Sommar i P1 med Ida Sjöstedt

Självklart förstår jag bakgrunden till att modeskaparen Ida Sjöstedt fick göra dagens Sommar-program. Hon är framgångsrik, rent av prisbelönt och var den som kreerade Sofia Hellqvists brudklänning till bröllopet med Carl Philip 2015.

Därmed inte sagt att hon gjorde något minnesvärt sommarprogram.

Ändå började det på ett sätt som väckte mina förväntningar. Hon berättade i inledningen att hennes föräldrar var aktiva i vietnamrörelsen och i FiB/Kulturfront; hon – född 1976 i Bagarmossen – fick själv vara med i demonstrationståg, till exempel ett som gick till Sovjetunionens ambassad, och hon var rädd för ryssarna.

Men det här visade sig bara vara bakgrund och kontrast till det hon själv tidigt sökte och ville, helt enkelt ett annat liv än det föräldrarna gav henne och försökte uppfostra henne till. Hon tvingade sin mamma att läsa vigselannonser för henne. Hon lyckades få en Barbie-docka. Hon ritade bilder av prinsessor och drömde om vackra klänningar. Hon föll för de finska rom-kvinnornas klänningar.

Hon beskriver sig själv som mammagris med två yngre syskon men fick naturligtvis som alla andra börja skolan, där hon var en besserwisser som trycktes tillbaka av killarna, som kallade henne glasögonorm; stora tänder hade hon också. På fritiden umgicks hon med andra tjejer, lekte bland annat skönhetssalong med hjälp av mammas förråd på området. Hon läste Okej och Frida, påverkades också av T-banereklam och gick en kurs i att rita kläder.

Högstadieåren blev ganska jobbiga. Hon fick gå i ärvda kläder, och var – vilket inte är ovanligt i den åldern – inte nöjd med sin egen kropp.

Hon medgav att modeller i modebranschen ska ha viss längd och vara smala, något som långt i från alla kvinnor har eller är, men tycktes ändå mena, att kvinnors problem i själva verket finns i huvudet, inte i den allt för runda magen. Försökte också i slutet av programmet att bättra på bilden av sig själv genom att framhålla vikten av att det finns en begagnatmarknad och menade att vi måste konsumera mindre, till och med att hennes företag bara har fyra anställda och inte har någon extern ägare, alltså någon annan ägare än hon själv. Till de mer dunkla ställningstagandena hörde hennes ståndpunkt att varje kvinna ska ha rätt att välja sin egen väg. Vem är mot det? I den aktuella flyktingdebatten stod hon rent av för en ståndpunkt, som redan hennes vänstersinnade föräldrar säkert hade.

Mer tveksamt var det att hon delgav lyssnarna åtminstone ett eget märkesnamn.

Ida Sjöstedt spelade bara dansant men låt för låt ganska likartad musik. Hon lyckades med konststycket att spela elva låtar med lika många artister som jag aldrig tidigare hade hört – men det kan ju bero på att jag för egen del inte är tillräckligt musikaliskt bevandrad. Den tolfte och sista artisten känner jag i alla fall till, Michael Jackson. Hans ”Heal the World” speglade, om jag uppfattade henne rätt, hennes egen väg.