Tillbaka på Hogwarts

Jag läste alla J K Rowlings Harry Potter-böcker allt efter som de kom ut, en av dem till och med på engelska, eftersom den svenska översättningen då ännu inte hade kommit ut. Någon av filmatiseringarna har jag sett på bio, men vi har samtliga som DVD.

”Harry Potter och Halvblodsprinsen” (översättning Lena Fries-Gedin, Tiden, 2006) har jag på svenska; i engelskt original, ”Harry Potter and the Half-blood Prince”, utkom den 2005.

Filmatiseringen, gjord 2009 och med David Yeates som regissör, är av naturliga skäl – de här böckerna är tjocka – inte lika detaljrik som bokoriginalet men fångar ändå huvudhandlingen (och lite till) väl.

Historien om Harry Potter löper som bekant genom flera tjocka böcker, och det faktum att han och övriga på trollkarlsskolan Hogwarts gradvis blir äldre löses i filmerna genom att de agerande eleverna spelas av samma unga skådespelare som också de gradvis blir äldre: Harry Potter (Daniel Radcliffe), Hermione Granger (Emma Watson), Ron Weasley (Rupet Grint), Draco Malfoy (Tom Felton), Ginny Weasley (Bonnie Wright) och så vidare.

Nya åldersrelaterade drag i deras personutveckling, som att ungdomar med eller utan hjälp av trolldrycker blir kära i varann, framträder både i boken och i filmatiseringen.

Bland lärarna på Hogwarts intar den mot Harry hotfulle Severus Snape (Alan Rickman) en särställning – han visar sig ha fått svära en obrytbar ed för att skydda Harrys fiende Draco Malfoy. Som de Harry Potter-belästa vet, är den trollkarlsvärld Rowling tecknar starkt dualistisk, och de här två hör – Snape efter taktisk vacklan – till den, milt talat, onda sidan, Dödsätarna.

Vi möter också så väl välkända karaktärer – Regulus Black (Tom Moorcroft), Minerva McGonagall (Maggie Smith) och Rubeus Hagrid (Robbie Coltrane) – som en till Hogwarts motvilligt återbördad Horace Snigelhorn (Jim Broadbent); avslöjandet av honom i hans gömställe är en liten höjdare i filmen. Men Snigelhorn vet saker om Voldemort som skolans rektor vill ha tillgång till.

Skolans märklige ledare är Albus Dumbledore (Michael Gambon), som är beredd att riskera och offra sitt eget liv för Harry. Dumbledore framkallar för Harry bilder ur det förflutna med Tom Dolder, pojken som under vistelsen på Hogwarts inte bara visade sig ha en enastående magisk förmåga utan också drogs till det onda och sen blev själva dess gestalt, Lord Voldemort.

Harry får veta att Voldemort har lyckats göra sig odödlig. Han har delat upp sin själ i sju delar och gömt sex av dem i horrokruxer, väl gömda och magiskt skyddade.

Men Dumbledore tror sig ha spårat en av de här horrokruxerna till en grotta på en klippkust. För att komma in dit genom en dold port krävs blodsoffer, och inne där övertalar han Harry att också när han kommer att spjärna emot tvinga i honom den giftdryck horrokruxen ligger i.

Dumbledore överlever, men på vägen därifrån attackeras de och klarar sig bara genom att fördriva angriparna med eld.

När de sedan kommer tillbaka till Hogwarts, visar det sig, att skolan har erövrats av Voldemorts trogna. Dessa, med Snape i spetsen, tvingas på flykt, men Snape hinner dess förinnan döda Harrys älskade vägledare och beskyddare Dumbledore.

Och var alltsammans förgäves? Det de hade hittat i grottan var när allt kom omkring inte en av horrokruxerna utan ett mystiskt meddelande från någon som tecknade sig RAB.

Det jag möjligen tycker inte blir tillräckligt tydligt i filmversionen är innebörden av boktitelns Halvblodsprinsen. Men det här är alltså en benämning på Snape, en beskrivning av hans bakgrund.

Det var väl det viktigaste. Men lugn: självklart förekommer det också quiddich och örter med märkliga egenskaper.

Och de mörka hot som riktas både mot mugglarvärlden och trollkarlsvärlden markeras effektfullt med sådant som hotfulla mörka molnformationer och som sig av smärta vridande broar.

Jag känner saknad efter den riktige Wallander

”Wallander – Saknaden” är den fjärde filmen i den tredje och enligt uppgift sista omgången wallanderfilmer med Krister Henriksson i rollen som Kurt Wallander.

Henning Mankell, författare till böckerna om Kurt Wallander, har säkert ställt villkor för de wallanderfilmer, som inte bygger på hans böcker, och mycket riktigt är miljön Ystad, och man känner igen poliskollegor som Martinsson (Douglas Johansson) och Nyberg (Mats Bergman). Det här är också en av de historier där Wallanders dotter, Linda, arbetar vid ystadpolisen, och hon spelas här av Charlotta Jonsson.

Men det betyder inte att Mankell konkret har varit inblandad i tillkomsten av historien i den här filmen. För manus står Malin Lagerlöf med visst bistånd av manusredaktören Lovisa Milles.

För regin står den mycket förfarna regissören Agneta Fagerström-Olsson.

I den här filmen – i motsats till ett par andra i serien – tecknas också Kurt Wallanders stegvisa fall in i alzheimers sinnesmörker begripligt och intressant.

Annat i den här historien ställer jag mig mer frågande inför. Kan lilla Ystad, med under 20.000 invånare i tätorten, verkligen vara platsen för en prostitution av den dimension vi ser? Och vad gör under tiden alla de där poliserna som lilla Ystad tycks ha råd att ha anställda? Vidare: kan en svensk polis verkligen ge sig i väg till det avlägsna Moldavien för att identifiera en mördad prostituerad? Det skedde visserligen när han var sjukskriven/avstängd från tjänst, men ska vi alltså anta att han också i slutändan betalade resan själv?

Intressantare blir historien i dess så att säga mer svenska delar, en läkare som visar sig ha haft något slags samröre med den mördade prostituerade från Moldavien och så en man och en kvinna, den senare drabbad av barnlöshet.

Melodikrysset nummer 11 2015

Den här lördagen började lite olyckligt för mig. Inte för att jag försov mig – jag vaknar alltid i god tid för Melodikrysset på lördagsmorgnarna. Men först blödde jag näsblod, ymnigt, när jag var på toaletten. Och sen, när jag ändå tyckte att jag hade hyggligt med tid kvar för att äta frukost, hörde jag i radion, att Melodikrysset var framflyttat en halvtimme. Jag behöver väl inte tillägga att sport ligger helt utanför det jag intresserar mig för.

Min erfarenhet av Melodikrysset är att där mycket sällan förekommer låtar och artister som jag över huvud taget inte har hört talas om. Men i dag fanns det ett sådant exemplar.

Jag är normalt ganska bra orienterad i barnvisegenren i vid mening, och då menar jag inte bara sånt jag lärde mig sjunga under min egen skoltid för en mansålder sen – i dag spelades till exempel ”Röda stugor tåga vi förbi”, även känd som ”Sommarvandring”.

Våra barn fick många skivor, och sen har även barnbarn i lite olika åldrar fått skivor och filmer med musik i present. Men i dag uppdagade jag en lucka i mitt barnvisekunnande: ”Min tand e lös” tror jag faktiskt jag aldrig hade hört förut. Så ibland har ”Melodikrysset” en bildande funktion.

Jag har ett hyggligt musikminne och är lite av en musikalisk allätare, men jag minns faktiskt heller inte spontant ”Du har en vän” med Lill Lindfors (som jag annars har lyssnat mycket på), i Carole King’s original ”You’ve Got a Friend”.

Oskar Linnros finns heller inte i mina skivhyllor, men genom rockbjörnsledtråden tog jag mig fram till ”Hur dom än”.

Men jag tog mig fram till honom liksom till Enrique Iglesias, som jag heller inte har lyssnat våldsamt mycket på. Det var alltså han som sjöng ”Still Your King”.

Filmen ”Min bäste väns bröllop” med Julia Roberts har jag för egen del inte sett, men det var för den skull inte omöjligt att känna igen Sophie Zelmani i ”Always You”.

Självklart har jag sett filmer av Colin Nutley men faktiskt inte ”Under solen” från 1998. I den förekom ”You’ve Got a Friend”, ”You’re Everywhere”, signerad Weeping Willows som jag gillar.

Från film är steget inte långt till TV, och jo, när ”Fame” var ny i svensk TV, såg jag lite av den. Eldeman efterlyste också något som förekom i den, och att döma av antalet bokstäver och de ledbokstäver jag hade, syftade han i det här fallet på dans.

Som mina regelbundna läsare vet, älskar jag inte dansband, framför allt inte att dansa till deras musik. Men en man i min ålder har ändå hört till exempel Sven-Ingvars, om inte annat så på Svensktoppen. Och en låt som ”Två mörka ögon”, som spelades i dag, har utan tvekan schlagerkvaliteter.

”Mjölnarens Irene” blev hit under tidigt 1950-tal, med bland andra Lily Berglund och Britt-Inger Dreilick. I dag fick vi höra den i en dansk version, ”Møllerens Marie”.

Lite nordisk kurragömmalek ägnade sig Anders Eldeman åt också när det gällde ”En gång i Stockholm”. När Monica Zetterlund sjöng den i Eurovision Song Contest 1963, hamnade den – mycket orättvist, tycker jag – på sista plats. Fast i dag hörde vi den med Edda Magnason, som har isländskt påbrå. Hennes version gjordes för filmen om Monica Z och finns också på skiva.

I Melodifestivalen 2009 slutade Caroline af Ugglas på andra plats med ”Snälla, snälla”, också det ett tävlingsbidrag skyhögt över samtliga låtar i årets omgång.

Men jag ska förstås ändå se finalen.

Not Again Sam

Jag har med nöje sett föregångarna, ”Play It Again Sam”, 1 och 2, också skrivit om nummer två här på bloggen. Scenen, Reginateatern, är densamma liksom greppet.

Gänget på scenen är i stort sett detsamma, när de nu gör en tredje musikteaterföreställning, ”Not Again Sam”: Paul Kessel, John Fiske, Björn Sjödin, Hasse Loelv och Grosse Grotherus, och som ni kan ana drar även de tre sistnämnda musikaliskt ett tungt lass, dock lätt och glatt genom deras spelskicklighet och mångsidiga instrumentbehärskning. Kessel och särskilt Fiske spelar också, men deras roll i den här föreställningen är ändå främst att vara sångare.

Fast en förändring har det blivit i den här ensemblen – dess kvinnliga medlem har bytts ut. Verkligen inte för att det var något fel på Andrea Geurtsen – men hon fick anbud om att spela musikteater i Helsingfors.

Ny kvinnlig sångstjärna i den här speciella ensemblen på Reginateatern är nu i stället Anna-Karin ”Ako” Nytell Oldeberg, en duktig sångerska, välkänd på Uppsalas musikscen.

Det den här ensemblen gör är ett stycke mycket svängig scenshow: hits ofta hämtade från film och TV, introducerade med mellansnack och sen presenterade, till exempel med uppgifter om den film de ingick i, på en storskärm. Däremellan gör framför allt Paul Kessel (med låtsat motstånd från John Fiske) lite scenshow, och vi får oss också till livs en Roy Andersson-inspirerad parodi på Hans Majestäts tal vid Riksdagens högtidliga öppnande.

En del av de filmer och TV-program, vars hitlåtar vi fick höra i den här föreställningen, har jag faktiskt inte sett, men man kan ju knappast ha undgått sånt som blev hits genom filmer som ”Grease”. Men det ska inte tolkas som att det enda jag kände igen från filmvärlden var Edvard Perssons ”Jag har bott vid en landsväg”. ”Med en arm om din hals” är ett annat exempel, hämtat ur filmen ”1939”. Också Beatles’ ”Norwegian Wood” kan anföras som exempel.

Programmet rymde även sånger, underbara sådana, som jag i motsats till flertalet i publiken vet något om, sådana som ”Brother Can You Spare a Dime” från massarbetslöshetens amerikanska trettital. Den finns förresten också på svenska, ”Köp de arbetslösas sång”.

Anna-Karin Nytell Oldeberg gjorde en del minnesvärda sånginsatser, till exempel i Cole Porter’s broadwayklassiker ”Anything Goes”. Och jag vill ge henne en eloge för att våga sig på Monica Zetterlund-klassikern ”Sakta vi gå genom stan”, särskilt som hon gjorde det väl.

I övrigt vill jag bara nämna att programmet är mycket rikhaltigt och innehåller hits av mängder av låtmakare, Bruce Springsteen, Elton John och andra. Vill du ha en riktigt fullmatad kväll, gå till Reginateatern!

* * *

Eftersom vi skulle gå på teater, åkte vi ner på stan och åt en lätt middag. Det blev te för min del, kaffe för Birgittas del på det anrika kondiset Landings. Till det tog vi var sin matig macka.

Mer Wallander, skapad direkt för film

Krister Henriksson spelar Kurt Wallander också i ”Sveket”, gjord i ystadsmiljö och med Henning Mankells bokfigurer men utan bokförlaga. Mankell har inte heller skrivit manus; det har Stefan Thunberg och Lovisa Milles gjort. För regin står Leif Magnusson.

Krister Henriksson spelar Kurt Wallander väl men lyckas inte riktigt med uppgiften att få Wallander glömsk (något för kollegorna att oroa sig över), ett onödigt inslag enligt min mening. Och en viss upprepning finns i greppet att låta hans dotter Linda (Charlotta Jonsson), också hon polis, råka in i en hotande farlig situation mot filmens slut.

Mord, på en kvinna som anmäls försvunnen, är huvudämnet, och misstankarna riktas länge på offrets separerade och otrogne man, Erik Wredin (Tobias Zilliacus), som också har ett svårt förhållande till parets dotter Amanda (Hedda Stiernstedt). Snart förstår man att den här historien med fler ungdomar än Amanda på något sätt inblandade kanske har ännu mörkare sidor. Ungdomarna spelar för övrigt sina roller väl.

Upplösningen, med vem som i själva verket är mördaren och varför, vill jag inte här avslöja.

Men något filmiskt storverk är det i alla fall inte fråga om i det här fallet.

Melodikrysset nummer 10 2015

Dagens, åtminstone för mig, svåraste fråga var nog den som hade en signatur till ett radioprogram som nyckel – jag har nämligen som musikalisk blotta att liksom inte lägga märke till signaturmelodier. Men snart hade jag nog med ledbokstäver för att komma på att det måste röra sig om ”Efter tre”.

Av de även i dag få utländska bidragen låg egentligen bara Smokie, i dag med ”Needles And Pins”, utanför det jag brukar lyssna på.

Gipsy Kings känner jag då till bättre. Med dem fick vi i dag höra ett knippe melodier, bland dem ”Bamboleo” och ”Volare”.

Fast lättast av de utifrån kommande melodierna var det att identifiera ”Yesterday”. Jag har allt Beatles har spelat in.

Utländsk härkomst har också ”Rhum And Coca Cola”, en gång i världen känd genom Andrew Sisters men i dag i en version med Tropical Touch. På svenska handlade den om Rom och Coca Cola, även om Anders Eldeman försökte föra oss på villovägar genom att hänvisa till Cornelis, som ju gjorde en annan version, framförd av Östen Warnerbring, som sjöng om hembränt och varm choklad.

Nämnas i den här räckan bör också dubbelfrågan med två utländska klassiska kompositörer, Igor Stravinskij och Edvard Grieg.

Fast Anders Eldeman har också en viss kärlek till svenska klassiker – Cornelis är redan nämnd.

Ofta återkommer han till Evert Taube, så också i dag, då han spelade Taubes ”Änglamark”. Den börjar ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om ni vill”. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel är en annan svensk klassiker, som Eldeman ofta återvänder till. I dag hörde vi en inte så särskilt känd ramellåt, ”Digga Darwin”.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson kommer med all säkerhet också att räknas till de svenska klassikerna. I dag inleddes krysset med deras ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla” från 1995. Den sjöngs av Peter Jöback.

Från dem är inte steget långt till Agnetha Fältskog. I dag fick vi visserligen höra hennes ”Om tårar vore guld” med den danska sångerskan Susann Lana, men den svenska refrängen lyder i alla fall: ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Ett snäpp vassare – när det gäller text och musik och sång – är dock ”Om du lämnade mig nu” med Miss Li och Lars Winnerbäck, låtens upphovsman.

Vi fick vidare höra en låt ur filmatiseringen av Jan Guillous Arn, ”Där du andas” av Anders Glenmark och framförd av Marie Fredriksson. Nä, jag har varken läst eller sett.

Björn Skifs är liksom de senast nämnda värd beröm, men jag har lite svårt för ”When You Tell the World You’re Mine”, på grund av det sammanhang han tillsammans med Agnes (Carlsson) framförde den vid, vilket inte ska tolkas med personlig udd.

Det handlar om demokratiska principer. Det lär väl bli efter min död, men förr eller senare kommer även Sverige att avskaffa monarkin.

Fritt efter Henning Mankell

Deckarserier blir ofta filmer, iland till och med när det inte finns fler böcker att filmatisera.

När det gäller den senaste serien av filmer som bygger på deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange), har man i och för sig vinnlagt sig om att få till en femtitalistisk miljö, men de tre huvudagerande skildras ganska stereotypt, och man har i vissa fall tagit sig friheter i förhållande till bokoriginalet.

Filmatiseringarna av Per Wahlöös och Maj Sjöwalls mycket läsvärda serie om Martin Beck och hans kolleger blev i flera fall inte så tokiga, och framför allt Bo Widerbergs version av ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, som film kallad ”Mannen på taket”, var lysande. Sen har det kommit ett otal filmer utan bokförlaga om Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra, några, signerade till exempel Harald Hamrell, inte alls oävna, men många med sviter av att vara serieproducerade. Jag har sett flertalet av dem i TV men inte brytt mig om att skriva filmrecensioner.

Fast de som närmast föranleder de här raderna är Henning Mankell och hans figur/polis Kurt Wallander.

De ursprungliga Wallander-deckarna har filmatiserats, ibland med gott, ibland inte med riktigt lika gott resultat.

Men som så ofta i liknande fall har filmproducenterna velat ha mer. Och Henning Mankell har gått med på att låta sina romanfigurer och sin ystadsmiljö leva vidare, fast nu med annan manusförfattare.

Här om kvällen såg jag en av de här filmerna, ”Wallander – Försvunnen” (2013) i regi av Leif Magnusson, i TV. Och låt mig genast säga att den här filmen, med Stefan Thunberg som manusförfattare, utan att vara något mästerverk i genren ändå håller en hygglig spänningsnivå. Krister Henriksson spelar även i den här filmen rollen som Kurt Wallander, och hans dotter Linda, också hon polis, spelas av Charlotta Jonsson. Douglas Johansson spelar Martinson.

Polismiljön skildras i det här fallet utifrån perspektivet att Wallander återvänder till stationen efter en tids avstängning.

Deckarhistorien har som startpunkt, att en ung flicka aldrig kommer till skolan och sedan visar sig vara försvunnen – skallgång ger inget resultat. Sökljuset riktas på olika personer, först på den försvunna flickans mamma, som visar sig ha en affär med en man som inte är hennes egen – Wallanders kolleger misstänker också den man som mamman lever ihop med i ett trassligt förhållande – och sen på mamman till en flicka som försvann för flera år sen (och som visar sig vara lite av en privatdeckare). Vem det sedan är som är den skyldige kan den vane deckarläsaren möjligen lista ut själv – en person som syns så pass mycket i en deckarhistoria brukar också ha en dold roll i den.

Upplösningen, med mördarens överrumplande attack på Wallanders polisdotter Linda, är riktigt spännande.

Ingmar Bergman i New York-miljö

Woody Allens fascination av Ingmar Bergman är omvittnad, också av Allen själv, och till exempel det stora familjekalaset – thanksgiving – i ”Hannah och hennes systrar” (”Hannah and Her Sisters”, 1986) har helt uppenbart julkalaset i ”Fanny och Alexander” (1982) som inspirationskälla. Och som för att poängtera det konstnärliga släktskapet med Bergman låter Allen (både regissör och manusförfattare) Max von Sydow spela rollen som Frederick, äldre konstnär som sedan fem år lever ihop med en av den här historiens tre systrar, Lee (Barbara Hershey).

Lee uppvaktas av – och blir till sin förskräckelse attraherad av – Elliot (Michael Cane), gift med hennes syster Hannah (Mia Farrow).

Den tredje systern, Holly (Dianne West), gör misslyckade försök att bli skådespelerska, varefter hon börjar skriva böcker, som helt uppenbart hämtar sin handling från hennes eget liv och inte minst andra familjemedlemmars relationshistorier. Holly har vidare, åtminstone tidigare, haft drogproblem.

Att Elliot, som han framställs i filmen, har en viss yttre likhet med Mickey (Woody Allen) kan ju vara en markering av att Mickey tidigare har varit gift med Hannah – det händer ju i verkliga livet att människor som bryter upp från ett parförhållande söker sig till någon som har likheter med den förra partnern. Själv tycker jag till att börja med att det ibland är svårt att särskilja vem som är vem – detta gäller särskilt som Allen spränger in tillbakablickar med sig själv/Mickey i den tablåartat fortskridande handlingen.

Nå, Woody Allens gestaltning av den hypokondriske Mickey – han söker läkarhjälp i den ständiga övertygelsen att han lider av någon dödlig åkomma, hjärntumör – är fantastisk. Fruktansvärt rolig är också skildringen av hur Mickey testar olika religioner, som katolicism och Hare Krishna.

Inspirationen från Bergman, lusten att berätta en rikt förgrenad familjehistoria, yttrar sig också i att föräldrarna till filmens tre systrar, Norma (Maureen O’Sullivan) och Evan (Lloyd Nolan), framträder med sina egna egenheter och problem, i Normas fall alkoholism.

Ändå har jag då inte återberättat den här filmens samtliga spår och sidospår. Men man bör väl nämna åtminstone att Holly i slutet av filmen är gift med Mickey och att hon väntar barn. Lee har hittat och är gift med en ny karl. Hannah och Elliot har försonats och fortsätter att vara gifta.

Filmens skildring av New York är detaljrik och lysande. Här måste den från Europa inlånade fotografen, Carlo Di Palma, ha vägletts av Allen själv.

Och det rikhaltiga och varierade musikvalet i filmen vore egentligen värd en egen analys.

Melodikrysset nummer 8 2015

Det var nästan bara svenskt i dagens melodikryss, och när vi undantagsvis hörde något på något annat språk, var det ”Don’t Know Why” med Norah Jones, som verkar vara en av Anders Eldemans egna favoritet. (Nå, också jag har något med henne i skivhyllorna.)

Fast på den klassiska sidan förekom det också musik med utländska rötter.

Dels fick vi höra ouvertyren ur Giuseppe Verdis opera ”Otello”, som i sin tur bygger på William Shakespeares pjäs ”Othello” – märk den lilla men inte minst i korsordssammanhang betydelsefulla skillnaden i stavning.

Dels fick vi höra Jussi Björling sjunga ”Guds lov i naturen”, komponerad av Ludwig van Beethoven.

Steget från Björling till Östen med resten och deras ”Grilla, grilla” kan synas långt, men jag tycker att också Östen & co och matlagning i naturen har sin charm.

Vi kan ju fortsätta med dem som i övrigt har deltagit i Melodifestivalen.

Martin Stenmarck, som 2005 deltog med ”Las Vegas”, hör väl inte till mina personliga favoriter, men betydligt värre har jag hört i de här tävlingarna. Fast i dag hörde vi den med Lennart Palm.

Den Bamse-hit som spelades i dag, ”Ut på äventyr”, har som förlaga ”Genom eld och vatten” med Sarek i Melodifestivalen 2003.

Fast ska vi hålla oss till sånt som barn gillar, vill jag för egen del framhålla ”Olyckans sång” med Ted Åström och Electric Banana Band.

Att Håkan Hellström ganska ofta förekommer i Melodikrysset, i dag med ”Äntligen på väg”, känns ganska självklart.

Men själv blir jag också glad när Eldeman spelar någon som man inte har hört på ett tag. Ett exempel ur dagens kryss: Brolle med ”Alla rosor har en tagg”.

Glad blir jag också, när Eldeman spelar riktiga schlager, sånger som slog.

Ett exempel från början av dagens kryss är Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”.

Två andra gav Eldeman i form av en dubbelfråga. Som ljudillustrationer där spelades dels ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som jag själv helst minns med upphovsmannen, Thorstein Bergman, dels ”Gamla stan”, som Edvard Persson och Gideon Wahlberg gjorde i filmen ”Flickorna från Gamla stan”, 1934.

Då kommer vi också tämligen osökt över på den allra sista frågan i dag, den som illustrerades med ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, skriven av Karl Gerhard. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och som jag tidigare har påpekat, går kritiken i den av oss gubbar inte heller av för hackor.

Melodikrysset nummer 7 2015

Här i Uppsala är det vinterlov kommande vecka. Viggo och Klara, våra barnbarn, kommer att bli hämtade av sin pappa, Bo, för sportlovsresa – per tåg, som tur är – till farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå.

Sollefteå – jag har gjort lumpen där – är, liksom mitt eget gamla Juniskär utanför Sundsvall, beläget i ett mycket mer utpräglat vinterland än det vi har här. Precis så här gjorde vi själva när våra barn, till exempel Viggos och Klaras mamma Kerstin, var små. Kerstin har åkt spark på vintervägar med sin farfar och farmor, vintervägar som alltid delvis lämnades osandade, eftersom folk ju per sparkstöttning måste ta sig till exempel till skolan eller livsmedelsaffären.

Den enda övergång från det här till dagens melodikryss jag hittar är Jules Sylvains och Sven-Olof Sandbergs ”Vintergatan” från 1927 – men den handlar ju egentligen om något helt annat än halkiga vägar.

Annars tycks Anders Eldeman i dag inledningsvis ha fastnat för just gator: Vi fick också höra ”Lyckliga gatan”, som Anna-Lena Löfgren 1967 låg 14 veckor med på Svensktoppen.

En annan gata, Karl Johann i Oslo, förekommer i Cornelis Vreeswijks ”Turistens klagan”, som här skulle ge oss ordet turist.

Högre upp, om än inte så högt som till vintergatan, för oss Harold Arlens och Yip Harburgs ”Over the Rainbow”, som förekom i filmen ”Trollkarlen från Oz” (1939) med Judy Garland. Jag har skrivit om både filmen och boken bakom – du kan kolla ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Det var över huvud taget många gamla kändisar i dag.

Till dem får man väl räkna ”Drömmen om Elin”, som vi hörde med Calle Jularbo, som gjorde den känd – Peter Himmelstrands text är senare, från 1969. Men Jularbo hade faktiskt en förlaga, ”Borgholmsvalsen”.

Sången om Axel Öman, signerad Waldemar Dahlquist och Fred Winter, fick vi likaledes höra instrumentalt.

Också flera av Magnus Ugglas låtar, i dag ”För kung och fosterland”, börjar få klassikerstatus.

Och Bill Haley’s ”Rock Around the Clock”, ursprungligen i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, har verkligen blivit en populärmusikklassiker. Fast i dag hörde vi den i en finsk version med Harmony Sisters, ”Tunnista toisen”.

Riktigt allt i dagens kryss var inte lika gammalt.

Vi hörde till exempel Love Antell sjunga Ola Salo i ”Så mycket bättre”.

Lite äldre, från 1985, är ”There Must Be An Angel”, som vi förknippar med Annie Lennox.

Och självfallet spelades, i dessa melodifestivaltider, några låtar som har förekommit i de här tävlingarna.

Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig” 2005.

I den avslutande frågan förekom dels ”Stad i ljus” (Tommy Körberg 1988), dels ”Se på mig” (Jan Johansen 1991).

Förr förekom det i melodifestivalerna bidrag, vars melodier och texter fastnade i minnet.