Melodikrysset nummer 51 2015

Flera läsare har på olika sätt efterlyst en text om senaste Melodikrysset. Dess placering på julaftons förmiddag är förklaringen. Kvällen före stökade jag och hustrun till 03.00 på natten, och nästa morgon började julaftonsplikterna, till exempel att gå till blomsteraffären för att hämta årets bukett med blommande vita syrenkvistar, sen årtionden något jag ger till Birgitta på julafton.

Sen har vi som så många andra varit upptagna av annat, till exempel en stor julmiddag för nära och kära i varierande åldrar.

Men i dag har jag äntligen haft tid att lyssna på krysset, och här är mina svar och kommentarer:

Bland dem som kom på vårt julkalas fanns Karin, hustru till vår son Matti, och deras barn Ella och Sofia, och jag har nyligen skrivit om begravningen av Karins pappa Lennart Gustafsson. Jag nämner det därför att dagens första kryssartist, Leonard Cohen, också dog nyligen, och även han har varit en person, som jag förstås inte har känt personligen men som har betytt mycket för mig, givetvis som sångskapare och artist men faktiskt också som författare. Cohens allra sista CD har jag tyvärr inte – skivaffärerna är ju i det närmaste utrotade – men jag kommer säkert att skaffa den. Den heter ”You Want It Darker”, och det vi fick höra i krysset var ”On the Level”.

Faktiskt innehöll det här krysset mycket lite som jag inte var bekant med.

Rickard Söderberg är jag dock inte bekant med, kanske för att jag inte följer danstävlingarna i TV 4. Fast det han sjöng, ”När det lider mot jul” / ”Det strålar en stjärna”, skriven 1909 av Jeanna Oterdahl och Ruben Liljefors, är jag förstås bekant med allt sedan min skoltid på 1940-talet.

”Julpolska”, efter inledningsraden oftare kallad ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ingick i den sångbok vi använde i skolan på den tiden, ”Nu ska vi sjunga” (men den är ju också känd genom Astrid Lindgren-filmen ”Mer om oss barn i Bullerbyn”). Text respektive musik till den här sången skrevs Rafael Herzberg och Johanna Ölander.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Jag hör till dem som år efter år ser disneykavalkaden i TV på julafton och således också mer än gärna lyssnar på Bengt Feldreichs darriga insjungning av ”Ser du stjärnan i det blå”. Ursprungligen fanns sången, ”When You Wish Upon a Star”, i disneyfilmen ”Pinocchio” från 1940 – jag har den självfallet i våra filmhyllor. Men Anders Eldemans fråga knöt an till den svenska filmtiteln: Vi skulle kunna det historien handlade om, att se. Det var nu inte så svårt att lista ut, men något nytt lärde jag mig på kuppen: att melodin gjordes av Ukulele Ike, Cliff Edwards.

Allt sedan den portugisiska revolutionen, då jag deltog i en studieresa i landet, har jag, trots att Portugal senare slog in på andra vägar, haft ett intresse för folklig och politisk portugisisk kultur. Jag började också tidigt att lyssna på fado. Mariza (egentligen Marisa des Reis Nunes), född i Moçambique, hör dock till en yngre generation fadosångerskor och finns följaktligen inte i mina skivhyllor.

Där hittar ni däremot Beatles’ samlade skivutgivning. Så även om vi idag fick höra en instrumental orkesterversion, känner jag väl igen ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison och spelades in på ”Abbey Road”, 1969. Och så mycket engelska klarar en gammal latinstudent, att han förstår, att texten handlar om solen.

ABBA är mig också välbekant – i deras fall har jag till och med hört en scenversion, med deras musik live, på Broadway. Så jag hade inga besvär med att känna igen en instrumentalversion av ”I Do, I Do, I Do”.

Men ”Albatross” har aldrig varit min musik. Varken med Vikingarna eller som här med Swansons.

Pojkband har aldrig heller varit min grej. Fast Westlife känner jag faktiskt till, och jag är inte mer låst än att jag tyckte att deras version av ”White Christmas”, skriven 1939 av Irving Berlin, var helt OK. Men nog föredrar jag ändå Bing Crosby’s gamla insjungning.

Jag gillar både Malena Ernman och Jerry Williams, men deras gemensamma ”Counting Miracles” är jag inte så imponerad av.

Dan Anderssons diktning har alltid stått mig nära, allt ifrån läsning i unga år till medverkan i ett seminarium i Göteborg för inte så länge sen, och jag har både den gamla FiBs Lyrikklubb-utgåvan och hans samlade skrifter, så också mängder av skivor med hans egna och framför allt andras tonsättningar, icke att förglömma sångboken, som gavs ut av Prisma tillsammans med mina egna ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!” – också i den sistnämnda är han representerad. Så visst känner jag genast igen den tonsättning gjord av Gunnar Turesson, som spelades i dag, minns också orden: ”Jag väntar vid min stockeld”.

Och nu ser jag att det är dags för middag.

Julens mödor och behag

Barndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.

Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.

Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.

Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.

Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.

Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi Oksanens ”Norma”.

Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)

Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.

Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.

Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.

Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.

Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.

Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.

Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.

Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.

Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.

Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.

Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.

Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.

Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.

Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.

Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!

Hjärtans god jul till er också, kära läsare!

Norge: Regeringen gör en liten ommöbleing

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norstats opinionsmätning för Vårt Land gjordes 13-19 december och publicerades den 22 december.

Høyre 22,0 procent (- 2,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,7 procent (+ 2,0)
Venstre 3,8 procent (- 0,9)
Kristelig Folkeparti 6,2 procent (+ 1,7)
Senterpartiet 6,3 procent (- 1,3)
Arbeiderpartiet 34,1 procent (- 0,6)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,8)
Rødt 2,1 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (+ 0,4)

Förändringarna är här relativt små. Liberala Venstre ligger här aningen under spärren, medan Arbeiderpartiets resultat är lite lägre än i ett antal andra mätningar.

Det ska bli intressant att se hur Venstres och KrFs väljare ser på sina partiers budgetuppgörelse med regeringen, när den inte visade sig leda till inträde i regeringen (gärna med samtidigt uttåg ur den av FrP).

Statsminister Erna Solberg (Høyre) har i stället försökt öka förtroendet för den sittande regeringen genom att genomföra en mindre regeringsombildning: Frank Bakke Jensen (H) ersätter Elisabeth Vik Aspaker (H) som europaminister, Per-Willy Amundsen (FrP) ersätter Anders Anundsen (FrP) som justitie- och bredskapsminister och Terje Søviknes (FrP) ersätter Tord Lien (FrP) som olje- och energiminister. Varken Anundsen eller Søviknes är dock okontroversiella. Den förste har gjort kontroversiella uttalanden om både klimatpolitik och invandringspolitik. Den andre är omskriven på grund av att han 2001 hade sexuellt umgänge med en berusad 16-årig flicka efter en kongress med Fremskrittspartiets Ungdom.

Danmark: Den nya borgerliga koalitionens partier har inte alla vunnit på samarbetet. Och Dansk Folkepartis framgång verkar vara bruten

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 18 december publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 7,1 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 16,8 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,6 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige får även i den här mätningen ett stöd under den danska tvåprocentsspärren. Socialdemokratiets stöd är fortsatt högt. Yttervänsteralternativet Enhedslisten är mer än dubbelt så stort som det gamla vänsterpartiet, SF. Det ledande borgerliga regeringspartiet, Venstre, ligger på en för partiet mycket låg nivå – det enda av de numera tre regeringspartierna som klarar sig hyggligt är Liberal Alliance. Märk slutligen också att högerpopulistiska Dansk Folkeparti bestående verkar ha tappat väljare jämfört med valet.

Epinions mätning den 18 december för Danmarks Radio avviker främst genom att visa, att Socialdemokratiets mycket höga stöd kanske inte är så stabilt:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 2,9 procent

Enligt den här mätningen klarar Nye Borgerlige tvåprocentsspärren.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, visar då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 6,2 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,0 procent
Nye Borgerlige 1,9 procent

I går gjorde jag årets estniska julsylta

I går gjorde jag årets estniska julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag var liten pojke, fick jag hjälpa henne med att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Vi köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas flera gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra efter uppkok ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

I år blev det tolv såna här stora syltor.

Ísland: Den sittande vänster-mittenkoalitionen i Reykjavík har fortfarande majoritet

Jag har ju regelbundet återgett nationella valresultat och aktuella opinionsmätningar från Ísland. Fréttablaðið har låtit göra också en lokal opinionsmätning för huvudstaden Reykjavík, och den skiljer sig från det nationella genomsnittet i flera avseenden. Det bör kanske tilläggas, att den isländska huvudstaden styrs av en fyrpartikoalition, bestående av Socialdemokraterna, Ljus framtid, Piratpartiet och Gröna vänstern. Det mesta dramatiska som har hänt i Reykjavík är att Socialdemokraterna har tappat nära hälften av sitt väljarstöd i valet 2014. I stället har Piratpartiet och Gröna vänstern (men också Självständighetspartiet) ökat. Ändå hade den nuvarande fyrpartikoalitionen, om nedanstående opinionsmätning hade varit ett valresultat i ett kommunalval, behållit makten, och det är att märka att Socialdemokraterna i Reykjavík trots tillbakagången ändå klarar sig bättre än i alltingsvalet.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, skulle med en uppgång med 6,2 procentenheter nu få 31,9 procent.
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, skulle trots nedgången (- 14,8 procentenheter) få 17,1 procent.
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, skulle öka med 7,1 procentenheter till 15,4 procent.
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, skulle öka med 8,7 procentenheter till 14,6 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, backar med 2,6 procentenheter till 13 pocent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, minskar med 6,7 procentenheter och stöds då av 4 procent.

För Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, redovisas inget resultat, möjligen för att det inte ställde upp i det kommunalval, som jämförelsesiffrorna utgår från.

Norge: Stora skillnader i oslobornas politiska preferenser i kommmunalval respektive stortingsval

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Sentios opinionsmätning för Dagens Næringsliv gjordes 6-13 december och publicerades den 16 december:

Høyre 23,3 procent (- 0,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,7 procent (+ 3,3)
Venstre 3,5 procent (+- 0)
Kristelig Folkeparti 4,0 procent (- 1,1)
Senterpartiet 8,0 procent (+ 0,3)
Arbeiderpartiet 36,8 procent (- 1,6)
Sosialistisk Venstreparti 3,6 procent (- 0,2)
Rødt 1,9 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,0 procent (- 0,6)

MMIs mätning för Dagbladet den 16 december gjordes 12-14 december och borde alltså, om båda mätningarna är korrekt gjorda, fånga opinionssvängningar under senare delen av perioden:

Høyre 23,3 procent (- 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,0 procent (- 1,1)
Venstre 4,6 procent (+ 0,3)
Kristelig Folkeparti 4,0 procent (+- 0)
Senterpartiet 6,8 procent (+ 0,5)
Arbeiderpartiet 37,8 procent (+ 2,2)
Sosialistisk Venstreparti 3,4 procent (- 0,3)
Rødt 1,5 procent (- 1,6)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (- 1,6)

Respons Analyse har för Aftenposten gjort två mätningar om hur osloborna skulle rösta i kommunvalet respektive i stortingsvalet. Båda mätningarna publicerades den 19 december.

I kommunvalet visar mätningen, gjord 8-13 december, att det inte skulle gå så bra för det ledande partiet i den koalition som styr Oslo, Arbiderpartiet:

Høyre 36,6 procent (+ 2,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 6,1 procent (- 1,8)
Venstre 6,9 procent (+ 0,8)
Kristelig Folkeparti 2,2 procent (- 0,1)
Senterpartiet 0,9 procent (+- 0)
Arbeiderpartiet 26,0 procent (- 3,2)
Sosialistisk Venstreparti 6,9 procent (+ 1,0)
Rødt 5,7 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 7,9 procent (+ 0,4)

Raymond Johansen, som är byrådsleder och representerar Arbeiderpartiet, tror att problemen med bortforslande av sopor samt höga bostadspriser har gjort folk förbannade på det ledande partiet i den rödgröna koalition som styr i Oslo. Men om de här siffrorna är korrekta, ligger nu Høyre tio procent över Arbeiderpartiet i den norska huvudstaden. Senterpartiet är i Norge ett utpräglat landsbygds- och jordbrukarparti och alltså nästan obefintligt i Oslo. Där är också liberala och kulturradikala Venstre större än i landet i genomsnitt, medan Kristelig Folkeparti är ganska litet. Både MDG och SV ligger högt bland storstadsborna, så även yttervänsterpartiet Rødt, som om de i hela landet hade samma stöd som i Oslo skulle ta sig in i Stortinget.

Det intressanta är att osloborna skiljer på kommunpolitik och rikspolitik och följaktligen i ett stortingsval inte skulle rösta på det här sättet. I Respons Analyses mätning den 8-13 december av oslobornas partipolitiska preferenser i ett stortingsval, publicerad i Aftenposten den 19 december, fördelade sig partisympatierna så här:

Høyre 20,5 procent (- 0,3 procentenheter)
Fremskrittspartiet 8,4 procent (- 1,4)
Venstre 8,0 procent (+ 0,7)
Kristelig Folkeparti 1,9 procent (- 0,6)
Senterpartiet 1,2 procent (- 0,9)
Arbeiderpartiet 36,1 procent (+ 2,6)
Sosialistisk Venstreparti 6,6 procent (+ 0,5)
Rødt 3,5 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 5,7 procent (+ 0,9)

Oslobornas förtroende för arbeiderpartiledaren Jonas Gahr Støre är tydligen mycket stort.

Ísland: Ny mätning ger ingen öppning för regeringsbildning

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent
 
Det råder som bekant dödläge i regeringsförhandlingarna, och den senaste opinionsmätningen, gjord för Fréttablaðið, öppnar inga nya möjligheter:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 31 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 17 procent
Píratar (Piratpartiet) 13,1 procent
Björt framtíð (Ljus framtid) 10,8 procent
Viðreisin (Renässans) 10,1 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 9,7 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten) 5,6 procent

De båda liberala partierna är nu alltså större än det centristiska Framstegspartiet. Både Självständighetspartiet och De vänstergröna har ökat sedan valet, medan Piratpartiet har backat. Socialdemokraternas stöd är fortsatt mycket lågt.

Last Chorus: Lennart Gustafsson

Jag lärde känna Lennart Gustafsson (1943-2016) relativt sent i livet, mitt eget men också, skulle det visa sig, i hans, detta trots att han föreföll vara själva sinnebilden för livskraft, intellektuellt nyfiken och rörlig, fysiskt mycket mindre än jag drabbad av den stigande åldern. Och han var ju också yngre än jag.

När vår son Matti bildade par med Karin, dotter till Lennart och hans hustru Lena, fick vi genom de yngre stifta bekantskap med Karins föräldrar. Vi har sedan kommit att träffa dem regelbundet, främst i samband med barnbarnens – Ellas och Sofias – födelsedagar. Lennart och jag har också någon gång setts på möten för S-veteraner.

Lennart, som ju det här handlar om, var en mycket ovanlig och mångsidig person, utbildad på Handelshögskolan men, som en person som har känt honom längre än jag formulerar det, främst en intellektuell humanist.

På Handelshögskolan blev han ekonomie doktor och docent. På hans meritlista fanns jobb som utredare på Statskontoret och chefskap inom Statens arbetsgivarverk, som departementsråd och planeringschef i regeringskansliet; han blev också chef för Statens förnyelsefond. Till det kommer utredningsarbete, en översyn av UNESCOs arbete och mer begränsade uppdrag i Afrika, Asien och Östeuropa.

Att människor med den utbildningsbakgrunden och med den sortens jobb blir socialdemokrater är långt ifrån någon självklarhet, men när man läser åtminstone en av de publicerade minnesrunorna, förstår man, att det hos Lennart redan under hans studenttid på Handelshögskolan fanns ett drag av revoltör, förvisso av studentikos art men ändå. Som exempel kan nämnas det han också i familjens dödsannons kallades, Lennart Gustafsson Culpa.

Det här fick sin förklaring både i en av minnesrunorna och i några av minnesorden efter begravningsgudstjänsten: Lennart hade nämligen efter ett domstolsbesök, som ingick i juridikkursen, undertecknat sin skriftliga rapport med Leonardius Culpa. (Jag som är gammal latinare vet, att uttrycket Mea culpa betyder ungefär Mitt fel. Inom juridiken – inte mitt bord – lär culpa betyda oaktsamhet eller vårdslöshet.)

I motsats till mig hade Lennart också en religiös tro. Det här tog sig det praktiska uttrycket, att han blev medlem av kyrkofullmäktige i Högalids församling från 1998 och dess ordförande i två omgångar, 2002-2005 och 2010-2013. Prästen i Högalidskyrkan Per Axerup, som ledde begravningsgudstjänsten, vittnade mer om detta.

Deras personliga vänskap plus, antar jag, familjens önskemål kom också att ge den här akten ett mycket ovanligt musikaliskt innehåll.

Inte genom valet av psalmer: ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Härlig är jorden”, och inte heller genom avslutningen, Johann Sebastian Bachs ”Air”.

Men sen var det så att Lennart också var ett hängivet Frank Zappa-fan.

Alltså fick vi höra Annemaricke Schoonerwaldt på altfiol spela Zappas ”Sofa”. Och vid defileringen – lång på grund av många deltagare och på grund av att det stora flertalet också ville krama om Lena, Karin och henne syskon Ingrid och Nisse – spelades mer Zappa, nu i original. Kramade Lena och Karin och hälsade på Karins syskon gjorde även jag – dessutom gick jag fram till lilla Ella som satt bredvid sin pappa Matti och fick ett vänligt leende tillbaka.

Under den efterföljande måltiden i den intilliggande församlingsgården satte Birgitta och jag oss vid ett bord alldeles nära familjens bord. Också där satt Ella exemplariskt tyst – ritade och färglade i ett medfört block. Matti kunde komma över en stund till oss och prata.

Lena och Karin kunde vi säga några tröstande ord till innan vi tog adjö av dem och Karins syskon.

Birgitta Dahl, en kvinna ständigt i rörelse

I går, mär jag hade dukat för lunch, kunde jag inte hitta hustrun någonstans i lägenheten. Hon hade gett sig ut för att julhandla mitt under det att jag höll på med Melodikrysset. Men så här är det då och då: Birgitta Dahl är en kvinna ständigt i rörelse.

I veckan var jag tillsammans med henne på arbetarekommunens möte i Drabanten här i Uppsala. I programmet ingick ett samtal om hennes memoarbok, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon hade sålt ett antal böcker redan under samlingen inför mötet, men när förhandlingarna var slut, bildades det en lång kö av människor, som ville köpa boken, ibland dessutom i present till någon annan, och praktiskt taget alla ville ha den signerad.

Det fanns förstås annat på dagordningen också, till exempel en punkt om socialdemokratins ställning, politiskt men framför allt organisatoriskt, i olika delar av Uppsala stad, både i olika delar i det som är stad och i olika delar ute på landsbygden och i dess tätorter. Jag gjorde ett inlägg i samma anda som på (s)-föreningens möte nyligen hemma i Svartbäcken: Det finns ett samband mellan aktivitet och bra medlemstal, likaså mellan bristande aktivitet och förtvining. Ska rörelsen fortleva och växa, måste dess medlemmar ständigt vara i rörelse.