Melodikrysset nr 4 2007

Jag klarade dagens, enligt Eldeman svåra, melodikryss så när som på ett ord, lodrätt 4. Melodin är jag säker på att jag har hört, men jag kom, hur jag än ansträngde mig, inte på titeln. Således inte heller på vad mannen i sångtexten gör i refrängen. Svaret är ett verb i predikatsform, sex bokstäver. Det börjar på v och slutar på ar. Vinkar? Nej jag vågar inte gissa.

/Inte för att jag någonsin sänder in svaret på Melodikrysset, men det är alltid kul att få veta svaret även på det man missar. AnnSofie Leandersson och Anette Törnqvist har påmint mig om att låten jag mindes men inte kom på namnet på är skriven av Mauro Scocco samt att dess huvudperson, Sarah, står utanför Seven Eleven och väntar. Tack!/

Det svåraste i övrigt var att komma på, vem som här sjöng den gamla slagdängan ”Tiotusen röda rosor” – flera har ju gjort det. Men i det här fallet var det, visade ledbokstäverna, Hans Martin (som jag aldrig frivilligt har hört på).

Ledbokstäverna från Martin bekräftade sedan också, att det var Tomas Ledin vi hörde i ”Inte en chans”.

Resten var mer eller mindre lätt.

Vi hörde operasångerskan Malena Ernmans ljuva mezzosopranstämma.

Vi hörde Martin Stenmarck i ”Sjumilakliv”. Martin förekom sålunda två gånger på samma plats i krysset.

Lätt var det att med hjälp av språket hänföra Eurovision Song Contest-låten från 1989 till Danmark och, med hjälp av ledbokstäverna, placera den som nummer tre. Däremot fick jag sen gå till Google för att hitta namnet på sångerskan, Birthe Kjær, och på låten, ”Vi maler byen rød”.

Jag har, motvilligt, sett tecknade versioner av Pippi Långstrump; den här spelade (inte särskilt hörvärda) musiken var hämtad ur ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Och, om vi ska hålla oss kvar i filmsfären: lodrätt 10 skulle bli FE, som är den kemiska beteckningen för järn. På det var jag säker, eftersom båda bokstäverna bekräftades av andra säkra kryssvar. Men ur vilken film var musiken hämtad? Lite googlande visade, att filmen från 1977 med James Mason och James Coburn hette ”Järnkorset” (”Cross of Iron”) – som jag förstås aldrig har sett.

Lättare var det då att komma på namnet på dagens musikal, ”Mamma Mia” och på dagens barn-TV-signatur, som skulle föra tankarna till Drutten och Jena. (I mina journalistkretsar kallades på den tiden Olle Söderlund för Jena och Gunvor Hildén för Drutten.)

Till månen åker man med raketer, vilket illustrerades med ”Fly Me to the Moon”.

”Så gick det till när farfar var ung” skulle här ge bara ”halva släktingen”, det vill säga far.

”Ich Bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt” sjöng en gång den oförlikneliga Marlene Dietrich i filmen ”The Blue Angel”; det är självklart att det finns en bunt Marlene Dietrich i mina skivhyllor. I Zarah Leanders svenska version blev detta ”Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn”.

Och så slutligen ”Snabbköpskassörskan”. Hennes beundrare i sången står gärna i kö framför kassan för att få se henne, om och om igen.

***

Söker du svar på någon fråga i senaste melodikrysset, föreslår jag, att du trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Vad får judar tycka om Israel?

Göran Rosenberg har på ledarsidan i dagens Dagens Nyheter (26 januari 2007) skrivit en viktig och läsvärd kolumn om den evigt infekterade konflikten Israel-Palestina, ”Vad får judar tycka om Israel?”.

Utgångspunkten för artikeln är att chefredaktören för tidskriften Judisk Krönika har beskylld Rosenberg, som själv är jude, för att innerst inne vilja utplåna Israel.

Jag inte bara känner, en smula, Rosenberg allt sedan unga år; senast vi sågs var vid Träffpunkt Svenskfinland, som jag nyss har skrivit om. Jag har alltid betraktat honom som en balanserad och klok debattör, och i just debatten om israel-palestinafrågan har jag sett honom som en oumbärlig röst mot enögdhet.

Jag återger här några centrala stycken ur Rosenbergs artikel:

”Man kan naturligtvis hävda, som Israel systematiskt gör, att ansvaret för den här utvecklingen ligger på palestinierna, att Israel aldrig haft någon partner för fred, att den militära ockupationen (fyrtio år i sommar), bosättningarna (ständigt fler), separationsbarriären (stadigt växande), vägspärrarna (fördubblade sedan 2005) och den ekonomiska utsvältningen (en humanitär katastrof) har varit nödvändiga insatser för att säkra Israels existens mot en fiende som aldrig kommer att acceptera Israel och alltid kommer att hata judarna.”

”Det hindrar inte att hotbilden väsentligen kan vara missvisande, att huvudansvaret för den katastrofala utvecklingen av konflikten Israel-Palestina kan vara Israels, att Israels politik kan vara världens judar mera till skada än till nytta.

Detta är i alla händelser min syn på saken. Det är också min syn på saken att jag som jude har ett större ansvar för vad staten Israel säger sig göra i alla judars namn än för vad aldrig så extrema individer och rörelser säger sig göra i alla palestiniers eller muslimers.

DET ÄR DÄRFÖR som jag genom åren har skrivit mera om israelisk ockupation och kolonisation än om palestinsk fanatism och terror. Detta särskilt sedan Israel förkastat idén om en förhandlingslösning på konflikten med palestinierna och i stället försökt genomdriva vad den israeliske sociologen Baruch Kimmerling kallar ett samhällsmord, politicide, det vill säga ”upplösningen av det palestinska samhället som legitim politisk, social och ekonomisk enhet” (Kimmerling: Politicide. Ariel Sharon’s war against the Palestinians, Verso 2003).”

Rosenbergs artikel rymmer mycket mera. Jag anbefaller den varmt till läsning. Hela texten finner du här.

Jan Hammarlund: Röda linjen

Den 18 januari hade Jan Hammarlund releaseparty för sin nya CD ”Röda linjen” (Skördemåne records SCD 07, 2007) i ABF-huset i Stockholm. Jag och Jan har gjort program ihop i ABF-huset (”Ett annat USA är möjligt”), och jag och Birgitta var inbjudna till releasepartyt och den efterföljande konserten. Som väntat var det mängder av människor på vänsterkanten där. Bland dem som jag träffades fanns Lars Ohly, som jag passade på att gratulera på födelsedagen, post festum. Vi känner inte varann närmare, men i det offentliga livet träffas vi då och då. Vi har till och med haft radiodebatt med varandra, om kommunismen; på den tiden framhärdade han fortfarande i att kalla sig kommunist. Sist vi sågs sa han, att han ibland läser min blogg.

Jag nämner det här för att lite grann ringa in Jan Hammarlunds publik: sossar och vänsterpartister, aktivister i olika vänsterrörelser. När Jan under konserten sjöng ”Arbetarhjälten i tunnelbanan”, en sång om den av SL sparkade ordföranden i SEKO-klubben 119, Per Johansson, spanade han ut över salen i förhoppning att få syn på Johansson.

I lördags rekommenderade jag mina bloggläsare att lyssna på, och hörde själv förstås, Jan Hammarlund i visprogrammet ”Felicia” i radions P 2. Programledaren Carin Kjellman jämförde där, i intervjun med Jan Hammarlund, den senare med Pete Seeger. Jan tyckte det var hedersamt men värjde sig en smula.

Helt galen är jämförelsen verkligen inte. Låtar som ”Livet i Lunde” (om skotten i Ådalen 1931), ”Flickan från bergen” (om mordet på Fadime Sahindal), ”Jessie från Psagot” (om byrackan som flyttade från israeliska Psagot till palestinska Ramallah, en historia hämtad ur International Herald Tribune) och den redan nämnda ”Livet i Lunde” har alla som gemensam nämnare en väl berättad historia med ett politiskt budskap, en kombination som också utmärker många av Seegers sånger. I den sist nämnda, bluesaktiga sången levererar Hammarlund till och med ett gitarrspel, som för tankarna till Seeger.

Ändå är det inte Seeger jag själv främst vill jämföra Hammarlund med. Vid ett tillfälle under konserten i ABF-huset lutade jag mig mot Birgitta och teaterviskade: ”Det här låter som Joan Baez.” Och mycket riktigt angav Jan Hammarlund i Carin Kjellmans intervju i ”Felicia” just Joan Baez som förebild, till och med tidig och avgörande förebild: Han hade lyssnat och lyssnat på hennes LP och så tränat in låt efter låt på gitarr. Hans gitarrspel – mycket drivet förresten – för utan tvivel tankarna till Baez. Jämförelsen med Joan Baez ligger också nära genom att Jan Hammarlunds röst har en så ljus klang.

Ska jag återge någon politisk sång av Jan Hammarlund, väljer jag ”Jerusalem”. Dels för att den handlar om Israel-Pelestina-konflikten, som Jan är mycket engagerad i. Dels för att dess huvudpersoner är ett homosexuellt par, den ene israel och jude, den andre palestinier och muslim; Jan är själv bög.

Jerusalem

Hon har inget hav, ingen hamn och ingen flod.
Hon har lejongul gatsten som sköljs av blod,
invånare bittra och låsta i förlamande vredesmod.
Präster som söndertolkar skapelsen.
Minnen av det mordiska korsets män.
Barn som måste klättra över muren till sin skola
i Jerusalem.
Ingenting är känt om dem som först kom hit
och som redde sina gravar här
men de var väl mänskor ungefär som vi
med sin glädje sina sorger och begär.
Myter, profetior, uppenbarelser tog vid
och gjorde livet till en oupphörlig strid,
ronder av förintelse och folkmord och förtryck
i Jerusalem.

Kristna turister bland soldater med gevär
ser ingenting av vad som pågår här
– vimmelkantiga av helighet irrar de kring i mytisk sfär.
Pilgrimmer som söker ett gudomligt ljus,
människor begravna under rivna hus,
grymma och förtvivlade martyrer som förklingar i mediabrus.
Vi har lärt oss kalla det Jerusalem. Många andra kallar den Al Quds
– alla de förföljda och förtrampade, dem som mänskliga sköldar sover hos
– alla gamla sagor som vävs in i deras drömmar är reliker av samma poesi
– själva månen liknar en feberfantasi
över Jerusalem.

Askenazim som låssas att sefarder inte finns
och vars fäder kom hit en gång med ideal som ingen minns.
Drömmer om ett jämlikt liv
i ett sekulariserat Tel Aviv.
Ortodoxa rabbineroch en arg chassid
skriker och grälar om sabbatsfrid,
ilska över prideparaden som drar förbi
på gatan strax bredvid.
Vår kärlek syftar inte till arvingar
men det sägs att vi är barn av samma stam.
Olika uttalar vi samma namn,
du som Ibrahim och jag som Abraham
men staden som vi ser omkring oss byggdes ju av Rom
och har blivit sinnebild för kristendom.
Venus irrar hemlös som en hora omkring
i Jerusalem.

Men just i dag är Cardon full av glam och dans och stim
fastän transor trakasseras av haredim
och du och jag förvandlas till fäder, jag som jude, du som god muslim.
Här finns patriark efter partriark
som vill avla arvingar och erövra mark,
åberopar sig på Gud, profet på häst med vingar eller Förbundets Ark.
Jorden är en nyckfull plats att leva på och vi hamnar lite här och där.
Inget Blut und Boden med fördrivningsrätt,
ingen särskilt utvald stam som gud har kär.
Det är inte gudar och profeter som styr utan människor som lever här och nu
och som borde låta sina döda vila ut
under Jerusalem.

Bandvagnspotentaten är oberörd.
Ständigt mera draksådd för historiens skörd.
Självrättfärdigheten banar väg för en blodigare efterbörd.
Farliga soldater med svekfullt humör
vaktar Israel som en politisk markör
– en bricka i det spel som anglosaxiska stormakter alltid för.
Men du har smugglat kärleken med hem till mig och nu lämnar den nog ingen ro.
Vägspärrar och murar står emellan oss men ditt skratt och dina tårar blev en bro.
Jag väntar dig vid Damaskusporten nu som då,
över Tempelberget lyser himlen blå.
Kanske kan vi sprida lite kärlek vi två
i Jerusalem.

Stockholmsk hembygdskänsla finns i både den inledande och den avslutande sången på CDn, två mycket fina låtar som lätt fastnar i ens musikminne, ”Simma i Vinterviken” och ”Den röda linjen”. Den senare är en T-banelinje, välkänd för stockholmarna – men sångens budskap är dubbeltydigt:

”Jag är ingen eldsjäl. Jag är lite trött
men jag håller kursen – jag håller mig till rött”.

Jag är också mycket svag för den tragikomiska historien om Franz Schubert, ”Frasses ständiga otur”.

Och så rymmer CDn en underbar bagatell som, redan den, gör skivan värd att köpa:

Mitt handbagage är allt jag har

Det står ett tåg vid plattform två.
Det går till dig – jag kliver på.
Om tåget stannar, kan jag gå.
Mitt handbagage är allt jag har.

Det finns en hed i gömda land.
Jag längtar dit igen ibland.
Jag ger mig av på egen hand.
Mitt handbagage är allt jag har.

Min väg är ljus, min väg är lång,
men jag ska lämna allt en gång.
Jag lämnar bara kvar min sång.
Mitt handbagage är allt jag har.

Självständighet ger trovärdighet och respekt

Den oftast mycket läsvärde Johan Sjölander – länk finns här – har en intressant betraktelse om bloggosfären på sin blogg. Hans utgångspunkt är Jonas Morians blogg, PromeMorian, som nyligen välförtjänt vann omröstningen om bästa politiska blogg:

”Först ska jag chocka bloggosfären; trots att vi är med i samma parti håller jag inte alltid med om allt Jonas Morian tycker och tänker. Och för att fördjupa chocken med risk för att en och annan nu hamnar i ett akut komatillstånd – jag tycker detta är bra. Det är bra med bloggare som tar partipolitisk ställning utan att ge avkall på sin personliga integritet och som vågar bedöma både personer och förslag utifrån egna meriter istället för från förutfattade meningar. Även om denna bedömning till och från riskerar att avvika från din egen.

Men var finns borgerlighetens motsvarighet? Om jag får generalisera lite tycker jag att borgerliga bloggare alltför ofta är precis tvärtom – de vägrar erkänna partitillhörighet men är nästan löjligt förutsägbara i sitt allt sossarna gör är dåligt/regeringen är bra-analyserande av verkligheten.”

Jag håller med Johan Sjölander om både det förra och det senare.

I fråga om det förra har jag också en del egna, färska erfarenheter. Av två skilda slag.

Det jag skrev om socialdemokratins partiledarval fick – främst genom den diskussion om Mona Sahlin som kom att föras på min blogg; märk att mitt anslag ursprungligen var bredare – ett mycket stort genomslag inte bara i bloggosfären utan också i övriga media. Antalet läsare av bloggen växte också kraftigt.

Om vi håller oss till de socialdemokratiska läsarna av min blogg, har jag en stark känsla av att många uppskattade just det Johan Sjölander lyfter fram: här fördes en diskussion, som var öppen och personlig; här fanns en debattarena, där man inte sopade problemen under mattan. Det är det här min gamle kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson i sin kommentar uppskattar.

Men det fanns också socialdemokrater som, à la de borgerliga bloggar Johan Sjölanders inlägg har udden riktad mot, blev ursinniga över att debatten fördes i så öppen ton. I sin mildaste (och inlindade) form löd budskapet: Plädera gärna för din egen kandidat, men kritisera inte öppet dem du inte vill se som partiledare.

Restaurang Kung Birger

Efter kulturnämndens sammanträde väntade jag som vanligt på bussen utanför Burger King.

Skulle inte någon kunna starta en kedja lunchrestauranger med svensk husmanskost, förslagsvis med namnet Kung Birger?

Träffpunkt Svenskfinland

I går kväll besökte jag och Birgitta det evenemang nätverket Träffpunkt Svenskfinland anordnade på Hilton Hotel Slussen. Jättemånga – 330 personer sas det – hade samlats: folk från näringsliv och kulturliv, journalister, politiker, universitetsmänniskor.

Och programmet var verkligen intressant.

Det första passet handlade om den ekonomiska utvecklingen i Finland respektive Sverige. Inledare var Erkki Liikanen, chef för Finlands bank (numera underställd ECB i Frankfurt) och Stefan Ingves, chef för Sveriges Riksbank men ursprungligen från Österbotten i Finland. Erkki har både jag och Birgitta träffat genom åren i hans olika politiska roller.

Ingves kunde genom en serie tabeller med kurvor, för Sverige respektive för Finland, visa att den utvecklingen i de båda länderna, bortsett från några enstaka divergenser, har varit anmärkningsvärt lika, vilka parametrar man än väljer. Detta alltså oavsett det faktum, att Finland har anslutit sig till den europeiska valutaunionen, medan Sverige har valt att stå utanför.

Om man jämför Sverige med ECB-områdesgenomsnittet, finns det naturligtvis mycket större skillnader; vi hade – när jag arbetade för det framgångsrika Socialdemokrater mot EMU – stor glädje av att kunna visa, att Sverige i väsentliga avseenden kunde uppvisa en bättre utveckling än EMU-gruppen i genomsnitt.

Den intressanta debattfrågan, om man ser till Ingves´ kurvor, blir då förstås, hur man kan få en så likartad utveckling i två länder, som i frågan om valutasamarbetet har valt olika vägar. Ingves tycktes luta åt att det bland annat handlade om hur man i respektive land vårdade sig om de av respektive centralbank uppställda men relativt likartade målen. När han kom fram till oss och pratade under minglet efteråt, föreslog Birgitta, att vårt likartade handlande nog kunde ha att göra med att Sverige och Finland sedan mycket länge har en likartad både politisk och annan kultur. Ingves biträdde detta genom att peka på att också Danmark har en snarlik utveckling men framhöll samtidigt, att till exempel Irland kan uppvisa en liknande ekonomisk utveckling.

***

Kulturdelen av kvällen ägnades åt den finlandssvenska litteraturen.

Horace Engdahl höll ett lysande och mycket roligt föredrag om vikten av att slå vakt om det egna språket och den egna kulturen – både vikten av att i företagsstyrelser och vid universiteten slå vakt om det egna språket och betydelsen av att i en vid mening upprätthålla en litterär kanon kom upp. I båda fallen känner jag sympati för hans ståndpunkter.

Lars Huldén, som jag inte har hört tidigare, fyllde på med ett finländskt perspektiv; i Finland är ju svenskan ett minoritetsspråk, vilket rimligen gör, att det Horace Engdahl hade talat om känns ännu viktigare. (Jag hade hoppats kunna hälsa på Huldén under minglet, men han tuppade tyvärr av; han är en mycket gammal man. Som tur är verkade han repa sig.)

Båda var överens om att den finlandssvenska litteraturen – både mer traditionell och mer upprorisk enligt Engdahl – förtjänar en mycket mer framträdande plats hos den läsande svenska allmänheten än den har. Engdahl listade rent av tre finlandssvenska författare – Johan Ludvig Runeberg, Edith Södergran och Gunnar Björling – bland de allra främsta över huvud taget i svensk litteratur.

När vi gick ut till minglet – vi hade av en slump råkat hamna bredvid honom i salen – sa jag till Horace Engdahl, att jag särskilt uppskattade, att han lyfte fram Gunnar Björling som den store författare han är. Jag berättade, att jag har läst Björling i åratal och att vi i bokhyllan har bland annat den utgåva av Gunnar Björlings samlade skrifter Engdahl hade nämnt: ”Skrifter I-V” (redaktör Anders Olsson, Erikssons förlag, 1995). Horace framhöll i vårt fortsatta samtal, att Björling nu, äntligen, också håller på att få ett internationellt genombrott.

Horace Engdahl illustrerade i sin inledning Gunnar Björlings diktning med att läsa upp titeldikten i den dadaistiska samlingen ”Kiri-ra” (1930):

harakiri-ka! ki, ka
hara-ra!
harakiri-ki! ki, ka, ki, ka!
hararara-ra!
ki-ka-
ki!
kiri-ra! svarta sotjnan som blod på din hand
svarta sotjnan skall dö för din hand.

Själv kom jag först i kontakt med Gunnar Björlings (1887-1960) diktning genom Stig Carlsons antologi ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet” (Folket i Bilds förlag, 1955).

Kiri-ra, som jag återger ovan, kan tänkas upplevas som svår av ovana lyrikläsare. Det mesta av den lyrik av Björling jag mötte i Stig Carlsons antologi var däremot lätt att ta till sig för en litterärt intresserad 18-åring. Björlings dikter innehåller ofta naturimpressioner, i sin lyriska form komprimerade till det absolut nödvändiga: signalord i stället för fullständiga meningar och verbalt helt fullföljda tankar. Några exempel:

Gröna kronors
bolmarmatta, blåa
haven –
ut seglar du
i lufts höjder
lyftad på strålarna från jorden.

*

Som i Linnaeusvåren
maskros hundviol stellaria
vårbjörklöv och älskog.
Sol
på harsyrblad och blommens fjun.

*

Tuvan bland blåbärsris, finkarna
och vägens slammer.
Damm slår upp mot grinden
och staketen
Livets tid ser
storögt
och i ruttna stockar växer mossa.

I mitten av 1970-talet upplevde Gunnar Björling något av en renässans här i Sverige.

1974 gav FiBs lyrikklubb ut Björlings efterlämnade dikter med biografisk inledning och i urval av Erik Gamby, ”Allt vill jag fatta i min hand”. (En sidoupplysning: Jag kände Erik Gamby, från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och från kulturnämnden; han bodde till och med i samma hus som vi under en period.)

Här en björlingdikt, skriven 1946 och återgiven i den här samlingen:

Tuppen gal och hackspett slår
blåa fjärilar och kantar väg och där jag går
trifolium prästkragsblomma
hästspillningen på väg i hagen
löst bräde över diket
calla blommar
näckros flyter gul
trast vilar på en stubbe flyger sen åstad
och invid äng och blommors by.
Ljung och mellan ledum.

Året därpå, 1975, gav Rabén & Sjögren i sin fina serie Trend pocket ut dikt och prosa av Gunnar Björling i urval och inledning av Bo Carpelan: ”Det stora enklas dag”.

Jag vill avsluta med att citera slutet av Carpelans förord:

”GB skrev på sitt eget universella språk. Han hade – trots hån, motstånd, ekonomiska svårigheter – tid `att fullfölja sin inriktning – annat hade gjort till en omening ens liv och strävan´. Liv och dikt blir ett. Mycket känns i jämförelse med GBs dikt som `omeningar´.

`- att vi är, det är plattformen´.”

Bo Carpelan

Prisa Borg! Nu ska jag köpa nya lättmetallfälgar till stadsjeepen

I kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (24 januari 2007) finns en underbar kolumn av Lars Linder, ”Prisa Borg! Nu ska jag köpa lättmetallfälgar till stadsjeepen”.

Ett citat: ”Ni lata bidragstagare tvingas ändå anstränga er lite mer och det är bra i sig.”

Du kan ta del av hela artikeln här.

Ahto Uisk – estländare och syndikalist

Jag har en del gemensamt med Ahto Uisk. Vi är födda i Estland och ungefär jämngamla. Vi kom båda i krigsslutet till Sverige som flyktingar. Vi har, delvis samtidigt, pluggat i Uppsala, har också bott här i hela vårt vuxna liv. Vi blev båda chefredaktörer med ansvar för var sin ledarsida, men vi har också skrivit mycket om kultur. Trots att den estniska exilgruppen i Sverige har dominerats av borgerliga, drogs vi båda tidigt till vänstern.

Fast till var sin riktning: jag till socialdemokratin, han till syndikalismen.

Vi har träffats – i sin memoarbok ”Med Arbetaren” (Federativ, 2006) nämner Ahto Uisk ett möte i Syndikalistiska studentföreningen, dit jag hade inbjudits som gästinledare – men aldrig umgåtts; jag kan alltså inte säga, att jag egentligen känner Uisk. Just därför har det varit kul att genom memoarboken få veta mer om honom och hans värderingar.

Samtidigt är det så att jag under min gymnasietid och studenttid var en flitig läsare av, under perioder prenumerant på SACs tidning Arbetaren, den som Uisk senare blev redaktör för. Två saker drog: Dels hade tidningen en spännande och läsvärd kulturavdelning. (Många tänker då förstås på Stig Dagerman och hans ”dagsedlar”, som också jag förknippar med tidningen Arbetaren, men man ska komma i håg att Dagerman tog sitt liv redan 1954. Själv tog jag studenten först 1958.) Dels tror jag det var naturligt för vänstersinnade med estnisk bakgrund (som jag och Ahto Uisk) att pröva socialistiska riktningar med frihetlig inriktning; vår nationalitet och våra familjeerfarenheter drog oss ju inte precis till kommunismen.

Dåtida Arbetaren-skribenter som Armas Sastamoinen, Helmut Rüdiger, Edvard Ramström, Herbert Anckar, Evert Arvidsson och Britta Gröndahl, som Uisk nämner i sin bok, är jag alltså väl förtrogen med; jag har till och med publicerat någon enstaka artikel i Arbetaren.

Ahto Uisk skriver i sin bok, att kommunismens blinda fläck inte är socialiseringarna – i vilken utsträckning och i vilka former kan man alltid diskutera – utan att den för att nå sina mål var beredd att gå till attack mot individernas fria val, mot själva demokratin. I detta håller jag fullständigt med honom.

Å andra sidan har också syndikalismen sin blinda fläck. Dess tro på arbetarnas egen drift av företag är sympatisk, men erfarenheten säger oss, att företeelser av den typen alltid kommer att förbli fenomen på marginalen, på marginalen av en kapitalistisk ekonomi.

Uisks bok är också den sympatisk om än en smula disparat i kompositionen.

Den innehåller traditionella memoaravsnitt om hans barndom i estnisk flyktingmiljö, de många flyttningarna, kampen för att få utbildning, lumpen och tiden i Uppsala.

Avsnitten om Arbetaren varierar kraftigt i fråga om både djup och kvalitet.

Porträtten av de stora föregångarna på tidningen – de flesta nämns ovan – är intressanta. Ett (i boken sent) avsnitt om Stig Dagerman förvånar dock för att det till den grad skjuter in sig på Dagermans privata liv och tillkortakommanden.

Avsnitten om senare Arbetaren-medarbetare är ibland intressanta (som i fallet Karl Beijbom), ibland lite snåla i omdömena (som i fallet Anna-Klara Bratts feministiska experiment med tidningen) och ibland tyvärr bara name-dropping.

Riktigt intressant är avsnittet om Arbetaren under den stora kärnkraftsstriden, då Arbetaren till sig lyckades knyta fantastiska skribenter och polemiker som Hans Alfredson och Tage Danielsson och också avsevärt höjde sin upplaga.

Ahto Uisks mödor med att värja en organisationsägd tidnings publicistiska självständighet mot ägaren (samtidigt som man ändå företräder ägarorganisationens idéer) läser jag med intresse om. Av detta har också jag erfarenheter, delsvis skiljaktiga.

Men det är en annan historia.

Linnéjubileet

Hittat i Journalisten nummer 2 2007:

”I en undersökning förra året uppgav tre av tio svenskar att de var okunniga om Linné.

– Efter det här året ska den siffran vara betydligt högre, säger Åse Berglund.”

Svenska Dagbladet

Vinter, per tåg från Stockholm

Nyss åkte jag tåg hem, från Stockholm till Uppsala.

Medan jag väntar på bussen vid Burger King, biter kölden i öronen.

Och väl hemma i Svartbäcken får jag välja upptrampade stigar för att inte få snö i lågskorna.

På tåget

Av Peter Sandelin

Jag tror
att snön inte snöar uppåt
för att inga människor väntar på den där
och inga stationsperronger – –

jag tror
att träden upptäckt detta
och därför hastigt gripit tag i jorden
med sina gula armar,

och jag tror
att jag tänker som ett barn
för att också komma närmare någonting…

Ur ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet” (redaktör Stig Carlson, Folket i Bilds förlag, 1955)