Korta meningar

Julsåpa: Grannen står så grann i stugan.

*

I halktider: Alla ska ha med.

*

Före detta Broderskapsrörelsen (reviderat budskap): Allah ska med.

*

Alla ska med igen. Till exempel Ylva Johansson.

Bogart och Hepburn i en klassisk film

C S Foresters roman ”Afrikas drottning” (”The African Queen”, 1935) har jag aldrig läst, men om jag inte minns fel, lästes den av många andra killar som gick i realskolan samtidigt med mig. I vart fall var hans Hornblower-böcker mycket populära bland realskolekillar under den här perioden. Forester har också skrivit manus till filmen om kapten Blod.

Filmversionen, också den kallad ”Afrikas drottning”, gick upp på de svenska biograferna 1952. Det amerikanska originalet, ”The African Queen” med John Huston som regissör, premiärvisades i USA runt årsskiftet 1951-1952. Den fick en Oscar, dock inte för regi. Humphrey Bogart fick en Oscar för bästa manliga huvudroll, rollen som den oborstade, skäggige och gindrickande ångbåtsföraren Charlie Allnut.

Den här filmen har två stora roller. Historien startar på en brittisk missionsstation i östra delen av dåvarande belgiska Kongo, och vi möter där till att börja med missionären Reverend Samuel Sayer (Robert Morley) som dock dör efter efter ett tyskt anfall på missionsstationen – den bränns ner, och kongoleserna som bor där förs bort – och så hans syster Rose (Katharine Hepburn).

Det här med det tyska anfallet måste förstås förklaras: Tiden för filmens handling är första världskriget, då Tyskland var i krig med bland andra Belgien och England. Tyskland hade vid den här tiden en koloni i östra Afrika, Tanganjika, det som i dag är känt som Tanzania. I det djungel-, flod och sjöområde (Victoriasjön) som filmens handling utspelar sig i, finns utöver de nämnda länderna (på den tiden alltså koionier) också den dåtida brittiska kolonin Uganda.

Charlie, alltså spelad av Bogart, är benägen att helt enkelt hålla sig undan tyskarna med sin båt: han kan alla vattenvägarna och har rikligt med proviant, däribland gin och rökverk, ombord. Men Rose, spelad av en Hepburn i långa kjolar och hatt, visar sig ha ett mer krutfyllt temperament än man kunde ana av den lätt sippa missionärsminen: Hon ger sig fan på – men hon skulle förstås inte ha uttryckt sig så – att sänka det skepp tyskarna patrullerar sjön med. Charlies ångbåt har nämligen en last dynamit ombord.

Men först gäller det att ta sig dit, vilket inte är så lätt – det vet ångbåtsägaren Charlie. Men genom skicklig navigering – även Rose lär sig så småningom styra den här skorven – och mycket tur – änglavakt skulle de religiöst lagda säga – tar de sig längs flodens vindlingar, genom livsfarliga forsar och faror i skepnad av krokodiler, myggsvärmar och iglar ända ner till flodmynningen, där sjöns vida vatten öppnar sig – men där också deras tyska båtmål patrullerar. Den tyska båten ska de sänka med hjälp av ett par på stället av dem själva tillverkade torpeder – och här blir filmen möjligen lite väl fantasifull.

Det sista gäller också upplösningen, när våra båda hjältar har tillfångatagits av de slemma tyskarna på patrullbåten. Just som de ska hängas (efter att först ha vigts av den tyske kaptenen!), går den tyska båten på vraket av den torpedbestyckade skorven, som exploderar och sänker det tyska fartyget. Varvid våra engelska hjältar börjar simma mot det som kan förmodas vara Ugandas kust.

Kanske har jag nu uttryckt mig alltför vanvördigt. För jag måste avslutningsvis säga, att ”Afrikas drottning” genomgående är en både spännande och välspelad film. Och bättre än den dramatiska avslutningen är egentligen det psykologiska spelet mellan filmens hjälte och hjältinna, ett slags kammarspel på flodångare: två individer av motsatt kön, i begynnelsen med mycket olika erfarenheter och livsstil, förs av omständigheterna samman, och så slutar det som det ibland slutar, med attraktion och förälskelse. I det stycket är den här filmhistorien inte alls orealistisk.

* * *

I filmens eftertexter – Birgitta fick den på DVD i julklapp av Anna – upptäcker jag namnet Theodore Bikel. Han spelade en biroll, en av tyskarna.

I min ägo har jag sedan 1968 en LP med Theodore Bikel och Cynthia Gooding, ”Young Man and a Maid: Love Songs of Many Lands” (Elektra EKS-7109, 1956, i europeisk distribution 1960 genom tyska Telefunken). Bikel, född i Wien 1924 men från 1938 bosatt i Israel, arbetade efter andra världskriget med teater i London och blev under 1950- och 1960-talen en känd skådespelare i USA, bland annat på Broadway. Han har också gjort många skivinspelningar.

Julkalas före femton personer plus en hund

I går, på juldagen, hade vi vårt årliga stora julkalas. Vi var femton personer plus en hund, så vi fick knappt plats runt det stora matsalsbordet, trots att samtliga dess extraklaffar hade tagits i anspråk.

Från relativt närliggande Bärby hage kom Kerstin och Bo med Viggo och Klara.

Från Stockholms Söder kom Matti och Karin.

Och från Rinkeby kom Anna och Enver och så Annas döttar Sara, Amanda och Ella. Plus hunden Sudden.

Dessutom hade vi bjudit Annas pappa Bengt med hustru Inger att äta julmiddag med oss. De bor ett stenkast från oss, vilket var mycket praktiskt när Anna var liten.

Alla utom Sudden skulle ha julklappar, så det blev sammantaget många paket och så småningom mycket papper, vilket senare Sudden gillade särskilt mycket. Främst försöker vi förstås hitta roliga saker åt barnbarnen, men också till exempel jag fick julklappar. Säkert förvånar det inte någon, när jag berättar, att mina presenter till största delen bestod av böcker, skivor och filmer – en och annan av dessa kommer jag säkert att berätta mer om fram över.

I år hade värdparets barn försökt underlätta för sina åldrande föräldrar genom att ta med sig bland annat läsk/vatten och ett och annat ätbart till julkalaset. Jag tror inte att någon av de övriga misstycker om jag särskilt nämner att Kerstin hade med sig egenbakt sursött estniskt matbröd.

De minsta barnen, Klara och Viggo, satt med och åt en bra stund men tröttnade sedan på de vuxnas prat och började plocka fram och leka med sina julklappar. Klara fick hjälp av sin pappa att packa upp sina båda smurfbilar, men jag såg sen, att hon också nådigast lät storebror Viggo leka med en av dem.

Vi vuxna fyllde på tallrikarna om och om igen, först med den traditionella julmaten, sedan med Birgittas rostbiff och hasselbackspotatis, och så avslutade vi traditionsenligt med mandelmusslor, sylt men framför allt hallon och björnbär från vår trädgård i Öregrund plus vispgrädde; det bjöds även på hembakade kakor och pepparkakor under kalaset.

Över alltihop svävade julens glada gemenskap och frid och ro. Jag tror inte att det sas ett ont ord om något eller någon under hela kvällen.

Till slut var det dags för de flesta att åka hem till sitt, men Matti och Karin stannade kvar över natten.

Matti har i dag hjälpt Birgitta att köpa en ny dator i stället för en som är mer än halvdöd av ålderdomssvaghet. Och inte nog med det: han är kvar och hjälper henne att installera den.

Så skulle tomten titta in en gång till i dag och fråga ”Finns det några snälla barn här?”, skulle jag utan minsta tvekan svara:

– Ja!

Melodikrysset nummer 51 2010

Vi väntar hit barnen med sina respektive och så förstås barnbarnen på stort julkalas. Julklapparna är uppsorterade på person, men det återstår, trots att julmaten är lagad, en hel del kompletterande matlagning och framdukning – fast själva julkalasbordet är redan dukat av Birgitta. Trots allt detta har min snälla hustru låtit mig lösa Melodikrysset som vanligt.

Som alltid är det så, för mig liksom för alla andra, att det som ligger lite utanför det man normalt själv brukar lyssna på är svårast.

Själv fick jag googla lite innan jag kom på att det var Bon Jovi som sjöng ”I Wish Everyday Would Be Like Christmas”. Bon Jovi kommer från USA.

”Well, Well, Well” med (Amee Anne) Duffy hade jag heller inte hört tidigare.

Nå, jag hade heller inte hört den specifika Ellington-låt som spelades, men i det fallet var frågan urlätt: låten spelades på vibrafon.

Det roliga med Melodikrysset är att det sätter ens musikaliska bredd på prov. I ena stunden får vi höra Janis Joplin sjunga ”Mercedes Benz”. I den andra spelar Anders Eldeman Bach för oss.

Johnny Bode fick vi i dag höra i ”Jul i främmande hamn” – det var tur att vi slapp andra av hans ganska märkliga intressen och åsikter.

Själv känner jag mig åsiktsmässigt mer befryndad med både Astrid Lindgren och Tage Danielsson, ur vilkas ”Ronja rövardotter” vi hörde ett sångparti. Och på tal om Tage, den gamle radikalen: Ni missade väl inte hans och Per Åhlins mästerliga ”Karl-Bertil Jonssons julafton” i går kväll?

Och för att fortsätta lite på den politiska linjen: I Povel Ramels ”Gräsänkling Blues” spelar huvudpersonen bort familjens hembiträde, Anna. Numera behöver man inte gå omvägen över spel för att skaffa sig ett hembiträde. Man helt enkelt köper henne – hon heter Rut. ”Ring, ring”, som ABBA sjöng. Det enda man behöver är ett nummer.

Lite långsökt tyckte jag frågan var till den gamla barnvisan ”Bonden och kråkan”. Det är klart att vi förväntar oss att en bonde ska odla, men något direkt samband med den vingliga färden till furuskog har ju inte detta.

Dagens kryss började för övrigt med något högst barnanknutet, ”Do-Re-Mi” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”, filmad 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.

Ytterligare en film förekom i dagens kryss, och vad tror ni det var för film om inte en James Bond-film? Nå, det är inte bara Anders Eldeman som tittar på bondfilmer. Den sång vi hörde, ”Underneath the Mango Tree”, var hämtad ur ”Dr No”.

Ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens allra sista fråga. Här tog det åter igen en stund innan polletten för min del ramlade ner. Det handlade om ett klassiskt stycke, tillskrivet både Mozart och Brahms – i Mozarts version heter den ”Schlaf, mein Prinzchen, schlaf ein” och är alltså en vaggsång, inte en julsång. Men här i Sverige blev den julsång på 1970-talet, när Siv Pettersson sjöng in den med titeln ”Låt mig få tända ett ljus”.

Och då passar det väl bra att avsluta med att tillönska alla mina melodikryssmedlösare en hjärtans god jul!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Julens ande

Jag är inte kristen, firar inte julen till minne av Kristi födelse. Går alltså inte heller i julottan.

Men jag firar jul och rättfärdigar inte detta ens med att julfirandet i Norden är äldre än kristendomen.

Jag tror att vi behöver en midvinterhögtid. Att den sedan är präglad av den kultur vi lever i, både den religiösa och av andra kulturavlagringar, får man finna sig i. Så i vårt hem finns tomtar, änglaljusstakar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen!” och i julgranen en hängd präst – det heter så i familjen, eftersom han har en sytråd runt halsen för att kunna hängas i granen – omgiven av änglar och två svarta katter.

Julgranen – en riktig, doftande, inte en av plast – klär jag kvällen före julafton. Särskilt tacksam, när det gäller prydnaderna, är jag mot dottern, Kerstin, som har skaffat istappar av glas, julgransprydnader som fanns i mitt barndomshem i Juniskär, Njurunda, söder om Sundsvall. I år fick Birgitta, som annars inte brukar få delta i granklädningen, avsluta med att sätta upp halmprydnader, hennes favoriter.

När granen var klar och Birgitta dess förinnan hade satt ut övriga julprydnader runt om i lägenheten, satte vi oss ner en stund i fåtöljerna i vardagsrummet och beskådade vår jul. Där och strax därefter i de till jul renbäddade sängarna avslutade vi julstöket med var sin dry martini.

På julaftons morgon stod alltså granen där och lyste, och jag kunde på bara fötter längs julrenskurade golv gå till ytterdörren för att hämta morgontidningarna. Frukosten intog vi lite senare i stolarna framför julgranen. Under den hade vi lagt de första två julklapparna åt den andra. I mina båda paket låg Niccolò Machiavellis ”Florentinsk historia” och så ett par fodrade skinnhandskar.

De senare fick jag genast användning för, när jag skulle gå upp till blomsteraffären vid torget för att hämta ut den årliga buketten av vita, blommande, högskaftade syrener. Det hör till vår alldeles privata jultradition att Birgitta får en sådan här bukett med vita syrener av mig på julafton. Med syrenbuketten följer varje år ett litet kort med det mystiska, bara för oss begripliga budskapet ”7!”.

Nu har vi nyss ätit julens första måltid: Birgitta stod för sillsallad och tre sorters inlagd sill samt julskinka, jag för den estniska julsylta jag har beskrivit här på bloggen. Till det drack vi Pilsner Urquell och två snapsar: dels en av Birgittas hemkryddade (i mitt fall kummin) och så Altias julsnaps.

Snart väntar glöggen och så Kalle Ankas julafton.

Lillebror Mikko i Skutskär har jag ringt och tillönskat god jul.

I morgon kommer barn och barnbarn på stort julkalas.

Det här, gemenskapen och omtanken, är det som är julens ande.

Alla mina många läsare tillönskar jag en hjärtans god jul!

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 15 2010:

”När de äldre väl börjat använda internet så inser de vad de missat och tycker det är bra.”

Tidningarnas telegrambyrå

”Du träffade David Cameron nyligen och sa att du aldrig kommit någon annan av de stora ländernas statschefer så personligen nära. Berätta!
– Vi har träffats innan han blev premiärminister, vi har varit hemma hos varandra, vi har mycket gemensamt. Tre barn till exempel.”

Expressen

”Stormöte om parasiten på länsstyrelsen”

Östersunds-Postens sajt OP.SE

”Micael Widerström, smittskyddsläkare, fick under förmiddagen svara på frågor om parasiten och magsjukdom som sprids från våra lyssnare.”

SR P4 Jämtland

En trojansk häst i arbetarrörelsen

Skandalen med att Svenskt näringsliv använder sig av betalda hantlangare (S) för att påverka socialdemokratins politik, självbild och valanalys väcker vämjelse bland riktiga socialdemokrater.

Daniel Suhonen, en av den ungs socialdemokratins skarpaste pennor, har skrivit läsvärda kommentarer på två håll.

Dels i egenskap av ledarskribent i Västerbottens Folkblad. Hans artikel där riktar sig i rubriken främst till den socialdemokratiske partisekreteraren: ”Vad tänker du, Ibbe?”.

Dels i egenskap av medarbetare på Aftonbladets kulturavdelning. Hans artikel där i dag heter ”En trojansk häst i arbetarrörelsen”.

Om den långa väg som till sylta bär

Till mina årligen återkommande julbestyr hör att koka estnisk julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag bara var en liten pojke, fick jag hjälpa henne med syltatillverkningen: min uppgift var att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

I år har det dröjt i längsta laget med den traditionsenliga syltakokningen, detta för att moderna livsmedelsaffärer helt enkelt inte saluför de nödvändiga ingredienserna. Jag har beställt, och också fått, kalvkött i en liten gårdsvarubutik här i närheten, men fläskläggarna kom inte som utlovat i dag utan skulle levereras först på osndag eftermiddag. Så nu har jag för att skynda på processen varit på Konsum, som naturligtvis heller inte förutsätter att några av kunderna ska envisas med att själva koka sylta, men en av de anställda har lovat att försöka fixa hem tre läggar från Coop Forum i morgon. Hoppas det nu fungerar!

För att göra estnisk julsylta ska man ha fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig, och de måste alltså finnas med under koket.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas minst tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Man kan naturligtvis ställa dem i kylen, men där brukar det ju vara fullt så här före jul, så jag brukar för egen del ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka. En liten varning dock: i år när det är så pass kallt utomhus, kommer syltorna att frysa, om man ställer dem på balkongen. I så fall får man lov att ta in dem för ganska lång tining innan man kan servera dem.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

I sovjetsamhällets grepp

Sofi Oksanen, född 1977 i Finland men med estnisk mamma, har skrivit en suveränt bra roman om sin mors hemland och dess dystra historia, ”Utrensning”. Du hittar min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Oksanen, Sofi.

Hennes debutroman ”Stalinin lehmät” utkom 2003 och översattes 2007 till svenska under titeln ”Stalins kossor” (översättning Janina Orlov, Bazar). Om den är mer mångtydig eller mindre fullgången kan diskuteras. Jag har till exempel sett artiklar och recensioner med tre olika tolkningare redan av romanens titel. På samma sätt har ett av dess mer framträdande temata, huvudpersonen Annas häftiga ätstörningar, både anorexi och bulimi, tolkats olika. I en intervju i DN (22 april 2007) hävdar hon själv att man bör se ätstörningarna som en metafor för tystnaden, för det vi inte talar om, och på den punkten får vi väl lita på författaren. Men redan den här artikeln öppnar också för andra tolkningar.

Romanens handling rör sig i ett komplicerat mönster mellan olika punkter i tid och rum. I Estland, till att börja med Sovjetestland, finns mormodern. I Finland finns den av en finsk byggnadsarbetare från Estland hemförda modern, som själv är byggnadsingenjör till yrket men inte kan utöva sitt yrke i det nya hemlandet. Deras dotter, Anna, växer upp i Finland men kommer också att, tillsammans med sin mor, senare för egen maskin, ofta resa till Estland. Sofi Oksanen har här helt uppenbart hämtat mycket ur egna erfarenheter och demonstrerar också med insprängda fraser på estniska att hon behärskar sin mors språk, även om hon gör vissa små men tämligen betydelselösa missar ibland.

För egen del har jag haft stort utbyte av den här romanens sensovjetiska och postsovjetiska partier – där har jag egna erfarenheter att jämföra med, och jag vill gärna vidimera att Oksanen har fångat tiden, andan och människorna väl. De bakgrunder som ges av tvångssovjetiseringen, motståndet och deporteringarna är också realistiskt skildrade.

Oksanen heroiserar aldrig; det som gör de här delarna av romanhandlingen så bra är att människorna där skildras i den moraliska gråskala som dess värre utmärker verkligheten. Och när det gäller båtturistströmmen av finnar till Tallinn och de finnar som tar jobb i Sovjetunionen, bland annat i Tallinn och Moskva – en av dem är Annas far, som för övrigt aldrig nämns vid egennamn – lägger Oksanen heller inte något förskönande filter emellan. ”Stalins kossor” ger ingen vacker bild av de finska männen med alla sina fyllor och horor.

Så kanske är det till slut ändå inte så konstigt, att bokens Anna, med rötter i två världar, drabbas av ätstörningar.

De köpta högersossarna

Aftonbladets avslöjande av att en rad namngivna högersossar agerar köpta springpojkar åt Svenskt näringsliv borde göra dem omöjliga att ta på allvar i socialdemokratiska sammanhang.

Jag nöjer mig med att hänvisa till texter av och med Lena Sandlin – ”Ett svek att låta sig köpas”, här – och Daniel Suhonen – ”Det här måste få konsekvenser”, här.

Ytterligare ett läsvärt och roligt inlägg i ämnet finns på vänsterpartisten Ali Esbatis blogg: ”Ordning och reda i den politiska förräderibranschen”, här.