Monsieur Hulot på badsemester

Jacques Tati (1907-1982) hör definitivt hemma på listan över de riktigt stora filmskaparna. I flera avseenden: som regissör, som manusförfattare, som skådespelare, som komiker, som pricksäker iakttagare av det komiska i verkligheten.

Hans ”Les Vacances de Monsieur Hulot” (på svenska ”Semestersabotören”) kom redan 1953, men jag såg den för egen del för första gången någon gång under min studenttid i början av 1960-talet. Sen dess har jag sett om den varje gång jag har haft tillfälle, nu senast här om kvällen på DVD. Och varje gång upptäcker man nya detaljer som ytterligare bevisar vilken fantastisk film, präglad av Tatis mycket speciella verklighetsuppfattning, det här är.

Dess många gags leder tankarna till likaledes suveräna föregångare som Charlie Chaplin och Buster Keaton. ”Semestersabotören” är naturligtvis inte någon stumfilm men funkar i princip precis som en sådan: Man hör gästerna på filmens badhotell och dess plage göra utsagor på franska, engelska och tyska, men de här replikerna betyder egentligen inget för handlingen – de är bara markörer för den internationella badortsmiljön, och i den svenska utgåvan översätts de över huvud taget inte till svenska.

Ljud används i och för sig medvetet, men som ljudeffekter: Monsiur Hulots bil som hostar, dörren till restaurangens kök som knirrar varje gång betjäningen kommer från eller går ut i köket, det väldiga fyrverkeriet fram mot filmens slut.

Mest består ändå filmen av mer eller mindre märkliga stumfilmsartade episoder, från det ögonblick då Monsieur Hulot anländer och tvingas locka bort en hund som behagar ligga och sova på gatan, till dess att han lämnar det här badhotellet, för övrigt ett autentiskt hotell någonstans vid den franska atlantkusten nära Loires mynning. I den här filmen spelar verkligheten små och stora spratt mot alla, i stort som smått: paraplyer hakar i varann, den båt Monsieur Hulot åker ut i viker sig på mitten nästan med det samma, Monsieur Hulot utvecklar ett fullkomligt osannolikt men mycket effektivt slag med tennisracketen och så vidare. Och i allt det kaos som drabbar honom och som han själv förorsakar andra går han omkring med ständigt oberörd och leende min och pipa i munnen. Den mjuka tyghatten som är ett av hans signa tar han av sig när han lika vänligt hälsar på andra gäster i restaurangen, men han skildras som en solitär, en som inte ens förefaller normalt intresserad av de unga vackra damer som också bor på strandhotellet.

Det finns förstås listor över skådespelarna i den här filmen, och ingent ont om dem, tvärt om – men det finns ingen som kan mäta sig med Jacques Tati i rollen som Monsieur Hulot. Däremot bör det återkommande musiktemat, signerat Alain Romans, nämnas – det är suveränt; det sätter sig omedelbart i huvudet.

Melodikrysset nummer 19 2012

Dagens kryss var väl inte genomgående svårt, men åtminstone en ljudillustration låg helt utanför mina kunskaper – fast man kan väl googla! Jag har aldrig sett filmen ”Days of Thunder” (1990) med Tom Cruise och Nicole Kidman, inte heller, vad jag minns, hört låten som spelades ur den. När jag fick fram musiken i filmen, visade det sig, att det förekom en stor mängd olika låtar med olika artister i den här filmen, men en av dem, ”Show Me Heaven” med Maria McKee, föreföll det, av ledbokstäverna att döma, att vara.

Inte heller den allra första frågan i dagens kryss var alldeles lätt, men jag rullade upp den genom att jag kände igen Sigge Fürsts karaktäristiska röst och snappade upp frasen ”ett roligare Sverige”. Googlekoll visade då att Sigge sjöng den här låten, ”Hjälp till och gör ett roligare Sverige”, tillsammans med dess upphovsman, Thore Skogman. Jag råkar veta att de här båda herrarna nog inte var helt överens om vad som är ett roligare Sverige. Sigge vägrade en gång, av politiska skäl, en intervju för min tidning Aktuellt i politiken (s). Thore däremot valturnerade 1968 tillsammans med Sten Andersson och skrev för denna valkampanj till och med en kampanjsång, som finns insjungen på skiva, ”Härliga värld”. Läs gärna sångtexten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Annat har varit med förr i krysset.

Det gäller till exempel Sven Lindahls ”Mälarö kyrka”, den som i dag skulle ge oss ordet orgel.

Det gäller också ”Hotel California”, som vi i dag för säkerhets skull fick höra i en instrumental version. Men vi minns den som stor hit med The Eagles.

Naturligtvis spelades också ett antal melodifestivallåtar, främst av dem förstås Carolas vinnarlåt från 1983, ”Främling”, som här dock skulle skrivas i pluralis, främlingar.

Årets vinnar, ”Euphoria”, med Loreen spelades också – jag kände igen den, när jag hörde refrängens öh-öh-öh. Loreen är född i Sverige, men hennes föräldrar kommer från Marocko, och egentligen heter hon Lorine Zineb Noka Talhouni.

Ur årets melodifestival hörde vi också rockabillylåten ”Baby Doll” med Top Cats.

Särskilt svårt var det heller inte att bakom den paroditext Anders Eldeman spelade känna igen Mikael Rickfors’ gamla ”Vingar”, den där han sjunger ”Jag ska köpa vingar för pengarna”.

Och ”Mitt bästa för dig” från 1990 av och med bland andra Pugh Rogefeldt minns vi väl också – även om jag själv tycker att Pugh har gjort bättre låtar.

Cornelis Vreeswijk började sin politiska bana i Socialdemokratiska studentförbundet och återvände – efter en utflykt till VPK – till socialdemokratin; han har bland annat valturnerat med min hustru. Men detta är mer personkuriosa – den här hollandsfödde sångaren bör främst nämnas som en av de riktigt stora i svensk vistradition. Som flertalet vismakare skrev han inte bara egna sånger utan lånade, ibland stal, melodier och uppslag från andra, vilket inte gör honom mindre i mina ögon. Redan 1966 hade han, tillsammans med Ann-Louise Hansson, en stor hit med ”Jag hade en gång en båt”, den som sen fortsätter med ”med segel och ruff och köl”. Dess melodi är en traditionell karibisk melodi, ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”. Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Av en annan stor svensk vispoet, Evert Taube, hörde vi i dag ”Så skimrande var aldrig havet”. Taube, en mycket originell musikskapare, gjorde annars precis som Cornelis, snodde stort så väl som smått här och var och gjorde det till sitt eget. Vilket inte gör honom mindre i mina ögon.

Den verklige nestorn i svensk vistradition, Carl Michael Bellman, gjorde som bekant likadant, förmodligen i större utsträckning än vi anar, eftersom vi inte längre känner till förlagorna. Hur som helst står han sig genom århundradena som en klassisk vismakare; många av hans sånger är fortfarande både kända och älskade. Till dem hör Epistel numero 71, ”Till Ulla i fenstret på Fiskartorpet, Middagstiden, en Sommardag”. Den börjar ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda / rödaste smultron i mjölk och vin”. Ovan nämnde Cornelis Vreeswijk har gjort en utmärkt modern tolkning av den.

Sen är det bara ytterligare ett par svenska klassiker, om än inte i samma genre, kvar att nämna, Hasse och Tage. Birgitta och jag såg dem live i ”88-öresrevyn”, då de framförde den underbara ”Ett glas öl”, ursprungligen en engelsk music hall-melodi, ”Round the Back of the Arches”. Även Hasse och Tage ställde upp för Socialdemokraterna inför valen – jag hade personligen kontakt med Tage inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok” i 1968 års valrörelse – men senare blev de besvikna på sitt parti. Bland annat var partiets ställningstagande i kärnkraftsfrågan avgörande. Det skadar inte att påminna om den saken nu, då partiordföranden (s) just har sträckt ut en hand om samarbete i den frågan med den sittande kärnkraftspositiva regeringen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prov då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Utbrytningar

Milos Formans ”Gökboet” (”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1975) belönades med fem Oscars, och jag var en av de många som då (1976) strömmade till biograferna för att se den – däremot har jag aldrig läst Ken Kesey’s bokförlaga med samma titel. Jag har nu sett om filmen på DVD.

”Gökboet” är en lysande film. Det gäller Milos Formans regi. Det gäller den i förhållande till romanen, har jag förstått, av Lawrence Hauben och Bo Goldman bearbetade handlingen. Det gäller fotot. Och det gäller inte minst huvudrollsinnehavarna: Jack Nicholson som Randle P McMurphy, Louise Fletcher som syster Ratched och Will Sampson som den starke indianen Chief Bromden.

Till ett mentalsjukhus, filmens gökbo, förs ett ägg som nog egentligen inte hör hemma där. Nog spränger filmens McMurphy många av normalitetens gränser, men efter hand förstår man – och anar också en del av läkarna på anstalten – att hans uträkning är att det är lättare att sitta intagen där än i fängelset, där han annars skulle hamna. Så han sväljer aldrig de piller han tilldelas och lyckas på så sätt bibehålla kontrollen över sin hjärna. Det senare bidrar till att han klarar av att uppvigla en del av de medintagna riktiga dårarna mot syster Ratched och även lyckas genomföra en del kupper: en fiskefärd till havs och en nattlig orgie tillsammans med ett par kvinnor som många av oss fullt normala nog inte skulle vilja ha ens om de såg så där snygga ut.

Till slut går han förstås för långt, vilket leder till att också han med hjälp av lobotomi och piller förvandlas till ett lallande och lydigt mänskligt vrak.

Men innan dess har han, genom ett långsamt och stegvis erövrat förtroende, lyckats bli vän med den också intagne indianhövdingen, till synes bortom all kontakt men inte heller han galen. Mellan dem uppstår en växande gemenskap, en sammanhållning i förnedringen. Så när indianen inser vad anstalten har gjort med hans vän och att det är oåterkalleligt, kväver han på natten McMurphy med en kudde för att på så sätt befria honom. Själv krossar han med sina väldiga kroppskrafter ett gallerfönster och tar sig ut till friheten.

Melodikrysset nummer 18 2012

Dagens melodikryss började med en revelj och slutade med Povel Ramels ”Underbart är kort” (1956), som vi främst minns i Monica Zetterlunds fina insjungning.

Det som låg där emellan utmärktes bland annat av stor geografisk spridning.

Barn-TV-serien ”Professor Balthazar”, han som alltid får en idé, och som mina barn brukade titta på (och därmed även jag ibland) tecknades av kroaten Zlatko Grgić. När jag var i Kroatien med min hustru, på den tiden talman, fick jag där höra att Gud skapade kroatiskan som det allra sista bland språken och att han vid det laget nästan hade slut på vokaler.

Dagens andra barnkulturfråga hade anknytning till två helt olika kontinenter. Kiplings ”Djungelboken” utspelas i Indien, där författaren också själv länge var bosatt. Men Disneys filmatisering har naturligtvis präglats av att det rör sig om amerikansk tecknad film. Observera att jag inte säger detta i avståndstagande ton – jag tycker att Disneys ”Djungelboken” är mycket sevärd. Den fråga, illustrerad med en ljudupptagning ur filmen, Eldeman levererade om ”Djungelboken” var dock en slamkrypare. Det tredje ordet i titeln kan nämligen bli två helt olika ord som båda går in, ”ju” eller ”va”. Eldeman sökte uppebarligen det senare, vilket stämmer om titeln är ”Vill ju va som du”. Men den här sången kallas också för ”Jag vill ju va som du”, och då blir tredje ordet fel.

Med Disney är vi inne på USA, och därifrån kommer också Cole Porters ”I Get a Kick Out of You”. Rod Stewart gjorde den full rättvisa.

Från USA kom också Elvis Presley. Visserligen hörde vi i dag ”It’s Now or Never” med Ingmar Nordströms, men själv föredrar jag nog Elvis. Fast ska vi vara riktigt noga, kommer originalet, ”O Sole Mio”, från Italien, närmare bestämt från Neapel, där det skrevs 1898. Jag har besökt Neapel, men målet för den resan var egentligen Sorrento.

Därmed kommer vi osökt över till ytterligare ett italienskt inslag i dagens kryss, ouvertyren till Gioacchino Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan” (”La gazza ladra”, 1817). Här ville Eldeman få veta var skatan bor, det vill säga i ett skatbo.

I mina unga år spelades i radio ofta ”Istanbul (Not Constantinopel)”, med Catarina Valente vill jag minnas.

Där har jag tyvärr aldrig varit – däremot har jag varit i ett annat land som också förekom i dagens kryss, Spanien, fast först efter det att francofascismen hade fallit – jag hörde nämligen till dem som turistbojkottade Spanien, så länge diktaturen bestod. Sylvia Vrethammar gjorde, medan den ännu fanns kvar, sin insjungning av ”E Viva España”, och jag minns fortfarande min ilska när den spelades av en musikkår under en socialdemokratisk valupptakt på Parken Zoo i Eskilstuna.

”Jag har hört om en stad ovan molnen” handlar ju inte om någon stad som går att placera geografiskt, men melodin, även känd som ”Entonigt klingar den lilla klockan”, kommer från Ryssland. Fast i dag hörde vi den inte med någon text utan med Arne Lamberth på trumpet.

Sen är det väl bara några svenska låtar kvar.

Tjejgruppen Timoteij – märk stavningen – var med också i årets melodifestival, men det Eldeman spelade med dem, ”Kom”, förekom redan i 2010 års upplaga.

Alice Babs hann göra allt möjligt under sin långa sångkarriär: schlager, jazz, barnvisor – och till och med reklam. Ett exempel på det fick vi höra i dag: ”Jag har en liten Radiola”. Radiola var på sin tid ett känt svenskt märke för radioapparater.

Hagsätra sport, det vill säga Niklas Strömstedt och Andreas Johnson sjöng ”Idag kommer aldrig mer”.

Fast det borde Anders Eldeman akta sig för att säga i Melodikrysset: Även Hagsätra sport har spelats tidigare i programmet.

En Bergman-film, regisserad av en annan Bergman

Daniel Bergman, född 1962, är son till Ingmar Bergman och Käbi Laretei. Åren 1987-1997 gick han i faderns fotspår och gjorde fyra filmer. Vad han därefter har gjort vet jag inte.

1992 regisserade han långfilmen ”Söndagsbarn”, som utgår från ett kapitel i Ingmar Bergmans självbiografiska bok ”Laterna magica” (Norstedts, 1987); Ingmar Bergman har också skrivit manus till sonens film. Ingmar Bergman har själv i en artikel i Aftonbladet sammanfattat det filmen skildrar på följande sätt – i det autentiska citatet har jag parentetiskt lagt in, vilka skådespelare som i filmen spelar de nämnda personerna: ”Historien är ett barndomsminne. Jag har – tror jag – just fyllt åtta år och det är en lördag i slutet av juli 1926. Familjen bor i ett obeskrivligt tjechovskt sommarhus i Dalarna. Vi är många: Mor (Lena Endre), far (Thommy Berggeren), moster Emma (Irma Christenson), tre barn (Ingmar, som barn kallad Pu, Henrik Linnros, Dag spelad av Jacob Leygraf och Lillan spelad av Anna Linnros), tant Märta (Malin Ek), barnflickan Maj (Maria Bolme) som jag älskar, kokerskan Lalla (Majlis Granlund) och en ung kvinnlig vän till familjen som heter Marianne (Marie Richardson) som jag också älskar. Min vackra mor älskar jag emellertid allra mest. På lördag eftermiddag anländer far med Stockholmståget.”

Ytterligare agerande som måste nämnas är mormor (Birgitta Vahlberg) och morbror Carl (Börje Ahlstedt). Dessutom förekommer det i filmen scener ur ett slags framtid/nutid, där den vuxne Ingmar Bergman gestaltas av Per Myrberg och Birgitta Ulfsson Lalla. Helena Brodin spelar rollen som syster Edit hemma hos den åldrande och sjuke fadern.

”Söndagsbarn” är alltså en filmatisering av en del av Ingmar Bergmans memoarer, och trogenheten mot den berättelse som finns där gör också filmen aningen rapsodisk. Men sammantaget ger de olika delarna ändå en intressant bild av de spänningar och motsättningar som ryms i den här prästfamiljen. Pappa prästen älskar inte precis mormor och morbror Carl – och morbror Carl riktar, när han och lille Pu skjuter med pilbåge, vid ett tillfälle pilen mot mormor: ”Tänk att äntligen få slut på den där djävla käringkäften.” Pu tjuvlyssnar också en natt på en uppgörelse mellan fadern och modern, som hotar med att ta barnen med sig och flytta närmare de sina. En svårighet med det här upplägget är att man inte riktigt får grepp om vari svårigheterna bestod i den äldre generationen Bergmans äktenskap.

Men det finns också ett skäl för det här upplägget: Äktenskapskonflikten och mycket annat i filmen får vi uppleva ur den lille pojkens begränsade perspektiv. Hans horisont vidgas emellertid gradvis, till exempel av att han, mot betalning, får ta en titt på de nakna damerna i ett pornografisk magasin storebror sängläser – och sen, när det är mörkt, får höra för honom egendomliga men för oss vuxna lättidentifierbara stönljud från brorsans säng. Den här storebrorsan lurar honom också att svälja en daggmask – han får inte den peng han hade blivit lovad. Pu går med barnjungfrun Maj för att hämta mjölk och får då, när de passerar ett speciellt ställe, berättat för sig historien om urmakaren som hängde sig – den historien, med spökkvinnan han hittade i golvuret, visas som en kuslig historia i historien; Carl Magnus Dellow spelar urmakaren och Melinda Kinnaman, ordlöst, kvinnan i golvuret.

Intressant, när det gäller bilden av Ingmar Bergman, är också episoden, när Pu i samband med att han följer med pappa prästen till en predikan på annan ort hamnar i slagsmål med en kille i den prästgården – Pu säger nämligen att han inte tror på Gud.

Till pappan har han över huvud taget ett komplicerat förhållande, inte bara för att han känslomässigt dras mer till sin mamma. Den här söndagsutflykten till och från kyrkan företas per tåg och cykel – pappa prästen skjutsar Pu – och cykelturen rymmer också alla de kontraster som kan rymmas i ett barns förhållande till en förälder. Cykelfärden till kyrkan går genom ett grönskande och blommande sommarlandskap, ett Paradis på jorden. Men när far och son tar färjan över älven och sonen oförsiktigt låter fötterna spolas av flodvattnet, tappar pappa prästen fullkomligt besinningen och örfilar på ett vettlöst och obehärskat sätt upp den lille sonen. På hemvägen är de åter sams och stannar och badar i en sjö. Men även den idyllen bryts: långt innan de har hunnit hem kommer det ett häftigt åsk- och regnväder, och de blir både dyngblöta och smutsiga.

I ett av inklippen ur framtiden, inlagt fram mot filmens slut, är den nu vuxne Ingmar Bergman på besök hos sin åldrige och sjuke far. Ingmar är ganska otålig, men den gamle prästen välsignar honom – kanske vill han söka försoning.

Mannen som visste för mycket, 1934 års version

De flesta som hör filmtiteln ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”) nämnas associerar säkert till Alfred Hitchcocks färgversion från 1956 med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. Den är förvisso sevärd, men det intressanta är att Hitchcock redan 1934 gjorde en svart-vit engelsk orgiginalversion med samma namn. Också den är välgjord och spännande och bör alltså inte ses i filmkuriosaperspektiv.

I grova drag är historien densamma i båda filmversionerna, men skådespelarna är förstås andra: Leslie Banks som Bob Lawrence, Edna Best som hans hustru Jill och Nova Pilbeam som deras dotter Betty. Högst minnesvärd är Peter Lorres gestaltning av den ledande skurken Abbot. Och även om grundstoryn är densamma i de båda filmversionerna, finns där också skillnader som inte är hänförliga bara till skildringen av den tid de utspelas i. 1956 års version börjar till exempel i Marocko, medan den ursprungliga historien tar sin början i St. Moritz i Schweiz, där den ovan nämnda familjen är på semester.

På hotellet blir de bekanta med en fransman vid namn Louis Bernard (Pierre Fresnay). Mitt under det att fransmannen dansar med fru Lawrence blir han mördad, men innan han dör avslöjar han, att han är fransk agent och har synnerligen viktig information som måste vidarebefordras till den brittiske konsuln. Bob Lawrence lyckas snabbt ta sig till Bernards rum och hittar där den särskruvbara rakborste han hänvisar till och det meddelande som alltså är avsett för konsuln. Kärnan i meddelandet till brittiske konsuln konspiratörerna/mördarna vill stoppa är att en utländsk (inte specificerad) ambassadör ska mördas under en konsert i Royal Albert Hall.

Innan han hinner överlämna meddelandet, kidnappas paret Lawrences dotter, och de får veta att de – om de lämnar över meddelandet – aldrig mer kommer att få se sin dotter i livet. De kan alltså inte be polisen om hjälp utan återvänder till England utan dottern, som emellertid också har förts dit.

Bob spårar kidnapparna till en märklig kyrka, driven av en konstig sekt, i själva verket ett verktyg för främmande makt – Nazityskland pekas inte uttryckligen ut, men det är den associationen man får, när man tar hänsyn till den tid filmen är tillkommen i. Den här sekten hypnotiserar Bobs medhjälpare, lurar tillkallad polis och lyckas också bura in Bob, dock nu i det hus där även dottern finns som gisslan/fånge.

Under tiden tar sig Jill till konserten i Royal Albert Hall – det hon där får lyssna på är ett av Hitchcock för filmen specialbeställt stycke, ”Storm Clouds” av den australiske kompositören Arthur Benjamin (som för övrigt också spelas i 1956 års filmversion). Stycket innehåller några höga ljudeffekter, inte avsedda men lämpliga för att dränka knallen av en avfyrad pistol. Man får se både ett logedraperi som rör sig, det sökta mänskliga målet i en annan loge – och Jill som försöker lokalisera, vem som är det tilltänkta offret coh var mördaren finns. I sista minuten lyckas hon skrika ett varningsskrik, med resultatet att den utländske diplomaten bara blir lätt skadad.

Slutstriden äger rum i den där konstiga kyrkan, där Bob lyckas lokalisera och momentant förenas med sin dotter. Eldstriden mellan agentligan och de tillströmmande poliserna blir en av de häftigare man dittills hade sett på bio – till slut är det bara chefskurken Abbot kvar, men han lyckas ta sig upp på taket tillsammans med unga Betty; han fälls dock av en kula – Bettys mamma är en erfaren lerduveskytt och har fått tag på ett vapen.

Hitchcock var ju regelmässigt intresserad av våld, men mer utstuderat sådant – ett så här krutstänkt filmslut har man sällan sett i hans filmer.

Melodikrysset nummer 17 2012

Det var ett bra melodikryss med musikalisk spännvidd Anders Eldeman presenterade i dag. Det enda som föll utanför ramen för vad jag själv känner till och ibland lyssnar på är Ola Svensson – men eftersom låten, ”I’m In Love”, tydligen ännu inte är släppt, hade jag ju inte kunnat lyssna på den ens om jag hade velat.

Rebecka Thörnqvist, med gammal uppsalaanknytning, är mig mer bekant; dessutom gillar jag henne som sångerska. I dag hörde vi henne i ”Good Thing”.

Lasse Berghagen har jag träffat vid en middag hos den dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn. Jag gillar inte allt Berghagen har gjort, men han har gjort mycket, och ”Teddybjörnen Fredriksson”, som vi hörde i dag, hör till hans bättre låtar. Om Fredriksson sjunger Berghagen bland annat att hans nos var av garn.

Berghagen brukar Eldeman återvända till, så också Just D. Med de senare hörde vi en parodiversion av ”Tre gringos”.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på den mexikanska tolkning Los Lobos gjorde av ”La Bamba”. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas den från 1958, då med Ritchie Valens. Jag har den också i min egen skivsamling, men då med The Kingston Trio.

Helen Sjöholm har jag aldrig träffat personligen, men jag vet att hon kommer från Alnö, inte långt från min uppväxtort Juniskär – och framför allt är hon en utmärkt sångerska, vilket hon i dag illustrerade med ”De ljuva drömmarnas orkester”. I den ackompanjerades hon, som så ofta, av BAO, Benny Anderssons orkester.

Helen Sjöholm förekom dubbelt i dagens kryss: Vi hörde också ”In the Middle of the Night” ur det Billy Joel-album hon har sjungit in.

Jag har redan nämnt en parodiversion i dagens kryss, och det förekom en till – Eldeman gillar sådana. Galenskaparna och After Shave sjöng Bengt-Erik Grahn – men det var lätt att komma på originalet, YMCA, KFUM på svenska.

Något scoutaktigt är det också över Hergés Tintin, men jag gillar Tintin högt och rent. Alla albumen finns här i Öregrund, och jag har en jul köpt allihop som tecknade filmer åt dottersonen Viggo. Viggo har också Steven Spielbergs ”Tintins äventyr” från 2011, men den har jag faktiskt inte sett – fast den finns just nu till salu på Konsum, så jag ska nog köpa ett exemplar.

Tolkiens ”Sagan om ringen” har jag både i bokhyllan och har sett på bio. Ljudillustrationen som skulle leda oss till filmen var ”May It Be” med Enya.

Har ni tänkt på att det finns beröringspunkter mellan fantasy och åtminstone delar av operarepertoaren, till exempel Wagners Ringen? Fast i dag hörde vi en annan typ av opera, ett stycke ur Giaccomo Puccinis ”La Boheme” från 1896. Den har jag förstås sett, i Stockholm.

För min del är jag en sån där människa som inte låter mig hejdas av genregränser. Alla musikgenrer rymmer hörvärd musik – och naturligtvis också bottennapp. Det gäller också visgenren. Till de vismakare som har lyckats ovanligt väl, ofta genom en kombination av musikalitet, verskonst och humor, hör Ulf Peder Olrog. I dag skulle vi påminna oss begynnelseraden i refrängen, ”Vi har varit på turné”, i hans ”Balladen om Herr Rosenbloms spelemän”:

Balladen om Herr Rosenbloms spelemän

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1947 (i första samlingen av ”Rosenbloms visor”), på skiva 1948

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem.
Finns det ingen som kan säga var vi bor?
Med en själ så lagom sund
i en kropp så lagom rund
mår vi mycket, mycket sämre än ni tror.

Refräng:
Vi har varit på turné
och har kommit lätt på sne’,
finns det ingen som kan säga var vi e’?

Och vi gångar aldrig opp,
opp till världens högsta topp.
Inga röda stugor tågar vi förbi.
Trots all röta i vår topp
lär vi vara Sveriges hopp,
vilket framgår utav denna melodi:

Refräng:
Vi har varit…

Vi har jazz i dur och moll,
vi har visor om små troll,
hundra flickor och ett dragspel i vår tross.
Vi har åderbrock och håll,
men vad spelar det för roll,
om vi bara hittar vägen hem till oss.

Refräng:
Vi har varit…

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem,
finns det ingen som kan säga var vi bor?
Från det gröna Odinslund
till det gråa Oxelösund
har vi bara gått och längtat hem till mor.

Refräng:
Vi har varit…

Kvar att redovisa är då bara det yrke som förekommer i Alice Tegnérs ”Borgmästar’ Munthe”, borgmästare. Tegnér hade en förlaga – en politisk meningsyttring – från frihetstiden, men den historien får vi ta en annan gång.

Närmast ska väl ni, liksom jag, demonstrera. Fast jag har ännu inte bestämt var jag ska gå – uppsalademonstrationen kolliderar lite i tid med en födelsedagsuppvaktning i Stockholm jag inte vill missa: min gamla arbetskamrat Maud – Måd skrev hon sig själv på den tiden – Björklund fyller nämligen 80, vilket förstås ska firas just Första maj.

Bland vrakplundrare i Cornwall

Daphne du Maurier var, trots sitt namn, en engelsk författarinna, född i London 1907. Från min skoltid på 1950-talet minns jag henne som en då rätt så mycket läst populärförfattare – dock levde hon ända till 1989 och publicerade sin sista bok 1981.

Mig har hon aldrig intresserat litterärt, men jag har noterat, att en av mina filmskaparfavoriter, Alfred Hitchcock, tycks ha fattat kärlek till hennes berättarkonst. Han har således baserat inte mindre än tre långfilmer på berättelser skrivna av henne. 1939 filmade han hennes ”Jamaica Inn” (1936), på svenska både som bok och film kallad ”Värdshuset Jamaica” (bokutgåva på svenska 1937). 1940 filmade hennes ”Rebecca” (1938), även på svenska både som bok (1939) och film kallad ”Rebecca”. Mest berömd av Hitchcocks DuMaurier-filmatiseringar är ”Fåglarna” (”The Birds”, 1963), baserad på en novell av henne.

Jag har nu sett om ”Värdshuset Jamaica”, som i den boxutgåva av äldre hitchcockfilmer jag har har återfått sitt engelska namn, ”Jamaica Inn”.

”Jamaica Inn” är en rövarhistoria, för att vara mer exakt en sjörövarhistoria. På Cornwalls klippiga och stormiga kust är värdshuset Jamaica Inn ett tillhåll för vrakplundrare, som genom att locka med falska ljussignaler får lastfartyg att gå på grund på de stormpiskade klipporna och sen skoningslöst dödar alla sjömän som försöker rädda sig i land. Därefter plundrar man fartyget på lasten.

Ledare för de här vrakplundarna är värdshusvärden Joss Merlyn (Leslie Banks), men han står – mot rundlig ersättning – också under beskydd av lagens upprätthållare i trakten, Sir Humphrey Pengallan (magnifikt spelad av Charles Laughton). Införstådd men inte konkret delaktig är också Merlyns hustru Patience (Marie Ney).

Från Irland kommer då plötsligt Patiences systerdotter Mary Yellen (Maureen O’Hara), för att berätta att hennes mamma är död och med hopp om att nu kunna bo hos mostern – naturligtvis förstår hon inte i vilken (sjö)rövarkula hon har hamnat. Bland sjörövarna opererar också, under falsk mantel, en representant för lagen, James ”Jem” Trehearne (Robert Newton), som dock avslöjas och är nära att bli bli hängd av vrakplundrarna. Mary lyckas i sista minuten rädda honom, varefter de sedan tar sin tillflykt – till Sir Humphrey!

Det här leder till fler äventyrliga förvecklingar, bland annat till att Sir Humphrey med Mary som fånge försöker fly till Frankrike. Men efter en vådlig slutstrid ombord på fartyget segrar förstås rättvisan, och det blir Jem som får Mary.

Det här är väl inte något av Hitchcocks mästerverk, men en bitvis riktigt spännande historia är det.

Hitchcock-film efter Joseph Conrad

Joseph Conrad (1857-1924, egentligen Teodor Jósef Konrad Korzeniowski) var polack, född i Ukraina, men bosatte sig efter ett antal år på sjön i England och blev också brittisk medborgare. Bland hans många läsvärda böcker finns ”The Secret Agent” (1907); jag har den på svenska, utgiven i serien Tidens klassiker: ”Anarkisten” (1976, översättning Roland Adlerberth).

Den här historien filmatiserades av Alfred Hitchcock 1936 och fick då titeln ”Sabotage” – den har dock också förekommit med titeln ”The Woman Alone”, men på svenska har den alltid hetat ”Sabotage”. Det här är alltså en av Hitchcocks tidiga brittiska spelfilmer, gjord före hans avflyttning till Hollywood, men den liksom flera av hans tidiga filmer är mer sevärda än vad de kan synas i skuggan av Hitchcocks hollywoodfilmer, gjorda i fyrfärg och med betydligt större ekonomiska resurser.

I centrum för handlingen står Karl Verloc (Oscar Homolka), ägare till en liten biograf i London, hans fru (Sylvia Sydney) och hennes lillebror Stevie (Desmond Tester). Verloc är av obestämt utländskt ursprung – möjligen ville Hitchcock, eftersom filmen gjordes 1936, att denne utländske sabotör skulle associeras till Nazityskland, som ju inte fanns när Conrad skrev sin roman.

Redan i filmens inledning mörkläggs stora delar av centrala London, eftersom ett stort elverk avsiktligt har blivit saboterat. Hitchcock låter oss också mycket snabbt förstå att den som har utfört sabotaget är Verloc.

Verloc låtsas ha sovit under elavbrottet, men hans hustru tycker sig ha sett något annat, och hon får snart ett slags bundsförvant i grönsakshandlaren Ted Spencer (John Loder), egentligen en hemlig polis på spaningsuppdrag. Att han inte genast ingriper beror på att han via Verloc vill fånga både fler och helst ännu större fiskar i det här anarkistnätverket.

Verloc tvingas till större försiktighet eftersom han inser att han är övervakad, så inför nästa och större terroristdåd skickar han hustruns lille bror Stevie att leverera den tidsinställda och redan aktiverade bomben till sitt mål. Grabben, som naturligtvis inte vet vad det handlar om, får noggranna instruktioner om att leverera snabbt och i tid. Här leker Hitchckock med åskådarans nerver: det finns mycket på en sådan här väg som kan fånga en liten killes uppmärksamhet och uppehålla honom.

Och sen händer det ohyggliga: Bomben smäller och både pojken och andra som befinner sig på samma spårvagn dör.

Också upplösningen blir dramatisk. Verloc tvingas att för hustrun erkänna sin skuld till vad som hände, även om han försöker hävda att det ju inte var hans avsikt att döda grabben. Frun dödar då honom med en kniv under ett handgemäng. Det gör att hon är nära att själv råka illa ut, men en annan av terroristerna dyker upp i deras bostad för att undanröja spår, och när han hotas av att åka fast, spränger han sig själv i luften – och undanröjer därmed samtidigt spåren av fru Verlocs knivdåd.

I slutet av filmen finns en antydan om att detektiven nog kommer att ta hand om fru Verloc och då inte sätta in henne i kurran utan på ett mer personligt sätt.

Svagheten med filmen, som alltså är spännande och välgjord, är möjligen att man aldrig får reda på roten till Verlocs samhällshat, inte heller vad det var för idéer och föreställningar som drev de andra med honom förbundna anarkisterna.

Melodikrysset nummer 16 2012

Vädret forsätter att konstra: Med jämna mellanrum har vi fått ett nytt snötäcke, tillräckligt djupt för att dölja de blommande krokusarna och snödropparna. Sen blir det så blött att det blir svårt att utan att få vatten i skorna ta sig ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna. Det har varit nattliga köldknäppar också, med åtföljande halka. Det har lett till att vårt staket – för hur mångte gången minns jag inte längre – har blivit rammat av en sladdande bil. Den här gången har bilisten inte hört av sig, vilket jag tycker är svagt.

Men oavsett väder och vind ska man ju lösa Melodikrysset när det blir lördag.

Datorn vållade mig inledningsvis mer bekymmer än krysset: Tangentbordet vägrade att lyda order. Men eftersom det har hänt tidigare, gjorde jag det erfarenheten har lärt mig, stängde av datorn en stund. Och se: nu gick det till exempel att googla, och det går att skriva igen. Så här är jag!

Det var mycket filmfrågor i dag.

”9 (nio) millimeter” från 1997 har jag inte sett, men de namn Eldeman gav oss – Reuben Salmander och Paolo Roberto – gjorde det ju möjligt att söka svaret på nätet.

En av väldigt många Robin Hood-filmatiseringar heter ”Robin Hood. Prince of Thieves”, 1991. I den sjunger Bryan Adams ”(Everyting I Do) I Do It for You”.

Och sen hörde vi, för hur mångte gången minns jag inte längre, filmmusik av Nino Rota, ur ”Gudfadern”.

Melodifestivalbidrag spelades också som vanligt.

Dagens första musikillustration var Sean Banan med Sean Den Förste Banan. Den här bananen heter Sina Samadi har jag inhämtat på nätet.

Själv föredrog jag vida ”Beatrice” med Kalle Moraeus.

För min del föredrar jag nog också Kalle framför Benny Hill, som vi i dag hörde i ”Star Names”.

Och bättre versioner av ”Cadillac” har jag hört än den finska med Eero ja Jussi & the Boys. Här skulle låttiteln ge svarsordet bil.

Och på tal om amerikanare: Frank och Nancy Sinatra hörde vi i en klassisk duett, ”Something Stupid”.

Born in the USA är också Bruce Springsteen, som vi i dag hörde i den vassa ”We Take Care of Our Own”. Jag hör till Springsteens fans och har allt av honom på skiva.

Min kollektion av Eric Clapton-skivor är också mycket stor, och hans ”San Franscisco Bay Blues”, som vi i dag hörde, gillar jag mycket.

Owe Thörnkvist har jag lyssnat på sen unga år, så småningom också blivit bekant med honom – både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar, så vi ses på landshövdingens middagar för sådana; Birgitta och jag fick också fribiljetter till hans senaste scenshow. Så det är klart att jag känner igen en av hans klassiker, ”Albin och Pia”.

Povel Ramel har jag också följt sen unga år, även hört och sett live många gånger. Povel har ju varit ganska återhållsam med att ta ställning i sina texter, men det finns ett antal lysande undantag. Ett av dem är ett inlägg i miljödebatten, till sitt musikaliska ursprung ”Nidälven”, i Povels version kallad ”Grisälven”:

Grisälven
Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø (”Nidelven”)

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då i stället med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.