Norge: VG inleder samarbete med Amedia och NRK

Jag har tidigare berättat om att den norska sparbanksstiftelsen har övertagit ägarskapet till Amedia, en koncern i vilken återfinns både den tidigare arbetarrörelseägda A-pressen och en rad andra tidningar med skiftande partifärg.

Vårt Aftonbladet ägs ju nu sen länge av norska Schibsted – dock tillsätter gamle ägaren LO fortfarande politisk chefredaktör och kulturredaktör.

Nu har den likaledes Schibsted-ägda norska kvällstidningen VG, Verdens Gang, inlett ett annat okonventionellt samarbete: VG har ingått avtal med dels Amedia, dels NRK, Norsk Rikskringkasting, alltså ett etermediaföretag, om att på sin mobilapp få lov att publicera nyheter från de båda företagen.

Papperstidningarna är allt mer trängda, men deras kreativitet ökar också.

Sommar i P1 med Janne Andersson

När det gäller folk ur idrottsvärlden är jag helt handikappad, så till vida att jag aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV, helt enkelt inte är intresserad av ämnet. Ändå är det ganska många från den här sfären som får göra sommarprogram i radio.

Naturligtvis kan man resonera likadant om politiker som får göra sommarprogram, och även de kan ju göra program som är ointressanta för många potentiella lyssnare. Men det finns en skillnad: Politik är grunden för vår demokrati; alla radiolyssnare är i egenskap av medborgare berörda av det politikerna beslutar, detta oavsett om det ”Sommar” de gör är bra eller dåligt.

Med det här menar jag förstås inte, att idrottsfolk inte borde få göra sommarprogram. Men de måste kunna göra program som berör ett brett spektrum av normala Sommar-lyssnare.

Dagens ”Sommar” gjordes av den nye tränaren för det svenska fotbollslandslaget Janne Andersson, född 1962 i Halmstad, där han också började sin egen fotbollskarriär. Vi fick höra om hans vidare karriär som spelare och sen ledare i klubbar som Örgryte och IFK Norrköping. Från Norrköping går han nu alltså vidare till landslaget.

Jag är egentligen inte alls intresserad av det här, således helt fel person att skriva om ett program som nästan uteslutande handlar om fotboll. Men jag lyssnade ändå på Janne Anderssons ”Sommar” och hittade där framför allt en del attityder, som jag gillar. Gamla vänner skildras med stor sympati. Han har sinne för practical jokes. Jag delar hans målsättning att det är viktigare att göra sitt bästa än att vinna varje gång, hans hat mot lättja och slarv och hans uppmaning att inte håna motståndare. Och så visade han en fin sida av sig själv, faderskärlek.

Och inte för att jag gillade de fotbollsanknutna sångerna i början och mot slutet av programmet, men i övrigt tyckte jag att det han spelade för oss lyssnare var mer hörvärt än hans eget sommarprat. Flera av musikinslagen hade för övrigt ett tydligt samband med det han nyss hade talat om: ”Jag och min far”, här med Magnus Uggla, är ett exempel, Ulf Lundells ”Jag går på promenaden” med dess norrköpingsanknytning ett annat. Och vad skulle en gammal halmstadsbo spela om inte Gyllene Tider? Vi fick också höra Jonas Gardell, Freddie Wadling (”Fattig bonddräng”), Frank Sinatra (igen!) och Luciano Pavarotti i ”Nessun Dorma”. Samt, som en markering av vad kampen på fotbollsplan i internationella sammanhand handlar om, ”Du gamla, du fria”.

Sommar i P1 med Marianne Lindberg DeGeer

Marianne Lindberg DeGeer är mångsidigt konstnärligt begåvad, känd som skulptör, dramatiker, regissör med mera. Hon är sedan mycket länge gift med Carl Johan DeGeer men har också en dotter från ett förhållande med Björn Afzelius, och hon skulle i sitt sommarprogram i dag förstås ha kunnat berätta både om dem och om sina konstnärliga verksamheter men valde i stället att göra ett ”Sommar” om sitt eget liv fram till tidiga tonår och om sina föräldrar.

Det hon berättade om familjelivet i skuggan av pappans och mammans såriga relation, den som slutade med att pappan tog livet av sig, var oerhört utlämnande, men hennes framställning av vad som hände gjordes ändå med alla känslorna i styr, kanske för att tidsavståndet till det som hände när hon var 13 år vid det här laget är närmare 70 år och hon efter ett långt liv – hon är född 1946 – har fått egna erfarenheter också av törnar.

Pappan, Gösta, var läkare i Köping, mamman, Gun, sjuksköterska på samma sjukhus, och doktorn, lite äldre än sköterskan och då redan gift, föll som en sten för den Elisabeth Taylor-lika sköterskan och förlovade sig med henne 1943. Snart var de gifta.

De fick naturligtvis barn, men som seden på den tiden var i det samhällsskikt de tillhörde, anställdes barnsköterskor för att ta hand om barnen. (Pappan verkställde dock enligt tidens sed bestraffningar i form av stryk.) De här barnpigorna hämtades från grannländer som Finland, Norge och Tyskland. Hon från Finland fotograferades flitigt av pappan i huset, när hon tvättade sig utanför sommarstugan i Tierp. En norska blev bokstavligen galen och fick sen tillbringa en stor del av återstoden av livet på sinnessjukhus. Högst i kurs hos Marianne stod tyska Ilse, som läste Bröderna Grimms sagor och lagade surkål – tills hon plötsligt en dag gifte sig. Henne spårade Marianne åratal därefter, men Ilse var då död, fast hon kom i kontakt med Ilses dotter, som visade sig heta Marianne.

Men något var galet med föräldrarnas äktenskap, det förstod också den fortfarande mycket unga Marianne: Pappan och mamman började sova i skilda sovrum, och en gång när hon olovandes rotade i lådan under pappas nattduksbord, hittade hon tidningar med nakna tanter: Pin Up, Cocktail, Top Hat – det här var den tidens mest kända boulevardtidningar, kan jag berätta för er som inte var med på den tiden, ganska oskyldiga jämfört med den porr som kom lite senare. Hon hörde också pappa tala i telefon med vad hon tyckte konstig röst.

Så en dag satt pappa ensam vid ratten till sin bil och mer eller mindre beordrade henne att sätta sig i framsätet på det som normalt var mammans plats. Han körde tigande i väg, ända till Halmstad där han vände. Och på vägen tillbaka vällde det ur honom: ”Din mamma är en slampa”. I nio år hade han blivit bedragen. Och Marianne fick som råd eller varning: ”Du får aldrig bli som hon!”

Det här berättade Marianne Lindberg DeGeer redan i sommarprorammets inledning, men sen kom den hemska fortsättningen. Pappan hade försökt hindra Marianne att gå till skolan, men smet i väg och gick heller inte hem direkt efter skoldagens slut utan följde då en kompis hem. När hon sen till slut kom hem, tog det dåvarande hembiträdet in henne i sitt rum och betedde sig så konstigt, att Marianne förstod att något hemskt hade hänt, snart också vad: Pappan var död. Och sen kom det en ambulans och man bar i väg någon på en bår. Mamman kom in till henne klädd i svart dräkt.

Marianne försökte på ett barnsligt sätt hålla alltsammans ifrån sig, gick nästa dag till och med till skolan och betedde sig som om ingenting hade hänt. Ända tills en skolkamrat gav uttryck för det som alla redan visste och kände: ”Hennes pappa sköt sig i går, och hon beter sig så där!”.

Ett halvår senare, när hon var 14 år, flyttade modern med resten av familjen till Jönköping och förklarade det med att hon hade fått arbete där. Fast Marianne förstod snart, att ortsvalet också hade att göra med att älskaren bodde där.

Ändå avslutade Marianne Lindberg DeGeer det här programmet med att hon förstår bättre nu och att hon känner ömhet för både fadern och modern, även den senare nu död. Och så säger hon kärvt till dem: ”Det ni inte kunde ge mig, gav mig hembiträdena.”

Också musiken var genomgående välvald, sådant som Björn Afzelius’ ”Fröken Julie” apropå även pappans vänstrande – observera att hon, vilket hon inte nämnde, har erfarenhet av expartnern Afzelius’ vänstrande – The Beatles’ ”Help” efter berättelsen om när hon kommer hem efter pappans självmord och så ”Gläns över sjö och strand” med Nacka flickkör efter berättelsen om hur hon flyr till luciafirandet i skolan.

Mikael Wiehe hör vi i ”Lillan står i hagen” och i den hjärtskärande ”Flickan och kråkan”. I övrigt förekommer Frank Sinatra (”That’s Life”), John Blunt’s ”You’re Beautiful” (efter berättelsen om den Elisabet Taylor-lika mamman), The Kinks, Amy Winehouse, The Band, ”Lucille” med Little Richard, en skiva som hon hittade och spelade i hembiträdets rum efter pappans självmord, ”My Generation” med The Who och så, som avslutning, Franz Liszts ”Ungersk rapsodi” med Leopold Stokowski.

Sommar i P1 med Alexander Bard

Dagens sommarvärd, Alexander Bard, som själv presenterade sig som narkoman och sexarbetare, är i egenskap av musiker känd för en mycket bred publik, framför allt som medlem av grupperna Army of Lovers och BWO (Bodies Without Organs), i åtminstone det först nämnda fallet på grund av framgångar på listor och i Melodifestivalen. Nämnas bör också hans arbete bakom discogruppen Alcazar.

Men han har också en politisk sida, och där har han upprepade gånger bytt identitet. Jag har faktiskt en gång i världen mött honom på en socialdemokratisk valvaka. Men han har prövat en rad politiska hållningar och avverkat lika många politiska partier och grupperingar: Folkpartiet, Liberaldemokraterna, Centerpartiet och Piratpartiet. Till hans heder ska sägas att han konsekvent, så även i dagens Sommar, har tagit avstånd från politiska ytterlighetsriktningar och deras banerförare, sådana som Islamska Staten, Donald Trump och Jimmie Åkesson.

Sitt sommarprat ägnade han åt att, tillsammans med kompisen Aron Flam, diskutera filosofer och ideologer, sådana vars tankegods han är intresserad av, ibland gillar, ibland tar avstånd från. Sålunda avfärdade han till exempel skarpt René Descartes’ berömda tes ”Jag tänker, alltså finns jag”. Däremot gillade han Karl Marx’ historiematerialism, men tyckte samtidigt att modern egalitetsvänster var patetisk. På motsvarande sätt granskade han andra filosofer (till exempel Friedrich Nietsche) och deras läror (Nietsche var enligt Bards mening vantolkad och missförstådd).

Detta avrundade han med att han själv i egenskap av filosof inte har alla svar, men att ett nytt politiskt ledarskap bättre än nu borde utövas av ett bredare kollektiv än dagens politiker och att målet måste vara ett samhällsmaskineri, där vi tillsammans åstadkommer något som är större än vi själva.

Som mina läsare kanske kan förstå, tyckte jag för egen del, även om jag hade en hel del invändningar, att det ändå var intressant att lyssna på Bard. Men jag är samtidigt ganska säker på att hans sommarprogram för en mycket stor del av lyssnarna – han hånade ju mycket riktigt stereotypen för dem som lyssnar på ”Sommar” – var ett ganska obegriplig program. Ett program som ”Sommar” kan inte göras främst för dem som är hyggligt bevandrade i politisk och annan filosofi. (För egen del har jag, för att ta ett av hans exempel, läst Marx i original samt skrivit och hållit föredrag om marxismen, så jag talar inte i egen sak.)

När det gäller Bards musikval är jag besviken. Visst spelade han Röyksopp, Linda Ronstadt, Björk och Laurie Anderson, ja rent av Army of Lovers – men nog var det mesta han spelade ganska tråkigt?

Sommar i P1 med Anna Ternheim

Anna Ternheim får nog ses som en av våra mer framgångsrika sångerskor, vilket också märks i det ovanligt kvalificerade musikval hon hade gjort till sitt ”Sommar” i dag – jag ska återkomma till musiken.

Hon är uppenbarligen brett intresserad av kultur, studerade konst och avbröt sedan studier i arkitektur – bestämde sig för att sadla om och i stället ägna sig åt musik. Hon har vid det här laget gett ut sex CD plus ett stort antal EP och singlar. Hon har fått grammisar vid tre tillfällen.

Hennes sommarprat var något av det mest självutlämnande jag har hört i något sommarprogram, framför allt i den meningen att hon blottade sitt känsloliv och också som en röd tråd hade sina sexuella relationer, främst till en man men också till flera andra. Ett paradexempel på det senare är det hon berättade om morgonen efter en natt med en karl i New York, som hon på morgonen bad om hjälp med att få sina trosor – vilket ändade i att han räckte henne ett par för henne helt obekanta trosor.

Men i centrum för hennes ”Sommar” står, med startpunkt i det som skulle bli hennes första skiva, Andreas, som trodde på hennes musik och ville spela in hennes platta, när skivbolagen vrenskades. Han var elva år äldre än hon, frånskild och hade två barn från ett tidigare äktenskap. Hon blev snabbt besatt av honom, och det slutade förstås med en träff, där plagg efter plagg åkte av henne. Och de blev ett par.

Men efter en tid kände hon sig – hon var ju mitt uppe i en konstnärlig genombrottsprocess – för bunden av honom och gjorde slut.

Sen fortsatte den här relationen i vågor; de åkte till exempel till Rom tillsammans, men så kallade Kent, vilket ledde till att hon som konsertinledare fick en publik på 18.000 Kent-fans.

Och för att göra en betydligt längre historia kort: Hennes och Lars’ relation tog slut. Även om de också senare har setts och till och med samarbetat.

Jag får känslan, att hon inte i längden klarar att upprätthålla en nära relation, som ju alltid innebär att man inte bara kan få utan också måste kunna ge, ibland satsa allt på att hålla båten på rätt köl.

Ett intressant men en smula deprimerande sommarprogram.

Musiken var som sagt i alla fall vald av ett proffs. Också jag, som lyssnar på väldigt mycket, upptäckte nya artister och låtar, som José González’ ”Stay Alive”, Leslie Feists ”My Moon Man” och ”It Will Follow the Rain” med The Tallest Man On Earth. Men också väldigt många är värda ett omnämnande: Blue Oyster Cult, The Byrds, Kate Bush, Olle Ljungström & Sara Isaksson, Broder Daniel, Adele, José Feliciano och förstås Anna Ternheim själv.

Gamla vänner, bekanta och arbetskamrater

Under mitt långa liv i politiken och journalistiken har jag träffat, ibland närmare lärt känna ganska många människor, en del av dem kända också för en bred allmänhet. Bland dem jag, fast bara ytligt, har träffat finns till exempel Elisabet Höglund, i dag känd från TV. (Min bloggroll innehåller en länk till hennes blogg.) Henne träffade jag för mycket länge sen, på ett party med folk från Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag nämner det här egentligen bara för att jag under en text i gårdagens DN hittade en forn kollega från AiP-tiden, Ulla Tengling – hon kom liksom Elisabet ursprungligen från Borås och var alltså den som hade bjudit in Elisabet till den här festen.

Ulla Tengling var redaktör för ABFs fönstret, när jag lockade över henne till min tidning, där hon stannade till dess att hon erbjöds göra Unga Örnars nya barntidning Småfolket. Vi skildes åt som bästa vänner och jag följde henne både i hennes nya jobb och lite senare, men som det så ofta blir här i livet: Sen förlorade vi kontakten.

Jag kände också två män som hon i tur och ordning levde samman med, men i Dagens Nyheter har hon nu under vinjetten Till minne publicerat en kärleksfull runa över sin man, Johnny Pettersson, som har avlidit vid 71 års ålder.

Honom har jag veterligen aldrig träffat, kände inte ens till. Så hade jag bara sett hans dödsannons – i min ålder kollar man sådana – hade jag väl inte ens reagerat. Det var förresten min hustru som såg dödsrunan.

* * *

Ettan i dagens Expressen meddelar i krigsrubrikstil:

Kjell-Olof
FELDT
DRACK
50 GLAS
I VECKAN
Berättar om alkoholismen i ny
bok – väljer att fortsätta dricka

På en bild syns Kjell-Olof Feldt och hans hustru, Birgitta von Otter.

Nu är det här inte ett scoop av Expressen. Paret Feldt har själva valt att göra det här offentligt i en bok som om ett par dar utkommer på Expressen närstående Bonniers. Men Expressens Karin Sörbring har fått göra en intervju med dem.

Av artikeln framgår att Kjell-Olof Feldt, som en följd av cancer och ett liv utanför rampljuset, regelbundet började dricka alldeles för mycket för att dämpa ångesten och att han också hemlighöll för hustrun, hur mycket han drack. Han är inte helnykterist nu heller, men har i alla fall i samråd med sin läkare bringat ner alkoholkonsumtionen till en mer hanterlig nivå.

Jag och min hustru, som fortlöpande har många fysiska krämpor, har tagit ett gemensamt beslut om att sluta dricka alkohol, som också vi under våra aktiva år nog drack i alltför stora mängder och alltför ofta,

På den tiden det begav sig var det ganska givet att det, både när jag och Birgitta var hemma hos Kjell-Olof och hans Birgitta och de var hos oss här i Öregrund, serverades vin, drinkar och en del starksprit, så tro inte att jag moraliserar över andras olycka.

Min Birgitta satt ju i regeringen och partiets VU tillsammans med Kjell-Olof, och jag, som var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), anställde, när jag råkade få en vakans, Birgitta von Otter, som var journalist, på tidningen – jag minns att Kjell-Olof en gång lite senare tackade mig för det här, men det var verkligen inte fråga om någon väntjänst. Den här damen hade skrivtalang och journalistisk näsa och lärde sig snart det mesta också om sin nya, mer politiska miljö. Hennes enda brist var egentligen, att hon hade en tendens att skriva för långt. En gång delade vår redaktionssekreterare Sven-Erik Rönnby upp en lång artikel i två och avslutade första delen vid publiceringen med Fortsättning följer i nästa nummer.

Barn och barnbarn på sommarbesök

Först nu börjar Birgitta fungera någorlunda normalt igen. I samband med ett besök på Ackis i Uppsala, föranlett av att den ordinerade penicillinkuren inte gav önskat resultat, fick hon en annan variant av medicin, och den tog ganska snart ner febern, bet uppenbart på lunginflammationen.

Läkaren på Ackis förklarade också att vistelse i farmors närhet inte utgjorde någon fara för Mattis och Karins småflickor, Ella och Sofia. Då hade Matti och hans familj varit hos oss i Öregrund men för säkerhets skull först åkt till vår lägenhet i Uppsala och övernattat där, sen lyckats få hotellrum på Strandhotellet i Öregrund, vilket Ella tyckte var kul, eftersom där finns en pool att bada i. Men nu kunde de alltså som egentligen planerat komma till oss och bo i det som under Mattis tidiga år också var hans sommarviste.

Matti, som kör bil, hjälpte Birgitta med skjuts till Vårdcentralen, fraktade bort kassar med gamla tidningar och bar upp kartonger med tidskrifter på vinden. Han och Karin turades om att laga middag, och barnen lekte inne och ute; varje dag var de med sina föräldrar och badade i Tallparken. Ella är sen tidigare ganska hemma i vårt hus och på vår tomt – hon käkade äppelkart, men farfar ledde henne till bigarråträdet – och vi hade ställt in leksakslådorna i hennes rum (Mattis gamla). I de här lådorna finns leksaker för lite olika åldrar, så också lillsyrran Sofia hittade saker hon var intresserad av.

Sofias största framsteg sen sist är att hon nu har lärt sig gå och alltså knatar omkring på egen hand.

Mattis och hans familjs sommarvecka hos oss avslutades en måndag, och på den måndagen kom också Kerstin och hennes båda betydligt äldre barn Viggo och Klara hit för en vecka. Men under en stor del av den där måndagen hade vi alltså både Matti och Kerstin och våra barnbarn här, och de var till och med i Tallparken tillsammans och badade. Den dagen blev vi många runt utebordet.

Det är faktiskt synd att vi inte har sängplatser nog för att ha båda de här familjerna här samtidigt. Inte bara för att Kerstin och Matti ända sen bandomen har så bra relation till varandra. Mattis Ella tycker så uppenbart om att vara med sina storakusiner Viggo och Klara, och de leker mer än gärna med henne.

Men nu hade alltså Kerstin fått semester, och den här veckan var inbokad för henne och hennes barn.

Det vackra vädret, med sol och varmt badvatten i havet, fortsatte, och Kerstin och hennes barn tog badturer till Tallparken varje dag.

Kerstin har publicerat bilder därifrån, från vår trädgård och av hennes egen barndoms smultronställen på Instagram. (Hon heter Kerstin Kokk, om ni vill kolla.) Bland smultronställena fanns ett nästan obligatoriskt besök på det café som i hennes barndom hette Lundeborgs. Och så tog de en tur med färjan över till Gräsö.

Den här veckan tog Kerstin över middagslagningen, gick också till Coop Konsum och handlade. Jag diskade och lagade lunch åt Birgitta och mig. Under Birgittas akuta lunginflammation tog jag också över annat ansträngande som morgonbäddningen av sängarna.

Vi har en inre gårdsplan, som på två sidor avskärmas av våra i vinkel sammanbyggda ursprungligen två små hus, i övrigt av en tät syrenridå, och in på den här gårdsplanen bar Matti ett av våra trädgårdsbord med vidhängande stolar. Vi åt våra middagar där. Kerstin fortsatte med det här, drack också sitt morgonte där eller sittande på trappan till den forna lillstugan. Hon var också i järn- och färghandeln och köpte en ny grill i stället för den vi hade, som hade rostat sönder. Det här var hennes present i förväg till sin mamma, som fyller 79 den 20e september.

Ella såg, medan hon var kvar, flera av de barnfilmer som finns i farfars stora förråd även av sådant, och när Kerstin och hennes barn kom, blev det förstås lite andra typer av filmer. Men eftersom hennes barn är större, såg vi också tillsammans till exempel ”Morden i Midsummer” i TV.

För oss, och jag tror även för Kerstin och hennes barn, hade det här besöket gärna fått fortsätta, men Kerstin har ju egna blommor att ta hand om i bostaden och på kolonilotten, på den senare också bär och annat som måste skördas, så måndagen efter den måndag de kom tog de bussen hem till Uppsala igen.

Fast sommaren är ju inte slut än, så det kanske blir något besök till i sommar.

Fast i dag får vi nytt sommarbesök, den här gången av Anna.

Det blir tyvärr inte så långt, men eftersom Anna har bil, har hon lovat att avsluta med att på tisdag skjutsa in sin mamma till ett besök hos ögonläkaren.

Sommar i P1 med Magnus Uggla

Magnus Uggla hade som en av de återkommande poängerna i sitt ”Sommar” hur sågade alla hans plattor har blivit; han inledde varje nytt avsnitt med att citera de mest taskiga omdömena kända musikskribenter i framför allt Expressen och Aftonbladet hade avgett – det rörde sig verkligen om rena sågningar. Men om det hade varit hela sanningen, skulle hans skivor knappast ha sålt alls. Och även om en mängd skivbolag sa nej, innan han fick göra sin första platta, skulle ju CBS, som sen släppte den, snart ha backat och han aldrig ha fått ge ut sina nu 17 studioalbum. Några måste ju också ha gillat dem, andra rent av köpt dem. Själv vet jag att jag här på bloggen med gillande har omnämnt hans första Karl Gerhard-samling – de enda invändningar jag hade gällde att CDn nog också borde ha innehållit mer av förklarande bakgrundstext om för dagens yngre generation av Karl Gerhard i kupletterna omnämnda dåtida fenomen och personer.

En annan återkommande tråd i det här sommarprogrammet var relationen till Martin Luuk från Killinggänget, med tonvikt på att Martin alltid tyckte annorlunda än han och aldrig var riktigt nöjd med vad han gjorde, detta trots att han, Martin alltså, föreslog ett samarbete.

Egentligen skildrade han hela sitt liv som en golgatavandring.

Det började redan i barndomen. Att föräldrarna bodde på Östermalm betydde inte att han fick fina kläder. Han led tidigt av panikångest och började använda sömntabletter vid sju års ålder. Föräldrarna skaffade sommarställe utanför Flen men höll själva till i skärgården – Magnus däremot skickades dit och passades där av en väninna till mamman, en dam med egna barn att ta hand om. Brorsan, som var 13, fick stanna i stan. Sen såldes det där sommarstället. Föräldrarna skildes.

I skolan gick det inget vidare. Han fick lågt betyg och placerades i obs-klass. Undra på att Magnus drog sig undan och försökte leva i sin egen värld.

Nya vänner hittade han bland pundarna i Humlegården, och det var nog bara det faktum att han sprang fortare än de som gjorde, att han undgick att gripas av polisen.

Ja, så där höll han på i dag, men jag tror egentligen inte, att han gav hela sanningen om sig själv i dagens Sommar.

Programmet avslutades mycket riktigt med ”Did I Tell You” med Jerry Williams.

Annars noterade jag, i fråga om musikvalet, att det bara var ett par artister, dels duon Willie Nelson & Merle Haggard, dels Hank Williams, som var kända för mig och att Magnus Uggla visade sig ha en böjelse för countryorienterad musik.

Melodikrysset nummer 31 2016

Inga barn eller barnbarn kvar här hos oss i Öregrund denna lördag, och det känns nästan lite för tomt i huset. Hustrun, som nu börjar tillfriskna men fortfarande är trött efter sin svåra lunginflammation, sover, när jag går upp för att hinna göra morgontoalett och äta frukost före Melodikrysset.

Krysset är inte bara somrigt utan också lätt. Det mesta klarade jag direkt.

En enda fråga fick jag googla på. Själva svaret kunde inte gärna bli något annat än Nik, men jag har ju fullständighetsdille och mindes egentligen varken artisten eller låten, en brittisk åttiotalare enligt vad Eldeman sa. Efter lite googlande hittade jag sedan Nik Kershaw och ”I Wan’t Let the Sun Go Down On Me”.

Charlotte Perrellis ”Här står jag!” mindes jag i och för sig inte, fast jag rimligen har hört henne göra den i TV. Men i det fallet hade jag hälften av bokstäverna och kände igen henne.

After Dark har tävlat i Melodifestivalen med den ganska fartfyllda ”La dolce vita”.

The Ark med ”The Worrying Kind” vann den svenska finalen men kom obegripligt nog först på tionde plats i Eurovision Song Contest 2007. I det här fallet skulle vi krysslösare ägna oss åt översättning: Den som skildras i texten är orolig.

ABBA gjorde inte sin ”Dancing Queen” till någon melodifestival utan till ett visst kungabröllop, som ägde rum 1976, och den handlar ju om en drottning. Jag har senare träffat henne, men under kungabröllopet befann jag mig som journalist på Centerns stämma nere i Skåne och förstod först inte vart alla mina kolleger tog vägen. (De tittade alla på TV.) Själv gick jag och badade i hotellbastun, först helt ensam, men sen fick jag sällskap av en person till, Thorbjörn Fälldin. Vi hade ett långt och vänskapligt samtal i bastun. Han hade sina sidor, men frid över hans minne.

Jag har varit på centerstämma i Vänersborg också. Detta apropå ”Den första gång jag såg dig”, skriven av Birger Sjöberg, som var därifrån. Martin Best översatte och sjöng in den 1980, och i hans engelska översättning, ”When First I Ever Saw You”, fick vi i dag höra den med Scafell Pike.

Cornelis Vreeswijk startade som socialdemokrat, var sedan under en period vänsterpartist men blev sen sosse igen, valturnerade bland annat med min hustru och ställde upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. En del av det han skrev och sjöng hade politisk udd, men till den kategorin kan man nog inte hänföra hans omåttligt populära ”Hönan Agda”, som vi i dag fick höra på hans ursprungsspråk, holländska.

Jag är så gammal att jag har sett Britta Borg live. Henne hörde vi i dag i ”Lyssna bara till ditt unga hjärta” tillsammans med Rolf – ja, men hur stavas efternamnet? Så vitt jag vet hette han Bengtsson, och så stavar också Wikipedia. Men i krysset måste man skriva Bengtson för att det ska gå in.

Lite mer namnkrångel: Vi hörde Olle Ljungström i sin fina ”Jag och min far” från 1997. Men Eldeman ville ha hans egentliga namn, Olof. Inte särskilt svårt att lista ut, även om alla kallade honom för Olle.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har ju spelats tidigare i Melodikrysset men inte, vad jag kan minnas, med Lasse Brandeby.

Till de TV-program jag försöker se när jag kan hör definitivt ”Allsång på Skansen”, vars signaturmelodi är ”Stockholm i mitt hjärta” av Lasse Berghagen. (Jag har faktiskt träffat honom, vid en middag hos Stockholms dåvarande landshövding, Ulf Adelsohn.) Jag gillar inte allt Berghagen har skrivit, men han har onekligen fått till några riktigt bra låtar.

Jag är som bekant icke troende, men det har aldrig hindrat mig från att tycka om Israel Kolmodins och Johan Olof Wallins sommarpsalm ”Den blomstertid nu kommer” – även jag fylls av sommarens lust och fägring, om än kroppen blir svagare och svagare.

Och även om nätterna nu blir mörkare och mörkare, är också sensommaren en ljuv tid.

Sommar i P1 med Carolina Klüft

Som mina läsare vet, är mitt intresse för idrott milt talat måttligt. Jag läser således aldrig sportsidor eller ser sportsändningar i TV och kommer inte heller att följa sändningarna från Rio, således ej heller Carolina Klüfts TV-inslag därifrån. Men hon har ju under en ganska lång period varit så stor i den svenska sportvärlden och vunnit så många guld och andra medaljer även i VM och en olympiad, att inte ens jag har undgått att lära mig känna igen henne och notera en del av framgångarna.

Med mitt svala intresse för idrott är jag alltså inte främst intresserad av det hon har att berätta om sina idrottsliga prestationer. Med mina mediamått mätt måste hennes sommarprogram följaktligen också innehålla annat för att fånga mitt och många andra lyssnares intresse. Och hennes ”Sommar” innehöll faktiskt också en del annat.

En del av detta senare innehöll i och för sig av en del upprepningar/återkommande reflektioner, men hon gav också uttryck för förnuftiga ställningstaganden i fråga om barn- och ungdomsidrott och hade ett veritabelt vredesutbrott mot doping. Journalister och fotografer, som inte respekterar att även en person som hon har rätt till ett privatliv, blev utskällda. De utsända intränglingar hon berättade om skyllde på sina chefer, men Klüft, iförd nattlinne, röt tillbaka: ”Jag skiter i era chefer – har ni inget eget omdöme?”

Fast hon vågade också lämna ut sig själv, dels för att hon inom sig bär inte bara en berättigad glädje över framgångarna utan också ibland trillar ner i ett svart hål av tvivel, dels för att hon ofta är fullkomligt hopplöst glömsk och slarvig. Som exempel på det senare berättade hon en historia om hur hon i samband med en bilresa från maken, som då bodde på annan ort, glömde nycklarna till hemmalägenheten, sen fick tillfälligt härbärge hos syrran, till vars lägenhet hon låste in nycklarna – historien om hur hon fiskade upp nycklarna dit var rent farsartad.

Klüfts låtval följde regelboken så till vida att det hon spelade hade ett samband med det hon berättade.

Frank Sinatra och Laleh (i det här programmet också!) var väl OK, men för egen del kunde jag gärna ha avstått från Iron Maiden, Michael Jackson, Carola och Sarah Dawn Finer samt, ännu mer, landslaget i friidrott 2004 (plus ganska många låtar som mer utmärktes av högt tempo än av musikalisk bravur).