Det är bara kvalitet som gäller, också när det gäller barnskivor!

Den femte CDn i serien med skivor som hör till Bonniers’ ”Barnkammarboken” heter ”Älskade ramsor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen/Alfie 334 23233, 2011) och är den hittills svagaste i serien.

Uppläsningarna av ramsorna ger dem ingen ny dimension. Man får vara glad när en ramsa ibland – som när Jerry Thåström läser Carin Wirséns ”Tappre Tulle” – faktiskt låter hyggligt.

Sångmaterialet innehåller åtminstone några få hyggliga nummer och åtminstone något riktigt bra.

Tony Könberg, Tord Lundgren och Micke Hägestam lyckas åtminstone hyggligt med ”Lilla bocken Bruse”. Men det är bara att konstatera att ett antal barn lyckas oändligt mycket bättre med ”Var är tummen” än Marit Eriksson gör i sin sockersöta version av Johannes Brahms och Gösta Rybrants ”Nu i ro slumra in”.

Bäst på den här skivan är dels Micke Andersson-Knut med Lennart Hellsings ”En liten bit” och så, framför allt, Lena Nyman med ”Vargsången” av Astrid Lindgren och Björn Isfält.

Den senare är hämtad rakt av ur filmen ”Ronja Rövardotter”. Den fråga som osökt inställer sig är varför man i flertalet fall på den här skivan liksom de övriga i serien har satsat på amatörism och svensktopp i stället för kvalitet. Är inte barnen värda det allra bästa?

En film om förälskelse

Clint Eastwood, som vi oftast förknippar med mer actionfyllda filmer, regisserade och spelade själv den manliga huvudrollen i en film, som snarare måste betecknas som romantisk, ”The Bridges of Madison County” (1995), på svenska ”Broarna i Madison County”. Den är baserad på en roman med samma titel av Robert James Waller, men efteresom jag inte har läst den, har jag ingen berättigad uppfattning om den.

Filmen är mycket amerikansk, inte bara för att den utspelar sig i Iowa, desutom i en miljö där folk noga håller reda på varandras privatliv. Också filmens kärlekshistoria är, när det gäller den mer fysiska sidan av saken, skildrad med amerikansk återhållsamhet. Enda gången då vi får se den kvinnliga huvudpersonen naken är hon ensam i badkaret och då med mängder av badskum strategiskt placerat över sig. Den manliga huvudpersonen exponerar sig ungefär lika mycket/lite, när han ses tvätta sig vid en utomhuspump.

Fast när jag skriver om detta, gör jag filmen orättvisa. Den skildrar med stark inlevelse och medvetet återhållna konstnärliga medel en förälskelse mellan två vuxna människor, av vilka den ena år bunden av äktenskap, man plus två halvvuxna barn.

Huvudhistorien börjar vardagligt ute på en gård ute på landsbygden i Iowa: Där lever Francesca – Franny – Johnson (Meryl Strep) sitt liv tillsammans med man och tonårsbarn – de övriga i familjen ska dock just i väg till en flera dagar lång marknad på annan ort. På vägen utanför huset stannar därefter en bil med en ensam man, Robert Kincaid (Eastwood), som frågar efter vägen till en bro en bit därifrån.

Filmens passionshistoria är från och med då, ett lite trevande samtal och lite iste inne i köket, gjord i ett långsamt och övertygande tempo, där ingenting skildras som avgjort på förhand. Genom samtalet får vi till att börja med, liksom de själva genom frågor och svar, en bild av de här båda: Han fotograf på uppdrag för National Geografic – så småningom framgår det också att han är frånskild. Hon född i Syditalien men medförd till USA av en amerikansk soldat, till hans fädernesgård, där hon efter en period som lärarinna blir hemmafru med två barn.

Hon har uppenbarligen gjort sin plikt som god hudstru och mor, även om hon, hunnen så här långt i livet, så småningom inför besökaren kan erkänna, att livet kanske inte blev riktigt som hon hade drömt.

Och det här långsamma tankeutbytet mellan dem, det kanske skickligaste i hela filmen, leder naturligtvis till den attraktion som får henne att följa med i bilen och visa honom vägen till bron han letar efter och sen att bjuda honom på middag hemma, vilket till slut ändar i pssionerat sex (som vi alltså inte konkret får se men ändå starkt upplever).

De här dagarna av underbar samvaro och passion måste naturligtvis på något sätt få en lösning innan Francescas man och barn kommer tillbaka hem. Ska hon lämna dem och åka i väg med Robert?

Han säger, och verkar mena det, att han visserligen genom åren har haft historier med olika kvinnor på olika håll, men att den här attraktionen inte liknar någon annan. Men till slut bävar hon ändå inför en brytning och låter Robert åka sin väg. Så nästa dag välkomnar hon, med tillkämpad glättighet, maken och barnen hem igen. Någon dag senare ser hon, för ett ögonblick lämnad ensam i makens bil, Robert ute på gatan i den närbelägna staden, och därefter åker han i sin egen bil ut ur hennes liv.

På det konkreta planet i alla fall.

När hon till slut dör – maken har dött före henne – hittar de nu vuxna och själva gifta barnen inte bara hennes testamente utan också en dokumentation, riktad till dem i form av foton och dagböcker, av den där för dem dittills okända passionshistorien, också en minnessak hon gav Robert innan de skildes åt. Det visar sig att den och fotona har skickats till henne efter hans död.

Nu kommer också förklaringen till något vi tittare konfronteras med redan i filmens början, att mamman i sitt testamente uttryckligen önskar bli kremerad och få askan strödd i vattnet från en av de där broarna i Madison County. Askan efter hennes kortvariga kärlek Robert har nämligen också strötts ut där.

Det här slutet, inklusive scenen där sonen och dottern faktiskt står på bron och strör ut hennes aska, har inte bara romantiska utnn också sentimentala drag, men som helhet är ”Broarna i Madison County” ändå en sevärd bitterljuv kärlekssaga.

Också musiken och skildringen av landskapet med dess olika skiftningar och av samhället med människor och bilar och billjud bidrar till att göra ”Broarna i Madison County” till en sevärd film.

Ett slags road movie men utan riktig nerv

”Resa i natten” gjordes 1955 då jag ännu inte, som något senare, hade börjat se praktiskt taget alla nya filmer på bio.

Manus skrevs av Olle Hellbom, som numera mest är ihågkommen för sina Astrid Lindgren-filmatiseringar, men ännu intressantare är det att notera, att filmen regisserades av Hampe Faustman, en visserligen ojämn men sällan ointressant svensk filmmakare. Redan hans namn motiverar att TV har visat ”Resa i natten”, och raden i rollistan av mycket goda skådespelare från den aktuella perioden lockar också.

För mig som var i tonåren under 1950-talet är det också roligt att få se detaljer – till exempel golvlampor – som är så typiska att de nu känns som tidsmarkörer.

Sammantaget är ”Resa i natten” inte en särskilt lycklad film. Flertalet av filmkritikerna vände tummen ned, men av dem jag regelbundet läste på den tiden var Nils Beyer i Morgon-Tidningen (gamla Social-Demokraten) negativ, medan Karl Ekwall i Afton-Tidningen såg förtjänster hos den här filmen. Just de här båda (S)-märkta tidningarnas bedömningar kan vara intressanta att notera, eftersom också Hampe Faustman hörde hemma på vänsterkanten.

”Resa i natten” har dock ingen politisk tendens. Däremot är den, i egenskap av ett slags road movie om lastbilschaufförers liv, släkt med den neorealistiska italienska efterkrigsfilmen. Lastbilarna, vägarna, mackarna, långtradarfiken, jargongen – alltsammans fångas fint i Rune Ericsons svartvita foto.

I detta har Olle Hellbom vävt in fem människors komplicerade relationer. Långtradarchauffören Gösta Lundberg (George Fant) har varit gift i åtta år med Birgitta (Eva Dahlbeck), och hans myckna bortovaro och hisoria med lifterskan och revyskådespelerskan Anna-Lisa Kaller (på scenen Irene – ”Ajrin” som i ”Goodnight Irene” – Haller), spelad av Ulla Sallert, hotar äktenskapets bestånd.

Det andra paret i filmen med problem är Åke Eriksson (Sven-Eric Gamble), också han långradarchaufför men inkallad, varvid han bland annat är med om en minolycka, och hans tjej Britt-Marie (Amy Jelf) som, när de träffas, gråter och trasslar utan att berätta varför för Åke.

På en av sina resor tar Gösta vägen över Britt-Maries föräldrahem och får där av Britt-Marie veta att hon väntar barn, fast med en annan än Åke.

Den från förläggningen förrymde Åke, som har fått logi hos Gösta och Birgitta, lägger, vad man förstår på grund av Britt-Maries avvisande attityd, an på Birgitta, när de är ensamma hemma, men trots viss kurtis blir det inget där. Men han har för Birgitta berättat om Göstas snedsteg, så hon lägger på luren, när Gösta ringer.

Till slut kommer Gösta ändå hem efter en bilolycka – han har svimmat under körning, vilket visar sig bero på blodsockerfall, en effekt av diabetes. På hemvägen har han för egen del redan gjort sig av med den, som det visar sig, i fråga om mansrelationer lättflyktiga Anna-Lisa, och nu stundar en uppgörelse med den som han tror otrogna hustrun. I rätt ögonblick förenklas pusslet av att polisen ringer på och hämtar Åke, och så talar det äkta paret ut och försonas.

En månad senare sitter Gösta och Åke åter tillsammans i förarhytten på en långtradare. De tar en extra sväng förbi huset där Britt-Maries föräldrar bor och där även Britt-Marie finns. Gösta släpper av Åke, som ska göra ett nytt försök.

* * *

En av de roliga sakerna med att se gamla långfilmer är alla skådespelare man känner igen. Några sådana i den här filmen är Catrin Westerlund som bensinmacksanställd, Arne Källerud som långtradarchaufför och inte minst sångerskan Barbro Hörberg som Anna-Lisa Karlssons/Irene Hallers liftarkompis. Och så vill jag av personliga skäl nämna ytterligare en långtradarchaufför, Mankan, spelad av Bengt Sundmark, sedan länge död men förr i världen gift med Birgittas syster Karin.

Melodikrysset nummer 47 2011

Dagens melodikryss innehöll en del frågor som ligger utanför min normala kunskapssfär, men jag har lyckats klara även dem. Ett exempel: ”Big Brother” med Adam Alsing har jag aldrig tittat på.

Och ”You’re Beautiful” med James Blunt har jag möjligen hört förut men ändå inte riktigt lagt på minnet.

Men sånt får man stå ut med. Andra kan ha haft det svårt med sådant som jag tyckte var jättelätt.

Jag förstod till exempel genast att krysset inleddes med Lars Forssell och ”En fransman i Stockholm”. Jag har allt av Forssell på skiva, inklusive det lilla han har sjungit in själv. Till Forssell har jag ett långt och hjärtligt förhållande: Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att engagera honom på vår recentiorsafton 1960, där han talade under rubriken ”Att protestera i Sverige”. Jag fick hans tillstånd att ta med två av hans visor i min sångbok 1970, ”Upp till kamp!”. Birgitta och jag träffade honom i samband med några av Svenska akademiens evenemang, och han skrev på talmannens, Birgittas, uppdrag ett beställningsverk åt riksdagen. Jag har skrivit en del om honom här på bloggen och bland annat fått vänliga kommentarer från hans son, Jonas. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Musik.

Olle Adolphson är en annan svensk vismakare jag har allt av på skiva. Självfallet har jag också skaffat artisthyllningen till honom, ”DubbelTrubbel”, där Mauro Scocco medverkar med det vi hörde i dag, ”Världen som var min”.

Texten till Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor” har jag återgett ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Lille Bror Söderlundh tonsatte den 1939.

Religiös är jag inte, men jag har inget emot att lyssna på andlig musik, och jag gillar Frälsningsarméns projekt att ge ut skivor med kända artister, som sjunger psalmer och frälsissånger. Ett exempel hörde vi i dag: ”Guds källa har vatten till fyllest” med Niklas Hjulström.

Om jag inte gillar program av typen ”Big Brother”, gillar jag desto mer ”På spåret” – jag såg förstås säsongspremiären i går kväll. Då spelades för övrigt en ny signaturmelodi, inte den vi tidigare har fått höra, Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegalopp”. Här skulle man svara vad man passerar under tågets förflyttning och svaret skulle bli perrong, men man får väl hoppas att tågen också fortfarande stannar vid en och annan sådan.

Ett annat slags kommunikationsmedel, flyg, förekommer i filmen ”En officer och en gentleman”, där man spelar ”Up Where We Belong”.

Den här filmen är, som så ofta är fallet med Eldemans frågor, ett fall av återbruk, och som för att ytterligare befästa sitt rykte på den punkten, fick vi i dag åter höra en melodi som förekom även förra veckan. Då fick vi höra ”När vindarna visakar ditt namn” med Roger Pontare. I dag fick vi höra den i karaokeversion.

Originalet var ju en melodifestivalmelodi, och ytterligare en sådan spelades i dag, ”Show Me Heaven” med Lili & Susi. Här skulle vi kunna att den tävlade år 2009, nio, och att de som sjöng är systrar.

Sen är det bara bidragen med ett par gamla stötar kvar att redovisa.

Kjell Kraghe är född 1938 och alltså bara ett år yngre än jag, gamle gubbe. Med honom spelades ”Flickorna på lyckorna”, men visst var det en stump ur ”Ålefeskarns vals” vi hörde i snabbgenomgången? Jag kollade hos en annan flitig melodikrysslösare, Kyrkoherden, och han hade hört detsamma, så jag tror inte att vi är två som hallucinerar.

Och sen var det då en man som redan är död, Johnny Cash. Oavsett om man tidigare har hört just ”Ring of Fire” är hans röst svår att ta miste på.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då antingen med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 46 2011

Så var då ordningen återställd och Anders Eldeman tillbaka i studion.

Och ett förhållandevis lätt kryss hade han knåpat ihop. Det var egentligen bara allra sista frågan som låg utanför det jag spontant kunde, men med smart utnyttjande av Google lyckades jag tämligen snabbt få fram att det var Avril Lavigne som sjöng ”Everybody Hurts”.

Smurfarna är jag väl förtrogen med, dock inte de Smurf-CD som har följt i seriens spår. Men med lite detektivarbete lyckades jag få fram att låten ”Smurf smurf smurf” hade lånat melodin från ”Boys Boys Boys” med Sabrina – sålunda var det pojkar hon trånade efter.

Egentligen ligger också Idol – Idiot som jag brukar kalla programmet – utanför det jag befattar mig med, men Amanda Jenssen och hennes ”Happyland” har jag faktiskt hört tidigare.

Jag brukar ju – mycket för att kunna klara Melodikrysset – följa melodifestivaltävlingen, så jag kom naturligtvis ganska lätt ihåg tvåan i finalen 2010, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir.

Men nog tyckte jag att vinnaren år 2000, ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, var ett strå vassare, detta trots att Pontare hamande på sjunde plats i Eurovision Song Contest.

Lite mossig vad gäller kvinnosynen kändes Egon Kjerrmans, den forne allsångsledaren på Skansen, ”Bla bla bla” från 1960.

Men en sån låt fastnar naturligtvis i minnet, och det gjorde också Mats Olins insjungning 1967 av pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Och på tal om sommaren: vem har besjungit den vackrare än Evert Taube? Hans ”Calle Schewens vals” från 1931 torde dessutom höra till de sånger som flest svenskar har sjungit med i och åtminstone delvis kan utantill.

Riktigt samma breda folkliga popularitet har kanske inte Birger Sjberg, men nog tror jag att väldigt många kan sjunga med, när man introducerar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag” ur ”Fridas bok”. Dess tillkomstår är 1922.

Både Taube och Sjöberg är ju klassiker i visgenren, men annars är Eldeman ganska snål med klassiker, om man med klassiker menar seriös konsertmusik. I dag gick han i alla fall så långt som till att spela äldre operettmusik, från 1874 närmare bestämt. Vi hörde musik ur ouvertyren till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”) med musik av Johann Strauss den yngre och text av Karl Haffner och Richard Gendre.

Fast klassisk musik förekom också i dagens barn-TV-fråga: I ”Beppes godnattstund”, som gick i TV 1968-1974, var signaturmelodin Bachs ”Air”, och jag minns för min del fortfarande figurerna där, Hungran, Busan, Gäspan, Kraman och så inte minst Sigrid som alltid satt på pottan och så småningom ropade ”Fääääärdig!”, alla de där som Beppe, själv iförd nattskjorta och nattmössa, skulle natta.

Min egen dotter Kerstin är född 1969, och jag skulle tro att hon fortfarande minns de här programmen. Hon var redan då en mycket bestämd person, och jag minns ett tillfälle då jag skulle natta henne och hon – apropå pottor – i mycket tidig ålder förklarade:
– Pappa, jag vill inte ha bölla mer!
Jag försökte då med ett ”Men tänk om du kissar på dig då?” men fick som snabbt och bestämt svar:
– Nä!
Och sedan behövdes faktiskt inga blöjor mer.

Sen har vi fortfarande ytterligare en gammal favorit kvar att redovisa. Vi hörde ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936, och om man följer uppmaningen i filmtiteln, ler man alltså. Det här är en underbar film – läs gärna vad jag har skrivit om den ovan under Kulturspegeln, Film – dessutom intressant på så sätt att Chaplin själv har komponerat ”Smile”; Charlie Chaplin var en mycket mångsidigt begåvad herre.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En film som utmanade 1960-talets amerikanska rasism

”I nattens hetta”, i amerikanskt original från 1967 ”In the Heat of the Night”, baserades på John Balls roman med samma namn från 1965. Men det är filmversionen, med Sidney Poitier och Rod Steiger i huvudrollerna och Norman Jewison som regissör, som är det bestående konstnärliga verket.

Handlingen tilldrar sig i en liten håla i Mississippi, och som man kan ana redan av de årtal då boken respektive filmen kom, står rasismen i den amerikanska Södern i fokus för handlingen.

Ytligt sett är ”I nattens hetta” en mordhistoria: Philip Colbert, en rik man från Chicago, som överväger att göra en stor och jobbskapande investering i lilla Sparta, hittas mördad. En av den lokala polisens första åtgärder är att på järnvägsstationen haffa en svart man som väntar på tåget. Vi befinner oss i en mycket rasistisk del av den amerikanska Södern, och vad ligger där närmare till hands än att misstänka en neger, på väg att lämna stan, för mordet. Enligt gängse lokalt ordval kallar poliserna honom också för ”boy”.

Den här mannen, klädd i prydlig kostym och med en välutbildad människas alla kännemärken, presenterar sig dock som Virgil Tibbs, polis (Poitier) från Philadelphia, på tillfälligt besök i Sparta – och han kan bevisa sin identitet med en polislegitimation.

När den lokale. vite polischefen Bill Gillespie (Steiger), ringer Tibbs’ överordnade, visar det sig också, att Tibbs är en mycket skicklig mordutredare, och Gillespie erbjuds att ta Tibbs’ tjänster i anspråk. Det här väcker förstås ingen entusiasm hos de vita poliserna i Sparta, men den mördades änka (Lee Grant) fattar förtroende för Tibbs och ställer som villkor för att fullfölja den planerade investeringen att Tibbs anlitas.

Tibbs, spelad av den kolugne Poitier, lyckas sedan utmana allt och alla i den lilla sydstatshålan. Han utmanar de vita poliskollegorna genom att visa att de är inne på fel spår. Han gör något för den här orten oerhört genom att förhöra den lokale industrimagnaten Larry Gates (Eric Endicott) och dessutom – när Gates ger den oförskämde negern en örfil – slå tillbaka. Så småningom kommer Tibbs dock fram till att motivet för mordet är ett simpelt rån, utfört för att klara kostnaderna för en illegal abort. Fast när han ska gripa mördaren, skyddas denne av en vit lynchmobb, och ett tag ser det ganska dystert ut för vår Lonely Rider från det nordliga Philadelphia – ända till dess att polischefen Gillespie beslutsamt ingriper på sin poliskollegas sida.

Steigers roll som vit polischef i denna av rasism präglade sydstatsmiljö är en svår balansgång mellan fördomar och moral, och han spelar den på ett mycket förtjänstfullt sätt.

När Tibbs/Poitier till slut är färdig med Sparta och kliver på tåget som ska föra honom hem till Philadelphia, är Gillespie/Steiger med och bär hans väska och tar ett hjärtligt farväl. Hans gamla sydstatsattityd mot den här ”boyen” har förbytts i respekt.

Ytterligare plus får den här filmen för sin sydstatsmiljö med dess white trash och dess heta nätter samt för dess musikaliska ledmotiv, signerat Quincy Jones och exekverat av Ray Charles.

Ett utdraget farsdagsfirande

Vi skulle gå på Reginateatern i fredags, och som så ofta i samband med teaterbesök beslöt vi att äta middag ute.

Birgitta beställde bord på näraliggande Hambergs, och när vi – efter att hon hade hämtat biljetterna på Regina – hade fått vårt bord på Hambergs, förklarade hon att detta var min farsdagsmiddag – hon bjöd och lät mig välja mat. Jag valde sejrygg, och det visade sig vara ett utmärkt val.

Hambergs ligger verkligen i centrum, vid Fyristorg, och både det och deras fina fisk- och skaldjursmeny gör att där ofta är fullt. Man sitter nära varann, och kvinnorna vid bordet bredvid, som skulle gå och se ”Mefisto” på Stadsteatern, pratade också med framför allt Birgitta. Och så dök Cecilia Wikström upp, vår lokala folkpartistiska EU-parlamentariker, och ville hälsa och växla några ord – henne känner vi sedan länge. Uppsala har, trots sina storstadsambitioner, kvar mycket av sin småstadskaraktär.

På Reginateatern hälsades vi välkomna av en annan gammal bekant, teaterchefen Paul Kessel. För min del har jag lärt känna honom framför allt genom kulturnämnden, där jag satt för (S) i två perioder. Han lotsade in oss i salongen, i vars främre del man den här gången fick sitta vid småbord – inne i salongen fanns också en bar, där man kunde köpa vin. Också i den här publiken fanns det bekanta till oss, bland annat några partivänner (och några partifiender).

På scenen stod snart finska The Werner Bros. med sin Skiffle Show. Skiffle fordrar ju tvättbräde, och det fanns där, men det myckna ljudet åstadkom de även med gitarr och andra stränginstrument och så förstås frejdigt framförd sång. En kvinna, Kirsi Laamanen, omgavs av Matti Juhani Ruponen och så fyra bröder Tuukkanen: Pasi, Jaakko, Jyrki och Tuure.

Deras musikblandning är fullkomligt osannolik: Mills Brothers, Frank Sinatra, Duke Ellington, Hank Williams, Music Hall och Hip Hop.

Jag som har en viss faiblesse för stilblandningar och stilbrytningar hade kul hela vägen, men jag förstod att min hustru inte riktigt uppskattade till exempel den lyteskomik två av Tuukanen-brorsorna bjöd på med hjälp av sina rätt så runda magar.

I morse väcktes jag så av Birgitta med anledning av att det faktiskt var fars dag. I vår familj får man då presenter av sin hustru, och det blev en del trevliga den här gången också, bland annat Arto Paasilinnas ”Skojarna i örtagården” och två klassiska filmer på DVD: ”I nattens hetta” och så Jacques Tatis ”Semestersabotören”.

Därefter blev det kaffe och smörgåstårta i köket. Birgitta hade gjort en mycket god smörgåstårta med bland annat räkor. Den räckte till lunch också.

På köksbordet stod en amaryllis i knopp. Den finns nu i fönstret i mitt arbetsrum.

Sonen, Matti, har ringt med anledning av att det är fars dag.

Och än är dagen inte slut.

Weekend med bilköer och kannibalism

Jean-Luc Godard är ett av de stora namnen i den franska sextiotalsfilmens nya våg – Godards berömda ”Till sista andetaget” kom för övrigt redan 1959.

”Week End”, som här i Sverige på den tiden döptes till ”Utflykt i det röda”, kom 1967. Dess särdrag är civilisationskritiken – någon riktigt sammanhängande handling har den inte, och dess olika scener skiljs, à la nummerrevy, åt av mellanliggande textskyltar.

En episod i filmens början är ganska utdragen: till synes är dess oändliga, ofta stillastående bilkö på väg mot någon badstrand. Idyllen bryts dock därefter av det som har orsakat trafikkaoset, en bilolycka med dödlig utgång för en hel familj, vars kroppar nu ligger livlösa.

Men det handlar här inte om någon enskild olycka. En av Godards avsikter med filmen är att skildra den moderna trafikapparaten som ett slags hjärtinfarkt. Jag har aldrig sett så många bilvrak någonstans förut.

Udden i filmen är riktad mot hela den urartade västerländska civilisationen. ”Week End” är en road movie i dubbel mening. Filmens huvudpersoner, det gifta paret Roland (Jean Yanne) och Corinne (Mireille Darc) är inga änglar: de har båda andra och umgås med planer på att ta livet av varann, men de är också beredda att mörda hennes far för att få ut arvspengar.

Deras egen bilfärd slutar med ytterligare ett bilvrak, och deras fortsatta färd, till fots och som liftare, blir en infernofärd, ibland med med tragikomiska inslag. Det här paret möter i olika episoder historiska och litterära personer, ja även en grupp av till vildar degredierade ungdomar med pannband à la västernfilmernas indianer, beväpnade och, visar det sig, kannibaler. Att civilisationen bara är ett slags kulturfernissa illustreras bland annat av att Corinne under en vilopaus i en vägren blir våldtagen av en luffare och att Roland, som ligger och vilar inte långt därifrån, låter det ske.

Jag förstår filmens avsikt men tycker för egen del ändå inte att det här är en helt lyckad film. Som filmberättelse är den kaotisk och dess uttrycksmedel är verkligen grova.

Melodikrysset nummer 45 2011

Melodikrysset blev svårare än vanligt med Lisa Syrén som konstruktör och framför allt programledare. Hon pratade så fort att man inte hann anteckna, och hennes livlinor var få. Några frågor uppfattade jag fullt ut först i samband med snabbgenomgången, som för övrigt inte heller gav mer hjälp.

Men förutsatt att jag nu har uppfattat frågorna rätt, tror jag att jag ändå har lyckats lösa krysset.

Hur som helst började det ganska enkelt med det engelska originalet till Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”: Danny Kaye’s insjungning från 1950 av ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts”. För övrigt tycker jag att det är förbryllande svårt att få tag på gamla filmer med Kaye på DVD.

Näst sist låg en lång och krångligt formulerad filmfråga, men eftersom den låt som efterlystes bland annat fanns med i filmen ”The Commitments” från 1991, rationaliserar jag frågeställningen till det. Och där fanns mycket riktigt den låt som spelades, ”Mustang Sally”.

Från film kan vi gå över till TV.

Jag har visserligen aldrig orkat se mer än enstaka snuttar av ”Stjärnorna på slottet”, men onekligen var det Jonas Gardell vi hörde i sin egen ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, och så har jag förstått att förhållandet mellan honom och Kjerstin Dellert inte var så där kärleksfullt där på slottet.

Den amerikanska TV-serien ”CSI”, som har gått från 2000 och framåt, har jag definitivt aldrig sett, men med hjälp av Google har jag tagit reda på att signaturmelodin, med The Who, passande nog hette ”Who Are You”.

Känd från TV är också den gubbsjuke komikern Benny Hill.

Själv hör jag till den skara som, faktiskt till stor del för Melodikryssets skull, tvingar mig att följa Melodifestivalens alla deltävlingar i TV. Alltså har jag hört Swingfly i ”Me And My Drum”. Här ville Lisa Syrén ha de båda pronomina i titeln, det första på engelska och det andra på svenska: me respektive min.

Det här greppet, att testa våra kunskaper i engelska, använde hon faktiskt ytterligare ett par gånger.

Bill Withers’ ”Lean On Me” skulle således ge svarsordet luta.

Och gruppen bakom ”Somebody To Love”, Jefferson Airplane, skulle leda oss till verbet fly, engelska för flyga.

Många av de redan nämnda ljudillustrationerna plus även ”Everytime You Go Away” med Paul Young är exempel på att delar av Lisa Syréns egen musikvärld – trots vad hennes lyssnare vill höra i ”Ring så spelar vi” – är en annan än Anders Eldemans.

Ett annat exempel är att hon spelade Deep Purple – här skulle vi lista ut att vi hörde en orgel.

Skillnaden är dock försumbar, när det gäller valet av svenska artister.

”Aquarius” med Lisa Nilsson skulle mycket väl också ha kunnat vara med i något av Anders Eldemans melodikryss.

Och Meta Roos, som vi i dag hörde i ”What a Difference a Day Makes”, har vi också hört hos Eldeman.

Ibland försökte hon krångla till det lite genom att till exempel spela ”Sakta vi gå genom stan”, som låten heter i Beppe Wolgers’ svenska version, med Maurice Chevalier, men det är ju Monica Zetterlunds insjungning de flesta av oss här i landet minns.

Jättenkel för de flesta var den fråga Lisa Syrén knöt till ”Jag mötte Lassie”. Här skulle vi översätta gotländska Ainbusk till svenska, en.

Och sen var det väl bara svaret på en enda fråga kvar att redovisa. Den som vi hörde i ”Martins begravning” var Lena Willemark. Henne har jag inte bara på en rad skivor utan har också hört live i vårt fina Musikens hus här i Uppsala.

Det är ett fantastiskt ställe för älskare av alla slag av musik. Kommer ni till Uppsala, kolla det aktuella programmet där!

Melodikrysset nummer 44 2011

Dagens kryss började lätt men innehöll senare några ganska svåra frågor.

Fast för egen del fastnade jag nästan omedelbart på en egentligen mycket lätt fråga – jag kommer nämligen nästan aldrig i håg några signaturmelodier. Ändå är jag en trägen lyssnare av ”Ring så spelar vi”. Men snart gick det upp ett ljus: Anders Eldeman ska ju byta program med Lisa Syrén nästa lördag!

Danska hiphopgruppen Outlandish hade jag för egen del aldrig hört tidigare, men jag hittade gruppnamnet ganska lätt med hjälp av Internet och blev lite road av deras val av gruppnamn, detta mot bakgrund att de finns i Danmark och två av dem är muslimer och en katolik.

Muslim är ju också numera Cat Stevens, vars ”En hård värld” vi hörde Sven-Erik Magnusson och Sven Ingvars framföra.

Och Internet var för övrigt svaret på en annan av dagens frågor, den som illustrerades med ”Boten Anna”. Den och dess upphovsman Basshunter (Jonas Altberg) har också tidigare förekommit i Melodikrysset.

Fast då och då, i dag ett par gånger, spelar Eldeman låtar jag – vad jag minns i alla fall – aldrig har hört förut. Namnet Peter Skellern säger mig inte ett skvatt, men när jag så småningom hade uppfattat det rätt, hittade jag den engelska titeln på det som spelades, ”You’re a Lady”. När det gäller den svenska titeln, fick jag ut det inledande ordet med hjälp av hjälpbokstäver från andra svar, men jag fick ändå ägna rätt mycket möda åt googlande, innan jag hittade ”Hon är en kvinna, han är en man”, vem eller vilka som nu kan tänaks ha spelat in den.

Måns Zelmerlöw har jag förstås hört, bland annat som ledare för ”Allsång på Skansen”. Men jag har inga skivor med honom och tänker nog inte skaffa några heller, så lite sökmöda fordrades det för att jag skulle komma på vem som sjöng ”Hope And Glory”.

Som kontrast kan vi ta Loa Falkman, vars röst det är nästan omöjligt att inte känna igen. Det enda förvillande med dagens fråga var att det var han och inte Nordman som sjöng Mats Westers och Py Bäckmans ”Vandraren”.

Eftersom hustrun länge var ordförande i svenska UNICEF har vi brukat titta på Världens Barn-galorna i TV, och det visade sig vara till hjälp vid lösandet av dagens kryss. I det här programmet hörde vi nämligen Hagsätra Sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt, sjunga ”I dag kommer aldrig mer”.

Nämnda hustru har också valturnerat för (S) tillsammans med Cornelis Vreeswijk. Hans ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, en underbar låt, är dock hans bara till den svenska texten. Originalmelodin, en traditionell engelsk låt, heter ”Monday Morning”.

En klassiker är också ”Skymning”, insjungen av Ulla Billqvist och med melodin lånad från Frédéric Chopin. Jag har den magnifika Ulla Billquist-box Anders Eldeman nämnde och rekommenderar den gärna. Lilla Vax Records i Vaxholm har gett ut den.

Tutta Rolf är en annan storhet från fordomdags. I filmen ”Ombytta roller” från 1939 sjöng hon Jules Sylvains ”Aj aj aj – vilken röd liten ros.

Melodin vi hörde med komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy heter – tror jag; det finns alternativa benämningar – ”I Want To Be In Dixie” och fanns med i filmen ”Way Out West” från 1937. 1937 är mitt födelseår, men när jag i slutet av andra världskriget hade kommit till Sverige och bodde i lilla Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, gick vi ofta på söndagsmatinéerna på de två biografer, som på den tiden fanns i Kvissleby, fyra kilometer från Juniskär. Vi gick gärna på filmer med Helan och Halvan, som Laurel och Hardy fick heta här i Sverige. Mycket buskis var det, men skickligt genomfört, tycker jag fortfarande.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.