Melodikrysset nr 26 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar inför publik, hade Anders Eldeman också i dag åstadkommit ett lätt melodikryss.

En enda fråga behövde jag googla på. Det var ju lätt att med hjälp av ledbokstäverna lista ut, att 2005 års upplaga av Eurovision Song Contest sändes från Kiev i Ukraina. Men som vanligt kom jag inte längre ihåg det svenska bidraget, inte heller vem som sjöng det. Det visade sig vara Martin Stenmarck. Det gick för övrigt uselt för honom och hans ”Las Vegas”.

Desto bättre gick det ju på sin tid för Carola, vars bidrag började: ”Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?”

Carola finns för den skull inte i mina skivhyllor. Däremot har jag den skiva från vilken dagens inledande fråga hade hämtat sin ljudillustration, den där Anna-Lena Brundin sjunge Edith Piaf. Piafs hemland var Frankrike.

Lill Lindfors har jag också ett och annat av. Och det är klart att jag minns en sådan pärla som ”Mitt lilla fejs och jag” (med text av Robert Broberg). Sångtexten utspelar sig med Eldemans terminologi i ansiktet.

Från Lill Lindfors kan vi gå vidare till en yngre svensk sångerska med stor talang, Idde Schultz. Här hörde vi henne i Staffan Hellstrands ”Fiskarna i havet”.

När det gäller äldre schlagermusik, återvänder Eldeman ofta, och med fog, till Jules Sylvain. Den här gången hörde vi ytterligare en av hans lyckade kompositioner, ”Titta in i min lilla kajuta”.

Många melodikrysslösare har säkert hört Sune Mangs sjunga ”Någonting att äta, någonting att dricka”, men den är mycket äldre: den skrevs ursprungligen, av Karl Wehle, för filmen ”Kärleksexpressen”. Hur som helst – här skulle den ge ordet mat.

Gammal är också ”Viljasången” ur Franz Lehárs operett ”Glada änkan”. Här hörde vi den sjungas av Zarah Leander, still going strong vid 70 års ålder. Hon ackompanjerades av sin make, Arne Hülpers.

De utländska bidragen var alla trevliga och hörvärda i dag.

Vi hörde Count Basie spela ett av Frank Sinatras paradnummer, ”Come Fly With Me”. Ska man göra det, bänkar man sig lämpligen i en flygmaskin.

”Yesterday” är också den en höjdare. Hade vi hört den i original med Beatles, hade det förstås blivit alldeles för lätt. Men det kan jag ju göra själv, eftersom jag har allt med Beatles i mina skivhyllor.

Fast ibland påminns jag, när jag lyssnar på Melodikrysset, om att även min skivsamling har sina luckor. Till dem hör otvivelaktigt irländskan Enya (som egentligen heter Eithe Patricia Ni Bhraonáin).

Däremot har jag en samlad utgåva av den finska sånggruppen Harmony Sisters’ skivor – jag fick den i present av min finlandssvenske vän Tom Saxén. Och det är klart att jag kände igen deras lite speciella version av ”Rock Around the Clock”, som jag först hörde som läroverksyngling i Sundsvall men då förstås i Bill Haleys tappning i filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”). Visste ni förresten, att Ed McBain skrev manus till filmen?

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Lyrikvännen om Rut Hillarp

Ett nytt tjockt nummer av Lyrikvännen, nummer 4 2008, har anlänt, och jag sträckläser de 150 sidorna, fångad framför allt av numrets tema, den svenska fyrtiotalspoeten Rut Hillarp (1911-2003).

Rut Hillarp har jag aldrig själv läst extensivt men förstås hittat dikter av i antologier. Av allt att döma borde jag ha läst mycket mera – hon är allt mer erkänd som en like till de stora manliga fyrtiotalslyrikerna, vars poesi jag är väl förtrogen med: Werner Aspenström, Erik Lindegren, Karl Vennberg och andra.

Ett smakprov hämtat ur Rut Hillarps diktsamling ”Solens brunn” (1945):

Min älskare sover

Min älskare sover i den vilda stormen
och varje natt väntar jag honom fjättrad vid klippan
Järnkedjorna lyfter upp mina bröst
mot hans svidande kyssar
och med gyllene blixtar
genomstinger han min kropp
En gång såg jag hans ögon
Deras törst var omättlig

Om dagen sköljer böljorna mina fötter
för att utplåna minnet av hans splittrade rustning
Men ingenting kan stilla ömhetens blödande sår
och begärets brinnande guld
i mitt sköte

Och den som ville befria mig
skulle jag skratta åt.

Den här dikten har jag närmast hämtat från Jenny Björklunds essä i Lyrikvännen, ”Kvinnofrid fjättrad vid klippan”; Björklund jämför den där med Edit Södergrans ”Dagen svalnar” med de berömda raderna ”Du sökte en blomma” et cetera och finner att Hillarp på 1940-talet kallt konstaterade, att ojämlikhet – kvinnans underkastelse – var förutsättningen för kärlekens förverkligande.

Det hindrade inte Rut Hillarp från att leva ut sin egen sexualitet. Birgitta Holm tecknar, med hjälp av Hillarps dagböcker från en vistelse i Quartier Latin i Paris sommaren 1949, bilden av en kvinna, vars expansiva erfarenheter på området knappast hade accepterats av den miljö där hon vanligtvis vistades: hon var läroverkslärare.

Kanske klarade hon sig på grund av att hon var en erkänt skicklig och av eleverna omtyckt lärare. (Om detta har min hustru, som på 1950-talet gick i Statens normalskola i Stockholm och hade Hillarp som lärare, vittnat. Och det finns fler vittnesbörd i det aktuella numret av Lyrikvännen.)

Dock, Rut Hillarp vågade bryta mot konventionerna. Hemma hos sig gjorde hon tillsammans med regissören Mihail Livada experimentella och erotiskt utmanande filmer, där hon själv spelade med. Även här rekonstruerar Birgitta Holm filmarbetet och det som på det privata planet hände runt omkring genom att citera Hillarps dagböcker från 1950.

I dagbokscitaten, från Paris så väl som från filminspelningarna i Stockholm, skymtar en rad namn, stora i den tidens kulturliv och senare i flera fall kulturikoner förbi: Gösta Oswald, Peter Weiss, Vilgot Sjöman, Karl Vennberg, Olov Jonason, Sivar Arnér. Rut Hillarp var deras like.

Poesi, prosa, film – Rut Hillarp var dessutom, vilket jag inte visste, en intressant fotokonstnär. Jag förstår det, när jag läser Linda Fagerströms artikel i Lyrikvännen om Hillarps fotokonst. Artikeln innehåller också illustrationer.

Sist ska jag försöka leda mina läsare vidare till ett par böcker av Rut Hillarp, som jag själv inte äger eller har läst men säkert kommer att skaffa:

”Nattens språk” innehåller ett urval ur Rut Hillarps samtliga diktsamlingar, gjort av Lasse Söderberg, som också har skrivit ett efterord. Volymen innehåller även exempel på Hillarps bildkonst. Gå in på ellerströms hemsida för vidare koll! Boken kostar 120 kronor.

Och så finns Rut Hillarps erotiska, för sin tid (1954) mycket djärva roman ”Sindhia” åter tillgänglig genom förlaget Podium. Skicka ett mejl till order@forlagssystem.se med rubriken ”LV-Sindhia 9789189196209″, antal exemplar samt namn och adress senast 1 oktober 2008, så får du köpa den för 90 kronor inklusive moms (mot ordinarie pris 116 kronor) – porto tillkommer.

Att prenumerera på den förträffliga tidskriften Lyrikvännen kostar 300 kronor, 250 kronor om man är under 25 år, 500 kronor för institutioner. För det får man sex nummer samt varje ny bok ur Lilla lyrikserien direkt hem i brevlådan. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

1937

Sveriges Radios arkiv och Screen Air Television ger ut en fantastisk samling minnesboxar på CD. Varje enskilt år får en egen CD, som speglar de viktiga händelserna (till exempel i form av en radiointervju eller en nyhetssändning) men också musiken; de bästa av de här skivorna fångar tiden och stämningen.

Vi har ganska många av de här CDna, särskilt från år vi har egna minnen från.

Vid en familjetillställning nyligen fick Birgitta från Inger Grandell ”Minnesboxen 1937” (SCRAT-3701, 2006), en djupdykning i ett år som ligger lite längre tillbaka i tiden.

1937 är både mitt och Birgittas födelseår, därför ett år av alldeles speciellt intresse för oss. Ingen minns naturligtvis sitt eget födelseår; själv fanns jag förresten inte i Sverige förrän flera år senare. Men vi är ju båda historiekunniga, har lärt oss mycket om tiden och händelserna. Och när jag här lyssnar på 1937 års musik slås jag av att det mesta fortfarande spelades i den enda radiokanal som fanns 1947 och ännu många år framåt, under mina pojk- och ungdomsår.

När det gäller 1937 års musik, innehåller den här CDn faktiskt ingenting som jag inte är förtrogen med. Där finns en radioinspelning med Evert Taube (med felsjungning och allt!) av ”Den glade bagaren i San Remo”. Där finns Tutta Rolf och Håkan Westergren med Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Där finns ”A Foggy Day in London Town” med Fred Astaire. Där finns Zarah Leander med ”Yes, Sir”, Sickan Carlsson och Åke Söderblom med filmmelodin ”Klart till drabbning”, Edythe Wright och Tommy Dorseys orkester med ”The Lady Is a Tramp” och Jussi Björling med ”Land du väsignade”. Och så finns där en av tidernas bästa populärmusiklåtar, här kallad ”Bei mir bist du schön” – men den gjordes ursprungligen på jiddish, och Andrews Sisters sjöng ”Bei mir bist du schein”.

Anders de Wahl och Tennysons ”Nyårsklockan”, som finns med på den här CD, var förvisso inga nykomlingar 1937. Däremot får vi ta del av ett par andra radiopremiärer: Dels för ”Dagens eko” (ett inslag med Rickard Sandler). Dels för Klockspelet i stadshustornet och ”Dagens dikt”.

Man undrar förstås om det var slump eller tidskänsla som gjorde, att den allra första dikten i raden blev Esaias Tegnérs ”Det eviga”:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnas hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande panna.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt; kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas därut
från jorden dess trampande lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dockvilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom likt Gud och blir handling.
Det rätta får armar det sanna fö röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
och förgade båden i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlete förnyar.
Det sköna är evigt: men fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt
och till dem från tiden vi vädje
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Tegnér förutspådde i sin dikt, att det våldet skapade skulle bli kort – men det som redan skedde och som kom att ske i andra europeiska länder kom att vara i åratal och få fruktansvärda konsekvenser inte bara då utan också långt senare.

Det jag syftar på speglas på den här CDn bland annat av Barbro Alvings – Bangs – radiorapport om hennes egna upplevelser från Madrid i inbördeskrigets Spanien.

Över huvud taget ger den här CDn vad som bäst kan beskrivas som närvarokänsla. Vi får till exempel i direktsändning uppleva, hur det tyska luftskeppet Hindenburg exploderar och störtar. Och vi får höra Sven Jerring referera slutspurten i det årets vasalopp.

Jerring är förresten med ytterligare ett par gånger, dels från m/s Drottningholm på väg till USA, dels i en specialversion av ”Barnens brevlåda” där vi bland annat får höra Birgit Tengroth berätta brevlådeminnen och sjunga visan om tomtegubben som hade snuva.

Likaså är det roligt att få höra Selma Lagerlöf som midsommartalare i Sunne och Vilhelm Moberg och Siri Derkert berätta om sina konstnärskap.

Melodikrysset nr 25 2008

Midsommardagen – och jag kan inte heller i dag avhålla mig från att lösa Melodikrysset.

Och jag har löst det, korrekt, tror jag, detta trots att där fanns musik som inte direkt är min. Jag har till exempel aldrig aktivt lyssnat på Europe, för den delen inte heller på Lars Roos – örongodis är helt enkelt för insmickrande för mina öron.

Inte heller kan jag säga att Britney Spears, här med ”Oops! I Did It Again”, hör till de artister jag brukar lyssna på.

Och jag ska erkänna en blotta i mitt musikkunnande: Lisa Stansfield hade jag aldrig ens hört talas om förrän jag i dag fick höra henne (inte alls oäven) i ”Treat Me Like a Woman”. Jag fick veta vad hon hette genom att googla på låttiteln, som jag snappade redan innan Eldeman hade nämnt den.

Lionel Richie känner jag förstås däremot till. Men jag har aldrig sett filmen ”Vita nätter”, där den spelade låten, ”Say You, Say Me”, ingick.

Svensk-iranska Laleh har jag visserligen inte själv på skiva – har alltså inte hennes ”Prinsessor” – men lyssnar gärna på.

Och för att avverka också den sista någorlunda nutida ljudillustrationen i dag: CajsaStina Åkerströms ”Av längtan till dig” av och med Åsa Jinder är förvisso värd att lyssna på.

Resten var lätt för den äldre delen av lyssnarna, sådana som jag. Det gällde till exempel de tre frågor som hade anknytning till Alice Babs.

Redan 1939 spelade hon in ”After You Gone” till Nisse Linds hottrio. Nisse Lind var en mycket skicklig musiker med dragspelsjazz som specialitet.

Sen hörde vi ”Mocking Bird Hill” med Mary Ford och Les Paul. När Alice Babs sjöng den på svenska hette den ”Adress Rosenhill”.

Och så hörde vi Charlie Norman spela ”Swing It Magistern”, Alice Babs’ stora film- och skivsuccé. Charlie förekom på 1950-talet i tidiga morgonprogram i radio: spelade boogie woogie så att man höll på att missa bussen till skolan. Jag har också hört honom live under samma period, vid någon midsommarfest på Sågplan i mitt gamla Juniskär. Där sjöng förresten också Alice Babs.

En pianist i en lite annan jazzgenre, ännu skickligare än Charlie, var Jan Johansson, som vi här hörde i den svenska folkviseklassikern ”Och jungfrun gick åt killan” – ”Jag gick mig ut en afton” ska det vara, rättar mig ett par läsare. Och de har rätt!

Folkmusik i amerikansk tappning är Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Och åtminstone klassikerstatus har väl i dag ”Paper Doll”, som jag minns med Mills Brothers.

Och så slutar vi väl där vi började, med midsommaren.

Vi hörde en känd snapsvisa:

När gäddorna leka i vikar och vass,
och sola går ner bakom Sjöbloms dass.
Ja, då är det vår.
Ja, då är det vår.

Till den tar man lämpligen en sup.

Jo, även jag tog ett par till sillen och färskpotarisen i går. Av Birgittas hemkryddade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Familjekalas

Anna fyllde 47 i lördags, den 14 juni. Själv fyller jag 71 på torsdag, den 19 juni. Eftersom Birgitta hade lyckats sy ihop ett födelsedagskalas för Anna på söndag, åkte vi in till lägenheten i Uppsala, som ligger bättre till än Öregrund för Annas syskon med familjer, också för Annas pappa Bengt och hans hustru Inger, som även de var inbjudna till Anna-firandet.

Det visade sig, att Birgitta hade hemlat med barnen och kommit överens med dem om att även jag skulle firas lite i förväg. Det började med att Kerstin och Bo anlände med Viggo, snart sex, och Klara, tre: barnbarnen uppvaktade morfar med var sin egenhändigt plockad blombukett, Klara dessutom med egna teckningar.

Medan vi drack av Birgittas traditionella födelsedagsbål – bild finns här – fick Anna och jag våra presenter. Från Anna (och dottern Amanda som också var med) fick jag en skål och ett fat, fina båda två. Kerstin med familj hade köpt en intressant kokbok med recept från Saltå kvarn. Och från Matti och Karin fick jag en DVD med Miriam Makebas konsert på Berns 1966 – det ska bli kul att få vara med om den igen; Birgitta och jag var på den. Och så en udda present från Matti och Kerstin, blyklichéer med sosserosen i lite olika utformningar, troligen emanerande från något tryckeri. Annas pappa Bengt gav mig en estnisk CD – han är varm estlandsvän.

I vår familj finns det en varm känsla av sammanhållning, och man kan alltid lita på att alla familjemedlemmar bidrar med eget arbete. Birgitta hade slitit redan i förväg med att göra en mycket god och matig sallad till rostbiffen, som tillagades i ugnen i köket i Uppsala. Till den serverade hon en mängd goda tillbehör, bland annat tre majonnässåser (naturell, senap och vitlök) ur vår jämtländska kokbok. Jag snoppade, trots att jag var födelsedagsbarn, jordgubbarna (och diskade efteråt den ganska stora disken). Matti bidrog med egenhändigt bakade bröd. Och Kerstin hade åstadkommit några fantastiska tårtor – du kan se dem på bild här och här och här.

Blommor, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund, fanns det förstås på alla borden. Du kan se en av de allra finaste, med kvistar av min just nu blommande Hurdalsros, här.

Fast det allra finaste under det här familjekalaset hände nog, när Anna och Amanda anlände tillsammans med sin nu ganska stora men fortfarande lika busiga hund Sudden. Lilla Klara blev lite rädd för den stora och framfusiga hunden och tog betäckning bakom morfars rygg: höll honom med båda armarna hårt om vänster lår – det är hennes höjd – och kikade försiktigt fram i riktning mot hunden.

Stora kalas kan bli tröttsamma för både stora och små. Men är man i Klaras ålder, kan man ju alltid – utan att någon gruffar – göra så här.

Melodikrysset nr 24 2008

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt, tyckte jag – men andra, med andra musikreferenser, kan ju tycka annorlunda.

Den enda fråga jag behövde ägna lite möda var filmmelodin som finns inspelad med BAO och Helen Sjöholm. Men svaret, när, ledde mig till Jules Sylvains och Gösta Stevens’ ”När tvenne hjärtan slå”, som förekom i Gustaf Molanders film från 1933, ”Kära släkten”.

Det sista har jag hämtat från Google, men annars har jag knappt behövt kontrollgoogla i dag.

Det jag slogs av under dagens melodikryssande var att Eldeman, åter igen, har använt sig av melodier han tidigare har haft med i krysset.

Siw Malmqvists hit ”Flickor i bilen” (”Vi har det bra, vi här bak i bilen”) är ett exempel. Med de där flickorna i baksätet gjorde föraren säkert klokt i att hålla i bilens ratt.

Likaså har Evert Taubes ”Nocturne” (”Sov på min arm”) tidigare förekommit i krysset.

Likaså samme upphovsmans ”Brevet från Lillan”, som börjar ”Pappa, kom hem”.

Och nog har jag redan tidigare hört Nina och Kim i Melodikrysset med sin melodifestivallåt från 2001, ”Lyssna till ditt hjärta”?

Krysset började i dag enkelt med Lill Lindfors i ”En sån karl”.

Och fortsatte lika enkelt med Frank Sinatra i ”New York, New York”.

Dagens Lars Berghagen, ”Till Stockholms skärgård” (”Jag älskar dig, o grönskande skärgård”) hör till Berghagens bättre nummer.

Och för att hoppa till den internationella arenan: Sarah Brightman fick, tillsammans med Andrea Bocelli, en välförtjänt hit med ”Time to Say Goodbye”.

Dagens svenska barnvisa var Alice Tegnérs ”Dansa min docka”. Den spelades ständigt, på en LP med Alice Babs, när vår Anna var liten.

Melodin ur en barnfilm bör heller inte ha varit alltför svår, även om den i det här fallet inte hämtades från någon av Walt Disneys filmer om Peter Pan. Vi hörde här i stället musik skriven av James Newton Howard till spelfilmen ”Peter Pan” från 2003.

Jag gillar opera mer än operett, men det är klart att jag känner till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”), som Johann Strauss den yngre skrev 1873-1874.

Klassisk musik, i det här fallet av Franz Schubert, använde sig Hasse Alfredson och Tage Danielsson av i revymusikalen ”Spader, Madame” från 1969. Här hörde vi Monica Zetterlund sjunga om Donna Juanita. Självklart har jag det här på video och på skiva, verkligen inte för att jag förr i tiden hade ett partipolitiskt (s) samarbete med både Tage och Monica, båda döda och saknade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 20 2008

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svåraste. Själv behövde jag ta hjälp av Google bara en gång – typiskt nog rörde det sig om ett melodifestivalbidrag: Inte kom jag i håg ”Kom” med Jessica Andersson från 2007 års upplaga. Men med hjälp av det förmodade efternamnet Andersson och något uppfattat textfragment googlade jag snabbt fram det korrekta svaret.

Däremot mindes jag omedelbart den sång som hämtades från Melodifestivalen 2004, Petra Nielsens ”Tango! Tango!”. I det här fallet var både sången och sångerskan mer minnesvärda.

Minnesvärd – som uppenbarelse – var också Dana International, som med ”Viva (la Diva)” gav Israel segern i 1998 års upplaga av Eurvision Song Contest.

Och så fullbordar vi väl genomgången av den någorlunda nutida populärmusik som spelades i dag: ABBAs ”Honey, Honey” skulle leda tankarna till bin.

Vi tar resten av djurriket också: Vi hörde temat ur filmen (med Kevin Kostner) ”Dansa med vargar”.

Eldeman öppnade i dag krysset med en mycket fin visa av Evert Taube, ”Brevet från Lillan”, det som är undertecknat ”din Ellinor”. Du kan hitta visan ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Vi som någon gång i livet har sjungit eller spelat skivor för våra barn minns förstås också det barnsliga önskemålet ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma”, som här skulle ge pluralen femöringar.

Av det barnanknutna i dag var en psalm, närmare bestämt numero 474, den verkliga höjdaren, snart aktuell vid skolavslutningarna: ”Den blomstertid nu kommer”. Här hörde vi den i en fin version med Lill Lindfors och Nils Landgren.

Också den allra sista ljudillustrationen hade i dag anknytning till barn: Vi hörde Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda”, där man ju uppmanas att sudda bort sin sura min, alltså sluta att vara sur.

Samma andas barn kan man väl säga är den gamla revyvisan ”Släng dina sorger i en gammal säck” med Ernst Rolf.

Och för att göra en avstickare till mina egna realskoleår, som i tiden ligger någonstans där emellan: En av de första sångerna jag lärde mig sjunga på engelska, i klassrummet, var ”It’s a Long Way to Tipperary”. Melodin, av Jack Judge och Harry Williams, användes förresten också av Joe Hill till sången ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, i Jacob Brantings svenska översättning ”Det är lång väg att gå i soppkön”. Du kan hitta båda textversionerna plus noter i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

Ett par gamla favoriter har jag sparat till sist.

Den första av dem är Olle Adolphsons ”34an”, som ju handlar om att riva en gammal kär kåk. Här hörde vi originalet, ”This Old House”, med Carl Perkins. Själv har jag en gång gjort en alternativ sångtext till ”34an”, ”68an”, som förstås besjunger min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, belägen på Sveavägen 68 i Stockholm.

Allra sist den fullkomligt ljuvliga version Sven Bertil Taube har gjort av ”På en liten smutsig bakgård”, skriven av Ulf Peder Olrog.

På en liten smutsig bakgård

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1945

Änglarna de bor väl i nån sorts studentskehem,
jag vet inte hur de har’t men säkert är det rart.
Bara äkta helgon får väl hälsa på hos dem:
Sankt Niklas, sankte Peter och Sankt Petersson så klart.
Men du och jag får inte vara med i deras gäng,
vi syndare på nåden går och gnolar vår refräng.

På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter
ska vi spela du och jag en kort minut
kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner
innan gårdskarln Sankte Per oss motar ut.
Inga rena vita skjortor har vi fått som dygdens lön
dina skära små pyjamas passar inte i miljön.
På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter,
ska vi spela du och jag en kort minut.

Blir det jubileum hörs från änglahemmets torn
Gabriel som blåser i sitt lilla mässingshorn.
Snart församlas syndarna och hyllar den som är
vår ängla-kvinns-student-förenings-chef-de-sécretaire.
De sjunger ej om Vintern rasat ut och tocke där
i stället hörs en skrovlig sång som låter si så här.

På en liten smutsig bakgård…

Från fönstren startar då och då en änglaflygflottilj,
landar sen på våran gamla källartaksbastilj.
Sen flaxar de omkring här med små vingar utav gull,
det vet jag ganska säkert, fast de säger jag är full.
Men du och jag får inte köpa vingar någonstans
i stället får vi gratis både klövar, horn och svans.

På en liten smutsig bakgård…

Noter och ackord hittar du i Anders Palms och Johan Stenströms ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

En dag med de svenska folkrörelserna

I går hade Folkrörelsearkivet i Uppsala årsmöte. Samtidigt var det arkivets 30-årsjubileum.

Folkrörelsearkivet bildades 1978 och omfattar hela Uppsala län, inte bara Uppsala kommun. Det hade naturligtvis funnits både arkiv och arkivorganisationer också innan dess. Till Folkrörelsearkivet har under årens lopp överförts arkivalier till exempel från Arbetarrörelsens arkiv i Uppsala respektive i Enköping, båda bildade 1943, Älvkarleby föreningsarkiv och IOGTs arkiv i Uppsala. Antalet betalande medlemsorganisationer uppgick år 2007 till 456, men arkivet härbärgerar dessutom ett antal arkiv, vars upphovsorganisationer har upphört eller fusionerats med andra.

I arkivet finns i dag arkivalier från de flesta politiska partier samt deras ungdoms- och kvinnoförbund. Närvarande vid årsmötet och jubileet var inte bara socialdemokrater och vänsterpartister; jag träffade också flera centerpartister och folkpartister som jag känner – min centerpartistiske kollega i kulturnämnden Ove Hultquist valdes för övrigt in i styrelsen för Folkrörelsearkivet.

Själv sitter jag där för andra perioden som Uppsala kommuns representant, i ekumenisk anda återvald av kulturnämnden, som ju nu har borgerlig majoritet. Och just ett drag av ekumenik fanns det hos alla som församlades för årsmöte och jubileum, för övrigt passande nog förlagda till Missionskyrkan.

Alla de representanter för mångskiftande organisationer, även mångskiftande politiska uppfattningar, som hade församlats är nämligen – var och en på sitt sätt – besjälade av den svenska folkrörelsedemokratin, tror på vikten av många människors engagemang och samlade arbete.

Bland Folkrörelsearkivets medlemsorganisationer finner man sålunda studieförbund som ABF, Vuxenskolan och TBV, kooperativa och ekonomiska föreningar som sjuk- och begravningskassor, byggnadsföreningar och konsumtionsföreningar, kulturföreningar som Folkets hus-föreningar, bygdegårdsföreningar, föreläsningsföreningar och hembygdsföreningar, humanitära organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, Barnens dag, Första maj-blomman och Lions, kyrkor som missionsförsamlingar och baptistförsamlingar, nykterhetsorganisationer som IOGT- och blåbandsföreningar, fritids- och miljöorganisationer som jakt- och fiskevårdsföreningar, naturskyddsföreningar, fotoklubbar och koloniträdgårdsföreningar, handikapporganisationer, invandrarorganisationer och fackliga organisationer, till exempel inom LO, TCO, SACO, SAC (LS) och LRF. Redan det låter mycket – men jag har faktiskt inte nämnt ens alla kategorier av föreningar, som förvarar sina arkiv hos Folkrörelsearkivet.

Det här illustrerades mycket påtagligt under jubileumsprogrammet.

Bredvid en röd fana stod ett vitt standar från Öregrunds-Gräsö missionsförsamling med budskapet att låta barnen komma till Jesus.

De inledande korta föredragen hölls av Bernt Karlsson och Birger Lindell, båda med ledande positioner i Upplands idrottshistoriska förening; vi fick också minnesglimtar från Ullfors IKs verksamhet, vilket var roande även för mig som inte är idrottsintresserad, däremot intresserad av folkrörelsehistoria. Till detta idrottstema anslöt också en film av Sixtus Jansson om den svenska OS-truppens resa (per atlantångare och tåg) till vinter-OS i Lake Placid 1932. Man förstod, idrottsintresserad eller inte, omedelbart, vilket äventyr det måste ha varit för den svenska truppen att få resa till USA och Canada och där se sådant som New Yorks skyskrapor och Niagarafallen samt få möjlighet att träffa både amerikaner, kanadensare och folk av andra nationaliteter.

I jubileumsprogrammet ingick också filmer som speglar en annan stor svensk folkrörelses verksamhet: en om Första maj i Uppsala 1945 och en om arbetarna på Almqvist & Wiksell. Tematiskt nära detta låg också filmen ”Fattig men stolt”, som skildrade proletärförfattaren Jan Fridegårds liv.

Höjdpunkten, lagd omedelbart före årsmötesförhandlingarna, var dock ett föredrag av författaren Ola Larsmo, bosatt i Uppsala. Jag har med stor uppskattning läst hans roman ”Djävulssonaten”, också hört honom tala om den vid ett framträdande på Uppsala stadsteater – och jag har även personligen talat med honom om den här boken.

Det är så – vilket var anledningen till att han hade inbjudits – att en väsentlig del av källmaterialet om det han skildrar i den här boken, det famösa bollhusmötet samt dess bakgrund och dess efterföljd, förvaras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Där finns nämligen inte bara den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus’ arkiv, vilket är väsentligt med tanke på att Laboremus’ dåtide ordförande Erik Vallbro spelade en mycket aktiv och hedersam roll för att motarbeta de bruna krafternas seger vid bollhusmötet, som innebar att man sa nej till att en ganska liten grupp judiska studenter från Tyskland skulle få komma till Sverige. Samma folkrörelsearkiv förvarar dessutom arkivet från den motsatta sidan, det från lokalavdelningen av Sveriges nationella förbund. Men, som läsarna kanske minns, öppnade inte högerföreningen Heimdal, vars styrelsemajoritet ju erövrades av SNFare under den aktuella perioden, sitt arkiv, förvarat på Carolina, för Ola Larsmo…

Du kan läsa min recension av ”Djävulssonaten” här och om samtalet med Larsmo på Uppsala stadsteater här.

Morfar på heltid

Ibland kör det ihop sig samtidigt för dottern Kerstin och hennes man Bo. Då vädjar de förstås till morfar Enn och mormor Birgitta om hjälp med barnen – även Öregrund, där vi bor under sommarhalvåret, ligger ju hyggligt nära Uppsala.

Alltså lovar vi att vara barnvakt från onsdag kväll till lördag. Jag tar första delen ensam – hoppar över ett gruppsammanträde i kulturnämnden – och så skippar vi båda kvällens konsert. Från och med i kväll finns också Birgitta här hos mig och barnen i Öregrund.

Bo kom med dem i går kväll. Klara hade somnat i bilen och var ganska grinig på grund av det plus av vad som kan tänkas vara en pollenallergi – det är svårt att få det undersökt just nu under pågående strejk i sjukvården. (OBS! Detta är ingen anklagelse. Jag tycker att sjuksköterskorna ska ha mer betalt.)

Men under middagen och sen Bolibompa stiger Klaras humör. Bo kan utan någon som helst dramatik skiljas från barnen och åka hem igen.

När mormor också är här, brukar vi läsa för var sitt barn, men det går ju inte om man är ensam, så morfar läser för båda barnen och låter båda välja böcker. Klara väljer Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid”, som visar sig finnas på hennes dagis (och som jag nyligen skrev om). Viggo vill höra Jan Lööfs ”Pelle i djungeln” (som jag också nyligen skrev om). Och så avslutar vi med H A Reys ”Nicke nyfiken på rymdfärd”, som jag ursprungligen skaffade med tanke på Viggo men som nu faller även Klara i smaken.

När barnen därefter ska sova, visar det sig att Klara, nyss fyllda tre år, inte alls har lust att ligga ensam i sin mammas gamla rum. Första budet är att hon vill sova tillsammans med Viggo – och Viggo accepterar, snäll som han är.

Men det dröjer inte länge förrän Klara kommer uttassande och i stället söker sig bort mot morfars (och i vanliga fall även mormors) sovrum. På frågan om hon i stället vill sova hos morfar nickar hon jakande, och så får hon krypa ner i morfars säng.

För morfar är det ju egentligen inte sovtid på mycket lång tid än, och han försöker alltså få ytterligare några saker gjorda både i köket och vid datorn – men då kommer Klara uttassande igen. Alltså blir det till att, mycket i förtid, krypa ner hos Klara, till att börja med med Aftonbladets kryssbilaga i näven.

Det sista går bra. Klara är nöjd bara morfar ligger i sängen hos henne. Hon ligger och känner på blomrelieferna i den gammaldags tapeten i sovrummet, och så ställer hon vänliga och nyfikna frågor: Vad har du för märke på armen, morfar? (Det är ett märke efter klockarmbandet jag just har tagit av mig.) Vad är det där, morfar? (Det är håret på morfars bröst.) Och sen somnar hon tryggt.

Det här väcker minnen till liv av hur det var när morfar fortfarande var pappa till en annan sån här liten krabat, en flicka vid namn Kerstin. Under flera års tid kom hon alltid tassande från sitt rum längst bort från mammas och pappas sovrum, tvärs igenom en kolmörk lägenhet men utan att vara rädd eller gråta: rundade stora sängen och kröp ner hos sin pappa, la sig nästan alltid med huvudet på hans arm. Och sen somnade hon tryggt om.

Klara vill inte riktigt ha den sortens kroppsnärhet, åtminstone inte av morfar. Det ska vara lite avstånd. Men hon håller koll på att morfar finns där i mörkret: en liten hand på hans axel eller ett knä mot hans mage.

Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle få uppleva igen. Men nu får jag alltså åter uppleva en liten, liten flickas obegränsade förtroende.

Och nästa morgon, när jag kommer med välling till henne, ler hon som en sol mot mig.

Viggo, fem år, snart sex, är en stor pojke nu. När jag går upp vid sjutiden på morgonen, sitter han redan på köksgolvet och leker, tyst för att inte i onödan störa morfar och lillasyrran.

Och det finns grejer att sysselsätta sig med här. Ytterligare två nya saker har morfar skaffat inför det här besöket: En Pippi-docka, som Klara genast vill ha med sig i sängen. Och så en mekanisk hund, Fred, som skakar loppor av sig, om man drar honom i svansen.

Halv åtta, när också Viggo har fått macka och mjölk (han är ju stor pojke och dricker inte välling längre!), klär båda barnen på sig och vill gå ut i trädgården; det är sol och vackert väder. Just när morfar står och rakar sig, kommer de in igen och vill att morfar följer med och låser upp boden, där uteleksakerna finns – de minns allt här från förra sommaren. Men båda barnen klagar på att en fågel har bajsat på gungan, som finns i talldungen.

Vår trädgård är stor och härlig, med många buskar att gömma sig bakom och många bergknallar att klättra på. Förmiddagen fördrivs ömsom ute, ömsom inne.

Efter lunch vill barnen att morfar ska gå med dem på upptäcktsfärd ut i skogen. Med skogen menar de Floraparken, en vildvuxen allmänning snarare än park, belägen bortanför vår talldunge. Så morfar går med barnen ut i ”skogen”: går stigen bort mot stora stenen, sitter bredvid och hjälper ibland Klara, när det blir klättring på någon intressant bergformation. Viggo bär på en käpp, ett äventyrsfynd när man är i hans ålder.

Sen tar morfar med barnen på promenad bort mot skolan och förskolan, och barnen provar de många intressanta lekredskapen och kojliknande byggnader som finns där.

Därifrån går vi tillsammans till Konsum. Barnen tar förstås var sin egen liten vagn, där vi lägger VIKTIGA SAKER som mer mjölk och två sorters frukostflingor (var sin sort ska det vara!).

Därmed är mellanmålet givet: flingor med mjölk.

Sen vill Klara se en Mumin-film; Viggo sysselsätter sig själv.

Därmed får jag tid att skriva den här texten.

Men när jag nu går ut i TV-rummet för att kolla Klara, har hon somnat framför TVn i en egendomlig halvståeende/halvliggande ställning. Jag lyfter upp henne i sängen, och hon sover vidare.

Nu måste jag gå ut och kolla vad Viggo gör.

Och vid sjutiden i kväll kommer mormor!

Melodikrysset nr 18 2008

Eldeman presenterade i dag ett melodikryss med hygglig bredd – en bredd som ibland brukar ställa till besvär för en del av krysslösarna. Själv klarade jag alltihop, på några punkter dock efter lite funderande.

Längst från min privata musiksmak låg kanske ”Don’t Get Me Wrong” med sjuttiotalsgruppen Pretenders. Med Eldemans lilla ledtråd bör det dock inte ha varit allt för svårt att komma på gruppnamnet.

Jag kan ju heller inte påstå att ”En gång för alla” från Melodifestivalen 2004 hör till det jag brukar höra på. Men Nina och Kim kom jag faktiskt ihåg från deras framträdande där.

Inte heller Eskobar brukar jag lyssna på. Men eftersom årets melodifestival ligger så nära i tiden, minns jag fortfarande dem och ”Hallelujah New World”. Men det går nog över.

Då ligger, för att vända på perspektivet, Sting mitt hjärta närmare. Här sjöng han ”Love Is the Seventh Way”.

Céline Dion med temat ur ”Titanic” (som jag fortfarande inte har sett), ”My Heart Will Go On”, har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Men här hade Eldeman varierat sig lite: Han ville veta om vi visste, att hon kommer från Kanada.

Från filmens värld kan vi gå över till TVns.

Vi hörde musik ur Staffan Westerbergs berömda (och av många orättfärdigt förtalade) 70-talsserie för barn, ”Vilse i pannkakan”.

Själv hade jag då till att börja med betydligt svårare att komma i håg, att H C Lumbyes ”Jernbanegalop” (fyndigt nog!) spelas som bakgrundsmusik till resorna i Ingvar Oldsbergs ”På spåret”. Eftersom hustrun och jag ser alla avsnitt vi kan av det här trevliga programmet, borde jag ha klarat det bums – men jag har ju gång på gång tvingats konstatera, att jag sällan lägger musiken i TV-serier på minnet.

Dagens två musikaler har jag själv inte sett – men de är för den skull inte obekanta för mig.

Visst har jag, som väl de flesta melodikrysslösare, många gånger hört Jan Malmsjö sjunga ”Vår bästa tid är nu”; för egen del har jag den till och med på skiva med honom. Han sjöng den i den svenska versionen av ”La Cage Aux Folles” (Harvey Fierstein efter Jean Poiret, Jerry Herman), som gick upp på Malmö stadsteater 1985.

Richard Rodgers och Oscar Hammerstein gjorde den också filmade ”The King and I”, ur vilken vi här hörde ”Hello Young Lovers Whoever You Are” med Frank Sinatra. På svenska kallas den här musikalen ”Kungen och jag”.

Jo, som Eldeman påpekade, har det faktiskt funnits sångare som har varit ännu större än Frank Sinatra. Den han syftade på var Bing Crosby, här med ”Please”.

Mycket stora var också Andrews Sisters på sin tid. Till det de blev älskade för hörde ”Rhum and Coca Cola”, som här skulle ge rom. Men för att göra frågan svårare spelade Eldeman en Cornelis-text till den melodin; följaktligen hörde vi i stället Östen Warnerbring sjunga ”dricka hembränt och varm choklad / och sen kan du jojka bra”.

Mer traditionell var då Evert Taubes ”Albertina”, som vi sjöng mycket under min folkskoletid. Den börjar ”Där byggdes ett skepp uti Norden”, vilket gav svaret på Eldemans fråga om var tillverkningen ägde rum.

Sen har vi bara en fråga kvar, där svaret, något ur växtriket, också levererades av Evert Taube: ”Min älskling, du är som en ros”. Den är så fin, så jag tar hela texten:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube (efter Robert Burns, ”A Red, Red Rose”)

Musik: Evert Taube

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

* * *

Letar du efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.