Christian Zacharias som solist och som dirigent för Uppsala kammarorkester

14 april 2017 17:00 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

I torsdags kväll i förra veckan var jag på Uppsala kammarorkesters abonnemangskonsert i Musikens hus, men eftersom jag har varit på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg, har jag inte hunnit skriva om det här evenemanget förrän nu.

Gästdirigent och dessutom pianist var den skicklige Christian Zacharias.

Före pausen agerade Zacharias dock bara i rollen som dirigent. Till ovanligheterna vid en konsert med kammarorkestern hörde att man växlade konsertmästare: före pausen hade Klara Hellgren den här rollen, efter pausen Nils-Erik Sparf.

Konserten inleddes med musik av den för mig okände Frank Martin (1890-1974), ”Etudes pour orchestra à cordes” (1956). Jag vet mig inte tidigare ha hört någon musik, skriven av den här schweizaren, kanske för att han primärt inte var kompositör utan fysiker och matematiker. Däremot vet jag en del om hans inspirationskällor Rudolf Steiner och antroposofin – jag har bland annat besökt den antroposofiska Steinerskolen i Oslo och har en gammal kompis, uppvuxen i antroposofisk miljö i svenska Rönninge. De konsertetyder av Frédéric Chopin som inspirerade Martin till det här verket är mig inte heller obekanta. Av de etyder i lite olika stil som spelades uppskattade jag för egen del mest ”Etude 3 pour l’expression et le ‘sostenuto'”.

Joseph Haydn (1732-1809) har vi förstås däremot på skiva. Av honom spelades ”Symfoni nummer 96 i D-dur, Miraklet” (1853). Miraklet syftar på att en ljuskrona vid uruppförandet ramlade ner, dess bättre utan att skada någon. I det här verket gillade jag främst Andante-satsen och så finalen, Vivace Assai.

Efter pausen öppnade Christian Zacharias med att solo på piano spela ”Tre fantasistycken”, komponerade 1851 av Robert Schumann (1810-1856). För egen del gillade jag främst det andra, tämligen långsamma stycket, men även det mer kraftiga och markerade avslutande stycket var hörvärt.

Även orkestern gick in i nästa Schumann-verk, ”Konzert-Allegro mit Introduktion” (1853). Den tillägnade hustrun Clara Schumann (senare dock Johannes Brahms). Det här konsertallegrot är absolut hörvärt.

Och så avslutades konserten med musik ur Antonin Dvoráks (1841-1904) ”Legender” (1881). Också här gillade mina öron främst Andantet.

* * *

Birgitta och jag anlände till Konserthuset per buss från Öregrund, men efter konserten fick vi skjuts hem till vår uppsalalägenhet i bil av Bengt och Inger – vi skulle ju vidare till Göteborg. Anna fortsatte direkt hem till sig.

Före konserten åt vi middag tillsammans på Lucullus. Jag åt även den här gången Cevapcici, en jugoslavisk rätt bestående av grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås plus pressad potatis.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^