Melodikrysset nummer 18 2015

Jag kunde alltså inte lösa Melodikrysset i morse, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för att träffa vårt nya barnbarn, så nytt att hon ännu inte har fått namn. Vi åkte hem till mamma Karin och pappa Matti, som är vår son, och de bor i Stockholm. Men vi ville också gratta Ella, nu storasyster, på treårsdagen. Det blev mycket trevligt och lyckat alltsammans, men nu är vi alltså tillbaka i Öregrund igen och jag har hört och löst (tror jag) Melodikrysset på webben.

Särskilt svårt tyckte jag inte det var i dag. Det enda jag fick grunna lite på var INXS med ”Need You Tonight” från 1987. Men det lät ju bra, och lite hjälp fick vi också: australisk grupp.

Över huvud taget fick man mycket hjälp av Anders Eldeman i dag, till exempel med att sångerskan som gjorde ”All About the Money” (1998), det vill säga Meja, hade lyckats bli populär i Japan.

Också i flertalet andra fall fick man sångtitlarna till hjälp, så till exempel ”Sexual Religion”, en låt med Rod Stewart. I hans fall fick man ytterligare hjälp genom att hans ”American Songbook” nämndes.

Duetten ur Georges Bizets ”Pärlfiskarna” (1863) sjöngs av Jussi Björling och Robert Merrill.

Loa Falkman gör ju regelbundet utflykter också till populärmusikvärlden, men nog tycker jag att han där har gjort roligare saker än ”Lady In Red”.

En gammal schlagernörd som jag minns mycket hellre en låt som ”Den ena röd, den andra vit”, på sin tid hit med både Carl Holmberg och Ernie Englund.

Och ännu mer begeistrad blir jag, när en visa har både textmässiga och musikaliska kvaliteter. Som i dag ”Höstvisa” av Tove Jansson och Erna Tauro, den som skulle leda oss till det sökta ordet höst. Texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Några av Lars Forssells sångtexter har jag publicerat dels här på bloggen, dels i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Forssell har gjort den svenska texten till Léo Ferrés ”Snurra min jord”, inspelad på skiva av Jan Malmsjö. Fast i dag fick vi höra den på franska, i Ferrés egen insjungning.

Men jag är en sån där konstig prick som gillar också populärmusik, dock som bekant inte allt som numera förekommer i Melodifestivalen. Men låtar därifrån med catchy text och/eller musik gillar jag. Ett exempel är ”Mama Take Me Home”, som Rednex tävlade med 2006.

”Kalle på Spången” (1939), med ”Jag har bott vid en landsväg”, framförd av Edvard Persson och skriven av Lasse Dahlqvist, har väl, liksom låten med Rednex, förekommit tidigare i Melodikrysset?

Kvar då att redovisa är den inte så lite Karl Gerhard-aktiga ”Kupletten” med Henrik Dorsin. Honom har jag hört och sett live på en OD-konsert som jag har skrivit om. Vi träffade honom också personligen och tackade honom vid den OD-middag på Uppsala slott som följde konserten. Lite blyg verkade han faktiskt, den här mycket frejdige scenartisten.

Melodikrysset nummer 16 2015

I dag innehöll Melodikrysset ganska mycket musik som jag inte var bekant med och som jag alltså måste identifiera med hjälp av nätet, och jag syftar då inte på Elvis Presley’s ”Kiss Me Quick” – det senare skulle ge ordet snabb – på finska.

Frida Appelgren (även känd som Muranius) minns jag i och för sig med melodifestivalbidraget ”Upp o hoppa”, men hennes ”Dunka mig gul och blå” – märklig titel – från 2008 tror jag att jag aldrig hade hört förut.

Britt Ekland känner jag förstås till som skådespelerska, men inte visste jag att hon också hade spelat in något på skiva, ”Do It To Me”.

Att dansband inte är mitt Gebiet vet ni ju, så inte heller Curt Haagers – och inte kände jag till ”Vägen till Paradiset” och ”Guardian Angel”. Fast Eldeman hjälpte oss ju att identifiera det söka ordet.

Och aldrig har jag sett ”You’ve Got a Mail” / ”Du har mail” heller. Själv skriver jag det för övrigt på svenskt maner, mejl. Fast Sinead O’Connor har jag ingenting emot.

”Triumfens ögonblick” har jag heller inte sett, men jag känner till Vangelis (Evangelos Odysséas Papathanassiou). Men jag är osäker på om jag har hört ”Chariots of Fire” tidigare.

Sylvia Vrethammar har jag hört, till och med live på en socialdemokratisk valupptakt. Och jag såg och hörde henne med ”Trivialitet” i Melodifestivalen 2013. Vidare minns jag att Stig Nahlbom och Åke Cato i Expressen en gång i världen döpte om henne till Vresiga Sylthammar.

Åke Cato har jag i min blogroll (liksom han har mig i sin), så jag följer honom fortfarande. För mig var han inte svår att känna igen i dialogen med Sven Melander – herrarna brukade uppträda tillsammans i TV under namnet Werner och Werner.

Ett äldre nummer från revyscenen är Jules Sylvains ”Jag är ute när gumman min är inne”.

Förr i världen gick de bästa låtarna i Eurovision Song Contest att komma ihåg – de blev örhängen. Ett exempel, från 1979, är det israeliska bidraget ”Hallelujah”. Det sjöngs av Gali Alari och Milk and Honey, vilket senare betyder honung.

Fast vi avslutar redovisningen med England.

Jag har allt av The Beatles i mina skivhyllor, således också ”Something”, på svenska Någonting.

Och Lasse Dahlqvist drogs också åt det engelska, åtminstone engelska. flottan som hade siktats vid Vinga. Fast egentligen var det väl hans göteborgskor, Ada och Beda, som drogs till den eller kanske snarare engelsmännen ombord.

I eftermiddag ska jag på konsert med OD, Orpehei Drängar, här i Uppsala.

Dussindeckare på TV – och så Jordskott

Deckare som lyckas lockar ofta filmproducenter. Det finns enstaka lyckade filmatiseringar av välskrivna deckare – Bo Widerbergs filmversion av Per Wahlöös och Maj Sjöwalls ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, som film kallad ”Mannen på taket”, är lysande även som film, en riktig nagelbitare. En del av de efterföljande filmerna om Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra, filmer som inte har någon bok som förlaga, är ibland habil underhållning, i få fall genomgående mycket bra. Ungefär samma omdöme vill jag ge de på samma sätt från Henning Mankells böcker fristående filmer som har gjorts med Mankells ystadpolis Wallander som förlaga.

I går såg jag i TV Johan Falk-deckaren ”De 107 patrioterna”, en ganska våldsam historia om bland annat nynazister. Mitt problem med den här filmen var inte att jag skulle gilla nynazister utan att den var så våldsam och samtidigt så rörig, att jag ibland inte begrep vilka jag skulle heja på respektive vara emot. (OBS – jag var spik nykter när jag såg filmen.)

Uppenbarligen blir TV-filmatiseringen inte bättre av att ha bokförlaga – jag kan som exempel anföra serien av färska filmatiseringar av en rad klassiska Maria Lang-deckare, alla skrivna som pusseldeckare. Här har man i alla fall lyckats med 50-talsatmosfären, men som beläst TV-tittare får man lust att personligen slå ihjäl detektiven, Christer Wijk, med ett ständigt menande flin spelad av Ola Rapace. Den första filmen såg jag om innan jag skrev om den – för att fullt ut begripa filmintrigen måste jag först på nytt läsa bokförlagan.

Sedan nu ganska länge följer jag och hustrun långserien ”Jordskott”, signerad Henrik Björn. Det är en i många avseenden mycket välgjord serie. Miljön, en bruksbygd i Bergslagen, är vältecknad, med människor, skog, gruvor och allt. Den är faktiskt spännande; avsnitten slutar också på precis rätt ställe för att man ska vilja se fortsättningen. Bakom ligger, som en grön tråd, också ett miljöengagemang.

Fast rent intellektuellt har jag också problem med den här serien – jag är, fastän miljöengagerad, inte så tänd på besjälad natur och märkliga krafter i dess tjänst.

Men jag ska fortsätta att se den här serien till slutet. Jämfört med alla dussinproduktionerna i spänningsgenren är ”Jordskott” faktiskt både intressant och välgjord.

Melodikrysset nummer 15 2015

Hustrun och jag var i egenskap av partiveteraner inbjudna till det socialdemokratiska partidistriktets kongress i dag. Vi fick skjuts av en partivän härifrån Öregrund, och eftersom distriktskongressen hölls i Heby i en annan del av länet, måste vi starta tidigt. Jag steg upp halv sex, och vi hämtades vid grinden klockan sju.

Det gjorde att jag inte kunde höra Melodikrysset i direktsändning i dag och inte heller lösa det, förrän jag var tillbaka i Öregrund. Nå, vi åt middag och såg sen en stund på TV också.

Men nu har jag lyssnat på Melodikrysset på webben och också löst det.

Jag tyckte att det musikaliskt var ett trevligt kryss i dag, och jag hade lite problem bara med den andra frågan, där frågan löd i vilken stad vi hamnade genom den spelade musiken. Så småningom ledde ledbokstäverna mig till att det måste röra sig om Hollywood. Och lite nätforskning fick mig så småningom att gissa, att den var hämtad ur filmen ”Hooray For Hollywood” från 1937. Där spelas den av Benny Goodman, men jag skulle kunna tänka mig att vi fick höra den med något annat band. Någon som vet säkert?

Också dagens avslutande skiva, en talskiva, hade viss anknytning till filmvärlden. Inte så att den dialog som spelades var hämtad ur någon film – det här var en talskiva med lite inslag av musik. Ett par filmfavoriter från förr hördes i ett samtal där Örebro blev Stockholm, och det var ganska lätt att känna igen Fridolf Rhudin på hans värmländska idiom. Den andre, enligt uppgift både regissör och skådespelare, måste ha varit Weyler Hildebrand, eftersom han sas ha regisserat ”Pensionat Paradiset”.

Ytterligare filmfigurer, fast ur barnfilmer, inledde dagens kryss: Lill Lindfors sjöng ”Idas sommarvisa”, som vi förknippar med Emil i Lönneberga.

Lätt var det också att känna igen en av de bättre bidragen i årets Melodifestival, ”Jag är fri” (även kallad ”Manne leam frijje”) med den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren.

Lätt var det likaledes att känna igen kära gamla ”Ack Värmeland du sköna”, i dag i en tysk version. Men det var inte det frågan gällde, utan vad den hette i den mer jazziga version Stan Getz gjorde. Jo, ”Dear Old Stockholm”.

Vi kan fortsätta på spåret andra versioner.

Vi fick höra en dansk version av en låt som har spelats in av många svenska dansband, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”: ”Jeg vil gi’ en tie for dine” heter den, när den framförs av Keld Heick & co.

Ett mycket lyckat svenskt lån är Alf Robertsons ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. I Tom T Halls amerikanska original heter den ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”. Fast i dag hörde vi den instrumentalt med Roland Cedermark på dragspel.

Cedermark förekom för övrigt ytterligare en gång. Han spelade också Åke Söderbloms och Jules Sylvains ”Två små fåglar på en gren”.

Instrumentala versioner var över huvud taget något av dagens melodi.

Men inte var det något svårt att känna igen Beatles’ ”Let It Be” bara för att vi hörde en orkesterversion med den jamaicanske pianisten Monty Alexander. Han och orkestern spelade den för övrigt i ett intressant och ovanligt tempo.

Likaså fick vi höra Queen’s ”We Will Rock You” med The Gary Tesca Orchestra.

Sist tar vi två svenska godbitar.

Laleh har jag redan tidigare ett gott öra till, och hennes ”Boom” ändrar inte min positiva uppfattning.

Och i dag överraskade Anders Eldeman mig genom att spela en låt med Jesper Odelberg, som jag annars bara känner till som ståuppkomiker: Hans ”All din kärlek” var inte alls dum. Så jag kanske skaffar hans CD ”Flaskpost”.

Inte någon av den svenska filmkonstens höjdpunkter

”Odygdens belöning” (1937) i regi av Gideon Wahlberg och John Lindlöf samt manus av Gunnar Widegren och samme Gideon Wahlberg hör verkligen inte till den svenska filmkonstens höjdpunkter. Wahlberg var på sin tid flitigt verksam inom både film och teater. Mest känd för nutida publik är han väl för sin TV-version av ”Söderkåkar”.

Att ”Odygdens belöning” känns så avig som film kan ju möjligen ha att göra med att den har en teaterförlaga, Jean de Létraz’ ”Bichon”, men handlingen kunde ju ha lagts till rätta vid filmatiseringen, så att den åtminstone hade blivit begriplig för filmpubliken. Filmens cykelfabrikant, Åke Wallensjö (Thor Modén), är i och för sig både kolerisk och nyckfull, inte bara i fråga om kärleken mellan hans kontorschef Gunnar Ristell (Nils Ericsson) och hans dotter Maj (Sally Palmblad), men filmen blir i långa stycken helt obegriplig, när det inträder en liten baby i handlingen – och ännu märkligare om man ser till hur babyn behandlas.

Jag har för övrigt läst Svenska Filminstitutets beskrivning av filmens handling men inte i alla stycken blivit klokare för det.

Ett sidospår: I filmen förekommer också en taxeringsrevision med Elof Ahrle som en av taxeringsintendenterna. DNs filmskribent Carl Björkman ansåg herrarna från taxeringsnämnden vara ”de enda anständiga manliga personligheterna i pjäsen. Allvarsamt talat: här går vi på alla fronter fram för att söka skapa en lojal medborgaranda, inte minst i fråga om deklarationsmoralen. Är det verkligen nödvändigt att filmen också där ska behöva håna anständigheten och glorifiera det packaktiga och gemena?”

Melodikrysset nummer 14 2015

Också denna lördag, påskafton, har jag gått upp tidigt för att vara nyduschad och påklädd och ha ätit frukost när det är dags att lösa Melodikrysset. Krysset har jag som vanligt lyckats lösa, men naturligtvis innehöll det ett och annat som låg utanför det jag, annars en musikalisk allätare, spontant kunde.

Amerikanska pojkband hör inte till det jag brukar lyssna på, men vi fick ju låttiteln, ”Bye Bye Bye”, och den har tydligen sjungits in av en grupp som heter NSYNC.

Kanye West ligger också utanför det jag brukar lyssna på, men eftersom jag vecka efter vecka ser på Skavlan, har jag faktiskt sett West i TV. I krysset hörde vi honom i ”Only One”.

Jag kan tänka mig att många av krysslösarna hade mer besvär med att identifiera Lars Nordlander som upphovsman till den sång som i dag sjöngs av Tommy Körberg, ”Mitt liv”, men för egen del har jag sett Tom Alandhs film om Nordlander, ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”. Alandh har jag också träffat personligen, senast vid premiärvisningen i Enköping av hans mycket sevärda film om Anna Lindh.

Whitney Houston, i dag med ”I Will Always Love You”, kan man ju däremot knappast ha undgått att höra, men jag ska vara ärlig: Hon finns inte i min mycket stora skivsamling.

Vi har en ganska stor samling DVD- och VHS-filmer också, och där finns allt möjligt, både smala kvalitetsfilmer och filmer om James Bond. Och jo, jag har och har sett även ”Agent 007 ser rött”.

Vi kan fortsäta med filmmusik, eftersom melodierna i dagens dubbelfråga båda hade filmbakgrund. ”Bohus bataljon” förekom i filmen med samma namn, och där sjöng man ”det var bom, bom, bom”. Och ”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”.

Flintstones förekom också i film, fast i tecknad sådan. På svenska kallades den här stenåldersfamiljen Flinta.

Mitt melodiminne är gott, och melodierna måste inte vara stenålders för att jag ska minnas dem. Ett i dagens melodifestivalsammanhang tyvärr ganska unikt exempel är ”Guld och gröna skogar” med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Av liknande skäl, för att de till exempel har en catchy refräng, har många andra, många av dem också bättre melodier fastnat i mitt musikminne.

”Syster Jane” från sjuttitalet är ett exempel.

”Morning Has Broken” med Cat Stevens ett annat.

Och i fallet ”Det var en Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” tror jag att både melodin och den märkliga texten bidrar till att låten fastnar i minnet.

Sist kvar i dag är ”Barbie Girl” med dansk-norska gruppen Aqua. Här skulle vi komma på vad den norska sångerskan hette. Jo Lene Grawford Nystrøm. Enligt Eldeman skulle vi dock inte skriva så utan Nyström. Men så heter hon ju faktiskt inte!

Jag avslutar i dag med att tillönska alla medkryssare GOD PÅSKE (norska) och GLÆDELIG PÅSKE (danska)!

Variationer med ägg

I kväll har vi i TV sett filmen om Björn Afzelius. Eftersom jag har allt av honom i min skivkollektion, dessutom också har träffat honom i oväntade sammanhang, kommer jag senare, när jag har lite mer tid på mig, att skriva om den här filmen.

Från Coop Konsum, redan i Uppsala, fick jag och Birgitta i egenskap av trogna kunder var sitt meddelande hem om att vi kunde hämta en påskpresent. Jag trodde att det kanske rörde sig om en påse med påskgodis, men när jag var i butiken vid Uppsala C, visade det sig, att det vi båda kunde hämta ut var var sin omgång av sex ägg, ett paket kallrökt lax och en glasburk sill. Två av äggen och det ena laxpaketet använde Birgitta till kvällens middag, och receptet hade hon åter hittat på en helsida med äggrecept i söndagens UNT. Receptet i UNT var för fyra personer, men Birgitta anpassade receptet till två personer:

Vårtoast med spenat, sparris, rökt lax och pocherat ägg

Pocherade ägg
2 ägg
1 tsk ättika
1 tsk salt
flingsalt
nymald svartpeppar
lite chiliflakes

Tillbehör
2 skivor rostbröd
200 g babyspenat
1 knippe späd grön sparris
100 g kallrökt lax i skivor

1. Börja med äggen. Sätt på en kastrull full med vatten, ättika och salt och låt det sjuda.
2. Knäck ett ägg i taget i en liten kopp. Låt ägget försiktigt glida ner i det lätt sjudande vattnet. Låt det ligga där i cirka 2 minuter tills det stelnar en aning.
3. Ta försiktigt upp det med hålslev och lägg på hushållspapper för att rinna av. Gör likadant med det andra ägget.
4. Fräs spenaten mycket hastigt i lite olja. Salta lätt. Bryt av den nedre torra delen av sparrisen och förväll stjälkarna hastigt i lättsaltat vatten. Birgitta valde här det rekommenderade alternativet att lägga ett ägg i taget på en tallrik med en matsked vatten och sen, övertäckt med en annan tallrik, köra det i mikron i 2 minuter – salta lätt.
5. Rosta och smöra bröden en aning. Fördela spenaten över. Lägg på lax och sparris. Toppa med ett ägg på varje och servera. Skär ett snitt i gulan när tallrikarna är på bordet och låt den gyllene gulan rinna ut.
6. Salta (Birgitta använde flingsalt), peppra och strö gärna på lite chiliflagor.

Till det här drack vi vit Rawsons Retreat med 0,5 procents alkoholhalt.

Sista Wallander-filmen?

Henning Mankell, lockades, mot god betalning antar jag, att, trots att alla hans Wallander-deckare var filmade, låta serien av filmer om den här polisen i Ystad fortsätta. Jag antar att det i kontraktet ingick vissa förhållningsorder, men han har inte själv varit inblandad i till exempel manusproduktionen för de här filmerna. Miljön är således fortsatt Ystad med omnejd. Kurt Wallander spelas av Krister Henriksson och hans dotter Linda, som till slut också blev polis, av Charlotte Jonsson. Återkommande medverkande är även poliserna Martinsson (Douglas Johansson) och Nyberg (Mats Nyman).

Jag vet inte, om det har varit ett krav från Mankell själv, i så fall för att få slut på serien, att Kurt Wallander i de sist producerade wallanderfilmerna gradvis skulle drabbas av allt svårare alzheimer. I den allra sista (?), i vart fall den sista av de hittills producerade filmerna i serien, ”Wallander – sorgfågeln” (2013) i regi av Lisa Ohlin och med manus av Björn Paqualin, är Wallander allt mer ansatt av sin sjukdom, och till slut, dock efter att ha varit den som har lyckats lösa det kriminalfall filmen handlar om, berättar han för kollegerna om vad han har drabbats av och att det här gör, att han nu också själv förstår, att han måste lämna sin polistjänst. Samtidigt blir det klart, att det sammanslagningshot som har hängt över polisstationen i Ystad är avvärjt.

Den egentliga kriminalhistorien har, trots några sedvanliga spänningsmoment, svårt att riktigt fånga mig. Historiens startpunkt är kidnappningen av en krögare, och eftersom den bransch han vekar i är full av skummisar, öppnar sig till att börja med ett så att säga naturligt fält för spaning. Men sedan visar det sig, att människor närmare honom själv – kolleger – har roller som Wallander inte hade väntat sig. Varför agerar till exempel Jenny Blom (Linda Ritzén), inlånad kollega från malmöpolisen, som hon gör? Och slutstriden, med polischefen Hans von Enke (Leonard Terfelt), kunde lätt ha blivit Wallanders sista strid.

Ut till landet

Min relativa tystnad här på bloggen under de senaste dagarna har berott på att vi har ägnat oss åt att flytta ut på landet, till vårt sommarhus i Öregrund.

Vi har haft vårt ställe här i Öregrund ända sen 1969, så sen dess har vi i omgångar byggt ut och moderniserat, dock utan att fördärva – huset är fortfarande falurött och har spröjsade fönster. Men vi har i alla fall svag grundvärme på för att klara vattenledningen – insatt av oss; i början fick vi hämta vatten i brunn – och hyggligt snabbt få huset beboeligt igen.

Efter så här många år har vi förstås också rätt mycket på plats när vi själva flyttar ut, men varje vår gör vi ett slags säsongsflytt: packar kläder och skor för olika ändamål, fyller kartonger med olästa böcker och osedda filmer, tar med oss senhöstens och vinterns tidskrifter och serietidningar; Birgitta tar också med sig sysaker och stickningar. Och så tar vi i kartonger med oss våra ganska många krukväxter. Faktum är att vi fyller en större skåptaxi med våra flyttgrejer – chauffören hjälper oss gamla och lytta med i- och urlastningen. Det här är inte helt billigt, men det är rationellt, och eftersom vi själva inte har kostnad för bil – ingen av oss har ens körkort! – tycker vi att vi har råd.

Gårdagen gick alltså till stor del åt att packa alltsammans i väskor och kartonger, och i dag har vi ägna oss åt att packa upp alltsammans (fast lite är kvar att göra) och ställa sakerna på deras öregrundsställen. Gradvis får huset den karaktär det har under sommarhalvåret. Glasverandan med sina spröjsade fönster har krukväxter på de mörkblå fönsterbänkarna, och jag har sorterat alla CD jag hade med – glasverandan är nämligen en nästan perfekt resonansbotten för skivlyssning.

När jag var på glasverandan, såg jag, att en hög syren i syrenhäcken nedanför hade blåst omkull, och senare, när Birgitta var ute för att ta in kvistar att ställa i krukor, såg hon, att ytterligare ett par träd på andra sidan huset också hade knäckts. Öregrund måste ha drabbats av en riktigt häftig storm under senhösten eller vintern.

Men nu ska vi strax sätta oss framför TVn.

Alzheimer och mordbrand

”Wallander – Mordbrännaren” (2013) i regi av Charlotte Brändström och med manus av Peter Lindblom har svagheten att, trots titeln, egentligen bestå av två helt olika stories: dels den om Kurt Wallander (Krister Henriksson) och hans tilltagande problem med minnesfunktionen, dels den om en ung man, Tommy (Christoffer Nordenrot) som kommer hem till sin syster och hennes man efter att ha avtjänat straff för mordbrand.

Jämfört med mycket annat som man får se i deckargenren är historien om mordbrännaren, trots att den kioskägare med vilken han råkar i delo får sin kiosk antänd och denne då omkommer och trots att den ur fängelset efter avtjänat straff frisläppte mordbrännaren både blir misstänkliggjord och fysiskt illa tilltygad, ändå realistisk, sannolik. Innan vi kommer till det ganska otäcka slutet har polisens sökarljus på klassiskt vis hunnit riktas mot en rad misstänkta: en kvinna som sprider misstänkliggörande flygblad, mannen morbrännarens syster är gift med, två killar med tvivelaktig egen vandel… Vad som skildras otäckt bra är skildringen av den mentalitet och de utstötningsmekanismer man ofta stöter på i samhällen där alla känner alla.

Men Kurt Wallanders tilltagande problem med minnet ges också de en mycket framträdande roll i den här historien. De skildras någon gång – alla minneslapparna! – komiskt, men i grunden handlar det ju om en djup tragedi, så svår att bära för Kurt Wallander att han försöker dölja arten av sina problem inte bara för kollegerna på jobbet utan också för dottern Linda (även hon för övrigt polis) och för kvinnan som är hans älskade, en förskollärare.

Jag kan hålla med om att försöket att gifta ihop två helt skilda stories inte riktigt lyckas, men båda de här i varandra invävda filmhalvorna är tillräckligt intressanta för att hålla tittarens intresse vid liv.