OD i klassisk vårkonsert

Är det verkligen vår nu? Utetemperaturen kan få en att tvivla, men OD, Orphei Drängar, bjöd i alla fall i går på en i ordets bästa mening klassisk vårkonsert.

Konserten inleddes, förstås efter den obligatoriska ”Hör, I Orphei Drängar” (Carl Mikael Bellman i klassiskt arrangemang av Hugo Alfvén), med två vårsånger, den första av Frithiof Grafström och Jacob Axel Josepson, den andra av Carl Fredrik Dahlgren och Eric Jacob Arrhén von Kapfelmann och avslutades (åtminstone om man ser till det tryckta programmet) med ”Majsång” av Johann Heinrich Voss och Friedrich Kuhlau (”O, hur härligt majsol ler”) och ”Vårsång” av Herman Sätherberg och Prins Gustaf (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Jag har ingenting mot ODs Capricer med deras blandning av högt och lågt, olika genrer och med mycket svängrum för inlånade sångartister från helt andra genrer, men det kändes också befriande att gå på en OD-konsert där körnumren och solisten kändes mer naturliga i det sammanhang de framfördes i.

Sångsolist var den här gången mezzosopranen Katija Dragojevic, känd från en rad stora operascener. Hon gjorde ett par soloframträdanden – ”Zaïde” av Hector Berlioz och ”Var det en dröm?” av Jean Sibelius och med text av Josef Julius Wicksell – och i samspel med kören sjöng hon Franz Schuberts och Franz Grillparzers ”Ständchen” samt Ingvar Lidholms och August Strindbergs ”Troget och milt”.

Men körnumren var också mycket hörvärda. Efter de inledande vårsångerna fick vi höra Camille Saint-Saïens och Emile Duchamps ”Saltarelle”, men frågan är om inte ”Tarantella”, en text av Publius Ovidius Naso, intressant tonsatt av Elliott Carter, men också texten väcker munterhet inte bara hos mig, gamle latinstudent.

Den här musikaliska djärvheten präglade också Jan Sandströms ”The Singing Apes of Khao Yai” och Jukka Linkkolas och Lauri Viljanens helt fascinerande ”Evoe!”. Intressant var också Bob Chilcotts och Edwin Brocks ”Five Ways To Kill a Man” – här spelade kvällens båda pianister, Inese Klotina och Michael Engström dubbelpiano!

Med detta vill jag ingalunda förringa, att den här OD-konserten också innehöll musik av helt annat slag, till exempel Carl Nielsens och Carsten Hauchs ”Aftenstemning” och en amerikansk traditional, ”Shenandoah”. Den senare har jag för övrigt i en mycket fin och delvis annorlunda insjungning av Pete Seeger

Säkert förstår mina trogna läsare, att mitt estniska hjärta slår lite extra för att ODs vårkonsert innehöll inte mindre än tre verk av estniska kompositörer. Det här har med all säkerhet att göra med att lilla Estland är en så stor körnation.

Veljo Tormis har jag förstås på skiva, men i det här fallet överraskade OD publiken genom att sjunga hans ”Pärismaalase lauluke” (Aboriginsk sång), alltså en komposition inspirerad av en kultur på andra sidan jordklotet.

Men värda sina platser i programmet var också Mart Saars tonsättning av en traditionell text, ”Leelo”, och Ester Mägis tonsättning av en text av Johannes Semper, ”Kuidaks elaksid”. Den här texten ställer frågor om livets mening och vårt sätt att leva det, inte minst i det nationella perspektiv som hotade att släcka hoppet för så många ester under den långa och som det alltför ofta syntes evigt mörka ockupationeran.

Två extranummer blev det också. Katija Dragojevic sjöng ”Som stjärnan uppå himmelen”. Och så sjöng OD den välkända sången om kackerlackan, ”La Cucaracha”.

Den här konserten leddes inte som vanligt av Cecilia Rydinger Alin, som är sjukskriven. Dirigent var i stället, med den äran, hennes man, Folke Alin.

Melodikysset nummer 16 2017

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

”Så mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Velvet som seriealbum

Jag har tidigare, i anslutning till att delavsnitt publicerades i serietidningen ”Agent X9”, skrivit om agentserien ”Velvet”, där storyn är skriven av Ed Brubaker och tecknad av Steve Epting – för färgläggningen står Elisabeth Breitweiser.

2016 gav Apart förlag ut de fem första avsnitten som ”Velvet 1”. Översättningen till svenska, gjord av Mathias Bällsten, är i stort sett oklanderlig, även om jag störs en smula av ett par anglicismer.

Steve Eptings teckningar hör till de bästa jag har sett i seriesammanhang, och de personer han har gett tecknad gestalt har så mycket av individuella drag, att man känner igen dem, när de dyker upp på nytt. Epting är också mycket skicklig på att teckna miljöer och dramatiska händelseförlopp – dock tycker jag när jag nu har läst om en del av den här serien och funderat mer på miljöteckningen i den, att de många ganska olikartade händelsemiljöerna – Wien, Belgrad med flera, kanske rent av också London – inte riktigt utnyttjas; jag vet ju inte ens om Epting själv har andra erfarenheter än en och annan vykortsvy att gå efter.

Karl-Erik Lindkvist jämför i ett efterord serien om Velvet Templeton med Ian Flemings agent 007, John LeCarrés spionhistorier och den klassiska serien om Modesty Blaise, och det kan ju finnas skäl för det, men framför allt de två senare har kvalitéer som ”Velvet” inte når upp till, och här skulle man också som ett ännu mer slående exempel kunna nämna flera av Graham Greenes både spännande och tids- och miljöskildrande historier.

En sak som stör mig som läsare av ”Velvet” är en del av berättartekniken. Actionscenerna innehåller inte bara väl fångade händelser utan också pratbubblor, vilket ger läsaren en känsla av närvaro, men långa avsnitt är gjorda som bilderbok med berättande/förklarande text. Det här är en av den här seriens svagheter.

Samlad i bok i stället för publicerad månadsvis, ibland med ännu längre uppehåll, gör ”Velvet” lättare att läsa. Men till något avslut kommer man inte heller genom att läsa den här volymen. Att Velvet Templeton har tvingats på flykt undan risk för att på märkliga grunder gripas och möjligen dödas av någon eller några i den egna underrättelseorganisationen får henne att på egen hand söka sanningen. Är den/de som agerar i själva verket i tjänst hos någon främmande makt? Och det här föder hos henne en tanke som gör ännu mer ont: Var det samma krafter som i ett tidigare skede fick – lurade? – henne att döda sin egen man, också han agent?

Norge: Vilka är förklaringarna till Arbeiderpartiets nedgång?

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Opinion Perduco har under perioden 9-11 april för Avisenes Nyhetsbyrå gjort en opinionsmätning, som publicerades den 19 april.

Høyre 25,1 procent (- 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,1 procent (- 1,2)
Venstre 4,3 procent (+ 0,5)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,1)
Senterpartiet 11,3 procent (+ 1,6)
Arbeiderpartiet 30,5 procent (+ 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,8 procent (- 0,6)
Rødt 2,0 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,5 procent (+ 0,3)

Inget dramatiskt har hänt heller om man jämför med andra aktuella mätningar. Här ligger den blå-blå regeringens stödpartier i Stortinget, Venstre och Kristelig Folkeparti båda över spärren, så också SV. Och MDG ligger kvar på sin låga nivå.

Men eftersom inga andra partier påtagligt tycks ha växt på Arbeiderpartiets bekostnad, har man i Norge börjat diskutera, vart de väljare AP har tappat i så fall har tagit vägen, och svaret blir oftast ”till soffan”. AP har ju varit ganska försiktigt i olika frågor där de här tidigare anhängarna har velat ha svar, profilerade på det sätt som tillfredsställer deras egna önskemål – även genom att ligga alltför lågt kan man demobilisera väljare.

Kanske rätas en del av de här frågetecknen ut under partiets förestående landsmöte, men Aftenposten har listat tio frågor, som kan störa lugnet på landsmötet:

Landsmötet har både 2009 och 2013 krävt mer långtgående reformer som skulle förbättra tandvården och göra den billigare, detta utan att partiledningen har levt upp till de fattade besluten.

En annan stridsfråga är lärartätheten. Partiledningen vill ha en norm på kommunnivå för de yngsta eleverna, medan flera partiorganisationer vill ha en lärarnorm på skolnivå.

Liksom här är asylpolitiken med inriktning på ensamkommande flyktingbarn en stridsfråga.

Tidigare har man haft en vision om en heldagsskola med fritidsaktiviteter som en del av skoldagen. Det finns nu krav om mer innehåll plus maxpris.

Arbeiderpartiets båda politiska allierade, Sosialistisk Venstreparti och Sentarpartiet, har fattat beslut om att man bör reducera privata aktörers möjligheter att ta ut vinst från privata skolor och daghem. Krav reses nu om ett liknande beslut av AP.

En minoritet i partiets programkommission vill slopa Ket i läroplanen i kristendom, religion, livssyn och etik (KRLE). Det här upprör förstås Kristelig Folkeparti, som Arbeiderpartiet gärna vill locka över på sin sida.

Oljeborrning utanför Lofoten, Vesterålen och Senja har skapat strid på tidigare landsmöten. Återstår att se om det kompromissförslag som nu föreligger tillfredsställer alla.

Föräldraledigheten ska ökas, men hur ska den fördelas? Ungdomsförbundet, AUF, förordar en likadelning mellan föräldrarna.

Den sittande blå-blå regeringen har lyckats få igenom slopad arvsskatt, men Arbeiderpartiet föreslår nu till somliga partimedlemmars besvikelse ingen återgång.

Slutligen har jag stött på ett norskt begrepp, som jag inte ens förstår innebörden av, och de nätlexika jag har försökt använda verkar lika ställda, kanske för att det är ett flerordssammansatt begrepp: arbeidsavklaringspenger. I en aktivitetsreform för unga föreslås de skäras ner till två år för personer födda efter 1990. Enligt Aftenposten får detta kritik och kommer att skapa debatt på landsmötet.

Norge: Stödet ökar för Jonas Gahr Støre som ny norsk statsminister

InFact har för Verdens Gang åter gjort en opinionsundersökning där den sittande statsministern Erna Solberg, Høyre, ställs mot oppositionsledaren Jonas Gahr Støre, Arbeiderpartiet, som statsminister efter nästa val.

Stödet för Støre har ökat till nu 47,2 procent (+ 1,7 sen motsvarande mätning i februari).

Stödet för Solberg har nu minskat till 36,5 procent (- 2,3 sen i februari).

16,3 procent kan inte bestämma sig.

Av särskilt intresse är hur väljare från de två mittenpartier som stöder Høyre-regeringen ställer sig.

Överraskande nog stöder 59,3 procent av Kristelig Folkepartis väljare Solberg, medan bara 13 procent föredrar Støre.

Bland Venstre-väljarna är gracerna mycket mer delade. 50,7 procent stöder Solberg men hela 44,4 procent Støre.

Glad påsk!

Vi anlände, först tågförsenade och sedan bussförsenade, sent i onsdags kväll till vårt sommarviste i Öregrund, och torsdagen gick sedan åt till att packa upp och göra påskfint i huset – Birgitta hittade kvistar att sätta påskprydnader i och satte ut tuppar och annat som hör påsken till på sina platser. Själv var jag på Coop och handlade, bland annat rökt och gravad fisk, massor av godis att lägga i det jättestora påskägg, som främst finns för gästande barnbarns skull, och även påskläsk.

De första påskgästerna var Anna, som hade med sig två egenbakade estniska surbröd till mig, och hennes dotter Ella. Anna åkte hem efter äggmålningen på påskafton, men Ella hade lovat stanna kvar och hjälpa Birgitta med en del tungt arbete i trädgården. Fast i går täcktes trädgården av snö igen – men den har nu till största delen tinat.

På påskafton kom vår son Matti, hans hustru Karin och så deras småflickor Ella (jo, vi har två Ellor) och Sofia. Barnen har varit här tidigare, och i alla fall storasyster Ella minns huset, till exempel var leksakerna och barnböckerna förvaras.

Påskaftonen ägnade vi åt äggmålning, på det sätt jag som barn gjorde i Estland.

På påskafton gick jag, fastän kroppen jäklas och stretar emot, ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick här om dan, när hon var på Coop och handlade, flera plastpåsar med lökskal, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag lyckades samla ihop fanns blad från miniormbunke, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönster på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Här kan man experimentera, prova sig fram. Till exempel albark färgar också av sig.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: sex för min del i år. På dotterns (Kerstin Kokk) instagram med bilder av hennes egna estniska påskägg har hon berättat, att hon för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev ljusare än mina. Det senare vekligen inte menat som klander – hennes påskägg blev beundransvärt vackra också i år. Men frågan är om inte lilla Ella åstadkom ett par påskägg som var allra vackrast.

För egen del åt jag ett av mina ägg tillsammans med sill till middag i går, ytterligare ett till frukost i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Att ha huset fullt av barn och framför allt små barnbarn innebär restriktioner i fråga om till exempel TV-tittandet, men eftersom vi var trötta efter partikongressen i Göteborg och jag dessutom är blåslagen på ryggen efter fallet från vindsstegen gick vi och la oss tidigt på påskafton.

Vi anpassar oss efter småbarnens mat- och sovvanor, så i dag blev det våfflor med sylt och grädde redan vid tolvtiden – Birgitta gjorde en stor smet och gräddade, biträdd av stora Ella, och småbarnen åt med glupande aptit. Stora Ella har för övrigt också tagit hand om en mycket stor del av disken, som jag och Birgitta annars växelvis brukar göra.

Nu skiner solen, kanske ett tecken på att våren ändå är på väg.

Glad påsk, alla läsare!

Melodikrysset nummer 15 2017

För första gången på mycket länge missade jag ett melodikryss – förra lördagen var jag per tåg på väg till Göteborg, och jag visste heller inte att sändningen av krysset på grund av de tragiska händelserna i Stockholm i stället sändes på söndag – fast inte heller då hade jag ju kunnat lösa Melodikrysset, eftersom jag då var på Socialdemokraternas partikongress. Det finns saker som är viktigare än att lösa Melodikrysset.

Dagens kryss har jag emellertid löst, nu återbördad till huset i Öregrund. Allt var inte så lätt, för mig i alla fall.

Jag har till exempel för egen del varken sett den brittiska TV-serien ”Arvingarna” eller lyssnat på dansbandet ”Arvingarna” – men jag medger att det var en kul grej att låta två helt olika frågor få samma svar, som skulle in på olika ställen i krysset.

Då var dagens filmfrågor lättare.

Agent 007 har ju Anders Eldeman närmast fnatt på. I dag fick vi höra Carly Simon i ”Nobody Doe’s It Better” ur Bond-filmen ”Älskade spion” – fast här skulle vi veta att James Bonds skapare heter Ian Fleming.

Hyggligt lätt med hjälp av sångtexten var det också att känna igen ”Springtime For Hitler”, på svenska ”Det våras för Hitler”, som vi ju förknippar med Mel Brooks.

Och ”April In Paris” förekom i en film från 1952 – jag har sett den flera gånger.

Också ”Ich bin von Kopf bis Fuss an Liebe eingestellt” sjöngs av Zarah Leander i filmen ”Blå ängeln”. I dag sjöngs den dock av Malena Ernman.

”Pappa jag vill ha en italienare” minns vi med Galenskaparna och After Shave.

Izabella Scorupco är dock inte italienare utan polack, så där hjälpte det inte att hon sjöng ”I Write You a Love Song”.

”Ina, Nina och Stina”, sjungen av Mona Wessman, minns jag inte heller.

Egendomligt nog minns jag heller inte Eva Dahlgrens ”Inga tårar mer”.

Svante Thuresson har jag till och med hört live, och jag gillar honom, men i melodiminnet fanns i dag inte ”Du ser en man”, men jag mindes Burt Bacharachs oriuginal, ”This Guy’s In Love With You”, även om vi i dag hörde en instrumental version.

Sen återstår två gamla favoriter i dagens kryss.

Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, i dag i ”Släkthuset”, var på sin tid mycket stora i svenskt scen- och musikliv.

Och jag minns fortfarande med glädje ”Natttuppen” i radio med den alltid hörvärde Pekka Langer. Honom minns jag också från salig AT, LO-ägda Aftontidningen, och senare som villigt blickfång i socialdemokratiska valannonser.

På den tiden klev artister frimodigt fram och tog politisk ställning.

Christian Zacharias som solist och som dirigent för Uppsala kammarorkester

I torsdags kväll i förra veckan var jag på Uppsala kammarorkesters abonnemangskonsert i Musikens hus, men eftersom jag har varit på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg, har jag inte hunnit skriva om det här evenemanget förrän nu.

Gästdirigent och dessutom pianist var den skicklige Christian Zacharias.

Före pausen agerade Zacharias dock bara i rollen som dirigent. Till ovanligheterna vid en konsert med kammarorkestern hörde att man växlade konsertmästare: före pausen hade Klara Hellgren den här rollen, efter pausen Nils-Erik Sparf.

Konserten inleddes med musik av den för mig okände Frank Martin (1890-1974), ”Etudes pour orchestra à cordes” (1956). Jag vet mig inte tidigare ha hört någon musik, skriven av den här schweizaren, kanske för att han primärt inte var kompositör utan fysiker och matematiker. Däremot vet jag en del om hans inspirationskällor Rudolf Steiner och antroposofin – jag har bland annat besökt den antroposofiska Steinerskolen i Oslo och har en gammal kompis, uppvuxen i antroposofisk miljö i svenska Rönninge. De konsertetyder av Frédéric Chopin som inspirerade Martin till det här verket är mig inte heller obekanta. Av de etyder i lite olika stil som spelades uppskattade jag för egen del mest ”Etude 3 pour l’expression et le ’sostenuto'”.

Joseph Haydn (1732-1809) har vi förstås däremot på skiva. Av honom spelades ”Symfoni nummer 96 i D-dur, Miraklet” (1853). Miraklet syftar på att en ljuskrona vid uruppförandet ramlade ner, dess bättre utan att skada någon. I det här verket gillade jag främst Andante-satsen och så finalen, Vivace Assai.

Efter pausen öppnade Christian Zacharias med att solo på piano spela ”Tre fantasistycken”, komponerade 1851 av Robert Schumann (1810-1856). För egen del gillade jag främst det andra, tämligen långsamma stycket, men även det mer kraftiga och markerade avslutande stycket var hörvärt.

Även orkestern gick in i nästa Schumann-verk, ”Konzert-Allegro mit Introduktion” (1853). Den tillägnade hustrun Clara Schumann (senare dock Johannes Brahms). Det här konsertallegrot är absolut hörvärt.

Och så avslutades konserten med musik ur Antonin Dvoráks (1841-1904) ”Legender” (1881). Också här gillade mina öron främst Andantet.

* * *

Birgitta och jag anlände till Konserthuset per buss från Öregrund, men efter konserten fick vi skjuts hem till vår uppsalalägenhet i bil av Bengt och Inger – vi skulle ju vidare till Göteborg. Anna fortsatte direkt hem till sig.

Före konserten åt vi middag tillsammans på Lucullus. Jag åt även den här gången Cevapcici, en jugoslavisk rätt bestående av grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås plus pressad potatis.

Danmark: Radikale Venstre på väg att överge Socialdemokratiet?

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 8 april publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau.

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 6,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,8 procent
Dansk Folkeparti 17,8 procent
Konservative Folkeparti 4,7 procent
Liberal Alliance 5,0 procent
Nye Borgerlige 1,1 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,1 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 17,7 procent
Konservative Folkeparti 4,4 procent
Liberal Alliance 5,6 procent
Nye Borgerlige 1,3 procent

Socialdemokratiet ligger ungefär på den nivå partiet hamnade på i valet. Men det politiska läget är osäkert, vilka partier som kommer att bilda ny regering efter nästa val likaså. Socialdemokratiets främsta allierade under nu lång tid, socialliberala Radikale Venstre, känner stark frustration över den kurs Socialdemokratiets ledare, Mette Frederiksen, har lagt för flykting- och invandringspolitiken och även den flirt hon och hennes parti har haft med Dansk Folkeparti. Radikale Venstre har, bland annat i en helsidesannons i Berlingske, gett sitt stöd åt finansministern, till lika vice ordföranden i Venstre Kristian Jensen som ny ordförande i det stora borgerliga regeringspartiet.

Till det ska läggas att mittenpartiet Alternativet inte har någon självklar tillhörighet till just vänstersidan och att det utpräglade vänsterpartiet Enhedslisten stöder en socialdemokratiskt ledd regering bara när partiet får tillräckligt mycket i utdelning av sin egen politik.

Norge: Skakigt för Arbeiderpartiet men partiet skulle tillsammans med Senterpartiet kunna ta över regeringsmakten

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Tre nya mätningar föreligger.

Den första av dem gjordes av Respons Analyse den 3-5 april för Aftenposten, Bergens Tidende och Adresseavisen och publicerades den 6 april.

Høyre 23,6 procent (- 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,2 procent (+ 1,8)
Venstre 3,6 procent (- 0,1)
Kristelig Folkeparti 5,7 procent (+ 0,3)
Senterpartiet 11,5 procent (+ 0,8)
Arbeiderpartiet 30,5 procent (- 1,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,4 procent (+ 0,8)
Rødt 2,3 procent (- 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (- 0,9)

Den andra mätningen gjordes av Norfakta den 4-5 april och publicerades i Nationen och Klassekampen den 10 april.

Høyre 23,0 procent (- 1,5 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,3 procent (+ 1,7)
Venstre 3,6 procent (+ 0,3)
Kristelig Folkeparti 3,8 procent (- 0,4)
Senterpartiet 10,7 procent (+ 1,8)
Arbeiderpartiet 32,2 procent (- 2,2)
Sosialistisk Venstreparti 3,8 procent (- 0,4)
Rødt 2,7 procent (+- 0)
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent (+ 0,3)

Den tredje mätningen gjordes av InFact 6-10 april och publicerades av Verdens Gang den 13 april.

Høyre 19,3 procent (- 1,5 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,9 procent (+ 1,8)
Venstre 3,7 procent (- 1,4)
Kristelig Folkeparti 6,0 procent (+ 1,1)
Senterpartiet 13,5 procent (+ 2,5)
Arbeiderpartiet 31,7 procent (- 3,9)
Sosialistisk Venstreparti 4,9 procent (+ 0,5)
Rødt 2,5 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 3,0 procent (- 0,1)

Jag har i norska media egentligen inte sett någon förklaring till Arbeiderpartiets nedgång. Jag hörde partiledaren, Jonas Gahr Støre, hålla ett i alla avseenden lysande anförande på de svenska Socialdemokraternas kongress i Göteborg, så jag har uppriktigt svårt att se orsaken till Arbeiderpartiets stora nedgång i opinionsmätningarna.

De båda partierna i den blå-blå norska regeringen verkar då och då byta en del väljare med varann, och just nu är det Fremskrittspartiet som har vind i seglen.

Senterpartiet, det mittenparti som håller sig på den vänstra sidan, klarar sig bra, även om partiets framgångar inte är så stora som de har varit i några mätningar.

De övriga mittenpartierna, framför allt liberala Venstre, lever farligt, medan SV på vänstersidan ibland ligger aningen under, ibland en liten bit över sprärren.

För Miljøpartiet De Grønne är läget som vanligt dystert.