Två mycket olika palmefilmer tävlade på Guldbaggegalan

Birgitta och jag brukar varje år försöka se Guldbaggegalan i TV. Vi är båda filmintresserade och brukar också den här vägen försöka få korn på någon film vi borde gå och se.

Två av de filmer, som man åtminstone såg glimar av i går, berörde oss på ett annat sätt, genom att på olika sätt skildra den Olof Palme vi en gång i världen kände och samarbetade med.

Vi har sett den längre TV-versionen, men inte bioversionen av Maud Nycanders och Kristina Lindströms ”Palme” och kan därför inte bedöma hur den som helhet klarar konkurrensen med andra aktuella dokumentärer. Men den fick pris. För bästa klippning: Andreas Jonsson, Niels Pagh Andersen och Hanna Leijonqvist. Och så fick Benny Andersson en guldbagge för bästa musik.

Mikael Marcimans ”Call Girl” hade emellerid nominerats till inte mindre än 11 priser. Vi har av begripliga skäl – vi delar familjen Palmes syn att den ger en pervers och osann bild av Olof Palme – inte ens övervägt att gå på bio och se den, så vi såg närmast med bävan fram mot juryns fördelning av guldbaggar på just den här punkten. En spelfilm må ha dramaturgiska kvaliteter, men om den skildrar verkliga människor från vår egen tid, får den ju inte vara hur osann som helst. Annars blir den ju en falsk dom över död man, för att citera titeln till en av de andra prisbelönta filmerna.

”Call Girl” knep några guldbaggar: Hoyte van Hoytema fick en bagge för bästa foto, Cilla Rörby en för bästa kostym, Petter Fladeby och Per Nyström en för bästa ljud och Lina Nordqvist en för bästa scenografi. Men den fick inte pris för sådant som manus och regi, vilket – om den hade fått det – med förlov sagt skulle ha känts stötande.

Jag har inte det minsta emot att en spelfilm tar upp ämnen som politikers sexuella utnyttjande av minderåriga. Men den här filmen far ju, på en central punkt – och vad jag förstår av rent spekulativa skäl – med osanning.

Sådant ska inte belönas.

Andrea Geurtsen kan det bli en riktigt stor scenartist av

Birgitta och jag var i lördags på premiär på Reginateatern i Uppsala – eller på nypremiär om man så vill: den här föreställningen, producerad av Kesselofski & Fiske, är en uppföljare och kallas följaktligen för ”Play It Again Sam – 2”.

Gå dit, kära uppsalapublik – bry er inte om UNTs sura kommentar om förutsägbar låtlista. Ni kommer att få en rolig kväll med många musikaliska nostalgikickar.

Och gå dit, Linus Tunström – vill Stadsteatern fortsätta med att spela musikaler, får du inte missa att snarast anställa Andrea Geurtsen. Annars kommer någon annan stor scen att hinna före med att kontraktera henne.

UNT har förstås rätt i att låtvalet i ”Play It Again Sam – 2″ är förutsägbart – publiken har nämligen fått rösta fram sina filmlåtfavoriter.

Men nu är det ju så att just de här filmörhängerna ofta också har det där lilla extra som starkt har bidragit till att göra filmerna de ingick i till publiksuccéer, och det är faktiskt kul att få höra dem igen.

De här örhängerna görs, förbluffande bra och ibland med ett litet inslag av buskishumor från Paul Kessels sida, av en ensemble, som utom av Kessel, sång, består av John Fiske, gitarr och banjo, Grosse Grotherus, bas, Hasse Loelv, keyboards och dragspel, och Björn Sjödin, trummor.

Och så alltså av kvällens stjärna, Andrea Geurtsen, sång.

Så fort ni har hört henne i Marilyn Monroes gamla glansnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Frend”, kommer ni att förstå det jag försökte säga redan inledningsvis: A star is born!

* * *

Reginateatern serverar i och för sig vin till gästerna i salongen – man sitter vid bord – men vi hade inte ätit middag, så efter föreställningen gick vi över till Saluhallen och Jay Fu’s, en krog mycket omskriven för sin meny med en blandning av amerikanskt och asiatiskt.

Det var alldeles fullt i lokalen, men vi slog oss ned i baren med var sin dry martini och väntade. Och vi hade tur: en bordsbeställning hade återkallats, så vi fick ett bord och tog med våra drinkar dit och började studera menyn.

Mycket såg frestande ut, men vi fastnade för lätt grillad tonfisk med – visade det sig – perfekta tillbehör. Tonfisk är ju ett gränsfall, men vi valde att dricka ett relativt lätt rödvin till det.

Även restaurangbesöket bidrog till en hellyckad kväll.

Melodikrysset nummer 3 2013

I dag hade Anders Eldeman ansträngt sig för att få till ett varierat och i några stycken knepigt melodikryss. Tack!

Det började med en riktigt snygg duett, Lill Lindfors och Jacques Werup i den senares ”Gör mig lite levande” och slutade med en inte alltför rolig version av Lill-Babs’ hit från 1959, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, signerad Stikkan Andersson.

Vi fick höra så väl spansk flamenco med Zapateado som svensk ringdans (”Och jungfrun hon går i ringen”) med The Real Group.

Svenska schlager från olika epoker förekom också.

Svårast tror jag kanske många hade med en inte så känd Sylvain-skapelse, ”Det sjunger någonting inom mig”, som ursprungligen var med i en film med Tutta Rolf från 1935, ”Under falsk flagg”. Fast här hörde vi den med Jan Johansson.

Björn Skifs’ ”Vi bygger oss en båt”, i dag med Lars Roos, tyckte jag det var hyggligt lätt att känna igen.

I mitt fall hade jag det lite knepigare med ”Inte mycket jag behöver” med Thomas Eriksson, mer känd som Orup.

”Babysitting boogie” med Gunwer Bergkvist är inte så vanlig, men där fick vi ju en del ledtrådar från Eldeman.

”Johnny the Rocker” hör väl inte till de allra mest spelade låtarna Magnus Uggla har gjort. Här hörde vi den dessutom i en version jag aldrig tidigare hade hört, med Olle Ljungström. Jag kollar lite i efterskott: Jo, den gjordes förstås i ”Så mycket bättre” som jag aldrig någonsin har tittat på.

Också ur Beatles’ stora repertoar hade Eldeman valt en mindre vanlig låt, ”Maxwell’s Silver Hammer”, signerad Lennon-McCartney – men här skulle svaret bli Ringo Starr.

Jag har alla skivor med The Beatles, och mycket också med Kim Larsen. Med den senare hörde vi i dag ”De smukke unge mennesker”.

Själv är jag i den där åldern då man älskar mycket gammaldags musik.

Irving Berlins ”Puttin’ On the Ritz” gillar jag således, även om dagens discovesion inte var den bästa versionen jag har hört.

Men med ”All Of Me” (1931) i Billy Mays tappning var jag fullt nöjd.

Dan Andersson-film utan riktigt sammanhang

Eftersom jag har en arbetarrörelsebakgrund, förvärvad i mycket unga år, har jag alltid varit medveten om den oerhört stora roll Dan Andersson (1888-1920) spelade i socialdemokratin på den tiden den fortfarande var en uttalad arbetarrörelse. Dan Andersson reciterades och sjöngs, detta trots att det han skrev inte var kamplyrik i traditionell mening. Men en del av hans dikter skildrade givetvis hårt arbetande och utsatta människor i proletära miljöer. Så när jag 1970 gav ut min mycket spridda och använda arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, fihet och fred” (Prisma), var det närmast självklart att den också skulle inkludera Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Dagens rest av arbetarrörelsen hyser väl inte samma intresse för Dan Andersson, och samma öde som dikterna och sångerna har väl överlag drabbat hans romaner, som inte längre speglar någon verklighet som dagens mer urbaniserade socialdemokrati kan relatera till. Ändå bärs det sångliga arvet efter Dan Andersson vidare av artister som Sofia Karlsson, och fler och fler dikter av Dan Andersson tonsätts och spelas in, kanske för att han skrev så sångbar poesi. En sångbok med både hans egna ganska få tonsättningar och andras – Gunnar Turessons, Sven Scholanders, Thorstein Bergmans med fleras – välkända gavs också ut av Prisma 1971, i ”Dan Anderssons vackraste visor” med Gösta Åberg som redaktör. Den vore värd en utökad uppföljare.

1957 gjorde Lars-Magnus Lindgren (1922-2004) en långfilm om Dan Andersson, ”En drömmares vandring”. Den fick ett uppmuntringspris av mitt dåtida rättesnöre Folket i Bild, men alla omdömena var verkligen inte nådiga, och jag förstår det.

Det bästa i den är Sven Nykvists foto, framför allt de många naturscenerna från Dan Anderssons uppväxtlandskap Dalarna. I övrigt är det enskildheter, som den mycket sensuella kyssscenen med Ziri Stuart (Inga Landgré) som fångar ens uppmärksamhet.

Problemet är att det är svårt att få sammanhang i filmhandlingen. Lars-Magnus Lindgren gör uttryckligen inte anspråk på att skildra Dan Anderssons hela liv och i kronologisk ordning, så man får väl acceptera det som utgångspunkt, men jag tycker att filmhandlingen har blivit för rapsodisk och, vad värre är, för svårbegriplig. Men enskildheter som hans tidiga vurm för nykterhetsrörelsen, hans erfarenhet av kolning (förstås illustrerad av ”Helgdagskväll i timmerkojan” och ”Jag väntar vid min stockeld”) samt de så småningom framgångsrika försöken att bli publicerad i bokform finns ju där, liksom – här lite abrupt påklistrat – slutet med cyanväteförgiftning. Det inslag av mystik som finns i Dan Anderssons diktning får också sin beskärda del.

Men jag önskar ändå att Lars-Magnus Lindgren hade lyckats göra en rakare och tydligare historia.

Nu ser jag mest ”En drömmares vandring” som ett arbetsprov för kommande mer genomarbetade filmer.

Så Marja-Lisas (Margit Carlqvists) nakna bröst var kanske en förövning för den betydligt bättre lindgrenfilmen ”Änglar, finns dom?”.

Och det är kanske när allt kommer omkring inte någon dum tankefigur: I den senare filmen spelade Jarl Kulle en av huvudrollerna. I den här spelar han huvudrollen som Dar Andersson. Faktiskt med bravur. Dessutom är han häpnadsväckande lik Dan Andersson, på riktigt.

Men ger den här filmen en fullödig bild av Cornelis?

Jag har en fullständig samling av det Cornelis Vreeswijk har gett ut på skiva, åtminstone allt det han gav ut på svenska, plus de konsertupptagningar med mera som har getts ut efter hans död. Jag har hört honom live, faktiskt ganska tidigt. Jag har haft viss, om än inte särskilt omfattande kontakt med honom – och min hustru har valturnerat med honom. Jag fanns i salig a discs utgivningsråd, när detta arbetarrörelsebolag fick möjlighet att ge ut några LP med honom.

Cornelis startade som sosse, var under sin studietid på Socialinstitutet med i Soialdemokratiska studentförbundts klubb där men var under Sveriges mycket röda år också ett tag vänsterpartist – för att sedan åter komma tillbaka till socialdemorkatin. I Amir Chamdins film ”Cornelis” (2010) får han vid ett tillfälle ”kommunist” slungat mot sig, men jag är inte säker på att det i hans fall någonsin var rätt beteckning. Cornelis var en vänstermänniska men någon partigängare var han aldrig heller när han var socialdemokrat.

”Cornelis” är i hög grad en musikfilm. Musiken i filmen finns utgiven på en dubbel-CD, ”Musiken från filmen Cornelis”, och den lyssnade jag för egen del igenom och skrev om – se under Kulturspegeln, Musik – långt innan jag nu, i TV, fick möjlighet att se själva filmen. Nu är ju en stor del av den autentiska skrivinspelningar med Cornelis själv och låter därför som det ska låta. Det är som om folket bakom filmen inte riktigt har litat på förmågan hos Hans-Erik Dyvik Husby, som spelar rollen som Cornelis i filmen, men ibland har det ju av filmiska skäl varit nödvändigt att låta Dyvik sjunga, som när han av den redan etablerade Fred Åkerström (David Dencik) provoceras att sjunga ”Mördar-Anders” inför publik och fångar både Freds och publikens öra.

Dyvik Husby har en viss likhet med Cornelis, men hans lite för svarta och yviga skägg och för kraftiga stofthydda får ändå oss som upplevde Cornelis att tycka, att han inte är riktigt porträttlik. Däremot tycker jag att han har lyckats fånga Cornelis’ kroppsspråk och idiom förbluffande väl, så han har all heder av sin skådespelarprestation.

Den här filmen har den vällovliga ambitionen att ge en heltäckande porträttbild av Cornelis, men lika lite som den ger någon fullständig bild av Cornelis som vispoet och sångare, ger den någon heltäckande bild av hans liv. Jag har redan gett ett exempel, att bilden av Cornelis’ politiska engagemang och tillhörighet är ofullständig. Filmen ger en ganska korrekt bild av hans förhållande till alkohol och andra berusningsmedel, men när det gäller rötterna till marorna som måste dövas går den väl inte riktigt i mål, trots att det måste finnas ganska många i hans omgivning – inte bara sonen Jack (som för övrigt medverkar i filmen, både genom barnskådespelare och med egen musik) – som kunde ha lämnat bidrag.

Det hetsiga och påfrestande turnélivet bidrog säkert till att skapa ett drogberoende, likaså de attityder som fanns i de miljöer Cornelis vistades i på den tiden det begav sig, och så lanserar filmen ett ytterligare spår, traumatiska barndomsupplevelser i krigets tyskockuperade Nederländerna.

Cornelis och kvinnorna är ytterligare ett tema i filmen. Också på den här punkten är filmen ofullständig – Cornelis hade fler relationer än de som skildras i filmen. Ombytligheten var en del av tiden – det var inte bara Cornelis som bytte partner flera gånger. Här finns i filmen ett intressant spår som inte heller det fullföljs: den här mannen, som själv alltså tillät sig både det ena och det andra, var ibland sjukt svartsjuk, detta också när det inte fanns någon objektiv anledning att vara det.

Filmens problem är att den inte går på djupet med något av dessa temata – det blir liksom varken hackat eller malet; Antonia Pyks manus famnar över för mycket, detta utan att något av det får nödvändigt djup.

I stället försöker den vara främst musikfilm, dock alltså utan att fånga in allt riktigt väsentligt där heller. Och i några fall tror jag – jag har inte brytt mig om att detaljkolla – att lämpligheten av var man kunde stoppa in en önskvärd låt då har fått gå före kronologin i Cornelis’ eget låtskapande.

Men kan den här filmen dra nya generationer av lyssnare till Cornelis’ musik, så för all del.

Melodikrysset nummer 2 2013

På det hela taget tyckte jag dagens kryss var mycket lätt – men så kom plötsligt en fråga som låg helt utanför det jag kan och har lyssnat på.

Danyel Gérards ”Butterfly” har jag veterligen aldrig hört förut, men jag listade med hjälp av de hjälpbokstäver jag fick genom frågor jag kunde ut, att svaret borde bli ”Butterfly”, och sen googlade jag mig fram också till artisten, som jag inte ens hade hört namnet på.

Näst risigt till låg Danny Saucedo, som jag aldrig skulle komma på idén att infoga i min stora skivsamling – men honom har jag åtminstone hört i ett antal melodifestivaler, bland annat 2011 i ”It’s the Club”.

Nog tyckte jag, för att fortsätta på melodifestivallinjen, att Roger Pontare var mycket bättre i ”När vindarna viskar ditt namn”, inte bara för att han vann tävlingen 2000 med den.

Och när det gäller schlager är jag inte alls så traditionspräglad som ni kanske tror. Jag kan se kraften i ”Hard Rock Hallelujah”, som Lordi från Finland vann Eurovision Song Contest med 2006.

Dansbandsmusik hör normalt inte till det jag uppskattar, men jag tyckte att Sten & Stanley gjorde en helt all right version av ”I Wash My Hands In Muddy Water”. Fast om vi ska hålla oss till de svenska versionena av den här låten, tycker jag att Björn Skifs har gjort en bättre – den har jag med på ett ”städband” jag en gång i världen gjorde för att överrösta dammsugaren under lördagsstädningen.

Bob Geldof och The Boomtown Rats känner jag förstås till, och även om deras ”I Don’t Like Mondays” inte ligger på min privata hitlista, tycker jag nog att ”Jag hatar måndan” med Streaplers är flera snäpp sämre.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men sjunga kunde hon. Ett av hennes paradnummer hörde vi i dag, ”Vill ni se en stjärna”.

Men nu är ju inte alla stora artister också automatiskt förebilder och dygdemönster. Cornelis Vreeswijk, som jag lärde känna partivägen (s), var ju både politiskt ombytlig och dessutom ingen renlevnadsman, men han har gjort underbara melodier och, som i det här fallet, texter som ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Fast i dag hörde vi den inte med honom utan med Anita Lindblom, vars liv har innehållit åtskilliga knepigheter även det.

Också Owe Thörnqvist har jag mött personligen, vid landshövdingens i Uppsala län middagar för så kallade hedersupplänningar, varav han är en och min hustru en annan. Vid den senaste middagen hade jag Owes käresta Berit Gullberg vid min sida. Owe själv är en musikaliskt mångsidig man, och bland hans många hits finns ”Varm korv boogie”, som i dag skulle leda oss vidare till korvens bröd. Anders Eldemans försök att förvilla oss var på den här punkten ganska beskedligt: Vi fick hör Owes låt på norska, då kallad ”Varm pölse boogie” och sjungen av Viggo och Reidar.

Monica Zetterlund har jag mött på valturné både med Tage Erlander och den nu bioaktuelle Olof Palme – hon hade för övrigt exakt samma födelsedatum och -år som min hustru. I dag fick vi höra titelmelodin ur ”Att angöra en brygga” från 1968 och signerad Hasse & Tage. Uppenbarligen hade gästerna till kräftskivan i den här historien – de seglar – på något sätt lyckats ta sig fram till skärgårdsön där en arg gubbe, spelad av Hasse, huserade, men att ta sig fram till bryggan och sen gå i land visade sig vara värre.

Därmed är vi inne på filmer, och eftersom ”I sista minuten” (”North By Northwest”, 1959), signerad Alfred Hitchcock, är en av mina favoritfilmer alla kategorier, kände jag genast igen musiken i den. Dock fick jag slå upp att den (musiken) skrev av Bernard Herrman.

Och att Georges Bizets ”Carmen” (1875) är en av mina favoritoperor förvånar väl ingen. Jag har sett den många gånger, så jag känner genast igen ”Toreadorarian”.

Sen är det väl en endaste fråga kvar att redovisa svaret på, och inte heller den var svår. Vem har inte sjungit ”Vi äro musikanter”, där man ju bland annat spelar basfiol och flöjt:

Vi äro musikanter

Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.
Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej,
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderalla, bomfaderalla,
vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderallan lej.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa andra hållet, andra hållet, andra hållet,
och vi kan dansa andra hållet, andra hållet med!

Den här helgen ska vi slänga ut granen, men hustrun och jag kommer nog inte att dansa runt den och sjunga ”Vi äro musikanter”.
.

Svensk deckare, signerad Hasse Ekman

Hasse Ekman var mångsysslaren i svensk film: gjorde filmer i många olika genrer, ibland intressanta, ibland ganska mediokra, men de flesta var habilt hantverk.

Till den senare kategorin får man väl räkna hans försök från 1960 i deckargenren, ”På en bänk i en park”. Det är i hög grad hans film: han har skrivit manus, regisserat och spelar själv huvudrollen som teaterchefen Stig Brender. Han har till och med komponerat och skrivit texten till titellåten i filmen, där sjungen av Brenders hustru Lena (Lena Granhagen). (Den här låten hör verkligen inte till det bästa Ekman har gjort.)

Till filmens förtjänster hör att dess kriminalhistoria, i motsats till den i ett stort antal massproducerade svenska TV-deckare, är begriplig. Att man inte får se vad som egentligen händer när hans gamle skolkompis, den nyss utsläppte mentalpatienten Sam Persson (Bengt Ekerot), anfaller honom med en hammare är logiskt: annars hade ju en del av spänningen i resten av handlingen gått förlorad.

Storyn är inte alls oäven: Vad gör man av ett lik så att det inte kan kopplas till ett nattligt besök hos en själv? Storyn om att dumpa liket, sen komma i besittning av den dödes på en godsförvaring inlämnade väska och därefter göra sig av med den – väskan visar sig innehålla material som leder till Brender – plus hammaren är fiffigt uttänkt men innehåller några osannolika och för konstruerade element. Den väskstöld som följer på stölden av bilen med liket är en händelse för mycket på samma tema, och den blinde förbipasserande man, som sen uppträder som utpressare, är nog ett moment för mycket det också. Men greppet med de små söderindianerna som följer efter till soptippen är fiffigt.

Till den psykologiska delen av den här kriminalhistorien har fogats en ram av polisrutin, med Sigge Fürst som poliskomissarie Envall. Det här är ett djärvt grepp av Hasse Ekman, eftersom Fürst vid det här laget var mycket känd som komissarie Björk genom filmversionen av Kalle Blomkvist, men han gör utredarrollen med den äran. Envall (Fürst) lägger bit för bit i det här pusslet, som startar med att Brender låtsas att inte minnas någon Persson, långt mindre erkänner att han ens har träffat honom under senare år, men sedan bit för bit konfronteras med fakta som binder honom vid det i en park placerade liket.

Upplösningen är befriande, åtminstone för Brender. Han har i onödan försökt göra sig kvitt en man vars lik han hellre borde ha lämnat över direkt till polisen.

Om känslornas förvirring och bräcklighet

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) introducerades min egenhändigt skrivna, en à två sidor långa recensionsavdelning Spegeln. Där recenserade jag bland annat Stig Claessons höstroman:

Porrshow på Guds gröna tiljor

Stig Claesson är en märkvärdig författare.

Nu har han, med bibehållet och utvecklat mästerskap, skrivit en tredje bok om Sverige, ”Henrietta ska du också glömma” (Bonniers). (De tidigare är de båda mästerliga romanerna ”Vem älskar Yngve Frej?”, 1968, och ”På palmblad och rosor”, 1975.)

Det mörknar över Stig Claessons Sverige. Med sin speciella upprepningsteknik tecknar han en bild av allt mer frusna landskap, mänskliga så väl som geografiska. I den här boken representeras det fula, framvältrande nya bland annat av en kraftverksgata, som föranleder en av de roligast formulerade protestskrivelser man påminner sig ha läst: ”När det finns ved!” argumenterar undertecknarna. Kaffeved blir också den pinnsoffa, som i årets roman har samma symboliska funktion som kärringen i ”På palmblad och rosor”, nämligen som representant för ett liv som inte längre får finnas: I kökssoffor ska det ligga rödblommiga pigor, och såna finns inte längre.

Invävd i denna berättelse finns en diskussion av konstens funktion. Konstnären Gotthard får stengärdesgårdar och rostiga plogar som nästan döljs av högt gräs att leva igen på papperet. Och huvudpersonen Gustav Rune Pettersson, direktör för en liten porrshow i tält (med den marxistiske fluktbögen Kalle Svensson, grekiskan fröken Mounaki samt det lesbiska paret Gretchen och Marie) är en Guds egen lille clown på den kommunala gräsmattan i köpcentret:

”Nu tycker du det ser trist ut!

Nu tycker du det ser mörkt ut!

Men vi kommer att komma.

Kanske inte just hit men till liknande platser.

Och vi förjagar mörkret.

Vi kommer att komma med glädjen, konsten och skrattet, kåtheten och leken.

Vi ska resa ett tält mot mörkret.”

Ändå är Claessons roman inte någon optimistisk bok, långt ifrån. Bokens titel, ”Henrietta ska du också glömma” syftar på hur Casanova en gång med tårar i ögonen, på sin Henriettas grav sa just detta: ”Henrietta ska du också glömma”.

Claessons tillägg, samtidigt slutmeningen i boken, är det här:

”Det är inte mer med det.”

* * *

Också den här delen av Stig Claessons trilogi om mörkret som sänker sig över Sverige blev 1983 en film, signerad Lars Lennart Forsberg, kallad kort och gott ”Henrietta”. Det är den mörkaste delen i den här serien, vilket i filmen markeras av den framträdande roll en av vårfloden raserad bro har i handlingen. I handlingen i den här romanen är det en pinnsoffa – vem behöver sådana numera? – som har den symboliska roll något alltid har i den trilogi om tillståndet i Sverige ”Henrietta ska du också glömma” ingår i.

Till Lars Lennart Forsbergs förtjänster som filmmakare hör att han håller sig nära Stig Claessons grundstory. Janne Carlsson som porrshowdirektören Gustaf Rune Petterson är ett kongenialt val för rollen, och den av vårfloden lätt fotskadade hålkortsoperatrisen Henrietta Jakobsson spelas av Eva Kristin Jakobsson på ett sätt som gör att man förstår, att Petterson blir förälskad i henne.

Profilerna är annars flera i den här historien: konstnären Gotthard (som spelas av Svante Grundberg), lantbrukarparet Einar (Per Oscarsson och Sara (Claire Wikholm), den pensionerade apotekaren Höglund (Gunnar ”Knas” Lindkvist) och så markägaren och greven (Ulf Johansson).

I filmen är porrshowdelen lite mer nedtonad, men den skulle ju där också kännas mer utmanande än de delar som handlar om att dess manlige aktör, kallad ”fluktbög” men snarare exhibitionist, Kalle Svensson (Lars Dejert), mitt i porrshowen kastar ut kommunistiska slagord till publiken. Ett av hans glansnummer är till exempel att damer ur publiken hänger sina handväskor, vid ett tillfälle fyra stycken, på hans styva och rejäla könsorgan, där de dinglar kvar ända tills det går för honom. I filmversionen förekommer därför hans tre kvinnliga scenpartners mer som kulisser på andra sidan vårfloden.

Men det är dem Petterson tar sig över till, innan det forsande vattnet slutgiltigt tar de sista resterna av bron. Kvar på andra sidan finns Henrietta, som väckte starka känslor både av kärlek och förvirring hos honom. Men henne ska han alltså snart också komma att glömma.

Finns det plats för landsbygdsbor i det moderna Sverige?

Stig Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” (Bonniers) kom så tidigt som 1968, men Slas, söderkisen som också levde en stor del av sitt liv ute på vischan, var en av dem som såg vad som höll på att hända med den svenska landsbygden: Den avfolkades, befolkningen där blev äldre och även arbetstillfällena försvann – stora delar av den gamla jordbruksmarken fick växa igen och blev i stället skog.

Den här mycket fina romanen är en sorgesång över de delar av Sverige som ligger utanför tillväxtorterna.

I så måtto är den en politisk roman, men den är ingen pamflett, däremot alltså en sorgesång.

Om några av de där människorna som ändå envist vägrade att flytta, som hankade sig fram på sin lilla pension men ändå genom visst självhushåll – potatisland, fiske och annat sådant – fick livet att fungera, handlar Slas’ roman. Värre var det att ge tillvaron mening, när man som skomakare Gustafsson fick stänga verkstan för gott. Hans syster Elsa sammanfattar situationen i ”Vi får gå här som fornminnen”. Och fornminnen är de allihop, också de före detta småbrukare, Eriksson och Öman, som bor nära intill.

Skomakarn, fortfarande full i fan, sätter upp en skylt nära mjölkpallen, också den ett fornminne, när han tvingas flytta brevlådan tvärs över vägen. Fornminne står det på skylten som pekar in mot hans stuga eller kanske på något i skogen bakom den.

Och eftersom det är semestertider, dröjer det inte länge förrän den första bilen stannar och de som färdas i den frågar skomakarn vad det är för fornminne och var det ligger. Så skomakarn tvingas hitta på något och svarar att det är Yngve Frejs grav och sen följa med dem in i skogen och peka på en stenhög där. Men det är ingen gammal vikingagrav han leder dem till – det är lämningarna efter den gamle elake småbrukaren Yngve Frejs husgrund han pekar ut.

Och snart dyker det upp fler turister som måste guidas. Några av dem är också beredda att betala Gustafsson häpnadsväckande summor för gamla trasmattor, som han på deras begäran hämtar ned från vinden.

In på denna lantliga teaterscen träder nu Pettersson och hans tjej Anita. Pettersson är inte så lättlurad och ser strax att Yngve Frejs grav är ett bedrägeri. Men han är ett födgeni. Så han börjar ta betalt av turisterna som vill se Yngve Frejs grav och utvidgar verksamheten till att också omfatta mete i en gisten gammal eka som går ut från stranden till den sjö han har ställt upp sin husvagn vid.

Men Pettersson är ändå en hyvens karl: pengarna läggs i en gemensam kassa som bygdens återstående gubbar, de riktiga fornminnena, förfogar över, och han åker också in till stan och handlar det lilla de behöver, går även på Systemet åt dem. De hinner ha ett rejält supkalas innan Petterssons semester är slut.

Pettersson och hans tjej åker därifrån, och när skomakarn går ner till brevlådan ser han, att Pattersson innan han åkte sin väg har tagit bort skylten med ”Fornminne” på.

Men det är inte bara Pettersson och Anita som försvinner. Ömans dåliga hjärta har, när han var på slåtterarbete hos Eklunds en bit bort, lagt av för gott. Snart ligger han och väntar på begravningen, upplagd på ett sofflock i skomakarns vedbod. Öman slipper nu gå där som ett fornminne, konstaterar hans gamla vänner lakoniskt.

Jag älskar den här boken, för dess innehåll och budskap och för Stig Claessons både lakoniska och upprepande stil.

Lars Lennart Forsbergs filmatisering från 1973, ursprungligen för TV, numera tillgänglig på DVD, är en mycket kongenial överflyttning till en annat konstform.

Också i den här Slas-filmatiseringen använder sig Forberg av Janne Carlsson i en av huvudrollerna, Nisse Pettersson, fotograf från Stockholm. Också Christina Stenius är utmärkt i rollen som Anita, Nisses icke lagvigda – det senare grunnar dom på lite där ute på vischan.

Gus Dahlström och Gunnar Srååt spelar utmärkt rollerna som grannarna Eriksson och Öman, och som den mer fåordiga Elna, Gustafssons syster, ser vi Bellan Roos.

Men stjärnrollen i den här filmen spelas av Allan Edwall, skomakaren som startade det hela genom att på mjölkpallen sätta upp meddelandet MOTTAGER EJ MERA ARBETE och alltså kompletterar den med skylten FORNMINNE.

Historien slutar i moll. När skomakarn skådar ut över Wiklunds igenvuxna tegar, ser han åkertistlar och kamomill. Där fladdrar inte längre gula och blå fjärilar, surrar inte längre humlor och bin.

Melodikrysset nummer 1 2013

Gott nytt kryssår!

Årets första melodikryss var väl inte alltför svårt, men som jag brukar konstatera: Vad som är svårt respektive lätt beror ju av vad man brukar lyssna på för musik.

Martin Stenmarck brukar jag för egen del inte lyssna på, men ledbokstäverna sa mig att förnamnet borde bli Martin, och mycket riktigt var det hans ”Tonight’s the Night” vi hörde sist i dagens kryss.

Patrik Isaksson hör inte heller till mina favoriter, men jag lyckades ändå identifiera honom och hans ”Mitt Stockholm”.

Då har jag hört mer av och med Darin, som vi i dag hörde i ”Astrologen”.

Jag hör inte till dem som har följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men ”Oh Boy” av Miss Li kände jag igen. Men vem sjöng den här? Jag kollade alltså ”Så mycket bättre” på nätet och fann att den här alternativa versionen, dock verkligen inte bättre, gjordes av Sylvia Vrethammar, en gång i världen i Expressen omdöpt till Vresiga Sylthammar.

Nä, då gillade jag ”Händerna mot himlen” med Petra Marklund så mycket bättre.

Och så fick vi förstås också lite melodifestivalshistoria, den här gången från 1993. Då kom Nick Borgen långt med ”We Are All the Winners”, men det räckte inte ända fram.

Lite svensk långfilmshistoria hade Eldeman stoppat in också i dagens kryss. ”Vi har så mycket att säga varandra” sjöng Annalisa Ericson i ”Kyss henne”, 1940. Låten i fråga var signerad av två av tidens storheter, Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Ytterligare en klassiker förekom i dagens kryss, ”Bättre och bättre dag för dag”, ursprungligen en Ernst Rolf-kuplett men i dag i en senare tappning med BAO, Helen Sjöholm och Tommy Körberg + publik.

Dagens barnlåt var väl ganska enkel för de flesta: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Och så där barnsligt lekfull är också Gösta Linderholms ”Rulla in en boll och låt den rulla”. Jag har en gång i världen låtit publicera en stor intervju med Gösta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Gösta har förresten också valturnerat med min hustru, men den historien har jag tidigare berättat.

Jag hade ett förhållande också till Fred Åkerström och Tom Paxton. Båda medverkade med material till min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, även om just Freds ”Jag ger dig min morgon”, en svensk version av Toms ”I Give You the Morning” inte var med just där – det rörde sig ju om en politisk sångbok. Men båda skrev politiska sånger också, och Fred var med vid den stora lanseringskonserten för min sångbok 1970 i kongresshallen i Stockholms Folkets Hus.

Det har fallit mycket snö sedan dess, och jag har hunnit flyga omkring mycket i världen också. Detta apropå en av ljudillustrationerna i dag, ”Titta jag flyger” av och med Povel Ramel, som hade en annan snarlik ramelmelodi som förlaga, ”Titta det snöar”.

Den tar vi som avslutning i dag:

När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is
på Nybrovikens is, så pigg uppå kurtis
bland andra kavaljerer fanns en nyponröd polis
polisen som så småningom blev farfar

Tillsammans, arm i arm, dom utåt isen sej begav
åt isen sej begav, och han var hennes slav
som hjälpte till med skridskorna och tog dom på och av
sin gentleman en sådan syssla tarvar

Dom åkte lätt! Dom åkte väl!
Dom åkte rätt! Dom åkte fel!
Dom åkte hit! Dom åkte dit!
Dom åkte såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:

Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar, och så småningom kom Far!
Så småningom kom Far! En stark och stilig karl!
Vars färdighet på skidorna var alltför uppenbar;
vid sexton år han klämde Sulitelma!

Från topp till tå i fjällens värld om vintrarna han for!
Om vintrarna han for! Och farten den var stor!
En vacker dag på Åreskutan krocka han med Mor,
en genompräktig tös som hette Selma!

Dom krocka lätt! Dom krocka väl!
Dom krocka rätt! Dom krocka fel!
Dom krocka hit! Dom krocka dit!
Dom krocka såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Far klämmer laggar!
Fjälltoppetaggar! Krockar med Selma!
på Sulitelma! Titta det snöar!
Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Titta det snöar!
Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar och så småningom kom vi!
Så småningom kom vi! En yster koloni
Och när vi inte hade röda hund och difteri,
så fick vi åka Djurgår’n runt i släde
För släden hade pappa spänt ett ålderdomligt sto!
Ett ålderdomligt sto! Som hette Anna-Lou!
Hon orkade ej dra oss längre än till Bellmansro,
Där brukade hon sparka av en mede

Hon sparka lätt! Hon sparka väl!
Hon sparka rätt! Hon sparka fel!
Hon sparka hit! Hon sparka dit!
Hon sparka såå bra, såå bra sååå! Och vi tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar, snön är på taken
tomten är vaken, fryser om örat
titta det snöar, hunden är bunden
räven är däven, höken är fröken
märren är knarrig, fryser om tungan
kungen är stungen, fryser om håret
titta det snöar, ????????????????
farmor som farfar, farfar på morbror
morbror på råttan, råttan på repet
repet på huset, huset på taket
taket på svärmor, fryser om lungan
biffen är vidbränd, köttet är ruttet
anden är villig, kusken är billig
fryser om lådan, titta det snöar
Larsson är färgblind, fryser om äpplet
titta det snöar, hur mycket är klockan?
kvart över elva, tackar så mycket
alls ingen orsak, titta det töar
titta det töar, titta det töar
Allting är lort, lort, lort
Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah!
Vintern slutar fort

Titta det snöar, snön är på taken

tomten är vaken, fryser om örat

titta det snöar, hunden är bunden

räven är däven, höken är fröken

märren är knarrig, fryser om tungan

kungen är stungen, fryser om håret

titta det snöar, ????????????????

farmor som farfar, farfar på morbror

morbror på råttan, råttan på repet

repet på huset, huset på taket

taket på svärmor, fryser om lungan

biffen är vidbränd, köttet är ruttet

anden är villig, kusken är billig

fryser om lådan, titta det snöar

Larsson är färgblind, fryser om äpplet

titta det snöar, hur mycket är klockan?

kvart över elva, tackar så mycket

alls ingen orsak, titta det töar

titta det töar, titta det töar

Allting är lort, lort, lort

Vintern slutar fort.