Anders Åborg med nya fantastiska versioner av Joe Hill-sånger

Av en gammal känning i musikbranschen, Anders Åborg, bland annat mycket uppskattad medlem i Aston Reymers Rivaler, har jag fått en ny DVD-film om Joe Hill, gjord av Anders Wesslén och Karl Larsson: ”Joel Hägglund – mannen bakom legenden Joe Hill” (2012).

Den berättar, enkelt och kort, historien om arbetargrabben Joel Hägglund från Gävle, som 1902 utvandrade till USA och där kom att bli agitator, sånglig agitator, för den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen Industrial Workers of the World, IWW. Och inte bara det: i mormonstaten Utah greps han för mordet på en handlare och avrättades, trots sitt nekande och massprotester, 1915 genom arkebusering.

Filmen är enkelt gjord med filmbilder bland annat från Joe Hill-gården i Gävle och, lite oegentligt, dagens amerikanska ambassad i Stockholm men är i övrigt gjord med speaker och stillbilder, många av de senare förstås från USA. Dess förtjänst är så långt framför allt stillbilderna av människor och miljöer.

Men det som i den här filmen har ett verkligt kreativt lyft är musiken. Anders Åborg har för det här ändamålet gjort nya och musikaliskt mycket fräscha versioner av Joe Hills ”Casey Jones”, ”Vad vi vill”, ”Prästen och slaven” och ”Världens alla slavar vakna” – han inte bara sjunger utan också visslar och spelar gitarr, banjo och enradigt dragspel. Dessutom har han gjort textbearbetningar av Jacob Brantings och Rune Lindströms texter, de som återfinns i min gamla sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Filmen kan du själv titta på på nätet, på http://www.historiska.program.se.

På nätet har jag också separat hittat Anders Åborgs fantastiska versioner av ”Vad vi vill” och ”Casey Jones”.

Jag skulle ingenting högre önska än att Anders Åborg fick möjlighet att göra en hel CD med Joe Hill-sånger. Det skulle tvärsäkert leda till en Joe Hill-renässans i Sverige.

Långt från borgerlighetens diskreta charm

Hasse Ekmans ”Banketten” (1948) är en överraskande politisk film.

Visserligen hörde jag att hans son, Gösta Ekman den yngre, en gång i socialdemokraters sällskap berättade att Hasse till sönerna på valdagen brukade säga ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar”, men ändå låg politiken normalt ganska långt från hans filmiska temata.

Fast den här filmen baserar sig på en roman, skriven året före av Marika Stiernstedt, och även om Hasse både har skrivit manus och regisserat, har han här nog också låtit sig påverkas av grundhållningen i boken.

Ekmans filmversion kan möjligen sägas vara för lite fokuserad på en enda dramatisk händelsekedja, men å andra sidan speglar den väl de olika personligheter som finns i en familj, även en finansfamilj, och i avgörande stycken finns här mer av blåsyra än av borgerlighetens diskreta charm.

Ändå skildras den här familjens nestor, bankiren Jacob Cotten (Ernst Eklund) nyansrikt, som en människa som har förmåga att se även andras värderingar och bevekelsegrunder. Hans motsats i detta är hans hustru Agnes (Elsa Carlsson) – för henne betyder social status och sociala uppförandekoder allt, mer än – ska det visa sig – till och med de egna barnen, och notera också hennes sätt att se på hembiträden.

Ganska endimensionellt skildras också deras son Pierre (Sture Lagerwall), av vilken det har blivit en goddagspilt och fyllbult – men faktiskt också ibland cynisk sanningssägare.

Hans bror Ivar har gått en helt annan väg. Under sina snart avslutade studier har han kommit in i radikala kretsar och blivit kommunist. Sina röda åsikter sprider han numera bland annat genom att hålla agitationsföredrag. Fadern, som just ska fira sin 60-årsdag, har haft ett hopp om att Ivar ska ta över rodret i familjeföretaget, men den här sonen står fast vid sin radikala övertygelse och avböjer. Det intressanta med den här pappa-son-relationen är att fadern faktiskt inte bara sörjer sonens beslut utan också känner respekt för det.

I den tid som skildras var det ännu inte någon naturlig tanke att dottern i familjen, i det här fallet Victoria (Eva Henning), skulle kunna tänkas axla ansvaret att leda familjeföretaget. Ändå blir hon en av den här filmens intressantaste figurer, gift med konsthistorikern (det är alltså hennes eller rättare sagt hennes pappas pengar de lever på) och sadomasochisten Hugo Stenbrott (Hasse Ekman); Hugos läggning och beteende mot henne har också fått henne att då och då dricka alldeles för mycket alkohol.

I en sådan lätt förnedrande situation träffar hon en av brodern Ivars radikala vänner, Rex Lundgren (Birger Malmsten), blivande läkare.

Hon förälskar sig häftigt i Rex, och trots hans inledande tvivel om vad hon egentligen vill inleder de ett förhållande.

Det här leder till filmens tragiska crescendo: På själva dagen för pappa Jacobs jättelika och påkostade 60-årskalas överraskas Victoria och Rex av Hugo, och Hugo lyckas genom sin blandning av förslagenhet, aggressivitet och cynism driva i väg Rex, av allt att döma för evigt. Den här scenen plus den efterföljande där Hugo med sin sadism får Victoria att tappa besinningen hör för övrigt till det bästa jag någonsin har sett Hasse Ekman göra.

Och så går det som det går. Till slut får han hustrun, som han själv för övrigt har försett med en laddad pistol, att tappa besinningen, och när hon har avlossat ett skott mot honom, dock inte med dödlig utgång, lovar han henne – som ett led i en utpressning inför resten av deras liv tillsammans – att vittna om att det hela var en olycka.

Under tiden pågår 60-årskalaset; Hugo har meddelat att hustrun är opasslig. Pierre håller ett skandalöst tal, och fadern håller ett slags försvarstal för yngste sonen Ivar och lovar också donera familjeförmögenheten till den medicinska forskningen. Ivar blir den som tar emot det fatala telefonsamtalet om vad som under tiden har hänt, inte bara att Hugo skottskadad har förts till sjukhus utan att hans hustru, Ivars syster, därefter har skjutit sig själv. När Ivar lägger på luren, kommer fadern in bakom honom.

Ett fördröjt farväl till kommunismen

Jag var aldrig någonsin i DDR, och Östberlin besökte jag för första gången efter murens fall: gjorde ett par korta promenader in på den östra sidan under en SI-kongress. Fast å andra sidan har jag erfarenhet av mitt eget gamla hemland, Estland, både före och efter kommunismens fall.

Om kommunismen innebar ett helvete för många människor i dåtidens östländer, kan man väl säga att DDRs ambition var att bli ett mönsterhelvete. Men trots alla stolta ambitioner flydde ändå många av medborgarna i denna arbetar- och bondestat till väst, till och med när de riskerade att bli skjutna.

Också detta speglas i Wolfgang Beckers (regi) lysande film ”Good Bye, Lenin!”. Det räcker med att nämna filmens inledning, 1978, då pojken Alex Kerner (här spelad av Nico Ledermüller) med beundran följer ryska Sojus 31 på dess rymdfärd med även en östtysk ombord. Berlinmuren är dock här mer det osynliga hinder som skiljer familjen Kerner från den 1978 till väst avhoppade pappan, Robert (Burghart Klaussner).

Mamman i familjen Kerner, Christiane (Katrin Sass) anstränger sig därefter desto mera för att framstå som en trogen DDR-medborgare: och hängiven SED-anhängare.

Men hennes trofasthet och idealism får sig en knäck när hon en dag 1989 ser sin egen son Alex (nu spelad av Daniel Brühl) delta i ett demonstrationståg mot regimens restriktioner. Mamman får en hjärtattack och faller ner på gatan i koma.

Alex, som tillsammans med många andra demonstranter har gripits, släpps, kanske för att hans mamma är känd och betrodd partimedlem. Sonen besöker henne på sjukhuset, men hon går inte att kommunicera med, ligger i koma i åtta månader. På sjukhuset träffar han för övrigt åter en flicka han gick tillsammans med i demonstrationståget, sjuksköterskan Lara (Chulpan Khamatova) – det faktum att hon är ryska bidrar till att den här filmens skildring av livet i kommunistländerna känns både äkta och nyanserad.

När mamma Katti vaknar till liv igen, blir goda råd dyra. En läkare varnar rent av Alex för vad som kan hända när modern får klart för sig vad som har hänt. DDR finns ju inte mer.

Alltså fraktar Alex hem modern till en lägenhet som i alla detaljer är som det brukade vara förr. Inte utan stort besvär lyckas han skaffa konserver och andra varor, som modern minns från sitt DDR, ibland genom att använda gamla förpackningar som han har fyllt med nytt västinnehåll, och när hon är så pass pigg att hon vill se TV, fixar han med hjälp av en filmkunnig kompis videofilmer med rätt slags programinnehåll, även fejkade nyhetsprogram. Släktingar och vänner får komma på besök iförda DDR-kläder, och han betalar barn för att komma och sjunga pionjärsånger för den sängliggande mamman.

Men naturligtvis blir det allt svårare att hålla den reella verkligheten utanför moderns synfält, och Alex blir tvungen att fixa ett TV-nyhetsinslag om att Coca Cola, som mamman har sett en reklamskylt för utanför fönstret, i själva verket från början var en DDR-uppfinning. I samma fejkade nyheter i TV får modern veta att alla de västtyskar hon under en för sonen oväntad utflykt ser flytta in i huset i själva verket är flyktingar undan kapitalismen.

Läget blir naturligtvis gradvis allt mer svårkontrollerbart, och när Alex låter iscensätta den falska TV-nyheten att DDRs nye ledare, astronauten Sigmund Jähn, har öppnat gränsen mot Väst, har mamman redan hunnit se en symbolisk handling: en helikopter fraktar i väg en dinglande Lenin-byst (Good Bye, Lenin!).

Modern, nu inlagd på sjukhus igen, håller god min trots att Lara redan har berättat sanningen för henne och trots saker hon med egna ögon har kunnat se. För Lara och sin dotters nye västtyske pojkvän har hon också hunnit berätta, att det från början hade varit meningen att hon själv, liksom maken, skulle fly till Västberlin men, bland annat av rädsla för vad som skulle kunna hända med barnen, hade valt att stanna kvar i Öst.

Ett par dar senare dör hon.

Den här filmen speglar kommunismens fall genom en enskild familjs öden, men inte alla dess gestalter fängslar. Dottern i familjen finns där också och spelar med, men hon har alls inte samma utmejslade roll som sonen. Filmen rymmer också en återförening mellan sonen och den till Västberlin försvunne fadern, som nu har ny familj, bland annat två mycket yngre barn. Ändå tycker jag inte att filmens story funkar så bra i just det här stycket.

Men i huvudhandlingen är ”Good Bye, Lenin!” en lysande film.

Melodikrysset nummer 35 2012

Veckans melodikryss var, åtminstone enligt min mening, mycket lätt. Själv klarade jag alla frågorna direkt, hann också redan i anslutning till respektive fråga kolla detaljer som årtal.

Dessutom gav ju Anders Eldeman ibland onödig hjälp: Vad är det för sport att veta att ”Fritiof i Arkadien” har skrivits av Evert Taube – ET – när man får veta melodititeln? Och Loa Falkmans röst var ju också lätt att känna igen. Taubes text kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och att svaret på vågrätt 3 skulle bli ”Teaterbåten” listade jag ut redan innan frågan hade ställts och när jag hade tre av sammanlagt elva bokstäver klara. Ur den hörde vi sen ”Old Man River” med Ivan Rebroff. ”Teaterbåten” skrevs 1927 av Jerome Kern och Oscar Hammerstein.

Jag märker att jag här kanske låter onödigt gnällig – den spelade musiken var det nämligen inget fel på. Alltså: för mig är Glenn Miller-låten ”Moonlight Serenade” något busenkelt – men det är härlig musik som jag har dansat till många gånger.

En annan gammal goding är ”As Time Goes By”. Den skrevs redan 1931 av Herman Hupfeld men fick sin berömmelse genom filmen ”Casablanca” 1942, där vi hörde Ingrid Bergman säga ”Play it again, Sam”. Pianisten Sam spelades av Dooley Wilson.

Ännu äldre är revymelodin ”Den gula paviljongen” – den skrevs redan 1923 av Emil Nordlander och John Redland.

Men när det gäller ålder slås den med hästlängder av Carl Michael Bellmans ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82. Fast Bellman skrev väl egentligen ”Hvila”.

På tal om hästländer fick vi också höra ”Gamle Svarten”, i dag med Roland Cedermark, vilket skulle ge oss ordet gnägg.

Och apropå hästar, minns ni fortfarande cirkusen och den ständigt oförvägne Hampus? Jag talar förstås om ”Den vita stenen”, den underbara TV-serien från 1973, baserad på en lika underbar bok av Gunnel Linde – jag har haft möjlighet att tacka henne personligen, eftersom jag vid en middag har suttit bredvid henne. Men tillbaka till krysset: här skulle Bengt Hallbergs musik leda oss till ordet sten.

Eva Moberg var värd vid middagen då jag träffade Gunnel Linde, och det leder oss vidare till Vilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Den musikdramatiserades 1995 av Björn och Benny och fick då titeln ”Kristina från Duvemåla”. Ur den sjöng Tommy Körberg sången om Robert, ”Och guldet blev till sand”, men vi skulle associera till något som hade hänt långt tidigare, nämligen att de svenska utvandrarna först korsade Atlanten.

Också dagens två melodifestivallåtar var lätta.

1995 vann Jan Johansen den svenska uttagningen med ”Se på mig”, som klarade sig hyggligt – blev trea – också i Eurovision Song Contest.

Ganska färsk, från 2010, är ”Kom” med den märkligt stavade gruppen Timoteij.

”Kolarvisa” med Ewert Ljusberg har jag sparat till allra sist, detta eftersom jag hörde honom live – också hälsade på honom – i Öregrund i somras.

Från Öregrund och in till stan, Uppsala, flyttade vi i går, vilket är en månad tidigare än vi brukar. Birgitta ska om några dar tas in på Akademiska sjukhuset för en hjärtklaffoperation.

Brevroman, fast som film

Filmen ”84 Charing Cross Road” (1987) är uppbyggd som en gammaldags brevroman, och ursprungligen (1970) var den faktiskt en roman, skriven av Helene Hanff. Men innan den blev film, gjordes den som pjäs både på teater och i TV.

Jag har inte läst boken, inte heller sett scenversionerna, men så vitt jag förstår följer filmen, i regi av David Hugh Jones och med manus av Hugh Whitmore, i olika avseende grundstoryn väl. Det är viktigt eftersom Helene Hanff själv har en av de båda huvudrollerna. I filmversionen spelas hon av Anne Bancroft och bor, liksom den verkliga Hanff, i New York. Den andra huvudpersonen i den här historien, Frank Doel (Anthony Hopkins), finns däremot i London och arbetar i antikvariatet Marks & Co.

Helen Hanff skriver inte bara själv, bland annat framgångsrikt för film, utan har också ett starkt litteraturintresse, bland annat för klassisk brittisk litteratur. Det senare får henne att 1949 skriva till Marks & Co i London för att kunna köpa utvalda klassiker, och hennes främsta kontakt där blir Frank Doel, som lyckas hitta det ena efterfrågade verket efter det andra och sen posta böckerna till Hanff i New York – med följer räkningar, inte särskilt höga med nutida mått, varefter hon skickar pengar i kuvert till antikvariatet i London.

Mellan de här båda uppstår en märklig vänskap på avstånd: brev växlas regelbundet, och framför allt börjar Hanff skicka paket med i det efterkrigstida England ransonerad och svåråtkomlig, iland också dyr mat. I åtminstone filmversionen delar Doel med sig till de övriga anställda, och snart försöker de återgälda den vänliga givmildheten genom att hitta svåråtkomliga böcker åt Hanff, extraböcker som man inte begär betalt för. Har jag förstått det jag har läst rätt, breddas i filmen på det här sättet persongalleriet framför allt på den engelska sidan, något även på den amerikanska.

Framför allt tidsbilderna från det efterkrigstida England känns äkta och välfångade – ransonering och andra vardagsbekymmer fångas väl. Storyn går dock ända fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal och blir senare också mer rapsodisk, men filmen fångar ändå tidens gång genom att ge glimtar av både kröningen av Elisabeth II i England och 1960-talets raskravaller i USA.

Det sorgligaste i den här historien är att Helen Hanff och Frank Doel aldrig kommer att mötas. En gång är hon faktiskt nästan på väg till London – men så råkar hon ut för att drabbas av en obehagligt hög tandläkarräkning.

Så när hon 1971 äntligen kommer i väg, är hennes brevvän och hjälpande hand Mr Doel död, och antikvariatet på Charing Cross Road 84 är stängt. Hon besöker det, men nu ska huset rivas.

En vemodig historia, fast faktiskt inte sentimental.

Släktresan eller Stig-Helmer i Amerika

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi fått tips om att Lasse Åberg var socialdemokrat, till och med organiserad sådan. På den tiden, när AiP var ett socialdemokratiskt familjemagasin med både politik och kultur, hade vi också en serie personporträtt, inte skvallriga utan fördjupande och gärna roande, av människor inom arbetarrörelsen eller sympatisörer till denna. Så Lasse Åberg tillfrågades och ställde upp. Resultatet publicerades i ett julnummer. Lasse fick där möjlighet att både berätta om sina värderingar och sitt Musse Pigg-museum.

Jag berättar det här med anledning av att han i ett timslångt TV-program i går kväll berättade om en anfader, som inte gillade socialister och försökte hejda ett demonstrationståg genom att ropa att dess väg bar åt helvetet.

Långt senare än personporträttet i AiP har jag kommit att åtskilliga gånger träffa Lasse och hans hustru Inger – Lasse är liksom bland andra min hustru utsedd till hedersupplänning, och dessa med respektive ses årligen vid en bättre middag hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har suttit bredvid Inger, och vid det efterföljande kaffet har jag och Birgitta flera gånger haft trevliga samtal med paret Åberg.

Det här TV-programmet var inte mindre trevligt. Det var det första i en serie där några utvalda människor med hjälp av professionella släktforskare får möjlighet att kartlägga sin härkomst. Lasse Åberg kommer från en släkt av smeder och hade på grund av sitt påtagligt mörka hår trott att det fanns valloner någonstans i hans genetiska arv, men det visade sig, att kedjan av smeder föregicks av en rad kolare och att man längst bak i den kedjan hittade människor som hade flyttat hit från Finland.

Ett par bröder till hans farfar hade också utvandrat till USA, så vad hade det blivit av dem? Med hjälp av en släktforskare fick han upp spåret till åtminstone den ene av dem, och i andra halvan av det här programmet gav han sig av för att hitta anförvanter till honom. Det här förde honom till svenskbygder, där man både kunde se en jättelik dalahäst och massor av svenska namn på gravstenarna på kyrkogården.

Och se – han hittade också en kvinnlig ättling till den nu för länge sedan döde anförvant han försökte spåra. Hon kunde visserligen inte svenska men var ytterst intresserad och hjälpsam och förde honom till det nu igenvuxna boställe som Oberg, som han kallade sig over there, en gång för länge sedan hade anlagt.

Som svenskanknuten belöning fick hon bland annat ett paket knäckebröd.

Och det visade sig att det nog var Stig-Helmer som företog en släktresa till Amerika: Vår släktforskare hade inget körkort.

Även i det är han min själsfrände. Inte heller jag har körkort.

Ålderns höst

Det blåser, hårt och kallt, och i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna var plattorna på gången våta. I slutet av veckan är sommarvistelsen i Öregrund slut. Birgitta ska tas in på Akademiska för sin klaffoperation, och sen följer en lång konvalescens. Själv ska jag försöka ta mig ut till sommarhuset åtminstone några gånger till för att ställa i ordning inför vintern.

Sommarvistelse och sommarvistelse – det har över huvud taget inte varit mycket bevänt med vädret under det som enligt almanackan är sommarmånaderna. Det har funnits perioder då jag knappt har gått ut annat för att handla mat i Konsum.

Också det känns tyngre och tyngre, bokstavligen. Att bära hem två fulla matkassar tar numera på krafterna; ofta ställer jag ner kassarna och vilar ett par minuter när jag har tagit mig upp för det lilla motlutet vid lekparken halvvägs hem.

Min kondis har gradvis försämrats allt sedan jag fick mina egna hjärtproblem och fick först pacemaker, sen stent inopererade. Den fysiska orken är en skugga av vad den en gång har varit, och numera är det en mödosam uppgift att kravlande på knä rensa mitt stora stenparti och sen, en balja i taget, bära i väg renset eller, inne i huset, veckostäda toan/badrummet.

I torsdags kväll, när vi på väg till fredagens kalas i Sala var inne i Uppsala och åt middag på en pizzeria i Tunabackar, blev stegen så tunga under den ganska korta vägen dit, att vi på vägen hem tog buss, en sträcka på två hållplatser.

Jag är en person som tidigare i mitt liv har sovit mycket gott på nätterna. Numera har jag en för män i min ålder inte ovanlig ålderskrämpa: jag måste under nattens lopp gå upp ganska många gånger för att kissa.

Tidigare har jag därefter lätt kunnat somna om. Riktigt så är det inte längre. Det händer ganska ofta, ibland varje natt, att jag känner en kvävningskänsla när jag ska somna om: andningsvägarna genom näsan känns, om inte helt täppta så i alla fall en smula blockerade. Ibland kan jag klara det här genom att lägga ett par kuddar på varann och sen somna om med huvud och delvis även rygg i lite högre läge.

Men ofta går inte det heller, och då har jag hittat en alternativ sovställning som fungerar: Jag tar på mig morgonrock och går över till TV-rummet, där jag sätter mig i min Lamino-stol med ett täcke runt fötterna. Där sover jag sedan sittande – den upprätta sovställningen tycks medföra att andningsvägarna genom näsan inte täpps till.

Ibland tänker jag lite sorgmodigt att det snart bara är huvudet (alltså bortsett från andningsorganen) som fortsätter att fungera klanderfritt. Och det är ju en lycka så länge man kan tänka, läsa, lyssna på musik, se film, äta.

Gärna också därefter skriva om det.

Också det går fortfarande bra, även om jag har en viss domning i ett par av fingertopparna på vänstra handen (liksom tidigare i tårna).

Jag har berättat för min husläkare om de här domningsbesvären, och hon har konstaterat att jag ändå har full känsel kvar i de här organen. Hon skickade mig också till Akademiska för undersökning, detta utan man där kunde avgöra vad som exakt är orsaken.

Men i den här åldern får man ju vara glad över att man över huvud taget lever.

Bergman i och utanför spegelvärlden

Jag såg Ingmar Bergmans ”Såsom i en spegel” redan när den kom 1961. Därefter har jag sett den flera gånger, senast nu på DVD.

Filmen är mycket vacker i Sven Nykvists foto. Dess exteriörer är hämtade från det Fårö som sedan blev mer än ett sommarviste för Bergman. Innehållsmässigt är den ett kammarspel: handlingen utspelar sig inom loppet av något dygn, och de agerande är fyra: änklingen och författaren David (Gunnar Björnstrand), självupptagen och registrerande, hans schizofrena dotter Karin (Harriet Andersson), Karins man, läkaren Martin (Max von Sydow) och så Karins yngre bror Fredrik, kallad Minus (Lars Passgård). Handlingsförloppet skulle kunna beskrivas mycket enkelt: Karins schizofreni förvärras till den grad att hon förs till sjukhus av en ambulanshelikopter som landar likt den spindel hon i sina sjukdomsföreställningar ser som Gud. Resten är till största delen de övriga agerandes reaktioner, självinsikt och föreställningar om verkligheten.

Det är det senare som gör ”Såsom i en spegel”, belönad med en Oscar för bästa utländska film, så svåranalyserad för en bedömare, som saknar förankring i den religiösa föreställningsvärld som präglar både den här filmen och de följande bergmanfilmerna, ”Nattvardsgästerna” och ”Tystnaden”. Det vill säga, Davids reaktionsmönster är i alla fall om inte försvarbart så i alla fall begripligt: hans ständiga flykt, till barnens stora besvikelse, utomlands, författarens benägenhet att utnyttja allt, till och med dotterns sjukdom, i sitt eget skrivande, hur han hejdade sig på randen till ett självmord, hur han på grund av det som händer till slut kommer på talefot med sin son (”Pappa talade med mig”). Men det som händer med dottern, Karin, blir svårare att analysera, så fort man lämnar makens/läkarens angreppssätt, att med en spruta tillfälligt besvärja de demoner som har tagit hustrun i besittning och i stället försöker analysera de syner hon ser, bland annat genom att stirra in i en tapet. Här lämnar oss Bergman i valet mellan en rationell förklaring – Karins tillstånd förvärras hastigt när hon läser det pappan, utan minsta skyddsräcke, i sin dagbok har skrivit om hennes sjukdomstillstånd – och en irrationell, den som speglas i Karins sjukdomsföreställningar.

Att det handlar om just ett val betonas av filmens själva titel, som är ett citat hämtat ur ”Första korintierbrevet” 13: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.”

Melodikrysset nummer 34 2012

Jag tyckte inte att dagens kryss var våldsamt svårt, även om Anders Eldeman spelade en del musik som jag inte så ofta hör på.

Phil Collins har jag inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Han har också spelat trummor.

A-ha har jag heller inte i min kollektion, men bindestrecket gjorde det lätt att hamna rätt. Och så fick vi ju låttiteln, ”Butterfly”.

Desto lättare var dagens melodifestivalanknutna frågor.
”Oh My God!” från 2011 med The Moniker (Daniel Karlsson) är ju en sån där låt som sätter sig bergfast i musikminnet.

Och Shirley Clamp, som vi i dag hörde i ”Med hjärtat fyllt av ljus”, har åtminstone jag främst lärt mig att känna igen via Melodifestivalen.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset, syndar Anders Eldeman ofta genom att tillgripa återbruk.

I dag spelade han till exempel Julian Lloyd Webbers ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”.

Och hur många gånger har ”Titanic” – i dag illustrerad av ”My Heart Will Go On” – förekommit i Melodikrysset?

I dubbelfrågan mot slutet har särskilt den kvinnliga artisten förekommit rätt så ofta. Det vi hörde var ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong och ”Come Away With Me” med Norah Jones.

I andra fall, till exempel i dagens allra första fråga, hade Eldeman ändå försökt att variera sig. Den som i dag fick sjunga ”Det är dans på Brännö brygga” var Alf Robertson.

Och det var åtminstone ett tag sen vi sist hörde ”Axel Öhman”, även känd som ”Skepp som mötas”.

Gamla godingar som Glenn Millers ”In the Mood” blir njutbara igen om de inte spelas allt för ofta – det gäller till och med om man som i dag i stället får höra dem med Ingmar Nordströms.

Själv tyckte jag av samma skäl – alltså inte för att den i dag spelades i en finsk version – att det var kul att åter få höra ”Vem vet”, ursprungligen signerad Lisa Ekdahl.

Inte heller Nisse Hellberg har förfekommit alltför ofta i Melodikrysset, så även om jag har det mesta av honom i mina egna skivhyllor, lyssnade jag gärna på ”Stjärnan i mitt liv”.

Sen var det väl bara dagens barn-TV-fråga kvar. Den var lätt, åtminstone för folk i min ålder. Vi har alla, tillsammans med våra barn, tittat på Anita och Televinken.

Men sånt här förändras ju över tid. Jag har till exempel ingen aning om huruvida de barn som deltog i trädgårdskalaset hemma hos Lena och Anders i Sala i går känner till Televinken, inte heller om Lenas och Anders nyfödda kommer att bli bekant med de här figurerna.

Men trevligt var det på kalaset, och läcker traktering. Så jag kan väl passa på att tacka värdfolket och också Hasse och Karin, som efter trädgårdsfesten skjutsade hem oss till Öregrund.

Sommar i P1 med Marie Göranzon

Marie Göranzon är rimligen en av Sveriges mest kända skådespelerskor. De som inte själva har sett henne på Dramaten har kanske ändå sett henne i TV-uppsättningen av Ingmar Bergmans ”Den goda viljan”, och ännu fler har säkert sett henne i de många Beck-filmer som har visats i TV. Andra har kanske i kvällstidningarna läst om hennes dramatenbråk med Mikael Persbrandt.

I sitt Sommar-program i dag berättade Marie Göranzon om konflikter och påfrestningar men var ganska återhållsam med att till exempel namnge kolleger som hon tyckte hade burit sig klandervärt åt. Dock inte genomgående: Ingmar Bergman fick retroaktivt sina fiskar varma i historien om en efterfest efter en premiär, då den utvalda ”gräddan” i ensemblen var bjudna på middag i en restaurang, dit även hon och hennes make råkade gå.

Marie Göranzons berättelse om sitt liv inom teatern var genomgående intressant och framfördes med den mycket rutinerade skådespelerskans hela briljans.

Möjligen tyckte jag att hon, på grund av tidiga upplevelser på Dramaten av delar av gänget bakom Fria Proteatern, var för snål i bedömningen av dem.

Musikaliskt bjöd hon likväl på musik ur periodens livskraftiga, vänsterpräglade proggtradition, sådant som Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell och Mikael Wiehes insjungning av Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, även äldre nummer i samma radikala sångtradition: Lars Forssells och Leo Ferrés ”Säg vad ni vill” i insjungning av dramatenkollegan Ulla Sjöblom och Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”.

Men vi fick också lyssna på andre maken Jan Malmsjö, Frank Sinatra och Evert Taube (”Calle Schewens vals”) och en befriande respektlöst lång radda av låtar av och med Olle Adolphson: med Adolphson själv ”Gustav Lindströms visa”, ”Grön kväll i Margretelund”, ”Råd till dej och mej” och ”Det gåtfulla folket”, med Eva Dahlgren ”Mitt eget land” och med Tommy Körberg ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag gillade det här programmet – ett av sommarens allra bästa – både för dess frispråkiga och intelligenta ton och för dess musikval.