Badortsdagarna i Öregrund 18-20 augusti

Allt beror förstås på hur vädret blir i helgen, men de årliga badortsdagarna – i år 18-20 augusti – brukar vara ett arrangemang värt att besöka. Det är ett arrangemang i mänsklig skala, och då jämför jag med arrangemang som Fiskarfesten och Roslagsloppet. Badortsdagarna är tänkta att minna lite om Öregrunds storhetstid som klassisk badort.

Fredag 18 augusti

Klockan 15.00 börjar det så smått med bouletävling vid Tennistältet.

Klockan 20.00 är det Taube-afton med Ulf Engström i Öregrunds kyrka. Fri entré.

Utanför det officiella programmet:

Köket grill : café, Strandgatan 12, serverar fredag, lördag och söndag badortslunch med rökt fisk, alternativt kött, inklusive kaffe och punsch för 99:-; enbart kaffe och punsch kostar 49:-. På kvällarna serveras den grillbuffé jag tidigare har skrivit om.

Lördag 19 augusti

Klockan 11.00 inviger Jeja Sundström badortsdagarna. Jeja inleder också badortsdoppet.

Klockan 12.00 ”Öregrunds Hafsbadanstalt” på Strandhotellet.

Klockan 12.30 Barnkarneval.

Klockan 13.30 Junibacken Sagokista – Barnens favoritet på Hembygdsgården.

Klockan 14.00 Stockholm City Chorus på Scenen.

Klockan 14.30 Dräkt- och hattparad, badortsdagarnas höjdpunkt. Ta med kläder och huvudbonader från svunna tider, om ni vill delta!

Klockan 18.00 C J L Almqvists ”Det går an” i teateruppsättning i Societetshuset.

Klockan 21.00 Mäktig eldshow på hasselbackspiren av Eldsjälarna Efrit från Uppsala.

Utanför det officiella programmet:

Restaurang Klockargården, Långgatan 33, serverar middag från 18.00. The Four L:s (Lars-Olof Norén, Bengt Jonshult, Susanne Lindbäck och Lars G Burman) gör programmet ”Från Bellman till Porter”. Sånger, visor, jazz och boogie-woogie blandat med sanna historier från 1600 och 1700-talen fram till våra dagar.

Söndag 20 augusti

Klockan 13.00 Badortsdagarnas egen ”Antikrunda” i Societetshuset. Johan Hoheisel från Uppsala auktionskammare värderar medhavda antikviteter, stort som smått.

När semestern men inte sommaren tar slut

På sin blogg skriver min dotter Kerstin om hur det känns, när jobbet väntar igen: ”Nu är semestern snart slut. Den här veckan har jag haft litet panikkänslor för det. Man hinner så litet och får så litet gjort när man har småbarn.”

Som om jag inte visste det. Jag minns själv hur det var de där sista dagarna av den underbara ledigheten med Birgitta och ungarna. Jag har faktiskt skrivit kåserier, tryckta bloggtexter före bloggarnas tid anser Kerstin, om det här.

Aktuellt i politiken nummer 14 1980 (21 augusti):

DET
HÄNDER

…att jag bläddrar i tidningar och ser något nyhetsprogram i TV även under semestern. (Om det hade sänts några bra gamla långfilmer hade jag förmodligen sett dessa.)

Tidningarna tar jag mig igenom pliktskyldigast, mest för att kolla att jag inte har missat något viktigt.

Det har jag aldrig.

I TV är jag mer intresserad av vädret än av nyheterna.

* De så kallade sommardebatterna finner jag för det mesta konstruerade. Radio och TV har med hjälp av hårdpressade uttalanden av Kjell-Olof Feldt eller Per Åhlström försökt hitta dramatiska sprickor inom socialdemokratin. Kultursidorna har, i brist på nya böcker att recensera, fört en mastodontdebatt om en recensent som heter Mats Gellerfeldt. Ledarsidorna har diskuterat huruvida hr Bohman (m) är liberal. (Enligt min mening kunde det väl räcka med att konstatera att Bohman visst är en gammaldags ekonomisk manchesterliberal, men i övrigt – är Bohman liberal, ja då är Palme löntagarfientlig!)

Nå, något ska ju dom stackars ledarskribenter som för tillfället inte är på semester ha att skriva om.

* Jag tycker nog att svenska folket (även politikerna) har rätt att få vara i fred under semestern.

Ja, jag är övertygad om att förra valrörelsen som ganska snart gick över till debatten inför folkomröstningen hos de flesta skapade trötthet och leda. Jag tror att de flitigaste och mest aktiva partivänner kring midsommar tänkte så här:

– Nej, nu djävlar! Äntligen ska man få vara riktigt ledig.

* Sen kom då (åtminstone i min del av Sverige) en sommar som saknar motstycke sen femtitalet. Under mina fyra veckor i Öregrund hade vi ett par dars regn.

Matti, sju, gick i simskolan på Sunnanö och övergick från hundsim till mer normalt bröstsim.

Kerstin, snart elva, tog kandidaten och milmärket.

Sen låg vi, dag efter dag, hela familjen i Tallparken från tio till sex – vi åt lunch på stranden.

Jag, som annars nästan alltid läser, har knappt läst en bok på hela sommaren.

* Men nu har jag aptit på dom nya höstböckerna.

Och till och med på debatter om moms och sparplaner och annat som förestår.

Enn Kokk

***

I nummer 14 1981 (20 augusti) skrev jag:

DET
HÄNDER

….inte minst så här års, att jag känner motvilja mot jobb och plikter. (Jag är säkert inte ensam om det.)

Sista fredagen i juli står Birgitta i trädgården i Öregrund. Hon ser ut över gräsmattan hon klippte dan innan, riddarsporrarna, stormhattarna, rosorna och kungsljusen i rabatterna och kryddträdgården som summar av humlor och säger med gråtan i halsen:

– Jag vill inte åka härifrån!

Men på kvällen åker hon för att tala på ett partijubileum i Västmanland nästa dag. (Sista semesterveckan har hon förresten redan gjort en tur till Stockholm för att ha presskonferens om sextimmarsdagen.)

Själv stannar jag tillsammans med barnen kvar på landet över helgen. På söndag hinner vi efter att ha packat åka ner till Tallparken och bada. Men sen är det obönhörligt slut.

* Tolv års kärleksfullt arbete med trädgården – bland annat – har gjort att jag allt mer har förlorat mitt hjärta till Öregrund.

Inte heller i det fallet är jag unik. I förordet till Stig Sandelins ”Så var det förr i Öregrund” (Rabén & Sjögren) läser jag att författaren – journalist liksom jag själv – för elva år sen skaffade sig sommarhus på Skaten i Öregrund. Han för sin del har ägnat mycken tid och möda åt bygdens historia, vilket alltså har resulterat i en bok om Öregrund (och delvis också Östhammar och skärgården omkring) från fjortonhundratalet och framåt. Jag har, på ett nöjsamt sätt, lärt mig mycket om Öregrund i Sandelins bok, bland annat om Tallparken. (Av en lustig händelse träffar jag honom där under en av de sista badutflykterna.) Inte minst har jag fördjupat mina kunskaper om Öregrunds under ett tidigare skede mycket glansfulla historia och om äldre tiders fyrfolk, fiskare, lotsar och sjöfarande, om vardags-, marknads- och badortsliv.

* På måndag finns jag åter i min vanliga miljö, närmare bestämt oå Folkets hus i Stockholm, på kvinnoförbundets kongress. För att bland annat kolla det dramatiska ordförandevalet.

Eftersom jag inte har plats för några utförligare analyser – spalten är förbrukad (?) på Öregrund – så nöjer jag mig med sammanfattningen att det var ett klokt val.

Enn Kokk

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1982 (19 augusti) lät det så här:

DET
HÄNDER

…att temperaturen i arbetsrummet mot Sveavägen och solsidan stiger till höjder som somliga arbetskamrater upplever som outhärdliga.

Mig bekommer hettan inte; jag arbetar gärna i bastuvärme. Däremot skulle jag gärna hoppa över vintrarna.

* Men jag medger gärna att jag inte skulle ha haft något emot att tillbringa ytterligare en månad i Öregrund. En sån välsignad värme! Ofta har jag legat sex à åtta timmar i sträck på klipporna i Tallparken med smärre avbrott för dopp och simturer. Kroppen är mörkbrun och håret alldeles vitt.

Lite nödvändigt rensningsarbete har jag gjort i trädgårdern. Birgitta
har gjort mer. Dessutom har hon med motorsåg gallrat i den gigantiska gamla syrenhäcken.

Så här fin har trädgården aldrig varit förut. Det är förresten ingen trädgård vi har; det är ett paradis.

När det är dags att åka in till stan blommar rosor överallt. Jordgubbarna är mogna och krusbären nästan färdiga. Vi tar potatis och morötter och sallad och lök och dill med in till stan. Birgitta skördar kummin.

Gräsmattan är nyklippt och fin. (Vi turas om att klippa den på torsdagarna – den som inte klipper får veckostäda. Efter torsdagens städning och gräsklippning badar familjen bastu. Så har vi gjort i flera år nu.)

I solnedgången den sista fredagskvällen under semestern går vi en promenad runt vårt älskade Öregrund och sitter en stund på badberget. Det doftar hav och sommar.

På söndagen packning och ett sista bad. Vi simmar tillsammans ut till undervattensgrunden. Sen är det slut. Smutstvätten och vi tar bussen in till stan.

* Jag skulle ljuga om jag påstod att jag har ägnat mycken tid under semestern åt att grubbla över valrörelsen. Ett enda samtal om valet har jag haft på badstranden. Med en tjej i baddräkt, dock inte med SAFs paroller på baken.

Jag är till och med skeptisk till politiska sommar- och semesteraktiviteter. Låt folk vara i fred! Låt också politiker och ombudsmän och partiaktiva vara i fred! Det behöver dom om dom ska orka orka jobba i valspurten.

Däremot är det inte fel att mana till en smula eftertanke. Första arbetsdan i Stockholm ser jag budskapet att semester – det är att ha ett jobb att återvända till.

Det är ett klokt och bra politiskt sommarbudskap.

Enn Kokk

***

Av det jag skriver i nummer 14 1983 (8 september) kan man tydligt se, att jag, liksom nu Kerstin, våndas inför att semestern är slut och jobbet börjar igen:

DET
HÄNDER

…att sensommaren slår mig med svårmod.

Trädgården är aldrig så praktfull som då. De mognande äpplena tynger trädens grenar. Vi tar upp färskpotatis till middagen varje dag. Dillkronor finns till kräftorna, och Birgitta kryddar brännvin med kummin, malört och johannesört. I hennes kryddgård växer 44 olika kryddor och örter – en söndag klipper hon fullt med örtkryddor i små plastaskar och tar med till frysen i stan: kyndel, mejram, dragon, libbsticka, kungsmynta, krusmynta, isop… Själv plockar jag svarta vinbär och krusbär.

Någon dag innan semestern tar slut börjar jag sätta plastskyltar på blommorna i rabatterna. Det är inte så alldeles lätt; många års odlarmöda gör att man lätt glömmer. Rosorna får namn: Det här är Queen Elisabeth, det här är Rosa nitida, dockros, det här är Whiskey, det här är New Dawn, det här är Rosa rugosa, vresros. Sen är det stenpartiväxternas tur. Jag får ta hjälp av blomböckerna och av Birgitta vars minne är bättre än mitt. Då är det lättare med de ettåriga växterna – fröpåsarna från Hammenhögs finns kvar: praktmalva, ringkrage, pysslingkrage och allt vad de heter.

Plötsligt förstår jag vad det är jag håller på med: Jag försöker fånga sommaren och hålla den kvar på små skyltar av plast.

* Sommaren är slut, men det kommer veckoslut då jag åter kan ta bussen ut till Paradiset.

Varma lördagsmorgnar med dagg i gräset och galna fåglar som kastar sig från körsbärsträdens kronor till lönnen på gårdsplanen till krikonträden, till asken, vårt jättelika vårdträd nere vid grinden, fyller mig med berusande glädje. Men glädjen slår lätt över till vemod: himlen har en klarare färg och i luften kan man känna de första stänken av höst.

Ändå finns det augustisöndagar då Tallparken, Öregrunds ljuvliga klippbadstrand, är lika full av folk som under industrisemestern. Det är stekhett på vårt badberg men svalare i vattnet. Vi ligger kvar så länge vi kan, ända tills klockan obarmhärtigt talar om att nu måste vi gå hem och packa och städa så att vi hinner med bussen till Uppsala.

* Snart är det höst på riktigt. Men i dag är det fredag, och vi befinner oss ännu i augusti månad.

Enn Kokk

***

Nu behöver jag inte längre lämna Öregrund för att börja jobba. Jag är pensionär; vi bor kvar här ute en bit in i oktober.

Visst måste vi båda då och då åka till Uppsala eller Stockholm, på sammanträden eller av andra skäl. Men vi kommer tillbaka hit. Under hela sommarhalvåret har vi vårt hem här i Öregrund.

Men tro inte att jag har glömt hur det var, när de där alltför korta semesterveckorna just höll på att ta slut.

Om vådorna av att heta Enn Kokk

Fredrik Jansson klagar på sin blogg ”Wigforsska tankar” – länk finns här bredvid – på att ha blivit felstavad: ”Vem fan är Fredrik Janson?” heter det här inlägget.

Då skulle han veta, hur det är att heta Enn Kokk.

I mitt fall handlar det inte bara om stavningen. En gång, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och årligen bevakade samtliga andra partiers samtliga stämmor och kongresser, var jag bland annat på centerstämma och bodde då på Ronneby Brunn.

Centerstämmorna – rikstinget, partiets, kvinnoförbundets och CUFs stämmor – tog en hel vecka, och hustrun ville förstås hålla kontakten medan de pågick. Men när hon ringde till Ronneby Brunn och bad att få tala med Enn Kokk, svarade växeltelefonisten rappt:

– Ett ögonblick, så ska ni få tala med köket!

När hon hade hamnat i köket tre gånger, ledsnade Birgitta och tog reda på mitt rumsnummer. Fortsatta samtal inleddes med ”Kan jag få tala med rum nummer…”.

Kerstins (och nu Klaras) sommarklänningar

Gå över till Kerstins blogg, http://kerstin.kokk.se, och titta på avsnittet Duktig Klara och Busig Klara. Där finns bilder på sommarklänningar, som Birgitta sydde till Kerstin när hon var liten, klänningar som nu har gått i arv till Klara.

Birgitta är verkligen duktig på det som ibland benämns kvinnokultur: hon syr, stickar, broderar, lagar mat, alltsammans med både stor skicklighet och god smak. I hennes fall är det här ett arv efter mamma Anna Brita, som var lanthushållslärare och dessutom exekverade alla de här konsterna med samma skicklighet. Efter pensioneringen lever Birgitta ut de här böjelserna inte bara privat utan också som ordförande för hemslöjdens gård Sätergläntan och för Nordiska museets nämnd.

Att se Kerstins gamla klänningar rör förstås även fadershjärtat. Jag minns så väl det midsommarfoto av Kerstin och hennes lillebror Matti, som Kerstin nämner i texten på sin blogg.

Och så minns jag en hjärtknipande återförening mellan far och dotter strax före midsommar här i Öregrund.

Birgitta hade, efter riksdagens sommaravslutning, åkt ut till Öregrund med ungarna, medan far i huset fortfarande måste arbeta en tid, innan han fick semester. Så blir det då äntligen midsommar, och jag tar bussen ut till Öregrund. Jag går gången upp mot huset, och där, mitt på gången, precis vid de vita blommande och doftande bondrosorna, står lilla dottern, ungefär som hon hade stått och väntat där hela veckan, och säger med lätt förebråelse i rösten:

– Var har varit då då?

Greider från Hagen

Göran Greider hör till de kulturarbetare jag också personligen har träffat i några sammanhang. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1990 fick några av oss, som förberedde den, idén att inbjuda några utomstående debattörer att fritt framföra sina åsikter inför kongressen. Själv övertalade jag Göran Greider att tala. Hans eldande tal blev ett J´accuse med udden riktad mot en socialdemokrati, som inte hade gjort tillräckligt, vilket väckte förstämning bland en del av kongressombuden. (Men desto fler tyckte att det var uppfriskande att höra Greider.)

En annan som inbjöds till detta fria forum var Marit Paulsen, då fortfarande ansedd som socialdemokrat. I fråga om sitt ämne, svenskt inträde i EU, fick hon som hon ville. Sen blev hon själv EU-parlamentariker – för folkpartiet.

Men för att återvända till Greider: När Sverige 2002 var på väg att ta ytterligare ett steg mot, nu, ett mer överstatligt Europa och jag fick nog och klev av från mitt uppdrag som huvudsekreterare i programkommissionen, stod Greider i en ledare i Dala-Demokraten upp till mitt försvar. (Jag hade fått på huvudet från något håll, Aftonbladet tror jag.)

Det betyder inte, att jag känner Greider närmare. Men som många andra är jag imponerad av hans mångsidighet och av det faktum, att han tycks hinna med allt; ibland, när man slår på radion och samtidigt läser morgontidningarna, tycks han vara med överallt.

Det senare tolkar somliga till ytlighet eller slarv, men jag håller inte med. Också när jag läser hans senaste bok, ”Hagen. Betraktelser från en by” (Ordfront, 2006), slås jag av de kunskaper den här mannen har på så många olika områden.

Samtidigt ger boken en nyckel till fenomenet Greider: det är så här han laddar batterierna.

”Hagen” är en skriven dagbok, en ”blogg” om man så vill, från Västerdalarna. Där, i en av Dala-Flodas byar, Hagen, köpte Göran Greider och hans familj 2003 ett hus. I boken har han samlat sina betraktelser från denna by, under vinjetten Rader från Hagen publicerde i Dala-Demokraten.

I ”Hagen” skildrar Greider sina mödor med att göra det inköpta huset beboeligt och, framför allt, hur han gradvis anlägger en trädgård.

Eftersom jag, från och med vårt husköp i Öregrund 1969, själv har varit med om mycket av det som Greider skildrar, har jag haft ett särskilt nöje av att läsa hans bok. Inte så att allting är lika: vårt hus finns i odlingszon IV, som längs kusten sträcker sig ända upp till Sundsvall, medan Greiders Hagen finns i den betydligt kärvare odlingszon V. Men jag talar om erfarenheter och reaktioner: När Greider berättar om hur han efter att ha jobbat sig svettig tar ett dopp i Västerdalälven, minns jag hur jag i min ungdom i motsvarande situation – vi hade då ännu inte badrum i sommarhuset – skitig och genomsvettig cyklade ner till Tallparken och tog en kall avrivning i havet, faktiskt ibland så sent som i oktober.

Greider skildrar sina olika projekt. Han planterar ett äppelträd. (Sävstaholm förstås. Karln är ju från Sörmland. Men jag har också planterat Sävstaholm.) Han berättar vidare om hur man på olika sätt kan läa sina planteringar för alltför hård vind och om hur man kan utnyttja den solvärme som dröjer sig kvar i berg och sten för att befrämja växtligheten. Också i dessa fall skulle jag kunna dela med mig av egna erfarenheter.

Mellan de olika avsnitten i boken har Greider placerat egna dikter. Som den här:

GÅRD I VÄSTERDALARNA

En gård under skyn,
en gård där tre
generationer gått.
Grödorna. Dieseln. Den sandiga
jorden. Inga pengar
och ibland ett värdelöst liv.
Vinden är de dödas plog.
En gård i en ände av byn:
och all nedärvd plikt,
allt han sått
som inte ska skördas.
Älven tiger vid en huggen skog.
Sol och medeltida fjärilar
på några ängar.
Kring ängsladorna all slyn.
Och en morgon
i gräset som är vått:
glädjens stora kliv.

Ändå tycker jag att jag hittar ännu mer poesi i hans prosa. Som här (fast det just nu är fel årstid):

”Stjärnlös höstkväll, men ändå inte särskilt kall. Mörkret kommer och utplånar de illröda rönnbärsklasarna och den sista ängsvädden som lyser blå i dikesrenen.”

Greiders naturbilder är konkreta: i dem blommar potatisfält, älggräs, gullris, renfana. Och rallarros (som genast får Greider att tänka inte bara på de växter rallarnas framfart förde med sig utan också på de radikala idéer rallarna spred.)

Greiders betraktelser är i mångt och mycket idylliska. Samtidigt är världen aldrig långt borta:

”Tidigt morgon bitti, när bara tranorna är vakna, ska jag stiga upp och skriva ner min artikel om imperialismen.”

Naturen helar, ger oss kraft att gå vidare:

”Att sitta på farstutrappan och betrakta ett regn som tilltar i styrka är att meditera. Den väldiga björken mitt på gårdsplanen vill först inte släppa igenom dropparna, kämpar emot i det längsta, men ger till sist upp: Snart droppar det från alla grenar och björken ser ut som om den slutligen slappnat av. Och under uppehållen viner svalorna fullständigt åsktokiga över gårdsplanen. En flyger rakt in i snickarboden, men vänder mirakulöst på en femöring därinne så vi högljutt kan andas ut.”

Bara i ett par fall är jag av avvikande mening.

Han leker med tanken på en kollektiv trädgårdsutopi, framförd av en ung ABFare i Stockholm. Själv tror jag att det här att anlägga och gradvis forma en trädgård är en djupt individualistisk gärning – men det handlar inte om den sortens individualism som hotar andras intressen.

Och sen tycker jag, i motsats till Greider, inte om petunior.

Läs och gläds åt texterna i ”Hagen” – som verkligen inte blir sämre av de illustrationer den har försetts med; konstnären, Torsten Dahl, dog 1967, så Dahls teckningar är inte gjorda för den här boken, men de är kongeniala.

***

Ordfronts lokalförening i Uppsala fick nyligen ny styrelse, i vilken jag ingår. Vårt första arrangemang blir en kväll med Göran Greider. Utgångspunkten är förstås boken ”Hagen” och rubriken ”Vad ska vi med naturen till?”.

Samtalsledare blir deckarförfattaren, till för inte så länge sen trädgårdsmästaren Kjell Eriksson, ny ordförande för Ordfront i Uppsala.

Plats och tid: Missionskyrkan, måndagen den 15 maj klockan 19.00. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Jag ska själv försöka vara med på åtminstone en del av det här mötet, även om det blir knepigt. Samtidigt pågår nämligen i Missionskyrkan folkrörelsearkivets årsmöte, som avslutas med konstituerande sammanträde för den nyvalda styrelsen; jag är, via kulturnämnden, Uppsala kommuns representant där.

***

Tisdagen den 16 maj anordnar Ordfront tillsammans med ABF en informationskväll om World Social Forum och rörelsen ”Läs, spar och res”. Tanken är, att så många som möjligt ska kunna delta i nästa stora WSF-sammankomst i Kenya i januari 2007. Plats och tid: ABF, Bredgränd 14, Uppsala, klockan 19.00.

Om nobelfester

När min dotter Kerstin på sin blogg – länk finns här intill – i samband med nobelfesten 2005 berättade, att hon och hennes man på nobeldagen brukar ordna en egen nobelmiddag hemma hos sig, skrev jag en kommentar om mina egna erfarenheter i genren. Eftersom jag just har skrivit om Ebba Witt-Brattström (och även Horace Engdahl), passar jag på att återpublicera den här:

Jag är egentligen ingen vän av stora tillställningar; jag föredrar vida ett intressant och personligt samtal med en enda person eller några få vänner. Vissa sammanhang har jag försökt att hålla mig ifrån – så till exempel gick jag inte på någon enda kungamiddag under alla år då mamma Birgitta var statsråd.

Men när hon blev talman, insåg jag, att nu var det klippt. Eftersom det inte skulle falla mig in att gå i lånta kläder, köpte jag den kompletta utstyrsel som fordrades: frack, smoking, lackskor och hela baletten.

Din mor tycker att jag klär i frack. Själv har jag då och då skojat med min påtvingade roll, bland annat – till arbetskamraternas stora jubel – agerat julbock i frack, med färggranna julgranskulor i grenen, på partiexpeditionens julfest.

I åtta år deltog vi i nobelprisutdelningen i Konserthuset och på den efterföljande festen i Blå hallen och Gyllene salen (samt på den slottsmiddag kungen dagen därpå ger för nobelpristagarna).

I Konserthuset har talmannen med make plats på första raden, med full utsikt över pingvinberget. Uttrycket har jag lånat av Christina Magnusson, prinsessan Christina, som är ett bevis på att även medlemmar av kungafamiljen k a n besitta humor, distans och förnuft. Hon och hennes man satt alltid till höger om oss. Till vänster om oss satt enligt placeringsreglerna statsministerparet. Göran Persson väckte vid ett tillfälle uppseende genom att sätta sig till höger om sin dåvarande hustru. Han ville nämligen sitta och prata med mig.

Konserthusceremonin är fin. Inte minst gäller detta den inramande musiken. (En klasskamrat från gymnasieåren i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, Eje Karlsson, senare Kaufeldt, var för övrigt försteflöjtist i Filharmonikerna under många år. Han kommer från en sossefamilj i Essvik, Njurunda, men hans farfar startade som kilbomskommunist.)

Prismotiveringarna är för det mesta intressanta. Dock hör jag till dem som gärna såg ekonomipriset avskaffat. Jag ansluter mig gärna till DPAs Thomas Borchert, som i dagens DN föreslår, att det, om det ändå inte avskaffas, kunde tilldelas drottning Silvia – hans motivering är att man då i Tyskland kunde sätta rubriken “Tyskland får Nobelpriset”.

Själv har jag alltid varit mest intresserad av vem som skulle få litteraturpriset. Jag tycker att årets pristagare, Harold Pinter, är väl värd utmärkelsen. Mot bakgrund av den politiska häxjakt DN, Expressen med flera har bedrivit mot honom, var jag mycket nöjd med Per Wästbergs stronga prismotivering. Vi tackade för övrigt Horace Engdahl för att han rakryggat har stått upp för Pinter, inte minst för hans filmade nobelföreläsning, när vi pratades vid under nobelmottagningen på Nordiska museet i fredags. (Den som är intresserad av hur jag ser på USA, kan kolla in mina kommentarer till vietnambombningarna i december 1972 på Bos blogg.)

Nobelfesterna är på många sätt storstilade. Miljön är fantastisk. Maten och dryckerna är för det mesta utsökta och underhållningen kultiverad. Allmänna sången och Phontrattarne upplevde vi förresten live tidigare i höst, när Allmänna sången hade sin fina jubileumscaprice; på den efterföljande festen på slottet samtalade jag tvärs över bordet med gästartisten Sven Wollter om arbetarsånger och annan politisk musik.

Jag gör den här utvikningen för att illustrera ett av problemen med stora officiella middagar, om än med aldrig så god mat och underhållning: Ska kvällen kännas helt lyckad, måste man ha turen att – helst på båda sidor – ha damer, som det känns meningsfullt att prata med. Jag kan konsten att konversera, men det hjälper inte, om man vid sin sida råkar få någon som man aldrig någonsin i normala fall skulle komma på tanken att umgås med. Det har hänt mig, men jag vill inte vara indiskret nog att nämna någon vid namn. (Birgitta har ju genom sin position alltid fått någon av nobelpristagarna till bordet – och vid kungamiddagen dan därpå ytterligare en.) Men naturligtvis tilldelar slumpen en ibland också intressanta bordsdamer. Ett år hade jag till exempel som bordsdam dåvarande norska kulturministern Anne Enger Lahnstein, ledare för Senterpartiet och mest känd som “nejdrottningen” under den norska EU-medlemskapsomröstningen. När jag berättade, att jag själv var nej-anhängare och, genom mitt jobb som nordisk och baltisk sekreterare på partistyrelsen, kände stora delar av Arbeiderpartiets ledning, uppstod kontakt. Jag drev under vår middagskonversation stenhårt ståndpunkten, att Senterpartiet politiskt hade mycket mer gemensamt med Arbeiderpartiet än med de borgerliga partier de satt med i regeringen, och hon var faktiskt inte helt avvisande.

Nu har Senterpartiet sen länge en annan ordförande.

Men Senterpartiet sitter i regeringen tillsammans med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti.

Kommentar av Enn Kokk — 2005-12-11 15:08 #

Majakovskijs ”För full hals”

I Melodikrysset i P4 i morse spelades Nynningen med Vladimir Majakovsjis ”För full hals” (svensk text och musik Bertil Goldberg). LPn, som jag tyckte var en höjdare, inte minst musikaliskt, kom ut 1973 och hette just ”För full hals” (MNW 38 P) – den utgavs sen (1994) också som CD (MNWCD 38).

Här är texten:

FÖR FULL HALS
Svensk text och musik: Bertil Goldberg, 1973
Rysk originaltext: Vladimir Majakovskij

Mina skriverier är inte fjäsk eller smicker,
å inte fan vill jag skrämma upp tanter eller flicker,
nej, mina strofer är trupper som paraderar
å själv går jag framför fronten och inspekterar.

För full hals, för full hals…

Gjutna i bly, beredda att strida
i stram givakt står dikterna sida vid sida
vartenda ord skänker jag med varma händer
till er proletärer i alla länder.

För full hals, för full hals…

Vi slog upp varenda en av Marx´ alla böcker,
som man slår upp fönsterluckor,
men utan att läsa förstod vi ändå,
vad vi skulle bekämpa och vem vi skulle bånka och slå.

För full hals, för full hals…

Den som är fiende till arbetarklassen,
är, för alltid, också fiende till mig,
till den röda fanan drogs vi, i massor,
av dagar av hunger och år av slit.

För full hals, för full hals…

Dom belönas med stålar och popularitet,
för att föra ut sin förljugenhet,
men jag är ärligt talat inte ute efter klöver,
en nytvättad skjorta är allt vad jag behöver.

För full hals, för full hals…

Jag skiter i dom ädla statyerna i brons,
jag ger fullkommligt fan i marmorns slippriga konst,
det enda monument som passar vår tid,
är socialismen, härdad i strid.

För full hals, för full hals…

Melodikrysset

Sen årtionden tillbaka löser jag på lördagsförmiddagarna Melodikrysset. Jag klarar det praktiskt taget alltid. Men jag skickar aldrig in lösningen till radion; det här är bara ett rent personligt nöje.

Det roliga med Melodikrysset är att det fordrar musikalisk bredd hos lyssnaren/lösaren för att han eller hon ska lyckas. Möjligen kan man anmärka på att det alltför sällan innehåller inslag med klassisk musik och jazz.

I dag förekom två tecknade filmer, Pointer Sisters, en Olle Adolphson-låt, Marschen över Drina, Ålefiskarns vals och ett par musikaler. Det svåraste för mig, gamle man, var förnamnet på den kvinnliga artist som sjunger ”Right here, right now”. Med hjälp av de bokstäver jag hade kunde jag lista ut, att namnet skulle vara Agnes. Vilket också visade sig vara korrekt, när jag kontrollerade på Google.

Familjen vet redan, att man inte får störa mig, till exempel ringa, under Melodikrysset. Ni övriga meddelas på detta sätt.

***

Om du söker rätt svar på senaste Melodikrysset men har hamnat här genom Google, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Livet är att läsa och skriva

Livet är naturligtvis mycket mer än att läsa och skriva.

Men allt sedan jag vid tre års ålder lärde mig läsa, har jag läst, läst och läst. Och i ganska unga år började jag också skriva. Från folkskoletiden i Nylands skola (i dåvarande Njurunda kommun, nära Juniskär där vi bodde) minns jag att jag av vitt omslagspapper tillverkade mina första tidningar, av tekniska skäl bara i ett enda exemplar som kamraterna fick läsa: berättelser, serier, korsord, allt färglagt med färgkritor, bladen hophäftade med sytråd.

Efter att ha varit en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare värvades jag att bli ombud för gamla Folket i Bild i Juniskär med omnejd. Jag sålde 25-30 exemplar i veckan – snart också FiBs folkböcker – till murare, fabriksarbetare, bondmoror, min lärare, och FiB blev i mitt hjärta tidningarnas tidning (och är så än i dag).

Samtidigt läste jag alla de serietidningar som dök upp under 1950-talet. Under en skolresa till Stockholm mellan femte och sjätte klass köpte jag på tåget Alla Tiders Seriejournal, som jag sen blev trogen läsare av. Den var, även med den tidens mått, ganska taffligt gjord, och jag började bombardera redaktören, som, inspirerad av en av tidningens serier, Kapten Marvel, kallade sig Kapten Curth, med förslag om förändringar av tidningen. Jag var mycket framgångsrik; mina förslag genomfördes ett efter ett: Tidningen började tryckas i fyrfärg. Den fick en samlarserie. Serierna fick fasta, tecknade vinjetter. Som tack för mina insatser fick jag en bok om en ung boxare, Dan Åbergs ”Med guld i nävarna”, utgiven av förlaget Hansa, som också gav ut Alla Tiders Seriejournal. Många år därefter gick det upp för mig, att den Kapten Curth jag hade bistått var identisk med Curth Hson, mer känd från publikationer som Kavalkad, Pin Up, Paris Hollywood, Top Hat, Cocktail och Piff. Historien om allt detta har jag också berättat för Thomas Storn, som återger den i ”Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt seriearkiv” (Seriefrämjandet, 2005).

Under gymnasieåren ändrades förstås inriktningen på mitt läsande och skrivande, och när jag hösten 1959 kom till Uppsala för att plugga, var jag inställd på att ta mig in på de kultur- och debattsidor jag läste. Jag fick in artiklar i Arbetaren och på Dagens Nyheters kultursida. Jag blev redaktör för socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas och skrev där inte bara om politik utan också om kultur. Det förde mig vidare till Stockholms-Tidningens kultursidor (där Göran O Eriksson och Thomas von Vegesack huserade), till Arbetarbladets kultursida (vars redaktör var Jacob Branting) och till Aftonbladets kultursidor (över vilka Karl Vennberg basade; snart kom också Jacob Branting dit). Jag skrev omväxlande debattartiklar och bokrecensioner. I Aftonbladet skrev jag mycket om ny musik – bland annat introducerade jag, på Karl Vennberg begäran, Phil Ochs i Sverige. Oftast skrev jag dock anonymt för avdelningen Innerspalten.

Det här gjorde att jag i mitten av 1960-talet av Herbert Söderström värvades som ledarskribent till Örebro-Kuriren, först som sommarvikarie, sen som inhoppare då och då. Det tredje och sista året erbjöds jag att efterträda Herbert som chefredaktör men avböjde, eftersom min sambo – Birgitta Dahl – hade en internationell inriktning i sin dåtida yrkesverksamhet och det inte fanns något lämpligt sådant jobb åt henne i Örebro.

Nästa steg, från 1 januari 1968, blev jobb som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Från det jobbet klev jag vidare till chefredaktörskapet på Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till ett familjemagasin. På AiP blev jag kvar i nio år.

Mer om detta finns att läsa ovan under Om Enn Kokk. Om Aktuellt i politiken, också om hur denna publicistiska bana slutade, kan man läsa mer under Memoarer.

Därefter har jag gjort mer partipolitiska insatser men också mött längtan efter att skriva genom att publicera en rad böcker och småskrifter. (De finns förtecknade under Om Enn Kokk.)

– Pappa, kan du inte bli journalist igen?, sa min dotter Kerstin någon tid efter det att jag hade lämnat Aktuellt i politiken för att biträda partisekreterare Bo Toresson i dennes kansli. Jag argumenterade för mitt byte av jobb, men innerst inne var jag väl av samma mening som dottern. Så när friheten skymtade efter pensioneringen efter valet 2002, hade jag avsikten att börja skriva igen. Inte längre för brödfödan men av lust.

Redan dess förinnan fann jag, att det var lättare sagt än gjort att få in material i tidningarna, också sådana där jag en gång i världen praktiskt taget aldrig blev refuserad. DN Debatt tog aldrig in den replik till mina kritiker jag hade skrivit efter den våldsamma storm min bok om IB, ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (Hjalmarson & Högberg, 2001) förorsakade, och tidningens kulturdel nobbade senare en artikel i samma ämne. Jag försökte förgäves få in korta texter på DNs respektive Aftonbladets kultursidor. Och så vidare. Under EMU-valrörelsen 2003, då jag ingick i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU, vägrade till och med min gamla tidning Aktuellt i Politiken att publicera ett kritiskt inlägg från min sida.

Jag tror inte jag skriver sämre än när jag lätt fick in artiklar i alla större svenska tidningar jag sände material till. Varför det är så här i dag kan man spekulera om. Kanske har mina år på socialdemokratiska partistyrelsen gett mig en politrukstämpel i pannan. Å andra sidan kan ingen som har läst min inledande uppsats, ”Vart tog den där elden vägen?”, i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) på allvar tro, att jag inte kan tänka självständigt eller går i någons ledband.

Antalet tidningar (och därmed kultur- och debattsidor) har påtagligt minskat sen 1960- och 1970-talen, när jag härjade i spalterna. Jag upplever också flera av dagens kulturredaktioner som slutna kotterier för inbördes beundran. Och DNs debattavdelning lider av maktens arrogans.

Jag är i dag en ekonomiskt oberoende person med hygglig pension; jag är inte längre – som under studentåren – beroende av extrainkomster av det jag lyckas få in i tidningarna. Men jag har kvar min lust att skriva.

Under det senaste året har jag lockats att skriva allt mera på min dotter Kerstins och hennes mans, Bos, bloggar – länkar finns vidare från denna sida. Jag har förbluffats av att så många, både kända och okända, genom sökmotorer som Google har hittat mina inlägg och sänt kommentarer (oftast dock direkt till mig). En del relativt unga människor har skrivit att jag borde skaffa mig en egen blogg.

Gjort alltså.

Från och med nu går texter ur mitt huvud via fingrarna och tangentbordet rakt ut i cyberrymden.

Ni som nås av detta är välkomna att delta i det samtal, som påbörjas från och med nu