Sommar i P1 med Sven Melander

5 augusti 2017 23:42 | Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sven Melander har jag aldrig varit i personlig kontakt med – däremot har jag läst honom i Aftonbladet och med nöje sett honom i underhållningsprogram i TV.

I sitt ”Sommar” i dag berättade han om sitt samarbete med Åke Cato (som liksom Melander lämnade Expressen för Aftonbladet), till exempel om TV-sketcherna om Werner & Werner, de som ofta slutade med frasen ”Det går lika bra med selleri”. Cato och jag hade, fram till dess att han dog, länk till varandras bloggar; Cato brukade också mejla mig om sångtexter, eftersom han visste, att jag kunde mycket om sådana. Till det jag redan visste fogade Melander nu egna vittnesbörd om Catos usla minne.

Jag har ett personligt förhållande också till en annan person i Sven Melanders ”Sommar”, Björn Afzelius. Jag har i och för sig alla hans soloskivor, så även skivorna han gjorde som medlem av Hoola Bandoola Band. Men jag har faktiskt också hört honom sjunga i ett par mycket överraskande sammanhang, dels på danska Socialdemokratiets kongressfest, dels mött honom på en valvaka med norska Arbeiderpartiet, där han hade inbjudits att sitta i partiledningens eget, slutna rum. Här i Sverige betraktades han ju inte precis som socialdemokrat, och Sven Melander berättade en ganska rolig historia om Björns envisa hållningar, som ibland mer var poser – men han kunde faktiskt revidera sina åsikter, när han tyckte sig ha fått skäl för det. Så vad jag förstår var han inte så låst som även Sven Melanders i och för sig roliga skröna ger sken av.

Lasse Åberg, som Melander träffade på Maxim och vars ”Sällskapsresan” han sen medverkade i, har jag träffat ett stort antal gånger, detta på grund av att både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar. De båda nämnda herrarna förenas av sin speciella humor men kanske också av att båda har hjärtat till vänster.

Leif G W Persson, som Sven Melander i samband med den så kallade Geijer-affären peppade upp på benen igen, har jag också träffat, men Melander känner honom förstås mycket bättre. I sitt ”Sommar” berättar Melander också om hur han under en period fick vara med om tillkomsten av ”Grisfesten”.

Det här leder ganska naturligt över till en sak som förenade Melander och Persson, kärleken till sprit. I Melanders fall slutade det hela med att han insåg att han satt fast i ett alkoholträsk där nästan inget förutom berusningen och den flykt från verkligheten den gav betydde något. Men han räddades av att hustrun och barnen sa i från: han slutade helt enkelt (kanske inte så enkelt) med det här drickandet. Jag är ingen spritmoralist men har tvingats inse att somliga människor aldrig kan lära sig att använda alkohol på ett måttfullt sätt. I deras fall stämmer det som Melander säger: Allting blir bättre om man slutar.

Melanders sommarprat rymmer många personer (också Ulf Brunnberg och Gösta Ekman) och ytterligare historier, men det är särskilt några avsnitt jag kort vill nämna.

Dels berättelsen om storebrorsan och hans död och begravning. Här visar Sven Melander känslor vi inte har kommit i kontakt med när vi har jublat åt honom i hans egenskap av underhållare.

Dels försvaret av Zara LarssonFacebook, när hon hade farit ut i ett hårt anfall mot manskulturen, om man nu kan kalla den kultur – hos horder av män tog hur som helst hennes uttalanden hus i helvete. Melander, som förstod hennes erfarenhet och värdering, slog, när de gav sig på även honom och hans text, stenhårt tillbaka och hävdade, att de inte hade fattat ett jävla dugg.

På samma sätt hamnade han i strid med Jimmie Åkesson och likasinnade, som han kallade för landsförrädare. Själv blev han i den vevan beskylld för att vara kommunist.

Kommunist är ju Sven Melanders absolut inte, men hans ”Sommar” blev det mest politiska programmet i den här serien hittills i år.

I skivvalet i programmet finns ganska mycket att glädjas åt: Kim Larsen med en dansk version av ”Härlig är jorden”, ”Dejlig er jorden”, Mikael Neumann och Åke Cato i ”Morgon på näset”, Sven Melander och Stefan Ljungqvist i ”Pepes Bodega”, Carl-Gustaf Lindstedt i ”Senapsvisan”, Steppenwolf i ”Born To Be Wilde”, Whitney Houston i ”I Will Always Love You”, Jules MessenetsThais: Akt 2, Meditation”, Zara Larsson i ”Ain’t My Fault”, Fria Proteatern i ”Rune Henry Johansson”, Björn Afzelius i ”Tankar vid 50” och Judy Garland i Charlie ChaplinsSmile”.

Melodikrysset nummer 31 2017

5 augusti 2017 12:32 | Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Också den här veckan testade Anders Eldeman våra kunskaper om klassisk musik. Han spelade musik ur ”Djurens karneval” av Camille Saint-Saëns. Fast själva frågan var enklare. Vi skulle identifiera soloinstrumentet, och det var en cello.

Själv tyckte jag att två andra frågor var betydligt svårare. Jag hörde och såg i och för sig Robin Bengtsson i Melodifestivalen och ESC, men jag skulle annars aldrig komma på idén att lyssna på honom, vilket gör, att jag förstås inte bums känner igen hans röst. Och varför han har sjungit in en låt med titeln ”Stevie Wonder” har jag ingen aning om.

Per Eggers tror jag heller inte att jag någonsin har hört på skiva (eller i något annat sammanhang). Och ”When My Little Girl Is Smiling” lockade mig inte heller att bli fan.

Däremot är bröderna Gärdestad hitmakare av den typ jag gärna lyssnar på, när tillfälle bjuds. Och deras ”Sol, vind och vatten” blev inte sämre av att det i dag var Laleh som sjöng den.

Tomas Ledin finns också i min skivsamling, dock inte med det som spelades i dag, ”De dagar vi drömt om”.

Evert Taube har jag allt av på skiva, då förstås också ”Tango i Nizza” som vi i dag hörde på gitarr. Och jag vet att det som förde Evert till många av de orter han har besjungit, till exempel Nice som Eldeman i dag ville att vi skulle skriva, var att han i yngre dagar också arbetade som sjöman.

Tar man sig längre västerut, från Medelhavet till atlantkusten, hamnar man i Portugal. Där, inklusive i huvudstaden Lissabon, har jag varit; jag har också hört Erik Axel Karlfeldts av Bo Sundblad tonsatta ”I Lissabon där dansa de”.

Fortsätter man sen norrut längs samma atlantkust, kommer man så småningom till Belgien, landet varifrån visskaparen och vissångaren Jacques Brel kom, och där har jag förstås också varit. Brel och hans sånger har jag ett långvarigt förhållande till. Ursprungligen kom jag i kontakt med Brels viskonst via Lars Forssell, men sedan har jag också lyssnat på Brels egna insjungningar, på franska. I dag fick vi höra Brel sjunga sin ”La bière”, en visa som vi som har läst franska i skolan förstår handlar om öl.

Från Belgien är det inte långt till Storbritannien, och därifrån hade Eldeman i dag hämtat många låtar.

Vi fick höra en hit för The Clash, den riviga ”Should I Stay Or Should I Go”.

Vi fick höra en instrumentalversion av The Beatles’ ”Yellow Submarine”, också en film som i svensk version fick heta ”Gul gul gul är vår undervattningsbåt”.

Och så fick vi höra en av de artister och låtar som förekom vid en födelsedagsgala för drottning Elisabeth 2002: Vi hörde Phil Collins i ”You Can’t Hurry Love”.

Kvar att nämna är då bara ”My Bonnie Is Over the Ocean”, en sång vi fick sjunga på engelsklektionerna i realskolan under tidigt 1950-tal. Men ska vi vara noga är den ju irländsk till ursprunget.

Och om en stund är det dags för Sven Melander, fast i ett annat radioprogram som jag också skriver om, varje dag.

Sommar i P1 med Bahar Pars

31 juli 2017 17:50 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mest känd är Bahar Pars för rollen som den iranska grannen Parvaneh i Hannes Holms lysande filmatisering av Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove”. Läs gärna min recension under Kulturspegeln, Film.

Men jag känner också till henne som utmärkt skådespelerska i till exempel Henrik IbsensHedda Gabler”, när den gavs på Uppsala stadsteater, fortfarande ledd av Linus Tunström – även av den finns recension på Kulturspegeln, fast under Teater.

Hon är gift med Linus Tunström och har barn med honom, men det faktum att hon under hans tid som teaterchef fick framträdande roller på vår stadsteater har ingenting med nepotism att göra. Jag har för övrigt läst att hon återvänder till teatern i Uppsala i höst då han inte längre finns kvar där.

I hennes ”Sommar” i dag spelar Tunström heller inte någon framträdande roll – men han förekommer som medföljande make i historien om när hon är på väg till Oscarsgalan, där ”En man som heter Ove” var nominerad i kategorin ”Bästa utländska film”. Fast den här historien handlar mer om när hon hade glömt passet (men lyckades få tag på det med hjälp av en syster) inför resan till USA, Trumps nya restriktioner mot att släppa in folk av till exempel iransk härkomst och hennes egen märkliga galaklädsel.

Hennes egen bakgrund är inte en värld full av röda galamattor. Hennes föräldrar kom till Sverige som flyktingar från ayatollornas Iran – hon själv är född samma år som den iranska revolutionen genomfördes, och föräldrarna – men även hon som snart kunde bättre svenska än de – hade länge anpassningsproblem i sitt nya samhälle.

Hon förstod snart, att det inte var allom givet att bli accepterad, om man inte var svensk, vilket senare också hennes utseende vittnade om. Hon odlade därför bara intressen som hon själv genuint gillade – mamman sa oroligt: ”Hon vill bara lära sig saker hon tycker om.”

Det här ledde både till skolk och på kvällarna vistelser i stockholmsmiljöer där en ung, dessutom vacker flicka kunde ha råkat mycket illa ut. Det hände att mamman måste hämta henne. Men varför skulle hon plugga?

Fast när det blev dags för gymnasiet, skärpte hon sig – men även det bröts när hon mer intresserade sig för den skrotfärdiga gamla Porsche hon hade lyckats köpa än för studierna. Ändå lyckades hon ta studenten. Många familjemedlemmar och släktingar kom för att hylla henne på skolgården, detta trots att hon inte ville ha något firande.

Vad skulle hon nu göra (mer än kedjeröka)? Hon drogs till teatern, inte minst Ingmar Bergman, även i hans egenskap av filmmakare, och lyckades också komma in på Dramatens elevskola. Och här inleddes hennes klassresa. Hon ville spela, regissera och skriva, men ingenting blev riktigt som hon ville, och även inom teatern fanns en tendens att reducera henne till att spela rollen av invandrare/utlänning – hon erbjöds till och med att spela persiska. Här kom Linus Tunström in i hennes liv – han såg hennes drivkrafter och kreativitet. Hon gick på sin magkänsla och började också regissera och göra egna filmer, även alltså själv göra filmroller.

Och i slutet av sitt ”Sommar”, innan hon låter sin mamma säga några ord, sammanfattar hon sin livshållning med Karin Boye-citatet om att möta livet vapenlös.

Bahar Pars börjar musikdelen av sitt sommarprogram med en annan invandrartjej, Loreen med eurovisionsvinnande ”Euphoria” och avslutar med Nina Simone (igen!) och ”Feeling Good”. Bland dem hon i övrigt spelar finns ”Vitamin String Quartet” (med Michael JacksonsBillie Jean”), Roxette (”Listen To Your Heart”), Leila K, 2Pac, Beyonce och Grace Jones, men också Lisa Ekdahl (”Flyg vilda fågel”) och Georg Friedrich Händel (”Rinaldo”).

Melodikrysset nummer 30 2017

29 juli 2017 12:43 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Vi har ingen tupp, så det vore fel att säga att jag var uppe med den, men jag var uppe tidigt i alla fall, hann också läsa två av våra tre morgontidningar innan det var dags för Melodikrysset.

Det var kul att lösa det i dag, inte minst för att det innehöll frågor som var lite knepiga och för en gångs skull inte bara något mycket känt stycke ur den klassiska repertoaren.

Själv klarade jag utan några våldsamma svårigheter den österrikiske kompositören (bland annat känd för tolvtonsmusiken) Arnold Schönberg, men jag tyckte det var ett framsteg, att Anders Eldeman för en gångs skull utmanade en stor del av krysslösarna.

Jag vet inte om alla känner till, att den tyska nationalsångens, ”Deutschland über alles”, melodi är komponerad av Joseph Haydn. Den andra delen av frågan – antalet bokstäver i förnamnet, angivet med romerska siffror, det vill säga VI, glömde jag sen bort att redovisa men gör det alltså nu, när en läsare har påpekat det för mig. VI stod också i kladden; jag är ju gammal latinstudent.

Klassisk bakgrund – jag talar här om musiken, som är en bearbetning av en komposition hämtad ur ”Bondekantaten” av Johann Sebastian Bach – har också ”Nu grönskar det i dalens famn”, men den är alltså inte en psalm. Fast som framgår av inledningen,
Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!

är dess årstid alltså våren, inte sommaren.

Samma anmärkning kan man så här års göra i fråga om ”Inbjudan till Bohuslän”, där ju Evert Taube skaldar och sjunger ”kom och se vårt Bohuslän om våren”.

Men den här sommaren kan man ju, åtminstone varannan dag, frestas att sjunga ”Singin’ In the Rain”, en melodi för evigt förknippad med filmen med samma namn. Fast i den sjöng förstås inte M A Numminen. Honom känner man ju lätt igen, men eftersom jag hade sumpat att skriva ner att Eldeman också frågade om vad man ser det göra i den här melodin, tog det en stund för mig att komma på att jag också skulle fylla i regna i krysset.

Ytterligare en film fanns med i dagens kryss, ”Rännstensungar”, ursprungligen gjord 1944. Ur den hörde vi en orkesterversion av ”I min lilla, lilla värld av blommor”. Det har också gjorts en senare version (1974) av den här filmen, med Cornelis Vreeswijk i rollen som konstnären John Fahlén.

Bill Haley slog ju igenom i filmen ”Vänd dem inte ryggen” (med ”Rock Around the Clock”), men han har gjort annat också, till exempel sjungit in ”See You Later Alligator” 1955.

I min mycket blandade musikvärld ingår ju också att se Melodifestivalen och dess olika deltävlingar. Mycket av det här fastnar inte i musikminnet, men ”En gång för alla” med Nina och Kim 2004 kommer jag faktiskt fortfarande i håg.

Fast det är klart att jag personligen mycket hellre lyssnar på Roy Orbison i ”Anything You Want (You Got It)”.

Pojkband har däremot aldrig varit mitt bord. I dag var det dock inte One Direction vi hörde utan Harry Styles som soloartist i ”Sign of the Times”. Det här var en mycket svårare fråga för mig än den där svaret skulle bli Arnold Schönberg.

Men jag gillar faktiskt också Rihanna, i dag i ”Close To You” (2016). Det skulle nog inte vara så dumt att åka till hennes födelseö Barbados, men den här gubben är ju inte längre riktigt i skick för såna långresor.

Men man måste ju se med humor på det också. Som en lumparkompis kommenderade oss i min ungdom: ”Halta och lemmalytta, framåt!”.

Sommar i P1 med Evin Ahmad

27 juli 2017 23:55 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner inte till skådespelerskan Evin Ahmad, men på Google står det ganska mycket om henne. Hon är född i Stockholm 1990, och föräldrarna är kurder, mamman från Syrien och pappan från Irak. Det faktum att pappan är skådespelare har säkert lockat in henne på samma bana, och i början av dagens ”Sommar” berättar hon om hur hon som tonåring tillsammans med pappan gick för att prova sin förmåga i filmversionen av Jonas Hassen KhemirisEtt öga rött” och började tycka, att film och teater var något magiskt: inför kameran och på scenen kunde man hata och älska, spela allt.

Hon ville bli skådespelare. Först gick det inte så bra, men hon lärde sig mer och fick sin första roll. Det här ledde vidare till film i Trollywood (Trollhättan), guldbaggegalan och råd att göra en resa till Paris. Hela tiden ville hon vidga sin scenförmåga och sökte bland annat komma in på Scenskolan i Malmö, vilket efter ett första misslyckat försök också lyckades. Mer lärde hon sig också genom att se massor av uppsättningar på teatrarna i Stockholm. Hon nöjde sig heller inte med att bara spela – hon ville skriva egna repliker och göra egna scenverk. I sitt ”Sommar” berättade hon, att en lärare på Scenskolan backade upp henne.

Lite längre fram i sommarprogrammet berättar hon också om den motvilja hon först kände mot sexscener. När man normalt spelar en roll spelar man ju, bland annat med hjälp av scenkläder och repliker, enligt manus någon annan, men krävs det att man kysser någon annan, använde man sina egna läppar – dessutom hade hon en pojkvän. Men eftersom han också var skådespelare, insåg hon, när hon såg honom spela i en motsvarande scen, att hon inte såg honom utan en person han föreställde.

Det här med teatern som illusionsskapare illustrerade hon också genom att berätta om en händelse på Dramaten. Hon såg där en pausuppsättning på scenen, som ändade i något obehagligt, och då reagerade också delar av publiken med obehag: Det kom rop om att den som upplevdes som obehaglig borde lämna scenen, och sen började allt fler ropa ”Ut!”. Till sist gick en ur publiken upp på scenen och drog den misshaglige i håret för att få ut honom.

Och så avslutar hon sitt ”Sommar” med att bland annat reflektera över att mörkhyade skådespelare (som hon själv) inte alltid får spela roller, som publiken associerar med människor av annat slag. Fast, för att använda ett annat av hennes exempel, det finns nog inte så många pjäser där det faller sig naturligt, att en blond tjej spelar Jesus.

Hösten 2017 ska hennes första roman komma ut, och jag skulle själv – just för att jag inte håller med henne om allt – gärna vilja läsa den och dessutom äntligen se någon föreställning med henne.

Hennes musikval i programmet lider, åtminstone i början, av att jag gärna skulle ha velat få det hon spelade presenterat för mig. Men en bit in iprogrammet skärper hon sig på den punkten. Allt – till exempel raplåtarna – är ändå inte riktigt mitt bord, men till exempel Aretha Franklin och Amy Winehouse känner jag förstås till, och det finns även andra för mig okända låtar och artister (till exempel ”Down In Mexico” med The Coasters) som jag gärna lyssnar på. ”River” med Leon Bridges är heller inte så dum.

Sommar i P1 med Stig Björkman

24 juli 2017 0:29 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Jag är ett år äldre än dagens sommarvärd, filmkritikern, filmregissören och författaren Stig Björkman. Jag känner honom inte privat, däremot som samtida intellektuell. Oerhört mycket i hans ”Sommar” i dag känns därför mycket bekant för mig. Jag har sett mängder av filmer, regisserade av sådana som han också har träffat, som Ingmar Bergman, Woody Allen och Orson Welles, och likadant är det med en rad av de skådespelare han nämner, sådana som Janne Carlsson (känd från Hansson och Karlsson, Carlsson även från filmatiseringar av Slas-romaner; jag har dem alla i bokhyllan, har faktiskt under min chefredaktörstid publicert en historia av honom), Evabritt Strandberg, Sven Wollter, Lena Nyman, Harriet Andersson, Eartha Kitt, Gloria Swanson och så vidare.

En del av det Björkman berättar, till exempel att Orson Welles lyckades skrämma slag på många amerikaner, eftersom många trodde att hans H G Wells-dramatisering för radio av ”Världarnas krig” var en dokumentär, har jag hört förut, men Björkman berättade även sådant som var nytt också för mig, till exempel hur Ingmar Bergman blev förbannad på honom när han utan onda avsikter avslöjade att Erland Josephson hade Parkinson (Bergman i telefon: ”Nästa gång jag ser dig, kommer jag att ta ihjäl dig!”) eller att han efter att i Cannes ha hjälpt Stockholms-Tidningens utsända Sun Axelsson sen följde med henne till Paris, där hon skulle intervjua berömda franska filmregissörer för sin tidning, och hur detta ändade i att de privat blev ett par.

Allt det här berättar han utan åthävor – det handlar inte om att höja hans egen status.

Och alltsammans är ömsom roande, ömsom intressant.

Men det finns naturligtvis ett aber. En växande andel av framför allt de yngre radiolyssnarna har inte en aning om vilka de många personer han, ibland i förbigående, nämner, de känner inte till de nämnda filmerna och vem som har gjort dem respektive spelat i dem och de känner inte till honom själv och hans verk eller tidskriften ”Chaplin”. Jag framhärdar ändå. Det är bra om fler omfattas av en allmänt känd kulturvärld.

Det han spelar till sitt sommarprat har gott samband med det han talar om – jag talar om sånger av/med Jane Powell, Gloria Grahame, Charlie Chaplin, David Bowie, Hansson & Karlsson. Eartha Kitt, Lena Nyman, Eva Dahlgren och Poul Dissing.

Dansken Dissing sjunger sin landsman Benny Andersens underbara sång ”Svantes lykkelige dag”, som jag på sin tid hörde på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark. Här får ni hela texten:

Svantes lykkelige dag

Text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Melodikrysset nummer 29 2017

22 juli 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Det här är en sommar då vädret ständigt växlar. I går då huset städades satt jag i solen vid trädgårdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlådan regnade det. Nu är det solsken och blå himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad på att lösa Melodikrysset.

I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.

Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns också de som normalt inte lyssnar på klassisk musik, i vart fall de som är i rätt ålder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.

Det andra klassiska stycket – här efterfrågades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara något av Jean Sibelius, även om jag inte kom på vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av våra skivhyllor, men dem kommer jag inte åt just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvåret bor i vårt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara< "Finlandia", som jag har hört hur många gånger som helst.)

Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.

En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergång till att tala om något av och med Jocke Berg. Jocke är känd från numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.

Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.

Som ni väl har förstått, är jag från en mycket mer vislyssnande generation, så för mig var det heller inte svårt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.

Klassiska barnvisor kan jag likaså. ”Bonden och kråkan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma på den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.

Andra halvan av femtiotalet, då jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhållande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom också att leva ett eget liv som älskad schlager.

Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men många av dansbanden hamnade ju också på Svensktoppen, så åtminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för några, som lyssnar på populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den på tyska, kallar sig Wikinger och då sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska både i realskolan och i gymnasiet.)

Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live både i tält och på scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.

Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.

Alltså tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base från 1992 är en högst lyssnansvärd låt.

Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.

Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.

Melodikrysset nummer 28 2017

15 juli 2017 12:50 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Som så ofta på lördagsmorgnarna var jag uppe före alla andra, i dag förutom hustrun också dottern Kerstin och hennes båda barn, Viggo och Klara. Jag rakade mig, duschade och åt sen frukost: juice och fil, ett par mackor (varav en på estniskt surbröd) och så ett par koppar nykokt kaffe. Under frukosten hann jag också läsa våra tre morgontidningar.

Dagens melodikryss klarade jag utan att behöva googla. Google har jag sen använt för att komplettera med korrekta årtalsangivelser och annat sådant.

Jag är själv ganska road av barnkultur, och eftersom vi har barn och barnbarn i ganska olika åldrar – just nu är dottern Kerstin med barnen Viggo och Klara sedan en vecka här i Öregrund, och i kväll ska vi hälsa på sonen Matti med hustru Karin och de betydligt mindre barnen Ella och Sofia i det hus de har hyrt på Gräsö – har jag fortsatt koll på nytillskott i den här genren.

Men böckerna om Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, i dagens ljudillustration spelade av Lars Ekborg och Yvonne Lombard, har jag också i min egen bokhylla. För övrigt har jag personligen träffat författaren bakom de här figurerna, Lennart Hellsing, vid en middag som gavs i Riksdagen av min hustru, på den tiden talman.

Vi hade Krakel Spektakel på skiva också. Samma sak gäller Gullan Bornemark. Varför Anders Eldeman inledningsvis kallade hennes ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min” för svensk visa vet jag inte, men kanske kan man kalla den för barnvisa. För att vi inte skulle få höra svaret, fick vi i dag höra den i instrumentalversion med Nya Bröderna Färm.

I barngenren hör också den nya filmen ”Alice i Spegellandet”, baserad på en historia av Lewis Carroll, hemma; i original från 2016 heter filmen ”Alice Through the Looking Glass”. I den hör vi Pink (Alecia Beth Moore) sjunga ”Just Like Fire”.

Och för att beta av filmerna i dagens kryss: ”Inget stoppar oss nu” med Black Jack förekom i Colin Nutleys ”Black Jack” från 1990. Ja, jag har sett den.

Melodifestivalen brukar jag också se i TV.

Anna Book med ”Samba Sambero” från Melodifestivalen 2007 kommer jag i alla fall spontant fortfarande i håg.

Även Robin Bengtsson och ”I Can’t Go On” från 2017 finns kvar i melodiminnet, men frågan är hur länge – att jag minns den nu beror förstås på att den är så färsk.

Men det finns alltså melodier som för evigt fastnar i det man har mellan öronen. Ett bra exempel är väl Jacques Offenbachs ”Can-Can”, som också förekom i dagens kryss.

På samma sätt minns jag i olika versioner den låt, som på franska heter ”Commes d’habitude”, på engelska ”My Way”. Paul Anka, som skrev den engelska texten, sjöng den i dag tillsammans med Jon Bon Jovi.

”Mockin’ Bird Hill” från 1949 fick vi i dag höra i en instrumentalversion med Tutti Frutti Boys. Men här i Sverige är den väl mest känd i Alice Babs’ insjungning från 1951, ”Adress Rosenhill”.

Redan 1944 gjorde Harry Brandelius sin mycket spelade version av ”Gamla Nordsjön”.

Från samma epok, 1955, är också Olle Bergmans ”Sjung och le”. Också i det fallet minns jag delar av texten, till exempel uppmaningen ”sorgerna göm”.

Men det går att även i modern tid skriva schlager som på samma sätt krokar fast sig i melodiminnet. Ett exempel är Björns och Bennys ”Du är min man”, i dag spelad instrumentalt men normalt sjungen av Helen Sjöholm till komp av BAO.

Ja, det var väl hela Melodikrysset.

Om en stund väntar dagens ”Sommar”, ett program som jag skriver om varje dag.

Men i kväll blir det knappt om tid. Vi ska över till Gräsö för middag med Matti och hans familj.

Melodikrysset nummer 27 2017

8 juli 2017 12:25 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det mesta i veckans melodikryss, sänt från politikerveckans Visby, var inte särskilt svårt, i vart fall inte för en i politiken hyggligt bevandrad person – låtvalet och frågorna var nämligen knutna till de partier som i tur och ordning har sin dag i Almedalen. Fast har vi inte redan nog med politikerförakt i det här landet utan att Anders Eldeman ytterligare behöver förstärka det?

En enda fråga tyckte jag var svår. Svaret måste rimligen bli Jimmie Åkesson, men jag hade faktiskt aldrig hört honom (på piano) och bandet Bedårande barn i en låt, vars melodi är den kristne Simon Ådahls ”Jag tänker be för Sverige”. Dessutom var frågan i Melodikrysset snårigt formulerad.

Också Socialdemokraternas partisymbol, en ros, blev lite av ett rosensnår. Jag har ”The Rose” med Bette Midler på skiva, har lyssnat många gånger på den och skrivit om den. Men här var det inte alldeles lätt att känna igen melodin.

Jan Björklund skulle man känna igen på rösten, men de tre bokstäverna i hans förnamn skulle placeras i rutor, utspridda på olika håll i krysset.

Det är sant att Cornelis Vreeswijk under en period stödde VPK, men han startade som socialdemokrat och återvände sen till socialdemokratin – valturnerade bland annat med min hustru. Och nog har han gjort mer politiska sångtexter än ”Turistens klagan”.

En motsatt politisk riktning illustrerades med en schlager, som innehållsligt inte har ett dugg med politik att göra, ”Håll dig till höger, Svensson”. Den skrevs nämligen av Peter Himmelstrand till högertrafikomläggningen.

Varför vi fick höra Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothing” i just det här programmet fick jag inte klart för mig.

Normalt hade väl ”Fyra Bugg och en Coca Cola” inte heller hört hemma där, men i just det här fallet sjöngs (?) den av Carl Bildt.

Och ”Bättre och bättre dag för dag”, lanserad av Ernst Rolf fast i dag framförd av Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, kan nog uppfattas som ett politikerlöfte.

Klart politisk är i alla fall Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, skriven till en rysk melodi. Vill ni veta mera, kan ni ju gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den fråga som skulle leda oss till Miljöpartiet de gröna illustrerades med Hasses och Tages ”Äppelkriget”, där ledmotivet, ”Änglamark”, sjöngs av Sven-Bertil Taube, son till Evert Taube som skrev texten – även den hittar ni på samma ställe. Fast det här var en dubbelfråga: Vi skulle också kunna att ett av Miljöpartiets språkrör heter Isabella Lövin.

När det slutligen gäller den fråga, som illustrerades med ”Ingen kommer undan politiken”, en bra text av Ola Magnell, frågade Eldeman, vem som sjöng in den på svenska. Jo, Marie Bergman – MB – gjorde åtminstone den mest kända och spelade versionen på svenska. Den kanadensiska originalversionen heter ”Complainte pour Ste. Catherine” och handlar om något helt annat – du hittar också de här båda texterna med skivtips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sommar i P1 med Harriet Andersson

3 juli 2017 21:34 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Harriet Andersson är född 1932 och således 85 år gammal. Hon var på sin tid mycket känd som skådespelerska, främst filmskådespelerska. Många av hennes filmer, framför allt de som regisserades av Ingmar Bergman, visas fortfarande i TV, vilket gör att hon också är känd av yngre människor. De senare känner nog däremot inte till de många personer hon nämnde i sitt program, till exempel i skildringarna av hennes utbildning på Calle Flygares teaterskola och tiden som elev på Oscars.

Hennes väg till teatern och filmen var verkligen inte självklar, och hon valde den här vägen under visst motstånd från föräldrarna. I början fick hon ofta jobb på scener med lättare repertoar och hon drygade också ut inkomsterna genom att agera i reklamfilm, för Bronzol, minns hon.

Sitt stora filmgenombrott – hon har medverkat i mer än 90 filmer – fick hon 1953 genom Ingmar Bergmans filmatisering av Per-Anders FogelströmsSommaren med Monika”. Jag kände till Per Anders Fogelström i hans egenskap av andreredaktör för Folket i Bild, som jag var ombud för, hade även läst böcker av honom, men jag ska villigt erkänna att det på den tiden också vara annat i filmen än den litterära förlagan som intresserade mig och andra unga.

Ingmar Bergman är ju också känd för sina många äktenskap och relationer med ytterligare ett antal kvinnor, och när Harriet Andersson berättar om den här filminspelningen 1952 på ett soligt Ornö, minns hon särskilt hur Bergman tittade på henne, inte alltid i sin yrkesroll som regissör. Och mycket riktigt fick hon en invit till en privat träff med honom, där han kysste henne, ”lite taffligt” tyckte hon. Hon kontrade då genom att svara med en tryckare. Och så gick det som det gick.

Snart diskuterade de en mer fast relation. Problemet var att Bergman sedan 1952 (och fram till 1959) var gift med Gun Bergman och hon själv var förlovad med Per Oscarsson. De kom överens om att de skulle tala med den andres/andras partner, och hon och Ingmar flyttade ihop. Harriet blev jätteförskräckt när hon plötsligt en dag på gatan stötte ihop med Gun Bergman. Men Gun Bergman verkade ta det hela med en klackspark och bjöd hem Harriet på te. Fast vid det laget hade hennes och Ingmars relation tagit slut.

Filmsamarbetet med Bergman fortsatte hur som helst genom åren, och de roller hon fick – hon blev ju också skådespelare på Dramaten, märk efter några år på Malmö stadsteater, där Bergman var regissör – blev mer komplicerade och krävande än den som Monika.

I programmet uppehåller hon sig särskilt vid ”Såsom i en spegel” från 1961, där hon spelade tillsammans med bland andra Gunnar Björnstrnd, Max von Sydow och Lars Passgård. Bland alla bergmanfilmerna nämner hon också ”Viskningar och rop” (1973), där hon hävdar att hon härmar ett eget beteende i samband med pappans död.

Bergmans erbjudande i det först nämnda fallet kom som en befrielse. Hon hade nämligen 1959 gift sig med en bonde i Skåne, Bertil Wejfeldt, men hon ångrade sig redan under vigselceremonin i kyrkan, och nu fick hon en chans att bryta upp från detta hopplösa förhållande.

När det gäller hennes ganska många äkta män och framför allt partners, berättar hon också om sitt samliv med Jörn Donner under en stor del av sextiotalet. Donner som har många strängar på sin lyra – jag har både läst honom och träffat honom – har också gjort egna filmer, bland annat ”Att älska” från 1964.

Men till slut verkar hon ändå ha fått nog av karlar, hur genialiska de än var. När hon för nu 32 år sen flyttade in i en egen lägenhet, ville hon inte längre dela bostad med någon man. Hennes argument för detta i programmet var: ”Här ska inte ligga några strumpor och kalsonger på badrumsgolvet!”

Harriet Andersson är avväpnande öppenhjärtig om sitt liv, och eftersom det har gått så många rykten om henne, berättar hon hur det förhåller sig på en punkt: Hon har legat med tre regissörer, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner.

De låtar och artister Harriet Andersson spelar i sitt sommarprogram har ofta ett samband med det hon berättar och är också valda med stor variation: Frédéric ChopinsPreludium för piano nummer 3 i G-dur”, Harry Persson (”Lirum Dirum”), Nat King Cole, Sophie Tucker (”I Ain’t Takin’ Orders from No One”), Johann Sebastian BachsSvit för violoncell” med Torleif Thedéen, Irving BerlinsThere’s No Businell Like Show Business” och ”Illan viimeinen tango” – ”Kvällens sista tango” kan jag som förstår finska berätta – med Eino Gron.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^