Melodikrysset nummer 2 2018
12 januari 2019 16:16 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängdJag är ganska frustrerad över utgången i regeringsförhandlingarna, men det ska jag skriva om separat. I dag är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.
Och för att genast hitta en lämplig övergång: ”We Are All the Winners” gäller nog inte riktigt resultatet för Socialdemokraterna i den segdragna process som i går ändade i en överenskommelse om regeringsprogram och budget – mitt parti fick visserligen behålla regeringsmakten men fick betala ett mycket högt pris för att få det. Nick Borgens bidrag till Mellon 1993 backades upp av en kvinnlig trio i vilken bland andra Maria Akraka ingick.
Den kryssfrågan var ju inte särskilt svår, men Melodikrysset i dag innehöll låtar som var betydligt svårare att klara, för mig i alla fall.
”Private Emotion”, ett samarbete 1999 mellan Meja och Ricky Martin, hade jag till exempel aldrig hört tidigare, fastän jag förstås känner till båda.
Ed Sheeran har över huvud taget inte fäst sig i mitt musikminne, och ”Be Mine Forever” från 2014 är ett exempel.
Och jag har ju tidigare bekänt att TV-serier inte riktigt är mitt bord. Så vitt jag minns har jag aldrig någonsin sett TV-serien ”Skenet bedrar”, vilket är den svenska titeln på en engelsk serie som sändes 1990-1995, ”Keeping Up Appearances”.
Äldre svenska schlager är normalt något jag behärskar, och när jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget spelades ofta Sven-Olof Sandberg i radio. Men ”Lyssna till mig i kväll, lilla mor” har inte fastnat i mitt melodiminne, och kanske beror det på att SOS sjöng in den så tidigt som 1928, alltså drygt tio år innan jag föddes.
När jag, med lite åldersfördröjning, fick börja i svensk skola, var Alice Tegnérs sånger ständigt närvarande. Hon var den som skrev den mest använda svenska texten till en engelsk barnklassiker, ”Baa, Baa, Black Sheep”: ”Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?”.
Jag hade en mamma, som i hela sitt liv läste kopiösa mängder av skönlitteratur, och bland det hon köpte till sin egen bokhylla fanns BFB-utgåvan av Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i amerikanskt original (från 1936) hette ”Gone With the Wind”. Den filmades också, år 1939.
Och för att då fortsätta på USA-spåret: Dolly Parton har jag faktiskt skivor med, dock inte countrylåten ”Blue Smoke” från 2013.
Country kan vara OK ibland, så också enstaka dansbandslåtar, men ”Sträck ut din hand” med Carina Jarnek är faktiskt inte tillräckligt bra. Jag förstår motivet att inte spela den med upphovsmannen, Lasse Berghagen – det hade blivit för lätt – men lite fånigt var det också att konstra till det genom att fråga efter hans riktiga förnamn, Lars. Berghagen har jag för övrigt inte mött bara genom Allsång på Skansen. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm, blev hustrun och jag inbjudna till en middag hos Ulf och Lena, och bland de övriga gästerna fanns bland annat Lasse Berghagen.
Lill Lindfors har jag däremot aldrig träffat personligen. Men naturligtvis har jag mängder av gånger hört henne sjunga ”Du är den ende” (1967). Den svenska texten skrevs av poeten Bo Setterlind. Musiken, ”Romance”, är spansk och äldre. Fast i dag hörde vi den i en instrumental version.
Kul ar det också att åter få höra ”Snabbköpskassörskan”. Jag minns den från 1985 med gotländska ”Di sma under jårdi”, där Göran Ringbom var sammanhållande kraft och var den som var kund. Fast upphovet till den här succén är Tomas Ledin – visste ni det?
Jag har varit på Gotland ganska många gånger, så också i Finland, och min ganska stora sibeliusavdelning i skivhyllorna innehåller förstås också ”Finlandia”. Jean Sibelius skrev den redan 1899, och den är fortfarande ett av hans mest hörvärda verk.
Efter att ha hört ”Finlandia” en gång till, dessutom strax efter att ha läst om det sakpolitiska resultatet av regeringsförhandlingarna, känns det underbart att få möta något som både är något bestående och ett känslomässigt lyft.
Melodikrysset nummer 52 2018
29 december 2018 17:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarerI går kom vi ut till vårt sommarhus i Öregrund och stannar här ungefär en vecka, alltså bland annat över årsskiftet. Här ute vid kusten är det mer vinter än i Uppsala. Trädgården är snötäckt – dock är gången upp till huset snöfri; förmodligen har vår trädgårdshjälpreda Henrik varit här med sin snöslunga. Men i övrigt såg man rådjurs- oh harspår lite varstans. Tur att vi i höstas fick höga hönsnät på plats runt våra båda nya estniska äppelträd. Äppelskörden på de äldre äppelträden blev riklig, och vi har fortfarande kvar av våra juläpplen trots att vi har ätit egna äpplen hela hösten.
Inomhus gick det hyggligt snabbt att få upp värmen. Vi har så här års en viss grundvärme på för att slippa frysa, när vi kommer ut under vintern, och för att klara att gå och lägga oss utan att bli mänskliga istappar.
Jag sover gott i den lantliga tystnad som präglar Öregrund så här års, men givetvis tvingas en gammal man som jag att ett antal gånger gå upp och kissa, och då gäller det att komma i håg var man är – vägen till toa här är ju inte identisk med motsvarigheten inne i stan. Men är man väl ute ur sovrummet, vägleds man ju av en viss nattbelysning. Jag hade satt väckarklockan på sju för att hinna göra mina morgonbestyr, bland annat koka kaffe för hela den kommande dagen, men spontanvaknade en kvart tidigare och beslöt då att gå upp och ta itu med dagen.
Så i dag har jag löst krysset i relativt piggt tillstånd, även om både sämre syn och sviktande hörsel ställer till en del djävulskap.
Jag tackar Eldeman för att vi i dagens kryss slapp ologiskt sammansatta dubbelfrågor – men är det verkligen musikkunskap att känna igen ”Fågeldansen”, spelad baklänges? (Jo, jag har själv dansat den i yngre dar, vet till och med att den ursprungligen kommer från Schweiz.)
Till det svåra i dag (alltså för mig, inte för dansbandspubliken) hörde ”Nu glittrar trädens kronor” med Elisa Lindström, som ajg veterligen aldrig har hört talas om.
Sten & Stanley känner jag i alla fall till, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört deras ”Nere i hamnen”. Amerikanska The Drifters känner jag likaså till, men jag tror att jag aldrig har hört deras original, ”Under the Boardwalk” (1964).
Jag har hygglig kunskap om barn- och ungdomsböcker, både för att jag har läst och recenserat många sådana och gett bort många till barn och barnbarn i mycket spridda åldrar. Nils Olof Franzéns böcker om Agaton Sax (sammanlagt elva< böcker, skrivna 1955-1978) känner jag förstås till, men jag har aldrig riktigt fastnat för dem. Eldeman har en viss förkärlek för musik som har blivit känd genom TV-serier, och det bereder mig ibland problem. "Törnfåglarna” från 1977 har jag åtminstone sett en smula av, när den visades i TV 1983, men jag har aldrig läst den bakomliggande boken. Filmtemat, ”Anywhere the Heart Goes”, skrevs av Henry Mancini och sjöngs av hans dotter.
Ted Ström, som jag har mycket av på skiva, skrev musiken till filmen ”Tre kärlekar”. Den gjordes 1989 av Lars Molin, som faktiskt har varit kommunalpolitiskt aktiv (s) i Östhammar, också gjort film här i Öregrund. Vi har träffats personligen , bland annat på en socialdemokratisk kulturkonferens.
Magnus Uggla har jag skivor med och av, och självklart har jag ”Jag mår illa” från 1989, i dag dock i Lennart Palm-tappning. Av hustrun fick jag förresten Ugglas nya bok i julklapp.
Men min musiksmak är vid – självklart gillar jag också Johann Sebastian Bach. Och inte nog med det: Jag har också Roger McGuinn spelandes Bach på skiva.
Rent amerikansk och dessutom rolig att lyssna på är Al Jolsons inspelning 1920 av George Gerswins och Irving Berlins ”Swanee” (1919).
Jag är ju i den ålder för vilken Max Hansen är en välbekant scen- och skivartist, så hans medverkan i Ralph Benazkys (kompositör) ”Värdshuset Vita hästen” klarade jag utan vidare, men jag strök sen den här frågan, eftersom jag felaktigt trodde at jag hade redovisat den i bloggtexten. Hansen sjöng tillsammans med Evy Tibell ”Det måste vara underbart”. Tack, Hans Wikell, för påpekandet!
Lite mer av upprepning tycker jag präglar Eldemans val av två i och för sig utmärkta kvinnliga artister.
I dag fick vi höra ”Vart du än går” med Lisa Nilsson.
Och sen avslutade han med Adele och ”Send My Love” från 2015.
Men själv väljer jag att avsluta med en i alla avseenden fantastisk maning, ””Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” Texten är skriven av Tove Jansson och musiken av hennes sambo, Erna Tauro. Den finns insjungen av flera olika artister, på flera olika språk, men jag undrar om inte väldigt många rankar Cumulus’ insjungning från 1965 mycket högt.
Jo, nu har dagarna mörknat länge, timme för timme och minut för minut.
Fast hav tröst. Håll modet uppe. Nu vänder det, och det vänder mot vår.
Melodikrysset nummer 51 2018
22 december 2018 20:10 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarerNej, Melodikrysset var inte särskilt svårt i dag. Att jag har dröjt med att publicera mitt sedvanliga lördagskåseri om krysset beror på att jag fann det ännu mer angeläget att skriva ytterligare ett debattinlägg om regeringsförhandlingarna. Men nu är det gjort.
Två av kryssfrågorna i dag hade anknytning till den sångbok vi använde i min barndoms folkskola, ”Nu ska vi sjunga” (ny 1942, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige).
Där fanns Anna-Lisa Frykmans av Elsa Beskow illustrerade ”Kungens lilla piga”, som förstås arbetade i ett slott.
”När juldagsmorgon glimmar” har tyskt ursprung men fanns också den i ”Nu ska vi sjunga”. I Psalmboken har den nummer 121. Jag har inte bara sjungit den utan också lärt mig den utantill.
Under den tidiga skoltiden lärde jag mig också att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, även kallad ”Betlehems stjärna”. Texten skrevs 1891 av Viktor Rydberg (som jag faktiskt har läst ganska mycket av) och tonsattes 1893 av Alice Tegnér.
Ett par av dagens ljudillustrationer hade för omväxlings skull rötter i den tyskspråkiga världen.
Det gäller Boney M – fast i dag fick vi höra dem på spanska: ”Feliz Navidad” (1981).
Man kan naturligtvis ha invändningar mot frimurartråden i ”Trollflöjten”, skapad av Wolfgang Amadeus Mozart, men man kan ju se den som saga, och musiken är fullständigt underbar. Den här operan skapades redan 1791. Vi har den förstås på skiva, men dessutom har vi på video sett Ingmar Bergmans fantastiska uppsättning från 1975.
På bio ha jag förstås sett också ”Frukost på Tiffanys” från 1961, en underbar film med Audrey Hepburn. I original hette den låt vi hörde Hepburn sjunga ”Moon River”, och musiken skrevs av Henry Mancini.
Från USA kom också Hank Williams, som 1949 sjöng in ”I’m So Lonesome I Could Cry” (1949).
I min ungdom förekom det att amerikanska artister från ungefär samma tid inte bara turnerade i Sverige utan också sjöng på inövad men naturligtvis lite knackig svenska. Ett exempel är den mörkhyade gruppen Delta Rythm Boys, som vi i dag hörde i ”Flickorna i Småland”. Delta Rythm Boys gjorde stor succé med att 1951 sjunga ”Flickorna i Småland” – jag har själv hört dem göra den vid en midsommarfest i min barndoms och ungdoms Juniskär, numera en del av Sundsvall.
Att svenska artister gör låtar på engelska är ju inget ovanligt. 2008 vann Charlotte Perrelli Melodifestivalen med ”Hero”, och den gick bra här i Sverige och i några andra länder, men i ESC hamnade den ganska långt ner i resultatlistan.
Själv tycker jag bättre om en annan av dagens svenska hits – i original med Lisa Ekdahl, inte som i dag instrumentalt. Jag talar alltså om hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Roy Andersson fick henne också att ställa upp i en socialdemokratisk valfilm.
För egen del har jag aldrig hört till den mycket stora grupp som gillade och dansade till Sten & Stanley, men jag förstår ändå den dragningskraft deras musik hade på till exempel dansbandspubliken. Och de kunde ju variera sig. Ett exempel är det som spelades i dag, ”Jungfru Maria”.
Men jag känner mer för den låt som återstår att redovisa, den vi hörde allra först i dagens kryss. Självfallet minns jag ”Vår julskinka har rymt” från 1988, men ännu mer minnen är förknippade med det par som sjöng den. Den ena är Sven Melander, som jag en gång i världen läste i Aftonbladet. Den andre blev bloggare liksom jag själv (och var också tidningsman i botten). Nu talar jag om Åke Cato, som jag så småningom blev ett slags ”brevvän” med bloggvägen – jag upptäckte att han drev en mycket läsvärd blogg, och efter att ha skrivit kommentarer till några av hans bloggtexter, kollade han min blogg och gillade tydligen vad han läste, så jag hamnade bland hans mycket få länkar till andras bloggar. Och jag fick kommentarer från honom, och framför allt använde han mig och min blogg för att snabbt och säkert få fram gamla sångtexter och liknande.
Jag saknar honom.
Alla er som fortfarande lever och läser mig tillönskar jag en en synnerligen god jul.
Melodikrysset nummer 49 2018
8 december 2018 16:27 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 9 kommentarerI dagens melodikryss fanns det bara en fråga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (från 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst på lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer från hennes första man, men från början hette hon Andrzejewski, så rimligen har hon polskt påbrå.
BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag åtminstone varit nära att få höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vårt sällskap som inte var trakterade, möjligen på grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).
Vi kan ju hålla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. Därifrån kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.
Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk årtalet och typen av musik!
Fast det dåtida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han också sin lycka i DDR. Så det är kanske inte så märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”Två solröda segel” och ”En herre i frack”.
Naturligtvis har det funnits både nazister och kommunister också i Sverige – i det förflutna fler än många i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.
Och operascenen är ju en plats, där musik från mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.
Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs på engelska, förutsatt att syftet är att nå publik också i andra länder.
Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.
Ett exempel från dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.
I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde så många bra sångtexter på svenska.
Och när det gäller schlager hittar jag många guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.
Så allra sist en dubbelfråga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de båda ingående frågorna: De handlar båda om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, på ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.
Men naturligtvis var det inte svårt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min ålder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i småskolan.
Melodikrysset nummer 48 2018
1 december 2018 17:57 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarerJag har drabbats av ett obegripligt trassel på datorn, men som tur är har också hustrun en i sitt arbetsrum, och den har jag fått låna.
Själva krysset innehöll i och för sig ingen för mig helt olöslig fråga, men som vanligt fanns det ett par frågor som jag måste grunna lite på.
Den allra sista kryssfrågan löste jag därför att jag kunde gissa svaret med hjälp av alla de bokstäver jag hade fått fram genom att lyssna på ljudillustrationerna till en rad tvärgående frågor: Icona Pop- Men egentligen har jag inte lyssnat på dem. Här hörde vi dem hur som helst i ”Rythm In My Blood” (2018).Och nu har jag lärt mig att de båda sångerskorna heter Aino Jawa och Caroline Hjelt.
Amanda Jenssen hör väl inte till de sångartister jag brukar lyssna på, och samma sak gäller ”Så mycket bättre”. Men jag känner ändå till henne, fast jag hade ldrig tidigre lyssnat på hennes version av ”När planeterna stannat”.
Sen envisas Anders Eldeman att ställa dubbelfrågor, där de båda ingående frågorna inte har något rimligt samband med varann. Gör han det för att reta mig och likasinnade, kan jag meddela honom att jag kommer att fortsätta kritisera honom ända tills han ändrar sig, i annat fall tills jag själv dör. Själva delfrågorna var lätta i dag. Beatles har jag allt av på skivor- I dag fick vi höra George Harrisons ”Here Comes the Sun” från 1969. Och sen fick vi höra ”Till Österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet.
Andra dubbelfrågor innehöll delfrågor, som hade ett inbördes samband.
I det första fallet skulle vi klara vilken grupp som hade spelat in låten som spelades (”Fernando” skriven av Björn, Benny och Stikkan) och vem som var sångsolist. Jo ABBA 1976 och Anni-Frid Lyngstad, kallad Frida- Minns jag inte fel, var det här en inspelning på spanska.
Robban Broberg har jag massor av skivor med och har dessutom hört live på scen, så för mig var det inte särskilt svårt att känna igen ”Båtlåt” från 1966, som här skulle leda oss till singularen båt.
Thomas Funck har jag faktiskt sett live, vid en midsommarfest i Juniskär. Dessutom hörde jag hans berättelser om Kalle Stropp och hans vänner, bland annat Grodan Boll i radio och senare på skiva, och jag har förstås de här berättelserna också i bokform, har även läst dem för egna barn. Så jag ler saligt, när jag i dag hör Grodan Boll i ”Skiffle i ett skafferi”.
Därifrån är steget inte långt till Walt Disneys tecknade filmversion från 1967 av Rudyard Kiplings ”Djungelboken” från 1894 – jag har för övrigt både filmen och originalboken. Här skulle ”Jag vill va som du” leda oss till svaret apor. Ni minns väl King Louie?
När jag 1959-1960 läste nordiska språk, ingick det att läsa skönlitteratur på danska och norska, och bland de danska böcker jag hade valt fanns H C Andersens ”Eventyr”. Men jag är ett stort fan av Danny Kaye också och gillar hans ”Wonderful Copenhagen” (1952), en film om H C Andersen. Det här för oss till Danmark med landförkortningen DK.
Cornelis Vreeswijk, som jag har allt på svenska utgivet av på skiva, var under sin tid på Socialinstitutet medlem i den socialdemokratiska studentklubben, och när jag i mitten av 1960-talet var ledarskribent på Örebro-Kuriren, skrev jag en uppskattande ledare om en konsert i Brunnsparken i Örebro. Sen gjorde han en kort visit i Vänsterpartiet men återvände sen till socialdemokratin: valturnerade tillsammans med min hustru, satt i juryn för en valvisetävling i min tidning, Aktuellt i politiken (s), och gav ut skivor på a disc, i vars utgivningsråd jag satt. Bland det han har skrivit svensk text till finns ”Jag och Bosse Lidén”, en försvenskning 1964 av Kris Kristoffersons ”Me And Bobby McGhee”. Jag har lyssnat en del på Alf Robertson också, men jag har faktiskt inte uppmärksammat, att också han har sjungit in den här sången på skiva.
Jag och Bosse Lidén
Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1974
Amerikansk originaltext och musik: Kris Kristofferson (”Me And Bobby McGhee”, 1970)
Mönstra av i Narvik, tretti grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans..
Åkte tåg från Kiruna, klämde ett par malt,
hade ganska trevligt, vad jag minns..
Så jag plocka fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna, och konduktören sa
medan norrlandsskogen dundrade fram:
Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet, kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!
Ifrån Malmö till Brasilien, det är en iskall trav
Mönstra på i Santos, om du kan..
Jag blev av med passet mitt, i någon konstig stad!
Bosse såg en flicka och försvann.
Så jag tog en båt till Panama
på ett pass jag tjingsat till mig,
och en riktig mördare den skeppar’n var!
Men så kom vi till S:t Louis, och gissa vad jag såg!
Där satt Bosse, ensam på en bar!
Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!
”Fågeldansen” är väl mest känd här i Sverige i Curt Haagers’ dansbandsversion från 1982, men egentligen är den här låten äldre och kommer från Schweiz.
Jag kan inte hjälpa det, men för egen del föredrar jag vida ”Mr Tambourine Man” (1963) med och av Bob Dylan. Jag tror jag till och med har dansat till den.
Sista låten att redovisa i dag blir då ”Sång om syrsor” från 1961, skriven av Jules Sylvain och Gösta Rybrant. Zarah Leander hade en stor hit med den, men både text och melodi bidrar starkt till framgången:
Sång om syrsor
Text och musik (1961): Gösta Rybrant och Jules Sylvain:
Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist
Men det är en överkomlig brist
Syrsans sång är inte någon oersättlig sång, men ändå jag minns en gång
Det var då det var en vår, jag var knappa 17 år
Och han var förstås min unge Casanova
Han sa varmt och ömt
Vad? Det har jag glömt
Men det var nånting han lova’
Evig kärlek, ja jag tror att det var nå’ sånt han svor
Jag var drakens fånge, han var sagans prins
Liksom vaknad nyss, utav prinsens kyss
Jag såg honom i ögonen och syrsor sjöng sin serenad
Jag minns att jag var glad, men det är också nästan allt jag minns
En dag kan det hända, det kan hända ganska snart
Tekniskt går ju allt med sådan fart
Att vi kurar hop oss i ett skrymsle på vår jord
Någon söker efter ord
Det var då det fanns en värld, den var inte mycket värd
Men den var vårt hem, och syrsor sjöng om kvällen
Vårar kom i grönt, allt var ganska skönt
Åtminstone på vissa ställen
Nu har solen blivit skymd, i Aniaras isblå rymd
Och vi tvivlar på att goda gudar finns
Men jag minns en gång, syrsor sjöng sin sång
För den som hade öra till att höra
Kärlek, tro och hopp – ja, nåt vi då fann opp
Men det är nästan allt jag minns
Melodikrysset nummer 47 2018
24 november 2018 17:29 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarerJag var uppe till jättesent (eller snarare jättetidigt) i natt för att hinna lägga ut min recension av konserten i torsdags kväll innan det var dags för den här lördagens melodikryss. I morse var jag som vanligt på lördagarna uppe 07.00: läste två av våra tre morgontidningar och åt frukost och blev klar med detta lagom till Melodikrysset.
Krysset var inte särskilt svårt i dag och dessutom (åtminstone i Aftonbladets TV-bilaga, där jag brukar lösa det) rätt numrerat. Det mesta kunde jag spontant, men som vanligt förekom det ett par frågor, där jag måste ta nätet till hjälp.
Eddy Grant, ursprungligen från Guyana, har jag egentligen aldrig lyssnat på, så det tog en stund att på nätet hitta vem som gjorde ”Give Me Hope” ((1988).
Londongruppen Coldplay, i dag med ”Hypnotised” från 2011, har jag heller inte lyssnat på. Men i det fallet fick vi ju lite vägledning av Anders Eldeman.
Moneybrother känner jag däremo till, vet till exempel att sångaren heter Anders Wendin. Men jag kan inte deras repertoar särskilt bra, och här konstrade Eldeman till frågan genom att spela deras – OBS inte den kända – ”Stormy Weather”.
Dess amerikanska namne för oss över till lättare domäner, där jag oftast inte behövde nätsöka mer än lite årtal.
Frank Sinatra, ofta kallad Frankie Boy, hördes i en mycket känd låt, ursprungligen från 1930: ”On the Sunny Side of the Street””. Men Frankie var inte först med att spela in den på skiva – vi hörde honom sjunga den kompad av Billy May. Den här låten har sjungits av en hel rad mycket kända amerikanska sångartister.
En annan amerikansk artist, som Eldeman ofta spelar, är Cher, som vi i dag hörde i”The Shop Shop Song” ur filmen ”Kärleksfeber” från 1990. Cher är född i Kalifornien, men hennes efternamn skvallrar om armeniskt påbrå: Cherilyn Sarkisian.
Agent 007 är ju en brittisk skapelse, men hans många filmade äventyr för honom till alla upptänkliga delar av jorden. I ”Agent 007 med rätt att döda” (1962), där han spelas av Sean Connery, hamnar han till exempel på Jamaica. Där har jag också varit en vecka, dock utan att råka ut för några läskiga äventyr.
Voodoo förekommer vad jag vet inte i Sverige, däremot ringlekar och folkdanser, sådana som ”Nu ska vi skörda linet i dag”, som nog en eller annan gång har dansats runt midsommarstången i vårt sommarviste, Öregrund. Här skulle den här låten leda oss till kryssvaret lin.
Från den här folkdansvisan är steget ganska långt till Caroline af Ugglas och ”Nothing Left To Say” från 1989, men jag gillar också henne.
På enträgen begäran av min melodikrysskollega Vonkis spelade Eldeman också en låt med text av Py Bäckman, 1994 hit med Nordman. ”Vandraren” heter den. Själv vandrade jag varje dag å väg till mitt jobb över Adolf Fredriks kyrkogård, där Olof Palme kom att begravas och såg då alla kransar från människor som ville hedra hans minne, bland dem en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.
Därmed är vi inne i den socialdemokratiska sfär ddr jag själv hör hemma.
Var Magnus Uggla hör hemma politiskt har jag ingen aning om, men den låt han sjöng, ”Jazzgossen”, skrevs av Karl Gerhard 1922, och Karl Gerhard, som jag själv har hört sjunga på en artistturné i regi av gamla Folket i Bild, vars ombud jag var, förde en enveten kamp mot det sena trettitalets och andra världskrigets nazister – han skulle behövas i dag igen. Just ”Jazzgossen” är ju inte politisk, men likväl har en känd filmregissör, Hasse Ekman, som själv var socialdemokrat, gjort en Karl Gerhard-film med just namnet ”Jazzgosen”.
plus noter och ackord var då att redovisa är en fråga, som trots svaret ”Min gitarr” också har anknytning till socialdemokratin. Texten skrevs nämligen 1964 av Thore Skogman, en brukspojke som lite senare var på valturné (s) med Sten Andersson, och jag vet att han gjorde det av övertygelse. Men ”Min gitarr”, som blev en stor hit med Sven Ingvars, har naturligtvis inte någon politisk text:
Min gitarr
Text: Thore Skogman, 1964
Musikförlaga: Anna-Lisa Öst, Lapp-Lisa
Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.
Den är min allra bästa skatt, och den vill jag ha kvar,
ja min gitarr, ja min gitarr.
För varje dag som gått jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt
på min gitarr, ja min gitarr.
Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.
Gitarren är mitt allt, gitarren är mitt stöd.
Den ger ej mycket pengar, inte mer än dagligt bröd,
ja min gitarr, ja min gitarr.
Den gammal är och nött och inte vacker alls,
men det är skönt att lägga sina fingrar om dess hals
på min gitarr, ja min gitarr.
Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.
För varje dag som gått, jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt,
på min gitarr, ja min gitarr.
.
Ja min gitarr, en trogen vän
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.
Texten finns med noter och ackord i ”Våra älskade sånger” (i urval av Ingemar Hahne, Notfabriken 2009).
Melodin och den ursprungligen religiösa svenska texten kom till i USA 1902 och det är i den versionen den sjöngs av Lapp-Lisa, Anna-Lisa Öst, som själv verkade inom Frälsningsarmén:
Guldgrävarsången
Text: Amerikanska Fräsningsarmén, 1902
Musik: Traditionell amerikansk melodi
En gång i fjärran väst, vid Stilla havets kust
jag fann mig själv en sommardag,
mitt hjärta slog med lust och snart med mod
på land jag stod.
Jag tänkte gräva guld, bli rik och få det känt,
men mina planer gick omkull och jag fick ej en cent,
men aldrig förr mig bättre hänt.
Ty jag blev frälst, ja, härligt frälst
och jordens skatter får vem som helst.
Jag byter ej bort den skatt jag fått
för millioner, jag mår så gott.
Jag reste hit och dit, att söka guld och glans,
jag strävade och med all flit att vinna ärans krans
jag ville opp till högsta topp.
Jag tänkte ej uppå att när min famn var full,
jag måste bort ifrån det gå och lämna mitt schatull
på denna jord, och själv bli mull.
Ty jag blev frälst…
Man slåss om torvorna, idag just liksom förr
och ser ej stackars Lasarus där utanför sin dörr
blott för sin skatt — och sen blev natt.
Då klappar döden på, vem kan då hjälpa, vem?
Den rike mannen måste gå från guld och vinning slem.
Men Lasarus han fick gå hem.
Ty han var frälst…
Att vinna ära här det aktar jag ej stort.
Mitt namn i himlen skrivet är och genom himlens port
en gång jag går och kronan får.
Betyder minus här om kassan ej är full.
Att vara himmelsk miljonär är mera värt än gull,
ty banken där går ej omkull.
Själv är jag inte ett dyft religiös, men jag är mycket road av gamla folkrörelsesånger.
* * *
Krysslösarkollegan Stefan H påpekar i en kommentar att jag har glömt bort att redovisa svaret på en fråga. Jag har själv klarat frågan – svaret finns på rätt plats i kladden – men tydligen har jag sen glömt att redovisa det men av misstag markerat det som redovisat. Vi hörde Tove Lo i ”Don’t Ask, Don’t Tell”.
Melodikrysset nummer 46 2018
17 november 2018 18:35 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Teater | 15 kommentareriag förstår Anders Eldemans förklaring att vissa tidskrifter med lång pressläggningstid inte klarar att på kort tid ändra felnumreringen i melodikryssen, men varför man inte kan åtgärda problemen förrän det måste ha gått ytterligare en vecka innan felet kan åtgärdas är fortfarande lika obegripligt. Om SR skickade korrekta kryss till de tidningar som trycks natten före lördag, skulle de ju lätt kunna byta till rätt utformning.
Jag tyckte också att hans anvisningar om de i dagens kryss många omnumreringarna plus tillägg av ett borttappat frågenummer lämnade ganska mycket övrigt att önska. Så jag skrev ner större delen av svaren tillsammans med frågorna och lokaliserade sen först efter kryssets slut, var de här svaren skulle in i krysset.
Och att då dessutom få en dubbelfråga, där de ingående delarna inte hade något rimligt samband med varann, kände som en ren provokation. Den första delfrågan hade som ljudillustration Gullan Bornemarks barnklassiker ”Sudda, sudda bort din sura min”, som skulle ge oss svarsordet sur. På det följde, i samma fråga, en musikversion av Lasse Berghagens fina ”En kväll i juni”.
Nå, det är ju inte precis väder för att ta av sig sin kavaj, så Eldeman spelade också en låt som det ligger närmare till hands att lyssna på så här års. Själv har jag hört den flera gånger i Domkyrkan här i Uppsala, sjungen vid musikklassernas julkonsert: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin skapare Adolphe Adam (1802-1856) – han skrev på franska, så i original heter sången ”Cantique Noël”.
Dagens ABBA-låt, ”Bang a Boomerang” (1975) handlar inte om Australien, men ut i världen kom den, också med hjälp av den svenskspråkiga version Svenne oh Lotta gjorde av den i Melodifestivalen samma år. I krysset spelades dock en instrumental version.
Miriam Bryants text med sångtiteln ”Satellite”, för oss lika lite till någon rymdfärd. I dag hörde vi den här låten med Ison och Fille.
Samma förhållande till rymden har ”Strangers” med Sarah Klang.
Och inte heller den amerikanska gruppen Starship förde oss till fjärran rymder. I dag hörde vi dem i ”Nothing Gonna Stop Us Now” (1987). Att den här gruppen, också känd under namnet Jefferson Airplane, kanske inte är så känd bland alla har säkert också att göra med inre stridigheter, avhopp och namnbyte.
Från USA kommer också den betydligt mer kände Irving Berlin, som 1950 skrev scensuccén ”Annie Get Your Gun” (1930). Hade Berlin levt i dag, under Trump-eran, vet man ju inte om han hade velat skria något med det budskapet.
I dag fick också barnen sitt – jag har redan nämnt Gullan Bornemark.
Smurfarna är jag hyggligt bekant med om vi håller oss till serier. Men smurfskivorna är jag inte lika förtrogen med, och de saknar ju musikalisk originalitet. Och inte blir jag mer vänligt stämd av att på ”Smurfarna 2″ höra Britney Spears göra ”Ooh la la”.
När Peps Persson – jag har en mängd plattor med honom – gjorde ”Oh Boy”, var det knappast som barnskiva. Men nu har den pellesvanslösifierats av Pelle och Maja och således blivit barnskiva.
En del av den vuxna publiken tror möjligen att J R R Tolkiens (1842-1973) ”Sagan om ringen” (1954-1955) är något slags äventyrsböcker för ungdom. Men den som har läst mycket Tolkien vet att han skapade en alternativ värld med en alternativ mytologi och skrev för en betydligt vidare publik, också i mogen ålder. Hans viktigaste böcker har filmats, helt uppenbart också med tanken på vuxen publik.
Jag har träffat kronprinsessan Victoria ett antal gånger, tillsammans med min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. När Victoria 2011 gifte sig med Daniel Westling var jag inte med, men jag har förstås hört den speciella bröllopslåt Björn Skifs framförde tillsammans med Agnes, ”When You Tell the World You’re Mine”. Jag är verkligen inte monarkist, men just Victoria är som person lätt att komma på talefot med.
Men i kungahuset finns det också andra – inga namn! – som det gör ont – för att citera Lena Ph – att lära känna.
Melodikrysset nummer 45 2018
10 november 2018 15:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarerNej, vad jag vet har killen som greps för beskjutningen av en lägenhet i ett grannhus i vår bostadsrättsförening ännu inte erkänt. Men jag återkommer så snart jag vet något mer om vem som sköt och vad han ansåg sig ha för skäl.
Den för mig svåraste frågan i dagens kryss var den där man spelade en signaturmelodi. Först var jag inne på helt fel spår, men när jag hade fått första och sista bokstaven och bara saknade bokstaven mellan, kom jag på rätt svar: Den här lilla trudelutten spelas rimligen på bio, närmare bestämt på SF-biograferna. En gång i världen kunde det hända, att jag gick på bio praktiskt taget varje kväll, men numera är jag nästan aldrig på bio, så jag har helt enkelt inte hört den här signaturen.
Numera kan man ju se oerhört många slag av filmer på TV i stället, men även där är jag ganska selektiv. Jag har till exempel aldrig sett något avsnitt av ”Sopranos” (i original ”The Sopranos”). Så för mig var även signaturmelodin från 1997, ”Woke Up This Morning” med Alabama 3, obekant, men eftersom jag så småningom fick varannan bokstav i titeln för programmet, klarade jag till slut att det var fråga om ”Sopranos”.
”Philadelphia”, filmen från 1993 med Tom Hanks och med musiktema (”Streets of Philadelphia”) av Bruce Springsteen, har jag heller aldrig sett. Springsteen finns i stor mängd i min privata skivsamling, men för att göra frågan svårare spelade Eldeman i dag musiktemat med Molly Johnson.
Filmen ”Bel Ami” (från 2012) har jag aldrig sett. Däremot har jag hört melodin med samma namn (från 1939). Och i en av våra bokhyllor finns en rad böcker av Guy de Maupassant, däribland ”Bel Ami” från 1885.
Men den lättaste filmfrågan i dag var, för mig i alla fall, den där ljudillustrationen var ”Easter Parade”, som ingick i en film med samma namn, från 1948 och med Fred Astaire och Judy Garland i de ledande rollerna. Fast sen försökte Eldeman krångla till frågan lite – det svar vi så småningom skulle komma fram till var påskris.
I anslutning till filmfrågorna tar jag också Lili & Susie, inte för att de 2016 sjöng in ”Oh Mama” utan för att de sjöng den här låten redan i TV-programmet ”Solstollarna” från 1982. Fast då var jag upptagen av helt andra saker, och förresten ville Eldeman kolla om vi visste att Lili och Susie är systrar.
Till Eldemans egenheter hör att vissa artister förekommer då och då, ibland ofta, i hans melodikryss. Norah Jones är ett exempel – i dag hörde vi henne i ”Come Away With Me”. Jag har ingenting alls mot Norah Jones. Det här är bara en iakttagelse.
Bryan Adams har jag inget speciellt förhållande till, men här gav oss kryssmakaren som ledtråd, att den vi hörde i ”Summer of ’69” också är fotograf.
Själv är jag ofta fäst vid äldre örhängen.
Ett exempel är ”Jag tror på sommaren”, skriven 1967 av Stig Olin och insjungen samma år av sonen Mats Olin. Fast här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den med sång av Ann-Louise Hansson.
Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”, insjungen 1938 av Harry Brandelius, fick vi i dag höra instrumentalt, och sen ville programledaren veta, vad man brukar ropa när man överlämnar det sången handlar om. Jo, Hurra!”.
Och så är det bara en fråga kvar, en med en instrumental version av en danslek. Jag vet inte om dagens barn kan den här, men jag klarar ”Domaredansen”, kanske för att jag liksom den är uråldrig. Texten börjar så här: ”Nu vilja vi begynna en domaredans”.
Fast jag måste ju samtidigt vara ärlig: dansa danslekar klarar jag inte längre.
Men det är kul att titta på. Till exempel vid midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.
Sen isar det sig, att jag ändå har glömt ett frågesvar, nämligen svaret på den allra första frågan. Krysset började i dag med musik ur ”Barberaren i Sevilla” (1775) med musik av Gioacchino Rossini.
En TV-kväll som övergår i obehaglig verklighet
7 november 2018 18:28 | Film, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarerVi startade som vanligt TV-kvällen med nyhetsprogrammen. De innehöll inslag om det amerikanska valet, men så tidigt fanns naturligtvis inga resultat att redovisa.
Sen blev det en timmes paus innan vi ville titta på TV igen, så då passade jag på att diska efter middagen.
Programmet med och om Ingvar Carlsson ville vi förstås se. Under epoken Carlsson verkade vi båda i politikens centrum: Birgitta var minister och jag själv biträdde partisekreteraren (s). I den här filmen spelade mordet på Olof Palme en central roll, och vi har båda traumatiska minnen från kvällen då han sköts och hur Birgitta tog taxi till Stockholm för att vara med vid regeringssammanträdet på Rosenbad, medan jag själv hemifrån Uppsala ringde ett antal VU-ledamöter utanför regeringen och kallade dem till ett sammanträde påföljande dag.
Sen började vi, alltså Birgitta och jag, kanske för att lugna ner oss, se en TV-deckare i karibisk miljö, men innan vi hann se slutet, blev vi avbrutna. Det hördes ett knackljud mot fönstret i rummet där vi satt.
Min förta reaktion var att det nog var ungar som busade, Men när ljudet mot fönstret upprepades, nu hårdare, drog Birgitta upp en av de små persiennerna och kollade, och där ute fanns det uniformerad polis. Hon berättade sen att hon blev skärrad – sist det kom hem polis på det här sättet var när min bror hade dött i hjärtinfarkt i en fiskestuga i fjällen. Och ingen av oss glömmer ju heller hur det, morgonen efter mordet på Olof Palme, stod en polisbil på vakt utanför just det här fönstret.
Birgitta gick ner och öppnade och kom strax upp med en uniformerad polis, så ung att han nog inte visste vilka vi var. Hans ärende var att kolla om vi hade hört eller sett något av intresse för det som hade hänt i grannhuset, alltså i den bostadsrättsförening på Idrottsgatan där vi bor. Ett äldre par i grannhuset hade utsatts för beskjutning utifrån, men som tur var hade ingen kommit till skada.
Tillsammans med polisen tittade vi ut mot grannhuset och såg då att det var totalavspärrat och att där vimlade av poliser.
Mer berättade inte den här polismannen, och det respekterar jag, eftersom han säkert hade fått instruktion att inte säga mer än absolut nödvändigt.
Och eftersom ingen av oss hade hört något – vi har båda nedsatt hörsel och har därför TV-ljudet på relativt högt – fortsatte han för att höra flera.
För vår del använde vi våra datorer för att få veta lite mera, men utöver det vi nu redan hade hört och sett hittade vi så småningom bara ett par uppgifter till. Man tycks nedanför det beskjutna fönstret ha hittat en kula och en patronhylsa – det skottet måste i så fall ha träffat rappningen och studsat ut. Och så verkar polisen ha gripit en tonåring som togs till polishuset för förhör – men den här killen kan ju faktiskt ha varit någon som var nyfiken på vad som stod på.
Själv har jag inga förutfattade meningar men hoppas att vi snart får veta vad som egentligen hände och varför det hände.
Om inte annat så för att våra barn, som oroliga har ringt, ska få ett tillförlitligt besked.
Melodikrysset nummer 44 2018
3 november 2018 14:44 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarerMysteriet med felnumreringen i nästan hela förra veckans melodikryss lyckades Anders Eldeman inte reda ut, fastän alla krysslösare förstås undrar, vad som egentligen hände. Och vad värre är, dagens kryss innehöll också ett fel: Den allra sista frågan hade inte fått något nummer. De tre sista rutorna nederst till höger illustrerades med ”Everybody Loves a Lover”, som 1958 sjöngs in av Doris Day. Hennes efternamn skulle in på V 13.
Den frågan klarade jag utan att först behöva lösa hela den understa kryssraden: ”Yesterday”, en beatleslåt från 1965 skriven av Paul McCartney. Nå, inte heller det var svårt – jag har samtliga skivor med The Beatles.
Egentligen var det bara två av dagens kryssuppgifter som vållade mig en smula besvär.
I den första av dem var det ju inte svårt att klara själva svaret: Det instrument vi hörde var xylofon. Men vad var det för melodi som spelades?
Med hjälp av de bokstäver jag så småningom fick genom att lösa de lodräta frågor som startade i det sökta svaret, Max Raabe, löste jag själva kryssfrågan, men jag kan inte tyda mina egna kråkfötter i de två ord jag snappade ur titeln, så den kan jag inte ge er.
”Hotel California” har Anders Eldeman tidigare använt i krysset, men i dag spelade han den inte i textversion med The Eagles utan i en instrumentalversion.
Också Ted Gärdestad förekommer relativt ofta i krysset, men i dag fick vi höra hans ”Åh vilken härlig dag” med Jill Johnson.
Från Mellon 2005 hämtades Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som kom tvåa det året. Nanne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress i Göteborg.
1987 hade Tommy Nilsson och Tone Norum en hit med ”Allt som jag känner”.
Ytterligare en mellovinnare förekom i dagens kryss: ”En gång i Stockholm”, men desto sämre gick det för den i Eurovsion Song Contest, där den, framförd av Monica Zetterlund, fick 0 poäng. Fast i dag fick vi höra den i Edda Magnasons insjungning från 2013. Här berättade Eldeman, att texten skrevs av Beppe Wolgers, men så ville han veta vem som komponerade melodin. Jo, Bobbie Ericson.
Beppe Wolgers har också gjort dagens klassiska stycke känt: Johann Sebastian Bachs ”Air” var ett stående inslag i hans ”Beppes godnattstund”.
En dubiös dubbelfråga rymde även dagens kryss: Det enda gemensamma de båda delfrågorna hade var att svaren i båda fallen skulle bli Roffe. Först hörde vi Roffe Wikström sjunga ”Led mig hem gamla väg” (2011). Jag har en ganska stor CD-kollektion med Rolf Wikström och har också hört honom live på en restaurang i vår sommarstad, Öregrund. Roffe Bengtsson har jag också lyssnat på, bland annat i TV. I dag hörde vi honom i Stikkan Anderssons ”Tivedshambo”, i en insjungning från 1951.
Är man i min ålder, har man också hört en del med Nat King Cole, och i dag spelades hans inspelning från 1958 av ”Adelita”. Jag tror mig minnas att den här melodin ingick i en film som utspelade sig i Mexico, men jag kommer inte i håg i vilken film.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^