Den berikande mångfalden

8 februari 2017 0:36 | Barnkultur, Film, Musik, Politik | Inga kommentarer

Få skulle spontant komma på att jag inte är pursvensk. Jag är blond och blåögd. Jag talar och skriver en bättre svenska än många infödda. Jag känner mig hemma i svensk kultur, inte minst litteratur. Jag har arbetat som journalist och skrivit egna böcker. Jag fick faktiskt A i svenska i studentexamen.

Men så är det det där med mitt namn – det låter inte svenskt och är det inte heller.

Jag var sju år gammal när jag hösten 1944 tillsammans med mina föräldrar och två yngre bröder kom till Sverige i den stora flyktingvågen i slutet av andra världskriget.

Vi var in emot 30.000 människor som på det här sättet kom till Sverige. De flesta av oss integrerades ganska snart i det svenska samhället, kom också att bidra till dess tillväxt och utveckling.

Det betydde inte, att vi utplånade vår estniska identitet. Så länge jag bodde kvar hos mina föräldrar, till dess att jag hade tagit studentexamen, talade jag alltid estniska med mamma och pappa och sen, när jag hade kommit till Uppsala, växlade jag alltid språk (till estniska) när jag ringde dem.

När så småningom den baltiska frigörelsen från Sovjetunionen inleddes, gavs jag av mitt parti, Socialdemokraterna, i uppdrag att bevaka och på olika sätt stödja frigörelsen, och det kändes både självklart och hedersamt att få spela en sådan roll.

Det finns mycket mer att berätta om detta, men egentligen är det här ingången till en text om en alldeles nyutkommen skrift av den politiske redaktören på Upsala Nya Tidning Håkan Holmberg, ”Den farliga mångfalden”, utgiven av Arena idé och Frisinnade klubben med stöd av Karl Staafs fond för frisinnade ändamål. Frisinnade klubben är en reminiscens av det samarbete som under demokratiseringen av Sverige praktiserades av ledare som Karl Staaff och Hjalmar Branting, och den aktuella skriften har följaktligen två förord, skrivna av Ingvar Carlsson (S) respektive Bengt Westerberg (FP, numera L).

Ett presentationsmöte för den här boken hade förlagts till caféet på bottenvåningen till Stadsteatern, men det kom så mycket folk, att vi fick flytta en trappa upp, till caféet där. Lisa Pelling representerade det utgivande förlaget (som väl kan betecknas som oberoende socialdemokratiskt), presenterade inledarna och höll i det efterföljande samtalet, som i första hand fördes av tre vidtalade personer, utöver författaren den redan nämnde Bengt Westerberg och så professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet Li Bennich Björkman. De båda förstnämnda tog även muntligt upp temata som finns i den tryckta skriften, och Li Bennich Björkman tog bland annat upp den främlingsrädsla sverigedemokraterna piskar upp.

Jag har sedan läst hela den här skriften, som med hjälp av citat av utsagor från kända företrädare för det här partiet (plus en uppsaliensisk ledare med det mycket svenskklingande namnet Pavel Gamov) visar upp Sverigedemokraternas tankevärld, också att dessas fixering på muslimer mest har med deras mängd att göra – skulle det åter bli långt fler judar än det i dag är i Sverige, skulle det bli annat ljud i skällan.

I botten på Sverigedemokraternas världsbild finns något jag för min del skulle beteckna som en förryckt verklighetsbild.

Jag är verkligen inte mot att den språkliga mångfalden i världen bevaras, heller inte mot att de mer eller mindre nationella kultursfärer som har uppstått under historiens lopp får möjlighet att bevaras. Och även jag begriper att en ensidig övervältring av en mycket stor mängd flyktingar på bara ett par villiga länder skapar språk-, utbildnings-, arbetsmarknads- och andra integrationsproblem.

Men man måste samtidigt vara blind eller förryckt för att inte begripa, att det, varken i Sverige eller mitt gamla Estland eller Mellanöstern eller USA finns några rasmässigt rena människor, som har levt där sen urminnes tider och på sitt geografiska område förvaltat något slags unik nationell kultur. Tänk efter: Som Håkan Holmberg påpekar, är musiken till Astrid Lindgrens älskade ”Idas sommarvisa” skriven av Georg Riedel, så svensk, så svensk fastän han är en jude från Tjeckoslovakien, och själv vill jag tillägga, att den mest kända av illustratörerna till Astrid Lindgrens böcker, Ilon Wikland, kom hit som flykting från Estland – en del av motiven är till och med hämtade från hennes barndoms Haapsalu.

* * *

När bokpresentationen var klar, gick jag fram till inledarna och presenterade mig för Li Bennich Björkman: berättade att jag i Laboremus lärde känna hennes far, Bo Bennich Björkman, samt att jag själv är est och att jag vet att också hennes mor var estniska.

Melodikrysset nummer 5 2017

4 februari 2017 12:28 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det var alldeles förbannat mycket musik, hämtad ur filmer, i dagen kryss.

Så fort jag hörde Adele kände jag igen henne, men naturligtvis var låten hon sjöng, ”Let the Sky Fall”, hämtad ur en Bond-film, ”Skyfall” från 2012. Anders Eldeman är svårt begiven på agent 007.

”Love Story” har jag däremot inte sett, men här fick jag kompositörens namn (bara en bokstav fattades), Frances Lai, att nysta från. ”Where Do I Begin?” hette låten.

Fast sen kom det två frågor, knutna till Disney-filmer.

Den ena var ”Askungen”, där ju Askungen så gärna ville gå på bal.

Och så fick vi möta Kung Louie i ”Djungelboken”, och han ville ju så gärna lära sig konsten att åstadkomma eld (”Jag vill va’ som du”).

Båda finns i våra filmhyllor.

Två andra filmer var knutna till TV:

Poirot, Agatha Christies skapelse Hercule Poirot, har jag förstås sett där men har också som en samling DVD-filmer. Filmatiseringarna är välgjorda men varierar liksom sina litterära förlagor i kvalitet när det gäller innehållet.

Dramaserier i TV ser jag nästan aldrig, har heller aldrig följt ”Mot alla vindar”. Men av någon anledning kom jag genast ihåg signaturmelodin till den här serien i australisk miljö.

Inte heller har jag, mer än undantagsvis, sett långköraren i TV ”Så mycket bättre”. Fast Miss Li, som jag har sett på scen under en socialdemokratisk partikongress, gillar jag (som artist, alltså inte primärt för det där framträdandet), och även Olle Ljungström hörde till dem jag brukade lyssna på. I dag sjöngs hans ”Nåt för den som väntar” av Miss Li.

Jag har haft kontakt med en av de förutvarande medlemmarna i The Real Group men kände framför allt hans föräldrar, detta apropå att den här gruppen har helt annan sammansättning numera. Men ändå är ljudbilden snarlik, till exempel i det vi hörde i dag, i orignal av Sanne Salomonsen ”Den jeg elsker, elsker jeg” men i det här fallet på engelska från en turné i Japan, ”Love’s Forever, For You, For Me, for Now”.

Lisa Ekdahl har faktiskt medverkat i en socialdemokratisk valfilm, och Eva Dahlgren har förekommit i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Tillsammans hörde vi dem i dag i Lisa Ekdahls ”Främmande fågel”.

Thomas ”Orup” Eriksson – han som lånade sitt artistnamn från TV-profilen Lars Orup – sjöng ”Innan du och jag”.

Och så något ur en äldre generation svenska artister: ”Vill ni se en stjärna” med Zarah Leander.

Kvar är då att redovisa två musikaliskt mycket olika men ändå båda mycket hörvärda saker:

Dels Schuberts ”Ave Maria”.

Dels ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival.

Båda finns i våra skivhyllor.

Melodikrysset nummer 4 2017

28 januari 2017 13:07 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Vi somnar sällan före midnatt, och på fredagskvällarna håller ju redan TVn en sysselsatt ganska länge. Ändå kom jag upp halv åtta i morse, pigg och utvilad.

Jag hade heller inte några större problem med dagens melodikryss.

En enda fråga låg helt utanför det jag kunde, men eftersom den illustrerades med Peter Himmelstrands ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, kunde jag den vägen googla mig fram till att den också har sjungits in av någon som heter Linda Rapp. Henne hade jag aldrig tidigare hört talas om.

Också dagens allra första fråga, den om en TV-serie, kunde ha legat helt utanför min kunskapssfär, detta eftersom jag aldrig ser TV-serier, men ”Skärgårdsdoktorn” känner jag ändå till, minns till och med signaturen till – dessutom har melodin komponerats av den mycket skicklige Stefan Nilsson.

Barnkultur i olika former har alltid roat mig, också som vuxen – men jag läste också böcker, skrivna för vuxna, redan när jag själv var barn.

Alltså köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (min hemby i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall) och läste i mycket unga år Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, 1877). (Stig Järrels uppläsning har jag däremot aldrig hört förut.)

Självklart har jag både själv läst och för några av barnen sängläst C S Lewis’ sjubandsverk ”Berättelsen om Narnia”, utgiven 1950-1956. Jag vet att jag har sett en tidig filmatisering i TV, men jag gissar att den musik som i dag spelades i krysset var hämtad ur någon senare filmatisering.

Jag har köpt Hergés seriealbum om Tintin för barn och barnbarn, men jag har dem också i mitt eget serieförråd i sommarhuset i Öregrund, och jag vet att dottersonen Viggo (och hans mor, Kerstin) en jul blev mycket glada, när jag i julklapp åt Viggo hade köpt samtliga tintinfilmer. Allt detta för att Eldeman i dag ville ha följande två ord: Tintin och äventyr.

Claes Janson är en välkänd profil i Uppsalas musikliv; själv har jag hört honom live på Reginateatern, och jag har självfallet också skivor med honom. I dag hörde vi honom i en engelsk version av Hans Alfredsons ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”, som ju innehåller en mycket säregen specifikation, när det gäller maten.

Cornelis Vreeswijk har jag inte bara allt av och med på skiva. Jag har en gång i världen engagerat honom i juryn till den valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då jag var chefredaktör, och hustrun har haft hans medverkan på valmöten. I dag skulle hans ”Somliga går med trasiga skor”, en sång som inte heller den saknar politisk/social udd, av någon anledning leda oss till singularen sko.

Gamla schlager är också mitt bord.

I en av dagens dubbelfrågor, i det här fallet en där Eldeman efterlyste två förnamn, fick vi höra dels ”Evert”, skriven av Eddie Meduza (som egentligen hette Errol Leonard Norstedt), dels ”Fia Jansson”, även känd som ”August och Lotta”. Båda de här låtarna har Eldeman tidigare använt i krysset.

Runt 1950 hörde jag och blev mycket förtjust i Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina” (”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”), i original ”Slow boat To China”. Och åter förvandlade Eldeman det man då använder, åror, till singularen åra. Använder man bara en åra är det väl tveksamt om man över huvud taget kommer till Kina.

Av lite senare datum, från 1970, är Siw Malmkvists insjungning av ”Regnet det bara öser ner”, Burt Bacharachs ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”. Fast i dag hörde vi den på engelska med Dionne Warwick.

Spelman på taket” ska jag snart se på Uppsala stadsteater – det är en julklapp från hustrun. I dag hörde vi Jan Malmsjö ur den sjunga ”Om jag hade pengar”. Musikalen, av Jerry Bock och Sheldor Harnick, bygger i sin tur på Sholem Aleichems bok på jiddish 1894.

Slutligen är det bara en aria kvar. Den vi hörde är, tror jag, hämtad ur Gaetano Donizettis ”Lucia di Lammermoor”. Den har vi sett i Tallinn vid ett av mina tidiga återbesök i mitt gamla hemland Estland. (Här tog jag miste. Det vi hörde var en aria med Nattens Drottning ur W A Mozarts ”Trollflöjten”.)

Det är nu ganska länge sen jag var i Tallinn och Estland. Men jag läser dagligen två estniska dagstidningar på nätet, Eesti Päevaleht och Postimees, och så kollar jag varje dag de estniska socialdemokraternas hemsida.

Melodikrysset nummer 3 2017

21 januari 2017 12:13 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Ett filmiskt fyllepurgatorium

10 januari 2017 17:14 | Film | 2 kommentarer

Edward Albee skrev 1962 sin mycket uppmärksammade pjäs ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?” (”Vem är rädd för Virginia Woolf?”). Den kom 1966 att, med samma namn, också bli film i regi av Mike Nichols och fick svensk premiär hösten 1966. Vid oscarsgalan 1967 belönades den med fem Oscar.

Bland dem som belönades fanns filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Elisabet Taylor i rollen som Martha, men jag skulle för egen del gärna ha sett, att även Richard Burton, som spelade hennes man George (och i verkligheten var gift med henne två gånger av i hennes fall sammanlagt åtta giftermål), också hade fått en Oscar. Nu gick det andra priset, om vi ser till skådespelarna, i stället till kvinnan i det yngre par som också har framträdande roller i handlingen, Honey, spelad av Sandy Dennis. Den fjärde i handlingen, som har någon roll att tala om, är hennes man, Nick (George Segal).

Redan den här snäva personkretsen indikerar, att filmen är baserad på ett drama för scen, vilket ytterligare understryks av de få platserna där handlingen utspelas (i huvudsak Marthas och Georg’s hem och en vägkrog) men framför allt av den centrala roll dialogen har i handlingen.

Filmens George är en akademiker, som inte har nått högst upp på karriärstegen i det college i New England där han arbetar. Men han har lyckats gifta sig med Martha, dotter till collegets dean. Redan i filhandlingens början dricker framför allt hon för mycket. Och inte nog med det: det visar sig också, att hon har bjudit hem ett yngre par, som de tidigare på kvällen träffade på ett party – de känner alltså inte varann sen tidigare.

Under den ständigt underhållna och gradvis ökade fyllan, mästerligt skildrad på film, kryper så småningom lögnerna och livslögnerna fram. Honey, kvinnan i det yngre paret, som inte har fått något barn, har kanske i själva verket gjort en abort. Och den son, som vid 16 års ålder mitt under filmhandlingen visar sig ha omkommit i en bilolycka, är också ett fantasifoster av Martha och George, som inte kan få några barn – en av de oändliga tvekamperna mellan de här makarna blir att han inför det gästande paret tar livet av sonen/fantasifostret.

I övrigt är filmhandlingen rik på repliker och nyanser, som jag avstår från att försöka återge. De kommer bäst till sin rätt, om man själv ser filmen.

Melodikrysset nummer 1 2017

7 januari 2017 12:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I mitt liv förekommer det ganska tvära musikaliska kast. Sist i går kväll skrev jag en bloggtext om trettonhelgens konsert i Musikens hus här i Uppsala, en konsert med opera- och operettmusik från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

I dagens melodikryss förekom inget sådant. Det närmaste vi kommer är väl med Ludwig van Beethovens ”Für Elise”, dock i en mycket speciell japansk tappning med W (Double U).

Över huvud försökte Anders Eldeman utmana oss med sådant vi sällan hör.

Raga från Indien hör väl knappast till det normala melodikrysslösare brukar lyssna på.

Signaturen till ”Ring så spelar vi” framfördes av Roland Cedermark på dragspel.

Och Björns och Bennys ”Guldet blev till sand”, där guldet skulle ge den kemiska beteckningen AU, framfördes av The Ryders.

Det är möjligt, att många heller inte kände igen rösten på Anna Charlotta Gunnarson, men jag rekommenderar gärna hennes radioprogram ”Pop och politik”.

Annat var mer förutsägbart.

Åter spelades Christer Sjögren och Vikingarna på tyska, i dag i en tysk version av ”Du är min sommar Marie”.

Och dagens melodifestivalfråga var dubbel, två låtar som förekom 2007: Jessica Andersson med ”Kom” och Uno Svenningsson och Irma Schultz med ”God morgon”.

Fast nog var Cliff Richard bättre i 1968 års Eurovision Song Contest med ”Congratulations”.

Men Gary Moore var inte så oäven han heller i ”Still Got the Blues”.

Jag har inget mot Jerry Lee Lewis heller, men att spela ”I Can’t Have a Merry Christmas, Mary” efter trettonhelgen kändes lite post festum.

Ett slags julanknytning hade ju också sången ur Disney’s ”Snövit”, i dag med Bruno Winzell.

Och då går vi i mål med ett somrigt stycke av Carl Michael Bellman, ”Vila vid denna källa” (Fredmans epistel nummer 82), där det förekommer rött vin och pimpinella. Fast mittåt: Det här var ju en dubbelfråga: Den andra dryck som efterfrågades var te, vilket vi skulle komma på med en heller inte så lättidentifierad ”Tea for Two”.

Och nu ser jag att det är dags för lunch. Te blir det nog inte, inte heller vin.

På glid

4 januari 2017 23:52 | Film | 5 kommentarer

Ruben ÖstlundsTurist” handlar om en familj på skidsemester i Alperna, Tomas (Johannes Bah Kuhnke), Ebba (Lisa Loven Kongsli) samt barnen Vera och Harry (Clara och Vincent Wettergren). Jag är, för att uttrycka saken återhållet, måttligt intresserad av skidåkning och skulle aldrig komma på idén att åka till ett vintersporthotell i Alperna, men här fångas jag ganska snart av den underliggande psykologin: verklighetsflykt, rädsla och tillkortakommanden.

Framför allt är det familjefadern Tomas som börjar flippa ur, instängd i samma rum som familjen och avskild från sitt normala (arbets)liv. Han flyr ut i korridoren, bryter till slut ihop, också inför barnen, när Ebba så småningom får honom att gå in igen. Som katalysatorer fungerar ett par andra hotellgäster, Mats (Kristofer Hivju) och Fanny (Fanni Metelius.) Som ni därmed redan har förstått, är en del av skådespelarna norska, och de talar också norska.

Filmhandlingen berättas delvis med hjälp av klichéer, hämtade ur skildhotellens verklighet. Somligt av det här är träffande och roligt, men för min del tror jag att filmen hade vunnit på att inte ha med den avslutande bussfärden med en icke kommunicerbar chaufför, som är nära att avsluta alla ombordvarandes liv genom att forcera en skyddsvall och förvandla bussen till en flygbuss i bokstavlig bemärkelse.

Annat, som när den här familjen åker nerför i tät dimma och pappan lämnar barnen för att leta efter mamman som har kommit bort från dem, är så dumdristigt att jag får lust att slå de vuxna på käften.

Men det finns ett huvudtema, om faderns bristande självkännedom, som faktiskt gör den här filmen mycket sevärd. Det som får mig att bortse från alla invändningar är det gradvisa avslöjandet av det till slut helt uppenbara: Tomas rids av rädslor som till och med får honom att överge sina egna barn.

Familjen har satt sig på skidhotellets veranda för att äta lunch. Och så hör man ett muller som gradvis tilltar i styrka: En väldig, allt större lavin mullrar ner från en av de omgivande alptopparna och närmar sig med förfärande hastighet verandan med alla lunchgästerna. Tomas springer sin väg, helt inställd på att rädda sitt eget liv. Ebba och barnen lämnar han, styrd av sin egen rädsla, åt sitt öde.

Nu krossar den här lavinen ändå inte hotellet eller dess veranda. Familjen klarar sig helskinnad. Tomas vill inte prata om det här, men det som har hänt har förvandlat hans själsliga skavsår till ett öppet sår.

Och barnen förstår mer än föräldrarna nog anar. Kan det här ända med en skilsmässa?

Intermezzo, 1936 års originalversion

2 januari 2017 23:32 | Film | Inga kommentarer

Filmen ”Intermezzo” har spelats in två gånger, båda med Ingrid Bergman i en av bärande rollerna. Den svenska originalversionen i regi av Gustaf Molander och med manus av Molander och Gösta Stevens, gjordes 1936. 1939 gjordes i USA en ny engelskspråkig version, i princip efter samma manus men med ny regissör och nya skådespelare, bortsett alltså från Bergman i samma roll.

Men den här texten handlar alltså om originalversionen från 1936.

Den är klart sevärd, även om den är starkt tidspräglad, i sin syn på äktenskapet vad jag förstår till och med präglad av en ännu äldre tids moral, och dialogen i filmen känns ibland en smula teatralisk. Lite för lite utnyttjas de växlande miljöer handlingen utspelas i, men Åke Dahlqvists foto är ändå berömvärt.

Eftersom det är en film med två musiker i de ledande rollerna, har filmen fått sitt namn efter Heinz ProvostsIntermezzo” (och den innehåller också andra kända musikstycken). Handlingen kräver instrumenthantering av både Gösta Ekman den äldre, som är violinist i rollen som virtuosen Holger Brandt, och av hans ackompanjatris Anita Hoffman, spelad av Ingrid Bergman, och eftersom ingen av dem ju var musiker, fick man – skickligt, måste jag säga: man tror verkligen att det är skådespelarna som spelar – här ta assistens av yrkesmusiker.

Anita Hoffman, alltså Bergman, kommer in i familjen Brandts hem i egenskap av pianolärare åt dottern i huset, Ann-Marie (Britt Hagman), och har till att börja med, förutom med henne, mest att göra med modern i huset, Margit Brandt (Inga Tidblad), som enligt tidens sed i de välbärgade klasserna ägnar sig åt barn och hem, det senare dock med hjälp av anställd personal. Hon har inte velat följa med maken/violinisten på hans senaste turné, vilket väl har skapat en smula avstånd mellan dem, och när han så kommer hem, dras han till den unga och vackra och, som det visar sig, mycket pianokunniga Anita Hoffman. Tycke uppstår men skildras mycket återhållet, så även när det här uppenbart får inslag av erotisk samvaro. De båda träffas ute på en känd stockholmskrog, och trots en viss försiktighet finns där ögon som känner igen den berömde violinisten och per brev underrättar fru Brandt. Till slut konfronterar hon honom med vad hon har fått veta, och det hela slutar med att han bryter upp från hemmet, där, förutom hustrun och dottern, också en lite äldre bror till Ann-Marie, Åke, väl spelad av Hasse Ekman, finns.

Lägligt nog har Holger Brandts ackompanjatör Thomas Stenberg (Hugo Björne) beslutat sig för att göra något annat, så Brandt städslar i stället sin nya kärlek som ackompanjatris. Det funkar bra, men under en andhämtningspaus i Alperna, i en liten by i Tyrolen, nås Anita av ett brev från Musikaliska akademien om ett stipendium på 5.000 kronor – märk att det här utspelas i mitten av 1930-talet. Hon tänker först avstå från stipendiet men tackar sen ja till det i alla fall.

Både vi som ser filmen och Anita lägger nämligen märke till att Holger Brandt också längtar efter sin familj – han köper till exempel en present åt dottern, och inte heller kommer han till skott när det gäller den väntade skilsmässan.

Frun skickar också brev på brev till honom. Ändå dröjer det sen lång tid innan han tar sig före att åka till Stockholm.

Han går med sitt presentpaket till dotterns skola och får där syn på henne tvärs över gatan. Där, bland andra skolbarn, ser dottern plötsligt sin pappa, ger upp ett glädjerop och störtar mot honom över gatan. Som dess värre är biltrafikerad. Och så blir flickan överkörd.

Här stegras åter tempot och dramatiken i filmhandlingen. Flickan förs medvetslös till ett sjukhus, och pappan följer med, får där en nervös väntan på besked från ansvarig läkare.
Som till slut meddelar att flickan kommer att klara sig.

Under tiden anländer också mamman och flickans bror till sjukhuset, och den otrogne och försumlige pappan kan både ställa till rätta och förenas med sin hustru i en omfamning som andas både botgöring och uppflammande gammal kärlek.

Lite väl mycket idyll på slutet således, men väldigt många i den tidens filmpublik ville säkert se ett sådant slut.

Melodikrysset nummer 52 2017

31 december 2016 12:50 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Teater | 5 kommentarer

Jag är i Öregrund igen, eftersom vi brukar fira nyårshelgen här, och i morse fanns det inga hinder mot att gå upp och göra sig i ordning inför veckans melodikryss, årets sista. Jag har alltså rakat mig, duschat, klätt mig och ätit en god frukost, bland annat bestående av estniskt surbröd – bakat av Anna som julklapp till mig – med en skiva julskinka, apelsinjuice och sist två koppar nykokt kokkaffe.

Våldsamt svårt var det inte, men den allra sista frågan låg utanför min referensram. ”Rara lilla Anna” låg utanför min referensram, inte för att den spelades av Lennart Palm utan för att jag inte brukar se Ronny och Ragge i TV.

Jag brukar inte se ”Så mycket bättre” i TV 4 heller, men Sven-Bertil Taube är mig desto mer bekant. Jag har honom inte bara på skiva. Redan under tidigt sextiotal hörde jag honom live på en av Laboremus’ sista april-fester, och nu senast har jag sett TV-programmet om honom. Nå, ”Så mycket bättre” ledde mig vidare till Miriam Bryant och ”Serendipity” – jag klarar hyggligt att uppfatta engelsspråkig text och fångade frasen ”I’ll make a memory, memories don’t lie”.

Carl Gustaf Lindstedt var en gammal ursosse – han bekände mer än gärna sina partisympatier i den stora porträttartikel med honom vi hade i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Och jag är tillräckligt gammal för att minnas hans insjungningar tillsammans med de övriga i Casino-gänget, till exempel revynumret ”Så tar vi tagelskjortan på”. Det här fick mig att försöka få in fel svarsord i krysset, men det sökta ordet skulle i stället bli munkkåpor.

Själv har jag aldrig dragits till vare sig det ena eller det andra, och den religiösa verksamhet som har bedrivits i Knutby en bit från Uppsala, är mig likaledes främmande. Där huserade på sin tid Åsa Waldau, även känd som Kristi brud, och jag kan väl inte säga att jag kommer att störta till en skivaffär, om det nu finns någon sådan kvar, för att införskaffa ”Jag ger dig allt”, det som spelades med henne i dag.

Däremot har jag, för att hålla fast vid ämnet, aldrig sett ”Jesus Christ Superstar”, men det hindrar inte, att jag känner igen ”I Don’t Know How To Love Him”, även när den som i dag sjöngs på finska av Eija Kantola.

Däremot har jag hört en del med Nordman, som vi i dag hörde i ”Mitt i en korsväg”. Fast jag skulle inte komma på idén att ha heller dem på skiva.

Dock tror jag att många av er som följer vad jag skriver skulle finna min egen samling av musik ganska oförutsägbar. Jag har till exempel praktiskt taget allt med Ebba Grön, således också ”800°” från 1981. Den genrebeteckning Eldeman ville ge dem var punkrock.

Ernst Rolf och gamla Jules Sylvain-melodier är jag en djävel på, men själva budskapet – ”Jag är ute när gumman min är inne” – stämmer inte alls in på mig och min hustru.

Och ibland går vi till och med ut tillsammans. Vi har till exempel tillsammans sett George Bizets ”Carmen”.

Och snart ska vi se ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. Birgitta hade som en julklapp till mig köpt biljetter dit. Men jag känner förstås väl till den redan tidigare, känner till exempel igen ”If I Were a Rich Man”, som skulle leda oss till det sökta ordet, rik.

Gamla dans- och musikfilmer hör också till det jag älskar. Ett exempel är ”Top Hat” från 1935 – Fred Astaire och Ginger Rogers, vilket par! I den finns ”Dancing Cheek to Cheek”, i dag framförd av Ella Fitzgerald, som jag också har massor av skivor med.

Till sist en låt med Paul Simon och Art Garfunkel, som jag har allt av av det som de gjorde tillsammans. Och i mitt fall hör det som i dag spelades, ”Wake Up Little Susie”, till favoriterna.

Ha nu en riktigt trevlig nyårsafton! Själv önskar jag oss alla ett nytt och bättre, rent av rödare år.

Midvinterutflykt till vårt sommarviste

30 december 2016 19:20 | Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I förmiddags åkte vi ut till vårt hus i Öregrund för lite vinterro över nyår och några dar in på det nya året. Nå, vinter i den där vita meningen är det inte här heller, men mest tid kommer vi hur som helst att tillbringa inomhus med TV samt medtagna filmer, böcker och CD. Huset har grundvärme på men var förstås ändå kallt, så det var gott med en tallrik av min av Birgitta hitbringade och uppvärmda köttsoppa till lunch.

Birgitta gick en rond utanför tomten och hittade tallkvistar till keramikkrukan i köket. Och efter lunch har hon nyårspyntat och lagt ut rena och fina borddukar.

Medan huset värmdes upp – jag gick runt och skruvade upp värmen – gick vi till Coop för att handla mat till i kväll och till nyårsafton.

Coop var i kaostillstånd när vi höstflyttade in till stan – totalrenovering hade påbörjats. Och så har det tydligen varit under hela hösten. Men nu finns butiken där, skinande ny och bättre försedd med varor än någonsin. Bland allt det nya finns en manuell disk för fisk och delikatesser av olika slag, och den vi hittade bakom disken var vår gamla vän Marina. Hon kom faktiskt ut i butiken, när hon fick syn på oss, och gav oss var sin varm välkomstkram. Senare hälsade vi också på andra bekanta, både i personalen och bland kunderna. Man känner hemkänsla i den här butiken.

Jag kommer nog att berätta mer om den fram över, men just nu nöjer jag mig med att rapportera, att jag i Marinas marina disk valde rökt sik och ett par stora fina böcklingar till middag. Det slank ner tillsammans med kokt potatis och en mix av färsk gurka och saltgurka.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^