Sommar i P1 med Sofia Helin

Sofia Helin är som skådespelerska tämligen obekant för mig. Jag har visserligen sett en smula av ”Bron”, men skådespelarna och deras namn fastnade aldrig vid de här tillfällena.

Hennes förhållande till Gud intresserar mig inte, och hennes märkliga förhållande till sin psykiskt sjuka farmor plus hennes egna återkommande depressioner skulle möjligen vara mer intressanta för min son, som är psykolog.

Ja, jag hade för första gången i sommar svårt för ett Sommar-program.

Musiken hon hade valt innehöll åtminstone några artister och grupper som jag har ett förhållande till – Bob Marley and The Wailers, Joakim Thåström, Marilyn Monroe – men den föreföll ibland vara infogad för att fungera som ett slags besvärjelse i hennes jagcentrerade berättelse.

Gjorde detta = Anna

Som ni som regelbundet läser min blogg vet, är jag en hängiven korsordslösare. Vecka efter vecka tar jag mig igenom åtminstone de bästa kryssen i Aftonbladet Kryss & Quiz, Bertil Johanssons ”Svåra krysset”, Gunilla Hultströms ”Kluriga korsordet” och Sarah Kinmans ”Tvetydigt” för att nämna några av de bästa.

Enligt mina värderingar ska bra kryss utmana associationsförmågan snarare än fråga om namnet på städer och floder i Afrika ingen som själv inte bor i det aktuella landet har hört talas om. (Jag väljer medvetet geografi som exempel, eftersom jag själv, bland annat i egenskap av filatelist, i yngre år faktiskt besatt knappologiska kunskaper i ämnet.)

Korsordsmakare kommer och går, men av dem som förr publicerades i Aftonbladet Kryss & Quiz har jag aldrig upphört att sakna Anna Hagberg. Hon har med ojämna mellanrum sedan förekommit som konstruktör av det dagliga helsideskrysset i Aftonbladet, alltså den dagligen utkommande tidningen, men jag har hela tiden tyckt, att det har rört sig om en skändlig misshushållning med en av tidningens allra bästa kryssmakare.

Men nu har hon fått revansch, med besked!

Med onsdagens Aftonbladet följde bilagan Plus, som framför allt innehöll ett Superkryss (två helsidor i kvällstidningsformat), och både på bilagans förstasida och huvudtidningens etta basunerades det ut, att det här jättekrysset var signerat Anna Hagberg.

Jag visste inte till mig av glädje utan satte genast i gång med att lösa det här väldiga krysset, som på Anna Hagbergs vanliga maner visade sig innehålla både hyggligt lätta partier och andra där man fastnar ett bra tag – tills det äntligen lossnar och man utropar ”Aha!”, det senare för övrigt svaret på kryssnyckeln ”Heureka”. Lite ordkunskap fordrar Anna Hagberg av oss (gör sig till = åmiga; rogivande = sedativt), men ännu roligare blir det att komma på att Överdel för adeln ska bli Säteritak.

Humor har den här damen också. I krysslutet har hon placerat nyckeln Slutord, som ska bli Amen. Och där hittar man också Gjorde detta = Anna.

Jag ska kanske tillägga, att jag aldrig har träffat eller haft någon annan kontakt med Anna Hagberg.

Men jag beundrar begåvning där jag ser den, i det här fallet i de kryss hon producerar.

Hemingways roman från spanska inbördeskriget som film

Ernest Hemingway fick nobelpriset i litteratur 1956. Vid det laget var jag mycket hyggligt beläst på de stora amerikanska berättarna, bland dem Hemingway, och när han fick sitt nobelpris, skaffade jag och läste också det nyöversatta och de böcker av honom som fanns på svenska och som jag ännu inte hade läst. På det här området tror jag att jag var en mycket välorienterad gymnasist, och när jag i samband med att priset tillkännagavs erbjöd min svensklärare att hålla ett föredrag om Hemingway, sa han genast ja.

Jag talade i en hel lektionstimme, och jag tror faktiskt att mina klasskamrater fick en både engagerad och sakkunnig lektion om den aktuelle Hemingways samlade författarskap och plats i den amerikanska skönlitteraturen. Jag har senare ångrat, att jag inte har sparat mitt manus till den här hemingwayföreläsningen.

I min ägo har jag en dåtida utgåva av Hemingways ”Klockan klämtar för dig” (Bonniers Folkbibliotek, i Thorsten Jonssons mästerliga översättning ursprungligen utgiven 1942). I amerikanskt original, ”For Whom the Bell Tolls”, kom den ut 1940, alltså tidigt under andra världskriget, då USA så småningom skulle sälla sig till den front, som skulle komma att besegra det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland, stämningar som säkert bidrog till bokens stora framgång i Hemingways hemland. Men Francos fascistiska regim i Spanien, som bland andra amerikaner även Hemingway hade bekämpat på plats, kom att bestå, eftersom den spanska diktaturen hade hållit sig utanför andra världskriget.

Den engelska titeln, en fras ur en dikt av den engelske poeten John Donne, är titeln också på den film Sam Wood gjorde 1943 – filmen är 170 minuter lång och i det stora hela en bra sammanfattning av den ganska långa romanen. ”Klockan klämtar för dig” visades som film i Sverige året därpå, 1944.

Som man kan ana av filmens tillkomstår, har den inte gjorts i Spanien. Men Kalifornien erbjuder snarlik natur och faktiskt många spanskpräglade miljöer.

Trots filmens längd är det relativt lätt att sammanfatta handlingen i den. Robert Jordan (Gary Cooper), spelar en amerikansk universitetslärare i spanska, sprängämnesexpert och frivillig på den republikanska sidan i inbördeskrigets Spanien. Han har av sin överordnade fått i uppdrag att spränga en bro, detta dels för att förhindra fascisternas fortsatta framryckning, dels för att underlätta för den republikanska sidan att flytta fram sina positioner.

I bergen sammanstrålar han med den republikanska motståndsgrupp, i vilken för övrigt också ingår zigenare, som förväntas hjälpa honom med det här uppdraget. Bland dem Jordan möter på det här sättet finns gerillagruppens försupne och demoraliserade chef Pablo (Akim Tamiroff) och den kraftfulla spåkvinnan med mera Pilar (Katina Paxinou). Och så har gruppen i sin grotta som kökshjälp med mera den unga kvinnan Maria (Ingrid Bergman), vars kortklippta, ursprungligen bortklippta hår vittnar om vad hon utsattes för av de fascisttrupper, som intog den stad där hennes far var borgmästare – fadern och modern mördades bestialiskt av fascisterna som intog staden.

Till den här filmens styrka bidrar för övrigt att inte bara fascisternas utan också den republikanska sidans grymheter skildras utan skygglappar – inbördeskrig är på den här punkten inte mer ädla än ”normala” krig. Tvärt om kan hat mellan grupper i samma folk leda till att all moral sätts på undantag.

Robert Jordans och gerillagruppens planerade operation i fiendebehärskat land blir gradvis nästan outhärdligt spännande, också genom att den äger rum mot bakgrund av den relation som uppstår mellan Maria och Robert. Förstulna blickar övergår i dels kyssar och famntag, dels hans nyktra konstateranden att det här kanske inte är någon lämplig situation för kärlek.

I filmens slut äger också just det rum som Pilar har spått om men inte velat berätta. I slutstriden kring sprängningen av bron träffas Jordan och tvingar Maria att på hästrygg följa med det som återstår av gerillagruppen. Själv inväntar han bakom sin kulspruta den oundvikliga döden.

Sommar i P1 med Fredrik ”Benke” Rydman

Fredrik ”Benke” Rydman spelade i inledningen av sitt Sommar-program några även för mig kända artister som Michael Jackson och Boney M och fortsatte sen med något som lät ännu bättre: ”Sing Sing Sing” med Benny Goodman. Sen följde, lite senare, Judy Garland i ”Get Happy”, och i avslutningen, Arvo Pärts ”Spiegel im Spiegel”, ett stycke som jag använde vid min bror Mattis begravning – Pärt är en av vår tids största tonsättare. Mycket av det andra han spelade ingår inte alls i det jag normalt lyssnar på, men det har obestridligen ett starkt samband med den dans Rydman har ägnat sig åt.

Som radiopratare var Rydman så snabb, att jag ibland undrade, om han rabblade ur ett manus – men kanske speglade hans sätt att prata den snabba dans han har kommit att ägna sig åt, främst efter avhoppet från juridikstudierna i Uppsala. Inom dansen har han, fastän han har genomgått vanlig dansutbildning på Balettakademien, ägnat sig åt vitt skilda dansstilar som jazzdans, breakdance, lindy hop och stepp, men han är mest ägnat sig åt streetdance och varit framgångsrik ledare för danskompaniet Bounce.

Senare har han breddat sig ytterligare, bland annat genom annorlunda uppsättningar av Pjotr Tjakovskijs balett ”Svansjön”, ”Svansjön – Reloaded” och William Shakespeares ”MacBeth”.

Fast Fredrik Rydman själv har tvingats övergå från dans till regi. Hans kropp håller inte längre för det han som dansare har utsatt den för – diskbråck i nacken bidrar till att hindra honom från att dansa som förr.

Mot slutet av programmet bad han sin hustru och barnen om ursäkt för att det myckna jobbandet har tagit tid från hans tid med dem. Och lovade bättring.

Sommar i P1 med Linda Pira

Jag måste tillstå att större delen av den musik hip hop-artisten Linda Pira spelade i sitt Sommar-program, bortsett från ”I Just Called To Say I Love You” med Stevie Wonder, var mig obekant – det här ska inte tolkas som ett avståndstagande utan bara en bekännelse av vad jag normalt lyssnar på. Men några av de svenska artisterna som Ken Ring har jag i alla fall koll på, The Latin Kings och Daddy Boastin till och med på skiva.

Linda Pira har gått från att vara värsting i Hässelby till att bli mycket framgångsrik inom hiphop. I sitt sommarprogram gav hon en trovärdig förklaring till det senare: hur en portning från det ordinarie högstadiet med åtföljande förflyttning till en skola i Fryshuset, där det fanns en lärare som såg och utvecklade hennes musikaliska ådra, ledde till att en dittills dold talang hos henne blommade ut: scenrädsla och bristande självförtroende byttes mot kreativitet.

Sin tidigare attityd av utanförskap och taggarna utåt berättadehon också om, men där var analysen inte lika skarp. I hur stor utsträckning berodde det här på hennes invandrarbakgrund? Lämnades hon i allt för stor utsträckning vind för våg? Varför var hon så störig? Vilken roll spelade hennes dyslexi? Och eftersom hon inte ger några nycklar blir också en historia som den om mamman till en av hennes klasskamrater av vilken hon får beskedet, att hon inte får lov att leka med kvinnans dotter, obegriplig.

Men det var ju bra att hon till slut hittade en medicin mot allt det här, att rappa.

Sommar i P1 med Kjell Westö

Jag har läst Kjell Westö men har också några av hans böcker på väntelistan. Det senare beror inte på att han inte skulle vara tillräckligt läsvärd utan på att jag ständigt får eller köper för många böcker för att jag skulle hinna med dem alla.

I sitt Sommar-program i dag berättade Kjell Westö i huvudsak om sitt liv före författarskapet, om sina unga skolår, om förstadsmiljöer i nybyggda delar av den finska huvudstaden, om sina första lärospån i tidningsmiljö som bland annat ledde till ett möte med Bono – Westö spelade ”Seconds” i sitt program. Sprit i stället för studier bidrog till att få honom att därefter överge Finland för Sverige.

Ett och annat i det här programmet blir småkul, som historien om kronprinsessan Victorias besök i Helsingfors, där hon, trots att han är svenskspråkig, envisas med att tala med honom på engelska.

Oerhört dramatiskt med berättelser om omvälvande situationer blir det här inte. Snarare ger det byggstenar till historien om en blivande författares liv, fastän just författarskapet om man får tro Westö var lite av ett slumpens val. Westö besitter ju nämligen en mångsidig begåvning – inför studenten överraskade han till exempel sin mattelärare genom att på kort tid slå i sig så mycket matte, att han fick full pott i studentskrivningen.

Länge ville han också hålla på med musik, vilket märktes i valet av band och artister samt låtar i dagens sommarprogram: Tim Hardin, Electric Light Orchestras version av ”Roll Over Beethoven”, Ella Fitzgerald med ”Undecided”, First Aid Kit, Leonard Cohen och Fairport Convention.

Sommar i P1 med Linda Nordin

Linda Nordin, generalsekreterare för FN-förbundet, funderade i sitt Sommar-program i dag över om hon möjligen som arv efter sin arbetarklassuppväxt i Botkyrka har kvar hämningar, som en smula håller henne tillbaka, men jag tror snarare, att det är karaktären på de jobb hon har haft – på UD, Röda Korset och nu alltså FN-förbundet – som har gjort henne så pass utlevelseförsiktig eller hur vi nu ska benämna hennes sätt att vara.

För åtminstone i yngre år var hon – om vi håller oss till hennes egen berättelse – en våghalsig tjej. Som när hon vid 13 års ålder på egen hand åkte till USA, detta efter att under ett par år som idogt arbetande tidningsutbärare själv ha samlat ihop de nödvändiga respengarna. Hon tog sig också, som den första i sin familj, fram till studentexamen och fortsatte sen med högre utbildning, UD-tjänst med mera.

Hennes jobb och engagemang har sedan fört henne till de forna sovjetrepublikerna i Kaukasus, till forna Jugoslavien och till Kongo, men skildringarna därifrån brände, bortsett från ett avsnitt om kvinnlig könsstympning, sällan till.

Möjligen har det här att göra med att hennes världsbild är alltför idealistisk. För att förstå konflikterna i dagens värld, många av dem väpnade och dessutom blodiga och brutala, måste man också inse, att de gränsdragningar som till stor del är en efterbörd efter kolonialmakternas inbördes gränsdragningar i stora delar av Asien och Afrika ofta är irrelevanta om man ser till faktorer som språk, kultur och dess värre även religiös tillhörighet. I östra Europa finns i så väl länder som har varit inlemmade i Sovjetunionen som i stora delar av dagens Ryssland och även i satellitstater som har fått sina gränser reviderade fullt av gränser som ligger helt fel.

Musikaliskt gav det här sommarprogrammet bilden av att vi hade att göra med en välorienterad dam, och inget ont om hennes val av artister och grupper, sådana som Mary J Blige och U2, Van Morrison, Emmylou Harris, Tina Turner (fast ”Proud Mary” är bättre med Creedence Clearwater Revival), Pink, Miss Li, Caroline af Ugglas, Timbuktu, Bob Marley, Spelmanslaget Kafferast med flera.

Arbeiderpartiets starka ställning bekräftas i ytterligare en norsk mätning

Också en färsk opinionsmätning från Norfakta för Nationen och Klassekampen bekräftar Arbeiderpartiets nu mycket starka ställning i opinionen: AP ökar där med hela 2,3 procentenheter till 36,8 procent, vilket ligger långt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

Men den här ökningen sker delvis på bekostnad av tidigare regeringspartnern Sosialistisk Venstreparti, som minskar med 0,3 procentenheter och nu är nere på 2,7 procent, alltså under fyraprodcentsspärren. I valet 2013 låg SV med 4,1 procent strax ovanför spärren.

SV, som är ett rödgrönt parti, har helt uppenbart också förlorat väljare till det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne. MDG ökar med 0,8 procentenheter till 3,7 procent. I valet 2013 fick MDG i landsgenomsnitt bara 2 procent men lyckades genom en högre röstandel i Oslo ta ett enstaka mandat där.

Det tredje vänsterpartiet, Rødt, minskar i den här mätningen med 0,2 procentenheter och får då 1,1 procent. I valet 2013 fick partiet stöd av 2 procent.

Senterpartiet, som ingick i den förra, rödgröna regeringen, minskar med en procentenhet till 5,1 procent, vilket är sämre än partiets valresultat 2013, 5,5 procent.

Men det går inte bättre heller för de båda mittenpartier, som ger den nya blå-blå regeringen parlamentariskt stöd.

Kristelig Folkeparti backar med 0,6 procentenheter till 5,1 procent. I stortingsvalet 2013 fick partiet stöd av 5,6 procent.

Och liberala Venstre tappar 0,3 procentenheter och får då 5,2 procent att jämföra med valresultatet förra året, 5,5 procent. Eftersom också Venstre har försökt profilera sig som ett (borgerligt) miljöparti, är det inte en alltför djärv gissning att anta, att även det här partiet har tappat stöd till det blockneutrala MDG.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, ökar i den här mätningen med 0,6 procentenheter till 26,3 procent, men detta ligger fortfarande under partiets resultat i valet 2013, 26,8 procent – och Høyre ligger nu lite drygt tio procentenheter efter Arbeiderpartiet.

Høyres framgångar sker dessutom numera nästan helt på regeringspartnerns, högerpopulistiska Fremskrittspartiets, bekostnad. FrP backar i den här mätningen med 0,7 procentenheter till 12,8 procent, vilket är långt under partiets resultat i valet förra året, 16,3 procent.

Sommar i P1 med Lars Palmgren

Jag känner förstås till Lars Palmgren i hans förutvarande värv som Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika, men jag har veterligen aldrig träffat honom personligen. Det senare kan ha att göra med att han ända sen mitten av 1970-talet har varit verksam i Latinamerika, bland annat som korrespondent för radion, och att han även nu efter pensioneringen är bosatt i Chile.

Det här är säkert en del av förklaringen till att man bland hans relativt få svenska låtar i dagens Sommar hittar sådant som Kjell Höglunds ”Lugnare vatten” (genombrottslåt för Marie Bergman) och Bernt Stafs ”Familjelycka”. Men han har inte helt tappat kontakten med musiklivet här hemma, vilket en låt med Bo Kaspers Orkester vittnar om.

Fast också mycket av det i hans övriga musikval som jag kan relatera till – Miles Davis, The Doors, Procol Harum – hör ju hemma i en lite tidigare musikepok.

De många latinamerikanska skivor han spelade kan jag inte relatera till, eftersom jag saknar kunskap. Men åtminstone virtuosen Astor Piazolla finns också i våra skivhyllor.

Lars Palmgrens berättelse om sitt liv som latinamerikakorrespondent sträcker sig över vida områden och många länder, men med den skicklige journalistens sinne för detaljer som ger liv och must kryssar han från det ena till det andra utan att helheten blir lidande. Och mycket av det han berättar är också värt att lyssna på. Sådant som historien om ponchomannen som sätter sig bredvid honom i en i övrigt folktom buss och där bestjäl honom (visar det sig senare) på hans under kläderna gömda reskassa samt, ännu mer skrämmande, följer efter honom till hans skraltiga hotell, där rumsdörren inte går att låsa. Eller historien om hur han, ovetandes, luras att smuggla vapen, gömda under bilgolvet, från Nicaragua till El Salvador.

Också historien om hur han till slut i Chile får en hustru blir snäppet bättre genom sin början och sitt slut. Den som först av allt verkar ha förstått att de här två måste få varann är den blivande hustruns hund, som börjar vistas även hos sin blivande husse men sen släpar i väg honom till matte. Och så, som den här historiens clou, vigseln, som får sin fullbordan först när den här hundrackan lyckas komma in genom kyrkporten och sen, när den har konstaterat faktum, nöjd går ut igen.

Sommar i P1 med Edda Magnason

Edda Magnason gjorde, fullkomligt lysande, titelrollen i långfilmen om Monica Zetterlund och belönades också med en guldbagge för den prestationen. Hon har också, ganska idiomatiskt, där tolkat en rad av Monicas sånger, så när man i dagens Sommar-program hörde henne tala sin naturliga skånska – hon är uppvuxen i Ystad – kunde man nästan inte tro, att det rörde sig om samma person.

Som hennes namn antyder, har hon emellertid isländskt påbrå: Hennes far kommer från Ísland, och hon berättade i sitt sommarprogram bland annat om ett besök i pappans Ísland. De här isländska rötterna markerades också med att hon spelade Björk.

Edda – jag följer här isländsk namnsed och använder förnamn – beskrev i stort sett sitt liv i kronologisk ordning, allt från barndomens diabetes till det genombrott rollen som Monica Zetterlund gav henne, men gjorde det oftast utan dramatik och känslostyrka.

Det enda som riktigt brände till var historien om när hon vid 22 års ålder vistades i New York en månad och då, efter en shoppingutflykt till Manhattan, på T-banan fick påhäng av en obehaglig man, som sen följde efter henne och också lyckades bryta sig in i hennes bostad i Brooklyn.

Om jag fattade hennes livsfilosofi rätt, handlar den om att vänta och se och sen gripa tillfället när det kommer. Hon verkade också anse att vi styrs mer av vårt undermedvetna än av vårt intellekt.

Ett och annat i hennes musikval kan relateras till händelser i hennes eget liv. Hon spelade till exempel ”Världen är full av violer” med Ulla Billquist, vilket säkert har sin bakgrund i att hon har fått Ulla Billquist-stipendiet.

En del de artister och grupper hon spelade – Joni Mitchell, Tom Waits, Bob Hund, Esbjörn Svensson – är välkända även för mig, men hon spelade ofta ovanliga artister med, faktiskt, spännande låtar. Skönt också när en sommarpratare vågar utmana lyssnarna med sådant som experimentell jazz.

Ibland fick jag intrycket att friheten att välja låtar betydde mer för henne än att få möjlighet att berätta som sitt eget liv.