Melodikrysset nummer 29 2012

Dagens kryss var bitvis riktigt knepigt.

Ganska mycket låg utanför ramen för det jag brukar lyssna på, men det är faktikt inte främst dagens dansbandsfråga jag tänker på: Det var inte våldsamt svårt att med hjälp av hjälpbosktäverna lista ut, att bandet som gjorde ”När kärleken slår till” var Matz Bladhs.

Däremot tyckte jag att dagens barnvisa var svår. Redan innan Anders Eldeman avslöjade att fågeln i titeln var en gök, dök emellertid orden ”Göken ropar” upp i huvudet, och sen har jag på nätet hittat hela titeln, ”Göken ropar högt uti skogen”. Jag måste rimligen ha hört den någon gång.

Trots att jag har sett programmen i TV med Kalle Moraeus, har jag inget minne av just Erik Hassle, vars ”Stay Away” vi hörde i dag.

Jan Malmsjös svenska version av ”The Rose” – vad heter den egentligen på svenska? – har jag i alla fall hört tidigare, men vem var det som gjorde originalet? Ledbokstäverna pekade mot ”Amanda”, men jag fick faktiskt googla innan jag fick det bekräftat: hon heter Amanda McBroom.

Eurythmics, det vill säga Annie Lennox och Dave Stewart, är jag då lite mer bekant med. Vi hörde dem i ”Miracle of Love”.

”Take My Breath Away” ur filmen ”Top Gun” har vi väl hört förut i krysset? De som spelade i dag var The Shadows.

Mera film: ”Let’s Face the Music And Dance” sjöngs av Fred Astaire i ”Follow the Fleet”, 1936, med musik signerad Irving Berlin.

Och vem minns inte den fina filmen ”Kan du vissla, Johanna?”, som brukar visas på julaftnarna. Titelmelodin, signerad Sten Axelsson och Åke Söderblom, skrevs redan 1932.

Svenska artister är av naturliga skäl ofta ganska lätta att känna igen, detta även om de inte ingår i ens egen skivsamling.

Det senare gäller till exempel Markoolio, som inledde dagens kryss med ”Svensk sommar, extra allt”.

Och Orup, som vi i dag hörde i ”Inte mycket jag behöver”, har jag egentligen bara i några andras inspelningar.

Dagens melodifestivalare – etta 1982, åtta i europafinalen – ”Dag efter dag” är en sån där låt som fastnar i örat. Den sjöngs, när det begav sig, av Chips, det vill säga Elisabeth Andréassen och Kikki Danielsson.

Därifrån är steget ganska långt till Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”. Det händer att man får höra den på ODs tillställningar, men jag har faktiskt allt signerat Bellman både på skiva och i olika sångböcker.

Men allra närmast mitt hjärta av det som spelades i dag står ”Den vackraste visan om kärleken”, Ture Nermans fredsdikt, skriven 1916 mitt under första världskriget. Tonsättningen, gjord av Lille Bror Söderlundh, kom senare, 1939, då ju nästa världskrig startade. Vill du läsa texten och mer om visan, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Taubes ”Maj på Malö” som film

Mitt intresse för Evert Taube och hans musik har fått mig att se också TVs matinévisning av Schamyl Baumans och Ragnar Arvedsons film ”Maj på Malö” (1947).

Idén bakom Rune Waldecranz’ och Ragnar Arvedsons manus är helt enkelt att göra en film med sångerna i Evert Taubes vissamling ”Ballader i Bohuslän” (1943), främst där förstås ”Maj på Malö”, som viktigt inslag. Jag har väl hört bättre versioner både av titellåten ”Maj på Malö” och av den avslutande ”Min älskling, du är som en ros”, båda framförda av Bernhard Sönnerstedt, som i filmen spelar fiskaren Olle Tärna (!) som även han suktar efter Maj på Malö, men visst får vi en hel del taubevisor till livs, bland annat som dansmusik: ”Sommarnatt” (”Kom i min famn och låt oss dansa här en vals, min Rose-Marie”, ”Rönnerdahls polka”, ”Havsörnsvals” och ”Vals ombord” (”Tonerna de gå”). Och det är ju trevligt.

Trevliga är också filmbilderna, signerade Sven Nykvist, dock inte tagna vare sig på handelsman Flinks Flatön eller på Majs Malö utan i Kungshamn, Hunnebostrand, Smögen, Långedrag samt kring Hållö fyr.

Men tjusigt är det ju, särskilt när man får se Maj på Malö (Inga Landgré) på ständigt blanka vatten. Fast som gammal kustbo tror jag förstås inte att någon Maj i den miljön någonsin skulle ha varit så oförsiktig att hon hade låtit ekan flyta ut från land – men den måste väl det för att sen kunna räddas av Janne Flink (Olof Bergström), den som hon i filmens slutscen gifter sig med i kyrkan.

Handelsman Flink (i filmen spelad av Ludde Gentzel) känner vi förstås till genom Taube, men sonen, Janne, är en nykomling i filmversionen. För öborna är Janne okänd, eftersom han försvann i unga år, innan Flink kom till ön och öppnade sin handelsbod där. När det begav sig försvann Janne efter att ha stulit pengar, som fadern sedan måse ersätta.

Kvar hos pappa Flink finns ändå en drömbild av sonen som försvann, och när denne nu äntligen som stilig unga man iförd kaptensuniform kommer hem, blir han alldeles salig.

Kaptensuniformen är fejk, en del av en bluff iscensatt tillsammans med den skumme kumpanen Marseljäsen (Kolbjörn Knudsen). Men alla på ön låter sig bedras av skenet, som åtminstone från början är ett led i just ett bedrägeri.

Janne dras av sin attraktion till Maj dock åt ett annat håll, att lämna sitt kriminella förflutna bakom sig, och ger rent av öns fiskare idén att tillsammans satsa kapital i en stor fisketrålare. Och då lägger fiskarena upp sina surt förvärvde pengar och ger Janne i uppdrag att inhandla en trålare – man förutsätter också allmänt att ”kaptenen” ska föra befälet på deras nya båt.

När de hopskramlade pengarna plötsligt saknas i handlar Flinks kassaskåp och sonen inte kommer hem som väntat från sitt rekognoserignsuppdrag, tror fadern det värsta och berättar det han misstänker för Maj – som dock vill ge Janne en chans. Och sen blir det hon som upptäcker den slemme Marseljäsen med de stulna pengarna. Hon är rent av nära att kunna ta dem tillbaka men blir upptäckt och medtagen på hans flyktbåt. När den går på grund och i läck, lämnar Marseljäsen Maj på vraket och smiter själv i en jolle, givetvis med pengarna med sig.

På havet kommer då den av olyckliga omständigheter försinkade Janne och räddar henne, varefter de tar upp jakten på tjuven. Han tar sig i land på en klippö och tar sin tillflykt till en fyr. Men Janne hinner förstås upp honom längst uppe i fyren, där han besegrar sin gamla bovkumpan. Varefter också Maj kommer dit upp, bekännelsen kommer och de omfamnar varann.

Och sen slutar det alltså i kyrkan, men det har jag ju redan berättat.

Melodikrysset nummer 27 2012

I går kväll tittade Birgitta och jag på TV-programmet om Marlene Dietrich. Vi har henne på en rad skivor, beundrar henne både som sångerska och som antinazist. Men vilket tragiskt, utdraget slut hennes liv fick.

I morse gick jag, som alla lördagsmorgnar, upp tidigt för att i lugn och ro hinna äta frukost innan Melodikrysset startade: ett glas Verum mager hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice, två koppar svart kokkaffe och så två smörgåsar: en skiva surt estniskt bröd, bakat av vår dotter Kerstin, med mager leverpastej och några skivor smörgåsgurka och så en hård smörgås med rysk salami på hårdaste sorten av Roslagsbröd.

Och sen var det dags att börja kryssa.

Jag tyckte dagens kryss var hyggligt lätt, även om det började med dansband, som inte precis är min musik. I dag fick vi höra Vikingarna i en låt med typiskt banal titel, ”Du är min sommar Marie”.

När jag skriver sånt här tror en del – åtminstone såna som inte känner mig – att jag är en sån där som föraktar populärmusik, men så är det inte. Nanne Grönwalls bidrag i Melodifestivalen 1998, ”Avundsjuk” – som vi i dag hörde i en instrumental version -tycker jag till exempel är utmärkt populämusik.

Och från Melodifestivalen 1963 minns jag gärna Beppe Wolgers’ och Bobbie Ericsons ”En gång i Stockholm”. I Melodifestivalen sjöngs den av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i dag hörde vi den med Anne-Lie Rydé. Jag har för övrigt hört både Monica och Anne-Lie sjunga på socialdemokratiska valmöten.

Också Cornelis Vreeswijk har jag mött i partisammanhang – en gång satt han till och med i juryn i en valvisetävling, anordnad av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Jag har, av musikaliska skäl, allt han har gjort på skiva, så visst känner jag igen hans ”Veronica”. Och jag vet att han också var poet, har till och med läst hans poesi.

Jag vet inte om det var den pågående politikerveckan på Gotland som fick Anders Eldeman att som ett av dagens kryssvar välja rauk. Som vägledning fick vi lyssna på ”Lassie” med utmärkta Ainbusk Singers.

Om Stefan Löfven ibland är tyst som en gotländsk rauk, ter sig de manliga borgerliga partiledarna som Alice Tegnérs tre pepparkaksgubbar, ni vet dom där med korinter till ögon men med hattarna på sne. Fast de här märkliga pepparkaksgubbarna utmärks av att de gärna äter upp varann.

Och Annie Lööfs aktuella opinionssiffror vittnar ju om att hon och hennes parti, för att citera Adele, är ”Rolling In the Deep”.

Men det går ju upp och ner i så väl livet som i politiken, så alla fyra får väl stämma in med Brita Borg och Rolf Bengtsson i ”Ja sånt är livet i affär”.

För mig som har levt större delen av mitt liv i politiken känns mycket av det jag ser av det som händer i Almedalen – ja, jag har varit där jag också, men det var länge sen – som operett: det är glad musik men figurerna på scenen är ganska stereotypa. Detta sagt apropå att vi i dag skulle klara av att identifiera Emmerich Kalman som skapare av ”Grevinnan Mariza”, ur vilken vi i dag hörde ”Komm mit nach Varasdin”.

Å, vad jag önskar, när jag ser på TV-sändningarna från Visby, att jag med Berlin kunde sjunga ”Take My Breath Away”. Låten var med i filmen ”Top Gun” – har den förresten inte varit med tidigare i krysset?

Ännu längre bort, till Nya Zeeland, tog oss frågan som illustrerades med Irwin Berlins ”Blue Skies”. Därifrån kommer nämligen Kiri Te Kanawa, som sjöng.

Jag är en gammal man, men jag vill gärna avsluta i optimistisk ton. På norska Arbeiderpartiets kongresser – som jag brukade besöka i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske coh baltiske sekreterare – sjöngs ofta den här sången, jag tror knappast primärt för att texten hade skrivits av en partimedlem:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Carl-Anton (Axelsson) – jo han har sjungit på socialdemokratiska möten han också, fast i Sverige – gjorde en fin svensk version av den här sången, ”Du ska få en dag i morgon”.

* * *

Har Google fört dig hit i jakten på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallet bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Monsieur Hulot i den moderna världen

I Jacques Tatis film från 1967, ”Play Time”, får vi återknyta bekantskapen med Monsieur Hulot. Tati spelar som tidigare Monsieur Hulot samt står för manus och regi, men den här filmen är – trots att den i motsats till föregångarna har gjorts i fyrfärg – en blekare kopia av ”Semestersabotören” från 1953 och ”Min onkel” från 1958.

I princip är den uppbyggd som föregångarna: Monsieur Hulot anländer till en specifik miljö, skildrar den och människorna i den med den speciella hulotska blicken. I det här fallet är det den franska huvudstaden Paris som bildar ramen, och mina invändningar börjar redan där: det Paris också jag har besökt är ju inte det kyliga helvete av glas och betong Tati skildrar.

Tati har valt att i tur och ordning skildra olika inslag i den lätt antiseptiska miljö moderna storstäder förvisso också rymmer, sådant som kontorslandskap, utställningshallar, lägenheter och trafikapparater, och i dem finns förvisso en hel del inneboende komik, men hos mig utlöser Monsieur Hulots iakttagelser här, i motsats till i de tidigare filmer där han också figurerar, ganska få riktigt hjärtliga skratt.

Filmkritikerna, också här i Sverige, gillade likväl den här filmen, som också fick pris. Men publiken svek, och man lyckades aldrig få igen de mycket stora och över flera år utspridda inspelningskostnaderna.

Melodikrysset nummer 26 2012

Lagom till Melodikrysset havererade datorn. Ja, inte helt, men tangentbordet vägrade fungera. Det har hänt förut, så jag prövade alla knep jag tidigare har använt, men tji. Fast nu då krysset är över, funkar det plötsligt igen.

När man är van att använda datorn för viss hjälp plus bekräftelser är sådant här fruktansvärt störande. Jag nöjde mig därför med att noggrant skriva upp alla frågor, och sen har jag löst krysset i rasande takt.

Fast alldeles lätt var det inte, inte bara för att jag ju inte hade fyllt i svar som i sin tur gav ledbokstäver. Så först när jag hade fått varannan bokstav lyckades jag lösa dagens Povel Ramel-fråga: det Povel hördes göra var att imitera.

Några av frågorna var genuint svåra för mig, eftersom jag inte hade hört ljudillustrationen tidigare.

”Best Friends” ur filmen ”Madagaskar” var till exempel obekant för mig, eftersom jag aldrig har sett den här filmen.

”Rise Up” med Eric Gadd har jag veterligen heller aldrig hört förut.

”Törnrosa” känner jag förstås igen, men det tog ett tag att komma på att den här sjöngs av Rolf Lassgård.

Och jag har inget som helst minne av TV-serien ”7-9″ med Kattis Ahlström och Claes Åkeson.

Annat från TV är mig välbekant, även om jag önskar att jag hade lyckats förtränga melodifestivalbidraget ”Don’t Let me Down” med Lotta Engberg och Christer Sjögren.

Jag är ju inte någon dansbandsvän, men Svensktoppen har ju satt sina spår, så visst kände jg igen ”Börja om från början”, här i en brassversion.

Förknippade med TVs barnkulturprogram var också två frågor i dagens kryss.

Självklart minns jag ”Vilse i pannkakan” med Staffan Westerberg.

Och Bachs ”Air” förknippar många här i landet, även jag, med ”Beppes godnattstund”.

Från min egen skoltid minns jag ”Uti vår hage”. Den blev inte sämre av att vi i dag fick höra den med OD, Orpei Drängar. Som jag tidigare har berättat, går vi ofta på ODs konserter och middagar – Birgitta är nämligen så kallad moster i OD.

Dan Anderssons dikter, många av dem tonsatta, dock bara få av honom själv, känner jag till ganska väl. I dag fick vi höra ”Sissi”.

Också Jerry Williams – för att byta genre – hör till de artister jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra ”I Can’t Sleep Without You”.

Och så avslutar vi – passande nog – dagens redovisning med ”Sommaren du fick” av Benny Andersson och med BAO och Helen Sjöholm. Kan det inte vara nog med regn nu?

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Nelodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 25 2012

Dagens melodikryss inleddes mycket passande med ”Calle Schewens vals” av Evert Taube, i dag dock i en version med sonen Sven Bertil Taube. Jag skrev faktiskt om den här texten, och återgav den, bara för ett par dar sen – bläddra ner ett par snäpp, får du se; där finns också lite om bakgrunden till visan. Jag håller för övrigt på med att ta mig igenom hela Taubes repertoar, både vid skivspelaren och här på bloggen.

Lätt för mig var också dagens Dan Andersson, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, som här skulle ge ordet timmerkoja. Dan Andersson var förr mycket sjungen inom arbetarrörelsen, så när jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det närmast självklart att ta med något av Dan Andersson. Det blev just ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Svend Asmussen förekom två gånger i dagens kryss, första gången med sin signaturmelodi, ”June Night”.

Vid det andra tillfället framträdde han tillsammans med Eric Ericson och hans kammarkör. Eric Ericson har jag upprepade gånger träffat i samband med ODs middagar på Uppsala slott, och till de båda bakom dagens ljudillustration, Astrid Lindgren och Georg Riedel, har jag ett långt förhållande. Astrid Lindgren var – trots Pomperipossa-debatten – socialdemokrat, så också Georg Riedel som turnerade för mitt parti. Fast intressantare i just det här sammanhanget är att de tillsammans har skapat några av de verkliga pärlorna i den svenska barnviseskatten. ”Katthultsmarsch”, den som i dag skulle ge oss ordet Katthult, hör väl inte till de allra mest kända samarbetena, men väl värd att höra är också den! Jag hoppas förresten att ni, liksom jag, i går kväll såg TV-programmet från Astrids gamla sommarviste Furusund med bland andra Georg Riedel, Malena Ernman, Tina Ahlin och Anna Sahlin, Anna i filmen om bullerbybarnen. Det här var verkligen intelligent och musikaliskt välljudande underhållning!

Ytterligare en av dagens frågor hade anknytning till Astrid Lindgren, ”Kattvisan” med musik av Lille Bror Söderlundh. Den förekom i den här versionen i den första av de två filmatiseringarna, ”Luffaren och Rasmus”, där Åke Grönberg spelade luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ännu en fråga hade anknytning till barnkulturvärlden: Vi fick höra ”Det var så roligt, jag måste skratta”, där det förekommer en trekantig gubbe. Den sjöng jag själv i småskolan. Det är den vidunderlige Lennart Hellsing som har skrivit texten, och Knut Brodin har tonsatt. Om Hellsing har jag alldeles nyligen skrivit i en text om sextiotalets barnböcker.

Dagens melodikryss var roligt eftersom det innehöll så få upprepningar. Charles Aznavours ”She” har visserligen varit med förr, men så vitt jag minns inte i Umberto Marcatos italienska version ”Lei”.

Kraftwerk, i dag med ”The Model”, har vi inte hört på länge.

Och Nancy Sinatra och Lee Hazelwood har förvisso varit med i krysset, men väl inte med ”Summerwine”?

Jag har pesonligen inte sett den prisbelönta filmen ”Brokeback Mountain”, varifrån ledmotivet ”I Will Never Let You Go” hade hämtats, men jag minns den från en filmkrönika i TV. I den rider man på hästar, men det var nog inte det som var det intressanta med den: för många, särskilt i USA, var dess gay-cowboy-tema utmanande.

Sen var det bara ett par röster kvar.

Kaj Kindwalls har vi hört i otaliga popprogram i radio.

Och Ingvar Oldsberg, känd från TV men inte för sin sångförmåga, hördes misshandla – massakrera – ”I Can’t Stop Loving You”.

Glad midsommar, kära läsare och medkryssare!

Så är jag väl gammal då…

Birgitta hade hemlat med barnen inför min sjuttiofemårsdag utan att berätta för mig. Jag fyller år i dag, men redan i går eftermiddag dök plötsligt Kerstin och hennes egna två barn, Viggo och Klara, upp, och en stund senare anlände också Matti och Karin och deras baby Ella, allt för att kunna morgonuppvakta mig på min riktiga födelsedag.

Så redan i går åt vi familjemiddag ihop, spaghetti och fläsktärningar respektive musslor, och sen bakade Kerstin bullar till kvällsfikat. Jag, Birgitta, Kerstin och Klara avslutade kvällen med att spela ett parti ”Finns i sjön” runt köksbordet.

I morse tisslades och tasslades det länge i köket, innan hela gänget tågade in och sjöng ”Röda små smultron”. Jag sänguppvaktades med böcker, både en nyillustrerad H C Andersen och en bok om sextiotalets barnböcker samt dessutom en bok om Strindberg från Birgitta; av henne fick jag också presentkort på en gemensam resa. Kerstin och hennes barn uppvaktade med en rörstrandskopp, Pi, av den typ jag alltid drack mitt morgonkaffe ur när barnen var små, plus tre egenbakade estniska surlimpor; Klara hade dessutom gjort en teckning till både mormor och morfar. Från Matti och Karin fick jag inramade och andra foton av en nyfödd Ella, på någon bild tillsammans med mig, som en påminnelse om att jag numera också är farfar, dessutom också ett par musikvideor med Simon and Garfunkel respektive The Band.

Sen gick vi ut i köket allihop och satte oss runt köksbordet i vars mitt Birgittas nyhoplagda och mycket goda smörgåstårta tronade mellan blombuketter, en stor från Birgitta och en liten från lilla Klara.

Det var härligt gott och det nybryggda kaffet doftade ljuvligt, och jag glömde inte att tacka för presenterna men framför allt för att dessa mina närmaste – Anna träffade jag ju i Stockholm här om dan – hade kommit för att uppvakta mig på min födelsedag.

Sen var det dags att klä sig, dagen till ära i den nya marimekkoskjorta jag fick av Birgitta.

I dag har vi också ätit födelsedagslunch runt köksbordet: rökt sik, rökta laxfenor, böckling och sallad med ingredienser från Birgittas egna odlingar.

Och dagen är inte slut än.

Det hör till födelsedagsbarnets privilegier i vår familj att inte behöva handla, laga mat och diska, men Birgitta har haft god avlastning av Kerstin, Matti och Karin. Viggo och Klara är snälla mot sin morfar, och jag har också fått läsa böcker för lilla Klara. Dit är det långt än för yngsta barnbarnet, Ella, men jag har fått belåtna kluckanden och världens soligaste leenden från henne, när vi har gosat med varann.

Äldre och äldre blir jag, men redan barnbarnen är ett skäl för morfar/farfar att hålla sig vid liv ytterligare ett tag.

Helt bortglömd är jag heller inte, att döma av hyllningskort – tack! – från släktingar och vänner både i Estland och Sverige och från människor som jag känner bara via bloggen.

Gul bil, fast i svartvitt

Folke Mellvig (1913-1994) var en på sin tid ganska läst deckarförfattare, och till populariteten bidrog väl också att flera av hans böcker filmades av Arne Mattsson (1919-1995). Mattsson var en långvägare inom svensk film: ojämn, ibland dålig, men ibland sevärd som i ”Kärlekens bröd” (1953), ”Salka Valka” (1954), ”Hemsöborna” (1955) och ”Vaxdockan” (1962). Hans största filmsuccé, även internationellt, blev ”Hon dansade en sommar” (1951).

Problemet med filmatiseringarna av Mellvigs deckare, alla med en färg i titeln och med kapten John Hillman som huvudagerande, är att handlingen och personteckningen blir så snårig att till och med filmvana personer i publiken inte så sällan har svårt att förstå sammanhangen och vem som är vem.

”Den gula bilen” från 1953 – bilen ser dock nämast vit ut i filmen, eftersom den är i svart-vitt – jävar inte det här påståendet, och skulden bör kanske delas av regissören och manusförfattaren; i det här fallet har Mellvig skrivit direkt för filmen – manuset bygger inte på någon bok.

Det hela börjar med en turistresa, enligt tidens sed per buss, till ett icke namngivet europeiskt land – kanske är det senare förklaringen till bristen på atmosfär i den här delen av filmen. De svenska turisterna – bland dem kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) – blir vittne till ett mordförsök på landets statschef, ministerpresident Hurkas. En av passagerarna, en doktor Björk, har filmat det som har hänt, och han mördas följaktligen innan bussen har hunnit tillbaka till Sverige. Mördaren smiter när bussen stannar och förföljs då av Björks dotter Kerstin (Ulla Strömstedt). Mördaren hinner dock undan: Kerstin ser – till sin egen senare olycka – hur han plockas upp i en stor flott gul bil.

Så här långt låter det både enkelt och logiskt – men jag har fått tänka och pussla innan jag har fått ihop en så här pass begriplig sammanfattning.

Fast sedan blir det knepigare att få ihop handlingen. Dock några hållpunkter:

Kerstin blir kidnappad – man förstår varför, men varför ett svenskt mentalsjukhus skulle kunna hålla henne drogad och fången förblir en gåta, även om vi förstår att hennes läkare där, Maria Engström (Barbro Kollberg) av någon anledning deltar i något slags konspiration.

Konspiratörerna finns uppenbarligen också på det här icke namngivna landets ambassad i Stockholm, och i samband med att den attentatshotade Hurkas kommer på statsbesök, går Hillman till ambassaden där uppenbarligen både ambassadör Leclerc (Semmy Friedman) och inte minst ambassadsekreterare Radek (Toivo Pawlo) verkar skumma.

När sedan Hurkas ska återvända hem i bilkortege mot Arlanda och ambassadören simulerar en hjärtattack för att slippa följa med, förstår Hillman att ett nytt attentatsförsök är på gång, och i en av filmens få spännande partier får vi se hur poliser på motorcyklar plockar ut statschefen och de övriga ur en bil i full karriär – just innan den rammar den för oss redan bekanta gula bilen, som den här gången är försedd med en sprängladdning.

Kapten Hillman har åter igen gjort sin plikt, och han har som vanligt biträtts av sin komiskt harige chaufför Freddy Sjöström (Nils Hallberg).

Motiven för attentaten och varför attentatsmännen, både de på ambassaden och en svensk kvinnlig läkare, agerar som de gör får man dock aldrig veta.

Hur en normalt ganska omdömesgill filmkritiker som Stockholms-Tidningens Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) kunde jämföra Mattson och den här filmen med verk av Hitchcock övergår mitt förstånd. Expressens (och även gamla Folket i Bilds) filmkritiker Lasse Bergström skrev trött, att han önskade att Mattsson skulle göra en bra film per år i ställe för tre dåliga.

Melodikrysset nummer 24 2012

Melodikrysset tillsammans med en extra kopp kokkaffe efter en god frukost gör lördagsmorgnarna till en av veckans höjdpunkter. I dag innehöll krysset dessutom några inte helt lätta frågor.

Visserligen innehöll det som vanligt några upprepningar, till exempel ”Vandraren” med Nordman och med text av Py Bäckman och Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Också ”Ack Värmeland du sköna” har varit med tidigare.

Fast när en låt är så bra som ”Jag mötte Lassie” med Ainbusk, förr Ainbusk Singers, gör det ju inget att den återkommer någon gång.

Men redan den allra första frågan i dagens kryss var inte alltför enkel. Nästan alla kände väl i och för sig igen Monty Python-gängets ”Always Look On the Bright Side of Life”; både jag och många andra har ju sett ”Life of Brian”. Betydligt färre, inte helle jag, har däremot sett musikalen ”Spamalot”, där den här låten också ingår.

Och jag tyckte det var jättekul att få höra Queens ”We Will Rock You” i en finsk version, ”Humppaukaasi”, med Eläkeläiset.

En korsordskonstruktör, som jag – utan att mena så illa – hade sårat, skrev här om dan en kommentar om att jag kanske i mina musikkommentarer kan tyckas vara lite ålderstigen. Och visst hör jag till de krysslösare som gärna hör en Kai Gullmar-klassiker som ”Solen lyser även på liten stuga”, som jag tycker har åldrats med behag.

Men jag ber honom och er öviga att också notera att jag gillar Sara Vargas ”Spring för livet” högt och rent. Den som vill ha bevis kan gå tillbaka till vad jag skrev om Melodifestivalen 2011.

Och jag är över huvud taget – utan att jag därmed gillar allt – schlagernörd. Så det är klart att jag vet att ”Kall som is” i Melodifestivalen 1984 sjöngs av Anders Glenmark och hans syster Karin.

”Dansa i neon” var i och för sig bättre i Lena Phs original, men eftersom dagens kryss sändes från Sandviken, har jag all förståelse för att Eldeman i dag valde att spela den med sandvikensonen Tomas Ledin – hans insjungning är hämtad från TV4-programmet ”Så mycket bättre”.

Disneyfilmer förekommer relativt ofta i Melodikrysset, men – rätta mig om jag har fel – just ”Skönheten och odjuret” har väl inte varit med tidigare, åtminstone inte på länge?

Från USA kommer mycket som är väl lämpat att ha med i Melodikrysset, så också musiken i dagens allra sista fråga. Vi hörde där en fin version av ”John Henry” med Bruce Springsteen och The Seeger Session Band. Det sista behöver kanske förklaras. Springsteen har turnerat och gjort några plattor med Pete Seeger-material, både sådant som Seeger själv har skrivit och sådant som blev mycket känt och populärt i just hans version – ”John Henry” är ett exempel på det senare.

Anders Eldeman får gärna i något kommande program spela något med Seeger själv. Han är en lysande gestalt i amerikanskt musikliv, lever faktiskt fortfarande fastän han nyligen har fyllt 93. Han sjöng tillsammans med Springsteen när Barack Obama installerades som president.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikryseet? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag firade vi Anna

Anna fyller 51 i dag. Det är ju inte någon särskilt jämn födelsedag att fira, men i vår familj brukar vi alltid uppmärksamma varandras födelsedagar. Men eftersom både jag och Birgitta blir inte bara äldre utan också allt skröpligare och tröttare, tog vi resan i två etapper: åkte in till Uppsala redan i går och handlade, övernattade i vår lägenhet där och tog sen ett förmiddagståg till Stockholm.

Både vår allmänna sköplighet och det faktum att vi bar på presenter – Birgitta hade till exempel köpt en gjutjärnsgryta – gjorde, att vi åkte mycket taxi. Birgitta skulle, innan vi åkte till den avtalade lunchen med Anna, skriva på några papper i ett av hennes få kvarvarande förtroendeuppdrag, så vi tog taxi dit – till ett advokatkontor på Kungsholmen – från Stockholm C. Hunnen till korsningen Vasagatan-Kungsgatan tog chauffören, trots att han hade fått rätt nummer på Kungsgatan, av åt alldeles fel håll, åt Hötorget till, så vi fick korrigera honom, och på kungsholmssidan fick han ändå leta länge efter rätt nummer. När vi senare – efter lunchen med Anna som jag strax ska återkomma till – åter skulle ha en taxi, nu från Hötorget till Marimekko, tillfrågade vi fyra taxiförare där om att köra oss, men när de hörde att det gällde en enligt dem alltför kort bit, avböjde de, och i stället fick vi haffa en förbipasserande taxi från ett av de stora taxibolagen. Detta som en lektion till dem som tror på den fria konkurrensen, till exempel i taxibranschen.

Den först nämnda taxin körde oss i alla fall, om än på kringelkrokiga vägar, till Café Piastowska på Tegnérgatan, där vi hade stämt möte med födelsedagsbarnet. Vi, inte minst jag, har varit där förr med henne – jag gick dit och åt polsk ärtsoppa och pannkaka till lunch varje torsdag på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen nere på Sveavägen 68. Piastowska visade sig dess värre inte vara lunchöppet numera – det finns kvar men är öppet bara på kvällarna. Så medan vi väntade på Anna gick jag runt till andra bra restauranger som jag mindes från mina år på partiexpeditionen, men det var som förgjort: två andra som också hade varit värda ett besök hade försvunnit. Vad vet jag egentligen om dagens krogvärld i Stockholm?

Sen kom Anna, och vi enades efter lite rådslag om att gå ner till Arirang på Luntmakargatan. Och den fanns kvar!

Arirang är en koreansk restaurang med en helt koreansk meny; man kan till och med få koreansk öl till maten. När vi anlände, var det fortfarande lunchrusning, så vi fick vänta på bord, men det ordnade sig snart, och vi beställde alla det vi själva ville ha. Jag fick också chans att öva min gamla konst att äta med pinnar, men det fanns sked också till dem som behövde det. Gott och rikligt var det.

När vi under mycket prat hade ätit klart, hade lunchrusningen avtagit, och det började glesna i lokalen. Då plockade vi fram våra presenter till Anna, Birgittas gryta och mina paket med böcker och DVD-filmer. Födelsedagsbarnet fick två rejäla kassar att bära därifrån.

Ändå hade jag då fått två Hillman-filmer tillbaka av Anna – hon hade dem redan och gav dem nu till mig på min snart stundande födelsedag.

Det var just min stundande födelsedag – den 19 juni fyller jag 75 – som föranledde utflykten till Marimekko. Det är så att jag älskar Marimekko-skjortor och använder sådana så ofta att jag då och då sliter ut några. Birgitta ville därför ge mig ett par nya och, eftersom jag är ganska kräsen i färgvalet, ha mitt bistånd att välja ut just de skjortor jag ville ha.

En sådan fanns inne, och den fick vi med oss hem. Men den andra som jag ville ha fanns bara i en katalog och måste följaktligen först beställas från fabriken i Finland. Men eftersom även den nu är betald, kommer den direkt i brevlådan i Öregrund.