Askungen, på ytterligare ett sätt

Som författare till ”Askungen” (svensk översättning Susanna Hellsing, Rabén & Sjögren, 2013) anges Charles Perrault, och säkert har man i det här fallet också utgått från – men bearbetat – den text, ”Cendrillon”, Perrault (1628-1703) publicerade i sin berömda sagosamling ”Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l’Oye” (1697), på svenska förkortat till ”Gåsmors sagor”. Fast Perrault skrev faktiskt för vuxna, och nästan alla de textvarianter vi läste som barn, så även den här, ursprungligen publicerad i Frankrike 2009, är förenklade textbearbetningar av ursprungstexten.

Nu finns det egentligen inget man kan spika som ursprungstext. Perrault återgav en folklig sagoberättelse som har funnits på många språk och i många länder, också i mycket olika tidsepoker. Askungesagan finns också i en tyskspråkig variant hos bröderna Grimm och i gamla nordiska folksagevarianter – fast där har hon bytt kön och heter Askeladden, Askepjäsken, Askefisen eller Askepåten. Motivet i askungesagan återfinns i en grekisk-egyptisk berättelse från första århundradet efter Kristus och i en kinesisk saga från 800-talet.

En faktiskt mycket skickligt gjord variant är Walt Disneys tecknade film ”Cinderella” från 1950, ur vilken vi varje julafton får se ett avsnitt i TV.

I den bilderbok jag här talar om har illustrationerna gjorts av Charlotte Gastaut. De avviker så kraftigt från den disneyversion vi alla har på näthinnan, att ”Askungen” här nästan känns som en annan saga. (Men läser man texten känns historien, även om inte heller den är identisk med den Disney berättar, ändå bekant.)

Charlotte Gastauts bildversion känns annorlunda också av ett annat skäl: Här knyter illustrationerna med sina detaljer i guld an till den orientaliska tradition vi känner bland annat genom utgåvor av sagosamlingen ”Tusen och en natt”.

Hennes illustrationer gör att ”Askungen” blir inte bara en saga att läsa eller berätta utan också konst att vidga barnets öga med.

En film om jämställdhet – från Saudiarabien!

Jag skulle tro att flertalet svenskar som ser Haifaa Al Masours långfilm ”Den gröna cykeln” (”Wadjda”, 2012) får sina föreställningar om Saudiarabien, i vars huvudstad Riyadh handlingen äger rum, rejält omskakade på flera punkter.

Det starkt könssegregerade liv människor lever där är förvisso provocerande för en modern västerländsk publik, likaså männens rätt till månggifte, och (den givetvis också könssegregerade) skolans religiöst präglade normer och kontroll känns som hämtade från en annan värld.

Ändå tror jag att många häpnar över att det samhälle som filmen skildrar samtidigt, när det gäller teknik och prylar och vardagsbestyr, är ett så modernt samhälle.

Och trots att biografer inte tillåts i Saudiarabien, har den kvinnliga (!) regissören med ekonomiskt stöd av en finansiär ur kungafamiljen lyckats producera en långfilm, vars syfte måste anses vara samhällsförändrande, på gränsen till revolutionärt. (Filmen fick dock lov att spelas in i Dubai.)

Huvudpersonen, den tioåriga flickan Wadjda (Waad Mohammed), tänjer gränserna för vad flickor kan tänkas/får lov att göra. Hon är lite av en orosande i sin skola. Hon lyssnar på västerländsk popmusik. Hennes bäste vän är en jämnårig pojke, Abdullah (Abdullrahman Al Gohani), vars cykel hon får låna och i hemlighet lär sig cykla på.

Hennes egen högsta dröm är att få köpa den gröna cykel hon har sett i en cykelaffär.

Så genom småaffärer, bland annat i skolan, börjar hon bygga upp ett litet kapital för att kunna köpa cykeln, dock fortfarande för litet.

Men så får hon en idé om det stora ekonomiska språnget framåt: Med teknisk hjälp av en video tränar hon in kunskaper om Koranen, kunskaper som gör att hon – till lärarens häpnad – vinner en tävling i att korrekt återge långa citat ur Koranen.

För det får hon första pris i den här tävlingen, men när hon, tillfrågad om vad hon ska använda sitt fina pris till, glädjestrålande berättar, att hon ska köpa en cykel, inte bara fnissar kamraterna – fröken säger strängt, att prissumman kommer att reserveras för ett mer respektabelt ändamål.

Inte heller hennes mamma (Reem Abdullah) stöder från början dotterns planer att lära sig cykla och skaffa en cykel – mamman är till att börja med fullt upptagen av att försöka behaga sin man, eftersom denne, främst för att hans fru inte kan ge honom en son, är inriktad på att gifta sig med ytterligare en kvinna, som förhoppningsvis kan gå i land med den saken. Klyftan mellan den saudiska mans- respektive kvinnovärlden skildras brutalt öppenhjärtigt: Modern lagar vid ett tillfälle en riklig och festlig måltid åt mannen och hans (manliga) vänner, men hon själv och dottern får inte delta i måltiden utan delar på rester i ett rum bredvid. Sitt hopp sätter modern till en röd klänning hon har sett ut i en affär: den ska väl, åtminstone, få maken att hålla fast vid bara henne.

Men så sker inte. Maken gifter sig trots allt med den yngre kvinnan, sonföderskan in spe.

För modern sker således aldrig något under, men hennes tragedi bidrar till att förverkliga dotterns hetaste dröm: Plötsligt står hennes drömmars mål, den gröna cykeln, där hemma. Mamman har gett upp för egen del, inte köpt någon ny röd klänning, men förverkligat den frihetsdröm den gröna cykeln utgör för dottern, nästa generation.

Och i filmens slutscen får vi se tioåriga Wadjda cykla tillsammans med, ja cykla fortare än sin jämnårige killkompis.

Det här är en underbar film om politiska frihets- och jämställdhetsdrömmar.

Melodikrysset nummer 3 2014

I går var det vår bröllopsdag, så jag uppvaktade Birgitta med en stor vårbukett, och på kvällen bjöd jag henne på bio och restaurang. Hon hade valt ”12 Years a Slave”, vilket knappast har att göra med vårt förhållande, som för övrigt har varat mycket längre, och sen gick vi på Hambergs och åt ett jättestort, dubbelt fat med skaldjur.

Men i morse var det Melodikrysset som gällde som vanligt, eftersom det var lördagsmorgon.

Dagens kryss var inte särskilt svårt, för mig i alla fall.

Det enda jag fick fundera lite över var ”Jag marscherar vid din sida, min soldat”, insjungen av Yvonne Norrman.

Resten var lugna gatan.

Mig lyckades Anders Eldeman inte förvilla ens genom att spela Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” på finska.

Jag är också tillräckligt gammal – dessutom gammal radiot – för att minnas Dean Martin i ”Sway” (1954).

Och ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao har jag i min egen skivsamling, inte bara för att den här CDn innehåller deras tonsättningar och insjungningar av dikter av Gustaf Fröding. Jag känner också till dem, eftersom sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao.

Jag gick i skolan under en tid då man fortfarande sjöng psalmer där, och i mycket unga år gick jag i söndagsskola i mitt Juniskär söder om Sundsvall, så jag behövde inte hinten om ”Titanic” för att känna igen ”Närmare Gud till dig”.

Och för att hålla kvar vid filmvärlden: Jag har läst J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” och vet således utan Enyas hjälp att en mycket åtråvärd ring där är gjord av guld.

Melodifestivalerna och Svensktoppen är mig också bekanta, så visst minns jag till exempel Roger Pontare och ”När vindarna viskar mitt namn” från Melodifestivalen 2000, så även ”Euphoria” med Loreen – den senare ingick i en dubbelfråga tillsammans med ”Känn ingen sorg, Göteborg” med Håkan Hellström.

Över huvud taget var den populärmusik som spelades i dag oftast mycket lätt att känna igen, så till exempel ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”, som Alf Robertson 1977 gjorde efter Tim T Halls ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”.

Jag har redan nämnt Mando Diaos Fröding-skiva, men över huvud taget innehöll dagens kryss mycket som jag själv har på skiva.

Självklart har jag ”Maj på Malö” med och av Evert Taube, och texten, där det förekommer en handelsman Flinck, minns jag också. Texten finns förresten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också duon Simon and Garfunkel, Paul Simon och Art Garfunkel, har jag allt av på skiva, så dem kan jag identifiera så fort jag hör ”Mrs Robinson” och det andra som spelades.

Och Miriam Makeba har vi en jättesamling skivor med allt sedan LP-tiden, så ”Pata Pata” har vi i flera olika versioner – förr i världen spelades den ofta som dansmusik på hustruns Social Evenings för Hammarskjöldfondens kursdeltagare från olika länder i Afrika.

Därmed är vi också tillbaka vid hustrun, Birgitta, och med tanke på det vi firade i går passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med en sång, signerad Olle Adolphson, också han rikligt representerad i vår skivsamling: ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Kanske inte värd någon Oscar, men ”Hundraåringen” är en bra publikfilm

Som många andra har jag sett ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2013), Felix Herngrens filmatisering av Jonas Jonassons roman från 2009 med samma namn.

Den här historiens upptakt – 100-årige Allan Karlsson (Robert Gustafsson) kravlar sig ut genom fönstret på ålderdomshemmet och flyr från det födelsedagsfirande, bland annat en tårta med svårräknade 100 ljus, personalen ordnar – och Robert Gustavssons förmåga att inte bara till utseendet utan också i fråga om kroppsrörelser spela en person i denna höga ålder (plus, senare, i andra och yngre åldrar) vore faktiskt värd någon form av filmpris.

Också storyn har sina poänger – jag skrattade själv högt flera gånger – men är mer rapsodisk, och kvalitén i de olika avsnitten skiftar.

Huvudhandlingen skildrar Allan Karlssons öden och äventyr sedan han har rymt från Hemmet. Han tar sig till en station och köper där en biljett till en ort inte särskilt långt därifrån men dit hans slantar räcker. På stationen ombeds han av en desperat pissnödig man (gangsterkurir, visar det sig) att vakta dennes väska medan mannen själv går på toa, men Allan, på gammelmansvis lätt förvirrad, kliver ändå på sitt fortskaffningsmedel och tar väskan med sig.

I det nedlagda stationshuset på orten där han kliver av möter han Julius (Iwar Wiklander), och så småningom hamnar de här båda hos Gunilla (Mia Skäringer) någonstans ute på den sörmländska landsbygden.

Kappsäcken Allan har råkat få med sig visar sig vara packad med sedelbuntar, en fabulös summa pengar, som inte minst den långt ifrån samvetsömme Julius vill behålla.

Men den åtrås också av det internationella gangstersyndikat vars ärenden den småskurk gick, vars blåsträngning ledde till att väskan hamnade i händerna på Allan Karlsson & co. Så den ursprunglige väsktransportören och hans kriminella kompisar hetsas under dödshot av sina internationella uppdragsgivare att återfinna väskan.

Fast när han som förlorade väskan hittar Allan och Julius, stänger Julius in honom i sitt frysutrymme, och nästa morgon är han både stel och död, så de båda kumpanerna placerar honom i en packlår med adresslapp Djibouti.

Så här fortgår filmhandlingen även efter det att den mer samvetsdrivna Gunilla har inträtt i den, och denna del av den ändar i att trion tillsammans med en av skurkarna, som har förlorat minnet, plus Gunillas elefant – hon är djurrättsaktivist – per flyg tar sig till Bali.

Där finns för övrigt också överskurken och hans anhang – men de omkommer tursamt nog i en bilolycka.

På vägen dit har vi också via Allans minnen av sitt liv fått ta del av vad som har hänt honom under de hundra åren.

Hans drivkraft i livet har varit att spränga saker i luften, något som tidigt också ledde till ett omhändertagande.

Allan framställs i fråga om detta men också i fråga om allt annat som helt amoralisk: Det viktiga är att det smäller.

Det leder till att han deltar i spanska inbördeskriget, både på den republikanska sidan och på francosidan.

Och sen har han en märklig förmåga att hamna hos alla historiens stora, oavsett vilken sida de står på. Han hjälper Robert Oppenheimer att uppfinna atombomben, som ju smäller bra, och får därför också möta Harry S Truman, samt därefter, givetvis, även motståndarsidan i skepnad av Josef Stalin.

Bland alla de övriga Allan Karlsson möter i den här filmen finns Albert Einsteins förvirrade bror Herbert Einstein (liksom Allan en tid fånge i ett sibiriskt fångläger), Lavrentij Berija, Francisco Franco, Michail Gorbatjov, Roland Reagan och Tage Erlander.

En del av det här är mycket roligt, men frågan är hur stora historiekunskaper dagens biopublik har. Jag tvivlar på att ens uppsalapubliken vet, vem Herman Lundborg, rasbiologen med skallmätningarna, var.

Tankarna går hur som helst, när man ser den här filmen, både till Hasse & Tage och Woody Allen, och även om ”Hundraåringen” ibland ligger ganska nära gränsen till buskis, är det inte så ofta man har så här roligt, när man ser en modern svensk film.

Tragedi på en lantkyrkogård filmad för andra gången

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ut 1954 och har 2013 kommit ut i ny upplaga på Norstedts. Jag har skrivit om boken – du kan hitta texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Den här boken filmades relativt tidigt, 1960, av Arne Mattsson och kallades då ”När mörkret faller”. Det är en alls inte oäven filmatisering, gjord i svart-vitt, men den tar sig – med Maria Langs goda minne, har jag förstått – friheter jämfört med bokoriginalet: Bokens amatördeckare Puck Bure är inte med i den här filmversionen, och, kanske ännu mer anmärkningsvärt: mördaren är i filmen en annan än i boken. Läs mer ovan under Kulturspegeln, Film.

Den nya filmversionen, från 2013 och regisserad av Christian Eklöw och Christopher Panov, är på de nämnda punkterna trognare mot bokoriginalet. Dock har persongalleriet i detta rationaliserats en aning, vilket faktiskt är en fördel: Maria Lang hade ofta en benägenhet att ha lite för många personer med i handlingen, samtliga försedda med mordmotiv och avsaknad av alibi. Å andra sidan blir miljöskildringen inte riktigt lika tydlig som i bokoriginalet och faktiskt också i Mattssons gamla filmversion.

Våldsamt spännande blir heller aldrig den nya filmversionen. Men på det hela taget är den OK underhållning.

Sen innehåller den här filmatiseringen liksom flera andra av de nya två element som jag irriteras över:

Dels finns där, särskilt i slutscenerna, en antydan om att Puck (Tuva Novotny) och detektiven, Christer Wijk (Ola Rapace), dras till varann. Det här understryks av att Pucks man Einar Bure (Linus Wahlgren) – märk att Puck och han är relativt nygifta – visar synbart intresse för en annan kvinna. Det här har ingen motsvarighet i Maria Langs bok.

Dels är ett av Christer Wijks karaktärsdrag även i den här filmen att Ola Rapace ibland visar upp ett menande leende, ett leende som får mig att önska att regissören i stället hade tagit livet av detektiven.

Nyårsmottagning hos landshövdingen plus bio och middag på restaurang

I går städade vi ut jul och julgran och i dag var Birgitta och jag, liksom många andra från vårt län, bjudna på julslutsmottagning hos landshövdingen – Peter Egardt – på Uppsala slott.

Där träffade vi förstås många gamla bekanta, men det längsta samtalet hade vi med Paul Kessel, chef för Reginateatern, och hans hustru Maria Björk, som arbetar på Stadsbiblioteket. Eftersom jag har ett långt förflutet dels i den gamla Biblioteksstyrelsen, dels i Kulturnämnden, bland annat dess biblioteksutskott, passade jag förstås för egen del på att fråga Maria om hur det går i mitt gamla fögderi. Men vi pratade om annat också, till exempel det politiska läget.

Vid ett sådant här tillfälle träffar man förstås människor av skilda politiska kulörer – bland annat kom Cecilia Wikström fram och hälsade. Hon berättade att hon just nu är ute och kampanjar på olika håll i landet för att få fortsätta vara kandidat (FP) med chans att bli återvald till EU-parlamentet. Vårt intresse för den här församlingen är mera svalt. Birgitta tackade en gång i världen nej till erbjudande om att bli EU-kommissionär. Men röstar i EU-valen gör vi också, även om Cecilia inte får just våra röster.

Vi lämnade efter ett tag mottagningen och började i kyla och isig blåst gå ner för slottsbacken. Då stannade en bil med bekanta, också de på väg från Slottet, och erbjöd oss skjuts, vilket vi genast tackade ja till, fastän vi bara skulle ner för drottninggatsbacken ner till Filmstaden nere vid Fyrisån.

Det var slutsålt till den film vi hade tänkt se – vi går dit igen nästkommande fredag – men när vi nu ändå var där, köpte vi i stället biljetter till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Jag återkommer med en recension.

Sen hade vi tänkt avsluta med att äta middag i närheten, men de två restauranger vi gillar hade söndagsstängt, och en tredje på andra sidan ån som vi också prövade hade för kvällen en mycket inskränkt meny, så vi fortsatte i isvinden och hittade till slut värme vid ett restaurangbord på Biztron med adress Smedsgränd 9, således i en del av det gamla Forum-komplexet.

Den entrecote med pommes frites vi fick där var helt OK, och dubbel espresso gjorde gott inför hemfärden. Fast visa av tidigare erfarenheter av kvällen tog vi taxi hem.

Om att (misslyckas med att) mörda en gammal dam

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Alexander Mackedricks ”Ladykillers” (”The Ladykillers”, 1955), men den känns lika rolig – kanske till och med ännu roligare – varje gång jag gör det.

Ladyn i fråga, Mrs Wilberforce (lysande spelad av Katie Johnson) är, vilket kommer att få sin betydelse i den här historien, välkänd för den lokala polisen som en återkommande och som virrig hållen besökare på polisstationen, och mitt i det stora rån hon, till att börja med sig själv ovetande, blir inblandad i, får vi också se henne inblandad i ett våldsamt och komiskt handgemäng med en häst och dess ägare, vilket förstås slutar hos polisen – som i vanlig ordning skickar hem henne.

Mrs Wilberforce är änka och har rum över på övervåningen i sitt hus, rum som hon vill hyra ut.

Till slut nappar en person på hennes annonsering: en professor Marcus (Alec Guiness), en till synes artig och belevad gentleman. Han förklarar också för Mrs Wilberforce att han har några vänner, tillsammans med vilka han har bildat en stråkkvintett, och att de behöver utrymmet på andra våningen för att kunna öva, vilket hyresvärdinnan inte har något emot.

Snart strömmar också underbar musik av Boccerini, verkligen skickligt spelad med tanke på att det här rör sig om amatörmusiker, genom taket ner till Mrs Wilbeforce.

Vi i biopubliken förstår strax bättre än Mrs Wilberforce: Det hon hör härrör från en grammofonskiva. Herrarna där uppe – några av dem har nog aldrig ens hört sådan här musik tidigare – är i själva verket ett gangstergäng, som planerar att råna en banktransport: cockneyn och den elegante lurendrejaren Harry Robinson (Peter Sellers), den svagt begåvade exboxaren Louis ”En rond” Harvey (suveränt spelad av Danny Green), den mordiske och nervöse gangstern Louis Harvey (Herbert Lom) och major Claude Courtney (Cecil Parker).

Dock störs de ideligen i sitt ”musicerande” av den allt för vänliga Mrs Wilberforce, när hon till exempel vill bjuda herrarna på te.

Jag ska inte förstöra nöjet för nytillkomna tittare genom att i detalj berätta, hur kuppen går till – dock måste jag nämna att Mrs Wilberforce luras att frakta hem bytet.

Detta för att filmens senare del bygger på att Mr Harvey, just när herrarna ska ge sig i väg med bytet, klantar till allting – hans fodral fastnar i dörren, och det börjar flyga omkring sedlar – och rånarna tvingas vända och börja förklara för Mrs Wilberforce. Till slut lyckas professor Marcus nästan övertyga hyresvärdinnan om att de har utfört rånet för att rädda anhöriga i nöd och om att det bara ställer till bekymmer för försäkringsbolaget att plötsligt lämna igen pengarna, men hennes samvete segrar, trots att hon är medskyldig, till slut ändå: de måste alla gå till polisen, bekänna och lämna igen pengarna.

Och nu börjar morddramat: Gangstergänget kommer fram till att den gamla damen måste tas av daga. Men ingen vill bli den som ska döda henne, så man drar sticka om saken. Här vill jag åter igen inte förstöra nöjet för nytillkomna tittare med en detaljerad redogörelse. Den ena efter den andre utses till mördare, bara för att smita och sen själva drabbas av de andras dödliga hämnd. Det hela utvecklas till en fantastisk kombination av morddrama och fars.

Till slut är det bara det tilltänkta mordoffret, Mrs Wilberforce, kvar, och så förstås alla pengarna. Som den rättrådiga gamla dam hon är, går hon till polisen med dem och för att avlägga full bekännelse.

Men hos polisen är det som vanligt ingen som tar henne på allvar; hon får utryckligen rådet att behålla alla pengarna hon talar om.

Så hon går hem med dem, och på vägen hem skänker hon till och med en groteskt stor sedel till en tiggande man på gatan.

En inte riktigt originaltrogen men ändå hygglig Maria Lang-filmatisring

Maria Langs (Dagmar Langes) deckare ”Farliga drömmar” kom ut 1958. Den skiljer sig från en rad andra langdeckare genom att inte ha Puck Bure utan unga Malin Skog som huvudperson.

Men i filmversionen från 2013 i regi av Molly Hartleb är det Puck (Tuva Novotny) som tar ett tillfälligt jobb som assistent (stenograf) åt nobelpristagaren Andreas Hallman (Claes Ljungmark), en despotisk ordningsmänniska som kräver att man passar tider och klarar sitt jobb till punkt och pricka.

Maken Eje Bure (Linus Wahlgren) förekommer under en stor del av filmen bara som chaufför fram till de låsta järngrindarna till godset där nobelpristagaren bor. Så småningom, efter dödsfall som Puck tror är mord, kommer han tillbaka, nu tillsammans med Christer Wijk (Ola Rapace).

Den stora förtjänsten med det här greppet är de relativt få agerande personerna och den lätt klaustrofobiska instängdhetskänslan, grepp som påminner om några av salig Agatha Christies deckare. Också miljön och det spända förhållandet mellan personerna i huset är väl fångade.

Jag ska här inte förstöra spänningen för nya tittare genom att redogöra för de agerande personernas (och en tidigare invånares i huset) inbördes förhållanden, bara konstatera att det under Pucks vistelse i huset förekommer dödsfall där, som måste vara giftmord.

”Farliga drömmar” är, trots att den alltså tar sig friheter i förhållande till bokförlagan och utan att vara någon mästerfilm i deckargenren, ändå klart sevärd.

När kriget (nästan) kom till Sverige

Jag känner, främst genom Svenska Dagbladet, till Marianne Fredriksson (1927-2007) som journalist, men hennes böcker har jag inte läst, således inte heller ”Simon och ekarna” (1985).

När jag nu har sett Lisa Ohlins filmatisering från 2011 av den här romanen, kan jag inte jämföra med originalhistorien, vilket kan vara både på gott och ont. Å ena sidan läser jag inte in saker i filmstoryn vilka inte finns i filmhandlingen. Å andra sidan finner jag ibland filmhandlingen, med dess kliv i tiden, en smula svår att följa – bland annat åldras huvudpersonen Simon och spelas således av dels Jonatan Wächter, dels Bill Skarsgård. (Vi möter också andra i olika åldrar.)

Vem som är vem är viktigt, eftersom så mycket av handlingen kretsar kring identitet: Simon är – utan att länge veta om det – adopterad och av halvjudisk härkomst.

Långt innan hans egna judiska rötter blir uppenbara för Simon möter han och blir god vän med en annan judisk pojke, Isak Lentov (Karl Linnertorp), vars far, Ruben Lentov (utmärkt spelad av Jan Josef Liefers), som är rik bokhandlare, inte utan att detta leder till konflikter bisträcker Simons föräldrar, Karin (Helen Sjöholm) och Erik Larsson (Stefan Gödicke) med det ena och det andra – det här sker under andra världskrigets ransoneringstider, och familjen Larsson, som bor i en av Göteborgs kustutkanter, är inte förmögen.

Trots det senare låter de Simon få gå i läroverk, och inne i stan, där läroverket ligger, möter han också nazister, som inte låg lågt på den tiden. Det av tyskarna ockuperade Norge låg ju heller inte långt från de västsvenska platser, där filmhandlingen utspelar sig. Tiden markeras i filmen också genom radioutsändningar både från krigsutbrottet och andra världskrigets slut.

Jag ska här inte försöka återge hela den intrikata och i tiden långt utdragna handlingen, där Simon relativt sent och på ett för honom chockartat sätt blir varse om sina egna biologiska rötter och sedan, i Berlin, hittar sin döde fars grav och också blir varse vem som är hans farbror. Allt det här kan förresten inte ha varit alldeles lätt att fånga just i en filmstory och sen gestalta som film.

Till det som ändå gör ”Simon och ekarna” till en hyggligt sevärd film hör musiken i den och, ännu mer, de inledande och avslutande scenerna, där gamla ekar, och i en väldig ek ett gömsle i dess krona, erbjuder den ro och den trygghet som världen i övrigt dess värre inte är så rik på.

Dan Laustsens foto hör över huvud taget men särskilt här till det bästa med den här filmen.

En klassisk rövarhistoria

Butch Cassidy (det vill säga Robert Leroy Parker, 1866-1908) och Sundance Kid (det vill säga Harry Longabaugh, 1867-1908 – fast det finns uppgifter om att han levde ända till 1939) var mytomspunna rånare av den där typen som även påstods ha hjälpt fattiga.

George Roy Hills (regi) och William Goldmans (manus) film om dem, ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”, 1969, visad i Sverige från samma år som ”Butch Cassidy och Sundance Kid”, betraktas allmänt som en stor film, vilket har med flera faktorer att göra: Huvudrollerna spelas, lysande, av Paul Newman (Butch Cassidy) och Robert Redford (The Sundance Kid). Landskapen, ofta vilda, fångas både realistiskt och fantasieggande i Conrad L Halls foto. Mellan de olika episoderna har man lagt ganska långa vinjettavsnitt som påminner om stumfilmseran, men där hörs också musik signerad Burt Bacharach (”Raindrops Keep Falling On My Head”).

Butch Cassidy och Sundance Kid sysslar med växlande framgång – pengarna tar hur som helst snabbt slut även när de rinner till – med bank- och tågrån. Bland annat rånar de Union Pacifics ”Overland Flyer” i tågets båda riktningar. Allt det här är gjort med gott humör – vid det andra rånet är sprängladdningen för kraftig, så det yr sedlar i luften. Och mitt i alltihopa anländer ytterligare ett kort tågsätt, som skjutsar ett gäng prisjägare, inhyrda av järnvägsbolaget, och de visar sig inte vara några dunungar.

Vi får också se Sundance Kid göra ett överraskande besök hos sin älskarinna, skollärarinnan Etta Place (Katharine Ross). Scenerna där han skjutsar henne på cykel är charmiga och lekfulla – över huvud taget känns allt i den här filmen, även rånen och de dödliga skotten, som en lek med västernschabloner mer än dirty reality.

De båda kumpanerna blir varse att det bland prisjägarna som är efter dem finns legendarer som Joe LeFors och den indianske spåraren ”Lord Baltimore”. De gör sitt bästa för att förvilla och undkomma förföljarna, men Lord Baltimore går inte att lura på villospår. Till slut är de uppträngda på ett högt berg och tvingas att, med livet som insats (den ene av dem kan inte ens simma), hoppa i en strid flod långt nedanför. Men även det här är gjort med ett slags evigt gott humör.

Läget blir ohållbart, och de båda kumpanerna beslutar sig för att fly landet, och för att inte bli upptäckta klär de inte bara upp sig utan tar också med skollärarinnan, inte mot henens vilja – hennes propra klädsel och fagra utseende hjälper till att få dem att se ut som ett anständigt och välbeställt sällskap på resa.

Komiken tar nästan över, när den här ligan anländer till en gudsförgäten håla i Bolivia. Genom sin klädsel, sin hudfärg och sin usla spanska – de får ofta tillgripa parlör – tilldrar sig vår rånarliga maximal uppmärksamhet.

Lika fullt lyckas de genomföra ett antal rån där också. Och sedan gäller det förstås att förflytta sig till en ny ort. De blir beryktade även i Bolivia, nu benämnda Los Bandidos Yanquis.

Någonstans här beslutar sig Etta för att återvända hem, och de skiljs förstås utan att fälla några tårar.

Butch och Sundance gör faktiskt också ett försök att växla in på den smala vägen. De tar jobb som väpnad eskort åt en man som ska frakta en lönekassa genom oländig vildmark. Deras boss blir dock på vägen tillbaka med alla pengarna skjuten av lokala banditer, som också hotar att skjuta de två gringos. De här båda vakterna/tidigare rånarna är emellertid ganska flinka med avtryckarna, så hela banditgänget stryker med, och de återtar inte bara lönekassan utan tar med sig också en laståsna som bärhjälp.

När de så anländer till en liten stad och anförtror sina hästar plus åsnan åt en av ortens killar, ser denne att åsnan är stulen – att stölden begick av de nu döda lokala banditerna vet han ju inte, så han går till polisen. Och denne, en rättskaffens företrädae för ordningsmakten, organiserar inte bara lokalt en jakt på de båda banditerna utan kallar också på militär hjälp.

Till en början klarar Butch Cassidy och Sundance Kid livhanken genom att förflytta sig en i taget under skydd av skottlossning från den andre. Men till slut är de inneslutna och är tvungna att försöka göra en utbrytning.

Vad de inte vet är att militären under tiden har anlänt och omringat deras gömställe. Så när de rusar ut med dragna pistoler är de chanslösa: de träffas av en skur kulor och faller.

Fast vi ser dem egentligen aldrig just dö. Mitt i skottsalvan fryser regissören fotografens bild, ungefär som det sker också i Bo Widerbergs slutscen i ”Elvira Madigan”.