O’Neills ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater

Den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill (1888-1953) fick nobelpriset i litteratur 1936. Det senare bidrog säkert till att öka intresset för hans dramatik här i Sverige, vilket bland annat ledde till att O’Neill testamenterade sitt drama ”Lång dags färd mot natt” (”Long Day’s Journey Into Night”) till Dramaten.

Pjäsen fanns klar redan 1941, men på grund av att O’Neill där skildrar erfarenheter från sin egen familj, alltså den han växte upp i, ville han först inte se den uppförd förrän 25 år efter sin död. Dock ändrade han sig strax innan han dog, och svenska Dramaten kunde därför uruppföra den 1956. Jarl Kulle spelade då Eugene O’Neills alter ego Edmund. Lars Hanson spelade fadern, Inga Tidblad modern, Ulf Palme den äldre brodern och Catrin Westerlund hembiträdet. Bengt Ekeroth stod för regin.

För mig, som då var en starkt kulturintresserad men mycket fattig gymnasist i Sundsvall, hade det varit helt omöjligt att ta sig till Stockholm för att se en teaterpjäs. Men det fanns en genväg, Radioteatern. Spelåret 1957-1958 hade Radioteatern som huvudserie Eugene O’Neills dramatik, och just ”Lång dags färd mot natt” sändes torsdagen den 10 april 1958 i en inspelning från en ordinarie kvällsföreställning på Dramaten. Jag har kvar alla dramerna, utgivna häftesvis av Radiotjänst, plus den medföljande handboken av Sigvard Mårtensson, ”Eugene O’Neills dramatik”. Den senare är i ett mycket välläst skick med gymnasistens alla understrykningar av nyckelmeningar och nyckelord och årtalen överförda till marginalen.

Det här sista har varit till stor hjälp nu, när jag försökte minnas reaktionen från då, detta eftersom jag i lördags för första gången såg ”Lång dags färd mot natt” på scen, närmare bestämt på Uppsala stadsteaters lilla scen.

Eftersom vi var förhindrade att gå på den för övrigt uppskjutna premiären, hade jag också hunnit läsa recensionerna i några tidningar. De var, med fog, uppskattande mot Ann Petréns gestaltning av modern, Mary Tyrone, men jag fann ändå, efter att själv ha sett pjäsen, några av dem förvånande svala. Själv tycker jag nämligen att den här uppsättningen, i regi av Kia Berglund, framför allt i andra akten (pjäsen har egentligen fyra akter, men dessa är här sammanförda till två) är lysande teater.

Lysande då i bildlig, inte bokstavlig mening. Youlian Tabakovs scenografi och dräkter harmonierar nämligen perfekt med det mörker familjen Tyrone lever i så väl i det rum i deras sommarhus handlingen tilldrar sig i – den snåla pappan James Tyrone (spelad av Göran Engman) släcker dessutom lampor av sparsamhetsskäl – som i fråga om sitt psykiska tillstånd.

Handlingen i ”Lång dags färd mot natt” är förlagd till år 1912, från halv nio på morgonen till midnatt. När O’Neill skrev det här dramat bort emot 30 år senare, brottades han helt uppenbart fortfarande med plågsamma inslag i och gestaltade erfarenheter ur sitt eget liv. Vi, publiken, behöver dock inte dessa privata nycklar för att gripas av dramat. Det vi ser är en familj i sönderfall, och familjemedlemmarnas beteenden och känslouttryck (ångest, lögner, ilska, förträngning, skuldkänslor) blottlägger, inte minst under påverkan av droger, de olika händelser i det förflutna som är grunden för det kaos de lever i.

Modern i familjen har varit morfinist, och tycks nu ha återfallit i sitt tidigare missbruk. Men också de övriga i familjen, pappa James, äldste sonen James junior (Tobias Hjelm), också yngste sonen Edmund (Alexander Saltzberger), till och med pigan Cathleen (Lanna Olsson) dränker sina sorger och tillkortakommanden med whiskey (irländsk, kan man förmoda).

All denna konsumtion av droger är alltså teatertekniskt ett hjälpmedel för att få familjemedlemmarna att berätta om händelser och förlopp i det förflutna vilka har bidragit till det tillstånd av förnekelser och aggressioner de lever i: ett förlorat barn, den ständiga rotlösheten i en kringresande teaterfamilj, konstnärliga kompromisser (de båda James är båda skådespelare, den yngre av dem dessutom inte i sin pappas klass), pappa James’ snålhet som kanske kan ha bidragit till att mamma Mary hamnade hos fel läkare, yngste sonens nyupptäckta TBC.

Alla bär de, var och en, dessutom på sina egna livslögner, men man måste då samtidigt nämna att de, om än till stor del med drogernas hjälp, då och då drabbas av klarsyn. Utan det senare vore handlingen i ”En lång dags färd mot natt” nästan outhärdlig i all sin svärta. Det här spelet mellan det kompakta mörkret och små, små glimtar av ljus gestaltas mycket träffsäkert av de medverkande skådespelarna.

Klas Östergrens nya översättning tyckte jag flöt fint. Att jag inte har citerat repliker beror på att jag inte har tillgång till den; min tryckta version innehåller den som Sven Barthel gjorde för urpremiären på Dramaten.

Melodikrysset nr 11 2009

Dagens melodikryss var väl inte våldsamt svårt, tyckte jag åtminstone.

Så fort jag hörde den allra första ljudillustrationen, ”Albertina”, kom orden ur minnet: ”Det byggdes ett skepp uti Norden, Albertina så var det skeppets namn”… När vi sjöng den under skoltiden, klämde vi sen alltid i, när det blev dags för ”Pumpa läns!”.

Thore Skogman – TS – var upphovsman till nästa sång, som också den var stor schlager på sin tid, ”Tio tusen röda rosor”, där titeln skulle ge oss singularen ros.

Mer rosor blev det sen i ytterligare en gammal schlager, ”Strö lite rosor på den väg vi vandra”.

Man kunde nästan tro att Eldeman försökte frambesvärja sommaren. Och mycket riktigt kom sen ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Här efterfrågades vem vi förknippar visan med. Ida förstås!

Ytterligare en liten flicka figurerade i dagens kryss, hon som skrev till sin far, Evert Taube: ”Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig”. Taubes visa heter ”Brevet från Lillan”.

Evert Taubes viskonst fick vi sen ytterligare ett smakprov på i ”Som stjärnor små”. De som sjöng var Everts son Sven-Bertil Taube plus Lisa Nilsson. Du hittar min recension av Sven-Bertils CD ”Alderville Road” under Kulturspegeln, Musik.

Allra sist i dagens kryss spelades en amerikansk sångerska som jag gillar, Norah Jones. Vi hörde henne i ”Don’t Know Why”.

Melina Merkouri var både kulturskapare och kulturpolitiker, det senare i det socialdemokratiska partiet PASOK i Grekland; hon var faktiskt kulturminister. Här i Sverige är hon kanske mest känd för sin medverkan i filmen ”Aldrig på en söndag”, en förvisso sevärd klassiker.

Därifrån kan steget synas vara långt till Johann Sebastian Bach och hans värld av fugor och andra verk. Men så ska det ju vara i Melodikrysset.

Och apropå orgelverk: ett lika stort steg är det sen till Nils Dackes partyorgel. I dag hörde vi honom spela ABBAs ”Waterloo”.

Därmed är vi inne på dagens avslutande ämne, Melodifestivalen. (ABBAs låt förekom i 1973 1974 års upplaga.)

Tidigare i krysset hörde vi Petra Nielsen i ”Tango, tango”. Året var 2004.

Från Melodifestivalen 2002 var ”Kom och ta mig långt härifrån” med Brandsta City Släckers, vars gruppnamn skulle leda oss till svarsordet brand.

I årets upplaga tävlar Agnes (Carlsson), känd från Idol som jag aldrig någonsin har tittat på. Men för säkerhets skull spelade man inte hennes bidrag i årets tävling utan i stället ”On And On”.

Vi får se om jag hinner se någon del av årets final i TV i kväll – vi ska se ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater, jag ska laga middag och vi har besök av Annas dotter Amanda, som tillsammans med Birgitta håller på att sy sin examensklänning; Amanda lämnar grundskolan i vår.

Jag brukar hur som helst själv inte delta i omröstningen, men skulle jag göra det, skulle Agnes inte få min röst. Jag vacklar mellan Malena Ernman och Caroline af Ugglas. Sarah Dawn Finer har också en bra röst, men hennes låt håller inte måttet.

* * *

på jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Skaparen och hans tillkortakommanden

Reginateatern i Uppsala visar, med avslutning i dag, en föreställning som trotsar all beskrivning, i sin här engelskspråkiga version ”The Great Creator”, i sitt portugisiska original ”O Grande Criador”. Pjäsen är en kollektiv skapelse av Criação Colectiva Companhia do Chapitô, som också gör den på scenen i regi av John Mowat. I de växlande rollerna ser man Jorge Cruz, José Carlos Garcia och Rui Rebelo.

Som man kan ana av titeln står Gud och hans skapelse i fokus för föreställningen. En lätt förströdd Gud, klädd i kostym, spelas av José Carlos Garcia. Större delen av hans skapelse ses på scenen i form av ett lager av kartonger i olika storlekar. Under de här kartongerna hittar Gud också Adam (inte spelad av ytterligare en kartong utan en spritt naken Jorge Cruz) och efter en stund även Eva (spelad av en lika skäggig Rui Rebelo). De senare aktörerna spelar senare gestalter i nyckelscener ur den bibliska historien: Moses bestiger Sinai (ett berg av kartonger) för att av Gud ta emot budorden, Noa med alla djuren (kartonger!) och Jesus – i det senare fallet får vi se inte bara korsfästelsen utan också vad som hände efter den.

Den här pjäsen innehåller ett minimum av nyckerepliker (här alltså på engelska), men den bygger framför allt på fysiskt spel. Den lilla ensemblen har en suverän förmåga att med gester och minspel uttrycka vad som behöver uttryckas. Vid uppsalapremiären i onsdags såg jag också ett fantastiskt exempel på skådespelarnas förmåga att till synes utan ansträngning kliva ut ur och in i illusionen på scenen: Mitt under korsfästelsens plågor får Jesus, spelad av Jorge Cruz, i bänkraden framför scenen syn på en ung dam, som med hjälp av mobilen håller på att ta ett kort av honom. Han stannar till i en kamerapose och ler! Därefter glider han in i rollen av den lidande Jesus igen.

Behöver jag tillägga att vi i publiken hade oförskämt roligt?

Jag antar att den här pjäsen är mycket mer kontroversiell i den katolska delen av världen, dit ju Portugal hör. Men inte heller svenska sekter av typen Livets Ord, väl etablerad här i Uppsala, skulle väl kanske delta i skratten.

Ändå är ju pjäsens sensmoral ganska allmänmänsklig: Vi kan mena aldrig så väl med vad vi gör, men det kan ändå gå alldeles åt fanders. Det originella med den här pjäsen är att temat appliceras på skaparen och hans skapelse.

Sofia Karlsson med eget material

När Sofia Karlsson slog igenom med tolkningar av andras visor och ballader, låg det nära att jämföra henne med den unga Joan Baez. Nu när hon återkommer med en CD med eget material, ”Söder om kärleken” (Sally Wiola, distribution Playground, PGMLCDX 104, 2009), har jag sett henne jämföras med Alison Krauss. Inget av detta är fel, om man ser jämförelserna som musikaliska positionsbestämningar. Men Sofia Karlsson är en fin sångerska i sin egen egen kraft, och det duger mer än väl.

Hon gör tillsammans med de kompande musikerna urban folkmusik, vars texter påfallande ofta innehåller stockholmska miljöer: ”Skärmarbrink”, ”Visa från Kåkbrinken”, ”Blåsut”, ”Regn över Årsta”, ”Imma för fönstret” med dess anhalter vid Röda bergen, Norra Latin, Centralen och Gamla stan.

Men hon är inte svårt stockholmsfixerad: en av de bästa låtarna har titeln ”Dina händer (Göteborg)”.

Den senare titeln antyder ett annat och ännu viktigare tema i texterna, som alltså är Sofia Karlssons egna: kärleken. Kärleken finns som tema redan i den naturlyriska inledningssången ”Du var där”, som hon har skrivit tillsammans med Andreas Mattsson, dunkar som ett hjärta genom praktiskt taget samtliga låtar och finns där, mycket starkt, i den avslutande ”Alltid dig nära”, som har blvit en fin avslutning både genom Sofia Karlssons poetiska text och Roger Tallroths musik.

Musiken på CDn, utom i två fall skriven av Sofia Karlsson ensam, är jämn och bra men får då och då ett extra lyft genom medverkan av musiker, som tillför sin egen virtouositet och sitt eget temperament. På den nämnda ”Skärmarbrink” hörs till exempel Mike Marshall på mandola och Roger Tallroth på tolvsträngad gitarr – jag har tidigare hört dem tillsammans vid en konsert i Musikens hus här i Uppsala, Väsen plus gäster. I ”Blåsut”, med sin irländska touch, åstadkoms det där lyftet av samme Marshall på mandola plus Stuart Duncan på fiol.

Men med det vill jag inte säga, att det inte skulle duga med de musiker som ofta återkommer. Ett exempel är ”Visa från Kåkbrinken”, som lyfter tack vare Henrik Cederbloms gitarr, Gustaf Ljunggrens melodibanjo och Sofia Karlssons egen bouzoukigitarr.

Naturligtvis hör inte alla egenskrivna låtar till det allra bästa jag har hört Sofia Karlsson sjunga, men ”Söder om kärleken” är lika fullt ett bevis på att Sofia Karlsson också ”kan själv”, som min hustru brukade säga i mycket späd ålder, då när det ännu återstod åratal innan den kärlek Sofia skriver om drabbade oss.

Pressgrodor

Hittat via Grönköpings Veckoblad nummer 3 2009:

”Sparprogrammet medför att kostnaderna under 2009 bedöms minska med 1015 procent.”

Dagens Nyheter

”Birgitta Olsson (FP) talade vid Moderata ungdomsförbundets manifestation för Israels rätt att leva i fred på Blasieholmen.”

Svenska Dagbladet

”Å N är gift med två små barn på 4 och 6 år.”

Borgåbladet

”Martin Luther Kings berömda I have a dream-tal hör till historiens riktiga gåspälsframkallare.”

Skaraborgsbygden

”I kväll pratar J U, docent i medicin, om sömn och sömnsvårigheter på biblioteket i Nora.”

Nerikes Allehanda

”Totalt gjordes 76 inbrott eller försök till inbrott i Danderyd 2008. Oftast tar sig tjuvarna in genom en dörr eller ett fönster.”

Mitt i Danderyd

Destination: Kaffee Mayer

Här om året var Birgitta och jag på donauresa, besökte alla länderna nerströms från Wien. Resan gick bland annat till Slovakiens huvudstad Bratislava.

Där fann vi en fortfarande levande kafékultur, värd ett besök bara den. På Aftonbladets resesidor, numera döpta till Destination, finns i dag (11 11 09) ett helt uppslag om Bratislavas besöksvärda kaféer.

Och se, som nummer ett rankas Mayer, beläget vid ett hörn av Stortorget. Där vilade jag och Birgitta våra ben och drack var sin utmärkt espresso. Jag är ju diabetiker, så tårtorna och bakelserna, som Aftonbladet beskriver, var jag däremot tvungen att avstå från.

Rejält elöverskott talar emot utbyggd kärnkraft

Energimyndigheten presenterade i förra veckan siffror som pekar mot att beslut om nya kärnkraftsreaktorer – alldeles bortsett från andra invändningar mot kärnkraften – inte är nödvändiga att fatta under den närmaste tiden. Siffrorna nedan är hämtade ur en artikel i Dagens Nyheter den 7 mars 2009:

Den svenska elproduktionen kommer att öka från dagens cirka 145 terawattimmar till omkring 175 TWh år 2030. Tillskottet kommer främst från samtidig produktion av el och värme inom både industrin och fjärrvärmeproduktionen. Också vindkraftproduktionen ökar. De här kraftkällorna ger sammanlagt 20 TWh. Ökad effektivisering i de befintliga kärnkraftreaktorerna ger cirka 3 TWh.

Hushållen minskar sin elförbrukning, eftersom de i mindre utsträckning än nu kommer att använda el för uppvärmning. I andra riktningen verkar en viss ökad elförbrukning inom industrin.

Lägger man ihop plus och minus, resulterar det i ett överskott på el på ungefär 25 TWh.

Behovet av att, som regeringen nu har gjort, öppna för utbyggnad av ny kärnkraft förefaller alltså inte vara överhänganden. Alltså måste regeringsbeslutet inklusive Centerns omsvängning ha en annan och förmodligen mer taktiskt bakgrund än befarad elbrist.

Till det här kommer andra skäl som talar mot mer kärnkraft, flertalet av dem väl kända från den tidigare debatten i den här frågan, sådant som farorna kring uranbrytningen och de risker för en allvarlig raktorolycka man aldrig kan bortse från.

Centern före Thorbjörn Fälldin ville ju se ett pärlband av kärnkraftverk längs norrlandskusten, så Maud Olofsson knyter onekligen an till en gammal partitradition. Men tänk efter nu: Ska vi lösa jordens energiproblem med hjälp av kärnkraftverk, kommer det ju också att behövas hela pärlband av kärnkraftverk i länder som Nordkorea, Iran och – ja, ni kan själva räkna upp ytterligare några tiotal länder där man kan misstänka att bränslet, uranet, också skulle kunna tänkas användas för andra ändamål än elproduktion.

Nya, unga (S)-kommunalråd i Uppsala

I går kväll deltog jag och Birgitta i Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Ingen av oss är ombud i representantskapet, men vi är trägna gäster vid månadsmötena.

I går var det extra spännande att vara med, detta eftersom Socialdemokraternas kandidater till posterna som kommunalråd skulle utses. De förutvarande hade aviserat sin avgång, och vi skulle alltså välja en ny uppsättning ledande kommunalpolitiker.

Den här processen började inte så bra. Till kandidat för posten som finanskommunalråd hade valberedningen föreslagit en man som visserligen hade stor samlad kunskap om kommunalpolitiken i Uppsala men som var ungefär lika gammal som Lena Hartwig, som med ålderns rätt önskade träda tillbaka. Reaktionen mot det här förslaget blev stark i partiorganisationerna, och vederbörande drog tillbaka sin kandidatur, varför valberedningen nu återkom med ett samlat förslag om vilka som ska få tre av kommunalrådsposterna, om Socialdemokraterna tillsammans med sina allierade, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vinner valet.

Valet, som var enhälligt, föll nu på Marlene Burwick, 37, som vår kandidat till posten som finanskommunalråd och på Erik Pelling, 32, och Ulrik Wärnsberg, 50, till de två övriga kommunalrådsposterna.

En närmare presentation hittar du på Peter Gustavssons blogg, här.

Till årsmötets uppgifter hör ju också att förrätta andra val, till exempel till arbetarekommunens egen styrelse. Jag noterade med gillande, att vår gruppordförande i kulturnämnden, Peter Gustavsson (vars blogg jag nyss hänvisade till), omvaldes till kassör för de närmaste två åren.

När det gällde valet av ordinarie ledamöter i arbetarekommunens styrelse fick det här årsmötet sin enda strid. Valberedningen hade petat Hilde Klasson, vilket uppenbarligen gjorde delar av representantskapet konfunderade. Till bilden hör att Hilde alltid i medlemsomröstningar (om kongressombud, placeringar på listor och liknande) brukar få mycket höga röstetal. I fråga om henne las det alltså ett motförslag till valberedningens förslag. En av förslagsställarna hade tagit reda på att Hilde hade haft hög frånvaro från sammanträdena med arbetarekommunens styrelse men att detta berodde på att hennes mor var svårt sjuk, dessutom att Hilde faktiskt var beredd att kandidera på nytt.

Alltså blev det sluten omröstning. Den förlorade Hilde, och man måste naturligtvis acceptera majoritetens beslut, men jag hade en obehaglig känsla av att det låg också annat bakom än den höga frånvaron, som även valberedningens ordförande hänvisade till. Hilde står till vänster och är dessutom EU-skeptiker, därav hennes popularitet i medlemsomröstningarna.

På ett sätt är det begripligt, att Uppsala och Uppsala län till sin kandidat i det förestående EU-valet har utsett förre SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi: han har ju tidigare bott här i staden och varit aktiv i SSU här. Många socialdemokrater här kommer för den skull inte att kryssa just honom, och då tänker jag inte på de händelser i SSU, som ledde till hans avgång som SSU-ordförande.

Även om vi gamla EU-skeptiker i växande utsträckning inte längre kräver, att Sverige ska lämna EU – det går väl inte att börja om från början, nu när så många europeiska länder deltar i EU-samarbetet – tycker vi fortfarande, att Sverige med näbbar och klor bör arbeta för inte mer utan mindre av överstatlighet och mer, inte mindre, av nationell självbestämmanderätt. Jag noterade med vilken lätt hand Ardalan gled förbi den egentliga innebörden av Laval-domen, och mitt förtroende för honom stärktes inte.

Så jag, och väldigt många socialdemokrater med mig, kommer inte att rösta på vår lokala kandidat. I stället kryssar vi någon pålitlig EU-skeptiker. I förra valet lyckades vi, mot alla odds, rösta in Anna Hedh. I år har EU-skeptiska socialdemokrater också förstanamnet, Marita Ulvskog, att välja på.

Händels Messias

Georg Friedrich Händels (1685-1759) “Messias” från 1742 har jag tidigare bland annat hört på Uppsala akademiska kammarkörs nyårskonsert 2007.

I lördags var det åter dags, den här gången i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala, och åtminstone en förbindelselänk fanns det mellan de båda nämnda framträdandena: sopransolist var även den här gången Karin Roman. Händels musik känns än i dag levande, och Karin Roman gjorde den full rättvisa, men det är klart att jag som icke-troende har svårt med det religiösa innehållet till exempel i den är arian:

“Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Övriga solister var Maria Streijffert, alt, Jonas Degerfeldt, tenor, och Olle Persson, baryton.

Men egentligen var det inte främst för solisternas skull vi var där den här gången. Vi hade fått en inbjudan från Uppsala musikklasser. Den stora kören bestod av eleverna i musikklassernas klasser 9 A och B samt i Katedralskolans fördjupade musikundervisning, årskurserna 1-3. Dirigent var en av musikklassernas lärare, David Anstey. Han dirigerade förstås också orkestern, bestående av ett tjugotal musiker.

Kören med elever från musikklasserna ska naturligtvis inte mätas mot de professionella solisterna, men när den hade sjungit det berömda och kraftfulla hallelujapartiet, belönades den av publiken med en lång, spontan applåd:

“Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

För oss som satt i den fullsatta stora salen i Konserthuset blev det här en minnesvärd eftermiddag.

Men kanske ännu viktigare är det att så många ungdomar fick uppleva att de klarade att samspela med professionella solister och med en tränad kammarorkester. Det är nog ingen djärv gissning att anta, att många av de här ungdomarna så småningom kommer att återfinnas till exempel i någon av Uppsalas många berömda körer. Och några kommer förmodligen också att lyckas med en sånglig solokarriär.

Sånger på internationella kvinnodagen

Röda bönor hette en, tyvärr alltför kortlivad, tjejsånggrupp på 1970-talet. LPn med samma namn, ”Röda bönor” (MNW 74P) från 1976 innehöll ”Det ska bli slut på rumban”, som jag ofta har spelat i mina mötesprogram med politisk musik. I gruppen ingick Charlotte Adlercreutz-Carlsson, sång, tvärflöjt, rytm, Mona Eklund, sång, dragspel, piano, syntheziser, trummor, rytm, Marianne Giselsson, sång, gitarr, trummor, rytm, tal, Annbritt Kronlund, sång, fiol, rytm, tal, Kjerstin Norén, sång, blockflöjt, gitarr, rytm, tal, Gunilla Szemenkar, sång, trummor, trumpet, rytm, Eva Vahlne, sång, trummor, rytm, Eva Westerberg, sång, gitarr, rytm, och Kaya Åhlander, sång, bas, gitarr, mandolin, trummor, rytm. Den här gruppen var väl inte helt musikaliskt perfekt i allt den företog sig – men allt gjordes medryckande och med gott humör, och så gillade jag tendensen i sångerna.

Det ska bli slut på rumban

Text: Louise Waldén, bearbetad av Röda bönor, 1976
Musik: Kaya Åhlander, 1976

Caesar kastar tärningen vid Rubicon
Hustrun ligger hemma, föder son efter son
När Caesar står och kastar tärning vid en flod
Då står hans hustru för ett annat hjältemod

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia – HA?
Stod dom och putsa’ på hans gloria VA?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Napoleon tågar mot Rysslands tsar
Mamma med flera lämnar han kvar
Alla stora pojkar dom ska ut i krig
Alla stackars flickor ska be Gud bevara sig

– vad gjorde kvinnorna när männen drog i strid?
Stanna’ dom hemma och blev våldtagna därvid?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Shakespeare skriver nåt som heter Trettondagsafton
Systern ska bli bortgift med en änkeman från Shaffron
William får arbeta med pjäser och teater
Syrran får dras med gamla gubbar som har later

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev sin världslitteratur?
Höll barnen borta från hans middagslur?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Rembrandt målar sin kökspiga
Döttrarna lär han niga och tiga
Rembrandt är en riktig målarkludd
Frun kommer efter med en tavelsudd

– vad gjorde kvinnorna när männen måla’ damporträtt?
Lät svetten drypa i hans älsklingsrätt?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Freud står och begrundar sin avundsvärda kuk
Frun ligger ensam och blir älskogssjuk
Freud blir berömd för en fin teori
Men sin egen hustru henne skiter han i

– vad gjorde kvinnorna när männen ejakulerade?
Låg dom trånande ostimulerade?
– vad gjorde kvinnorna när männen topp-presterade?
Låg dom blånande och simulerade?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

Genius at work och kvinnorna vid dörren
Själv kan hon aldrig tänkas komma innanför den
Därinne diktar han om Cleopatra och Lady Macbeth
Men verklighetens kvinna har han aldrig nånsin sett

– det har blott kvinnorna och när dom inser det
Då är det också slut på manssamhället
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor
Ay ay ay ay ay
DÅ ÄR DET SLUT PÅ RUMBAN – si señor!

En variant av den här sången, ”Historisk tango”, finns i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

* * *

“Kata Dalström” med Margareta Söderberg har jag spelat många gånger, när jag har gjort program om politisk musik. Den väcker alltid jubel. ”Kata Dalström” finns på Margareta Söderbergs LP ”Käringtand” (YTF 50121, 1976).

Här kommer texten, inklusive sångingressen i Fritz Gustaf Sundelöfs bok:

Kata Dalström (1858-1923) är en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, en legend redan under sin livstid, kvinnan av börd och bildning som steg ner till massorna. Hon blev den verkliga agitatorn, “landsvägspredikanten”, den första kvinna som på heltid ägnade sig åt politiken. Hon blev snabbt ryktbar, och sin stora insats gjorde hon under arbetarrörelsens kampår, den tid då det verkligen kostade något att sätta “socialist” på visitkortet. Hennes språk var drastiskt, slagfärdigt och buret av en glödande hänförelse. Det var inte bara myndigheterna som hyste rädsla för Kata, men det var från myndigheterna som hon fick utstå många övergrepp. Det var nästan lönlöst för henne att försöka hyra lokal för sina föredrag; varken de så kallade arbetarföreningarna eller godtemplarlokalerna vågade öppna dörren för Kata. Hon fick inte heller tillstånd att hålla möten i det fria, men Kata visste råd. Medan Kata promenerade fram och åter på landsvägen satt åhörarna vid vägkanten. Länsmän, stadsfiskaler och polis var uppbådade, men de hade ingen befogenhet att hindra folk att gå på landsvägen. Men det budskap Kata hade att framföra noterades noga. Det var vid ett sådant “landsvägsmöte” i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan “Kata Dalström”.

Melodin påminner om “Amanda Lundbom” som ingick i Emil Norlanders revy “Konstgjorda Svensson” 1909.

Kata Dalström

Text: Bo Granhammar, 1909
Musik: “Amanda Lundbom”, 1909

Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
hon är bland de mest kavata,
och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

I de olika distrikten,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan ding-e-ling-e-lej.

Det där med Folkets Hus bör kanske också förklaras: Kata Dalström hörde till dem som vid partisplittringen 1917 gick till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti. Flertalet av de mer kända avhopparna återvände sedan, i omgångar, till socialdemokratin. Hur Kata skulle ha agerat, vet man inte; hon dog redan 1923.

Text, noter och ackord hittar man i Fritz Gustaf Sundelöfs sångbok “Arbetets sånger” med undertiteln “Kampsånger, strejkvisor, yrkesvisor och politiska visor under 130 år” (Prisma, 1973).

Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) var egentligen mest känd som schlagermakare (under signaturen Fritz Gustaf), men samlade också på politiska visor. Jag hjälpte förlaget, Prisma, med att ur hans väldiga samling vaska fram det mest publiceringsvärda.

Text och noter finns också i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

* * *

Ett genombrott för kvinnokamp i musikalisk form skedde 1974, med Margareta Garpes och Suzanne Ostens pjäs ”Jösses flickor” med musik av Gunnar Edander. Året därpå, 1975, resulterade den i LPn ”Jösses flickor Befrielsen är nära” (YTF 50190).

Där fanns också den sång som här i Sverige har blivit kvinnorörelsens kampsång framför alla andra:

Befrielsen är nära!

Text: Margareta Garpe och Suzanne Osten, 1974
Musik: Gunnar Edander, 1974

Befrielsen är nära
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar
dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!
Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan, vi vill, vi törs.

Och en dag ska barnen säga
tack mödrar det gjorde ni bra.
Ja en dag ska barnen säga
denna mänskliga värld vill vi ha.

Text och musik finns i ”Kvinnosångboken” (redaktör Kjerstin Norén, Hammarström & Åberg, 1983).

En hörvärd senare inspelning med Maria Lundqvist finns på CDn ”Trots… En samling sånger” (Satellite Records SAT 008, 2004).

2006 gav Stockholms stadsteater, där ”Jösses flickor” uruppfördes 1974, en fortsättning, ”Jösses flickor Återkomsten”. Det gavs då också ut en CD med det nya materialet.