Rapport i TV åter igen ett av dessa ständigt återkommande inslag om lärande och betygssystem.

Mitt eget intryck av dagens skola är att den har blivit alltför meritokratisk, dessutom i en på tok för formalistisk mening. Och att rekryteringen till allsköns yrken styrs av kunskapskrav som jobben i fråga inte nödvändigtvis förutsätter. Till det senare kommer att människor, som av den ena eller den andra anledningen inte klarar skolan, ibland trots att de anstränger sig, också måste få leva ett värdigt och för dem meningsfullt liv, som vi andra – vi som har det bättre förspänt – får lov att lämna bidrag till. På den här punkten har marknaden en av sina blinda fläckar.

Min gymnasietid inföll under andra halvan av femtiotalet – jag gick latinlinjen och slutade (berättade en av mina lärare; själv har jag aldrig kollat) – med det årets bästa studentbetyg i vår skola. Ironiskt nog, eftersom jag i egenskap av elevrådsordförande också satte hela betygssystemet i fråga.

Själv kom jag till den tidens mycket mer segregerade realskola och gymnasium direkt från en invandrarfamilj där ingen av föräldrarna hade mer än folkskola (i Estland) bakom sig, men jag klarade mig alltså bra i den här för mig helt främmande miljön och sågs där – vilket är intressant – också av lärarna, som upptäckte att jag var mycket mer beläst än flertalet av mina skolkamrater, att jag kunde skriva och även i övrig var verbal och annat sådant.

Det här ledde till att jag fick högt betyg till exempel i kristendomskunskap (som det hette på den tiden) trots att jag var ateist och till att jag fick A i svenska både för min förmåga att skriva och för mina kunskaper om litteratur – när Ernest Hemingway fick nobelpriset i litteratur fick jag, som hade läst allt som fanns att få tag på både av honom och några andra av de stora amerikanska berättarna, i uppdrag av min lärare att hålla en timslång föreläsning om Hemingway.

En inlånad brittisk engelsklärare bidrog till att lära mig och andra att verkligen tala engelska, inte bara plugga glosor och grammatik. Hon lät oss bland annat spela improviserad teater på engelska. En gång när vi fick i uppdrag att göra spontanteater om ett ungt par som för första gången är hembjudna till svärföräldrarna och jag fick rollen som pappan i den familjen, överraskade jag alla med att ur bänken håva upp ett lösskägg och ta det på mig. Märk att det här var improvisation, stundens ingivelse – vi visste inte att vi skulle göra det här; jag råkade bara ha ett lösskägg i bänken.

Men tillbaka till det egentliga ämnet, betygsättningen.

Den var på gott och ont friare, åtminstone i min skola.

Självklart spelade formella kunskaper en roll, och en del elever som av den ena eller den andra anledningen inte klarade kunskapskraven kuggades, också i studentexamen.

Pluggade man och ansträngde man sig, fick man godkänt och ibland ett ännu högre betyg.

Men för de riktigt höga betygen fordrades något mer, något som är svårt att precisera i formella termer. Då handlade det inte bara om att behärska utan också om att begripa och kunna resonera. Det sista vägde i slutändan tyngre än ett misslyckat prov någon dålig dag.

Melodikrysset nummer 20 2015

Jag vaknade ovanligt tidigt i dag, och eftersom det är melodikryssdag, gick jag ner till brevlådan och hämtade morgontidningarna. I dag skiner solen, och det är en vacker försommardag. Men den här veckan har det varit varannandagsväder. Här om morgonen fick jag på min morgontidningstur hejda mig i regnet och ur en av rabatterna plocka upp mina dyngvåta marimekkoskjortor – krikongrenen tvättlinan var fäst vid hade brustit.

Såna morgnar får man inte lust att följa Evert Taubes mönster i ”Nudistpolka”, dansa naken.

Som väntat i dessa melodifestivaltider spelade Anders Eldeman i dag ett par av årets bidrag.

Dels ”Don’t Stop Believing” med Mariette och med Miss Li bland låtskrivarna.

Dels ”Can’t Hurt Me Now” med Jessica Andersson.

Dessutom spelades en engelskspråkig version av ”När vindarna viskar mitt namn”, som Roger Pontare tävlade med år 2000.

Ett grepp som Anders Eldeman ganska ofta använder numera är att spela låtar som man inte förknippar med artisten i fråga, därför hämtade till exempel från ”Så mycket bättre”. I dag fick vi således höra Darin göra Magnus Ugglas ”Astrologen”.

Det är förvisso vällovligt av Eldeman att vilja utmana melodikrysslösarna genom att spela också något klassiskt stycke. I dag var dock musiken som spelades av det lättsammare slaget. Först spelades Jacques Offenbach. Och lite senare fick vi höra en låt ur ”Mamma Mia”, ett Björn & Benny-verk jag för egen del har sett på Broadway.

Ett slags klassiker, fast i genren tonsatt dikt, är också Nils Ferlins och Lillebror Söderlundhs ”En valsmelodi”. Där klagar Ferlin över att han är ganska mager om bena. Tyvärr tycker min läkare inte det om mina ben, så jag får lov att ta vattendrivande tabletter, vilket är ett helvete.

En klassiker i en lite annan genre är ”Vill ni se en stjärna” med Zarah Leander.

Och till visklassikerna hör definitivt ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” med mycket fin text av Cornelis Vreeswijk.

Och då hampar det sig att de två kryssvar som återstår att redovisa också på sina områden är klassiker:

Kul alltså att få höra Lou Reed sjunga ”Walk On the Wild Side”.

Och för egen del har jag en ännu större kärlek till ”Tennessee Waltz” med Alma Cogan.

När politiken blir teater

Daniel Suhonen skrev boken om Håkan Juholts uppgång och fall, ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard, 2014). Det är en bok på in emot 550 sidor, så väldokumenterad – Suhonen har på något sätt fått tillgång till de under en tjugoårsperiod hemliga protokollen från Socialdemokraternas verkställande utskott och har sannolikt också haft uppgiftslämnare, som har stått honom bi – att de i boken agerande politikerna uppenbarligen inte har funnit det meningsfullt att dementera eller försöka lägga till rätta.

Att banta ner allt detta till en fungerande teaterpjäs är därför ingen lätt uppgift, men jag tycker ändå att Stina Oscarssons scenversion, också kallad ”Partiledaren som klev in i kylan”, med premiär i går på Uppsala stadsteater, är sevärd.

Daniel Suhonen har – berättade han själv för mig under samlingen före premiären för särskilt inbjudna gäster; jag känner Suhonen en smula ända sen han var ganska ung – fått läsa manus i förväg, och i det tryckta programmet kan man om pjäsen läsa ”av Stina Oscarsson efter boken av Daniel Suhonen”.

Och en del av det som Håkan Juholt (trots utseendeolikheten utmärkt spelad av Aksel Morisse) säger, sådant som en bit ur det tal Juholt höll för den socialdemokratiska partikongressen – jag var där – när han valdes till ordförande och en bit ur det avskedstal han höll i Oskarshamn när han avgick, känner jag själv igen.

Mer problematiskt är det att knyta flertalet av de repliker som yttras vid till exempel VU-sammanträdena till bestämd person, och jag tror inte heller att det har varit manusförfattarens eller regissörens (Ulla Kassius) avsikt att ge föreställningen en dokumentär karaktär av den typen – den normala teaterpubliken vet ändå inte vilka VU-ledamöterna 2011-2012 var.

De nio agerande skådespelarna, flera av dem för övrigt mycket yrkeskunniga, har också i olika delar av pjäsen olika roller. I dess början agerar de publik i ett Folkets hus någonstans, en publik som väntar på Daniel Suhonen, som ska berätta om sin Juholt-bok. Utöver VU-ledamöter spelar de också det mediauppbåd som jagar Juholt. En av dem (Moa Silén) spelar Juholts nya kärlek, hon som visar sig ha en förskingring i bagaget och vars hyresandel Juholt, måhända i naiv oskuld, lät Riksdagen betala. Flertalet i publiken kan säkert identifiera Mona Sahlin, men lika säkert har flertalet ingen aning om vem PR-mannen (och tidigare SSU-ordföranden) Niklas Nordström är.

Stina Oscarsson försöker alltså inte idealisera Håkan Juholt, och det förefaller vid pjäsens slut inte helt orimligt att han väljer att avgå. Men till det senare bidrar – det framgår med all önskvärd tydlighet – också partivänner i olika positioner, socialdemokrater som ogillar Juholts vänstergir.

Allt detta får vi se med fanborg på scenen och uppbackat av sånger som ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”.

Det var fullsatt vid premiären, och jag såg förstås en del kända socialdemokrater i publiken, till exempel det socialdemokratiska partidistriktets nyligen avgångna ordförande Agneta Gille. Jag vet inte hur mina partivänner reagerade, men skratten (och några spontana applåder) under föreställningens lopp tydde på att publiken förstod vad den här pjäsen ville säga, och när den var slut ropades ensemblen in tre gånger och fick varma applåder.

* * *

När vi efter föreställningen var på väg till garderoben, gick vi förbi Daniel Suhonen, men han var upptagen av ett annat samtal, så jag fick inte tillfälle att prata mer om pjäsen med honom.

I stället träffade jag (och lite senare även Birgitta) en gammal vän från Laboremus-tiden, Jonas Sima, senare filmare och filmkritiker på Expressen, även kolumnist i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Han hade sett föreställningen tillsammans med dottern Jonna Sima, numera på LOs Arbetet.

Birgitta och jag hade först tänkt äta ute efter teatern men bestämde oss för att i stället köpa två rejäla sushi på den japanska restaurangen på Centralstationen och sen äta hemma.

Not Again Sam

Jag har med nöje sett föregångarna, ”Play It Again Sam”, 1 och 2, också skrivit om nummer två här på bloggen. Scenen, Reginateatern, är densamma liksom greppet.

Gänget på scenen är i stort sett detsamma, när de nu gör en tredje musikteaterföreställning, ”Not Again Sam”: Paul Kessel, John Fiske, Björn Sjödin, Hasse Loelv och Grosse Grotherus, och som ni kan ana drar även de tre sistnämnda musikaliskt ett tungt lass, dock lätt och glatt genom deras spelskicklighet och mångsidiga instrumentbehärskning. Kessel och särskilt Fiske spelar också, men deras roll i den här föreställningen är ändå främst att vara sångare.

Fast en förändring har det blivit i den här ensemblen – dess kvinnliga medlem har bytts ut. Verkligen inte för att det var något fel på Andrea Geurtsen – men hon fick anbud om att spela musikteater i Helsingfors.

Ny kvinnlig sångstjärna i den här speciella ensemblen på Reginateatern är nu i stället Anna-Karin ”Ako” Nytell Oldeberg, en duktig sångerska, välkänd på Uppsalas musikscen.

Det den här ensemblen gör är ett stycke mycket svängig scenshow: hits ofta hämtade från film och TV, introducerade med mellansnack och sen presenterade, till exempel med uppgifter om den film de ingick i, på en storskärm. Däremellan gör framför allt Paul Kessel (med låtsat motstånd från John Fiske) lite scenshow, och vi får oss också till livs en Roy Andersson-inspirerad parodi på Hans Majestäts tal vid Riksdagens högtidliga öppnande.

En del av de filmer och TV-program, vars hitlåtar vi fick höra i den här föreställningen, har jag faktiskt inte sett, men man kan ju knappast ha undgått sånt som blev hits genom filmer som ”Grease”. Men det ska inte tolkas som att det enda jag kände igen från filmvärlden var Edvard Perssons ”Jag har bott vid en landsväg”. ”Med en arm om din hals” är ett annat exempel, hämtat ur filmen ”1939”. Också Beatles’ ”Norwegian Wood” kan anföras som exempel.

Programmet rymde även sånger, underbara sådana, som jag i motsats till flertalet i publiken vet något om, sådana som ”Brother Can You Spare a Dime” från massarbetslöshetens amerikanska trettital. Den finns förresten också på svenska, ”Köp de arbetslösas sång”.

Anna-Karin Nytell Oldeberg gjorde en del minnesvärda sånginsatser, till exempel i Cole Porter’s broadwayklassiker ”Anything Goes”. Och jag vill ge henne en eloge för att våga sig på Monica Zetterlund-klassikern ”Sakta vi gå genom stan”, särskilt som hon gjorde det väl.

I övrigt vill jag bara nämna att programmet är mycket rikhaltigt och innehåller hits av mängder av låtmakare, Bruce Springsteen, Elton John och andra. Vill du ha en riktigt fullmatad kväll, gå till Reginateatern!

* * *

Eftersom vi skulle gå på teater, åkte vi ner på stan och åt en lätt middag. Det blev te för min del, kaffe för Birgittas del på det anrika kondiset Landings. Till det tog vi var sin matig macka.

Tio år med Regina

I lördags kväll firade Reginateatern tio framgångsrika år med en galaföreställning.

Regina, belägen på Trädgårdsgatan i Uppsala, rymde ursprungligen en biograf, Skandia – längs Trädgårdsgatan fanns, när jag kom till stan hösten 1959, tre av stans mest besökta biografer, så den här gatan kallades på den tiden allmänt Biogatan.

För tio år sen fanns det gent emot oss som satt i kulturnämnden ett växande tryck att inrätta en gästspelsscen vid sidan om Stadsteatern, och en sådan skapades också genom att alltså en av stans biografer steg för steg byggdes om för det här ändamålet. Eftersom en sådan här scen på grund av stridande viljor som slåss om inriktning och utrymme lätt hamnar i ett anarkistiskt kaos, las den under kulturnämnden och försågs med en driftig och idérik, samtidigt viljestark chef, den från England till Uppsala flyttade Paul Kessel.

Också jubileumsprogrammet i lördags hade komponerats av Paul Kessel, men kvällen till ära gjorde också ett par S-politiker inledningsvis små inhopp på scenen, dels den nuvarande ordföranden i Kulturnämnden, Peter Gustavsson, dels han som tillsammans med nämndens dåvarande chefstjänsteman Anna Starbrink sjösatte det här lyckade projektet, Kees Geurtsen.

Paul Kessel, också känd som Kesselofski, sparkade i gång jubileumsprogrammet tillsammans med kumpanen John Fiske men bytte sedan ut sig själv mot sonen Sam Kessel.

Den ledning med engelska rötter Reginateatern har haft har för övrigt medfört, att man ofta på den här scenen har fått möta skådespelare med engelska som arbetsspråk. Ett exempel i gårdagens jubileumsprogram var Compagnia do Chapitó, som man kan ana av namnet med portugisisk bakgrund men normalt verksamma i England.

Kvällen avslutades så småningom också på engelska, med en fruktansvärt rolig soloprestation av en man vars namn jag skämmigt nog har glömt – hjälp mig, gärna, någon!

Och så valde Henry Bowers, också känd som Kung Henry, att ur sitt förråd av slam poetry framföra två verk på engelska.

Jag vet inte om några i publiken hade problem med Emil Jensens skånska idiom, men vilken begåvad och tänkvärd och radikal samhällskommentator är han inte!

Andra återkommande och kära gäster på den här uppsalascenen är Lise och Gertrud, sångligt och musikaliskt mycket hörvärda, och så även Ika Nord, känd både från TV och scen.

Lokalt mycket känd, bland annat genom medverkan med kåserier i UNT, är Jacke Sjödin, som här dessutom gjorde många av oss i publiken hjärtevarma genom att lyfta fram den tyvärr bortgångne samarbetspartnern Lasse Eriksson.

Ett par suveräna musiker fanns också med i programmet, båda med lång kontakt med Reginateatern.

Den ene var gitarristen Gunnar Danielsson.

Den andre var Claes Jansson, känd från Good Morning Blues och otaliga fina skivinspelningar.

Melodikrysset nummer 6 2015

För egen del tyckte jag inte just något var särskilt svårt i dagens melodikryss, men när jag ibland hör Anders Eldeman berätta om lösarnas reaktioner, inser jag att mycket av det jag tycker är urenkelt är svårt för andra, medan det jag får fundera över är hur lätt som helst för många andra.

Vi kan ta det sista först.

Det är klart att jag som gammal melodifestivallyssnare känner igen Carolas ”Fångad av en stormvind”, men vem var det som sjöng den här? Ledbokstäverna, inte rösten, gör att jag kommer fram till att det var Amanda Jenssen, som jag knappast skulle komma på idén att skaffa skivor med. Den här insjungningen visar sig dessutom härröra från en säsong av ett TV-program, ”Så mycket bättre”, som jag inte har sett något alls av.

Däremot, för att fortsätta med det TV-anknutna, minns jag mycket väl Charlotte Nilssons segermelodi i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1999, ”Tusen och en natt”, även om den här gjordes i engelskspråkig version, ”Take Me To Your Heaven”.

Vi kan fortsätta på linjen svenska örhängen.

CajsaStina Åkerström fick ett sådant med Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Och en ännu mer långlivad landsplåga blev ”Sånt är livet” med Anita Lindblom (som här inte sjöng den på svenska).

Owe Thörnvist har jag musikaliskt följt allt sedan 1950-talet, så småningom också blivit personligt bekant med. Jag har det mesta av och med honom. I dag hörde vi honom tillsammans med Ulla-Bella i ”Titta, titta” (1956).

Monica Zetterlunds samtliga skivor finns i min samling, men när jag i början av dagens kryss hör ”Sakta vi gå genom stan”, hör jag genast, att det inte är hon utan Edda Magnason som sjunger. Jo, jag har sett filmen och har Eddas CD.

Ishockey är ju inte precis mitt intresseområde, men en gång i världen var Sven Tumba Johansson ett så stort namn inom sporten, att alla till och med förlät honom för insjungningen av ”Ishockey-Polka”.

Som en övergång till det utrikiska kan vi ta ”All of Me”, ursprungligen en stor hit genom inspelningar av till exempel Billie Holiday och Frank Sinatra men här hörd i en svensk version med Sone Banger och Ove Lind. Ove Lind har jag faktiskt hört live vid en av de legendariska midsommar- eller fiskarfesterna – jag minns inte vilket – på Sågplan i min gamla hemby Juniskär söder om Sundsvall.

Och självklart hör jag till dem som förr i världen följde ”Familjen Adams” i TV.

Därmed är vi definitivt inne på dagens utrikiska inslag.

Sista ordet i ”Musica e” hittar man på nätet med olika och olika placerade accenter, men nog var det Eros Ramazotti – none of my favorites – som sjöng, och han kommer från Italien.

Fast jag är ju ingen stor Roy Orbison-fan heller. ”In Dreams” hette låten han hördes i.

Om ”Miss Saigon” har jag ingen riktigt berättigad uppfattning, eftersom jag inte har sett den. Men det var alltså ur den ”The Last Night of the World” var hämtad. Och jag har lärt mig, att den har anknytningar till ett verk jag känner till, ”Madame Butterfly”.

I kväll ska jag faktiskt se en scenföreställning, fast av ett helt annat slag.