Läsvärd intervju med Birgitta Dahl

Jag har tidigare berättat, att DN har intervjuat min hustru, Birgitta Dahl, i en liten artikelserie om att behålla nyfikenheten i livet även när man blir äldre.

Artikeln, publicerad i Dagens Nyheter den 8 maj 2008, innehåller några detaljer, framför allt om tidpunkter, som inte är helt korrekta. Men det hindrar inte att den är mycket läsvärd. Du kan hitta artikeln här.

Morfar på heltid

Ibland kör det ihop sig samtidigt för dottern Kerstin och hennes man Bo. Då vädjar de förstås till morfar Enn och mormor Birgitta om hjälp med barnen – även Öregrund, där vi bor under sommarhalvåret, ligger ju hyggligt nära Uppsala.

Alltså lovar vi att vara barnvakt från onsdag kväll till lördag. Jag tar första delen ensam – hoppar över ett gruppsammanträde i kulturnämnden – och så skippar vi båda kvällens konsert. Från och med i kväll finns också Birgitta här hos mig och barnen i Öregrund.

Bo kom med dem i går kväll. Klara hade somnat i bilen och var ganska grinig på grund av det plus av vad som kan tänkas vara en pollenallergi – det är svårt att få det undersökt just nu under pågående strejk i sjukvården. (OBS! Detta är ingen anklagelse. Jag tycker att sjuksköterskorna ska ha mer betalt.)

Men under middagen och sen Bolibompa stiger Klaras humör. Bo kan utan någon som helst dramatik skiljas från barnen och åka hem igen.

När mormor också är här, brukar vi läsa för var sitt barn, men det går ju inte om man är ensam, så morfar läser för båda barnen och låter båda välja böcker. Klara väljer Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid”, som visar sig finnas på hennes dagis (och som jag nyligen skrev om). Viggo vill höra Jan Lööfs ”Pelle i djungeln” (som jag också nyligen skrev om). Och så avslutar vi med H A Reys ”Nicke nyfiken på rymdfärd”, som jag ursprungligen skaffade med tanke på Viggo men som nu faller även Klara i smaken.

När barnen därefter ska sova, visar det sig att Klara, nyss fyllda tre år, inte alls har lust att ligga ensam i sin mammas gamla rum. Första budet är att hon vill sova tillsammans med Viggo – och Viggo accepterar, snäll som han är.

Men det dröjer inte länge förrän Klara kommer uttassande och i stället söker sig bort mot morfars (och i vanliga fall även mormors) sovrum. På frågan om hon i stället vill sova hos morfar nickar hon jakande, och så får hon krypa ner i morfars säng.

För morfar är det ju egentligen inte sovtid på mycket lång tid än, och han försöker alltså få ytterligare några saker gjorda både i köket och vid datorn – men då kommer Klara uttassande igen. Alltså blir det till att, mycket i förtid, krypa ner hos Klara, till att börja med med Aftonbladets kryssbilaga i näven.

Det sista går bra. Klara är nöjd bara morfar ligger i sängen hos henne. Hon ligger och känner på blomrelieferna i den gammaldags tapeten i sovrummet, och så ställer hon vänliga och nyfikna frågor: Vad har du för märke på armen, morfar? (Det är ett märke efter klockarmbandet jag just har tagit av mig.) Vad är det där, morfar? (Det är håret på morfars bröst.) Och sen somnar hon tryggt.

Det här väcker minnen till liv av hur det var när morfar fortfarande var pappa till en annan sån här liten krabat, en flicka vid namn Kerstin. Under flera års tid kom hon alltid tassande från sitt rum längst bort från mammas och pappas sovrum, tvärs igenom en kolmörk lägenhet men utan att vara rädd eller gråta: rundade stora sängen och kröp ner hos sin pappa, la sig nästan alltid med huvudet på hans arm. Och sen somnade hon tryggt om.

Klara vill inte riktigt ha den sortens kroppsnärhet, åtminstone inte av morfar. Det ska vara lite avstånd. Men hon håller koll på att morfar finns där i mörkret: en liten hand på hans axel eller ett knä mot hans mage.

Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle få uppleva igen. Men nu får jag alltså åter uppleva en liten, liten flickas obegränsade förtroende.

Och nästa morgon, när jag kommer med välling till henne, ler hon som en sol mot mig.

Viggo, fem år, snart sex, är en stor pojke nu. När jag går upp vid sjutiden på morgonen, sitter han redan på köksgolvet och leker, tyst för att inte i onödan störa morfar och lillasyrran.

Och det finns grejer att sysselsätta sig med här. Ytterligare två nya saker har morfar skaffat inför det här besöket: En Pippi-docka, som Klara genast vill ha med sig i sängen. Och så en mekanisk hund, Fred, som skakar loppor av sig, om man drar honom i svansen.

Halv åtta, när också Viggo har fått macka och mjölk (han är ju stor pojke och dricker inte välling längre!), klär båda barnen på sig och vill gå ut i trädgården; det är sol och vackert väder. Just när morfar står och rakar sig, kommer de in igen och vill att morfar följer med och låser upp boden, där uteleksakerna finns – de minns allt här från förra sommaren. Men båda barnen klagar på att en fågel har bajsat på gungan, som finns i talldungen.

Vår trädgård är stor och härlig, med många buskar att gömma sig bakom och många bergknallar att klättra på. Förmiddagen fördrivs ömsom ute, ömsom inne.

Efter lunch vill barnen att morfar ska gå med dem på upptäcktsfärd ut i skogen. Med skogen menar de Floraparken, en vildvuxen allmänning snarare än park, belägen bortanför vår talldunge. Så morfar går med barnen ut i ”skogen”: går stigen bort mot stora stenen, sitter bredvid och hjälper ibland Klara, när det blir klättring på någon intressant bergformation. Viggo bär på en käpp, ett äventyrsfynd när man är i hans ålder.

Sen tar morfar med barnen på promenad bort mot skolan och förskolan, och barnen provar de många intressanta lekredskapen och kojliknande byggnader som finns där.

Därifrån går vi tillsammans till Konsum. Barnen tar förstås var sin egen liten vagn, där vi lägger VIKTIGA SAKER som mer mjölk och två sorters frukostflingor (var sin sort ska det vara!).

Därmed är mellanmålet givet: flingor med mjölk.

Sen vill Klara se en Mumin-film; Viggo sysselsätter sig själv.

Därmed får jag tid att skriva den här texten.

Men när jag nu går ut i TV-rummet för att kolla Klara, har hon somnat framför TVn i en egendomlig halvståeende/halvliggande ställning. Jag lyfter upp henne i sängen, och hon sover vidare.

Nu måste jag gå ut och kolla vad Viggo gör.

Och vid sjutiden i kväll kommer mormor!

Censurerad på s-bloggar? Nej, så illa var det inte!

Tidigare i dag skrev jag så här:

Efter turerna kring Melodikrysset har jag lite närmare börjat kolla vad s-bloggar gör med mina inlägg.

Mitt senaste inlägg före det här har, trots automatisk ping, inte synts till där. Varför vet jag inte men jag kan gissa: det innehöll könsord redan i rubriken.

Inlägget handlade om senaste numret av Lyrikvännen, en tidskrift som jag har prenumererat på och läst allt sedan den startades av hädangångna Folket i Bilds förlag på 1950-talet. Numret handlar om erotisk poesi, och jag citerade något av detta.

Det är uppenbarligen mer än de ansvariga för s-bloggar tål. Deras prydhet förbjuder dem (och därmed mig) att publicera dikter av till exempel den avlidne akademiledamoten Lars Forssell och den ofta i nobelprissammanhang nämnde Tomas Tranströmer.

Ett så sippt sällskap som s-bloggar hör jag nog ändå inte hemma i, även om jag alldeles nyss återvände dit.

Får jag inte omgående en mycket bra förklaring, lämnar jag den här portalen igen, den här gången för gott.

* * *

Det här visade sig vara en förhastad slutsats.

Från s-bloggar fick jag ett svar, som bland annat innehöll följande:

”Servern har i detta fall inte hittat ditt RSS-flöde. Vad detta beror på är svårt att säga men det kan exempelvis bero på att det tillfälligt varit någon typ av belastning på den server som din blogg körs på vilket gjort att RSS-flödet tillfälligt inte kunde laddas ner.”

Slutsatsen blir att jag var överdrivet misstänksam mot s-bloggar, vilket väl kan förklaras av mina mellanhavanden med dem på sista tiden.

Men rätt ska vara rätt: Jag ber s-bloggar om ursäkt för att jag har dragit en förhastad slutsats.

”Till knulla är vi människor ju födda” Om köttets poesi

Ett nytt tjockt nummer (2-3 2008) av tidskriften Lyrikvännen har utkommit. ”Tema: Sex”, står det på omslaget.

Jag är inte främmande för den här aspekten på tillvaron, varken i verkliga livet eller i litteraturen.

Köttslig lust kan litterärt skildras på många olika sätt.

Man kan, som Tomas Tranströmer, göra en kringgående rörelse som ändå ger en intensiv känsla av närvaro:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Ur “Den halvfärdiga himlen”, 1962

Man kan, som Svante Foerster i romanen ”Klasskämpen” (1964), se hela komiken (och tragiken) i en situation då lusten inte har några utsikter till utlösning:

Tjugo grader kallt,
inga vantar.
Kuken står,
inga slantar.
Sju mil hem.

Ganska långt fram i det aktuella numret av Lyrikvännen finns en i sammanhanget nästan given dikt, hämtad ur Lars Forssells samling ”En kärleksdikt” (1960); jag har tidigare återgett den i min långa forsellessä, som du hittar ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Den här dikten vibrerar av en sinnlighet, som är mycket konkret i sina detaljer men helt befriad från pornografins objektifiering:

Ballad 1952

1

Ditt kön är mörkrött
Och fuktigt som fruktkött

Och den svarta skogen över det
Vajar när jag blåser

Längst därinne sitter ett vinteräpple
Smetigt som efter ett regn

Och över ditt ansikte glider
Sju fåglars vingskuggor

Ett ben om min rygg
En hand om mina testiklar

Och din mun öppnar sig som en mussla
och jag är trygg

2

Och du somnar
Med halvslutna ögon och ljusreklamen
målar djävlar på väggen

Det är i Paris eller Rom
Eller Salzburg eller

Världen är med oss för mycket
Vi är tillsammans
Imorgon skall vi

Din fot mot min mun
Din andedräkt mot min fot

3

Och imorgon vaknar vi
En vissling från gatan
Städet som skäller

Och du tvättar dig bakom förhänget
Och när vi går ut har vi vunnit

I essän ”Till knulla är vi människor ju födda” (citatet kommer från 1500-talssförfattaren Pietro Aretino – skriver litteraturvetaren och författaren Carina Burman om den erotiska poesin från ”Gilgamesh” fram till Carl Michael Bellman. Fler saftiga bitar ur köttets poesi bidrar Elisabeth Mansén med i essän ”Sex sinnen?”.

Själv var jag elev i 1950-talets latingymnasium, där man verkligen fick läsa mycket litteraturhistoria, även litteratur – men det vore lögn att påstå, att vi på så sätt kom i närmare kontakt med just den här delen av den klassiska litteraturen. Tänk vad till exempel en Georg Stiernhielm kunde åstadkomma! Detaljerna lämnar jag för att locka er att gå vidare till Lyrikvännen.

Där finns mycket mer att läsa, till exempel dikter av Ann Jäderlund, Ann Smith och Arne Johnsson samt en rad utländska författare i översättning.

Och som sig bör är det inte bara poesi med heterosexuell inriktning som ägnas utrymme.

Helårsprenumeration (sex nummer) kostar 300 kronor, 250 om man är under 25 år. Prenumererar gör man genom att kontakta Nätverkstan, telefon 031-743 99 05 eller ekomitjanst@natverkstan.com. Som prenumerant får man dessutom varje ny bok i Lilla serien direkt hem i brevlådan.

Korta meningar

Det är tyvärr inte diktaturen i Burma som har blåst bort.

Sup Porter-kampanjen.

”Sieg Heil!” som dom säger i Björklund-Jugend.

Ewert Ljusberg på engelska

Ewert Ljusberg, född 1945 i Hede i Härjedalen, blev under 1970-talet en av de stora svenska trubadurerna. Ännu mer känd blev han sannolikt, när han 1983-1996 med Margareta Kjellberg som parhäst ledde ”Har du hört den förut?”, en serie TV-program med roliga historier för och under medverkan av publik på en krog i Sundsvall. Och så blev han förstås känd som president i republiken Jämtland.

Sen har han synts och hörts mindre, vilket sannolikt inte beror på honom själv – han har nämligen fortsatt att turnera och att ge ut skivor. Boven i sammanhanget är i stället media, vars recensenter under de senaste årtiondena inte har förefallit överdrivet intresserade av den viskonst Ewert utövar.

Genom ett (sällsynt) tidningsomnämnande uppmärksammades jag på hans nya dubbel-CD ”Songs for Beauties and Beasts” (Musikens Makt / Nacksving studio MMCD 12, 2008) och köpte den på Musikörat i Uppsala. Jag noterade då också, att skivbolaget har hämtat sitt namn från proggerans ledande publikation, Musikens makt, och att det göteborgska proggbolaget Nacksving uppenbarligen lever vidare åtminstone i skepnad av en inspelningsstudio. Vet någon något mer om detta?

Det kanske mest överraskande med den aktuella skivan är att Ewert Ljusberg, känd för att inte bara sjunga på svenska utan också ofta på mål, här genomgående sjunger på engelska. Eftersom idiomet, många av melodierna och ett antal av låttexterna så tydligt vetter åt det amerikanska, kan man ju gissa, att Ewert har just den amerikanska publiken för ögonen – men når man den, ens om man blir recenserad i till exempel ”Sing Out!”?

Detta sagt, trots att CDns inledande låt, ”Whatever Happened to Bombadill”, inte handlar om någon amerikan utan om Tom Bombadill i J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”. Men kanske har det här ändå att göra med den mer amerikanska (och mer våldsamma) tyngpunkten i låtmaterialet; om Tom Bombadill sjunger Ljusberg ”he never fought and he never will”.

Särskilt den andra CDn av två, ”Songs for Beasts”, har sedan flera låtar med udden riktad mot amerikanska krig och företeelser. En låt heter ”Bored of the War”, en annan ”On Terrorism” – i den senare understryks målet med dixietoner. Det senare gäller också ”On Birth Control”. Och i ”Moral Majority Song”, ett stycke countrymusik, sjunger Ljusberg i refrängen:
And we’ve got Fighting Spirit, Mickey Mouse and Jesus
And we’ve made a cross of gold for our beloved boy.

I själva verket står Ljusberg i flera avseenden en speciell gren av amerikansk radikalism, IWWs anarkosyndikalims, nära; märk att han själv kommer från gamla syndikalistbygder i Härjedalen. ”On Terrorism” har lånat melodin från en Joe Hill-klassiker, ”Ta-ra-ra-boom-de-ay” (som i sin tur lånade melodin från en revyvisa). I sin introduktion till ”Who Controls the Blame Pattern?” citerar Ljusberg den nutida IWWaren Utah Phillips.

I övrigt andas den här skivan i stor utsträckning sjuttiotal.

Fina instrumentala insatser görs av Bernt Andersson, känd från Nationalteatern: i till exempel bluesen ”Mental Morning Workout” (piano) och i några låtar av Shel Silverstein, den mexikanskinspirerade ”Yes Mr Rogers” (dragspel) och den mycket välljudande ”Michelangelo” (piano).

Den här utgåvan rymmer vidare flera låtar som vi förknippar med Cornelis Vreeswijk. Cornelis’ egen ”Ballad på en soptipp” gör Ljusberg lite à la irländsk pub – men riktigt lika bra som Cornelis’ originalversion är den inte, vilket inte har att göra med att den här görs i engelsk översättning (”Song from a Damp”). Lite roligare blir då ”Little Samba” (Atahualpa Yupankis ”La Pobrecita”), den som Cornelis döpte till ”Sambaliten”. En mycket rolig sak med den musiken (och flera andra låtar) är att två gamla Cornelis-musiker medverkar, Conny Söderlund på gitarr och Owe Gustafsson på bas – det var de här båda som kompade Cornelis, när han gjorde skivor för salig a disc. Den allra bästa låten med de här båda musikerna plus Ewert Ljusberg är också den en Cornelis-klassiker: Victor Jaras ”Neither Beer Nor Booze”, den som i Cornelis’ svenska version kallades ”Varken det ena eller det andra”.

Och så slutar CDn med ”One Day a Year”, Stig Dagerman tonsatt av Tore Haraldsen men här alltså framförd på engelska.

Naturligtvis är inte allt lysande på den här dubbel-CDn – den kunde gott ha sovrats lite mer – men det är ändå en utgåva värd att skaffa och lyssna på, verkligen inte bara för det politiska budskapets skull. Jag kunde gott ha nämnt ytterligare några låtar, men jag ska nöja mig med en kul sak, brorsan Arne Ljusbergs ”Reconsidering”. I den utövar Ewert Ljusberg något som liknar strupsång från Tuva – men i det här fallet är väl strupsången snarare från Härjedalen.

Finn Kalvik sjunger Inger Hagerup och André Bjerke

Den norske sångaren Finn Kalvik (född 1947) är inte helt okänd heller här. Han har i omgångar samarbetat med till exempel Fred Åkerström, Björn Ulvaeus och Benny Andersson samt Freds dotter Cajsa-Stina Åkerström. För egen del kom jag i kontakt med hans musik främst genom norska partivänner, på den tiden då jag var de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Nu har jag inte hört honom på länge; det är ju inte så att han finns i staplar i svenska skivaffärer. Men när jag nyligen var inne på Musikörat i Uppsala för att beställa lite skivor, fick jag tips om att de hade CDn ”Bjerke / Hagerup / Kalvik” (daWorks DACD 540, 2007) inne, och jag köpte den förstås bums – killarna på Musikörat känner min musiksmak vid det här laget.

Som skivtiteln antyder, rör det sig om tonsatt poesi. Sådant blir verkligen inte alltid lyckat – alltför ofta blir musiken där en ljudkuliss till sång-likt deklamerad poesi. Men jag ska genast lugna er: Det här är en lysande skiva! Tonsättningarna är utmärkta, fångar tonen i poesin. Och den beledsagande musiken är njutbar och uppfinningsrik, ibland rent av fräck. En viktig del av jobbet gör (utöver Finn Kalvik, som är en skicklig gitarrist) främst Kjell Harald Litangen på olika stränginstrument som banjo, high strings, mandolin, akustisk gitarr, dobro och slide guitar. Men till den musikaliska mångfalden bidrar också akustisk bas, trummor och percussion, fiol, cello, orgel, flöjter med mera.

Inger Hagerup, född 1905, får nog, trots att hon dog 1985, fortfarande räknas till Norges största nutidslyriker. Hon har drag gemensamma med både Arnulf Øverland och Nordahl Grieg, var kommunist och ateist och tog under krigsåren då Norge var ockuperat av tyskarna sin tillflykt till Stockholm.

André Bjerke (1918-1985), lyriker, prosaförfattare, essäist och dramatiker plus översättare (bland annat av dramatik) men också barnboksförfattare och deckarförfattare (!), var även han en av efterkrigstidens stora i norsk litteratur. Nämnas bör också hans starka intresse för psykoanalys.

Finn Kalvik öppnar CDn med ett mycket starkt stycke, Inger Hagerups ”Den ene dagen”. När jag skriver så, syftar jag på både Hagerups dikt, ett sinnligt, konkret och levande barndomsminne, och på Kalviks tonsättning, som inte står dikten efter i sinnlighet och levnadslycka.

Men annars är det ännu oftare kombinationerna av André Bjerkes lyrik och Finn Kalviks musik jag har fäst mig vid på den här skivan: ”Oslohøst” får mig att längta tillbaka till den där byen. ”Minuttene” får mig att inse vilka korta stunder i ens liv som gör detta liv värt att ändå leva: ”Riker går under, / og sekler tar slutt. / Ett blir tillbake: / ett levet minutt.” ”Veslefrikk med fela” med sitt intressanta komp, en blandning av rock och spelmansmusik, är värd att nämna främst för musikens skull.

Och så kan jag väl få avsluta med en fräck sak, också den skriven av André Bjerke:

I ren distraksjon

”Du tror det er deg jeg er glad i?
Da tar du nok skammelig feil!”
Og inn i hans handflate stakk hun
en flammende langfingernegl.

”Du tror at jeg gjerne vil se deg?
Nei, deg vil jeg slett ikke se!”
Det sa hun – og presset tilfeldig
et knitrende kne mot hans kne.

”Så glem at jeg har en adresse!
Og glem at jeg har telefon!”
Det sa hun – og bet ham i øret
i absolut ren distraksjon.

”Jeg liker deg ikke”, sa hun,
og kysset hans munn en passant.
”Kan simpelthen ikke fordra deg.”
Hun satte seg opp på hans fang.

”Jeg elsker deg ikke det minste.
Jeg er ikke engang din venn!”
erklærte hun fast – idet hun
i ren distraksjon gav seg hen.

I deklarationstider

Jag har använt en del av dagen till att deklarera åt Ordfront i Uppsala; det är min sista åtgärd som kassör i föreningen.

Jag hoppas att jag har fyllt i rätt – jag har ingen tidigare erfarenhet av att deklarera åt ideella föreningar. Men jag har åtminstone bemödat mig om att korrekt uppge alla element i föreningens ekonomi.

Min privata deklaration är numera desto enklare: jag skriver under en blankett med alla siffrorna ifyllda när jag får den.

Hustrun – för övrigt i dag avrest för några dagars UNICEF-möte i Barcelona – är den i familjen som har alla de krångliga sakerna i sin deklaration.

För några dagar sen nämnde hon, stolt, att hon dock inte hade gjort något pigavdrag.

Det här bör kanske förklaras.

Jag har här på bloggen fört en enveten kamp mot de där pigavdragen. Jag har också då och då berättat, att jag och Birgitta själva stretar på med de hushållsnära tjänsterna, städning, gräsklippning och annat.

Som ni kanske minns, hade jag i höstas och en bit in på det här året svår ischias: varje steg jag tog var plågsamt, och vardagssysslor som städning var omöjliga att klara av. Birgitta, som annars är van vid att vi delar på det mesta, fick ta hand om en orimligt stor del av vardagsslitet.

Men när också hon före jul fick rörelseproblem, blev situationen helt omöjlig. För första gången i vårt liv beställde vi julstädning från en städfirma respektive en fönsterputsfirma.

Resultatet blev helt OK, men räkningen blev också därefter – vår lägenhet inne i stan är mycket stor, och det var många städdetaljer vi ville ha utförda. Hur stor den sammanlagda räkningen blev kan göra detsamma, men den var kännbar också för ett par pensionärer med god ekonomi.

Likväl är vi principfasta människor: Vi är mot pigavdrag, och det skulle inte falla oss in att vältra över våra städkostnader på människor som har det betydligt sämre ställt än vi.

Melodikrysset nr 18 2008

Eldeman presenterade i dag ett melodikryss med hygglig bredd – en bredd som ibland brukar ställa till besvär för en del av krysslösarna. Själv klarade jag alltihop, på några punkter dock efter lite funderande.

Längst från min privata musiksmak låg kanske ”Don’t Get Me Wrong” med sjuttiotalsgruppen Pretenders. Med Eldemans lilla ledtråd bör det dock inte ha varit allt för svårt att komma på gruppnamnet.

Jag kan ju heller inte påstå att ”En gång för alla” från Melodifestivalen 2004 hör till det jag brukar höra på. Men Nina och Kim kom jag faktiskt ihåg från deras framträdande där.

Inte heller Eskobar brukar jag lyssna på. Men eftersom årets melodifestival ligger så nära i tiden, minns jag fortfarande dem och ”Hallelujah New World”. Men det går nog över.

Då ligger, för att vända på perspektivet, Sting mitt hjärta närmare. Här sjöng han ”Love Is the Seventh Way”.

Céline Dion med temat ur ”Titanic” (som jag fortfarande inte har sett), ”My Heart Will Go On”, har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Men här hade Eldeman varierat sig lite: Han ville veta om vi visste, att hon kommer från Kanada.

Från filmens värld kan vi gå över till TVns.

Vi hörde musik ur Staffan Westerbergs berömda (och av många orättfärdigt förtalade) 70-talsserie för barn, ”Vilse i pannkakan”.

Själv hade jag då till att börja med betydligt svårare att komma i håg, att H C Lumbyes ”Jernbanegalop” (fyndigt nog!) spelas som bakgrundsmusik till resorna i Ingvar Oldsbergs ”På spåret”. Eftersom hustrun och jag ser alla avsnitt vi kan av det här trevliga programmet, borde jag ha klarat det bums – men jag har ju gång på gång tvingats konstatera, att jag sällan lägger musiken i TV-serier på minnet.

Dagens två musikaler har jag själv inte sett – men de är för den skull inte obekanta för mig.

Visst har jag, som väl de flesta melodikrysslösare, många gånger hört Jan Malmsjö sjunga ”Vår bästa tid är nu”; för egen del har jag den till och med på skiva med honom. Han sjöng den i den svenska versionen av ”La Cage Aux Folles” (Harvey Fierstein efter Jean Poiret, Jerry Herman), som gick upp på Malmö stadsteater 1985.

Richard Rodgers och Oscar Hammerstein gjorde den också filmade ”The King and I”, ur vilken vi här hörde ”Hello Young Lovers Whoever You Are” med Frank Sinatra. På svenska kallas den här musikalen ”Kungen och jag”.

Jo, som Eldeman påpekade, har det faktiskt funnits sångare som har varit ännu större än Frank Sinatra. Den han syftade på var Bing Crosby, här med ”Please”.

Mycket stora var också Andrews Sisters på sin tid. Till det de blev älskade för hörde ”Rhum and Coca Cola”, som här skulle ge rom. Men för att göra frågan svårare spelade Eldeman en Cornelis-text till den melodin; följaktligen hörde vi i stället Östen Warnerbring sjunga ”dricka hembränt och varm choklad / och sen kan du jojka bra”.

Mer traditionell var då Evert Taubes ”Albertina”, som vi sjöng mycket under min folkskoletid. Den börjar ”Där byggdes ett skepp uti Norden”, vilket gav svaret på Eldemans fråga om var tillverkningen ägde rum.

Sen har vi bara en fråga kvar, där svaret, något ur växtriket, också levererades av Evert Taube: ”Min älskling, du är som en ros”. Den är så fin, så jag tar hela texten:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube (efter Robert Burns, ”A Red, Red Rose”)

Musik: Evert Taube

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

* * *

Letar du efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 4 2008:

”Polisen vill ännu inte avslöja några detaljer som till exempel vad som hände inne på herrtoaletten och har helt lagt locket på när det gäller det fortsatta utredningsarbetet.”

Norra Skåne

”Den 36-årige mannen har efterräkningar att vänta sig i form av olaga hot.”

Dalarnas Tidningar

”Utanför livsbutiken står S*** S*******, som har bott i Romelanda i 38 år. Han var med och byggde ålderdomshemmet, och flyttade sedan dit med sin familj eftersom han tyckte det var en bra plats för barnen att växa upp.”

Kungälvs-Posten

”DN tillbringade en natt på akuten där sex av tio våldsoffer har blivit misshandlade förut.”

Dagens Nyheter

”Efter att H**** L******* lugnat ner sig plockades handfängslet bort och polisen körde hem honom till sin lägenhet.”

Aftonbladet.se

”Förskolan har för liten personal, säger mamman J**** H********.”

Upsala Nya Tidning

”En åtgärd som är på gång är att ställa statyer av riddare till häst vid infarterna till Skara.
– Vi vill nå ut med att det var i Skara som medeltiden började, säger G**** F****.”

Skaraborgs Läns Tidning

”Många döda strider i Irak”

Rubrik i Svenska Dagbladet

”Till Länkarna hittade hon 1983 genom sin bror i ett skede där myndigheterna på grund av spritmissbruk hotade att ta hennes två barn ifrån henne.”

Arvika Nyheter