Melodikrysset nummer 2 2016

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.

Medelålders plus

Dagens Nyheter publicerar numera obegripligt få serier. Men på Namn och Nytt kan man fortfarande läsa Sven-Bertil Bärnarps serie ”Medelålders plus”, som handlare om ett äldre par, båda födda under den era då man fortfarande döpte barn till Sven-Bertil.

Dagens stripp är en höjdare. Mannen i det äldre paret serien skildrar är ute och går med en kompis.

Kompisen: Dom har byggt bostäder för oss 55+ på gamla sjukhusområdet.

Kompisen: Tyvärr heter gatorna typ Nya höftledsgatan och Artrosslingan.

Kompisen: Och Gråstarrsplan och busshållplatsen heter Slutpunkten.

Mannen i Medelålders plus: Inget för oss.

Kompisen: Nä, vi bor bra där vi bor.

Familjejul – och så är det vardag igen

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela Kindbloms ”Den svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.

Jul med förhinder – men till slut ändå jul

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf Starks ”Kan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!

Fars dag blev en mycket varierad dag

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail Bulgakovs ”Det vita gardet”, Aris Fioretos’ ”Mary”, Ingrid Bergmans ”Mitt liv” och William M Adlers ”Joe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna Höglunds ”Göran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard Lesters ”A Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

Citronil – på festplatsen, och ibland en hel sjö

Jag skrev här om dan om min barndoms och ungdoms läskedrycker, i dag sorgligt undanträngda av till exempel amerikanska Coca Cola Companies Fanta.

Till och med klassikern Pommac har varit nedläggningshotad, men danska Carlsberg tvingades backa.

Den utmärkta läskedrycken Citronil ser man sällan numera, men ett bryggeri i mina forna hemtrakter söder om Sundsvall, Vasa bryggeri, har tagit sig före att rädda en hel rad klassiska läskedrycker, däribland Citronil, som faktiskt började tillverkas redan 1911 men under senare år har blivit sorgligt undanträngt.

Citronil är en dryck som har besjungits av två av detta sekels och förra seklets nationalskalder, Owe Thörnqvist och Lennart Hellsing:

På festplatsen

Text och musik: Owe Thörnqvist, 1956

Hej, goddag, hur står det till med damen,?
Säj vill Ni inte sitta upp på ramen?
Jag bjuder, jag bjuder på skjuts på min velocipe’,
hoppa upp å följ me’
så ska vi ta en sväng till parken å titta,
slantar har jag så nog ska vi hitta
på någe’ skoj, vi kan dela på en Citronil och kasta pil.
För se i Vittingeparken e’ de’ dans i kväll
å dom har skaffat hit ett stadskapell
å svänger de’ gör de’, de’ vet jag,
jag har hört dom förut,
men klocka’ ett e’ de’ slut.
Så de’ e’ bäst vi trampar på, lilla stumpan.
Kors, nu gick där en maska på strumpan.
Men gråt inte mer,
det går säkert fler innan sola’ gått ner.

Under, under över alla under,
se länsman springer som den värsta Gunder
å etter e’ Petter å råstarka Larsson i Krok.
Näj, nu går de’ på tok.
Säj hör du flicka, nu lär du håll’ i rocken
för inte kutar jag för en tocken,
näj, nu ska jag kavla upp ärma’ för då går dä’ bäst,
nu e’ de’ fest.
Å sir du, pang där åkte både Per å Larsson,
de’ finns inte nån i hela byn som har sån
sväng-tjo-la-bläng-far-å-fläng uti näva’ som ja’
men nu får de’ va’ bra.
Men jöss i korse namn, nu fick jag en på truten,
jag hade bara en tand å länsman slog ut den.
Men jag gråter inte mer,
jag får säkert fler innan sola’ gått ner.

Lappricka, pappricka

Text: Lennart Hellsing (fanns med i ”Krakel Spektakel-boken”, 1959, men måste vara skriven senast 1950)

Musik: Knut Brodin. 1950

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Knäppa på gitarren, blåsa i trumpet,
skaka ner små päron ur äppelträt.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på en sjö av Citronil.

Lettland: Ny president utsedd efter fem omröstningar i parlamentet

I Lettland väljs presidenten av Saeima (Riksdagen), och den 3 juni var det dags att utse ny president. Flera av partierna lanserade egna kandidater, och det var först i den femte omröstningen den nye presidenten valdes.

Den som vann kommer från unionen mellan bönderna och de gröna, Zaļo un Zemnieku savienība, och heter Raimonds Vējonis. Vējonis var miljöminister 2002-2010 och har sedan 2014 varit försvarsminister. För att bli vald fordrades minst 51 röster (= hälften + en av rösterna i Saeima), och Vējonis blev i den avgörande omgången vald med 55 röster mot 42.

I den första omgången lanserades och fördelades rösterna på fem kandidater, representanter för olika partier.

I andra omgången föll kandidaten för regionernas block, Latvijas Reģionu Apvienība, Martins Bondars, bort.

I tredje omgången hände samma sak med Sergejs Sogopolovs, som representerar Lettlands största parti, det socialdemokratiska ”Saskaņa” sociāldemkrātiskā partija (Socialdemokratiska partiet Harmoni). Det här partiet är dominerat av landets många ryssar, och redan namnet på kandidaten indikerar, att det är fråga om en ryss. Övriga partier i Saeimas håller enad front för att hålla Harmoni-partiet borta från makten, inte primärt för att det är socialdemokratiskt utan för att det är ryssarnas parti.

I fjärde omgången besegrade Vējonis den kandidat Nationella alliansen, Nacionālā apvienība “Visu Latvijai!”-”Tēvzemei un Brīvībai/LNNK”, hade föreslagit, Egils Levits.

Och i femte omgången var det alltså bara Vējonis kvar.

Ísland hade en hygglig låt – men juryn var åt Hekla

Jag har med stigande undran lyssnat mig igenom ytterligare ett presentationsprogram med låtar som ska tävla i Eurovision Song Contest.

Inte någon enda av låtarna fastnade omedelbart i musikminnet, och jag tvivlar på att ni som läser det här heller kan nynna någon av dem, förutom då Måns Zelmerlöws bidrag, som vi här i Sverige nu har hört så många gånger att också vi snart kan betraktas som heroes of our time.

Jag är inte säker på att heller Íslands bidrag kan räknas som en schlager, men om vi bortser från det, var ”Unbroken” med Maria Olafs den kanske bästa låten.

Den svenska juryns ranking förstod jag mig annars inte på i dag heller. Ta det sista bidraget som exempel: I och för sig såg Ann Sophie, som sjöng det tyska tävlingsbidraget, ut som om hon inte skulle vilja vara där, men själva låten var inte så dålig som de poäng den fick indikerade.

Vem kommer att vinna i finalen och varför?

Danmark: Socialdemokratiet stort, till synes på de allierade partiernas bekostnad

Här kommer senaste nytt om de danska opinionsmätningarna. Vi utgår som vanligt från resultatet i folketingsvalet 2011:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Socialdemokratiet har växt till sin storlek i, till och med över sin storlek i förra valet. Samtidigt har stödet till dess allierade i och utanför regeringen minskat, men det här kan ju vara resultatet av en rörelse i flera led.

Jag har för egen del antagit att partiets uppgång under senaste tiden har berott på uppstramningen av invandrings-, framför allt familjeåterföreningspolitiken. Men enligt en färsk undersökning ser de flesta danskar inte att det har skett någon sådan uppstramning.

Hur som helst, här kommer de senaste opinionsundersökningarna:

Ritzau Index fördelar för närvarande partisympatierna så här:
Socialdemokratiet 24,3 procent
Radikale Venstre 6,9 procent
Socialistisk Folkeparti 6,6 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Venstre 23,3 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 5,7 procent

Ritzau redovisar också de underliggande gallupundersökningar, som är sammanvägda i indexet. Den senaste är den här.

Voxmeter 19 april:
Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 6,4 procent
Socialistisk Folkeparti 6,5 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Venstre 24,2 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 5,7 procent

Tidningen Berlingske gör en egen sammanvägning av olika gallupar, Berlingske Barometer, inte identisk med Ritzau Index. Den ser för närvarande ut så här:

Socialdemokratiet 24,4 procent
Radikale Venstre 6,4 procent
Socialistisk Folkeparti 6,4 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Venstre 22,7 procent
Dansk Folkeparti 19,7 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,8 procent

Finland: Väljarna snuvade gallupinstituten

Valresultaten i det finländska riksdagsvalet blev, möjligen med undantag för några mätningar/prognoser gjorda strax före målsnöret, inte de som hade förutspåtts i en lång grad gallupmätningar.

I och för sig segrade som väntat förra valets stora förlorare Suomen Keskusta (Centerpartiet), som 2011 bara fick 15,6 procent av rösterna och 35 mandat, med nu 21,2 procent, vilket gav 49 mandat. Men i en lång rad opinionsundersökningar har partiet legat flera procentenheter högre.

Som största parti blir nu Centern eller rättare sagt dess partiledare Juha Sipilä regeringsbildare, och han utesluter inte i förväg något av de stora partierna som regeringspartner, således inte heller det populistiska Sannfinländarna. Sipilä, som är civilekonom och företagsledare, företräder mot bakgrund av Finlands långvariga ekonomiska svårigheter en stram linje vad gäller statsutgifterna, egentligen en stramare linje än småfolksdelen av Centerns landsbygdsväljare önskar sig.

Det här skulle kunna utgöra grunden för en koalition med högerpartiet Kokoomus (Samlingspartiet), som i det här valet fick 18,2 procent av rösterna och 37 mandat. Men även om Samlingspartiet gjorde ett lite bättre val än väntat, åkte det ju på en rejäl smäll: I valet 2011 blev det största parti med 20,38 procent av rösterna och 44 mandat. Så det återstår att se, hur säkert partiledaren Alexander Stubb sitter i sadeln.

Varken Centern eller Samlingspartiet eller Socialdemokraterna utesluter i dag en regering, där också det populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) ingår, och dess ledare, Timo Soini, förefaller vara pigg på att bli till exempel utrikesminister eller finans- eller inrikesminister. Sannfinländarna bär upp starkt invandrarkritiska stämningar – några av dess företrädare, enligt uppgift nu ännu fler i den nyvalda riksdagen, har gjort anmärkningsvärda uttalanden på det här området. (”Hallo-ahofalangen rycker framåt” lyder en rubrik i Hufvudstadsbladet.) Partiet är också starkt kritiskt till EU och till EUs aktuella stöd till Grekland. I socialpolitiska frågor värnar partiet småfolkets intressen, vilket säkert har bidragit till att partiet också i de här valet har tagit väljare från regeringspartiet Socialdemokraterna. I valet 2011 fick Sannfinländarna 19,05 procent av rösterna och 39 mandat, men partiet har sedan i opinionsmätningarna gradvis dalat – för att nu, 2015, plötsligt göra ett lyft igen och med 17,6 procent och 38 mandat i mandat räknat bli större än Samlingspartiet.

Valets stora förlorare är utan tvekan Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), förr ibland största, ibland näst största parti. Det här partiet, som i valet 2011 blev näst största parti med 19,19 procent av rösterna och 42 mandat, landade i det här valet på 16,5 procent och 34 mandat. Partiledarbytet vände alltså inte trenden, så inte heller den nye partiledarens, Antti Rinnes, strävanden på finansministerposten. Än så länge har det inte rests krav på hans avgång, men jag undrar om inte de finländska Socialdemokraterna (i likhet med Centern under förra valperioden) skulle må bra av att sitta i opposition under den kommande valperioden – ett uttalande från Rinne på valnatten kan också tolkas i den riktningen.

En sak som skiljer SDP från mängden av finländska partier och som kanske kan bidra till partiets återkomst är det faktum att 21 av partiets nyvalda 34 riksdagsledamöter är kvinnor. Av Centerns nyvalda ledamöter är 70 procent män och bara 14 av 49 invalda kvinnor. Totalt är 41,5 procent av riksdagsledamöterna kvinnor.

Finland har ju en tradition av blocköverskridande regeringar, men får nu landet en regering utan deltagande av Socialdemokraterna, är det knappast troligt att Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) ställer upp som något slags vänsterlegitimation. Vänsterförbundet fick 7,1 procent av rösterna och 12 mandat mot 18,13 procent och 14 mandat i förra valet. Strategin att lämna den förra regeringen har alltså inte gett önskat resultat. Jag har sett någon ledande företrädare för partiet förklara det här med att allt fler av partiets traditionella väljare (många av dem gamla kommunister) dör, men inget parti kan ju i längden överleva, långt mindre växa, om det inte får tillskott av nya och yngre väljare.

Bättre gick det för Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), Miljöpartiets motsvarighet i Finland. Det här partiet lämnade även det den förra regeringen, i deras fall på grund av beslutet om utbyggd kärnkraft. I förra valet fick De Gröna 7,35 procent av rösterna och 10 mandat, men nu ger dess 8,5 procent av rösterna 15 mandat. Jag har sett åtminstone någon spekulation om att partiet nu åter skulle kunna tänkas inträda i regeringen.

Plats i den får nästan alltid det allmänborgerliga Svenska Folkpartiet. Svenska Folkpartiet gjorde, med 4,9 procent och 9 mandat, ett bättre val än opinionsmätningarna hade pekat mot, i sak dock ungefär detsamma som 2011, 4,28 procent och också 9 mandat.

Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna) minskade däremot som väntat: fick nu 3,5 procent och 5 mandat mot 4,03 procent och 6 mandat 2011. Deras deltagande även i den kommande regeringen är avhängigt av hur denna i övrigt är sammansatt.