Melodikrysset nummer 50 2016

Livet har sina kast. I går var Birgitta och jag i Stockholm på begravning – jag ska separat skriva om den – och i dag är det åter dags för Melodikrysset.

Vid begravningen, som var kyrklig, förekom psalmer men också musik av Frank Zappa, så jag tror nog att vår begravne vän, om han nu omfattas av det eviga liv han men inte jag trodde/tror på, har förståelse för att jag inte överger en kär lördagsvana, och jag försöker då inte försvara mig med att en av dagens ljudillustrationer var den gamla psalmen ”Hosianna Davids son”.

Dessutom förekom det, helt naturligt eftersom ju julen också har många gamla kristna rötter, ganska mycket annat som innehöll anknytningar till det religiösa arvet. Ta som exempel ”Sankta Lucia”, den som börjar ”Natten går tunga fjät”. I dag hörde vi den på italienska med Tetra, men vem av oss alla som förr eller i dag har gått igenom den svenska skolan kan inte melodin och åtminstone delar av texten utantill.

Julkrysset började med ”Juletid”, en duett med Carola Häggkvist och Christer Sjögren. Den här sången är i och för sig inte oäven, men jag har av lite olika skäl lite svårt för de båda som sjöng.

Man kan knappast hävda, att Kurt Olsson sjöng bättre, men det kändes befriande och roligt att krysset sen avslutades med hans version av ”Bella Notte”.

Oerhört mycket i det här krysset var säkert känt för de flesta av lyssnarna, men även om jag inte mindes just ”I Saw Three Ships”, har jag hört Sting så pass mycket, att jag genast kunde identifiera sångaren.

Och att lista ut att ”Frosty the Snowman” handlar om en snögubbe var ju heller inte särskilt svårt.

Jag har följt Paul Simon och hans mångårige partner Art Garfunkel nästan sen begynnelsen, så att känna igen den senare i ”Oh Come All Ye Faithful” var inte svårt.

Men sen var det, som sig bör, väldigt mycket barnanknutet material i det här julkrysset.

Felix Körling förekom till och med två gånger. Både ”Nej se det snöar” och ”Tomtegubbe(n som hade snuva)” har jag sjungit allt sedan min egen skoltid.

Och otaliga är också de generationer av barn som har sjungit, ibland tip-tappat i ”Tomtarnas julnatt”, den där man mitt i julens natt kan få höra steg, som går till ett utplacerat grötfat.

Också vi som gick i skolan på 1940-och 1950-talen förknippar nog ”Tre pepparkaksgubbar” främst med Alice Tegnér, som skrev musiken. Men texten skrevs av Astrid Gullstrand.

Och så var det då bara Alf Prøysens ”Mössens julafton”, på norska ”Musevisa”, kvar. Den kom ursprungligen ut i Norge inför julen 1946 och har sen getts ut också här i Sverige i många olika upplagor och med genom åren växlande illustratörer. Den spelades in på skiva av Ulf Peder Olrog, men melodin är traditionell. Både ”Mössens julafton” och samme Prøysens ”Byn som glömde att det var jul” har använts som sångläsning i vår familj inför julklappsutdelningen.

Må julens stjärna lysa upp även ert hem, och om ni inte vill mata just mössen, så ge åtminstone småfåglarna något att äta sig mätta på! Och en hjärtans god jul till er alla, kära läsare!

Halldór Kiljan Laxness värd att läsa och återutge

I förmiddags blev jag uppringd av en man, som höll på att tonsätta en sångtext han hade hittat i Halldór Laxness’ roman ”Salka Valka”. Uppenbarligen kände han till mitt långvariga intresse för Laxness, och nu undrade han om jag visste, hur det det förhöll sig med rättigheterna. Det var inte så lätt att svara på, eftersom jag för egen del läste ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild i början av 1950-talet.

Men min spontana gissning var att det inte rörde sig om något av Laxness själv för ändamålet diktat utan någon isländsk psalm eller andlig sång, och när jag sedan plockade fram mitt bokexemplar av ”Salka Valka” och såg mer av samma sort, kom jag fram till att det här nog var en gammal Frälsis-sång.

* * *

I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer. Jag var FiB-ombud på den tiden. Långt senare kom jag faktiskt att använda Eric Palmquist som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s).

1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.

1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var vid det laget ombud också för FiBs folkböcker och sålde boken. Det här är första delen av en tetralogi, ”Heimsljós”, de 1937-1938 publicerade delarna ”Ljos heimsins” och ”Höll sommarlandsins”. Den svenska översättningen var gjord av Rannveig och Peter Hallberg.

Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var det på den tiden KF-ägda Rabén & Sjögren.

I min bokhylla har jag också:

”Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), översättning Rannveig och Peter Hallberg (”Hus skaldsins”, 1939, + ”Fegurd himinsins”, 1940).

”Land till salu” (1952 utgiven u7ndr titeln ”Atomstationen”, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), översättning Rannveig och Peter Hallberg
(”Atómstödin”, 1947).

strong>Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Salka Valka”, 1931-1932).

Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Gerpla”, 1952).

”Islands klocka” (1955), i original ”Íslandsklukkan” (1941-1946), översättning Peter Hallberg.

”Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967), i original ”Brekkukotsannál”, översättning Ingegerd Fries.

Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare några få böcker av Laxness (1906-1991).

1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert. Den är hämtad ur novellsamlingen ”Fotaták manna” (Människors steg), 1933. Peter Hallberg har gjort översättningen.

Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka” (1948), fortfarande i Peter Hallbergs översättning, men nu med den isländska originaltexten, ”Íslandsklukkan” (1941), i samma volym.

Och 2011 utgav Leopard förlag ”Fria män”, översättning Inge Knutsson (”Sjálfstætt fólk” (1934-1935).

Jag vet att det finns fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.

Norstedts har ju sedan slukat Rabén & Sjögren (inklusive alltså dess forna vuxeunutgivningsdel).

Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie. Vore det inte dags för en egen klassikerserie, bland annat med de nobelpristagare som finns i förlagets och ingående förlags backlist? Jag talar alltså om en klassikerserie, där de ingående titlarna ständigt hålls i lager och vid behov nytrycks.

Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare och andra klassiker som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.

* * *

Mycket senare i livet än under det 1950-tal, då jag var FiB-ombud och började läsa Laxness har jag kommit att göra oerhört många resor till Ísland, vars både natur och kultur fascinerar mig. En gång har jag under en guidad tur med buss också passerat Laxness’ hem: fått det utpekat men inte besökt det.

Litauen: Partiet för bönder och gröna samt Socialdemokraterna bildar en regering, i huvudsak bestående av experter utan partitillhörighet

Lietuvos valstičių ir žaliųjų sajunga (Litauens union av bönder och gröna), som vann valet och blev regeringsbildande parti i Litauen, har ingått koalition med Lietuvos socialdemokratų partija (Litauens socialdemokratiska parti), som ledde den förra regeringen, men den nya regering som just har tillträtt innehåller bara fyra medlemmar med uttalad partipolitisk tillhörighet: Dels premiärministern, Saulius Skvernelis, och jordbruksministern, Bronius Markauskas, som företräder unionen av bönder och gröna, dels två socialdemokrater, ekonomiminister Mindaugas Sinkevičius och utrikesminister Linas Antanas Linkevičius – den senare hade samma post i den förra regeringen.

Övriga betecknas alla som oberoende:
Liana Ruokytė-Jonsson, kulturminister – skådespelerska, översättare, diplomat med kulturuppdrag
Jurgita Petrauskienė, utbildnings- och vetenskapsminister – direktör för ett center för finansiering av forskning och högre utbildning
Žygimantas Vaičiūnas, energiminister – tidigare Litauens energiattaché i Bryssel
Kęstutis Navickas, miljöminister – med bakgrund som ordförande i en sammanslutning av miljöorganisationer
Vilius Šapoka, finansminister – tidigare på den litauiska Centralbanken
Aurelijus Veryga, hälsominister – professor i biomedicin
Eimutis Misiūnas, inrikeminister – domare
Milda Vainiutė, justitieminister – professor i juridik
Raimondas Karoblis, försvarsminister – diplomat, var vice utrikesminister i den förra, av Socialdemokraterna ledda regeringen
Linas Kukuraitis, socialförsäkrings- och arbetsmarknadsminister – med bakgrund i katolska kyrkans Caritas
Rokas Masiulis, transport- och kommunikationsminister – ekonom

Tre av statsråden – kuylturministern, utbildnings- och vetenskapsministern samt justitieministern – är kvinnor.

Bara tre av medlemmarna i den nya regeringen (om man räknar med också försvarsministern) har alltså anknytning till Socialdemokraterna, som ju i valet en smula oförskyllt fick lida för främst en populistisk koalitionspartners fadäser. Uppenbart är den här expertbetonade regeringen tänkt som ett sätt att tvätta bort stämpeln av fifflande politiker.

Regeringsprogrammet fokuserar på hållbar utveckling men innehåller, men också en rad sociala frågor – stöd till barnfamiljer, barns rättigheter, åtgärder mot våld, minskad tillgång till alkohol och tobak – prioriteras. Korruption ska aktivt bekämpas.

Konservativa och liberala partier fanns bland dem som röstade mot den nya regeringen och dess program, medan andra partier utanför regeringskoalitionen var för eller delade.

Ísland: Ingen ny regering i sikte

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent
 
Sen dess har försök gjorts att bilda en regering, hittills förgäves. En majoritetsregering fordrar deltagande av partier mellan vilka det finns så stora politiska motsättningar, att det inte har gått att hitta för alla tänkbara deltagare godtagbara kompromisser. Ledarna för Självständighetspartiet, Vänsterpartiet – de gröna och Piratpartiet har prövat olika partikombinationer, och nu senast har Piratpartiets ledare Birgitta Jónsdóttir misslyckats – bland annat har avståndet mellan den växande Gröna vänstern och de två liberala partierna visat sig vara för stort.

Presidenten har i detta läge avstått från att utse någon ny regeringsbildare och förutsätter i stället mer informella samtal och kontakter mellan partierna i Alltinget.

Men han kan nu också tänka sig, att den nya regeringen blir en minoritetsregering, som tolereras av en majoritet i Alltinget. En sådan regering skulle i så fall, beroende på vad det är för fråga, söka lite olika parlamentariskt stöd. Men den skulle ändå komma att leva ett farligt liv: Retar den upp alltför många, kan den bli fälld.

Det här betyder att det nog kommer att dröja till efter nyår innan Ísland får en ny regering.

Birgitta Dahl på Stadsbiblioteket i Uppsala

I kväll, måndagen den 12 december klockan 18.00-19.30, berättar Birgitta Dahl i ett samtal med Lisa Pelling om sina nyutkomna memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss 2016). Samtalet äger rum i Mallasalen på Stadsbiblioteket, Svartbäcksgatan 19.

Det kommer att vara möjligt att köpa boken i samband med mötet, också, om man önskar, få den signerad.

* * *

Trots att det är ganska nära jul, kom det mycket folk. En del av dem gamla partivänner; andra var sådana som via affischen på bibliotekets anslagstavla hade lockats gå och lyssna på Birgitta, sen årtionden ju en mycket välkänd uppsalaprofil.

Lisa Pelling, som samtalade med och ställde frågor till Birgitta, gjorde en mycket fin insats. Hon har ju inte bara känt Birgitta sen barnsben och den politiska vägen – det visade sig, att hon dessutom hade läst Birgittas bok mycket noggrant, och hon var alldeles rätt person att ställa de relevanta frågorna. Samtalet flöt ledigt och tog så lång tid, att det möjligen blev för kort tid för publiken att ställa frågor. Men också publikfrågorna var intressanta och relevanta.

Sen blev det bokförsäljning och signering – det kom till och med några gamla vänner som redan hade köpt boken i bokhandeln och nu ville att Birgitta skulle skriva i deras exemplar.

Också jag mötte och talade med gamla vänner. Jag satte mig bredvid min gamla arbetskamrat Gunilla Banks, och framför mig satt mina gamla kompisar från laboremustiden, Sven-Olov Larsson och Irma Ridbäck.

Några av våra gamla bekanta undrade, om inte jag, gamle proffsskribent, hade hjälpt Birgitta med att skriva boken, men detta dementerade jag med kraft. Jag fick visserligen läsa ett tidigt utkast, men Birgittas memoarer är hennes eget verk, formulerat och skrivet av henne själv.

Adventskaffe och nobelmiddag

I lördags var vi som är medlemmar i Svartbäckens socialdemokratiska förening bjudna på adventskaffe hemma hos Jimmy och Margareta Mattsson. Deras lägenhet ligger en ganska kort bit från vår. Vi känner dem sen mycket lång tid tillbaka. Numera är de liksom vi pensionärer. Margareta har jobbat på Vårdcentralen i vår stadsdel, och Jimmy, som när vi lärde känna honom var byggnadsarbetare, har sedan drivit en egen byggfirma, som han nu har överlåtit till en annan person. Också våra och deras barn har känt varann – vår Matti och deras Cecilia (också med i lördags) var en gång i världen med om att starta en SSU-klubb på högstadiet i vår stadsdel. Med i SSU var också till exempel Kjell Jernbergs barn – jag nämner det, eftersom Kjell satt mitt emot mig vid det här adventskaffet.

Bredvid Kjell satt hans fru, Anita Berger, som jag kom att tala med om forna tider, om hur hon var med i en studiecirkel som jag ledde hemma hos oss, om en väldig aktivitet med många deltagare och utställning av skolbarns teckningar på Tunet vid torget i stadsdelen, om hur vi lyckades arrangera en lokal Första maj-demonstration med efterföljande opinionsmöte tillsammans med Villaägarföreningen och Kolonistföreningen – folk därifrån, som aldrig hade setts i någon vanlig Första maj-demonstration, gick med, så också barn som ledde cyklar, ja till och med hundar. Bakgrunden till det här var det gemensamma motståndet mot civilflyg på Ärna. I påföljande val fick (S) en historiskt hög röstandel i vår stadsdel. Vi lockade också människor med olika intressen och i olika åldrar till föreningen genom att ha en ganska bred aktivitet: Jag själv gjorde till exempel program om politisk musik i ganska vid mening, vi hade författarmöte med Elsie Johansson och så vidare.

Det här samtalet var inte bara en nostalgitripp utan föranlett av att vi tidigare hade haft en liten diskussion om vår förenings budget, generande liten i akivitetsdelen, tyckte några av oss, om man vill nå fler än styrelsen och de närmast sörjande, många i allt högre åldrar. Ska vi fortsätta så här, kommer socialdemokratin att dö, bokstavligen.

Sen skyndade jag och särskilt hustrun (hon är numera mycket snabbare än jag) hem för att inte missa TV-utsändningen av hela nobelgalan, från prisutdelningen till banketten.

Ett par av pristagarna gjorde i sina tacktal intressanta politiska markeringar, och i det mycket fina musikaliska framträdandet under banketten med Martin Fröst och Magnus Lindgren som solister förekom också klezmer, vilket ju var i samklang med det en av pristagarna berättade om sin delvis dansk/judiska familjs historia.

Bob Dylans tacktal lästes upp av USAs ambassadör i Sverige, Azita Raji, och bar vittnesbörd om att Dylan hade förstått innebörden av den här belöningen. När sedan en av de andra pristagarna i en direktsänd intervju i TV vittnade om att han älskade Dylan, slog det mig att han liksom många av de aderton ju är i åldrar, där många har vuxit upp med Bob Dylan och hans låtar, minns deras melodier och kan textrader utantill.

Jag har hört Ane Brun live och har skivor med henne i min samling, men jag tror hon förlåter mig, när jag säger, att av all den förnämliga musik som förekom i så väl Konserthuset som under nobelmiddagen Patti Smiths lite skakiga version av ”A Hard Rain’s Gonna Fall” gick rakt in i hjärtat. Inte bara i mitt utan också konserthuspublikens – hon vann våra hjärtan genom att visa att hon bland alla dessa inbjudna högdjur var nervös. Men de här i frack och långklänning utstyrda och juvel- och ordensprydda människorna visade sig även de vara människor, många av dem säkert själva gamla fans till både Bob Dylan och Patti Smith.

I TV såg man kulturminister Alice Bah Kuhnke torka bort en tår ur ögonvrån.

Det gjorde jag också hemma i TV-fåtöljen.

Danmark: Socialdemokratiet ensamt lika stort som de tre borgerliga regeringspartierna tillsammans

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 11 december publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 28,1 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Alternativet 6,1 procent
Venstre 17,8 procent
Dansk Folkeparti 17,3 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,6 procent

Det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige får i den här mätningen ett stöd under den danska tvåprocentsspärren. Socialdemokratiets stöd är fortsatt högt – partiet skulle ensamt, om det här vore ett valresultat, få lika många mandat som de tre regeringspartierna tillsammans. Enligt danska analyser har Socialdemokratiet lyckats ta en del väljare från Dansk Folkeparti, som ju har backat sen valet.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, visar då följande resultat:

Socialdemokratiet 28,0 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 6,2 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 16,3 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 1,8 procent

Norge: Arbeiderpartiet kraftigt upp, Høyre och liberala Venstre markant ner

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norfaktas opinionsmätning för Nationen och Klassekampen gjordes 6-7 december och publicerades den 10 december.

Høyre 21,6 procent (- 3,3 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,1 procent (- 0,1)
Venstre 2,7 procent (- 3,3)
Kristelig Folkeparti 5,2 procent (+ 0,3)
Senterpartiet 7,3 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 38,7 procent (+ 4,1)
Sosialistisk Venstreparti 5,1 procent (+ 1,0)
Rødt 1,5 procent (- 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 2,3 procent (+ 0,5)

Enligt den här mätningen har både Høyre och den blå-blå regeringens stödparti i Stortinget Venstre gjort stora väljartapp.

Och Miljøpartiet De Grønne ligger fortsatt under spärren.

Den stora vinnaren i den här mätningen är det ledande oppositionspartiet Arbeiderpartiet. Men också dess allierade SP och SV ökar.

Molly Johnson är död – må blåa fjärilar och gula orkidéer finnas på hennes grav

Molly Johnson (född den 24 januari 1934) dog den 29 november 2016.

Bland de närmast sörjande i dödsannonsen hittar man bland andra Tilda Maria, rimligen med efternamnet Forselius – de samarbetade om ”Mormorsboken” (1977, ny utvidgad upplaga 1989). De här båda samarbetade också om ”Morbror Anders” (1984).

Vem var Molly Johnson undrar säkert många i dag. Hon debuterade 1955 med kortromanen ”Pansarkryssaren” – själv har jag den i en pocketutgåva, utgiven 1979 av Rabén & Sjögren. Men jag fick den i gåva av henne 1983 med dedikationen ”till Enn Kokk med varmt tack från Molly Johnson i maj 1983″. Skälet var att jag hade kontaktat henne och bett henne om en novell till Aktuellt i politiken (s), som jag på den tiden redigerade i gamla Folket i Bilds anda.

Förr i världen förekom hon ganska ofta med noveller i Vi, Folket i Bild och fackförbundspressen, och även om hennes samlade produktion av böcker var ganska liten är hon värd att bli hågkommen, gärna också återutgiven.

Hon blev uppenbart glad över att bli kontaktad om ett litterärt bidrag och sände över ett par för påseende. Jag antog dem på fläcken och publicerade dem, illustrerade av Bo Mossberg, båda i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1983 (den 21 november). Den första hade titeln ”Orkidéridån”. Den andra, ”Kattfan”, knyter an till miljön i den ovan nämnda ”Mormorsboken”.

I dag skulle en författare av Molly Johnsons typ ha mycket stora svårigheter med att få sina böcker förlagda, och var hittar man tidskrifter som publicerar noveller av det nämnda slaget, dessutom illustrerade av kongeniala illustratörer?

Melodikrysset nummer 49 2016

Jag är fortfarande frisk och har alltså börjat rännandet (nå ja) ute på stan för att köpa årets julklappar. Fast i går ägnade jag lång tid, dock förgäves, åt att på fyra olika ställen i city försöka köpa ny färgkassett till min skrivare. Butiken där jag normalt brukar handla det här har nämligen flyttat ut från centrum, där jag föredrar att handla, eftersom vi i den här familjen varken har bil eller körkort.

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Men ”Världens lyckligaste tjej” med Lotta Engberg hör väl inte till det jag brukar lyssna på.

Och Lena Phs ”Det gör ont” hade Eldeman i dag lyckats konstra till i en karaokeversion.

”Två av oss” med X-models (Efva Attling med flera) från 1981 tog det lite tid att komma i håg igen.

Annat från den tiden har desto bättre fastnat i musikminnet. ”YMCA” med Village People 1978 är ett exempel. Jag kommer också i håg att det gjordes en svensk version med namnet ”RFSU”.

Och jag har heller inga svårigheter med att minnas Baccara med ”Yes Sir, I Can Boogie” eller M A Numminens ganska underbara tolkning av den.

Den engelske sångaren Cat Stevens, även känd som Yusuf Islam men egentligen med namnet Stephen Demetre Georgiou – pappan var grek och mamman svenska – må i mina ögon vara religiöst knäpp, men som hitmakare var han suverän. ”Another Saturday Night” är ett exempel.

Det är inget fel på svenska Grymlings – Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors med flera – heller. 1990 gjorde de ”Mitt bästa för dig”.

Och så förbannat gammal som jag är minns jag från forntidens radio mycket väl den fantastiska sångerskan Yma Sumac, främst förknippad med Peru men också med andra rötter.

Mer geografi: I en av dagens dubbelfrågor ville Anders Eldeman veta, vad invånarna i de två städer som vi förknippar med låtarna som spelades kallas. Vi fick höra Lasse Dahlquists ”Välkommen till Göteborg”, så där skriver vi väl göteborgare. Och den andra var väl ”Vita rosor från Aten”, så där bör svaret bli atenare.

Och så måste ju Björn och Benny få vara med på ett hörn, så varför inte någonting ur ”Chess”?

Anders Eldeman verkar vara en riktig James Bond-fan, och när det gäller agent 007 finns det ju otaliga filmer och låtar och skådespelare att använda i krysset. I dag fick vi höra Gladys Knight sjunga i bondfilmen ”Licence To Kill” (”Tid för hämnd”). Men här skulle vi kunna vem som spelade Bond. Jo, Timothy Dalton.

Snart är det ju jul, så då passar det väl bra att avsluta med en låt ur julaftonens Disney-kavalkad: Vi fick höra ”Hej-hå” (”High Ho”) ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, gjord mitt födelseår, 1937. Där går dvärgarna sjungande till gruvan. Och inte blev det här gruvligt svårt bara för att vi fick höra låten i dixielandversion.