Norge: Arbeiderpartiet upp, MDG och SV ner

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Nu föreligger ytterligare en ny opinionsmätning, den här gången en från Opinion Perduco för Avisenes Nyhetsbyrå den 11 augusti 2015:

Høyre 25,4 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,5 procent (+- 0)
Venstre 4,6 procent (+ 1,1)
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (- 0,2)
Senterpartiet 6,4 procent (+ 1,0)
Arbeiderpartiet 36,4 procent (+ 1,1)
Sosialistisk Venstreparti 2,6 procent (- 1,0)
Rødt 1,7 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 2,4 procent (+ 0,8)

Arbeiderpartiet går alltså upp.

MDG ligger också i den här undersökningen under spärren, och där befinner sig även SV.

Sommar i P1 med Angelica Ström

När jag först såg namnet Angelica Ström i förteckningen över årets sommarpratare, sa mig namnet ingenting alls. Men under programmets gång gick det snart upp för mig att hon kommer från en familj jag personligen har haft kontakt med, dock inte med henne närvarande. Under min chefredaktörstid för Aktuellt i politiken (s) träffade jag upprepade gånger på redaktionen hennes mor, Katarina Taikon, plus hennes dåvarande make Björn Langhammer: Jag köpte material för publicering av dem, bland annat avsnitt ur Katarinas bokserie om Katitzi. Hennes biologiske far, också omnämnd i dagens Sommar, var den mycket kände, för övrigt uppsalafödde skådespelaren Ove Tjernberg, som jag har sett både på teater och i filmer. En viktig roll i hennes liv, som hon skildrade det i ”Sommar”, spelade också Katarinas syster, silversmeden Rosa Taikon – även henne har jag träffat, fast mycket senare. Och för att göra den här listan fullständig: Angelica Ström berättade att hon, när pjäsen ”Zigenare” i september 1968 skulle sättas upp på Dramaten, blev förälskad i Stefan Ringbom.

Jag nämner det här av två skäl. Dels sätter jag in Angelica Ström i ett sammanhang, där flera av de nämnda är kända också av många av lyssnarna till dagens ”Sommar”. Dels visade det sig, ganska snart och allt mer under programmets gång, att Agelica som barn och under sin uppväxt höll ett visst avstånd till modern och hennes familj, möjligen med undantag för moster Rosa. Dels sökte hon inte alls någon plats i den aktivistiska miljö där hennes vuxna vistades och verkade.

I själva verket fick hon ett veritabelt helvete på grund av sin bakgrund, i vart fall den zigenska. Hon valde att hålla mun när människor hon mötte på middagar och i andra sammanhang sa glåpord om zigenare. När hon som sjuåring en natt låg över hos bästa kompisen och kompisens föräldrar efter att ha varit på party kom hem igen, kallades hon av pappan i familjen för ”tattarunge”. När sedan hennes familj i samband med att hon fick fler syskon flyttade till större lägenhet och hon i tvåan måste byta klass, råkade hon redan från början ut för terror av ett par tvillingar i klassen – hon led men teg hemma, tills en klasskamrats mamma till slut ringde hennes mamma, Katarina, och berättade, vad flickan utsattes för. Katarina tågade då hem till tvillingarnas morsa – som med hånfulla tillmälen mer eller mindre slängde ut hennes mamma. Det här slutade med att hon bytte skola, till Kristofferskolan, som drevs av antroposofer.

Utsattheten ledde också till att hon försökte hålla sig på sin egen kant; redan under tidigare skolår hade hon, när hon fick frågor om sitt mörka hår och sina bruna ögon, försökt komma undan genom att antyda att hon hade familjerötter i Frankrike.

Hennes berättelse i ”Sommar” rymmer förstås också annat: Hur hon tillsammans med Rosa gick till Sturebadet och badade. Hur Stefan tog henne till Gotland, där hon för första gången upplevde tystnaden. Hur hon gick på Birkagårdens folkhögskola och blev montessorilärare, en pedagogisk metod som enligt hennes mening bäst hjälper varje barn vidare utifrån just hans eller hennes förutsättningar.

Hennes mamma, Katarina, hade då och då tidigt druckit för mycket och fick så småningom, särskilt efter det att Björn hade lämnat henne, allt mer grava alkoholproblem. Det här ändade med hjärtstillestånd och hjärnblödning. Den sommaren bodde dottern mer eller mindre på SÖS.

Efter mammans död grubblade hon mycket över sin egen identitet: Var hon rom eller icke-rom? Hade hon varit för anpasslig, velat vara alla till lags? Men också andra känslor konkurrerade, som lyckan över att ha egna barn och barnbarn. Och hon började se sin mamma med en vuxen kvinnas ögon.

Steg för steg närmade hon sig åter sitt zigenska förflutna.

I slutet av sitt sommarprogram berättade hon om att Hans Caldaras, som för övrigt gjorde TV-serie av ”Katitzi”, ringde henne och bjöd henne på en middag, där hon också träffade Lawen Mohtadi, som ville intervjua henne för en bok om Katarina Taikon. Och hon ställde upp – det kan vara nödvändigt, kom hon fram till, i en tid då många åter tar sig rätten att döma ut andra.

Tilläggas bör att Angelica Ström har skrivit förord till nyutgåvan av sin mors ”Katizi”-böcker.

I sitt musikval har Angelica Ström en viss följsamhet till det hon berättar om; titlar som ”Family Affair” och ”I Hate It Here” vittnar om detta. När det gäller artistvalet blandas ganska mycket, men jag vill av artisterna nämna till exempel Ed Harcourt, Van Morrison, Charles Trenet, The Kinks (”Sunny Afternoon”) och Bo Kaspers orkester.

Danmark: Åter nya politiska trender

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Gallups senaste mätning, för Berlingske den 11 augusti, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 3,6 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Alternativet 6,3 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 19,9 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Skillnaden mellan regerande borgerliga Venstre och högerpopulistiska Dansk Folkeparti är i den här undersökningen mycket mindre än i den Voxmeter-mätning jag nyligen återgav.

Socialdemokratiet ligger här, jämfört med samma mätning, lägre, medan både yttervänsterpartiet Enhedslisten och vänsterliberala Radikala Venstre ligger högre. Socialistisk Folkeparti ligger anmärkningsvärt lågt.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,0 procent
Alternativet 7,4 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 20,4 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Sommar i P1 med Kerstin Ekman

Jag har läst en ansenlig del av det Kerstin Ekman har publicerat i bokform, först de i dag inte längre så kända deckarna, sedan en lång rad romaner, till exempel den deckarbesläktade ”Händelser vid vatten” och trilogin ”Vargskinnet” och hennes tetralogi om sin gamla hemstad, Katrineholm – jag har under min journalisttid också recenserat flera av hennes böcker men tyvärr inte fört över de här texterna till bloggen. Jag har sett filmatiseringen av hennes deckare ”Dödsklockan”, också sett ”Tärningen är kastad” till vilken hon var med och skrev manus.

Två av hennes böcker berör mig på ett särskilt sätt. Dels ”Pukehornet” från 1967 – Pukehornet var ett hus, nu rivet, som fanns i korsningen mellan Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, helt nära den gata och det hus där vi bor allt sedan mitten av 1960-talet. Dels ”Menedarna” från 1970, en roman om Joe Hill. Jag gav ju själv 1969 ut sångboken ”Joe Hills sånger”, och en gång när Kerstin Ekman talade på Uppsala stadsbibliotek, vars styrelse jag ganska länge tillhörde, frågade jag henne hur hon hade kommit in på ämnet Joe Hill. Detta nämnt bara i förbigående – vi känner annars inte varann personligen. Kerstin Ekman, som är lite äldre än jag, var klar med sin examen när jag i slutet av 1950-talet kom till Uppsala.

1970 flyttade Kerstin Ekman för övrigt till Ångermanland och sedan vidare till Jämtland, även om hon numera åter bor längre ner i landet, lite söder om Uppsala.

Men tydligen återvänder hon – det framgick av hennes Sommar-program – fortfarande regelbundet till sin gamla universitetsstad. Uppenbart är dirigenten Stefan Parkman, som för övrigt också jag känner, en gammal vän till henne, och hon hade följaktligen hört honom göra en enligt henne underbar tolkning av Johann Sebastian Bachs ”Matteuspassionen” i kyrkan i Bälinge, beläget strax norr om Svartbäcken där jag bor. Hon bekände att hon grät av rörelse under den här konserten. Och hon åker tydligen då och då till vårt konserthus i Uppsala för att lyssna på Parkman och dem han dirigerar. Under studenttiden i Uppsala gick hon alltid till Domkyrkan för att lyssna på juloratoriet.

Musiken spelade i fallet Kerstin Ekman en mycket central roll inte bara i hennes sommarprogram utan också i hennes liv allt ifrån mycket unga år, och hennes ”Sommar” var nog det bästa jag har hört i den här meningen, alltså att prat och musik ska bilda en enhet.

Hon är uppvuxen (alltså i Katrineholm) i ett hem, där pappan sjöng i en kvartett och mamman spelade bland annat gitarr. Hon beskriver barndomshemmet som en akustisk värld – där fanns faktiskt till att börja med inte ens grammofon; mamman gick vid behov till musikaffär och köpte noter; däremot fanns det radio. Själv fick Kerstin lära sig spela piano: ”misshandlade Beethoven” som hon refererade det.

Som ett slags vittnesbörd om tiden berättade hon om en tystlåten och tillbakadragen polsk flicka som familjen hade anställt som hemhjälp. En dag när hon själv och mamman kom hem efter att ha varit och handlat, hörde de pianomusik, av Frédéric Chopin, strömma ut genom ett öppet fönster. Men den kom inte från radio. De hittade sin nu jätteförskräckta tjänsteflicka vid pianot – det visade sig, att hon och hennes judiska familj hade varit instängda i det förfärliga ghettot i Warszawa, där i samband med ett uppror 7.000 judar dödades och varifrån 50.000 fördes vidare till koncentrationsläger. Den här flickan hade gått på musikonservatorium när tyskarna tog över i Polen.

Från det går hon, lätt och osökt, över till att berätta om hur hon drogs till jazzmusiken i unga år. Hon gick till Folket Park och dansade till tidens storband, som alla spelade jazzinfluerad dansmusik: Arne Domnérus, Thore Ehrling, Seymor Österwall med flera. Hon gick på skoldans och lärde sig till och med att dansa det något äldre ”Lambeth Walk”.

Kulturlivet, inte minst musiklivet, blomstrade i lilla Katrineholm. Hon minns till exempel vilket outplånligt intryck en konsert med Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” gjorde på henne.

Och så har den här sommarprataren mod och humor. Hon berättade till exempel om när hon och hennes man hade Ingrid Dahlberg och hennes man som gäster hemma och hennes och makens hund då, som så ofta, började yla: Hela sällskapet ylade med.

Vilket ledde över till ett helt allvarligt resonemang om jojk och samekultur – hon visade sig vara en varm försvarare av detta länge misshandlade svenska minoritetsfolks rättigheter, vilket sen följdes av jojk på temat ”minnet av oss försvinner” med Nils Mattias Andersson: ”Renhjorden på Oulavuolle”.

Jag har på det här sättet redan nämnt en del av hennes kongeniala musikval, men jag kan ju nämna lite mer: Hon började med ett par bellmaninspelningar. Det blev ovanligt mycket klassisk musik, utöver det redan nämnda till exempel av Giuseppe Verdi, Frédéric Chopin (bland annat med Daniel Barenboim), Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel. Men vi fick också höra Thore Ehrling (i Hoagy Carmichaels ”Stardust”), Sven Ahrefeldt & Nisse Lind (i ”Här ska dansas Lambeth Walk”), Jan Johansson och Georg Riedel (i ”Gammal fäbodpsalm från Dalarna”) och så Busk Margit Jonsson (tack – jag har mött också henne in persona ) och Monica Dominique i ”Vallåt från Jämtland”.

Två saker till.

Hon är värd en eloge för sin oböjliga hållning gent emot Svenska Akademien (vars sammanträden hon sedan inte har deltagit i) i fallet Salman Rushdie.

Och så håller jag med henne om att levande musik kan vara så mycket. Och gillar hennes avslutning att minnet av sommar, sommar, sommar och dans i Folkets park för länge sen är en av behållningarna med livet.

Sommar i P1 med José González

Jag ska erkänna att jag, före dagens Sommar-program, knappast alls kände till sångaren, låtskrivaren och gitarristen José Gozález, detta trots att han efter bara några få album har slagit igenom inte bara i Sverige utan också i övriga Europa, Australien samt i USA, i det fallet bland annat genom att göra musik för TV. Han turnerar både i Nord- och i Sydamerika.

Hans familj flydde 1977 från Argentina och hamnade i göteborgsförorten Angered, där han är född året därpå. Sig själv i unga år beskriver han som långsamläsande och blyg. Så småningom valde han i skolan att läsa natur och extra matte, och han var efter gymnasiet inställd på biomedicin, kom så långt som till en doktorandtjänst vid Göteborgs universitet. Men så tog hans intresse för musik över: Från att ha spelat i band blev han heltidsmusiker. Och framgångarna kom!

Det märkliga är att han, även om han slår broar mellan sina båda huvudintressen, i sitt sommarprat mera utgår från erfarenheter, hämtade från naturvetenskapen. Jag delar som bekant hans skeptiska inställning till olika former av religiös tro, i hans fall illustrerad av en påhittad myt med smurfer som agerande, men jag måste tillstå, att jag hade svårt att följa honom i alla hans resonemang. Inte primärt för att det han sa skulle ha gått över min mer humanistiska horisont utan för att han pressade in så många teser och konklusioner på så kort tid och ständigt växlade perspektiv och med detta blandade läsfrukter. Ett program, där ett talat avsnitt börjar med signaler och sen ändar med Görings älskade hund och ett annat granskar påståendet ”Gud är allt” och sen slutar med uppmaningen ”Tänk på din andning!”, blir nog väldigt svårt att följa för de flesta normala Sommar-lyssnare.

Men hans huvudtanke, att samhället bör utformas så, att människorna kan pröva tankar utan att stöpas i bestämda trossystem, är sympatisk.

José González använde på ett intressant sätt ljudslingor för att illustrera hur fångade vi är av redan intagna hållningar.

Hans låtlista, med namn som Fleetwood Mac, Silvio Rodriguez, Ike & Tina Turner, Nina Simone (plus en rad andra som var nya för mig), var nästan genomgående hörvärd.

Melodikrysset nummer 32 2016

Birgitta har åkt till Anna Lindhs uppväxtort Grillby för att hålla föredrag vid den årliga minnesdagen, så just nu är jag ensam i huset. I går hade vi lunchbesök av Birgittas yngste bror och hans hustru, som egentligen var här i Öregrund för att träffa gamla kompisar, som för övrigt har hus i närheten av vårt. Det visade sig då att de och deras värd liksom vi själva skulle gå på konserten med Louise Hoffsten i Öregrunds kyrka samma kväll – mer om det senare.

Men som vanligt har jag ägnat lördagsmorgonen åt Melodikrysset, som i dag var betydligt svårare än förra veckans.

Fast den allra sista frågan, den med sång av gotländska Smaklösa och som många kanske tyckte var svår, klarade jag ganska enkelt. Detta för att deras ”Det regnar kor” har förekommit i krysset tidigare, fast den här gången efterlyste Anders Eldeman sista ordet i låtens engelska originaltitel. Den heter i original ”It’s Raining Men”, och jag skrev det i mitt krysskåseri redan förra gången. Det där krysset kommer jag i håg av ett speciellt skäl: Jag fick nämligen förstapriset i föregående veckas kryss. Detta märkligt nog utan att ha skickat in något svar – det gör jag aldrig. En av mina läsare hade gjort det i mitt namn.

Hyggligt lätt kände jag också igen Johnny Cash, som i dag hördes sjunga ”San Quentin” för interner.

För egen del är jag inte någon större vän av dansbandsmusik, men Drifters klarade jag med hjälp av ledbokstäverna. Jag har hört talas om dem förut, men deras musik, i dag ”Vår egen väg”, ger jag inte mycket för.

Det dansband, som har namn efter Ingmar Nordström, tål jag åtminstone bättre, och Östen Warnerbrings svenska version av ”Just a Gigolo”, ”Gösta Gigolo”, präglas i alla fall av humor.

Inte heller Samantha Fox har någonsin hört till mina idoler. I hennes fall skulle vi översätta låttiteln, ”Touch Me”, till svenska och fick då med lite fantasi det svenska verbinfinitivet röra. Fast vi slapp höra Fox utan fick i stället lyssna på Lennart Palm.

Torgny Söderberg har enligt min mening gjort mer minnesvärda låtar än den av Lena Ph insjungna ”Stjärnorna”.

Liksom Agnetha Fältskog har sjungit in bättre låtar än ”Så glad som dina ögon”.

Vissa låtar saknar och andra har det där speciella ”det” som gör att de fastnar i musikminnet. Ett exempel på det senare i dagens kryss var Uno Svenningssons ”Under ytan”, i dag dock exekverad av Lennart Palm.

Två av dagens frågor hade anknytning till ämnet kommunikationer.

Vi fick höra Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegaloppen”, som skulle ge oss något man med tågen numera mest passerar, stationer.

Medan Roy och Roger förkunnade, att ”man ska ha husvagn”.

Fast ytterligare en fråga handlade om kommunikationer, om än utomjordiska sådana. Jag tänker på Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”. Jag fick boken i julklapp 1956, när den utkom, och läste den då. Det vi hörde i dag, med sång av Helen Sjöholm och Ingvar Hirdwall och med musik av Andreas Kleerup, lät i och för sig texttroget, men jag föredrar nog ändå bokoriginalet.

Anders Eldeman har, liksom jag själv, en viss kärlek till gamla svenska filmer. I dag använde han som ljudillustration ”Eko, vill du svara mig”, som sjöngs av Tutta Rolf i Gustaf Molanders ”Vi som går köksvägen” från 1932.

Och så går vi då i mål med en dikt av Dan Andersson, senare tonsatt av Gunde Johansson, ”Omkring tiggarn ifrån Luossa”, vars text fortsätter; ”satt allt folket i en ring”. Jag kan Dan Andersson ganska hyggligt, var tidigare i år inbjuden till ett seminarium i Göteborg om honom och hans författarskap. Jag har skrivit om det här också här på bloggen.

Ni kan hitta mer om Dan Andersson om ni går upp under Kulturspegeln, Musik respektive Prosa och lyrik.

Sommar i P1 med Maja Hagerman

Maja Hagerman känner jag till både som författare och skribent i tidningar samt från TV – dessutom vet jag, att hon under en period var ordförande i Ordfront, där jag själv under en någon tid var aktiv. Dock känner jag henne inte personligen.

Själv tycker jag att hon är en mycket intressant skribent och en lysande författare. Ett exempel är hennes bok om rasbiologen Herman Lundborg, läkare och professor men mest känd som ledare för det rasbiologiska institutet i Uppsala 1922-1935, och han spelade också en mycket central roll i hennes Sommar-program i dag.

Mest känd är Lundborg, från sin tid som docent i rasbiologi i Uppsala, för sina skallmätningar, men han gjorde också bedömningar utifrån de undersökta personernas hårfärg och kroppslängd. Under de bruna åren fångades många i universitetsvärlden av de här idéerna, men jag har hört äldre vänner i Uppsala berätta om senare föreläsningar av Lundborg, som samlade stor studentpublik så att säga av underhållningsskäl.

Lundborg själv var mycket metodisk. Sina mät- och kategoriseringsresultat med fotografier sorterade han in i långt mer än 100 album, där man kunde hitta 43 sådana med lappar (samer), 11 med finnar, 2 med judar samt 1 med zigenare och tattare.

De fascinerande är, inte att han fick ett barn med sin hushållerska, utan att han gifte sig med henne, Maria (Maja) Isaksson, som var av lapsk-finsk blandras. Hon fanns i ett av hans album.

Men av det ska vi enligt Maja Hagerman inte tro, att han egentligen inte var rasist. I sitt program påminde hon också om vilken auktoritet han blev i Nazityskland.

Maja Hagerman gräver också i den tidiga historien, påminner med heliga Birgitta som exempel om hur svårt det är att i dag säkert veta, hur också kända människor ur det förflutna verkligen såg ut. Och så visar hon hur rasbiologiska myter kommer till. Hon nämner som exempel Tacitus’ tillhöftade beskrivning av germanerna på andra sidan Rhen. Myten om germanerna och deras särdrag fördes på 1700-talet vidare av Herder men fick sin mot andra folk aggressiva hållning under nazisterna och fick då som praktisk följd erövringskrig och försök till fysisk utplåning av vissa andra folk.

Maja Hagerman använder en del av sitt sommarprogram till att granska också sig själv i det här perspektivet. Men det hon mer slås av, när hon tittar på författarfotona i sina böcker, är att hennes ursprungligen blonda hår har grånat och ansiktet har åldrats. Och så lovar hon att även nästa bok kommer att handla om aspekter av den fråga dagens Sommar hade som röd tråd. Rasbiologin verkar nämligen vara på frammarsch igen.

Hennes skivval startade passande nog med Lill Lindfors och ”Mitt lilla fejs”, och där fanns även en låt med den samiska sångerskan Sofia Jannok. Bland övriga låtar fanns ovanligt nog två på franska och så en med anknytning till Medelhavet, runt vilket ju Romarriket som hon pratade om sträckte sig. Nämnas bör också Joni Mitchell, Roxette, The Kinks, Seinabo Sey och så Sinéad O’Connors ”Nothing Compares 2 U”.

Sommar i P1 med Ida Sjöstedt

Självklart förstår jag bakgrunden till att modeskaparen Ida Sjöstedt fick göra dagens Sommar-program. Hon är framgångsrik, rent av prisbelönt och var den som kreerade Sofia Hellqvists brudklänning till bröllopet med Carl Philip 2015.

Därmed inte sagt att hon gjorde något minnesvärt sommarprogram.

Ändå började det på ett sätt som väckte mina förväntningar. Hon berättade i inledningen att hennes föräldrar var aktiva i vietnamrörelsen och i FiB/Kulturfront; hon – född 1976 i Bagarmossen – fick själv vara med i demonstrationståg, till exempel ett som gick till Sovjetunionens ambassad, och hon var rädd för ryssarna.

Men det här visade sig bara vara bakgrund och kontrast till det hon själv tidigt sökte och ville, helt enkelt ett annat liv än det föräldrarna gav henne och försökte uppfostra henne till. Hon tvingade sin mamma att läsa vigselannonser för henne. Hon lyckades få en Barbie-docka. Hon ritade bilder av prinsessor och drömde om vackra klänningar. Hon föll för de finska rom-kvinnornas klänningar.

Hon beskriver sig själv som mammagris med två yngre syskon men fick naturligtvis som alla andra börja skolan, där hon var en besserwisser som trycktes tillbaka av killarna, som kallade henne glasögonorm; stora tänder hade hon också. På fritiden umgicks hon med andra tjejer, lekte bland annat skönhetssalong med hjälp av mammas förråd på området. Hon läste Okej och Frida, påverkades också av T-banereklam och gick en kurs i att rita kläder.

Högstadieåren blev ganska jobbiga. Hon fick gå i ärvda kläder, och var – vilket inte är ovanligt i den åldern – inte nöjd med sin egen kropp.

Hon medgav att modeller i modebranschen ska ha viss längd och vara smala, något som långt i från alla kvinnor har eller är, men tycktes ändå mena, att kvinnors problem i själva verket finns i huvudet, inte i den allt för runda magen. Försökte också i slutet av programmet att bättra på bilden av sig själv genom att framhålla vikten av att det finns en begagnatmarknad och menade att vi måste konsumera mindre, till och med att hennes företag bara har fyra anställda och inte har någon extern ägare, alltså någon annan ägare än hon själv. Till de mer dunkla ställningstagandena hörde hennes ståndpunkt att varje kvinna ska ha rätt att välja sin egen väg. Vem är mot det? I den aktuella flyktingdebatten stod hon rent av för en ståndpunkt, som redan hennes vänstersinnade föräldrar säkert hade.

Mer tveksamt var det att hon delgav lyssnarna åtminstone ett eget märkesnamn.

Ida Sjöstedt spelade bara dansant men låt för låt ganska likartad musik. Hon lyckades med konststycket att spela elva låtar med lika många artister som jag aldrig tidigare hade hört – men det kan ju bero på att jag för egen del inte är tillräckligt musikaliskt bevandrad. Den tolfte och sista artisten känner jag i alla fall till, Michael Jackson. Hans ”Heal the World” speglade, om jag uppfattade henne rätt, hennes egen väg.

Norge: Två samtidiga undersökningar ger olika resultat

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Två olika undersökningar har gjort och publicerats ungefär samtidigt.

Norfaktas opinionsmätning för Nationen och Klassekampen ger ett mycket högre utfall för Arbeiderpartiet än föregående undersökning i samma serie, ett resultat också påtagligt högre än i det senaste valet.

Høyre 26,4 procent (+ 0,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,2 procent (- 2,9)
Venstre 3,7 procent (- 1,0)
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (+- 0)
Senterpartiet 6,9 procent (- 0,8)
Arbeiderpartiet 36,2 procent (+ 5,9)
Sosialistisk Venstreparti 3,9 procent (+ 0,3)
Rødt 1,3 procent (- 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,5 procent (+ 0,5)

MDG ligger i den här undersökningen under spärren, och där befinner sig även Venstre och, fast mycket knappt, också SV.

I TNS Gallups mätning för TV2 backar Arbeiderpartiet:

Høyre 24,5 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,9 procent (+ 0,2)
Venstre 4,5 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (+ 1,0)
Senterpartiet 7,0 procent (+ 1,1)
Arbeiderpartiet 32,2 procent (- 2,7)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (+ 0,2)
Rødt 2,9 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (- 1,5)

I den här mätningen klarar både Venstre och SV spärren. Men för MDG går det ändå sämre än i den första undersökningen.

Danmark: De flyktingrestriktiva partierna vinner mark

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 7 augusti, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 4,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 7,5 procent
Alternativet 7,5 procent
Venstre 16,4 procent
Dansk Folkeparti 21,4 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Regerande borgerliga Venstre får i den här undersökningen åter ett lägre stöd.

Dansk Folkeparti går upp lite, så också Socialdemokratiet. De här båda partierna har flirtat med varann i flyktingfrågan.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 7,4 procent
Venstre 17,1 procent
Dansk Folkeparti 20,6 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,3 procent