Cat Ballous heliga vrede, förstärkt med krut och whisky

Vildavästernhistorier är ibland oemotståndliga för oss som har vuxit upp med dem, faktiskt också när vi med tiden har fått en mer realistisk syn på det som hände i den amerikanska västern.

Elliot Silversteins ”Cat Ballou” från 1965, på svenska döpt till ”Cat Ballou skjuter skarpt”, är förvisso inte något mästerligt präriedrama men ändå en ganska roande historia som leker med de gamla västernschablonerna.

Den rymmer nästan allt man kan hoppas på av en story vars grundförutsättnignar är schabloner: en hederlig skolfröken som får se sin far mördas av skrupelfria exploatörer som vill åt hans mark, en silvernäst revolveman, inhyrd av den onda sidan, och en försupen revolverman, inhyrd av den ljuva skolfröken, en indian som står på den goda sidan, ett par småskurkar som rättar in sig på den goda sidan, en köpt sheriff, en mobb, en uppgörelse med vapen, en hjältinna som är nära att bli hängd och en listig och rolig fritagning. Plus en utdragen, i bitar serverad, lång ballad, exekverad av Nat King Cole och Stubby Kaye.

I hjältinnerollen som Cat Ballou ser vi den vackra Jane Fonda, vars vrede när fadern tas av daga av rev0olvermannen Tim Strawn, försedd med silvernäsa för att man inte ska se att han spelas av samme skådespelare, Lee Marvin. som också spelar den åtminstone till att börja med mer försupne revolvermannen Kid Shelleen. Fonda duger bra i den roll hon har i filmen, men utan tvekan är Marvin ett strå vassare, särskiilt i rollen som Shelleen.

Filmens både styrka och svaghet är att den leker med alla västernklichéerna, vilket förtås gör att man just inte tar någonting i den riktigt på allvar. I fallet det stora tågrånet, där Cat Ballou och hennes gäng stjäl den onde gruvägarens lönekassa, är det kul att så mycket krut spills på den stackars man som försöker få ett karbad under tågresan, men allt sådant gör att man liksom aldrig blir det minsta skärrad inför Cat Bllous förestående avrättning.

Och naturligtvis slutar det hela med en makalös fritagning.

Om kärlek – eller snarare om köttets lustar – och om klasskamp

I Vilgot Sjömans film ”En handfull kärlek” (1974) finns i en liten biroll, huvudpersonen Hjördis’ lillebror Linus, spelad av Harald Hamrell. Detta väcker min nyfikenhet på två sätt. Dels är Harald Hamrell, senare främst känd som Beck-regissör, en person som jag känner familjevägen: vi är bekanta med hans föräldrar, och vår Anna var under gymnasietiden skolkamrat med Harald. Dels – och det är naturligtvis intressantare för en vidare publik – förekommer det en Linus också i en rad självbiografiska böcker och filmer av Vilgot Sjöman.

Vida mer central i den här filmberättelsen är förstås den nämnda Hjördis – denna kvinnliga huvudroll i filmen splas, nyanserat och trovärdigt, av Anita Ekström.

Hon slits mellan olika män och olika sociala miljöer. Hon lever i ett förhållande med Daniel (Severin) Larsson, som jobbar vid Gasverket – i filmen spelas han av Gösta Bredefeldt. Han är radikal, dras till ungsocialismen och vill varken ge deras förhållande kyrklig välsignelse eller skaffa barn.

Själv är Hjördis som så många andra av tidens arbetarklasskvinnor – handlingen tilldrar sig storstejkåret 1909 – hänvisad till hushållsarbete hos en mer besutten familj, Crona. Grosshandlare Claes (Gideon) Crona, spelad av Ernst-Hugo Järegård, får, trots att han är gift, smak för Hjördis, och de inleder ett förhållande, som också leder till att hon blir med barn. Sånt förekom säkert i många hushåll med tjänstefolk, men lite speciellt i just den här historien är att hustrun Inez (Ingrid Thulin) ser ut att acceptera makens snedsprång.

Claes och Inez försöker lösa den uppkomna situationen genom att sammanföra Hjördis med ungkarlen Sebastian Renholm (Per Myrberg), vilket verkar hoppingivande för en fattig flicka – ända till dess det uppdagas att Sebastian, tvärt emot vad som har förespeglats henne, är utfattig.

Gasverksarbetaren Larsson känner sig, trots att han ju själv inte har velat ha barn med Hjördis, sviken och hämnas genom att ligga med Inez’ vackra syster Thérèse Lundström (Evabritt Strandberg), bara för att därefter erbjuda henne en strejkkassa på avvägar – vi ska återkomma till det – som betalning.

Och när grosshandlare Crona i filmens slut söker upp Hjördis för att, som det bruakr heta, ordna det för henne, avvisar hon honom stolt och föraktfullt. Hon vill stnna kvar med det väntade barnet i sin nu ännu mer proletära miljö. Och till värn har hon här socialistagitatorn och skriftställaren Theodor ”Finland” Litz (Ernst Günther).

Denne spelar den mer anarkosyndikalistiskt präglade roll av revolutionär vänster som fanns inom arbetarrörelsen innan kommunistpartierna tog form. Storstrejken 1909 utgör fonden för den här sjömanska historien, och även om Sjömans film innehåller en del väl konspiratoriska utsagor om LO-ledningens och Hjalmar Brantings förment svekfulla roll i konflikten, finns där förstås också ett korn av sanning: stämningsläget hade piskats upp till ett läge, där storstrejksvapnet till slut blev oundvikligt. Och långt ifrån alla på arbetarsidan hade samtidigt klart för sig, vilka väldiga ekonomiska resutser motsidan i det läget hade att sätta emot.

Men det är alltså i besvikelsen över den egna organisationens förmenta svek filmens Larsson strör penar ur en förskingrad stejkkassa över grosshandlarens syster.

Den här filmen har många förtjänster, men dess grundläggande svaghet är att den trots längden – två timmar och 20 minuter – inte lyckas skildra sina båda huvudtemata, det privata och det politiska, på ett tillräckligt trovärdigt sätt. Framför allt porträttet av Larsson blir lite för grunt i både de ena och det andra avseendet.

Melodikrysset nummer 7 2013

Mycket melodifestivalmusik blev det i dag, kanske helt naturligt. Men jag kan ju inte påstå att de låtar Anders Eldeman hade valt att spela hör till de mest minnesvärda.

”E de fel på mig?” frågade Linda Bengtzing 2011, och det tycker jag nog.

”Trying To Recall” sjöng Marie Lindberg 2007, och det fick jag anstränga mig för att göra också.

Och rätt så små minnen har jag av av Nick Borgens ”Små minnen av dig” från 1994.

Också Tommy Nilsson har ju varit med i Melodiestivalen men inte med just ”Amelia” från 2005. Men den har å andra sidan varit med tidigare i Melodikrysset.

Å andra sidan innehöll dagens kryss också några saker som var helt nya för mina öron, tyvärr inget som lockade mig att vilja lyssna mer:

Il divo, som vi hörde i ”Regresa a mi” (”Unbreak My Heart”) lät för välpolerade i mina öron.

Och Barbie-sången i ”En vän är alltid en vän” var rena misshandeln av Cyndi Lauper’s ”Girls Just Wanna Have Fun”.

Då föredrar jag vida Trazan Apansson (Lasse Åberg) och Banarne (Klasse Möllberg) i Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” (”En sockerbagare här bor i staden”).

Ytterligare två av dagens ljudillustrationer brukar räknas till barnrepertoaren fastän de inte skrevs som barnvisor.

Gustaf Frödings ”Tre trallande jäntor” tonsattes av Felix Körling, en av de stora i den svenska barnvisegenren.

Och den finlandssvenska ”Vem kan segla förutan vind?” ingick åtminstone på min tid i den sångrepertoar som förekom i skolan.

Från det svenska Finland kan steget tyckas vara långt till Australien, men just ”Down Under”, ett stycke reggaerock med Men At Work lyssnade jag också gärna på.

I ett annat fall med utländsk, här amerikansk, härkomst försökte sig Eldeman på sitt gamla trick att spela låten i fråga på finska. Alltså skulle vi identifiera vad som dolde sig bakom Pate Mustajärvis ”Synnyime lähtemään”. Jo, Bruce Springsteen’s ”Born To Run”.

Och så spelade Eldeman det som åter, om än i reviderad textvariant, är den tyska nationalsången, ”Deutschlandlied”, ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Charlie Chaplin hör ju till dem som i sin fantastiska ”Diktatorn” har angripit Tyskland under hitlerväldet. Fast i dag hörde vi hans tema – han var kompositör också – ur en annan mycket sevärd film, ”Smile” ur ”Moderna tider”.

Gå gärna upp under Kulturspegeln, Film, och läs mer om båda de här filmerna.

Lyckliga skitar under en rödare tid

När författaren och filmaren Vilgot Sjöman, född 1924, avled år 2006, skrev jag en minnestext över honom här på bloggen – den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Inte bara för att han var en av sin tids intressanta vänsterintellektuella.

Jag har själv haft också personlig kontakt med honom. När hans film ”Älskarinnan” (med Bibi Andersson och Per Myrberg i huvudrollerna) 1962 gick upp på biograferna, ordnader vi i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus en filmafton: medlemmarna såg ”Älskarinnan” på bio, de flesta av oss den aktuellta kvällen, och sen samlades vi på Västgöta källare för att diskutera filmen med regissören själv närvarande. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s), när tidningen var en seriös fjortondagarstidning med en blandning av politik och kultur, recenserade jag ett par av Vilgot Sjömans självbiografiska romaner, och han erbjöd oss att publicera en jättelik artikel med färgbilder om Papua, vilket skedde i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december).

När jag i dag såg hans långfilm från 1970, ”Lyckliga skitar”, slogs jag av hur väl den här filmen fångar sin tid. Tidens öppna attityd till sex, framför allt bland de unga, fångas på kornet, och den här filmen speglar också mycket väl tidens vänstervindar.

Men inte nog med det – här finns en rad konkreta inslag, som väcker minnet av människor och händelser till liv.

Jag ser min gamla arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Pierre Schori tala enagerat på ett möte om Cuba.

Jag hör ”Guerilleros”/”Adelante” sjungas under en demo9nstration för Cuba – jag går genast till en av skivhyllorna och plockar fram skivan ”Himnos y marchas de Cuba” (Areito EPA 1058), inköpt på Konsums Kulturcirekln i ABF-huset i Stockholm för 5 kronor.

Jag noterar att bland de i filmen inte bara med musik medverkande jazzmusikerna finns till exempel Lasse Werner, med vars brorsa – han själv är död – jag här på bloggen har ventilerat åsikter både om Lasses jazzmusik och en hel del annat.

Just som tidsspegel är den här filmen över huvud taget lysnde: här finns både bunnies och demonstranter med röda fanor, både arbetsliv – filmens manlige huvudrollsinnehavare Karl-Inge ”Charlie” Svensson (Bernt Lundquist) är lastbilschaffis – och gatuteater.

Också filmens språk – dess repliker – känns äkta. Särskilt gäller det omdömet den kvinnliga huvudrollsinnehavarainnan Pia (Solveig Ternström), som snackar på ett sätt som tjejer med Pias bakgrund gjorde på den tiden. Kanske är det här ett resultat av att Vilgot Sjöman lät sina båda huvudrollsinnehavare medverka i utformningen av manus.

”Lyckliga skitar” är mycket präglad av det tidiga sjuttiotalet, i nästan alla avseenden:

Den sexuella lössläppheten markeras inte bara genom bunnyshowen och bilder av mer eller mindre nakna damer – i det stycket känns den passerad, men vi måste förstås i första hand se den som en tidsspegel. Man måste dock nämna att det finns ett långt bastuavsnitt med nakna män också i den här filmen.

Filmen präglas vidare av tidens vilsenhet i fråga om beständiga relationer mellan en kille och en tjej: Filmens Pia är med barn och får tillfällig bostad hos Charlie, men hennes bostadssökande drar ut på tiden och ger inget resultat, och så visar det sig att Charlie kanske också i själva verket har kommit till en punkt där han söker en mer fast livspartner.

I yrkeslivet som lastbiloschaffis på en liten firma hamnar Charlie, efter att inledningsvis ha känt viss tvekan mot cubaentusiasterna med deras mer intellektuella bakgrund, till slut på de senares ståndpunkt – bara för att i stället hamna i konflikt med chefen och få sparken.

I frågan om parrelationen får den här filmen ett ganska roligt slut. När Charlie kommer hem och upptäcker att Pia är borta, förstår han, att hon har åkt in på BB för att föda det väntade barnet, men i kaoset där blir det snart klart, att Pia också uppvaktas av en annan man, den riktige fadern, också han utrustad med blombukett. Så det ser dystert ut för Charlie – men i en avslutande sekvens får man se honom som agitator, i bakgrunden påhejad av Pia med barnvagn.

Som tidsskildring, också som politisk tidsskildring, tycker jag den här filmen fungerar väl. Men lite synd är det att man på slutet hör en version av ”Internationalen” på ryska. Det är en pampig inspelning, men just den ryska samhällsvarianten stod inte så särskilt högt under den där epoken.

Besök i Vilda västern

Några av er som har kommit i kontakt med den här bloggen och läst det jag har skrivit om litteratur, film och musik kanske tror att jag bara intresserar mig för kvalitativt högstående kulturyttringar. Men så är det inte. Jag har alltid också haft en dragning till det man brukar kalla populärkultur. Det syns väl tydligast när jag skriver om fenomen som Melodikrysset och Melodifestivalen.

Men jag har alltid också dragits till till exempel schablonartade deckare i bokform, kriminalare i TV och annat som just har schabloner som uttryckssätt. Tecknade serier läser jag nästan urskillningslöst.

I eftermiddags fördrev jag en dryg timme med att i TV se ”Cimarron Strip: Sound of a Dream”, en amerikansk västernfilm från 1968. Den är nummer 19 i en serie om 23, och även om den är hyggligt välgjord i sin genre, finns det ju knappast någon anledning för en gammal cineast att recensera den i vanlig mening.

Många av de förväntade schablonerna – det är ju delvis just för dem man ser filmer som den här – finns där förstås: maktkamp, attraktion mellan pojke-flicka, boskapsstjälande indianer, en saloon dit man inte går för att hålla sig nykter, en avgörande pistolduell. Och lite överraskande är den ändå i det att den upproriske sergeant som vi först tror är hjälten med moralen visar sig vara något annat.

Men sen slås jag också av att styrkan, manifesterad i publiksiffror, hos åtminstone de hyggligt välgjorda filmerna i den här genren och likande genrer är att de lockar stor publik genom att ha en tydlig och begriplig handling.

Det senare saknar jag hos många av de TV-deckare som produceras i dag, också här i Sverige.

En svensk film influerad av franska nya vågen

Jonas Cornells debutfilm ”Puss & kram” (1967) är tydligt påverkad av den franska nya vågen. Det gäller inte bara dess estetik – också sådant som dess slutna, sammanhållna miljö och bilutflykt måste ha hämtat inspiration från tidens franska filmer.

När jag läser vad dåtidens svenska filmrecensenter skrev om filmen, överraskas jag, efter att nyss själv ha sett filmen i TV, en smula av att flera av den tidens bästa filmrecensenter i stället har fäst sig vid att ”Puss & kram” inte bara gör sociala iakttagelser utan också sägs skildra klassmotsättningar, rent av bäras av klasskänsla; den omdömesgille Lasse Bergström jämför till och med med Harold Pinter..

Det är ju inte helt fel – ett sånt moment finns utan tvivel i triangeldramat mellan direktörsassistenten Max (Sven-Bertil Taube), hans fru fotomodellen Eva (Agneta Ekmanner) och så John (Håkan Serner), barndomsvän till Max och föga produktiv och framgångsrik författare, och det förstärks i och med att John tar dit också skrivmaskinslärarinnan Kickan (Lena Granhagen). Men jag ser det här likväl mer som en relationshistoria än som klasskamp.

Fast det görs några försök åt det där hållet i filmhandlingen. Johns och Kickans intåg i Max’ och Evas sovrum under sjungande av ”Marseljäsen” är nästan övertydligt, och partyt med alla buskillarna har drag av socialt uppror.

Fast sedan tar relationskomedin ändå över den här historien. Den teaterföreställning som värdfolket iscensätter för att mota i väg Kickan – hon hittar John i säng med Eva – ändar i att Eva och John på nytt ligger med varann, medan Max hamnar utanför.

Men ingenting av det här griper riktigt tag i mig – det är mer estetik än bultande känsla.

Skådespelarna gör ett bra jobb. Ett särskilt plus får Leif Zern (!) för en liten rolig biroll som expedit.

Melodikrysset nummer 5 2013

Tidigt i morse hade jag datatrassel: lyckades bara lägga upp en del av en text jag hade skrivit för bloggen – jag har kollat att hela texten finns kvar, så resten kommer om ett tag.

Men först ska jag redogöra för dagens mödor med Melodikrysset.

Det innehöll flera låtar som jag inte hade hört förut. ”Step By Step” med Shirley Clamp är ett exempel, ”Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in” med Pernilla Andersson ett annat.

”Avalon” med Roxy Music är jag heller inte säker på att jag har har hört förut.

Av melodifestivalmelodierna minns jag åtminstone ”Evighet” (”Invincible”) med Carola 2006 – men nu var det ju inte det vi skulle kunna utan namnet på hennes son: Amadeus.

Men ”Tusen och en natt” med Carlotte Nilsson, numera Perrelli, 1999 har fäst sig nittionio gånger bättre i mitt musikminne.

Dansbandsmusik är inte min grej, men det finns ju dansbandslåtar, till exempel ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som har fäst sig i ens musikminne. I dag gjorde dock Anders Dahl sitt yttersta för att förvirra även oss som normalt har ett ganska hyggligt musikminne.

Anders Eldeman har en viss tendens att försöka förvilla oss krysslösare genom att välja versioner som ibland inte är helt lättidentifierade, men det faktum att han spelade ”Bygga upp ett stort berg” i en instrumentalversion med Buddy Emmons förvillade väl inte så många. Ganska snart rann de där orden som sjöngs av Jan Malmsjö till.

Ibland är det sångrösten man ska känna igen. Men även om ”Country Is As Country Does” och CDn ”Better Day” är relativt nya, kände väl de flesta igen Dolly Partons röst.

Alf Robertson har också en mycket karaktäristisk röst, men när jag hör honom sjunga ”Kom lella vän ska vi segla”, kan jag också höra upphovsmannen själv, Lasse Dahlquist, sjunga den.

Ni som regelbundet följer min blogg vet, att jag har skrivit oerhört mycket om Evert Taube och också återgett många av hans fina sångtexter. ”Änglamark” till exempel hittar man ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast själv behövde jag inte gå dit för att minnas textraden ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill”. ”Änglamark” är en fantstiskt fin plädering för vår miljö, ett exempel på att politisk musik kan ha mångs olika ansikten.

Men jag är, sjuttiofem år fyllda, också fortfarande en stor vän av barnkultur, vet till exempel att Astrid Lindgrens författarskap har gett oss massor av fin musik. Ett exempel hörde vi i dag: ”Mio min Mio”, som Benny Andersson och Björn Ulvaeus gjorde för filmvesionen av boken.

Och så var det bara en låt kvar att redovisa, Erroll Garners ”Misty” i en kul ukulele-version med Andy Eastwood.

Kärlek till barn

”Chaplins pojke” (”The Kid”, 1921) var Charlie Chaplins allra första långfilm. Han kom ju senare att göra även ljudfilmer, men den här gjordes alltså under stumfilmseran. Den musik vi hör i dagens DVD-versioner är i och för sig av Charlie Chaplin men tillagd 1971 – när filmen kom, använde man sig ju fortfarande av biografpianister. Men handlingen, där filmavsnitten då och då avbryts av textskyltar med repliker eller förklarande text, är helt begriplig, dessutom både rolig och rörande.

En frånskild kvinna (Edna Purviance), som själv inte har möjlighet att försörja sin nyfödde son, frestas att lämpa honom i en bil, som ser ut att tillhöra en rik familj. Hon skildras med den vånda hon hyste – den sociala medkänslan fanns alltså så här tidigt hos filmmakaren Chaplin.

Sen händer något helt oförutsett: ett par skummisar stjäl bilen.

Så när kvinnan – hon är ju ändå en ömsint moder – ångrar sig, är både bilen och babyn borta.

Biltjuvarna upptäcker förstås efter ett tag att de har en av dem helt oönskad passagerare i bilen och löser problemet genom att dumpa babyn i ett slumområde.

Den som hittar babyn utanför sin port är förstås Charlie Chaplin. Och han tar hand om den lille pojken, på ett sätt som kanske väckte förvåning och munterhet hos publiken på den tiden det begav sig, alltså när män inte förväntades sköta bäbisar.

Sen gör filmhandlingen ett skutt i tiden: Hittebarnet, av Charlie kallat Joe (Jackie Coogan) är nu fem år och har fått börja hjälpa sin medellöse styvfar med försörjningen. Det barnarbete han då får ägna sig åt är att panga fönster och sen kvickt springa därifrån. Och se, vem dyker då inte upp om inte Chaplin, som försörjer dem som glasmästare. Och han har alltså turen att dyka upp med en ny ruta, just som den gamla har gått i kras.

De sociala myndigheterna börjar tyvärr intressera sig för det här udda paret och kommer fram till att grabben måste omhändertas. Och därmed är vi inne i den förväntade chaplinska kalabaliken, med ett fritagsningsförsök som ändar i att grabben tillfälligt räddas från att skiljas från den han betraktar som sin far.

Därmed är strapatserna inte slut. Den slemme ägaren till det natthärbärge där de tar in över natten ser i tidningen en efterlysning med hittelön, och så omhändertas grabben av polisen.

Under tiden har hans mamma, numera ekonomiskt på grön kvist, varit på jakt efter sin son, och med hjälp av den med hittebarnet medföljande skriftliga vädjan från henne om att den som hittar sonen ska ta hand om honom lokaliserar hon honom faktiskt och tar därefter på nytt hand om honom.

Men var inte oroliga: Chaplin, hans gode styvfar under de första fem åren, omfattas också av den numera rika damens välvilja och får så att säga följa med på köpet.

Jag störs lite av den mot slutet inlagda ängladrömshistorien, men annars är ”Chaplins pojke” ett tidigt exempel på Chaplins förmåga att mixa tragik med komik och förse en i grunden sorglig och hjärterörande historia med med både gags och action.

En film associativ som en dröm

Jag tycker mycket om Kjell Gredes filmatisering av Maria Gripes ”Hugo och Josefin” (1967).

Gripe var ju swedenborgian vilket inte jag är, men hon lyckades ändå tala till min, rationalistens, fantasi med sina berättelser. Detta sagt apropå att Kjell Grede i sina sjuttiotalsfilmer för vuxen publik arbetade så assciativt att det nog snarare behövs en derömtydare eller psykoanalytiker för att tolka innehållet i dem. Detta gäller särskilt ”Klara Lust” från 1972.

Den här filmen, i och för sig med starka enskilda scener och med briljant foto av Lasse Björne, är vacker men intellektuellt svåranalyserbar. Den startar i sann sjuttiotalsanda med en arbetsplatsolycka, men sedan blir den associativ och irrationell på det sätt som drömmar kan vara. Och som rätt många drömmar innehåller den erotiska element, nakna damer av vilka en äter och bjuder filmens huvudperson Helge Andersson (Lars ”Brasse” Brännström) på köttsoppa,

Jag tänker inte relatera hela filmhandlingen – den finns för övrigt scen för scen återberättad i Filminstitutets filmdatabas – men en central punkt i den alltså mycket lösa handlingen är att Helge möter den vackra och attraktiva Klara Lust (Gunilla Olsson), egentligen Klara Larsson.

I sin jakt efter henne, på cykel, får han släpa även på sin mor (Agneta Prytz) och deras inneboende Britt-Marie, kallad Murva (Ulla-Britt Norrman) och hennes son Erik (Harald Marseburg), som han har en bättre relation till än till Eriks mamma.

Så småningom hittar han i en stor praktvilla Klaras far Wilhelm Larsson (Carl-Gustaf Lindstedt). Men han kommer också i kontakt med ett helt gäng mentalt inte helt normala människor, bosatta i ett trärucklel – bland dem finns Klaras något mer tillräknelige älskare Olle (Carl-Olof Alm). Det här är ju kollektivens sjuttiotal.

Som så ofta just i drömmar krossas det många fönster och hus – huset med dårarna – brinner upp, varefter Grede hemma hos Larsson sammanför både dårarna och dem som utgör Helges familj, alltsammans med både märkliga konfrontationer och märkliga gåvor som följd.

I slutscenen är Helge, hans åtrådda Klara och Klaras älskare tillsammans på ett lastbilsflak på väg bort någonstans.

Jag noterar att även Grede i en kommentar medgav att filmen som helhet kanske inte blev så lyckad.

Melodikrysset nummer 4 2013

Helt lätt var inte dagens melodikryss. Anna Bergendahl hör till exempel hemma i för mig tämligen okända musikaliska domäner, och jag missuppfattade också andra ordet i den låttitel Anders Eldeman angav. ”Rolling Dice” skulle det i alla fall vara. Men med lite pussel och hjälpbokstäver fick jag i alla fall till slut fram rätt namn.

Genren sjungnde idrottsstjärnor intresserar mig inte särskilt mycket – hos mig ligger dock själva idrotten ännu risigare till. Ricky Bruch har jag i alla fall lagt på minnet, men varför han också släpptes in i en skivstudio förtår jag inte. Hade ”Mig fångar ingen brud” bäring på hans omfång?

Nils Landgren känner jag förstås till, men för mig är han inte Nisse Landgren. Men han fick väl kanske heta Nisse i dag för att man spelade en för honom lite ovanlig låt, temat ur ”Macken”.

Vi fick i dag också höra ”Blommornas vals” ur ”Nötknäpparen”, vars kompositör är Pjotr Tjajkovsij. Fast i dag skulle vi skriva hans förnamn Peter.

Peps Persson känner vi dock inte som Per-Åke. Han sjöng ”Inga vargar jagar mig”. Nä, dom har väl inte hunnit ner till Skåne än.

Honom har jag allt av på skiva, men Lasse Stefanz och dansbandsmusik över huvud taget förekommer inte i min skivsamling. Däremot gillade jag Alf Robertson, som gjorde ”I mina
skor” i original.

Mer dansbandsmusik: I dag var det Vikingarna, som spelade ”När vi rör varann” (i original ”Sometime When We Touch”), som jag hellre hör med Susanne Alfvengren.

Jag har inte direkt något horn i sidan till Per Gessle, och hans och Gyllene Tiders ”Kung av sand” är väl någorlunda OK, men inte får den mig att störta i väg till skivaffären.

För egen del gillar jag vida mer Bo Sundström och Bo Kaspers orkester, som vi i dag fick höra i ”Världens ände”.

Inte till världens ände men till Finland förde oss Charlies med ”Marja Leena”. De flesta kände väl igen den som ”Jag vill vara din Margareta”.

Ernst Rolf levde före min tid, men visst har jag lyssnat mycket på honom, framför allt i forna tiders radio. Och ”Min kärlekssång”, som vi hörde i dag, ingick ju i en operettklassiker, ”Vita hästen”, med musik av Ralph Benatzky.

Och så var det väl bara en låt kvar, passande nog (för den här bloggen) en med två kockar, i TV kända som Werner & Werner men privat under namnen Sven Melander och Åke Cato.

Har ni för övrigt besökt Åkes blogg? Länk finns här intill.

* * *

En läsare påpekar att jag har glömt att redovisa svaret på filmfrågan. Som så ofta hade Eldeman valt en James Bond-film, ”Skyfall”, den sista av de tre bondfilmer, där Daniel Craig hade huvudrollen.