Den amerikanska mardrömmen

5 juni 2014 21:57 | Film | 1 kommentar

Charles Laughtons film ”Trasdockan” (”The Night of the Hunter”, 1955) fick inte det erkännande den förtjänar när den gick upp på biograferna, varken i USA eller här i Sverige, men senare har den – med all rätt – kommit att räknas in bland filmklassikerna. Charles Laughton och James Agee baserade sitt filmmanus på en bästsäljande roman med samma namn av Davis Grubb (1953), på svenska kallad ”Nattens onda ögon” (1955). Handlingen i den här historien är förlagd till depressionseran.

Men det är filmversionen, i Laughtons regi och med fantastiskt svart-vitt foto av Stanley Cortez, som är ett mästerverk. Den pendlar mellan skenbar idyll och en nervslitande expressionism med rekvisita hämtad från skräckromantikens mörkaste skrymslen. Kameraåkningarna mellan de gulliga djur barnen i filmen passerar under sin båtfärd på floden och deras egen förföljare, Döden på sin vita häst, hör till det otäckaste som har visats på film.

Den familj Harper som står i centrum för handlingen är white trash. Pappan, Ben (Peter Graves), begår rånmord men lyckas innan han grips överlämna de 10.000 dollar han har tillskansat sig, till sonen, John (Billy Chapin), som hittar ett gömställe i lillasyster Pearls (Sally Jane Bruce) trasdocka. Sonen får stränga order av pappan om att inte yppa att han vet något om var pengarna finns. Alltså berättar John inget ens för mamman i familjen, Willa Harper (Shelley Winters).

Men strax efter att det här händer grips pappan av polisen, sätts i fängelse och döms att hängas för rånmord. Hans familj där hemma drabbas dubbelt. Barnen får också sona för faderns dåd – de andra barnen i skolan hånar och plågar dem genom att sjunga ”Hing. Hang. Hung. See what the hangman done.”

I fängelset har pappan uppenbarligen undsluppit sig något som väcker cellkamratens intresse: Tydligen finns det en stor summa rånpengar undanstoppade någonstans därhemma. Cellkamraten Harry Powell (mästerligt och otäckt spelad av Robert Mitchum), är, trots att han är pastor, inte Guds bästa barn han heller – men han sitter inne för det betydligt mindre allvarliga brottet bilstöld och släpps så småningom ut. Fast några skrupler har han inte, så han föresätter sig att spåra de undangömda pengarna och själv lägga rabarber på dem. Människor han möter på sin väg bländar han med en blandning av skenhelighet och teatraliska trick: på hans händer finns tatuerade LOVE respektive HATE.

När han börjar slå sina lovar runt det som återstår av familjen Harper, introduceras han genom att hans skrämmande skugga genom fönstret tränger in i barnens sovrum.

Men det är mot modern han sätter in en stöt genom att bruka en kombination av gudlighet och manlig charm, och snart har änkan med sina två barn fallit till föga och gift sig med honom. Pastor Powell visar sig inte vara ett dugg intresserad av den äktenskapliga sängen men desto mer av vad barnen kan tänkas veta om var deras pappa har gömt rånpengarna. Så när han har konstaterat, att Willa uppenbarligen inte vet något av nytta och dessutom börjar bli varse vad han utsätter barnen för, mördar han henne en natt och förankrar kroppen i floden.

Vi får se vad som har hänt genom en fiskande grannes ögon: Han ser henne där nere i vattnet med håret vajande som sjögräs – men blir rädd för att han, alltför ofta en fyllbult, själv ska bli anklagad för mordet, så han säger inget till någon.

Pastorn iscensätter en historia om att hustrun har rymt – hennes avskedsbrev har han tyvärr bränt.

Nu är barnen i styvpappans våld och alltså mycket illa ute. Till slut tvingar pastorn John att erkänna att pengarna finns, men John slår i pastorn att de finns nedgrävda nere i källaren. Och just när pastorn har konstaterat, att detta är omöjligt med det golv som finns där, springer John och systern ut och låser dörren. Fast nu är goda råd dyra. John och Pearl springer ner till familjens roddbåt nere vid floden och lyckas få ut den, med sig och systern i, ögonblicket innan pastorn hinner fånga in dem.

Och så börjar en nattlig flodfärd med målet att hitta den som de tror förrymda mamman. Men efter dem följer längs stranden deras förföljare på hästryggen, som en ond demon.

De klarar sig rätt länge: sover över i en höloge men flyter i land med ekan i en vassrugge där de blir upptäckta och haffade av en barsk tant. Hon (Lilian Gish) driver ett religiöst barnhem för föräldralösa och övergivna barn, så efter ett kort förhör med barnen blir dessa skrubbade rena, får rena och hela kläder och förstås mat – och så får de stanna i det här barnhemmet. Rachel Cooper, som barnhemsföreståndarinnan heter, är en förståndig kvinna och får ur barnen tillräckligt för att förstå att den där pastorn hör till Satans anhang, så när han trots hot och varningar återkommer en andra gång, skadskjuter hon honom helt sonika med det gevär hon har och också kan hantera.

Polisen kommer och tar hand om pastorn – vid det här laget har man hittat mamma Willas lik i floden och jagar Powell som mördaren.

Powell jagas nu själv också av en mordlysten lynchmobb. Polisen hinner dock frakta undan honom – men konstaterar att han för den skull inte kommer undan. Det här är bödelns, inte mobbens jobb.

Lite för mycket idyll blir det sen i filmens slut, när barnen firar jul i Rachels barnhem.