Melodikrysset nummer 36 2017

9 september 2017 13:52 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har haft en hektisk tid. Bland annat har jag skickat ut inbjudningar till Birgittas 80-årsfirande den 20 september och tillsammans med dottern, Kerstin, planerat mat och annat praktiskt runt omkring. Och så har jag, mer detaljerat än svenska dagstidningar, här på bloggen skrivit om den norska valrörelsen. Ändå har jag tillsammans med hustrun sett på TV – i går kväll den mycket fina säsongstarten på ”Doobedoo” – och i torsdags kväll åkt fram och tillbaka till Konserthuset i Uppsala för höstens första konsert.

En del filmer har det också blivit, fast inte någon av dem som förekom i dagens melodikryss.

Dock har vi flera av de filmer som förekom i krysset i vår egen filmsamling.

”Casablanca” från 1942 och med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna är en underbar film, från vilken alla minns uttrycket ”Play it again, Sam”, som i filmen egentligen var längre. Den som gjorde den minnesvärda versionen av ”As Time Goes By” i filmen var Dooley Wilson, men i dag fick vi höra melodin spelas av Liberace.

Astrid Lindgren var textförfattare och Georg Riedel kompositör till två av dagens filmmelodier.

Den första, ”Sommarsången”, sjöngs av Inger Nilsson (Pippi Långstrump) i ”På rymmen med Pippi Långstrump” från 1978.

Den andra, ”Sjörövar-Fabbe”, som vi i dag hörde i en lätt jazzig instrumentalversion, förekom i ”Pippi Långstrump på de sju haven” från 1970.

Fem myror är fler än fyra elefanter” är visserligen ett TV-program, som sändes 1974-1975, men den har också funnits tillgänglig som filmkassett. De som gjorde den här fina serien var Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Hur många bok- respektive filmversioner av ”Robin Hood” jag har läst respektive sett minns jag inte.

I dag fick vi höra ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams ur ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991.

En filmmelodi är egentligen också ”Wonderful Copenhagen” – den är hämtad ur filmen ”Hans Christian Andersen”, 1962. Fast i dag frågade Eldeman om vad man behöver för att åka dit, det vill säga till København: Jo, antingen ID eller pass.

Ytterligare en filmmelodi förekom i dagens avslutande trippelfråga.

Vi hörde Tom Hanks i Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”. Den förekom i hollywoodfilmen ”Philadelphia” från 1993.

Zarah Leander förekom också på film, men bland det hon gjorde för film fanns inte den fina ”Sång om syrsor”, som Gösta Rybrant skrev åt henne.

För övrigt förekom en namne till henne, fast utan h på slutet, i dagens kryss: Zara Larsson. Hon sjöng ”Don’t Let Me Be Yours”.

Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt har återförenats som GES, och dem liksom andra som kan sjunga och inte bara envisas göra det gillar jag för just det, därmed inte sagt att ”Hon är min” hör till det bästa jag har hört.

Däremot var det bara kul att få höra Nicole Kidman och Robbie Williams i insjungningen 2001 av ”Something Stupid”.

Från scenvärlden härstammar ”Miss Saigon” från 1987 med musik av Claude- Michel Schönberg och Alain Boubil samt libretto av Alain Boubil och Richard Maltby. Jag har aldrig sett den på scen men har den på skivor, så jag har hört ”The Last Night of the World”.

Och så är det då bara ett klassiskt stycke kvar, Bedřich Smetanas ”Moldau”, egentligen en flod som flyter genom Prag. Smetana var tjeck, och många har genom åren frågat, hur det kommer sig att en känd passage i det här stycket, som ingår i Smetanas ”Ma vlást” (Mitt fosterland, 1874), verkar vara identisk med en motsvarighet i ”Ack Värmeland du sköna”. Förklaringen är att Smetana vistades i Göteborg och då snappade upp den här sången, som dock även den har äldre svenska och även utländska förlagor.

Själv tycker jag det är fascinerande att försöka följa sångtexter och melodier bakåt i tiden och till helt andra länder, än där de har blivit en del av det nationella kulturarvet. Amerikansk musik vimlar av exempel på det här.

Walter Ljungquist i filmatisering av Hasse Ekman

6 september 2017 0:25 | Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

En kvinnlig kompis, som själv kom från en antroposofisk familj, fick mig på 1950-talet att läsa Walter Ljungquist (1900-1974), som också var antroposof – men framför allt var han på den tiden en både känd och läst skönlitterär författare. Dock har jag aldrig läst hans debutbok, ”Ombyte av tåg” (1933), som vad jag förstår ännu inte präglades av hans senare livsfilosofi.

I dag är Ljungquist föga läst och känd, men jag tror att dagens publik förstår den lockelse han hade som berättare, om jag också nämner, att Hasse Ekman 1943 gjorde en film av den nämnda boken, också med namnet ”Ombyte av tåg”, och att den här filmen av dåtidens filmkritiker utsågs till årets film. Regissören Ekman tog sig vissa friheter med den ganska korta romanen, utvidgade den på en del punkter, men han berättade det för författaren, och de kom även senare att samarbeta.

Att filmen blev så pass bra har väl åtminstone delvis att göra med att den i så hög grad utspelar sig i teatervärlden, en miljö som ju Ekman, själv regissör och med den store Gösta Ekman den äldre som far, verkligen behärskade.

Någon helt fulländad film är ”Ombyte av tåg” för den skull inte. Den är lite för sentimental, har kanske också en handling som på grund av skiftande fokus och tidsperspektiv framför allt i inledningen kan vara svår att komma in i, men Ekmans stilkänsla är stark. Att det rör sig om en filmatisering av en bok märks också på att den i så hög grad innehåller dialoger.

Att filmen även innehåller så mycket musik var jag efter att ha sett den inte så medveten om, men jag noterade förstås scenframträdandena med barnkören. Starkare intryck på mig gjorde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Inga Dahls (Sonja Wigert) recitation av två kända dikter, Ture NermansDen vackraste visan om kärleken” och Pär LagerkvistsDet är vackrast när det skymmer”.

Ser man till de agerande rollfigurerna, är det här ett drama med tre huvudagerande. En av dem, Inga Dahl (Sonja Wigert), skådespelare in spe, är redan nämnd. Rivaler om henne är Hasse Ekman, i filmen med namnet Joakim ”Kim” Lundell, och regissören Leo Waller (Georg Rydeberg). Nämnas bör också teaterdirektören Hugo Linde (Georg Funkquist, Vera (Karin Kavli) som är Ingas rival samt framför allt vaktmästaren på teatern, Andersson (Ludde Gentzel).

Det slår mig förresten att flertalet av de nämnda förmodligen är helt okända för dagens yngre publik – desto större skäl för den att se den här filmen.

Men över till handlingen.

Inga Dahl är besatt av tanken att bli skådespelare och lyckas med viss hjälp av vaktmästaren i receptionen ta sig in till regissören Leo Waller, som har undvikit att ringa upp henne trots alla hennes försök att nå honom. Han är stressad, och när hon spelar upp en scen för honom, lovar han höra av sig, närmast för att bli av med henne. Egentligen är han upptagen av en repetition. Hon förstår att hon är avspisad, och när hon kommer ut på gatan, faller hon ihop – blir faktiskt förd till sjukhus med ambulans, där läkaren konstaterar att hon har hjärtfel.

Sedan börjar den till att börja med lite svåruppfattade växlingen mellan de två huvudpersonerna med att Joakim ”Kim” Lundell tar farväl av sina föräldrar inför en resa till utlandet. Men för att göra en lång historia kort: Inga och Kim träffas; han blir häftigt förälskad i henne och hon besvarar hans kärlek.

Under en turné Hugo Linde gör med ensemblen söks han upp på sitt hotellrum av Inga, som provspelar, och närmast för att bli av med henne lovar han att försöka hjälpa henne, om hon framöver kommer till Stockholm – vilket hon alltså gör. Och det här ändar i att hon får en liten roll i en pjäs han arbetar med, detta trots att teaterdirektören avråder och hon, eftersom hon är nervös på scen, visar sig ha svårt att minnas replikerna.

Hugo Lindes intresse för och uppbackning av henne har som bakgrund hans ständigt växlande intresse för vackra damer, något som i filmen demonstreras av den fotosamling med avlagda älskarinnor han har i sin våning. Men han har aldrig haft något som helst intresse för att gifta sig med någon av de här damerna, inte heller med Inga.

Men han gillar för tillfället henne som sexobjekt och tröstar henne när hon på sin höjd blir omnämnd utan omdöme i recensionerna av hans senaste uppsättning, ger henne till och med en framträdande roll i nästa pjäs.

Det går naturligtvis käpprätt åt helvete, och den här gången blir hon nedsablad av kritikerna.

Inga förstår kritikerdomen den här gången och säger upp sig, men Hugo Linde, som egentligen redan har nya kärleksaffärer på gång, tränger sig på en sista gång, och de tillbringar en natt tillsammans.

Sen blir hon, mot sina ursprungliga avsikter, kvar i Stockholm under lång tid.

Till slut beslutar hon sig för att åka hem till mamma och pappa, och då händer en märklig sak i samband med ombyte av tåg: I avvaktan på att hennes tåg ska komma in på stationen, möter hon där Kim, som hon alltså tidigare har haft en kärleksaffär med men har stött bort på grund av historien med Hugo Linde.

Hon har redan tidigare, den där gången när Linde trängde sig på en sista gång, varit på väg att ringa Kim men då avbeställt samtalet. Nu sätter de sig tillsammans på jänvägscaféet, och Kim berättar då att han aldrig har slutat älska henne.

Det här slutar med att de skjuter upp sina fortsatta resor till påföljande dag och tar in på järnvägshotellet. De beställer in vin, men mitt under det här försoningsmötet rusar Inga plötsligt i väg till toaletten – hon har fått en hjärtattack men lyckas efter en stund bemästra den med den medicin hon har med sig.

Sen får de ändå en natt tillsammans – enligt tidens hotellnormer bor de i var sitt enkelrum men har rum vägg i vägg.

Nästa morgon måste Kim i väg på sin utlandsresa, och han ger sig i väg, iakttagen av henne genom ett regnstänkt fönster.

Och trots att de har kommit överens om att ses igen när han kommer tillbaka, slutar filmen – utan att det uttryckligen sägs – i ett slags föraning om att de nog ändå aldrig kommer att ses igen.

Hasse Ekman-film med bok av Marika Stiernstedt som förlaga

4 september 2017 17:58 | Film, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Jag har i dag i TV sett om Hasse Ekmans mycket sevärda film ”Banketten” (1948). Hasse Ekman var visserligen socialdemokrat, men hans filmer var sällan politiska – fast den här är det i högsta grad. Den som är intresserad kan läsa min tidigare publicerade recension av ”Banketten” – den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Att den här filmen blev så utpräglat politisk (och trots Hasse Ekmans raljanta ton så hjärtskärande) har med dess litterära förlaga att göra, Marika Stiernstedts roman från 1947, ”Banketten”. Stiernstedt var en politiskt radikal författare.

Hon bodde framför allt sommartid här i Öregrund, ägde 1944-1953 ett i dag gulrappat hus på Hamngatan, bara en kort bit från själva hamnen – en skylt med upplysning om att detta var Marika Stiernstedts hus finns på fasaden.

Melodikrysset nummer 35 2015

2 september 2017 13:30 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens kryss klarade jag ganska lätt, i det stora hela utan att ens behöva söka hjälp på nätet.

Ted Gärdestad var en artist vars sånger också har fastnat i mitt melodiminne, så till exempel den andra i en dubbelfråga om namnen på låtarna, ”Sol, vind och vatten”. Betydligt svårare var det att komma i håg titeln på den först spelade låten. Men eftersom det bara var första bokstaven av tre som fattades borde det sökta ordet bli ”den”, och låten som spelades var alltså ”I den stora sorgens famn”.

Håkan Hellström hör också till dem jag gärna lyssnar på, vilket gör att jag känner igen hans röst, vilket var till hjälp när Anders Eldeman i dag spelade en låt från en ny hellströmskiva som jag ännu inte har lyssnat på. Låten heter ”I sprickorna kommer ljuset in”.

Jag är tillräckligt gammal för att redan när den fortfarande var relativt ny ha hört den melodi som Lennart Palm spelade, ”Då tar vi tagelskjortan på”, den som skulle ge oss det av Eldeman efterlysta materialet, tagel. Bland dem som framförde den i Caasino-revyn fanns Carl-Gustaf Lindstedt, som aldrig tvekade om att offentligt deklarera att han politiskt hörde hemma i socialdemokratin. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi för övrigt ett personligt porträtt av honom med frågor också om politiska värderingar – Carl-Gustaf lyftes fram som omslagsbild till det aktuellta numret av tidskriften.

Cornelis Vreeswijk förekom på omslaget till min tidning när han ställde upp som medlem i juryn för den valvisetävling vi anordnade – han var organiserad sosse redan när han gick på Sopis, var en tid under de rödaste åren i Sverige vänsterpartist men återkom sedan till socialdemokratin, valturnerade bland annat med min hustru. Bland det Cornelis gjorde med stor framgång var att skriva svensk text till en karibisk melodi, insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys, ”Sloop John B”, som när han och Ann-Louise Hansson sjöng in den på svenska fick heta ”Jag hade en gång en båt”, och av texten som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter framgår också att båten hade segel och ruff och köl.

Också Tage Danielsson var under senare delen av 1960-talet socialdemokrat; inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok”, en underfundig valpamflett (s) inför valet 1968, hade jag personlig kontakt med honom om lanseringen – jag var då nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen. När Tages ”Herkules Jonssons storverk” sändes som TVs julkalender 1969 såg jag naturligtvis också den, detta eftersom Birgittas dotter Anna följde den. I dag hörde vi signaturmelodin till den här serien, med musik av Gunnar Svensson.

Därmed har vi halkat in på barnkultur, där Eldeman i dag spelade musik ur två Disney-filmer.

Disneyversionen av ”Alice i Underlandet” har jag förstå sett – i dag fick vi som ledtråd höra Sanna Nielsen sjunga ”I den värld som är min”, hämtad från en omdubbning.

Lättast av de disneyanknutna låtarna var att identifiera den av de filmer som förekom i dagens kryss med hjälp av Loa Falkmans insjungning av ”Bella Notte”: ”Lady och Lufsen”. En bit ur den visas ju varje julafton, så den biten ser jag år efter år. Men jag har förstås sett hela filmen.

I TV har jag förresten också sett ”Macken” med Galenskaparna & After Shave – i dag spelades ”Man ska ha husvagn”.

Att ta med sig husvagn ”Genom gatorna på Söder” eller, som i Ralph McTells original, på ”Streets of London” är kanske inte så lätt, men det är annars en trevlig låt.

Amy Diamond har väl aldrig hört till mina personliga favoriter, men ”Forgive” med henne lät faktiskt riktigt hyggligt.

Östen med resten har jag hört mycket mer av och med. ”Grilla, grilla” är en ganska kul sammanfattning av det vi alla gör så länge sommaren varar.

Den fråga som då har blivit kvar sist i det här melodikrysskåseriet handlade om att identifiera en hitchcockfilm. Jag har väl sett i stort sett alla filmer, signerade Alfred Hitchcock – anser faktiskt att några av dem är riktiga mästerverk. Till dem hör dock inte hans allra sista film, ”Arvet” (”Family Pot”) från 1976. Den som är intresserad kan gå upp under Kulturspegeln, Film och där läsa den ganska utförliga recension jag har skrivit.

Melodikrysset nummer 34 2017

26 augusti 2017 13:29 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Åter en solig morgon i Öregrund. Jag hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. Hustrun sov fortfarande när jag gick upp och satte mig vid datorn med radion på. Fast sen hörde jag att hon gick upp.

Dagens kryss hörde väl inte till de svårare, men jag hade lite problem med en fråga och så två andra, där jag inte riktigt hade uppfattat frågan respektive inte tyckte att svaret var det mest naturliga.

TV-serien ”Fame” har jag aldrig sett. Inte bara för att jag inte var ung – det här var en ungdomsserie – på åttitalet när den gick i TV. Den här sortens serier har jag egentigen aldrig sett på TV.

Den ena av de två frågor jag inte riktigt hade uppfattat hade också TV-anknytning, men här hade mina problem att göra med att jag inte hade uppfattat den egentliga frågan. Jag har allt med Jan Johansson på skiva och kände förstås igen ”Berg-Kirstis polka”, mindes till och med att den var med i Bengt Bratts TV-serie ”Hem till byn”. Men ”byn” gick ju inte in på anvisad plats (två bokstäver), och först när jag fick klart för mig att frågesvaret var svaret på frågan ”utspelar sig i en sådan”, begrep jag, att man skulle skriva ”by” som svar.

Också Henry Mancinis ”Baby Elephant Walk” kände jag omedelbart igen. Men var kan man oftast se djuret i fråga? Ja, för mig i alla fall är inte djurparken det normala svaret. Själv säger jag ”zoo” när jag talar om såna ställen.

Resten var desto enklare. Det gäller till exempel dagens två barnkulturfrågor.

Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun” har jag sett, mindes också ”Havet är djupt” i Per Myrbergs insjungning.

Alice Tegnérs ”Vart ska du gå, min lilla flicka” hade våra barn på skiva, och jag mindes utan att kolla texten i tryck slutet och sista ordet i sångtexten, ”Ja, det får du gärna”.

Och eftersom jag har hela Beatles’ kollektion på skivor, kommer jag förstås också i håg en av deras hits, George Harrisons ”Here Comes the Sun”.

Men varför i hela fridens namn gjorde Anders Eldeman en dubbelfråga av de här helt artskilda låtarna?

Dubbelfrågor är ju helt berättigade, om, som fallet var i frågan om en berömd dialog mellan Werner och Werner, vem den ene (förnamn + efternamn) i det här paret var: Jo, utöver Åke Cato var det Sven Melander: ”Det går lika bra med selleri”, i dag dock i sånglig form.

Detsamma gällde den avslutande dubbelfrågan, där Eldeman ville veta vem som sjöng ”I Kissed a Girl”. Jo, Katy Perry.

En annan älskad flicka, fast i det fallet älskad av en man, var ”Lilla vackra Anna”. Sången skrevs redan 1824 av en värmländsk präst, Bengt Henrik Alstermark. Den är alltså, i motsats till vad många tror, svensk. Många tror att den har norskt ursprung, detta eftersom Alf Prøysen på 1950-talet sjöng in den och gjorde den mycket känd – vår egen Anna hade den faktiskt i sin skivsamling. Jag har också en mängd norska skivor med Prøysen i min skivsamling; jag har köpt dem i skivaffärer och begagnade skivor-affärer i Oslo under mina otaliga besök i den norska huvudstaden, många av dem föranledda av val och arbeiderpartikongresser. På Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid älskade visor av Prøysen, som bland annat var kåsör i partiorganet Arbeiderbladet. Och jag har vid en av dessa kongresser vid ett bokbord köpt Prøysens sångböcker, som alltså fogades till min stora samling av sångböcker.

Också Bjørnstjerne Bjørnson finns i våra bokhyllor, fast då i den skönlitterära delen. Detta apropå att den norska nationalsången, ”Ja, vi elsker dette landet”, är skriven av Bjørnson och tonsatt av Rikard Nordraak.

Men jag har förstås varit längre bort än i Norge, flera gånger till exempel i New York. Jag har varit där tillsammans med hustrun, vid ett tillfälle då hon var talman också tillsammans med andra från Riksdagen. En kväll när vi tillsammans med ett annat par i sällskapet var ute och lodade på Manhattan, hittade vi ett ställe där Ray Charles uppträdde. Honom ville jag och Birgitta gärna se och höra, men de vi hade i sällskap var inte intresserade, så vi gjorde annat i stället. Men till min hustru, som den 20 september fyller 80, vill jag gärna rikta Ray Charles’ budskap i dagens kryss: ”I Can’t Stop Loving You”.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men det har jag redan skrivit om i anslutning till hans Sommar-program. Därmed inte sagt att jag egentligen har något emot hans kryssbidrag i dag, ”Jo-anna Says”.

Så irreligiös jag än är, har jag sen gammalt en viss kärlek till vackra psalmer och frireligiösa hits som ”Han har öppnat pärleporten”, som vi i dag hörde med Tory Bernhards och Christer Sjögren. Tory Bernhards gillade jag som schlagersångerska. Christer Sjögren står inte riktigt lika högt i kurs hos mig.

Men andra får gärna tycka annorlunda.

För min del ska jag nu laga lunch och sen gå till Coop för att handla middagsmat.

Sommar i P1 med Stina Ekblad

20 augusti 2017 23:16 | Deckare, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Stina Ekblad avslutade årets serie av Sommar-program, och hon gjorde det på ett sätt som fick åtminstone mig att förlåta Sveriges Radio raden av halvdana program i den här serien i sommar. Jag tyckte att det hon berättade om sitt eget liv, sitt arbete som skådespelare och sitt förhållande till litteratur (alltså inte bara dramer) var intressant, oavbrutet hörvärt.

Själv har jag sett henne framträda live, men jag har förstås också sett henne i TV, i scenroller men liksom oerhört många andra också i en rad Beck-filmer.

Den mångsidighet, skicklighet att spela mycket olikartade roller, hon har tror jag får sin förklaring i ett parti av hennes sommarprogram: Hennes tes (och erfarenhet) är att i det ögonblick man står på scen bli just den rollgestalt man ska föreställa. Det är inte sig själv man ska visa upp. När sedan föreställningen är slut blir man åter sitt vanliga jag. Det är det som är skådespeleri, det som i de bästa fallen blir scenkonst.

Det här innebär förstås också att man ibland kan misslyckas. Hon kan ta kritik och också medge misslyckanden – ett fiasko är ett fiasko. Bara vid enstaka tillfällen – hon nämner en artikel i Expressen – kan tryckta omdömen, i det nämnda fallet med sårande formuleringar, hänga kvar i åratal, kanske aldrig förträngas ur minnet.

För egen del är hon uppvuxen i finländska Österbotten, i en lantlig miljö och i en familj där kulturyttringar som teater och klassisk musik inte fanns tillgängliga. Men hon beskriver målande den österbottniska förvåren med bruna åkrar men även ljusets och storspovens återkomst, sedan tiden då syrenerna blommar och fåglarna kvittrar… Och mamma som sjöng falskt när hon var glad.

Men hon gör också mer abstrakta men för den skull inte mindre sanna utsagor om det här: Skönhet har mycket med balans att göra.

Hon för också in religiösa aspekter på vårt sätt att värdera estetiska fenomen i våra liv: Om Gud finns och har ett språk är det musik. Jag är ju inte själv religiös, men det här är en vacker bild. Och oavsett detta har väl många av oss ett behov av att nå bortom den begränsade (och begränsande) verklighet som omger oss.

Hon själv började tidigt spela improviserad teater tillsammans med sina syskon: Hon hittade på ett tema och gav dem roller – själv spelade hon alltid huvudrollen.

Till annat hon drömde om att får göra redan i sin tidiga lantliga miljö hörde att få spela piano och dansa balett. Men hur skulle det gå till?

Den klassiska musiken, helt okänd i hennes miljö, mötte hon första gången genom att familjen började prenumerera på Det Bästa och då fick en skiva med verk av Beethoven, Grieg med flera i prenumerationspremium. Hon lyssnade och fängslades. Sedan fick hon också möjlighet att förena skolgången med att delta i musikundervisning, där till en början pojkarna fick spela på blåsinstrument, medan flickorna hänvisades till stråkinstrument. Hon och en kvinnlig kompis var inte nöjda med det och fick faktiskt byta, i hennes fall till slut klarinett. Det blev lite av en triumf när hon sen inför publik fick spela soloklarinett i Mozarts klarinettkonsert. Jo, hon har också senare i livet spelat klarinett på scen.

Fast till slut var det alltså skådespelare hon blev. Den som är intresserad av hennes roller i mängder av pjäser för Dramaten och Stockholms stadsteater kan gå till den förteckning som finns på Wikipedia.

Självfallet är hon förtrogen med och citerar ur dramer av August Strindberg, men man märker – till exempel genom hennes förtrogenhet med Cora Sandels Alberte-serie och hennes kärlek till Edith Södergrans diktning – vilken bredd och beläsenhet hon har.

I sitt sommarprogram sätter hon punkt genom att, efter att ha talat om sonens födelse och sin egen pappas död, beskriva vår tillvaro som ett kretslopp, där döden är en del av livet, livets syster. Förr eller senare ställs vi inför faktum: ”Det är tid att gå.” Livet ger oss människor rörlighet, passioner, möten, och när vi sen inte orkar mer, kan vi ändå minnas det som var vackert. Men till slut är det ändå dags att säga ”Tack för lånet!” till livet.

Stina Ekblads musikval har ett mycket nära samband med det hon talar om i sitt ”Sommar”, men är möjligen lite ensidigt klassiskt, fast det har att göra med att klassisk musik är det hon oftast lyssnar på och kan. Och med tanke på att sådan musik över huvud taget inte har förekommit i rader av andra sommarprogram, förlåter jag henne gärna.

Det mest populärmusikaliska hon spelar är ”Sunnanvindsvalsen” med Anders Börje. ”Min nye kjole” med Mathilde har den danska författarinnan Tove Ditlevsen (mycket läsvärd!) som textansvarig, och Frida Hyvönen, här med ”Fredag morgon”, hör heller inte till de mer lättfärdiga låtskaparna.

I övrigt spelar hon musik av till exempel Edward Elgar, Robert Schumann (med text av Heinrich Heine), Edvard GriegsPeer Gynt-svit” med Berliner Philharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan, Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert med Martin Fröst, en tonsättning av Rainer Maria RilkesIch will du sein” och så Franz SchubertsKvintett för två violiner, viola och två violonceller”.

Sommar i P1 med Ruben Östlund

19 augusti 2017 23:08 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ruben Östlund är både hyggligt ung och framgångsrik svensk filmare, bland annat vinnare av Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Hans ”Sommar” i dagens sändning har sina poänger, men jag tycker ändå inte att det här programmet är något av de allra bästa i årets serie. Skälen till detta omdöme är följande: Programmets ganska många olika delar ändar påfallande ofta i referenser till den ena egna filmen efter den andra, och den sortens reklam behöver han egentligen inte – han är ju faktiskt redan mycket framgångsrik. De här enskilda berättelserna innehåller väl många knappologiska detaljer. Och de känns mer som en essä om hans filmskapande än som glimtar ur hans liv, sådant som brukar utmärka hörvärda sommarprogram. Nå, här får andra gärna vara av annan mening.

Samtidigt vill jag betona att Östlund i några av de här delberättelserna fångar också mig som lyssnare.

Den inledande historien om den amerikanske taxichauffören som hamnar i en TV-studio och sen spelar teater i den roll TV-folket av misstag tilldelar honom är rätt kul.

Historien om hur han och en kompis blir vittne till ett väpnat rån på NK är, med alla sina beteendeiakttagelser, ännu bättre.

Fast ibland, som i historien om statyförflyttning och -komplettering i Göteborg, får jag en stark känsla av att han gör saker främst för att få mer uppmärksamhet.

De lite provokativa greppen finns också i hans musikval: amerikanska ”The Star-Spangled Banner” följs av ”Interntionalen” på ryska. Bland dem vi i övrigt får höra finns Ulla Sjöblom, Nina Simone och Alf Robertson med utmärkta ”Om du nån gång är i Stockholm”, och jag vill gärna också nämna Arthur Russell med ”This Is How We Walk On the Moon”.

Sommar i P1 med Lisa Langseth

14 augusti 2017 0:53 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har på Reginateatern i Uppsala sett Riksteaterns uppsättning av Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure” (2006), som handlar om mäns utnyttjande av prostituerade. Den är en skoningslös historia och en utomordentligt sevärd sådan – kolla gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Teater.

I dagens ”Sommar” börjar hon med den Lisa som fanns innan hon slog igenom både som dramatiker och som filmskapare.

Hon kommer från en vänstermiljö – föräldrarna var vietnamaktivister, och alla fick exakt lika mycket lördagsgodis och av samma sorter. Den här familjen satt en kväll framför TVn – Lisa var då tolv år – och såg tillsammans ”VD”, en pjäs av Stig Larsson. Och där och då gick det upp ett ljus för henne: Det går att skapa en egen version av verkligheten.

Hon byggde gradvis upp sin egen världsbild med hjälp av läsning och personliga möten, gjorde också långresor till Indien, Marocko, Tibet, och från en resa mot Ungern genom Transsylvanien (en del av Rumänien) berättar hon en fantastisk historia om hur tåget plötsligt stannar på spåret och ett gäng män i militärkläder, sannolikt från Ceaușescus tid, kliver ombord och genomsöker vagn efter vagn, kupé efter kupé. De talar inte något för henne begripligt språk, och de förstår inget av de språk hon behärskar, men efter att ha kollat innehållet i hennes väska gör de klart för henne, att hon ska klä av sig. Hon är livrädd och gör som hon har blivit tillsagd, behåller bara trosorna på. (I dem har hon för övrigt gömt sina respengar, amerikanska dollar.) Konduktören hämtar mineralvatten åt de här männen, som pratar och skämtar med varann. Men plötsligt verkar de tröttna och lämnar kupén och tåget. Så fortsätter tåget, och hon själv väljer att inte stanna i Ungern utan fortsätter via Prag mot Stockholm.

1999-2001 går hon på Dramatiska institutet men inser sen vid ett genrep, att hon är livrädd för att stå på scen. Så hon skaffade sig i stället dramatikerutbildning på Biskops Arnö och började skriva för scen. Det hon åstadkom blev en snackis, och efter att dramatenscenen Elverket 2004 hade gett hennes ”Den älskade” med Noomi Rapace i huvudrollen, fick hon ett nytt erbjudande från Dramaten och skrev då ”Klimax”.

Däremot, säger hon själv i ”Sommar”, blev hennes privatliv allt mer rörigt, och trots en väns avrådan från att i ”Sommar” likt många andra inför lyssnarna vända ut och in på sitt liv inser hon att hon är inne på att göra just det, och hon hade ju börjat må dåligt.

Från teater var steget inte långt till film, och hon ville då inte bara skriva synopsis/manus utan själv också regissera och välja skådespelare, kongeniala för just de roller de spelade. Hon berättar i programmet om hur hon efter mycket letande hittade Alicia Wikander, som då för övrigt själv livnärde sig på jobb i en blomsterbutik. Inte heller hennes hela filmhistoria vill jag redogöra för här, men hon slog snabbt igenom även som filmmakare och guldbaggebelönades.

Värd att återberätta är hennes upplevelser vid en filmfestival i Toronto, där hon träffar branschfolk. Den första, för henne mycket märkliga frågan är: ”Varför skriver du dina manus själv?” Man erbjuder henne manus – hon måste våga; sen när hon har blivit ett stort namn kan hon göra film efter eget manus. De här människorna ser hennes barn som problem, vill också att hon ska överväga att byta image.

Men Lisa Langseth faller inte för det här. Mot slutet av sitt sommarprogram berättar hon om sitt arbete med nästa film, gjord efter hennes eget huvud.

Lisa Langseth är en avvikare också i fråga om musikvalet till sitt ”Sommar”: Samtliga tio låtar är med och av P J Harvey. (P J = Polly Jean.)

Jag har hört P J Harvey tidigare, men jag har i det här programmet hört låtar som jag nog vill komplettera min privata skivsamling med, till exempel ”Let England Shake” från albumet med samma namn.

Sommar i P1 med Sven Melander

5 augusti 2017 23:42 | Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sven Melander har jag aldrig varit i personlig kontakt med – däremot har jag läst honom i Aftonbladet och med nöje sett honom i underhållningsprogram i TV.

I sitt ”Sommar” i dag berättade han om sitt samarbete med Åke Cato (som liksom Melander lämnade Expressen för Aftonbladet), till exempel om TV-sketcherna om Werner & Werner, de som ofta slutade med frasen ”Det går lika bra med selleri”. Cato och jag hade, fram till dess att han dog, länk till varandras bloggar; Cato brukade också mejla mig om sångtexter, eftersom han visste, att jag kunde mycket om sådana. Till det jag redan visste fogade Melander nu egna vittnesbörd om Catos usla minne.

Jag har ett personligt förhållande också till en annan person i Sven Melanders ”Sommar”, Björn Afzelius. Jag har i och för sig alla hans soloskivor, så även skivorna han gjorde som medlem av Hoola Bandoola Band. Men jag har faktiskt också hört honom sjunga i ett par mycket överraskande sammanhang, dels på danska Socialdemokratiets kongressfest, dels mött honom på en valvaka med norska Arbeiderpartiet, där han hade inbjudits att sitta i partiledningens eget, slutna rum. Här i Sverige betraktades han ju inte precis som socialdemokrat, och Sven Melander berättade en ganska rolig historia om Björns envisa hållningar, som ibland mer var poser – men han kunde faktiskt revidera sina åsikter, när han tyckte sig ha fått skäl för det. Så vad jag förstår var han inte så låst som även Sven Melanders i och för sig roliga skröna ger sken av.

Lasse Åberg, som Melander träffade på Maxim och vars ”Sällskapsresan” han sen medverkade i, har jag träffat ett stort antal gånger, detta på grund av att både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar. De båda nämnda herrarna förenas av sin speciella humor men kanske också av att båda har hjärtat till vänster.

Leif G W Persson, som Sven Melander i samband med den så kallade Geijer-affären peppade upp på benen igen, har jag också träffat, men Melander känner honom förstås mycket bättre. I sitt ”Sommar” berättar Melander också om hur han under en period fick vara med om tillkomsten av ”Grisfesten”.

Det här leder ganska naturligt över till en sak som förenade Melander och Persson, kärleken till sprit. I Melanders fall slutade det hela med att han insåg att han satt fast i ett alkoholträsk där nästan inget förutom berusningen och den flykt från verkligheten den gav betydde något. Men han räddades av att hustrun och barnen sa i från: han slutade helt enkelt (kanske inte så enkelt) med det här drickandet. Jag är ingen spritmoralist men har tvingats inse att somliga människor aldrig kan lära sig att använda alkohol på ett måttfullt sätt. I deras fall stämmer det som Melander säger: Allting blir bättre om man slutar.

Melanders sommarprat rymmer många personer (också Ulf Brunnberg och Gösta Ekman) och ytterligare historier, men det är särskilt några avsnitt jag kort vill nämna.

Dels berättelsen om storebrorsan och hans död och begravning. Här visar Sven Melander känslor vi inte har kommit i kontakt med när vi har jublat åt honom i hans egenskap av underhållare.

Dels försvaret av Zara LarssonFacebook, när hon hade farit ut i ett hårt anfall mot manskulturen, om man nu kan kalla den kultur – hos horder av män tog hur som helst hennes uttalanden hus i helvete. Melander, som förstod hennes erfarenhet och värdering, slog, när de gav sig på även honom och hans text, stenhårt tillbaka och hävdade, att de inte hade fattat ett jävla dugg.

På samma sätt hamnade han i strid med Jimmie Åkesson och likasinnade, som han kallade för landsförrädare. Själv blev han i den vevan beskylld för att vara kommunist.

Kommunist är ju Sven Melanders absolut inte, men hans ”Sommar” blev det mest politiska programmet i den här serien hittills i år.

I skivvalet i programmet finns ganska mycket att glädjas åt: Kim Larsen med en dansk version av ”Härlig är jorden”, ”Dejlig er jorden”, Mikael Neumann och Åke Cato i ”Morgon på näset”, Sven Melander och Stefan Ljungqvist i ”Pepes Bodega”, Carl-Gustaf Lindstedt i ”Senapsvisan”, Steppenwolf i ”Born To Be Wilde”, Whitney Houston i ”I Will Always Love You”, Jules MessenetsThais: Akt 2, Meditation”, Zara Larsson i ”Ain’t My Fault”, Fria Proteatern i ”Rune Henry Johansson”, Björn Afzelius i ”Tankar vid 50” och Judy Garland i Charlie ChaplinsSmile”.

Melodikrysset nummer 31 2017

5 augusti 2017 12:32 | Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Också den här veckan testade Anders Eldeman våra kunskaper om klassisk musik. Han spelade musik ur ”Djurens karneval” av Camille Saint-Saëns. Fast själva frågan var enklare. Vi skulle identifiera soloinstrumentet, och det var en cello.

Själv tyckte jag att två andra frågor var betydligt svårare. Jag hörde och såg i och för sig Robin Bengtsson i Melodifestivalen och ESC, men jag skulle annars aldrig komma på idén att lyssna på honom, vilket gör, att jag förstås inte bums känner igen hans röst. Och varför han har sjungit in en låt med titeln ”Stevie Wonder” har jag ingen aning om.

Per Eggers tror jag heller inte att jag någonsin har hört på skiva (eller i något annat sammanhang). Och ”When My Little Girl Is Smiling” lockade mig inte heller att bli fan.

Däremot är bröderna Gärdestad hitmakare av den typ jag gärna lyssnar på, när tillfälle bjuds. Och deras ”Sol, vind och vatten” blev inte sämre av att det i dag var Laleh som sjöng den.

Tomas Ledin finns också i min skivsamling, dock inte med det som spelades i dag, ”De dagar vi drömt om”.

Evert Taube har jag allt av på skiva, då förstås också ”Tango i Nizza” som vi i dag hörde på gitarr. Och jag vet att det som förde Evert till många av de orter han har besjungit, till exempel Nice som Eldeman i dag ville att vi skulle skriva, var att han i yngre dagar också arbetade som sjöman.

Tar man sig längre västerut, från Medelhavet till atlantkusten, hamnar man i Portugal. Där, inklusive i huvudstaden Lissabon, har jag varit; jag har också hört Erik Axel Karlfeldts av Bo Sundblad tonsatta ”I Lissabon där dansa de”.

Fortsätter man sen norrut längs samma atlantkust, kommer man så småningom till Belgien, landet varifrån visskaparen och vissångaren Jacques Brel kom, och där har jag förstås också varit. Brel och hans sånger har jag ett långvarigt förhållande till. Ursprungligen kom jag i kontakt med Brels viskonst via Lars Forssell, men sedan har jag också lyssnat på Brels egna insjungningar, på franska. I dag fick vi höra Brel sjunga sin ”La bière”, en visa som vi som har läst franska i skolan förstår handlar om öl.

Från Belgien är det inte långt till Storbritannien, och därifrån hade Eldeman i dag hämtat många låtar.

Vi fick höra en hit för The Clash, den riviga ”Should I Stay Or Should I Go”.

Vi fick höra en instrumentalversion av The Beatles’ ”Yellow Submarine”, också en film som i svensk version fick heta ”Gul gul gul är vår undervattningsbåt”.

Och så fick vi höra en av de artister och låtar som förekom vid en födelsedagsgala för drottning Elisabeth 2002: Vi hörde Phil Collins i ”You Can’t Hurry Love”.

Kvar att nämna är då bara ”My Bonnie Is Over the Ocean”, en sång vi fick sjunga på engelsklektionerna i realskolan under tidigt 1950-tal. Men ska vi vara noga är den ju irländsk till ursprunget.

Och om en stund är det dags för Sven Melander, fast i ett annat radioprogram som jag också skriver om, varje dag.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^