Tummelisa, vackert nyillustrerad men med några små missar

Dansken Hans Christian Andersen (1805-1875) är en av världens främsta sagoberättare. Hans sagor har om och om igen getts ut som samlingar och som separat utgivna illustrerade bilderböcker, och det är roligt att se att de har kommit att bli älskade av nya och åter nya generationer barn.

När Rabén & Sjögren nu (2012, översättning Kerstin Lennerthson) ger ut en av de mer kända H C Andersen-sagorna, ”Tummelisa”, på nytt, är det i form av en bilderbok, illustrerad av fransyskan Charlotte Gastaut, som i original uppges heta ”Poucette”. Men H C Andersen var ju inte fransman utan dansk, och den här sagan hette i original (1835) ”Tommelise”.

R & S har i och för sig utgått från ett franskt original, på grund av de utsökta illustrationerna utomordentligt värt att ge ut också i Sverige, men sagan har därmed också förändrats på några viktiga punkter: texten har förkortats och skrivits om, och både en förhistoria och en slutanmärkning har strukits.

I och för sig finns det i den här boken också en liten illustrationsmiss: den prins Tummelisa med svalans hjälp får träffa sätter inte, som det står i den intilliggande texten, sin egen krona på Tummelisas huvud utan förser henne på bilden med en annan krona. Men Charlotte Gastauts illustrationer är vidunderligt vackra och fantasieggande, i vissa avseenden så speciella att man är beredd att överse med de missar jag har påtalat.

Sommar i P1 med Emma Wiklund

Jag skulle inte tro att jag och dagens sommarvärd, Emma Wiklund, har så mycket gemensamt, men jag noterar med gillande att hon inledde sitt Sommar-program med Tove Janssons ”Hur gick det sen?”, och att hennes spellista rymde bland annat Alanis Morissette, Stevie Wonder, Lou Reed, Eva Dahlgren, Liza Minelli, Bob Marley, Ted Gärdestad och inte minst ”Robert Lind” med Hasse och Tage.

När det gäller det talade innehållet i Sommar-programmen, försöker jag alltid inta en öppen attityd, men jag ska villigt erkänna att mitt intresse för modebranschen milt talat är måttligt, och så fann jag hennes stolta berättelse om företaget hon har skapat i skönhetsbranschen vara på gränsen till produktplacering.

Så när hon kom in på sin far och drog den småputtriga historien om värmen i villan familjen bodde i, trodde jag först att det rörde sig om en av de vanliga pliktomnämnandena av nära anförvanter, de som är så vanliga i de här programmen. Men där tog jag miste.

Hennes berättelse om en jämn födelsedag som familjen skulle fira i Thailand men som tog en helt annan vändning i och med att fadern dog rymde en personlig smärta, som kändes berörande också för oss som lyssnade.

Sommar i P1 med Amirzai Sangin

Den afghanske telekommunikationsministern Amirzai Sangin var dagens värd i ”Sommar”, vilket möjliggjordes av att den här mannen efter ett antal år i landsflykt i Sverige och i framgångsrik utlandstjänst hos Telia fortfarande talar svenska. Toppbetyg, snabb anställning i ett stort företag – alltsammans jävar de fördomar som florerar om invandrare och flyktingar från så fjärran länder.

Dessutom visade han sig inte vara ekonomisk flykting. När de politiska förhållandena i hemlandet ändrades, kände han att han måste göra en insats där, detta trots att det Afghanistan han återvände till var ett land i ruiner. Och när han där erbjöds en post som telekommunikationsminister, avsade han sig i enlighet med sitt gamla hemlands konstitution det medborgarskap han under tiden i landsflykt hade fått i Sverige.

I sitt ministerämbete har han uppenbarligen varit framgångsrik – 85 procent av afghanerna har i dag mobiltäckning – och säkert har också det faktum att han har motstått påtryckningar om väntjänster och korruption bidragit till att han, i motsats till många andra afghanska ministrar, har lyckats behålla sin post under så många år.

Under sin tid i Sverige var han aktiv i Svenska Afghanistankommittén, och han tackade också denna kommitté för dess stora och på många sätt unika hjälpinsatser.

Jag hoppas att också en del organiserade så väl som oorganiserade xenofobiker lyssnade på Amirzai Sangins lågmält sympatiska sommarprogram, till exempel på avsnittet om det talibaniscensatta bombattentat som så när hade kostat honom livet – vilket senare ändå inte skrämde i väg honom från Afghanistan igen.

De svenska radiolyssnarna försökte han möta genom att åtminstone delvis spela musik han hade lärt sig att gilla under vistelsen här i Sverige: ABBAs ”Dancing Queen”, ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival, ”Life Is a Flower” med Ace of Base och ”Escucha Me” med Gipsy Kings.

Men själv tyckte jag att det just i det här sammanhanget var ännu mer intressant att få höra populärmusik från både Afghanistan och en del andra länder, vars musik sällan når oss via den svenska radion.

Monsieur Hulot i den moderna världen

I Jacques Tatis film från 1967, ”Play Time”, får vi återknyta bekantskapen med Monsieur Hulot. Tati spelar som tidigare Monsieur Hulot samt står för manus och regi, men den här filmen är – trots att den i motsats till föregångarna har gjorts i fyrfärg – en blekare kopia av ”Semestersabotören” från 1953 och ”Min onkel” från 1958.

I princip är den uppbyggd som föregångarna: Monsieur Hulot anländer till en specifik miljö, skildrar den och människorna i den med den speciella hulotska blicken. I det här fallet är det den franska huvudstaden Paris som bildar ramen, och mina invändningar börjar redan där: det Paris också jag har besökt är ju inte det kyliga helvete av glas och betong Tati skildrar.

Tati har valt att i tur och ordning skildra olika inslag i den lätt antiseptiska miljö moderna storstäder förvisso också rymmer, sådant som kontorslandskap, utställningshallar, lägenheter och trafikapparater, och i dem finns förvisso en hel del inneboende komik, men hos mig utlöser Monsieur Hulots iakttagelser här, i motsats till i de tidigare filmer där han också figurerar, ganska få riktigt hjärtliga skratt.

Filmkritikerna, också här i Sverige, gillade likväl den här filmen, som också fick pris. Men publiken svek, och man lyckades aldrig få igen de mycket stora och över flera år utspridda inspelningskostnaderna.

Sommar i P1 med Klara Zimmergren

Hos oss står radion i köket nästan ständigt på, men den är nästan konstant inställd på P1, på lördagsförmiddagarna dock på P4, en del av söndagsförmiddagen på P2. P3 hör vi aldrig på, och det har väl bidragit till att Klara Zimmergren, i dag värd i P1s ”Sommar” är tämligen okänd för mig.

Eftersom hon är komiker, hade man väl kanske väntat sig ett något muntrare Sommar-program av henne. Men i stället handlade en stor del av programmet om den ofrivilliga barnlöshet hon och hennes man trots idoga försök har drabbats av. Jag tyckte hennes berättelse om detta var mänskligt berörande, och jag greps av hennes berättelse om hur hon till slut fann sig i sitt öde och skaffade ett adoptivbarn.

Hennes låtval var väl inte allt igenom mitt, men hon spelade också en del artister och grupper som även jag ibland lyssnar på: The Beach Boys, Tom Waits, Wilco, Lionel Richie, Håkan Hellström och The Beatles.

Evert Taube och kvinnorna: Havsörnsvals, Flickan i Havanna och Ellinor

Evert Taube var i sina visor ofta romantiskt naiv i sin syn på kvinnor, och de kvinnor han skildrade var ofta påfallande unga (och naturligtvis vackra). En del av detta känns föråldrat i dag men kan ändå fördras i skenet av att hans syn på kön och könsroller var präglad av en annan tid.

Som exempel kan vi ta en sång som finns på CD 4 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS):

Havsörnsvals

Text och musik: Evert Taube, 1933

Svart mot en gyllene sky
en havsörn framåt svä-var,
vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner
där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly.
Vingarna små
emot svallvågor slå
som på öde havet gå!

Men i en vik man hör musik, just denna ton,
man tar ett gupp och man får upp konversation:
”Min fröken, vet ni vad jag såg i dag från strand?
Jag såg en havsörn, som slog ned och tog en and!”

”Havsörnsvingarnas skrämmande dön
nådde vår flyende and,
trött på att dyka och ensam på sjön
sökte hon simma i land!
Just när hon nådde vår skyddande vik
havsörnsvingarnas stolta musik
hördes på nytt och i havsörnens klor
lilla anden till himlen for!”

”Nej, är det verkligen sant?
O! Tänk den stackars lil-la!
I dessa rysliga klor,
hackad av havsörnens näbb!
Kunde hon ej komma loss?”
”Nej! Hon försökte förstås!
Men kära ni, såna klor sitter i!
Man blir aldrig, aldrig fri!”

”Min herre, att ni är en örn och jag en and
det tycker jag det riktigt känner jag ibland
och därför är jag också rädd för era klor.
Ni är nog farlig, mycket farlig, säger mor.”

”Inte för det ni är rädd, vad jag tror,
men ni kan likna en and,
som vill fly undan.” ”Ja, ur era klor.
Aj! Vad ni trycker min hand!”
”Gör jag? Förlåt mej!” ”För all del, jag ber!
Folk pratar, vet ni, så mycket om er!”
”Jaså!” ”Jaha! Men det gör inget alls, för ni
dansar så härligt vals!!”

Mycket mer problematisk är då hans text till ”Flickan i Havanna”, publicerad 1922 i samlingen ”Flickan i Havanna och ett par visor till” men inspelad på skiva redan 1921: HMV X 1275. Jag har säkert under mina pojkår hört till dem som, efter att ha hört den i radio, glatt och aningslöst har sjungit med i texten, vars fulla och sanna innebörd Margareta Winberg i ett skarpt inlägg gjorde klart: den här sången handlar om prostitution, om att sälja sig för pengar, och den romantiserar detta.

Flickan i Havanna

Text: Evert Taube, 1921

Musik: ”Är du glad, av hjärtat nöjd”, 1873, en frikyrklig sång med svensk text av Teodor Trued Truvé och musik av amerikanen Horatio Richmond Palmer

Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster, vinkar år en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna stänger dörrn av cederträ.
Sjömannen är inne, flickan på hans knä.
Vill du bli mitt hjärtas kung?
Har du pengar i din pung?
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna hörer då en sjömans röst.
Pengar har jag inga, men en sak till tröst.
Och utur sin jacka blå
tager han det hon ska få.
Du är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner, som hon genast fick.
Ringen kostar femton pund!
Stanna du – en liten stund.
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.
Handen prydes av en ring
och kring barmen crepe de chine.
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Evert Taube lär dock inte här ha inspirerats av någon egen upplevelse i Havanna utan av en bild av en dam på en cigarrlåda!

Det känns för övrigt helt kongenialt, att Evert Taube, som annars skrev sitt eget material, ibland med stölder från andra som inslag, bland sina tidiga insjungningar också har Erik Axel Karlfeldts ”Svarte Rudolf” med både en trettonårig prinsessa och Amsterdams glädjekvarter som ingredienser.

Men på den här skivan kan vi också lyssna på ”Ellinor dansar” från 1949 (Cupol 4296) där han sjunger duett med egna dottern Ellinor (1930-1998), som ju också förekommer i flera av hans visor. Också den här innehåller en tidstypisk fras om hur flickor ska vara, men den här visan om den egna dottern har ömhet och charm:

Ellinor dansar

Text och musik: Evert Taube, 1949

Får jag lov, lilla pappa,
du lovade mig en dans!
Får jag lov, vill du dansa med mig?
Ingen för som du gör,
så’n dansör som du, pappa,
det finner man ingenstans.

Vilken dag, vilken fest,
o, så lycklig jag är i kväll!
Hör fiolernas susande sång!
Jag blir yr
men du styr.
Har du märkt att min klänning är lång?

Ack, min Ellinor,
bara blunda och hör musiken,
känn i ditt hjärta rytmiken,
tänk ingenting, bara dansa och le.
Som en ros vaggar i vind,
mjuk och lugn skall en flicka vara –
Allt kan jag inte förklara,
men kyss min kind!

Evert Taube hade också en dotter med namnet Rose Marie, som dock dog samma år som hon föddes, 1928. I flera av Taubes sånger finns en Rose-Marie, dock en högst levande ung dam. Jag vet inte om hon hade någon förebild i verkligheten, men kanske hade han bara förälskat sig i namnet. Hennes gestalt skymtar i ”Här, Rose-Marie, syns blåa Nämndöfjärden”, men den här texten, först publicerad i ”Dikter” (1955), är främst ett stycke skärgårdslyrik av Taubes bästa märke. Sången skrevs dock redan 1932 och kom på skiva 1933, på Columbia DS 788.

Här, Rose-Marie, syns blåa Nämdöfjärden

Text och musik: Evert Taube, 1932

Här Rosemarie, syns blåa Nämdöfjärden
med vita segel i sydvästlig vind!
Hur ljuvligt långt från stadens larm och flärden
vår stuga ligger mellan björk och lind!
Hör våra tallars sus! Se fältens gröda
i soligt lä av granars gröna mur!
Himlen är blå och stugorna är röda
och svart blänker Larssons tjur.
Känn lindens doft och doft av kaprifol!
Hör göken han gol!

Klövern står grön, Marie sänghalm lyser
och Larssons lie blixtrar på vår äng,
vår lille pojke – titta hur han myser –
han har gått i tjänst hos gårdens dräng.
Vad är det nu han vill? Han ler och bockar.
Till stallet – ja visst nu hörde jag hans röst.
Solen den lyser på hans gyllne lockar
och bränner hans bara bröst.
Se Larssons katt och ekorren på språng!
Hör fåglarnas sång!

Nej, Rose-Marie, låt bli, stäng inte fönstret!
Jag måste måla ditt porträtt idag!
Ljusblått det klär dig och det skära mönstret
på klänningen har också sitt behag.
Bort med gardin och stöd dig lätt med kinden
mot fönsterkarmen och se tankfull ut,
som om du fått ett bud med västanvinden
just nu, kring stugans knut –
ett bud att djupt i skogen vid en gran
där spelar Pan.

I ”Tango i Nizza”, skriven 1938 i San Remo, återknyter Fritiof Andersson bekantskapen med Carmencita, som han förgäves hade friat till under vistelsen på Pampas i Argentina:

Tango i Nizza

Text och musik: Evert Taube, 1938

Fritiof och Carmencita

Säj minns ni mej ännu, don Fritiof Andersson,
det var länge sen vi fick en dans vi två.
Men jag är Carmencita ifrån Samborobon,
där vi möttes nittonhundratrettiotvå.
En tangokväll på Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! –
Jag var grym, ni blev ledsen, men så går det ju till,
ja och så for ni hem igen till Göteborg” –
”Vackra Carmencita, ni min enda kärlek!
Hur kom ni till Nizza?” – ”Jag flög från Paris
just för att träffa er här på något vis.”
”Friar’n med miljoner! Säj vart tog han vägen?”
”Var nu inte elak, det var bara skämt
och jag var bara sjutton år.

När ni red bort sista gången, Andersson,
från Samborobon på er häst Marron,
var jag förtvivlad, jag grät I fjorton dar
för att inte ni var kvar.
Pappa, han sa: ”Du är tossig, lilla vän,
han kommer väl igen, men det blir inte den!”
Mamma, hon sa: ”Tja, det tar en liten tid
och så får ditt hjärta frid.”

”Jag längtar till Pampas, jag längtar dit igen,
Carmencita, när jag ser och hör dej här.
Att rida dag och natt för att möta dej igen,
du den enda flicka som jag håller kär!
Jag längtar ner till Pampas, till nätternas mystär
och till markens doft som var så ren och stark.”
”Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mej här,
mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark!”
”O, du lilla duva, vad du kuttrar ljuvligt!”
”Skoja inte med mej, det finns bara du
i hela världen och jag skall bli din fru!”
”Vackra Carmencita, vad du dansar härligt!”
”Fritiof, o, du för mej i himmelen in,
där jag för alltid blott är din!”

Stjärnor och palmer och Medelhavets brus
kring ett litet hus med två tända ljus,
rött vin och druvor och blommor i ett krus
i ett litet ensamt hus!
Nattbrisen kommer från bergen i Provence
spelar en kadens i ett träd nånstans.
Flickan från Pampas har återfått sin vän,
Fritiof ifrån Bohuslän.”

På skiva kom den här sången 1956 (Swedish Society Discofil 33125 B).

Sommar i P1 med Yngwie Malmsten

Jag har inga som helst problem med den rockmusik Yngwie Malmsten skapar, tvärt om – och jag är tillräckligt musikaliskt bevandrad för att också för min del hålla honom för att vara en av världens bästa gitarrister i sin genre. Hans låtval i dagens Sommar – ”Barkbrödslåten” från Dalarna, ”Ack Värmeland du sköna”, Deep Purple, Genesis, Antonio Vivaldi, Itzhak Perlman i Paganinis violincapriccio och en av Bachs Brandenburgerkonserter – vittnade dessutom om att den här hårdrockslegenden har både bredd och djup i sin musiksmak.

Men fyra låtar av och med honom själv var egotrippat, detta alltså inte sagt för att jag skulle ha invändningar mot musiken i sig.

Över huvud taget tyckte jag att hans sommarprogram var lite för introvert, vilket då och då illustrerades av hans fniss åt det han just hade sagt. Jag har i och för sig en viss förståelse för att konstnärligt starkt begåvade människor ibland har en tendens att leva i sin egen värld, men jag har också en viss förståelse för den person på planet till Japan som hällde en full kanna isvatten över honom, när bandet – också enligt honom själv – hade fört ett jävla liv och betett sig illa. Då hjälper det liksom inte att komma med invändningen att han själv, när hämnden drabbade honom, för egen del hade hunnit somna.

Själv har jag en gång, på Thai-flyget till Bangkok, handgripligen slängt ut en full och skränande norrman ur förstaklasskabinen där jag och andra försökte sova och som tack från mina medresenärer fått en stormande applåd. Ryktet om detta hade, när vi sedan anlände till svenska ambassaden i Beijing. redan nått ambassadören där.

Melodikrysset nummer 26 2012

Lagom till Melodikrysset havererade datorn. Ja, inte helt, men tangentbordet vägrade fungera. Det har hänt förut, så jag prövade alla knep jag tidigare har använt, men tji. Fast nu då krysset är över, funkar det plötsligt igen.

När man är van att använda datorn för viss hjälp plus bekräftelser är sådant här fruktansvärt störande. Jag nöjde mig därför med att noggrant skriva upp alla frågor, och sen har jag löst krysset i rasande takt.

Fast alldeles lätt var det inte, inte bara för att jag ju inte hade fyllt i svar som i sin tur gav ledbokstäver. Så först när jag hade fått varannan bokstav lyckades jag lösa dagens Povel Ramel-fråga: det Povel hördes göra var att imitera.

Några av frågorna var genuint svåra för mig, eftersom jag inte hade hört ljudillustrationen tidigare.

”Best Friends” ur filmen ”Madagaskar” var till exempel obekant för mig, eftersom jag aldrig har sett den här filmen.

”Rise Up” med Eric Gadd har jag veterligen heller aldrig hört förut.

”Törnrosa” känner jag förstås igen, men det tog ett tag att komma på att den här sjöngs av Rolf Lassgård.

Och jag har inget som helst minne av TV-serien ”7-9″ med Kattis Ahlström och Claes Åkeson.

Annat från TV är mig välbekant, även om jag önskar att jag hade lyckats förtränga melodifestivalbidraget ”Don’t Let me Down” med Lotta Engberg och Christer Sjögren.

Jag är ju inte någon dansbandsvän, men Svensktoppen har ju satt sina spår, så visst kände jg igen ”Börja om från början”, här i en brassversion.

Förknippade med TVs barnkulturprogram var också två frågor i dagens kryss.

Självklart minns jag ”Vilse i pannkakan” med Staffan Westerberg.

Och Bachs ”Air” förknippar många här i landet, även jag, med ”Beppes godnattstund”.

Från min egen skoltid minns jag ”Uti vår hage”. Den blev inte sämre av att vi i dag fick höra den med OD, Orpei Drängar. Som jag tidigare har berättat, går vi ofta på ODs konserter och middagar – Birgitta är nämligen så kallad moster i OD.

Dan Anderssons dikter, många av dem tonsatta, dock bara få av honom själv, känner jag till ganska väl. I dag fick vi höra ”Sissi”.

Också Jerry Williams – för att byta genre – hör till de artister jag gärna lyssnar på. I dag fick vi höra ”I Can’t Sleep Without You”.

Och så avslutar vi – passande nog – dagens redovisning med ”Sommaren du fick” av Benny Andersson och med BAO och Helen Sjöholm. Kan det inte vara nog med regn nu?

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Nelodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Trita Parsi

Trita Parsi är född i Iran men kom redan som barn till Sverige – hans far var nämligen ingen anhängare till det prästvälde som etablerades i hemlandet. Det finns människor, dess bättre en krympande andel, här i Sverige som inte gärna ser att familjer av typen Parsi får fristad här, medan de har lättare att acceptera den flyktinggrupp jag själv som barn tillhörde, esterna. Det intressanta är att persiskan, fârsi, är en gren av de indoeuropeiska språken och således avlägset släkt med till exempel svenska, medan mitt eget modersmål, estniskan, tillhör en helt annan språkfamilj, de finskugriska språken. Men Trita Parsi är ju mörkhårig, medan jag är blond och blåögd…

Trita Parsi växte upp i Uppsala, i den invandrartäta stadsdelen Gottsunda, och han berättade vältaligt om ghettoiseringen där, påtvingad men delvis – som en motreaktion – också självvald. Den här mannen, i dag bosatt i USA, talar perfekt, idiomatisk svenska och tycks ha utvecklat en svensk identitet (vid sidan av sin iranska) främst efter det att han har bosatt sig i Washington. Hans doktorsgrad i USA och ställning som rådgivare i iranfrågor åt obamaadministrationen, bland annat åt Hillary Clinton, vittnar om hans begåvning och kapacitet – märk att han inte förordar någon hökpolitik mot sitt ursprungliga hemland.

I hans låtlista förekom Uno Svenningsson en gång, medan Laleh Pourkarim, också hon med ursprung i Iran, förekom fyra gånger, men både hon och Timbuktu, som också spelades, hör ju i dag till den stora skaran inom dagens svenska musik som har sina rötter utanför Sverige. Vidare: många rappare blev det, men också Bob Marley fick komma med på ett hörn.

Taube från Stockholms skärgård och Bohuslän

Den tredje CDn i den norska Evert Taube-utgåvan ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) innehåller fyra sånger, som vi taubeälskare gärna återvänder till.

Tre av dem hämtar sina motiv från Stockholms skärgård.

”En vals på Mysingen” spelade Taube in på skiva 1936, på Columbia DS 904. Lägg märke till dess många nedslag i Stockholms skärgård: Mysingen, Mysingsholm, Nättarö, Ålö, Utö och Danziger gatt.

En vals på Mysingen / Vals på Mysingen

Text och musik: Evert Taube, 1936

Vinden från havet har friskat
och Mysingen möter med sjögång,
håller sig brisen så här,
sträcker vi till Mysingsholm!
Hör du hur bogsvallet brusar
och kölvattnet porlar och skummar?
Se, varje brytande våg
spolar vårt blänkande däck!
Solen, som skimrar ur diset kring Nåtarö, Ålö och Utö,
målar i blått och i violett
hela din kust, Södertörn.
Båten den knarrar och kränger
och seglen står spända som sköldar!
Här ha vi Danziger Gatt!
hör hur det dånar från sjön!
Vi gå till Utö för natten,
vi gå till Utö för natten,
vi gå till Utö för natten,
vi gå till Utö för natt.
Godnatt, små vågor som klucka,
godnatt, små vågor som klucka,
godnatt, små vågor som klucka,
godnatt, små vågor, godnatt.

Den här CDn innehåller förresten också den inte så välkända ”Sång till Danziger gatt”.

Mycket mera känd och sjungen är då ”Rose-Marie” från 1928, som Taube sjöng in på Columbia 8516. Här ger oss Ingarö och Baggensfjärden platsbestämningen:

Rose-Marie eller Kom i min famn eller Sommarnatt

Text och musik: Evert Taube, 1928

Kom I min famn och låt oss dansa här en vals, min Rose-Marie.
Natten är ljuv, le blott och dansa!
Lekfullt och lätt du svävar än som fjäril väckt av sommarvind,
än som den skygga hind.
Stödd mot min arm du böjer nätt ditt huvud och ditt gyllne hår,
lyser av ungdom och doftar vår.
Tvekande ler du åt de bevekande tonerna,
lätt och lekande valsen går.

Fönstrena öppnas mot sommarnatten,
blommorna dofta och fjärdens vatten
speglar den stigande månen som röd
över Ingaröskogen står.
Vinden har somnat i båtarnas segel,
ut över Baggensfjärdens spegel
tonerna ila,
måsarna vila
tysta i månens ljus.

Vad vore livet, Rose-Marie, förutan sång och dans?
I sommarnattsskymningen ljuvlig och sval,
i toner som locka förföriskt till bal,
i dans, i dans, i dans vi glömma tid och rum!
Kom, låt oss fara i blomdoft, ljus och toner
hän till drömmars land.

Om du har tillgång till inspelningen med Taube, lägg märke till den lite falska visslingen, som ytterligare bidrar till charmen med originalversionen.

”Sjösalavår” tilldrar sig på Evert Taubes älskade sommarviste Sjösala men innehålle också referenser till Taubes vistelser i Italien och Argentina:

Sjösalavår

Text och musik: Evert Taube, 1950

Rönnerdahl vakar i vårljusa natten,
sitter i skjortan så tyst på sin bädd,
blundar och drömmer att azurblått vatten
speglar en skuta på Genuas redd.
Rodnade vinberg slå vakt omkring bukten,
råseglen fyllas av sjöalpens vind
och den balsamiska medelhavsluften
sveper kring Rönnerdahls rodnade kind.

Rönnerdahl styr genom stim av delfiner
kurs på Palermo i susande slör,
skonaren löper för lösa boliner,
gastarna sjunga till väders i kör:
Come il mare a una sirena,
cosi mi piaci, carino, a me!
Här går liguriska skonarn Elena,
vackrare skuta ni aldrig får se!

Rönnerdahl drömmer i vårljusa nätter,
vida han far, som i ungdomens år,
hän över Pampas’ smaragdgröna slätter,
rider i vall sina oxar och får.
Reser sitt tält under sydkorsets stjärnor,
stämmer gitarren vid syrsornas sång,
svävar i tango med svartögda tärnor,
sadlar vid midnatt – hans färdväg är lång.

Rönnerdahl drömmer, det rodnar i öster,
morgonvind susar i Sjösala lund,
fjärdarna vattras och måsarnas röster
tränger till fönstret från vikar och sund.
Småbarnen vakna, det tassar i stugan,
solen går opp över Orrbergets topp,
ut på altanen med bricka går frugan,
bjuder på doftande kaffe med dopp.

Borta med vinden är genuaskutan.
Pampas har sjunkit långt fjärran i väst.
Rönnerdahl stämmer den svenskbyggda lutan –
borta kan duga, men hemma är bäst!
Barrskogen doftar och vikarna glittra,
vitsippan lyser i skuggsvala snår.
Rönnerdahl sjunger och finkarna kvittra:
välkommen, härliga sjösalavår.

Evert Taube spelade in ”Sjösalavår” 1961 på Sonora SOLP, men det finns också en tidig inspelning från 1950, på Cupol 4345.

Bland de bästa sångerna i urvalet på den här skivan finns också en sång med motiv från Västkusten, ”Huldas Karin” från 1949, som finns inspelad på Cupol 4309, 1950.

Huldas Karin

Text och musik: Evert Taube, 1943

Åjiane mej va de virvlar och ryker
utanför farstun te mormors kök!
Å där står Huldas Karin
å sjonger och byker
i Sättebackens krök!
Vecken rök,
vecken rök!
Rök uppi berga å ner över fjorden
å runt om hela stuga å ut ätter jorden,
å hönera å tuppen di kacklar å flyr!
Ja de va änna himsket va de virvlar å yr.

Goddag lella Karin, nu har du å göra!
Ja här ska bli rent tess ja ger mej å,
så nu får en elda å koka å röra.
åjia lella Karin, säj vart reser du då?
Titta på röken å se vart han drar sej!
Den röken, lella Karin, han virvlar å har sej!
Nyss for han opp i berga, å nu i en blink
åt Stättebrygga bär de, ner te handelsman Flink!

Han drar sej te Malön, han far över strömmen!
Ja detta de slutar på Kärringön!
Nej allri i livet! Nej allri i drömmen!
I alle fall så gjorde han en schwäng över sjön!
Ja tror han far över te Morlanda heden!
De bränner, lella Karin, han går över leden!
Å jag gu går’n te körrka! ajianadå!
Då e de rätt, sa Karin, där ska bröllopet stå!

1940-1943 vistades Evert Taube på Flatön och Ängön i Bohuslän. Där blev han bekant med Huldas Karin, som gift Karin Jarnedahl (1926-2001). Karin Jarnedahls dotter Eva Jarnedahl kom att bli sångerska i gruppen Öbarna, som bland annat sjöng in många av Evert Taubes bohusländska visor. Texten till ”Huldas Karin” publicerades i Evert Taubes vissamling ”Ballader i Bohuslän”, 1943.