Suomi/Finland: Samtliga sannfinländska ministrar och större delen av partiets riksdagsledamöter bildar egen grupp. Fortsätter i regeringen

Regeringskrisen i Finland fick en överraskande lösning: 22 sannfinländska riksdagsledamöter (av sammanlagt 37) bildar en egen riksdagsgrupp, Uusi vaihtoehto (Nytt alternativ). Simon Elo blir ordförande för den nya riksdagsgruppen och Tiina Elovaara vice ordförande.

Förre ordföranden för Perussuomalaiset (Sannfinländarna) Timo Soini blir, liksom partiets övriga ministrar, medlemmar i det nya partiet, och statsminister Juha Sipilä (Suomen Keskusta, Centern) har redan meddelat, att regeringen består i sin hittillsvarande skepnad.

Ska Nytt alternativ sedan kunna ställa upp i nästa val, måste man dess förinnan kunna bygga upp också en partiorganisation – dock kan ju grunden läggas genom att sannfinländska partiorganisationer beslutar sig för att gå över till det nya partiet och delar av de organisationer som behärskas av Jussi Halla-ahos anhängare ansluta sig till det nya partiet.

Suomi/Finland: Sannfinländarna åker ut ur regeringen

Jag har tidigare skrivit om den regeringskris valet av den högerextreme och främlingsfientlige Jussi Halla-aho till ny ordförande i Perussuomalaiset (Sannfinländarna) har utlöst. Som väntat har ledarna för de två övriga regeringspartierna, statsminister Juha Sipilä från Suomen Keskusta (Centern) och finansminister Petteri Orpo från Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), efter dagens partiledarrunda meddelat, att Sannfinländarna nu måste lämna regeringen.

Om den nya regeringen förutom av Centern (49 ledamöter i Eduskunta, Riksdagen) och Samlingspartiet (37 ledamöter) också kommer att inrymma representanter för Svenska Folkpartiet (10 ledamöter) och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna, 5 ledamöter) räcker det för minsta möjliga majoritet, 101 ledamöter av sammanlagt 200 – Sannfinländarna hade efter en övergång till Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna) 37 ledamöter.

Men sen handlar det förstås också om hur Sannfinländarnas representanter i regering och riksdag beslutar sig för att göra. Vi vet till exempel att deras avgående ordförande, Timo Soini, gärna hade velat sitta kvar på sin post som utrikesminister.

Soini och många med honom kommer ursprungligen från det 1995 konkursade Suomen Maaseuden Puolue (Finlands landsbygdsparti), som förvisso hade finsknationella drag men ändå inte primärt var ett rasistiskt parti. När nu Sannfinländarna har tagits över av mer extrema krafter – det här speglas inte bara i valet av ny partiordförande – kan ju de gamla landsbygdspartiserna välja nya arenor för sitt politiska engagemang, antingen i andra förefintliga partier eller i ett återstartat landsbygdsparti.

Sabine Meyer spelar Mozart

”Mozart Clarinet Concerto”, Mozarts klarinettkonsert från 1791, har fått namnge Sabine Meyers Mozart-CD, ursprungligen inspelad i Dresden och utgiven av Warner i Tyskland 1990, 2015 återutgiven av Warner (0724356689729). Sabine Meyer, gift Vonk, är en mycket skicklig instrumentalist, och här gör hon dessutom ett lyckat försök att återskapa det ljud den på Mozarts tid använda basklarinetten hade. Det inledande allegrot är mycket känt och återkommer i variationer i den avslutande satsen, andantino con variazioni.

Tillsammans med henne spelar en liten ensemble under ledning av Hans Vonk: Diethelm Jonas, oboe, Bruno Schneider, franskt horn, och Sergio Azzolini, fagott.

Det andra verk de här musikerna spelar, ”Sinfonia Concertante in E-flat major”, är mer omdiskuterat. Mozart tycks ur minnet och dessutom tämligen fritt ha använt sig av en komposition av Giuseppe Maria Cambini. Sedan hann Mozart tydligen heller inte teckna ner det här verket, och den nedteckning, ovisst av vem, som sedan hittades och nu använts är upphovsrättsligt omtvistad. Hur som helst är den intressant nog för att spelas, också finnas med på den här CDn.

Danmark: Yttervänsterpartiet Alternativet ligger högt

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 11 juni publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 9,4 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 18,8 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 1,0 procent

Också här ligger Socialdemokratiet i jämnhöjd med sitt valresultat. Yttervänsterkoalitionen Enhedslisten har ett mycket högt stöd.

På den borgerliga sidan har Dansk Folkeparti aningen högre stöd än Venstre.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 18,2 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Norge: Chockresultat för Arbeiderpartiet

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

En ny mätning publicerades den 12 juni:

Norfaktas mätning gjordes under perioden 6-7 juni för Nationen och Klassekampen.

Høyre 25,5 procent (+ 1,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,4 procent (+ 1,4)
Venstre 3,0 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (- 0,6)
Senterpartiet 12,1 procent (+ 1,1)
Arbeiderpartiet 28,5 procent (- 5,2)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (+ 1,0)
Rødt 2,5 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,3)

Venstres kris verkar vara mer eller mindre konstant.

Men det verkligt anmärkningsvärda med den här mätningen är Arbeiderpartiets mycket låga siffra. Efter förlusten i förra stortingsvalet och det därpå följande partiledarbytet lyckades ju Jonas Gahr Støre vända partiets låga stöd; som bäst har Arbeiderpartiet i opinionsmätningarna varit uppe i in emot 40 procent. Varken texterna i de tidningar, där den aktuella mätningen har publicerats, eller andra ledarsidor jag har kollat innehåller några analyser av vad som har förorsakat det här häftiga opinionsraset – Arbeiderpartiet ligger i den här mätningen bara en liten bit över Høyre. För egen del kan jag tänka mig – fast det är alltså bara gissningar – att Arbeiderpartiet förlorar stöd i Distriktsnorge – på kusten och i de många små samhällen och jordbruk naturen, det vill säga fjälldalarna skapar. Det här är grogrund för ett utbrett motstånd mot oljeutvinning som hotar fisket, mot kommun- och fylkessammanslagningar och mot rationalisering av jordbruksnäringen. Det gamla Arbeiderpartiet hade som paroll ”Bygd og by”, alltså ”Land och stad”.

Danmark: Inga våldsamma förändringar

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 8 juni publicerades en mätning från Gallup, gjord för Berlingske:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 7,5 procent
Alternativet 5,2 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 18,8 procent
Konservative Folkeparti 4,7 procent
Liberal Alliance 5,2 procent
Nye Borgerlige 1,3 procent

Här ligger Socialdemokratiet i jämnhöjd med sitt valresultat.

På den borgerliga sidan har Dansk Folkeparti lägre stöd än Venstre.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Eesti/Estland: Partiernas potential att ta röster från andra partier

Estniska samhällsforskare från Ühiskonnauuringute Instituut har genom en undersökning som mäter även partianhängarnas andrahandsval försökt ringa in, vilka väljare de olika partierna skulle kunna tänkas locka över från andra partier.

Största potentialen att locka över väljare från Keskerakond (Centerpartiet) har koalitionspartnern Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet). Motbjudande för centerväljare är väljare som nu väljer Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) eller Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) – märk att IRL ingår i den av Cenern ledda koalitionsregeringen.

EKRE-väljarna är lockade även av Vabaerakond (Fria partiet).

Fast bland Vabaerakonds väljare är det å andra sidan inte EKRE utan Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) som ligger hyggligt till. Men ännu fler av Vabaerakonds väljare skulle föredra ett helt nytt parti som alternativ.

Mot det regeringsledande Keskerakond anförs av många (estniska, antar jag) väljare partiets ryssvänlighet men också skattehöjningarna. Partiet förknippas också av många med korruption och skandaler.

Mot Socialdemokraterna anförs av många alltför stor Brüssel-följsamhet, benägenhet att höja skatterna och en hållning i immigrationsfrågor som hotar nationalstaten.

Suomi/Finland: Högerextremist ny partiledare – Sannfinländarna tvingas lämna regeringen?

Valet av ny ordförande för Perussuomalaiset (Sannfinländarna) sänder chockvågor genom finländsk politik.

Ny ordförande blir EU-parlamentarikern Jussi Halla-aho, en man med mycket extrema åsikter framför allt i invandringsfrågor – han är dömd för hets mot folkgrupp.

Finländska media har hoppats och trott att Sampo Terho, vars åsikter mer liknar den avgående partiordförandens, Timo Soinis, skulle bli vald, men Halla-aho vann med övertygande marginal redan i första valomgången, 946 röster mot Terhos 629. Övriga kandidater var chanslösa: Leena Meri fick 60 röster, Veera Ruoho 44 och Riku Nevapää 8.

Valet innebär en chock för de övriga två partierna i den borgerliga koalitionsregeringen. Både statsministern, Juha Sipilä, till lika partiordföranden i Suomen keskusta (Centerpartiet) och Petteri Orpo, finansminister och partiordförande i Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) har redan gett bekymrade kommentarer om valet av Jussi Halla-aho, som ju så starkt fokuserar på sin hjärtefråga. Skulle Halla-aho komma in i regeringen – och han kan ju dessutom i egenskap av partiledare kräva att få en för honom strategisk post – skulle detta sannolikt drabba också de båda övriga regeringspartierna.

Så grundtipset är att Sannfinländarna tvingas lämna regeringen. (Till exempel Svenska Folkpartiet har redan anmält intresse för att bli ersättare, men det räcker ju inte; partiet är för litet.)

Sannfinländarna är å andra sidan redan nere på för partiet mycket låga opinionstal, och med det här ledarbytet lär inte utsikterna vara stora för att partiet skulle börja växa igen.

Ytterligarer en fråga är vad den del av partiet som mer är populister än rasister nu gör. Redan tidigare har avhopp skett till exempel till Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, och fler kan ju reagera med att byta parti fast åt olika håll. Jag har redan läst om en ung sannfinländsk kvinnlig riksdagsledamot som nu kräver ett samtal med den nye partiledaren för att avgöra, om hon kan stanna kvar.

Melodikrysset nummer 23 2017

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio me’ Bumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

Norge: Strid på kniven runt spärren

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

En ny mätning publicerades den 9 juni:

InFacts mätning gjordes under perioden 2-7 juni för Verdens Gang.

Høyre 20,5 procent (- 1,1 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,5 procent (+ 1,3)
Venstre 3,2 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 4,8 procent (- 0,7)
Senterpartiet 11,8 procent (- 0,9)
Arbeiderpartiet 32,3 procent (- 0,3)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (+ 0,1)
Rødt 3,5 procent (- 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 0,6)

Det enda notabla här är uppgången för två av de små partierna. Både Rødt och, för första gången på länge, MDG närmar sig spärrgränsen. Men vi bör avvakta även andra mätningar. Venstres kris verkar vara mer eller mindre konstant.