Sommar med Ulf Brunnberg

Jag hade en gång i världen en kompis som arbetade med teater och som berättade för mig att hans försök att engagera den dåförtiden fortfarande relativt okände Ulf Brunnberg i en föreställning han arbetade med stupade på att Brunnbergs ekonomiska krav var jättemycket högre än de övriga medverkande skådespelarnas.

Brunnberg är förvisso ett proffs inom sitt gebit, men jag har en stark känsla av att han har dragits till en del projekt av ekonomiska skäl. Missförstå mig nu inte: även Gösta Ekman, Björn Gustafson och Birgitta Andersson medverkade ju i filmerna om Jönssonligan – men jag har en känsla av att Brunnberg i högre grad än många andra har använt sin begåvning till kommersiellt lönsamma projekt.

Jag har redan tidigare – långt före hans värdskap i dagens Sommar – förstått att våra värderingar ganska starkt skiljer sig åt. Jag vet inte så värst mycket om Lidingöpartiet, som han tydligen har företrätt i fullmäktige hemmavid, men trots att han i sitt sommarprogram försökte lansera detta som ett opolitiskt parti, kunde ju vem som helst som lyssnade med hjälp av de frågor han tog upp själv konstatera, att han är en ganska typisk högerpopulist: Allt som gör livet värt att leva – bilism, ändliga och farliga energislag allt ifrån kol till kärnkraft – vill man (det vill säga såna som jag) ju förbjuda…

Missförstå mig nu inte heller här: Jag skulle inte drömma om att vilja stänga radion för människor av Ulf Brunnbergs typ. Det är bra att de får framföra sina åsikter i full frihet – liksom människor med diametralt motsatta uppfattningar. Det är det som är levande, demokratisk debatt.

Jag önskar att jag kunde kompensera de hårda orden ovan genom att säga något vänligt om hans musikval. Tyvärr kan jag inte det.

Barnbarnen och nu även dottern i Öregrund

Vi har lyckan att ha barnbarnen, Viggo och Klara, här hos oss i Öregrund i hela två veckor.

Bo kom hit med dem för en vecka sen och åkte sen på sin födelsedags- och språkresa till Turkiet. Ni kan följa hans öden och äventyr där på hans blogg.

Viggo och Klara stannade hos morfar och mormor, vilket inte medförde några som helst problem – de är vana vid oss och trivs här i vårt sommarhus och ute i trädgården. Jag har hängt upp gungan och satt ihop riddarborgstältet; riddar Viggo och riddar Klara ses nu då och då med svärd och sköld runt om i trädgården. Du kan här se bilder av dem ute i trädgården och av mormor Birgitta vid grillen.

Viggo, snart nio, läser själv Harry Potter på kvällarna – det kan du se här. Även Klara, sex, läser själv Harry Potter, men här i Öregrund har det nog mest blivit bilderböcker som morfar och mormor har läst som godnattsagor. ”Loranga, Masarin och Dartanjang” som serie väckte hennes stora förtjusning.

Veckans stora händelse är annars att Klara har tappat sin första mjölktand, som placerad i ett glas vatten snabbt förvandlades till en guldpeng. Men gluggen finns kvar att bese, här.

På dagarna har vi tillsammans gått till Konsum och handlat, gått till den stora lekparken vid klockstapeln, plockat blåbär i Floraparken, den stora allmänningen bakom vår tomt. Vi har också gjort badutflykter till Tallparken – Kerstins badbilder därifrån i förrgår kväll kan du hitta här.

I helgen anlände nämligen också Kerstin hit, till sin barndoms sommarland; hon har tillbringat sista jobbveckan före semestern i Visby, där hon har varit med om att genomföra stora och välbesökta evenemang. Kerstin har gått runt i trädgråden och promenerar just nu med barnen nere på stan. I går kväll kom gamla sommarbarndomsvännen Karin med sin dotter Stella hit och hälsade på, och barnen och deras mödrar fikade ute vid trädgårdsbordet.

Kerstin, Viggo och Klara ska vara kvar här hos oss hela veckan ut.

Melodikrysset nummer 27 2011

I dag hände något jag aldrig har varit med om förut: Jag försov mig och vaknade först när Melodikrysset just hade börjat. Barnbarnen, som är hos morfar och mormor i två veckor, väckte mig som tur var, och jag fick liv i radion redan under andra frågan, den om en kärleksaffär i militär miljö: filmen i fråga heter ”En officer och en gentleman”. Den har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Jag hade ju då missat första frågan, men i snabbgenomgången visade den sig vara busenkel: Vi hörde Jularbo-valsen ”Drömmen om Elin”. Den har också förekommit tidigare i Melodikrysset, faktiskt så sent som i år.

Ernst Rolfs ”Lägg dina sorger i en gammal säck” (1917) har vi också hört förut i Melodikrysset. Dess förlaga, från 1915, heter ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”. Melodin har också varit med i en film, ”Ryska snuvan”.

Och för att fortsätta på upprepningstemat: Också Mats Paulsons ”Fredriks gånglåt” har tidigare varit med i krysset; du kan förresten hitta texten ovan under Kulturspegeln, Melodikrysset. Mats hade jag lite kontakt med en gång i världen, när jag arbetade med min sångbok ”Joe Hills sånger”. Mats har nämligen också gett ut en Joe Hill-skiva.

Louis Armstrong har jag ett långt musikaliskt förhållande till; bland annat spelades han när jag gick på danskurs i Sundsvall en gång i världen. Jag har skrivit om samlingsboxar med hans musik och om hans självbiografi – du hittar även detta ovan under Kulturspegeln, fast under Musik. I dag hörde vi honom i ”What a Wonderful World”.

”Hej hå, hej hå, vi nu till gruvan gå” sjunger de sju dvärgarna i Disneys ”Snövit”, och då går de förstås genom en ort. Den här filmen har jag sett själv och även med barnen.

Att det var Miss Li som sjöng ”Oh Boy” kunde man ju inte ta miste på. Jag gillar henne, inte bara för att jag har sett och hört henne live på en socialdemokratisk partikongress.

Lena Philipssons ”Det gör ont” från Melodifestivalen 2004 kan man ju inte heller ta miste på ens om den som i dag framförs på engelska.

Som en övergång till de (för mig) lite svårare frågorna kan vi ta ”Amelia” med Tommy Nilsson. Men det skulle ju vara ett flicknamn, och en bra tumregel i fallet Eldeman är att man, om man är osäker, alltid kan testa om det möjligen är Tommy Nilsson.

Magnus Uggla har jag lyssnat en del på, men jag kan mer om honom som Karl Gerhard-tolkare än som låtskrivare. Så det krävdes lite möda att komma på att den spelade svenska poplåten heter ”Varning på stan” och innehåller den språkligt märkliga frasen ”Let’s go ner på stan”.

Varken Idol eller Idol-Ola Svensson ingår i mina musikaliska domäner, men Google hjälper: Det var han som sjöng ”Natalie”.

Förr i världen var det inte Idol i TV som gällde utan radions ”Upp till tretton” med Ulf Elfving. Jag har väl egentligen aldrig lyssnat på det programmet heller, och jag är notoriskt usel på signaturer – men den här gången dök i alla fall programtiteln fram ur minnets dunkla gömmor.

Nu ska jag äntligen raka mig, duscha och sen äta en mycket försenad frukost.

* * *

Är du på jakt efter ett svar till senaste Melodikrysset? Prova med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Ville Virtanen

Ville Virtanen är en känd skådespelare i Finland, inte minst på film. I Sverige är han, när det gäller film, fortfarande relativt aktuell som medverkande i filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna”.

Hans Sommar-program öppnade en dörr mot det finska Finland, det som både historiskt och, fortfarande, geografiskt finns så nära oss men ändå känns som en sluten och främmande värld för många svenskar. En förklaring till detta är förstås språket: finskan, ett finsk-ugriskt språk, är tillsammans med sina släktingar – estniska, samiska, ungerska och ett antal språk som talas av folk inom den nuvarande Ryska federationen – vad gäller ordstammar och grammatik mycket olik övriga europeiska språk och alla indoeuropeiska språk. Men bland finnarna odlas också sociala och kulturella attityder, många av dem oförargliga, andra – sådana som nu exploateras av de så kallade Sannfinländarna – precis som Virtanen framhöll främlingsfientliga och stötande inte bara för dem som utsätts för de här attityderna.

I Finland har också klassmotsättningarna tagit sig mycket mer militanta uttryck än till exempel i Sverige. Virtanen påminde om inbördeskriget mellan vita och röda, en uppgörelse vars brutalitet tidigare har skildrats både skönlitterärt och vetenskapligt. Dessa och ännu tidigare erfarenheter kan ju sedan ha spelat en roll för finländarnas seghet och slagstyrka i vinterkriget och fortsättningskriget mot det vida större Sovjetunionen, men detta eventuella samband blev inte tydligt i Virtanens program, som var starkare i enskildheterna än i den sammanhängande analysen.

Virtanens musikval bestod inte bara av men också av finsk musik, vilket var helt naturligt i just det här sammanhanget. Jag gladde mig alltså åt att få höra den gamle mästaren Olavi Virta, också ett stycke politisk musik som ”Viiniä malja martyyreille” med Tuomio Nurmari viides kolonna. I det sist nämnda fallet hade dock alla de svenska lyssnare som inte kan finska ett handikapp.

De inhemska rasisterna tacklade Virtanen med att spela Miriam Makeba, och slutnumret, ABBAs ”S.O.S”, tydde jag som ett nödrop från en nation, där Sannfinländarna i de senaste galluparna har blivit största parti.

Melodikrysset nummer 26 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Vem kände till exempel inte igen barnvisan ”Imse Vimse spindel”?

Och så vet man ju erfarenhetsmässigt, att när Eldeman spelar någon filmmelodi, kommer den väldigt ofta ur en James Bond-film. I den här rullen, där Spectre har stulit två atombomber, sjunger Tom Jones titelmelodin ”Thunderball”, på svenska ”Åskbollen”.

Mer film: ”En fattig trubadur” skrevs av Alvar Kraft och sjöngs av Edvard Persson i filmen ”Vart hjärta har sin saga” (1948). Senare har den här sången, med refrängraden ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”, blivit känd också i Cornelis Vreeswijks version.

Den enda fråga som i dag beredde mig visst huvudbry var låten med Shakira. Men ledtråden att sångerskan ursprungligen kommer från Colombia ledde mig in på rätt spår. Hennes fullständiga namn är, har jag inhämtat på Google, Shakira Isabel Mebarak Ripoll.

Lady Gaga är däremot, trots sitt namn, Stefani Joanna Angelina Germanotta, född i New York, som ju rymmer många med italienskt påbrå. Henne hör man i dag nästan överallt, så det var inte särskilt svårt att lista ut vem som sjöng ”Born This Way”.

En annan artist, Dame Edna, är inte born this way, det vill säga som dam. Bakom kjolarna döljer sig en man, Barry Humphries. I dag hörde vi henom i ”Wanna Dance With Somebody”.

Men Bryan Ferry, här i ”When Somebody Says You’re Wonderful”, slår, om ni frågar mig, alla de tre senast nämnda. Här var han soloartist – annars är han också känd från Roxy Music.

Som övergång till de återstående, svenska bidragen kan vi ta ”Barndomshemmet”, vars rad ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” skulle ge det sökta ordet, säd. Den slog igenom stort på svenska i Ernst Rolfs insjungning 1929 och i bröderna Björlings 1930, men Karl-Ewerts text är en svensk version av ”On the Banks of the Wabash, Far Away”.

Andra till ursprunget svenska låtar fick vi i dag i stället höra på engelska.

Britt Lindeborgs och Roger Wallis’ ”Judy min vän”, som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1969, fick i den engelska version som spelades i dag titeln ”Dear Mr. Jones”.

Också Per Gessles ”Gå och fiska”, som här skulle ge ordet rensa, fick vi i dag höra i engelsk version.

Så då kan det ju vara lämplig att fortsätta på den engelska linjen: ”Engelska flottan har siktats vid Vinga” heter det i en känd Lasse Dahlquist-melodi, vars titel är ”Oh boy, oh boy, oh boy”.

Musikalen med ABBAs alla hits har jag sett på Broadway, så det är klart att jag känner igen ”The Winner Takes It All”. Såg ni förresten Benny Andersson i ”Allsång på Skansen” här om kvällen? Tillfrågad där om någon person som hade gjort ett djupt intryck på honom, nämnde han Olof Palme.

Sen är det då något av det svenskaste av det svenska kvar att redovisa, Evert Taube. Men som så många riktigt stora svenska pesonligheter hade han förlorat sitt hjärta även till andra delar av jorden, gjorde bland annat många och långa resor i Italien. Många av intrycken därifrån blev till visor som är en del av den svenska sångskatten. Ett fint exempel spelades i dag, ”Natt i Ligurien”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 25 2011

Efter störtregnet i förrgår klarnade det upp, och vädret på midsommarafton blev riktigt fint här i Öregrund. Som seden här bjuder, gick vi till Hembygdsgården för att se midsommarstången resas och se dansen kring den. Det var roligt att se både barn och äldre hoppa omkring som små grodor – men nog var det väl en groda också när försångaren lockade deltagarna att sjunga ”Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru kär” (i stället för ”skär” – men att det ordet kan ha en annan betydelse än beteckningen på en färg vet väl folk inte numera).

Lite kul var det att ett par av midsommarfirarna vänligt hälsade på mig för att tala om att de brukade gästa min blogg för att kolla vad jag skriver om Melodikrysset.

Midsommardag eller inte – Melodikrysset missar jag inte.

Men nog tyckte jag att det fanns knepigheter i dag också.

Amanda Jenssen hör till exempel inte till de sångerskor jag brukar lyssna på, men det var alltså hon som sjöng ”Happyland”.

Som så ofta hade jag problem med den amerikanska TV-serien, den som i det här fallet utspelade sig i ett annat land än USA. Att det måste vara i Korea och således vara fråga om MASH (som jag faktiskt har sett delar av för länge sen) kom jag på först när jag hade löst operafrågan, närmare bestämt att den vi hörde i Giaccomo Puccinis ”Tosca” var tenoren Andrea Bocelli.

Operabalettföreställningen ”Svansjön” har jag sett flera gånger, men jag hade initialt svårigheter med att komma på vad det var som publiken enligt Eldeman såg. Ett slag verkade ordet ”balettskor” gå in, men så kom ett lodrätt svar och förstörde det. Jo, ”ballerinor” skulle det i stället vara!

Jag måste också bekänna att min förtrogenhet med Michael Jackson är bristfällig. Men det var alltså honom vi hörde i ”Billie Jean”.

En oboe känner jag däremot igen. Leonard Arner trakterade en sådan i musik av Poulenc.

Och svaret Just D kom jag faktiskt på redan innan jag hade hört dem i ”Tre gringos”.

Fast själv gillar jag mera Sara Varga. Jag tyckte hon fick en orättvist låg placering i årets melodifestival med sin ”Spring för livet”.

Om hon är ung är Tom Jones slitstark. Det var väl knappast någon som inte kände igen honom i gamla kära ”Delilah”.

Slitstark i melodikryssammanhang är också Pierre Isacsson, så även ”Då går jag ner i min källare” från 1974.

Också Lee Hazelwood har förekommit i ett antal tidigare kryss. Men vem var det han sjöng duett med i ”Vem kan segla förutan vind”? Jo, Nina Lizell.

Barnvisor brukar sitta i mitt musikminne, särskilt om jag själv har sjungit dem under min egen skoltid. Så jag känner genast igen ”Veva, veva positiv”, vet också att det förekommer en apa i den.

Kvar att redovisa är då en sång som finns med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”: Olle Adolphsons och Beppe Wolgers’ fina ”Mitt eget land”. Du hittar hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Men jag kan ändå inte låta bli att avsluta med ett textavsnitt, som känns särskilt angeläget i dagens Sverige:

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Gemenskap och glädje önskar jag er alla denna midsommar!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Loranga, Masarin och Dartanjang som serie

Den första boken om Loranga, Masarin och Dartanjang kom ut 1969 och innebar, att Barbro Lindgren (född 1937) kom att räknas in bland landets främsta barnboksförfattare. För förlaget, Rabén & Sjögren, blev även denna Lindgren en bekräftelse av ställningen som landets främsta barnboksförlag.

Barbro Lindgrens figurer har vandrat vidare från hennes böcker till TV, grammofonskiva, tecknad film, teaterpjäs och operaföreställning, och nu tar de klivet in också i serievärlden: ”Loranga, Masarin och Dartanjang, del 1” (Positiv förlag, 2011) heter serieversionen, gjord av Sara Olausson, känd bland annat från Galago.

Den som har läst bokförlagan känner genast igen figurerna: Masarin som tillsammans med sin pappa Loranga – han som alltid går omkring i gul-orangerandig (lorangafärgad) badrock och har en blommig tehuva på huvudet – bor ute på den svenska Vischan, och så förstås också Lorangas barnslige farfar Dartanjang, som bor i vedboden. Att vi känner igen dem beror inte bara på att de gör de saker de gjorde i bokförlagan; så vitt jag minns tecknades de i denna av författaren själv, och Sara Olausson har på pricken fångat dem i just det skicket. Skickligt gjort, eftersom serieformen ju rymmer många fler och mycket mer varierade bilder än bokförlagan. Vi får också återknyta bekantskapen med morfar, en riktig knäppgök, som mycket riktigt tror att han är en gök och därför bor i en tall.

Sara Olaussons serieversion ligger mycket nära Barbro Lindgrens bokoriginal, men eftersom hennes seriebilder är både vackra och fantasifulla, tycker jag det är en poäng. Jag har förstått att Sara är Barbros systerdotter, så möjligen bär de ett gemensamt arv.

Att just nu göra en serieversion av Barbro Lindgrens anarkistiska barnbok känns som en spark i skrevet på den sittande borgerliga regeringen och dess deklarerade arbetslinje. Det hjälper inte att Arga gubben försöker kontrollera Loranga & co – de fortsätter sitt anarkistiska liv och lyckas till och med, trots att de saknar all kreditvärdighet, få stora mängder varm korv av Varmkorvgubben utan att betala.

”Ta ett arbete och förstöra mina bästa år?” och ”Men jag måste ju vara hemma och leka med Masarin!”, som ett par av pappa Lorangas centrala repliker lyder.

Alla andra märkliga aktörer i den här historien – giraffen, alla tigrarna, de röda och gula ugglorna i hönshuset – ska vi bara inte tala om. Dem får ni läsa om själva.

Dubbelt födelsedagsfirande

Vår Anna fyller år den 14 juni, jag själv den 19 juni. I år hade Anna 50-årsdag, och den firades i stället lördagen den 18de för att göra det möjligt för många att komma och uppvakta och delta i födelsedagsmiddagen på kvällen. Festligheterna hade förlagts till Bygdegården Anna Wittlock, Eriksbergsgatan 8 i Stockholm; mellan klockan 14.00 och klockan 18.00 var det öppet hus, och sen blev det middag för dem som hade anmält att de ville vara med om det också.

Syskon, barn och andra närstående hade bildat festkommitté och förberett alltihop, och det flöt som en dans. Vädret var nådigt, och mottagningen kunde därför förläggas till en öppen innegård, som snart fylldes av gratulanter. Det dröjde inte länge förrän presentbordet dignade av presenter.

Jag tror inte att någon tycker illa vara, om jag särskilt nämner ett bidrag, som gjorde den här festen till den succé den blev: Annas syster Kerstin anlände från Uppsala med en bil packad med kakburkar, egna samt lånade av oss och andra. Men det var inte burkarna utan innehållet som var så imponerande: Kerstin hade valt att hylla sin syster på hennes 50-årsdag genom att baka 50 olika sorters kakor. Och det var verkligen inte nödtorftigt maskerade varianter av samma kakor det handlade om. Alltsammans, smak, utseende, färg och så vidare, gjorde ett fantastiskt intryck på de församlade – alla talade om de här kakorna. Jag kan åtminstone bjuda er på bilden av dem på Kerstins blogg, här.

Senare blev det buffémiddag också. Många hade bidragit med egna läckerheter.

Det hölls förstås tal till födelsedagsbarnet. Här vore många värda att nämna, men jag vill särskilt nämna två. Mamma Birgitta höll ett långt tal direkt ur hjärtat, och så imponerade en mindre van talare – yngsta dottern Ella – stort på oss allesammans. Sen bör jag nog också nämna mellandottern Amanda, som höll ihop programmet under hela middagen och dessutom spelade Beethoven för oss på piano.

Men vad som var så påfallande – både om man ser till alla uppvaktande och till talen senare på kvällen – var den personliga och ytterst hjärtliga tonen. Anna har haft roller även i det offentliga livet, men till den här födelsedagsfesten var det ingen som kom av ämbetsplikt. Alla kom för att de tyckte om Anna och i olika skeden av hennes liv hade varit hennes vänner.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få träffa en av Annas barndomsvänner, Ammis, som bodde ovanför oss på Idrottsgatan i Uppsala, där vi för övrigt fortfarande bor. Henne talade jag länge, länge med, både om forna tider i barndomens Uppsala och om vad livet senare har burit med sig.

Andra stannade kvar ännu längre, men vi gamlingar valde att åka hem när taffeln bröts. Vi fick skjuts av Annas pappa Bengt och hans fru Inger och tog först en sväng förbi Annas hus i Rinkeby för att lämpa av några bougainvilleor Anna hade fått i present. Eftersom det hade hunnit bli så sent, fortsatte vi inte till Öregrund utan stannade över natten i Uppsala.

På söndag morgon – den 19 juni – blev jag själv uppvaktad på sängen av Birgitta. Det var nämligen min 74-årsdag. Jag fick en morgonpresent, en väldigt fin ny marimekkoskjorta, och sen blev det – som seden är i vår familj – smörgåsbakelse till morgonkaffet. Den räckte även till lunch åt mig, när jag hade löst Melodikrysset.

Birgitta hade för sin del åkt före till Öregrund för att kunna ta emot mig med födelsedagsmiddag, blommor och presenter. På köksbordet stod till exempel en praktfull bukett med röda pioner och vita albarosor. Och så öppnade jag, långsamt och njutningsfullt, paketen med böcker och DVD-filmer; vi såg förresten en gammal italiensk film bland dessa senare på kvällen.

Bland böckerna fanns en barnbok med sånger illustrerade av Elsa Beskow, skrivna och tonsatta av Alice Tegnér. Den läste jag i sängen, och jag tror inte att det bara var cognacen och whiskyn jag fick som lockade mig att sjunga några av dem högt.

Melodikrysset nummer 24 2011

Jag var alltså i Stockholm i går, på kalas för vår Anna som fyllde 50 år här om dan.

Vi kom till lägenheten i Uppsala först sent på kvällen, så det fanns ingen möjlighet att då ge sig i kast med veckans melodikryss. I stället har jag, på en lite konstrande dator, i dag lyssnat mig igenom webbsändningen.

Det här krysset innehöll verkligen lustiga kast.

Näst sist spelade Anders Eldeman Evert Taubes ”Knalle Juls vals” från 1953, som dessutom skulle ge något för årstiden mycket atypiskt, gran.

Men vi fick också höra Carl Anton (Axelsson) sjunga sin fina ”En tango i Ladängsviken”, med en text som doftar midsommarnatt. Carl Anton har jag för övrigt hört live på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm, också sett honom på partiexpeditionen när han var uppe och träffade Mona Sahlin.

Somrigt och samhällsengagerat passar också in på den brittiska gruppen Coldplay, som vi i dag hörde i ”Strawberry Swing”. Den här gruppen har bland annat engagerat sig i Band Aid och för Amnesty.

Jag såg att många hade varit inne på min blogg i går, uppenbart för att se vad jag hade kommit fram till i fråga om det här krysset, och jag kan förstå det: det var bitvis rejält svårt.

Vad man för egen del tycker är svårt beror ju av vad man lyssnar på, men i det här krysset spelades en låt som – trots att den svenska versionen har gjorts av en gammal schlagerräv, Gunnar Wiklund – beredde mig en del besvär. Bill Furys original hette ”I Will”, men vad hette Wiklunds svenska cover? Jo, ”Tyvärr”. Den gjordes 1962 men har inte avsatt några märkbara spår hos mig.

Gamla filmer brukar också vara mitt bord, inte minst om Fred Astaire dansar i dem. Och en av hans partners, Ginger Rogers, beundrade jag gränslöst redan som mycket ung – jag hade ett foto av henne i ett ärvt filmstjärnealbum, ”Filmens stjärnor”. Men det tog sin tid för mig att komma på att de här båda tillsammans gjorde ”Change Partners” – byta partner – i filmen ”Carefree” från 1938.

Peter Settman har jag regelbundet sett i ”Så ska det låta”, men jag har faktiskt aldrig sett hans och Peter Granbergs TV-serie om Ronny och Ragge. Här underlättades dock lösandet av att de här båda rollfigurerna förekom i sångtexten.

Ena halvan av det här kryssets enda dubbelfråga beredde mig också visst huvudbry. Den andra delfrågan illustrerades av Kai Gullmars (Gurli Maria Bergströms) och Gus Morris (Gustaf Wallenius) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, som ursprungligen fanns med i filmen ”Adolf i eld och lågor” från 1939. Men vad var det vi hörde på spanska? Jo, det måste ha varit ”Sweet Home Alabama”, en låt som Lynyrd Skynyrd gjorde i original 1974.

Veronica Maggio har jag förstått har fått ett rejält genombrott med sin nya platta ”Satan i gatan”, för övrigt ett uttryck som min dotter Kerstin ibland använder på sin blogg. ”Nöjd”, som nu spelades, är äldre – men det var ju inte särskilt svårt att knäcka hennes efternamn, när det till slut fattades bara ett G i det.

Riverdance var också lätt som en plätt – dem har Eldeman spelat tidigare.

Cat Stevens (även känd som Yusuf Islam) såg jag som gäst hos Skavlan. Här fick han sjunga ”Another Saturday Night”. Hans insjungning är från 1974, men låten är äldre än så, från 1963.

Sen är det bara svenska schlager kvar.

Det vill säga, ”Leva livet”, som Lill-Babs låg på Svensktoppen med 1963, är inte från början en svensk låt: Stikkan Andersson satte svensk text till Lesley Gores ”It’s My Party”.

Däremot är ”Tusen och en natt” svensk, den svenska vinnarlåten i Melodifestivalen 1999, framförd av Charlotte Nilsson, senare Perrelli. Svarsårtalet skulle här skrivas med bokstäver, nittionio.

Och så går vi då i mål på Arlanda, ett något oegentligt flygplatsmål, eftersom det flygfältet inte fanns 1943, när Jules Sylvain och Waldemar Dahlquist skrev sin ”Flygarevalsen” (”Hemåt på stolta vingar”).

Nu ska jag bege mig till Öregrund, dock inte per flyg utan med buss 811.

Birgitta har åkt i förväg för att förbereda födelsedagsmiddag; jag fyller 74 i dag.

I morse uppvaktade hon mig här i Uppsala med smörgåstårta och en ny, fin marimekkoskjorta.

Men jag anar att det kommer mera, när också jag har hunnit ut till Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En morfars glädjeämnen

Ibland trasslar det till sig för Bo och Kerstin, föräldrar till Viggo, snart 9, och Klara, 6 i våras. Hjälp behövs med att hämta barnen från dagis och fritids, och det är klart att morfar och mormor ställer upp, även om det betyder att vi måste åka in till Uppsala från Öregrund.

Birgitta handlar ingredienser till en våffelmiddag, och sen går vi för att hämta var sitt barn: Birgitta till Domarringens skola, där Viggo finns även efter skolavslutningen, och jag till Klaras dagis, som ligger bakom högstadieskolan Tunaberg.

Klara avbryter leken ute på gården och kommer rusande till morfar, full av entusiasm hela lilla hon. Ryggsäcken, jackan och cykelhjälmen ligger redan klara. Vi går och hämtar cykeln, men Klara leder den snällt bredvid morfar, fast hon ju nu kan cykla, på riktigt. Det visar sig, när vi sen kollar med Kerstin, att hon har instruerat barnen: morfar och mormor går, och numera orkar de inte heller gå särskilt fort.

Klara har ju tidigare gått från dagis hem till morfar och mormor, så hon hittar vägen bra – tvekar bara lite om vilket av de fyra vita sockertoppshusen på Idrottsgatgan vi bor i. När vi kommer innanför dörren, viker hon snyggt ihop sina ytterkläder och lägger dem tillsammans med ryggsäcken på pallen bredvid dörren. Fast efter en stund kommer hon på att hon ju har med sig en teckning från dagis åt morfar och mormor, så hon hämtar den i ryggsäcken.

Morfar och Klara sätter sig i en av sofforna och pratar en stund i avvaktan på att också mormor och Viggo ska anlända. När de hörs i ytterdörren, störtar hon i väg för att hälsa på mormor, och morfar går också dit och hälsar på Viggo.

Mormor tar fram den nya tröja hon egentligen stickade redan till Klaras födelsedag, givetvis i Klaras favoritfärg rosa. Klara fick se den på födelsedagen, men då var den inte färdig. Men nu är den klar, och den passar perfekt!

Mormor har förberett våffelmiddag, och snart sitter vi runt köksbordet alla fyra. Morfar och mormor gör våfflorna matigare genom att äta dem med burkkaviar, rödlök och gräddfil, och även Klara prövar det, men också drottningsylt och socker. Viggo håller sig till socker. Båda äter ordentligt, och mjölken till hinner faktiskt ta slut.

Senare, när de ser tecknad film i TV, får de också Coops Prima cantuccini-skorpor och var sitt glas läsk. Det finns två sorter, kanel och vanilj, och särskilt kanelskorporna gillar barnen mycket.

När de roliga tecknade filmerna tar slut, är det inte lika roligt längre – alla barnbarnens leksaker och böcker och filmer har vi ju tagit med till sommarhuset i Öregrund. Klara ber morfar om papper att rita på, och Viggo vill gärna att han ska gå med honom ut på gården.

Morfar är beredd att sätta på sig skorna och göra så – men genom fönstret i vardagsrummet kan han och Viggo plötsligt se mamma Kerstin svänga in på gården på sin cykel.

Kerstin kommer in och sitter och pratar en stund, men snart är det dags att cykla hem med barnen: det är läggdags, särskilt för Klara som gäspar stort.

Men Klara har berättat för morfar att hon vet att vi ska träffas snart igen: först på Annas 50-årskalas på lördag, sen i hela två veckor på morfars och mormors land i Öregrund.

Det tycker också morfar ska bli härligt!

I augusti förenklas lämnings- och hämtningspusslet för Bo och Kerstin. Då börjar nämligen Klara i sexårsverksamhet i Domarringens skola, där storebror Viggo redan finns. Som hon längtade efter honom när han började där och inte längre gick kvar på dagis tillsammans med Klara. Hon grät floder och sa:

– Jag vill också gå i Viggos skola!

Nu ska det alltså bli av snart. Klara har redan haft ett slags sommaravslutning på sitt dagis, och både mamma och Viggo var med. Mamma tog förstås bilder, och dem kan ni ta del av på Kerstins blogg, här.