Rörig film med Povel Ramel

Som Povel Ramel-fan borde jag ha sett filmen ”Hoppsan!”, när den gick upp på biograferna 1955. Men när jag nu fick den på DVD, mindes jag inte ens att den fanns. Kanske fick den inte särskilt god kritik.

Nu är den heller ingen renodlad Povel-film, även om han spelar huvudrollen. Regissör är Stig Olin, och manus har skrivits av Olle Strandberg, själv en rolig och läsvärd författare. Visserligen låter rollnamnen ramelska, men de som spelar rollerna är andra än de som Povel normalt brukade omge sig med på scenen: Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Ingrid Thulin med flera. Också musiken i filmen är mycket brokig, även om man där – bland mycket annat av helt andra – hittar några povelhitar som ”Följ mej bortåt vägen” och ”Släkthuset”.

Problemet med den här filmen är att den milt talat är rörig. Rollkaraktärerna är många och ibland svåra att hålla kvar i huvudet. Innehållsmässigt spretar den åt många olika håll.

Ändå är den intressant av ett alldeles speciellt skäl.

Under det tidiga 1950-talet slog serierna igenom stort bland unga läsare; jag var en av dem. 1954 hade läkaren Nils Bejerot dragit i gång en häftig kampanj mot tecknade serier genom att på Folket i Bilds förlag publicera pamfletten ”Barn – Serier – Samhälle”.

Det intressanta med filmen ”Hoppsan!” är att den parodierar den här kampanjen och, alltså bland mycket annat, är en humoristisk plädering för den äventyrsserievärld Bejerot angrep i sin bok.

Povel Ramel spelar serietecknaren, till lika schlagerkompositören Hubert Yrhage. Hans serie, späckad med våld och sex, heter ”Monstret”, och till sin hjälp har han bland andra två personer som agerar som seriemodeller, Carl-Gustaf Lindstedt och Lissi Alandh. Det visar sig också att manus skrivs av en liten, serieälskande kille, spelad av Olle Pettersson och i filmen son till värdinnan på Pensionat Mitticity, där en stor del av den märkliga handlingen utspelar sig.

I filmens början finns ett opinionsmöte mot serier, som genom att också herr serietecknare Hubert Yrhage infinner sig och börjar argumentera urartar till rena lynchmobben. Huvudtalare är en ung lärarinna, Lena Lett (Harriet Andersson), som går till storms mot serierna. Kampanjen har två paroller, ”Död åt Monstret – skydda våra barn” och så ”Kamraterna säger att far läser serier”, den senare en lätt förvrängning av en av nykterhetsrörelsens då mer kända paroller.

Hela den snåriga handlingen behöver vi inte dra här. Men vi kan väl nämna att Lena Lett distanserar sig från det, som det visar sig, slemma antiseriesällskap hon har blivit redskap för och vars mer skurkaktiga ledare är musikförläggaren och seriemotståndaren Darling Karlsson (Douglas Håge), som assisteras av Jens Myskovich (Georg Rydeberg). I stället får Lena Lett ihop det med journalisten Gary Lundberg (Sven Lindberg).

Ingen särskilt lysande film alltså, men ett bisarrt tidsdokument från seriemotståndets 1950-tal.

Melodikrysset nr 27 2009

Som så ofta när det gäller direktsändning – i dag från Mora – var dagens melodikryss lätt. Var kommer till exempel wienervalser från om inte från Österrike?

Hela tre svenska melodifestivallåtar var det i dag. Dels Jan Johansens ”Se på mig” från 1995, här dock i en engelsk version. Dels ”Hon kommer med solsken” med Östen med resten i 2002 års upplaga. Dels ”Tango, tango” med Petra Nielsen från 2004, eller ”Tängou, tängou” som hon av någon anledning sjunger.

Och så hörde vi Johnny Logans mer framgångsrika bidrag i Eurovision Song Contest, ”Hold Me Now”. Han tävlade för Irland och året var nittonhundraåttiosju.

Thore Skogmans ”Tiotusen röda rosor” – som här skulle ge singularen ros – blev en stor hit 1968 i Jan Höilands insjungning.

Året före, 1967, hade Anna-Lena Löfgren stor framgång med ”Lyckliga gatan”, som vi här hörde på franska.

Det är inget fel på någon av de här svensktoppslåtarna, men ibland klarar vissångare att göra ännu bättre låtar. Ett exempel är Mats Paulsons ”Det går en vind över vindens ängar”. Visste ni förresten att Mats också har gjort en Joe Hill-LP? Den finns förstås i diskografin i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

I främsta raden bland svenska vismakare finns även Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Så länge skutan kan gå”.

Dagens barnskiva var om möjligt ännu lättare. Vem känner inte igen ”Mors lilla Olle” och vet att den skrevs av Alice Tegnér?

Barn förekommer också i Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959, ”Sound of Music” – bland annat sjunger de ramsan ”Do-re-mi”.

Så återstår bara att redovisa svaret på en fråga med politisk anknytning. ”Det är proffsen som gör / att rosorna dör, / ge mig hellre en glad amatör” sjöng Tage Danielsson. Det här med rosorna syftar utan tvivel på Tages egen besvikelse över socialdemokratin, som han själv hade arbetat aktivt för i till exempel 1968 års valrörelse. 1968 var jag nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68. Jag hade då personlig kontakt med Tage om den lilla bok han skrev som bidrag till Socialdemokraternas valrörelse, ”En soffliggares dagbok”.

Bättre med människor som både reflekterar och reagerar med hjärtat än med valarbetare som bara fraktar andras argument! Jag har själv hyllat Tage genom att döpa en hel bok, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) efter en tänkvärd och hjärtskärande text av honom; vi minns den inte minst i en annan partiarbetares (S), Monica Zetterlunds, fina insjungning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 26 2009

Sommaren är som finast. Det är varmt, och i trädgården blommar Hurdalsrosen, lupinerna och pionerna. Och naturligtvis har jag drabbats av förkylning: en långvarig hosta har nu kompletterats med snuva och lite feber.

Som tur är var dagens melodikryss lätt – så brukar det ju vara, när krysset direktsänds, i dag från Kiruna.

Per Gessle var svaret på en fråga förra veckan, och i dag var det dags för Gyllene Tider. Det vi hörde var årstidsaktuella ”Juni, juli, augusti”.

Dagens två Eurovision Song Contest-frågor var urlätta, båda med svensk anknytning.

Malena Ernman tävlade för Sverige i år, med ”La Voix” som det ju inte gick så bra för.

För Helena Paparitzou, som tävlade för Grekland 2005, gick det desto bättre. Hennes ”My Number One” vann tävlingen.

Samma år deltog Martin Stenmarck i den svenska Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som jag totalt hade lyckats förtränga vid det här laget. Så jag fick klura lite innan jag kom på vad som dolde sig bakom Bamses sång om Lurvas.

Det finns ju betydligt bättre svenska schlager. Ett exempel är ”Jag vill ha en egen måne” av och med Ted Gärdestad. Men visst har väl Anders Eldeman använt den tidigare i Melodikrysset?

Och detsamma gäller Helen Sjöholms långkörare på Svensktoppen, Benny Anderssons ”Du är min man”.

Att Arne Qvick fick en jättehit 1969 med ”Rosen” berodde nog inte på att den hade det slags kvaliteter som utmärker Benny Anderssons låtar. Jag minns parties från min studenttid i Uppsala, där ”Rosen” nästan spelades sönder – folk skrattade så de grät över dess betagande töntighet.

Jättepopulär på sin tid (1983) var också ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats Rådbergs pappa Sven Rådberg arbetade förresten som försäljningschef på Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör. Men det var ju inte det som efterfrågades utan vem som hade skrivit texten. Jo, Ewert Ljusberg – som jag också känner lite. Han har bland annat skrivit någon kommentar här på bloggen.

Mer finstämda relationer speglas i ”Tea For Two”, som skrevs redan 1929 av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Finstämd är också Ulrik Neumanns ”Kärleksvals”, som börjar ”Som en sträng på gitarren”. Den förekom i Arne Mattssons faktiskt sevärda film ”Vaxdockan” (1962) med Per Oscarsson i huvudrollen.

En brist i min filmbildning är att jag aldrig har sett ”Hatari!”, också från 1962. I den förekom dock en låt som man inte kunde undgå att höra om man lyssnade på radio på den tiden, ”Baby Elephant Walk”. Här skulle den ge pluralen elefanter.

Leif Krantz gjorde deckarserien ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvudrollen för TV, och jag såg den med uppskattning, inte bara för dess uppsalaanknytningar. Signaturen, som vi här hörde, skrevs av Berndt Egerbladh.

Midsommaren är ju förbi, men vi kan väl ändå avsluta med den sånglek, ”Nu ska vi skörda linet idag”, som gav oss det svar som nu återstår att redovisa, lin.

Och strax ska jag gå ut i trädgården, inte för att skörda lin utan för att plocka en fin födelsedagsbukett till en gammal kompis, Anna-Greta Leijon. I eftermiddag ska Birgitta och jag uppvakta henne på 70-årsdagen. Men först ska jag ta bussen in till Uppsala och sen fortsätta med tåg till Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hitchcocks Repet

Alfred Hitchcocks ”Repet” (”Rope”) från 1948 är, med sina långa tagningar i ett och samma rum och med sitt begränsade antal agerande, vad man anar: filmad teater. Den som skrev pjäsen med samma namn var engelsmannen Patrick Hamilton.

Hamilton påstås ha inspirerats av ett verkligt kriminalfall, mordet på en annan ung man utfört av två studenter från Chicago, Leopold och Loeb, 1924.

”Repet” startar med att två studenter, Brandon Shaw (John Dall) och Phillip Morgan (Farley Granger) med hjälp av ett rep stryper klasskamraten David Kentley (Dick Hogan) men är egentligen mer ett drama om moral och moralfilosofi: har intellektuellt överlägsna människor rätt att till och med ta andras liv – och kan de, just genom sin intellektuella överlägsenhet, komma undan de sanktioner som lagen stipulerar?

De här båda unga mördarna uppträder verkligen utmanande. Kroppen stoppas i en kista, på vilken man lägger en bordduk och ställer ljusstakar. Det här makabra ”bordet” blir sedan centrum för den bjudning, till vilken de bland annat har bjudit den mördade Davids far och fästmö plus en del andra kamrater till både dem själva och deras mordoffer. En stor del av spänningen i den här historien ligger förstås i att gästerna undrar över vart den likaledes inbjudne David har tagit vägen.

Bland gästerna finns också mördarnas och offrets förre lärare Rupert Cadell (James Stewart), som de har hört hålla föreläsningar om mordet som skön konst. Brandon gör under kvällens lopp därför ständiga antydningar om det mord han och Phillip nyss har begått – han vill bevisa sin intellektuella överlägsenhet. Phillip visar sig inte ha lika goda nerver, och i pur nervositet ger han läraren, när denne ska gå, den döde Davids hatt. Och då förstår förstås Cadell att allt inte står rätt till.

Förebärande att han har glömt kvar en sak återvänder han därför sedan ensam till pojkarna i lägenheten och upptäcker efter en stunds verbal kamp kroppen i kistan. I slutet av filmens handling lever han därför farligt, åtminstone om man ser till vad den pådrivande i mördarparet, Brandon, skulle kunna tänkas göra med honom.

I just det avseendet slutar filmen ändå lyckligt, men Hitchcocks fokus ligger egentligen på något annat: lärarens, Rupert Cadells, skuld till att genom sina intellektuella tankelekar från katedern ha utlöst det mord han har uppdagat.

James Stewart spelar i det här avseendet (och också i övrigt) lärarens roll väl, men jag tycker kanske ändå inte att filmen fullt ut lyckas gestalta det moraliska dilemma som är brännpunkten i historien.

Konturlös början på Sommar i P1

Jag är en av de många som, trots att sommaren nu har anlänt på riktigt, ändå tillbringar mycken tid med att läsa tidningar och böcker, se på deckarserier i TV eller se deckarfilmer på DVD. I går kväll såg vi Wallander-filmen ”Villospår”, och snart kommer vi att regelbundet följa ”Komissarie Montalbano”, ”Morden i Midsomer” och ”Miss Marple” i TV.

I vårt hem står nästan alltid radion på, inställd på P1. Ofta avslutar vi lunchen med att, ibland samtidigt sysselsatta med annat, lyssna på ”Sommar”.

Jag har lyssnat på årets inledande tre program, men jag kan inte säga att något av dem riktigt har fångat mig.

Ingvar Kamprad är, hur man än ser på hans politiska förflutna, en person av stor betydelse för det svenska folkhemmet: han är mannen som har möblerat det. Men hans musikval var ganska torftigt, och hans företagarfilosofi med dess gnetiga sparsamhet så gammaldags att man kan undra, vad som kommer att hända med IKEA den dagen då andra får möjlighet att styra på egen hand.

Och för att hoppa till en helt annan generation: 28-åriga Hanna Hellquist fick god kritik för sin ”Karlstad zoologiska”, en bok som jag är nyfiken på men inte har läst. Som sommarpratare lyckades hon dock inte riktigt fånga mitt intresse, detta trots de anmärkningsvärt många vittnesmålen om fysiskt våld. Och först mot slutet, med ”Visa från Utanmyra”, lyckades hon tala till mitt musiköra.

Där emellan låg sommarprogrammet med Tomas Ledin. Han är en artist som jag förstås har lyssnat på, dock aldrig riktigt fångats av. Han hade en del intressanta stories att berätta – till exempel den om hur han och Marie lånade ut sin lägenhet till Bruce Springsteen, men jag tyckte ändå inte att programmet blev något av de mer minnesvärda. Det skriver jag trots att hans berättelse om sin familjehistoria – en farfar som var utackorderad till en snål och jävlig bonde i Ångermanland, farfaderns och faderns deltagande i det ödesdigra demonstrationståget i Ådalen 1931, farmoderns engagemang i Socialdemokratiska kvinnoklubben – var sympatisk.

Tomas Ledin, dessutom uppvuxen i det röda Sandviken, bär uppenbarligen på ett politiskt arv, men han behandlar det, som senast Åsa Linderborg pekade på i Aftonbladet den 21 juni 2009, med viss ambivalens: i en av hans nya sångtexter är det medelklassen som har hjälterollen: ”De går till jobbet varje dag / bär landet på sina axlar”. I refrängen sjunger Ledin: ”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar / Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.” Medelklassen är ”samhällets fundament”: ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss / utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet / De lever i en helt annan verklighet / står för långsiktighet och stabilitet.”

De textrader som Åsa citerar indikerar att sången i fråga mycket väl kunde antas som kampsång av Socialdemokraterna i Stockholms län.

När jag läste Linderborgs artikel och sen hörde på ”Sommar”, påminde jag mig att jag under proggeran i Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1978 publicerade en dubbelrecension av två plattor, som på sitt sätt framstod som ett intressant motsatspar:

Aldman-Ledin

Det kan vara intressant att jämföra kommersiella rockartister med progressiva.

* Tomas Ledin är en ganska hygglig artist, melodifestivalsbidraget ”Mademoiselle” till trots. Hans sång är bättre än den text och musik han skriver. Han backas effektivt av kompetenta kompmusiker, till exempel Janne Schaffer.

Ändå lämnar hans ”Fasten Seatbelts!” Polydor 2379151, 1978, distribution GDC) en känsla av tomhet efter sig. Musiken är rytmisk, men hård, metallisk på disco-vis. Vare sig ljudet av jetmotorer eller av stråkar ger plattan något extra lyft.

I texterna finns en stenhårt individualistisk frihetskänsla:

”Det är samma känsla som rock’n’roll
det är samma oerhörda drag
här kommer jag
med en vrålande lust
och med stålar i brallan
jag
med en sugande, otålig feeling
på vingar av stål.”

* I Lars Aldmans texter finns en helt annan upplevelse av frihet:

”Frihet! Jag erkänner inga gränser!
Folk som kämpar för dem vart jag än ser
Nu vet vi vad vi vill, och är beredda
Och vi fattar att ni är mycket rädda
För det börjar bli sent på jorden
och dags att sätta kraft bakom orden
och gud hjälpe den som kommer i vägen.”

Därmed inte sagt att jag skriver under på varenda text på Lars Aldmans och Haffsorkesterns ”Gud hjälpe!” (Nacksving 031-14, 1977, distribution Plattlangarna); ta som exempel ”Radhusrock”. Men den uttrycker en vilja och en, om än ibland valhänt, konstnärlig strävan. Den har inlevelse (”Den fulländade älskaren”) och mänsklig värme (”Barnvagnsvisa”).

Musikaliskt spänner den över göteborgsk rockmusik, en inte helt okomplicerad jazzmusik (”Och hör du”) och chilensk folkmusik (”Theresa”). Och nog föredrar jag Pelle Ohlssons ensamma fiol framför stråkarna på Ledins platta.

* * *

Som Tomas Ledin själv påpekade i ”Sommar”, har de gamla motsättningarna mellan proggarna och de kommersiella rockmusikerna senare tonats ner. Han berättade till exempel om hur han själv och Mikael Wiehe samarbetade om ANC-galan och hur de sedan har fortsatt att vara vänner.

Men jag undrar om han ännu bottnar i sitt eget förflutna, de där upplevelserna och värderingarna som har fått den av honom beundrade Bruce Springsteen att ta Woody Guthrie och Pete Seeger till sitt hjärta.

Så kom sommaren ändå

Vädret på midsommarafton var si så där. Vid femtiden tog vi oss i alla fall till Hembygdsgården och den sedvanliga resningen av midsommarstången. Först såg det glest ut, men sen – plötsligt när stången skulle resas – kom det i alla fall fullt med folk, också många barn som ville dansa runt stången.

Vi gick hem ganska snart, åt middag och såg sen tillsammans Alfred Hitchcocks ”Repet”.

I går, när Matti och Karin hade rest hem till Stockholm, fortsatte jag och Birgitta med mer film: från den DVD med Agatha Christie-filmatiseringar jag fick av henne på födelsedagen, valde vi att börja med ”Liket i biblioteket” (”The Body In the Library”, som i engelskt bokoriginal kom ut 1942). På svenska kom den ut 1944, men jag har den i en pocketupplaga från Delfin 1964 och läste den då. Det här var en filmversion med Geraldine McEwan i rollen som Miss Marple, och jag tycker nog att filmen som helhet är riktigt bra, inte minst som tidsbild. Miljöer, människor och dräkter återges som man föreställer sig dem när man läser Christie.

Det regnade när Matti och Karin skulle gå till stockholmsbussen, men i dag kom så sommaren ändå till slut. En blid värme och solsken lockade ut oss i trädgården. Birgitta har rensat land samt satt upp mängder av stinkpinnar med blodmjöl och ammoniak i alla de land som hittills har lockat rådjuren – plus några land till. Själv har jag planterat de stenpartiväxter jag fick av Matti och Karin på födelsedagen. Mitt nyrenoverade stenparti börjar se riktigt fint ut.

Trädgården går just nu, utöver förstås i friskt grönt, i de finska färgerna blått och vitt. För det blåa står lupiner, klint och akleja. För det vita står bondrosorna, Rosa alba maxima, som är översållade av ljuvliga, doftande vita rosor.

Efter väl förrättat värv i trädgårdslanden sätter vi oss vid trädgårdsbordet och njuter av sommaren som till slut ändå kom. Birgitta dricker kaffe, men jag väljer ett par glas Trocadero, som ju utöver fruktsaft också innehåller koffein. Som diabetiker är jag glad över att Vasa-bryggeriet i Kvissleby (nära min gamla hemby Juniskär) tillhandahåller en variant utan tillsatt socker och att Konsum här i Öregrund säljer de gammaldags läsksorterna det här sundsvallsbryggeriet tillverkar. Nu sprider sig Vasa-läskarna här i Uppland. Dottern, Kerstin, rapporterade här om dagen på sin blogg, att de nu också finns på Konsum vid Torbjörnstorg i Uppsala.

Den här junidagen har sommarens ljusaste natt.

Det här är den tid då Sverige är som vackrast.

Undra på att svenskarna ser midsommarafton som den riktiga svenska nationaldagen.

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Melodikrysset nr 25 2009

I går var det både midsommarafton och min födelsedag, och då gick alla utom jag upp tidigt. De som uppvaktade mig då – Birgitta samt vår son Matti och hans sambo Karin – sov i stället längre i dag. Själv gick jag upp för att ha hunnit duscha, klä på mig och äta frukost, innan det var dags för Melodikrysset. Men när krysset väl kom i gång, var hela gänget uppe.

Jag klarade samtliga frågor utom en utan hjälp: Karin visste att den som sjöng ”All That I Can Say” heter Mary J (Jane) Blige. Hade hon inte gett mig svaret, hade jag väl googlat på titeln, som jag uppfattade.

Nu är det inte alls så att jag bara kan musik av typen ouvertyren till ”Läderlappen”, som 1874 skrevs av Johann Strauss den yngre.

Också i till exempel den äldre schlagerrepertoaren finns det förresten låtar som jag har förträngt – ”Norrtälje” är ett bra exempel. Sen hjälper det inte att den sjöngs av Åse Kleveland, som jag respekterar i alla hennes roller: sångerska, kulturminister (s) i Norge, chef för svenska Filminstitutet med flera.

Lena Andersson hade 1971 en megahit med ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”. Sen försvann hon, men henne kommer man i håg för den här enda låten. Den är dessutom ett bra exempel på att även svensktoppmusik tydligt kan tolka tidens politiska stämningar, i det här fallet den gryende gröna vågen.

Ett bra exempel på att gammal musik kan slå på nytt är snyftaren ”I en sal på lasarettet”, som förr hördes med Lapp-Lisa. I min ägo har jag Maritza Horns LP från 1978 mest med skillingtryck, ”Jämmer och elände”, genom vilken den här sången, nu kallad ”Lasarettvisa”, åter blev mycket populär.

Owe Thörnqvist, som jag känner från Uppsala, har själv gjort en rad sånger, bland dem ”Dagny”, som lever årtionde efter årtionden.

Jag kan ju ta fel, men jag är inte säker på att ”Kärleken är evig” av Per Gessle i Gyllene Tider kommer att höra till det här evergreenfacket.

Få är nog däremot av annan mening, när jag säger att Cornelis Vreeswijk hör till kategorin riktigt stora svenska trubadurer. Ett tecken på det är det faktum att nya generationer av artister fortsätter att spela in hans låtar. I dag hörde vi till exempel Brolle sjunga ”Felicia, adjö”.

Vi hörde också en instrumentalversion av ”Du är den ende”, som, välförtjänt, blev en stor hit med Lill Lindfors.

Krysset började i dag med en låt, ”The Wonder of You”, som sjöngs av Elvis Presley men som jag för egen del inte räknar till hans bästa.

Mycket mer förtjust var jag då i en annan amerikansk låt, ”Mockin’ Bird Hill” från 1949, som 1951 sjöngs in på svenska av Alice Babs och då kallades ”Adress Rosenhill”.

Amerikanskt motiv har också ”San Fransisco Bay Blues”, här dock med en av sonens gitarrhjältar, engelsmannen Eric Clapton. Jo, sonens farsa gillar också Clapton.

Och så avslutar vi väl USA-spåret och dagens kryss med svaret på filmfrågan. Vi hörde Marilyn Monroe i Cole Porters ”My Heart Belongs To Daddy”, som förekom i filmen ”Some Like It Hot” ”Let’s Make Love”, på svenska ”Låt oss älska”.

Ja, det sista är väl en lämplig uppmaning så här i midsommartider.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Födelsedagsmorgon

I går kväll kom, till min stora överraskning, Matti och Karin hit, för att fira midsommar men också min 72-årsdag. Jag hade faktiskt inte en aning om det. Birgitta hade inte sagt ett knyst om det, inte heller Matti när jag pratade i telefon med honom.

Till att börja med fick vi en trevlig torsdagskväll tillsammans, såg bland annat Wallander-filmen ”Mannen som log”, i och för sig verkligen ingen trevlig historia.

I morse väcktes jag av ett födelsedagsuppvaktningståg som sjöng ”Röda små smultron”.

Dess förinnan hade alla tre varit ute i trädgården och plockat var sin underbar födelsedagsbukett. Och Birgitta hade fått ihop en smörgåstårta, som till och med överträffade flertalet av hennes tidigare fullträffar i genren.

Men innan vi satte oss runt det blomsterprydda köksbordet – vid min plats fanns ett glas med blommande törnrosor – fick jag presenter. Bland dem fanns nya konjakskupor (Chateau från Kosta Boda, signerade Bertil Vallien), en UNICEF-slips med små, små barn på och del 1 med fyra filmer på DVD med Agatha Christies ”Miss Marple”: ”Liket i biblioteket”, ”Ett mord annonseras”, ”Bertrams hotell” och ”4.50 från Paddington”. Så vi kan se på film i kväll också, om inte vädret blir bättre.

Birgitta har också för vana att lägga undan en del av de böcker hon beställer från Böckernas klubb för att sen ha dem till hands till födelsedagar och jular. Så jag fick en hel bunt böcker som jag är nyfiken på: Giovanni Boccaccios ”En liten skrift om Dantes liv”, Nils Claessons bok om pappa Stig, Slas, ”Blåbärsmaskinen”, Siri Hustvedts ”Sorgesång”, Plura Jonssons ”Resa genom ensamheten”, Jan Kjaerstads ”Kungen av Europa” och sist men inte minst Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”, som också innehåller en CD. Nu har jag trevlig sysselsättning även om det skulle regna resten av sommaren.

Men lite uppehåll måste det ändå bli, för jag har ju också trädgårdsarbetet att tänka på. Matti och Karin gav mig två kassar med stenpartiväxter, fina och delvis sällsynta sådana, som jag snarast måste få i jorden.

Mer om de här växterna i nästa inlägg.

Födelsedag och familjeträff

Barnen blir äldre och äldre. I går fyllde Anna 48. Det skulle förstås firas, så vi tog bussen in till Uppsala; kalaset skulle hållas i lägenheten på Idrottsgatan. Birgitta hade plockat några fina födelsedagsbuketter i trädgården i Öregrund, också handlat en del av ingredienserna till middagen på Konsum där. Sen var jag uppe på Konsum vid Torbjörnstorg och kompletteringshandlade bland annat läsk till den obligatoriska födelsedagsbålen med skivor av gurka, apelsin och citron.

Birgitta lagade, efter Annas önskemål, Biff Rydberg till hela gänget, tio den här gången. Du kan se bilder av huvudrätten – vi fick också avocado med räkor – samt av vårt Arabia-porslin (Valencia) och inte minst Birgittas nybroderade duk här. Till kaffet fick vi sen äppelkaka och whiskykaka, som Inger Grandell hade bakat och hade med sig.

Inger är Bengts fru; Bengt är pappa till Anna, som heter Kettner efter honom. Fast när Anna föddes, hette också Birgitta Kettner – efter skilsmässan återtog hon sitt flicknamn, Dahl.

Ända sedan Anna var liten har vi umgåtts på det här viset. När Anna fortfarande var barn kom alltid Bengt och Inger till oss på julaftnarna, och genom åren har vi haft många gemensamma födelsedagskalas. För resten har vi äldre i den här storfamiljen också umgåtts utan våra numera vuxna barn; då och då har vi till exempel ätit middag hos varandra. Jag vet ju hur trassliga och såriga förhållandena mellan frånskilda parter kan vara, men det här har vi varit lyckligt förskonade från. Och jag tror nog att Anna i yngre år mådde väl av att hennes båda familjer inte låg i luven på varann.

Anna hade med sig dottern Sara, snart 17. De andra två döttrarna var på kollo.

Och så hade hon med sig hunden, Sudden, som verkligen gör skäl för sitt namn. Kerstins och Bos barn, Viggo och Klara, började efter lite inledande tvekan gulla med den här i deras ögon väldiga hunden.

Matti och Karin kunde tyvärr inte vara med den här gången – tid och plats bestämdes mycket sent.

Före maten hade vi klarat av födelsedagsuppvaktningen. Av mig fick Anna böcker och en försvarlig bunt deckarfilmer.

I det väder som nu råder kan de komma till pass ute i sommarstugan vid Ekoln.

Regnsommar med Miss Marple

Sommaren blev kort i år. I går var jag visserligen ute i trädgården och rensade det alldeles nyanlagda stenpartiet från allt ogräs som genast sticker upp. Men i dag har det regnat, och jag har tillbringat en stor del av dagen med Björn Kumm och Tito – mer om det inom kort. I morgon ska jag försöka klippa gräset innan det kommer nya regn.

Jag är ensam hemma hela veckan – Birgitta är på UNICEF-möte i New York. I söndags kväll ringde hon tre gånger för att kolla hur det gick i EU-valet, och vi har talats vid även där utöver, om hennes besök på konserter (på Metropolitan bland annat), om New York-miljöer som vi har gemensamma minnen från och annat trevligt.

En tröst i regnet och ensamheten var att årets Miss Marple-serie började i TV 4 i kväll. Avsnittet, ”En ficka full av råg”, var väl så där men i alla fall begripligt. Ibland har jag, trots att jag har läst boken som filmen bygger på, haft svårt att hålla reda på alla figurer och bifigurer och betjänter och husor, som ju alla är misstänkta, men den här gången lyckades jag i alla fall fatta hela sammanhanget, och jag tror inte att det beror på att jag för åratal sen läste ”En ficka full av råg”, som jag för övrigt har i deckarbokhyllan här i Öregrund. Den här filmen är hur som helst rätt skruvad i det avseendet att det faktum, att en före detta husa hos Miss Marple förekommer i ett mordfall, genast ger Miss Marple tillträde till brottsplatsen, som finns på annan ort, och dessutom polisens tillstånd att utöva sin sedvanliga roll som privatspanare.

Det här är en film, inspelad så sent som 2008, och som Miss Marple ser vi Joan Hickson, som jag inte tycker spelar rollen med den lite näbbiga auktoritet jag förknippar med Miss Marple. Men vi vi får väl se hur hon klarar andra Agatha Christie-filmatiseringar.

Deckarhyllan här i Öregrund rymmer drygt sextio titlar av Agatha Christie, vilket inte ska tolkas som att jag generellt är christiefan. Hon har skrivit några pärlor, men många av hennes deckare om Miss Marple, Hercule Poirot och andra är skrivna på rutin; några av dem innehåller dessutom ytliga människo- och miljöskildringar, till och med fördomar.

Några filmatiseringar av hennes böcker har också blivit riktigt bra; ett exempel är ”4.50 från Paddington”, där Miss Marple spelas mästerligt av Margaret Rutherford.

Att många andra filmatiseringar av Christies böcker inte riktigt vill sig tror jag också, utöver valet av skådespelare, har att göra med att redan bokintrigerna är snåriga, bland annat med ett otal personer att hålla reda på – när man ser en sådan historia på film kan man ju inte, som när man läser den i bokform, gå tillbaka och kolla vem i helvete nu Adele Fortescue eller Miss Romsbottom var.

Det slår mig, när jag skådar ut över mina deckarhyllor, som finns i två olika rum, att förbluffande få av deckarklassikerna finns tillgängliga i bokhandeln. Det går långa perioder utan att man hittar pocketutgåvor av Christies bästa eller Dorothy Sayers’ genomgående mycket bättre deckare där.

Detsamma gäller böcker av Raymond Chandler, G K Chesterton, F Wills Crofts, Colin Dexter (redan!), John Dickson Carr/Carter Dickson, mycket av Arthur Conan Doyle, Dashiel Hammett, Ross Macdonald, Pierre Magnan, Helen McCloy, Patricia Moyes, Ellery Queen, H K Rönblom, Georges Simenon, Rex Stout, Julian Symons, Stieg Trenter och många andra.

Kunde inte något tillräckligt stort förlag, till exempel Norstedts, satsa på en månadsdeckarklubb? Eller kunde inte Ordfront ragga deckare hos olika förlag, även de större, till en särskild kvalitetsdeckarserie?