Melodikrysset nummer 35 2014

Dagens Melodikrysset innehöll flera låtar, som jag har ett personligt förhållande till, vilket gör knåpet på lördagsmorgonen extra roligt.

Gunnel Linde, som skrev ”Den olydiga ballongen”, har jag suttit bredvid under en middag hemma hos Eva Moberg – både Gunnel och Eva är döda nu. Under middagen diskuterade jag med Gunnel bland annat den av Anders Eldeman nämnda ”Den vita stenen”, en underbar berättelse även som TV-film. Hoppas den återutsänds igen snart!

Miss Li har jag haft nöjet att lyssna på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne i en av hennes senaste insjungningar, ”I Finally Found”.

Hoagy Carmichael är en av hustruns favoriter sen yngre dar. En gång när Birgitta och jag just hade blivit ett par lyckades hon få en kompis med försänkningar i skivbranschen att göra en piratkopia (på 45-varvsskiva!) av ”The Old Piano Roll Blues”, som då inte gick att få tag på i affärerna, åt henne. I dag fick vi höra Carmichael i ”Hong Kong Blues”, som förekom i filmatiseringen med Humphrey Bogart och Laureen Bacall av Ernest Hemingways ”Att ha och inte ha”. Hemingway var en av mina favoriter under gymnasietiden – när han fick nobelpriset i litteratur, lät min svensklärare mig hålla ett lektionslångt föredrag om hans samlade författarskap.

Därmed är vi inne på temat filmer. I en gammal svensk sådan, från 1929, ”Säg det i toner”, förekom en av ljudillustrationerna i dagens kryss – refrängen börjar med ”Men säg det i toner och inte i ord”. Låten skrevs av en man som man kunde tro skrev samtliga melodier till samtliga filmer förr i världen, Jules Sylvain.

Dagens lättaste fråga var ”All You Need Is Love” med The Beatles – det var det nog inte bara jag, som har allt med Beatles på skiva, som tyckte.

Annars var det en bra blandning av olika slags artister och epoker i dagens kryss.

Det började med ”Annie’s Song” / ”Du fyller mitt sinne” med Loa Falkman.

Inte långt därefter fick vi höra ”My Favorite Game” med The Cardigans.

Lite svårare tyckte kanske somliga att det var att identifiera Mikael Ramel, som vi i dag hörde i ”Enastående framtid”, men jag har skivor med honom.

Och för att åter igen hoppa lite mellan genrerna: I dag fick vi höra ett smakprov på rockabilly, ”Honey Don’t” med Top Cats.

Krysset slutade så småningom med en musikalisk utflykt åt ett helt annat håll. Vi hörde Shakira, med rötter i Colombia, i ”Empire”.

Några gamla godingar har jag sparat till allra sist.

Jag tänker då inte så mycket på Roland Cedermark som på melodin han spelade, ”When You’re Smiling”, som skulle ge oss kryssordet ler.

Ler gör jag också, när jag får höra ”Kör långsamt” med gamla kära gruppen Family Four – varför får vi höra dem så sällan numera? Originalet, känt bland annat genom Mills Brothers, hette ”Cab Driver”.

Ja, jag längtar faktiskt tillbaka till gamla tiders melodiradio, där klassiker från olika epoker ständigt spelades i en oändlig mix. När hörde ni till exempel ”Side By Side” med Russ Conway sist i radion (om vi alltså bortser från dagens melodikryss)?

Musikalisk bredd och allmänbildning är inte något som skadar!

Svart som natten

Michelangelo Antonioni (1912-2007) var en av den italienska filmens stora regissörer – han tog vid runt 1960, efter de italienska neorealisterna men inte i deras fotspår. Internationellt blev han ett stort namn med de tre filmerna ”Äventyret” (”L’avventura”, 1960), ”Natten” (”La notte”, 1961) och ”Feber” (”L’eclisse”, 1962), samtliga med Monica Vitti i en viktig roll.

I ”Natten” har dock Jeanne Moureau den kvinnliga huvudrollen som Lidia, gift med författaren Giovanni Pontano (Marcello Mastroianni). De lever i ett stumt äktenskap, vilket framgår redan i filmens öppning, då de besöker en döende vän, Tommaso Garani (Bernhard Wicki), på ett sjukhus i Milano där Garani nödtorftigt hålls vid liv med hjälp av morfin. Lidia ger sig snart i väg, förebärande något tvingande skäl, men Giovanni finner henne senare, gråtande, ensam ute i porten. Och han gör inga påtagliga försök att trösta eller samtala.

Dess förinnan har han av en uppenbart psykiskt sjuk ung kvinna lockats in i hennes enskilda sjukrum och eggats till sex.

Lidias och Giovannis i grunden separata liv markeras sedan i en rad scener. Lidia ger sig till exempel i väg på en ensam vandring i ett av Milanos slumområden, ett område där de uppenbarligen tidigare har bott; Giovanni finner våningen tom när han äntligen, efter egna bestyr, återvänder hem. När han till slut får tag på hustrun, tar han henne med ut på middag, ett restaurangbesök som präglas av samma likgiltighet.

Kulmen nås under en fest de är bjudna på under kvällen, en tillställning som präglas av överklassens ljuva liv. Giovanni erbjuds där av värden en mycket väl avlönad tjänst som manusförfattare till hans företags historia – och avvisar faktiskt inte tvärt det här erbjudandet. Giovanni rör sig hela tiden mellan alla de viktiga människorna på den här tillställningen, medan Lidia driver omkring ensam och, när hon ringer sjukhuset där deras vän ligger, får veta att han just har dött.

Ute i den väldiga trädgården spelar en orkester dansmusik, och när Lidia ställer sig och lyssnar, kommer det fram en man, Roberto (Giorgio Negro), och bjuder upp henne. När sedan dansen vid poolen avbryts av ett ösregn, tar Roberto med Lidia till sin bil och kör i väg med henne. Till hans sexuella närmanden lite senare säger hon dock nej: ”Jag är ledsen. Jag kan inte.”

Vid det här laget har Giovanni börjat leta efter henne, kanske för att åka därifrån, men i stället hittar han Valentina Gherdardini (Monica Vitti), dotter till värden som nyss erbjöd honom jobb. De leker en lek på golvet, men Valentina visar sig vara klok nog för att avvisa mer sexuella närmanden. Så de återvänder till de andra gästerna – bara för att se en helt genomvåt Lidia återvända.

Och här visar Valentina omtanke om Lidia, som förstås tror att hon är en av Giovannis nya erövringar: torkar upp henne och ger henne ett glas alkohol.

Under en nattlig promenad längs Gherhardinis privata golfbana, med både gräsmattor och träddungar, börjar Giovanni och Lidia äntligen tala med varann. Bland annat berättar Lidia att hon har uppvaktats av men avvisat den nu döde vännen på sjukhuset. Hon valde Giovanni, men nu älskar hon honom inte längre. Giovanni fortsätter att försäkra att han för sin del älskar henne, men när hon ur handväskan tar fram ett gammalt kärleksbrev från honom och läser upp det, frågar han, vem som skrev det där.

När han ändå fortsätter att göra sexuella närmanden till henne, framhärdar hon i att hon inte längre älskar honom och han inte henne heller.

Likväl slutar filmhandlingen i att han, med visst våld, tränger sig på henne där ute på golfbanan, ett slut svart som den italienska natten.

Melodikrysset nummer 34 2014

Dagens kryss var lite knepigare än vanligt.

Jag gissar att många krysslösare, med bara ett Å i den andra kryssrutan av sammanlagt två, gissade på ord av typen SÅ, PÅ, DÅ och GÅ som en del av den efterlysta melodititeln i ett klassiskt verk, men det vi hörde var ”Tavlor på en utställning” av Modest Musorgskij.

Inte alla krysslösare minns väl heller ”The Loco-motion” med Little Eva från 1962.

Att det var Skotts som spelade ”Jag är förlorad” fick vi ju av Anders Eldeman, men hur många vet att originalet hette ”Make Your Mind Up” och gjordes av Buck’s Fizz?

”Tango, tango” minns jag för evigt från Melodifestivalen 2004, men mest för Petra Nielsens kuriösa uttal, ”Tängo, tängo”. Här skulle vi dessutom identifiera en flitig kryssillustratör, Lennart Palm.

Från Melodifestivalen 2012 minns vi ”Mirakel” med Sara Li och framför allt författaren med det gränslösa egot Björn Ranelid.

Eurovision Song Contest år 2000 vanns av bröderna Olsen med ”Fly On the Wings of Love”. Bröderna Olsen representerade Danmark.

Deras namne (nästan), Kurt Olsson, också känd som Lasse Brandeby, sjöng tungvrickaren ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, som vi fordom också hörde med Lill-Babs.

Vi hörde Ringo Starr sjunga ”With a Little Help From My Friends”, de senare förstås de övriga i The Beatles.

Dagens ABBA-låt var ”Dancing Queen”, här för säkerhets skull i en instrumental version.

Och dagens Thore Skogman, nästan ett inlägg i valdebatten, var ”Ja se pengar, ja se pengar, är ett bekymmer för fattig och för rik”. Men det Eldeman ville få fram var att man inte ska vara för snål.

Om hur det var förr i världen har Lasse Dahlquist berättat i ”Morfar har berättat”. Dahlquists låt har levt vidare bland annat i ny tolkning av Håkan Hellström.

”Aldrig på en söndag” har förekommit tidigare i Melodikrysset, och för mig som har sett filmen flera gånger – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – var det inte särskilt svårt att minnas, vilken skådespelerska som sjöng den i filmen: Melina Mercouri. Inte riktigt lika lätt var det att minnas, att den som sjöng den på svenska var Ann-Louise Hanson. Men så gammal som jag är, kände jag snart igen hennes röst.

Ha nu en riktigt bra lördag och så småningom även söndag!

I skarven mellan fiktion och verklighet

Woody Allens ”The Purple Rose of Cairo” – han står för både manus och regi – (”Kairos röda ros”), 1985, är inte bara en ytterst sevärd allenfilm. Den är också, med sin pendling mellan fiktion och verklighet, en mycket annorlunda allenfilm, släkt när det gäller galna infall med till exempel ”Galopperande flugan” (”Hellzapoppin”), när det gäller verklighetsflykt med Danny Kaye-filmen ”Här kommer en annan” (”The Secret Life of Walter Mitty”).

Vi befinner oss i en håla i New Jersey, och epoken är den stora amerikanska trettiotalsdepressionen.

I centrum för handlingen finner vi Cecilia (Mia Farrow), som lever ett tröstlöst liv med maken Monk (Danny Aiello), en karlslok som bedrar henne med andra damer och snabbt gör av med de slantar hon lyckas få ihop på jobbet som servitris. Undra på att hon hänger sig åt verklighetsflykt. Det gör hon genom att om och om igen se filmen ”The Purple Rose of Cairo” på ortens enda biograf. (Vi får se bitar av biograffilmen, vilket markeras genom att den är i svart-vitt, medan den övriga handling i den här filmen är filmad i färg.)

En kväll händer det märkliga: Huvudrollsfiguren i filmen, Tom Baxter (Jeff Daniels), kliver helt sonika ut ur filmduken, eftersom han om och om igen har sett henne i publiken och fattat tycke för henne. Biobesökarna – utom hon som uppenbart redan är förälskad i filmhjälten – reagerar med förvirring och panik, och ännu värre: Filmhandlingen avstannar, och de övriga skådespelarna börjar samtala om vad fan de nu ska ta sig till.

Filmhjälten Tom Baxters inträde i the real world visar sig dock innehålla komplikationer. De pengar han använder vid betalningen, när han har bjudit Cecilia på restaurang, visar sig vara leksakspengar. Och vad gör man egentligen med en tjej när man, så där som på film, har kysst henne färdigt? Roligt är det också att, på det där speciella filmviset, få se Tom i ett rejält slagsmål med Cecilias make Monk.

Sen finns det ytterligare ett problem med Toms kliv ut i verkligheten: Vad händer om det sker i fler filmkopior – och tänk om det här får efterföljd i andra filmer? Filmbranschen är oroad och sänder Gil Shepard, som också spelas av Jeff Daniels, att förmå sin rollskapelse att återgå till ordningen.

Det hela lyckas också, när Cecilia har fallit även – och mer – för Gil Shepard.

Cecilia, som i slutändan inte får Gil heller, tvingas då att återvända till sin karlslok Monk, och sen börjar alltihop på ny kula igen. Hon kompenserar genom att gå på bio, där hon om och om igen ser Fred Astaire dansa med Ginger Rogers till ”Cheek to Cheek” i filmen ”Top Hat”.

Dess förinnan har flera andra bra låtar, till exempel ”Alabamy Bound”, bidragit till att göra den här filmen inte bara sevärd utan också hörvärd.

Melodikrysset nummer 33 2014

Jag kom tillbaka till det fortfarande somriga Öregrund i går. Här pågår badortsdagar. När de är över, breder sig gradvis höstlugnet, oavsett vädret, över vår lilla stad.

Dagens melodikryss tyckte jag för min del inte hörde till de svårare.

Det enda lite svåra för mig var att komma på att det var Paris Hilton som sjöng ”Stars Are Blind”. Anders Eldeman presenterade henne lite sarkastiskt som superkändis som det är svårt att veta vad hon egentligen är känd för, men inte ens det hjälpte mig till att börja med.

Men så kom nästa fråga, vars svar innehöll de tre sista bokstäverna i hennes förnamn, och svaret föll på plats. Det som spelades var nämligen ”Ingen rädder för vargen här”, som ingår i Disney-filmen om tre små grisar, och eftersom det var djursorten, gris, som söktes, blev jag nu säker på vem som stod för sången i den förra frågan.

Om vi fortsätter på USA-linjen, kan vi ta dagens allra första fråga. Vi hörde Ove Lind spela ”Chicago”, annars mer känd i Frank Sinatras version.

En fot i USA har ju också Jill Johnson, senast känd genom TV-programmet ”Jills veranda”. I dag hörde vi henne tillsammans med Magnus Carlsson i ”You’re Always On My Mind”.

Därmed är vi också inne på svenska artister, som helt dominerade dagens ljudillustrationer.

Ytterligare en av dem, Johan Renck, mer känd som Stakka Bo, sjöng på engelska. ”Mute” hette låten som spelades.

Och Hasse & Tage hade ju lånat en engelsk melodi till sin ”Ett glas öl”. Jag och hustrun har sett och hört dem göra den här låten på scen, i ”88-öresrevyn”.

Arja Saijomaa, i dag i ”Samma himmel, samma sol”, har jag en gång i världen haft på omslaget till Aktuellt i politiken (s), vars redaktör jag var – vi hade en lång intervju med henne med anledning av att hon hade ställt upp i kampanjen för en finsk, socialdemokratisk presidentkandidat. Själv är hon ju egentligen finska men har haft en stor del av sin sångkarriär förlagd till Sverige.

Då är inte steget långt till Thore Skogman, som i valet 1968 av övertygelse, brukspojke som han var, ställde upp i den socialdemokratiska valkampanjen och turnerade tillsammans med Sten Andersson. Fast i dag hörde vi inte Thore själv utan Karl Grönstedt och Nils Fläcke i hans ”Jag fikar efter kaffe”, som i dag skulle leda oss till det sökta ordet, kaffekopp. (Svaret kaffekopp är rätt, men tydligen baserade jag slutsatsen på fel låt. Den här heter ”Kaffetåren” och är skriven av Erling Grönstedt och Tore Lagergren.)

Östen Warnerbring fick vi i dag höra i ”En sommardröm i vitt”.

Vad Sonja Aldén var klädd i vet jag inte – förmodligen i olika plagg, eftersom det vi hörde var ett potpurri.

Och sen återstår bara den vackraste musiken i dag, ett avsnitt ur ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”. Er som aldrig har sett opera framföras från scen vill jag gärna råda till att gå och se ”Trollflöjten”.

Den bästa Woody Allen-filmen på länge

”Blue Jasmine” (2013) är den bästa Woody Allen-filmen på länge. Flera kritiker har, utan att för den skull anklaga Allen för plagiat, påtalat vissa likheter med Tennessee Williams’ ”Linje lusta” (”A Streetcar Named Desire”), men Allen själv har hänvisat till att han har inspirerats av Bernie Madoff-skandalen, som handlade om ekonomiskt svindleri i skuggan av finanskrisen 2008. För mig spelar det här ingen roll – skildringen av olika skikt i det amerikanska samhället och två systrars liv, präglade av respektive systers klasstillhörighet, är mästerlig, och de båda skådespelerskor som spelar de här rollerna gör det lysande.

Cate Blanchett är pricksäker i rollen som Jeanette – under sitt överklassliv omdöpt till det finare Jasmine – Francis. Men det där livet är slut nu: Hennes förmögne man Hal (Alec Baldwin), som bedrog henne med andra men gav henne ett luxuöst liv, visar sig ha byggt sitt (och hennes) luxuösa liv på ekonomiskt bedrägeri. Hans notoriska otrohet och plan att i stället slå sig ihop med en mycket yngre tjej, gör henne så ursinnig att hon anger honom för polisen som ekonomisk bedragare. Nu dyker hon upp hos syrran, Ginger (också spelad mycket väl av Sally Hawkins) och hennes två barn samt kille Chili (Bobby Cannavale) och ber att, eftersom hon är utblottad, få bo hos dem till dess att hon själv har kommit på fötter. Som en brygga mellan de här två stadierna i livet fungerar Jasmines/Jeanettes dyrbara handväska och hennes vaneluxuösa sätt att åka flyg i första klass tvärs över den amerikanska kontinenten.

Ginger, tidigare i samband med ett besök i New York tillsammans med sin kille hållen på armlängds avstånd av systern och hennes rike man, är beredd att hjälpa Jeanette/Jasmine, men hennes arbetarklassigt mindre finkänslige kille visar, att han inte gillar det här intåget. Han påminner också om att de, när de var i New York, just hade vunnit 200.000 dollar, pengar som Jeanettes/Jasmines man lovade att han skull få att växa – med resultat som ni säkert anar.

Den i överklassen drillade Jeanettes/Jasmines talanger är visserligen bara verbala, men de räcker för att ge henne ett jobb hos en tandläkare, Dr Flicker (Michael Stuhlberg) i vars klinik hon kämpar med datorn medan hon går på kurs för att lära sig elementa om den.

Tandläkaren är intresserad av henne, men hon hittar på ett party en betydligt mer förmögen man med UD-karriär och flott villa, Dwight Westlake (Peter Sursgaard). Också syrran hittar, uppmuntrad till att byta av Jeanette/Jasmine, en älskare i Al (Louis C. K.).

Det senare tar dock snart slut, när Gingers gamla fästman vädjar och visar sina känslor och Ginger får reda på att Al i själva verket är gift.

För Jeanette/Jasmine går det däremot åt helvete. När hennes nye man in spe får reda på att hennes förre man inte alls, som hon har sagt, är bara död utan tog sitt liv efter att ha avslöjats som ekonomisk bedragare och att hon har en styvson som hon inte har nämnt, gör han tvärt slut. Och inte heller den där styvsonen, Danny Francis (Alden Ehrenreich) vill längre veta av henne när hon söker upp honom i Oakland. Utan jobb och framtidshopp och oönskad som gäst hos systern och hennes kille tågar hon med sina få tillhörigheter ut ur deras hus.

Det har redan tidigare framgått att Jasmine/Jeanette inte bara dricker för mycket utan också har psykiska problem. I slutet av filmen ser vi henne på en parkbänk, pratande högt för sig själv på ett sätt som får en annan kvinna, som satt på bänken före henne, att gå sin väg.

Jag har här återgett handlingen i rakare ordning än den har i filmen, där nutid blandas med tillbakablickar. Men sammantaget handlar filmen om en klassresa, tur och retur.

Melodikrysset nummer 32 2014

Sommaren fortsätter med fantastisk värme – i går eftermiddag satt vi ute vid trädgårdsbordet när vi var hembjudna på kaffe hos bekanta, Lars och Pirkku Allfors, här i Öregrund. Varannan vecka kommer vi nu efter skolstarten att hjälpa till med att hemma i Uppsala få i väg vår dotter Kerstins barn Viggo och Klara till skolan, men alla veckohelger och varannan vecka också under vardagarna kommer vi att fortsätta bo här ute i underbara Öregrund. Så Melodikrysset kommer jag, långt in på hösten, fortsätta att lösa här i vårt sommarland.

Våra barnbarn kan däremot nu se tillbaka på sitt sommarlov, så det passade väl bra att dagens melodikryss inleddes med ”Mitt sommarlov”, som sjöngs av den då mycket unga Anita Hegerland.

Fast vi har ännu yngre barnbarn. Drygt tvååriga Ella var också på besök hos farfar och farmor nu i sommar, och hon upptäcker nu steg för steg det som skildras i en annan visa, spelad i dagens melodikryss, ”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten”.

Om vi håller oss kvar i barnkulturvärlden, kan vi ta också ”Trollkarlen från Oz”. Den har jag skrivit om, både som bok och som film – ni kan läsa mer ovan under Kulturspegeln. Men teateruppsättningen, ur vilken vi i dag hörde ”Jag är en fågelskrämma, jag” med Eva Dahlgren och Nisse Hellberg, har jag inte sett.

Och apropå film: TV-serier har jag sett i mycket ringa utsträckning. Vad jag minns egentligen inte heller ”Mot alla vindar”. Men signaturmelodin måste på något sätt ändå ha fastnat, för jag kände omedelbart igen den, när den spelades i dagens kryss.

Perioden innan den sändes var småbarnsår i vår familjs liv, så det blev inte mycket tid över vare sig för slötittande i TV eller slölyssnande på radio. Så det blev inte så mycket engelska popschlagerhits – för att citera Anders Eldeman – för min del på den tiden. John Paul John kommer jag inte i håg, men med hjälp av hjälpbokstäverna hittar jag de båda första orden i hans ”Love Is In the Air”.

Annat i det här krysset var närmast tidlöst.

Det är klart att en trägen musiklyssnare i min ålder känner igen ”Ack Värmeland du sköna”.

Som äldre radiot har jag heller inga svårigheter med att genast känna igen ”Kväsarvalsen”, som börjar med textraden ”En kvanting träder i salen in”.

Och Puccinis ”La Bohème” är även det välkänd musikalisk mark för mig, även om den som i dag stod för sången var en nutida artist, Malena Ernman.

Frågan är om man inte borde räkna in också Jerry Williams, i dag med ”Did I Tell You That I Love You”, bland klassikerna.

I min privata skivsamling finns allt med Lars Winnerbäck, så även plattan där man hittar ”När det blåser från ditt håll”. Jag har för övrigt skrivit om den här CDn – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och Nanne Grönvall har jag, som jag tidigare har berättat, lyssnat på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne och Lena Ph i en duett, ”Drama Queen”.

Sen är det bara ett frågesvar, det krångligaste av dem i dag, kvar att redovisa. Vi hörde Bette Midler (som jag för övrigt också har på skiva) sjunga ”Wind Beneath My Wings”. Den ingick i filmen ”Beaches”, som man skulle översätta till svenska (Stränder) men sen reducera till singularis, strand.

Ja, än är det många sköna stranddagar kvar, åtminstone för dem som är i bättre fysiskt skick än jag.

Svensk militärfars från trettiotalet

Anders Henrikssons filmfars ”65, 66 och jag” från 1936 är en svensk bearbetning, gjord av Weyler Hildebrand, av en dansk fars avsedd för scen. I den här svenska filmversionen har svenskheten betonats dels genom miljöerna (Svea Livgarde, Djurgårdsbrunns värdshus, Grand Hôtel, Kastellholmen, Blasieholmen, Hagaparken), dels med hjälp av filmmusiken (”Kungliga Svea Livgardes paradmarsch”, ”Kungliga Södermanlands regementes marsch”, ”I villande skogen jag vallar min hjord”, ”I sommarens soliga dagar” med flera).

I centrum för handlingen står grosshandlare Karl-Alfred Petterson (Thor Modéen), hans fru Lisa (Elsa Petterson) och deras dotter Ellen (Greta Wenneberg) samt även löjtnant Nils Tjäder (Allan Bohlin), som är förtjust i Lisa, vilket hon också är i honom. Men farsan/grosshandlaren tycker inte att en militär är fin nog för hans dotter.

Själv drar sig grosshandlarn inte för att gå på krogen med en ung dam som är anställd av honom, och då händer det en kväll att han, något påverkad av alkoholhaltiga drycker, kör på en lyktstolpe och senare råkar illa ut hos polisen – det är inte första gången han åker fast för rattfylla. Hans advokat konstaterar att det nog är kört den här gången, så grosshandlarn låtsas – för att komma undan sinkabirum – åka utomlands i tjänsteärende.

I själv verket åker han till stranden och badar, men medan han förlustar sig med baddräktsklädda unga damer, stjäl en förrymd soldat på repövning hans kläder och han själv blir tvungen att ta den förrymdes kläder av luffartyp. Alltså blir luffaren gripen och tagen för grosshandlare, vilket renderar honom fängelsestraff för rattfylla, ett straff som grosshandlarns advokat dock lindrar genom att till cellen skicka riktigt läckra måltider. Medan det nya hembiträdet Amalia Jönsson (Katie Rolfsen), anställd av fru Petterson, inte känner igen grosshandlarn när han kommer utstyrd till luffare och häller vatten över honom.

Pettersson hämtas av militärpolis för att återbördas till regementet, där inte heller den av honom avvisade löjtnanten (dotterns friare) låtsas känna igen honom. I stort sett kommer grosshandlarn i sin nya roll som repsoldat ganska lindrigt undan, men han utsätts vid åtminstone ett tillfälle för en manöver med ganska hårda bandage.

Här blir den här filmen en ganska typisk militärfars, ibland mycket överdriven, ibland rolig. Bland hans inkallade kamrater finns den märkliga 65an Petrus Ramlösa (Carl Hagman) och 66an Pelle Frisk (mycket väl och roligt spelad av Elof Ahrle). Den förre anser sig vara fästman till Pettersons nya (för honom själv okända) hembiträde, men det finns fler som tävlar om den gunsten – och hon själv pekar, vid ett icke reglementsenligt besök på logementet, ut Karl-Alfred/Fritiof som far till sin tioårige son.

Men till slut ordnar sig allt ändå.

Grosshandlarn återvänder hem och lyckas återerövra hustrun, som – i tron att han var utomlands – har haft en tête-à-tête med hans advokat.

Och nu får förstås löjtnanten också hans dotter.

Melodikrysset nummer 30 2014

Huset är fullt av barn och barnbarn, men det yngsta av dem, som kunde tänkas ha gillat ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” har följt med sin pappa och sin mamma till auktion i Norrskedika.

Auktionsutflykten medförde, att det plötsligt, också under Melodikrysset, är tyst och lugnt i huset. Men eftersom dagens kryss var ganska lätt, hade jag nog kunnat klara det även med hela gänget omkring mig. I dag spelade Anders Eldeman nämligen mest kända låtar och artister, bland dem också – för att knyta an till barntemat – en sång exekverad av rövarna i Mattisborgen i filmen om Ronja Rövardotter, ursprungligen en bok av Astrid Lindgren.

Redan det här antyder, att Eldeman i dag körde i kända spår. Hit efter hit spelades.

Tommy Nilsson låg 1994 i 24 veckor på Svensktoppen med ”Öppna din dörr”.

Peter Lundblad hade en stor hit med ”Ta mig till havet”. (Jag tror att jag tidigare har berättat historien om att på min kusin Kreetes begravning en sonson sjöng den här sången, som hon älskade, för sin farmor, vars aska sedan spreds i havet, Finska viken, utanför vår födelseby, Juminda i Estland.)

Också ”ABC”, som Anna Book blev femma med i Melodifestivalen 1986, har vi hört förr, även i Melodikrysset.

Och även om vi i dag hörde den i engelsk version, ”Another Night”, minns vi den med Jan Johansen som ”Se på mig” i Melodifestivalen 1995.

Huruvida ”Välkommen in” med Veronica Maggio blir lika långlivad som de här återstår förstås att se – därmed inget ont sagt om hennes låt.

Välkommen ända in under huden är någon i Cole Porters klassiker ”I’ve Got You Under My Skin”.

”Kom i min famn”, signerad Evert Taube och känd även som ”Sommarnatt” eller ”Rose-Marie”, har även den ett hudnära budskap. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Medan Povel Ramel har ett mer varnande budskap, ”Underbart är kort”. Vi minns den med Monica Zetterlund, men i dag fick vi höra den i en engelsk version, ”Happiness Will Fly”, med Roger Hinchliffe.

Och då måste Anders Eldeman förstås också spela något av Carl Michael Bellman. Och jag konstaterar då: ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82, är verkligen inte det sämsta valet.

”Comme d’habitude” hette den i franskt original, men i sin engelska version, ”My Way”, är den mer känd, främst med Frank Sinatra.

”Stackars Axels sång” ur ”Hjälp sökes”, signerad Björn Ulvaeus och Benny Andersson, hör däremot inte till det vanligaste vi brukar få höra ur dessa herrars verk. Det här sångnumret med Johan Ulveson ingick i en föreställning, baserad på material från akademiledamoten Kristina Lugn.

Lugn, bara lugn lyder min ordination i det här vädret. Annars kan ni få hjärtslag, solsting och en massa andra åkommor.

Sommar i P1 med Baker Karim

I Baker Karims Sommar i dag fanns inga av de propagandistiska överslag, i vissa fall mindre felaktigheter, som bidrog till det rabalder Aretha Farrokhzads sommarprogram här om dagen väckte, också här på bloggen.

Det han sa var detaljrikt och övertänkt, och man fick som lyssnare en god bild av hans långa filmerfarenhet: regissör, manusförfattare, fotograf med mera. Han har också arbetat för ett lågbudgetbolag i Hollywood – under den perioden mötte han bland annat Francis Ford Coppola. Och så berättade han förstås om sina egna filmer.

Bland det han har gjort finns en filmatisering för TV av Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms”. Numera är han också filmkonsulent och bedömer således andras verk i vardande.

För somliga här i landet är emellertid meriter och prestationer inte nog – Baker Karim kom nämligen som ettåring till Sverige, som flykting från Idi Amins Uganda, och han är följaktligen mörkhyad. Om det senare berättade han för övrigt en kostlig historia, om hur en handläggare vid arbetsförmedlingen efter återkomsten från USA ville tvinga på honom en kurs i svenska för invandrare, detta trots att han – som lyssnarna själva kunde konstatera – talar svenska utan brytning.

Och det var om den här problemtiken, också om hur yrkeskarriärer automatiskt är svårare att göra för människor med hans bakgrund och hudfärg, han hade viktiga saker att säga.

Musiken i programmet var kongenial, knöt an till det Karim pratade om – jag kan som exempel nämna ”Människor som ingen vill se” med Ken. Vi fick höra så väl David Bowie och Neil Young som Blå Tåget och Kartellen & Timbuktu.