Att läsa Arbetarhistoria hjälper oss att också förstå nuet

Det vimlar inte av tidningar och tidskrifter som bidrar till fördjupad förståelse av samhället och de konflikter som har relevans för hur vi uppfattar politiska och sociala strider.

Arbetarhistoria, utgiven av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, är dock en sådan tidskrift. Tyvärr utkommer den med bara fyra nummer om året, men prenumerationsavgiften, 280 kronor per år, är väl använda pengar. Sätt genast in pengarna på plusgiro 55 75 94-9, så får du hem ovanligt intressanta nummer 3 2014!

Själv har jag läst dess 52 sidor från pärm till pärm.

I den pågående valrörelsen, där feministiska frågor har kommit att spela en mycket större roll än de USA-inspirerade valstrategerna i flertalet partier hade tänkt sig, kan det vara intressant att läsa vittnesbörd om hur länge kampen för att lyfta kvinnornas löner faktiskt har pågått. Läs Tobias Karlssons artikel ”Kvinnorna i kampen för föreningsrätten: 1896 års kraftmätning i tobaksindustrin”!

Numrets huvudtema är emellertid kommunism, med betoning på det svenska kommunistpartiet. En intressant artikel, skriven av Anders Gustafson, har rubriken ”Från Lenins Valda verk till Motståndets estetik. Bokförlaget Arbetarkultur 1930-1990”. Jag har i mina bokhyllor båda de nämnda verken, och att jag har köpt böcker av Peter Weiss behöver jag nog inte motivera. Lenin läste jag för min trebetygstenta i statskunskap (jag fick fyra betyg på mina kunskaper om socialismens utveckling från jakobinerna till Mao), men jag köpte också mycket kommunistisk litteratur vid mina besök som journalist på VPKs kongresser. Jag var på den tiden socialdemokratins främste kommunistbekämpare, och ingen kunde anklaga mig för att vara okunnig eller icke påläst. Jag luskade också ut att en rad av böckerna som såldes av VPKs förlag Arbetarkultur översattes och trycktes med ekonomiskt bidrag från DDR och Sovjetunionen.

1947 åkte 133 svenska ungdomar, många av dem (95 procent enligt uppgift) unga kommunister , till Jugoslavien för att gräva grus och hjälpa till med att, tillsammans med ungdomar från andra länder, bygga ”ungdomens järnväg” mellan Bosanski-Samac och Sarajevo – artikeln om detta är illustrerad med ett rikt bildmaterial. Den här artikeln följs sen av Lars Gogmans artikel ”Kampen mot titofascismen”. 1948 blev nämligen Tito persona non grata i det övriga Östeuropa: de jugoslaviska ledarna stämplades plötsligt som fiender till Sovjetunionen och lakejer till den amerikanska imperialismen. Det är intressant att här få en rekapitulation av hur även det svenska kommunistpartiet drogs med i kampanjen mot Jugoslavien och också utrensade i andra kommunistländer.

Anknytning till temat kommunism har också Hans Larssons artikel ”Kärlek och kommunism: Något om Asja Lácis och Walter Benjamin”. (Den förstnämndas efternamn bör dock enligt lettisk kutym skrivas Lācis.) Walter Benjamin är mig tidigare bekant, men lettiskan Asja Lācis hade jag tidigare inte hört talas om. Benjamin försökte inleda något slags förhållande med henne, men det är utan tvekan Benjamins politiska dragning (med förbehåll) till henne, som var en mycket övertygad kommunist, som är det intressanta i den här historien. Lācis, som arbetade med radikal och nydanande teater i Sovjetunionen, banade väg för bland andra Bertolt Brecht, och Brecht och Benjamin blev nära vänner.

Lācis gav i slutet av sjuttiotalet ut sina memoarer, och de sammanfattar ett ganska långt tidsavsnitt, 1938-1948, i en enda, lakonisk mening, ”Jag blev tvungen att tillbringa tio år i Kazakstan”, följd av ett tankestreck. Lācis deporterades till ett arbetsläger. Mycket värre gick det ändå för många av de andra lettiska emigranterna i Moskva. En del av hennes närmaste kollegor och vänner inte minst från den lettiska emigrantteatern i Moskva arkebuserades och kastades i massgravar.

Venstre upp i ny dansk mätning – på bekostnad av Dansk Folkeparti

Voxmeters senaste mätning innehåller en del nya och intressanta trender – givet, förstås, att de också syns i andra kommande mätningar.

Borgerliga oppositionspartiet Venstre får i den här mätningen hela 25,3 procent, att jämföra med de sammanvägda resultaten i ett antal tidigare mätningar i Berlingske Barometer, 23,5 procent. Därmed börjar partiet åter närma sig valresultatet från folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Det intressanta är att Venstres framgång åtminstone till stor del tycks ha skett på bekostnad av högerpopulistiska Dansk Folkeparti. I Berlingske Barometer ligger DF fortfarande på 19,4 procent, men i den aktuella mätningen har partiet halkat ner på 18,1 procent – i och för sig högt det också jämfört med partiets valresultat 2011, 12,3 procent.

Däremot har Venstres uppgång uppenbarligen inte skett på bekostnad av det ledande regeringspartiet, Socialdemokratiet, som i Voxmeters mätning får 22,4 procent mot 21,5 procent i Barometern. Men Socialdemokratiet har även nu en bit kvar till sitt valresultat från 2011, 24,8 procent.

Sämre går det för dess kvarvarande partner i regeringen, socialliberala Radikale Venstre. I den aktuella mätningen får partiet 7,4 procent mot 8,1 procent i Barometern och hela 9,5 procent i folketingsvalet 2011.

Denna regerings stödpartier (i vissa frågor) på vänsterkanten byter åtminstone delvis väljare med varann.

Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen 7,8 procent mot 7,1 procent i Barometern. Det går alltså en smula uppåt mot valresultatet 2011, 9,2 procent.

Dess ständiga konkurrent, rödgröna och feministiska Enhedslisten, är i den här mätningen nere på 8,9 procent jämfört med 9,3 procent i Barometern. Men även det senaste mätresultatet ligger märkbart över partiets resultat i folketingsvalet 2011, 6,7 procent.

Venstres uppgång kan också till en liten del ha skett på bekostnad av Konservative Folkeparti, som i voxmetermätningen bara får 4,6 procent mot 5,4 procent i Barometern. Det aktuella mätresultatet ligger till och med under partiets mediokra resultat i valet 2011, 4,9 procent.

Och Liberal Alliance får i den här mätningen stöd av 4,7 procent, också det under barometergenomsnittet, 5,0 procent, och valresultatet 2011, som är detsamma.

Det är de två herrarnas tjänare som verkligen lyser

Carlo Goldoni (1707-1793) skrev sin ”Två herrars tjänare” (”Il servitore di due padroni”, 1745) i commedia dell’arte-traditionen: Karaktärerna i den är fasta och förändras inte under spelets gång. När Dritëro Kaspari (regi) nu sätter upp den på Uppsala Stadsteater, understryks karaktärernas olikheter ytterligare med hjälp av skådespelarnas olikfärgade kläder, signerade Annika Nieminen Bromberg. Musiken, vald av Marie Persson Hedenius, piggar upp det hela ytterligare genom val som väcker associationer hos den nutida publiken, sådant som ett tema som vi känner igen från en disneyfilm och ”Love Hurts”, som vi har hört med många kända artister – i pjäsen förekommer den senare som bakgrund till Florindo Aretusis (Francisco Sobrado) och Beatrice Rasponis (Moa Sillén) återförening. Klas Abrahamssons fria översättning av Goldonis originaltext rymmer också en och annan blinkning till just uppsalapubliken, till exempel betjänten Truffaldinos (Özz Nûjen) lilla skämt om de ständiga förseningarna på tågen mellan Uppsala och Stockholm.

Özz Nûjen gör för övrigt en rollprestation som höjer honom över alla andra agerande. Som pjästiteln antyder är han två herrars tjänare, tjänare i den gammaldags meningen som synonym till betjänt. Lite handlar det här om moral, dubbel sådan till och med. Men i grunden är det här en social moralitet. För en fattig underordnad gäller det att om möjligt sno åt sig lite av håvorna på den mer välbeställdes bord, i det här fallet alltså bord hos två olika herrar. Det här illustreras i pjäsen i en ganska lång scen, där värdshusvärden Herr Brighella (Göran Engman) bär in rätter som Truffaldino fördelar åt olika håll men också, när tillfälle ges, tar sig en smakbit av.

Truffaldino kastar också lystna blickar på Smeraldina (Åsa Forsblad Morisse), kammarjungfru hos Clarice (Emelie Wallberg), dotter till ett av familjeöverhuvudena i det här dramat, fast kanske mer komedin, herr Pantalone de Bisognosi (Mathias Olsson), köpman från Venedig.

Clarice har svårigheter att få till det med Silvio (Eli Ingvarsson), son till Dr Lombardi (Gustav Levin), akademiker från Venedig. Det här är Italien i en tid då börd och pengar betydde mer än de ungas kärlek.

Men det uppstår ännu fler komplikationer.

Florindo Aretusi flyr från Turin till Venedig efter att i en duell ha dödat Federigo Rasponi, bror till hans älskade Beatrice. Beatrice har i sin tur också gett sig i väg från Turin för att leta efter Florindo. I samband med flykten hemifrån har hon klätt ut sig till sin döde bror. (Moa Siléns könsbyte ändar för övrigt senare i att hon plockar av sig alla sina falska könsattribut, bland annat den banan hon har haft fram i herrbyxorna – varpå Truffaldino äter upp den.) När han/hon sedan träffar köpmannen Pantalone, bestämmer sig denne för att bryta förlovningen mellan dottern Clarice och Silvio, detta eftersom han tidigare har lovat bort dottern till Federigo Rasponi, som han tror att han har framför sig.

Ja, jag tror att ni nu förstår den här pjäsens konstruktion.

Vill ni veta hur det går, får ni själva gå till Uppsala stadsteater.

Visst har Uppsala Nya Tidnings recensent rätt i att den här föreställningen behöver slipas till och bitvis också skulle må väl av ett lite högre tempo. Men den är helt rätt tänkt, så den hittar nog snart sin perfekta form, och framför allt: Özz Nûjen är personligen ett sådant scenfenomen, att redan hans rollprestation gör det motiverat att skaffa biljett. Och flera av de andra rollprestationerna höjer sig över genomsnittet.

* * *

I salongen och i foajén under pausen träffade jag flera bekanta, som hör hemma på den vänstra sidan i uppsalapolitiken och länspolitiken: socialdemokraterna Agneta Gille, Börje Wennberg, Dick Jansson och Silva Wistrand och min gamla kollega i kulturnämnden, vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson. Att vi träffade de här personerna på Stadsteatern har inget att göra med att de skulle försumma valrörelsen – att störa väljare lördag eftermiddag-kväll vore kontraproduktivt. De har alla gjort ett gott valjobb, som jag hoppas att de belönas för på valdagen.

Och så träffade jag Lena Sommestad, som numera står utanför partipolitiken eftersom hon är landshövding (i Hallands län). Det är synd att hon valde att lämna sina politiska uppdrag. Men hon gjorde väl den ganska realistiska kalkylen att nästa miljöminister kommer att heta Gustav Fridolin. Och eftersom hon heller aldrig har fått någon riktig uppbackning av de ledande partivännerna (S) i Uppsala, valde hon det här värvet i stället. Fast det här är mina egna reflektioner. Vi talade om annat och fick också en inbjudan att komma och hälsa på i Halmstad.

Efter föreställningens slut hade Birgitta och jag bestämt oss för att gå ut och äta middag. Det blev en kort promenad: Vi gick till China Garden på hörnet, Kungsgatan 55.

Vi bestämde oss för att äta anka szechuen, en härligt starkt kryddad rätt med ris och grönsaker, delvis till och med knaperstekt. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Høyre fortsatt störst i Oslo – men Arbeiderpartiet hoppas på en Raymond Johansen-effekt

Arbeiderpartiet har inte lyckats på länge i Oslo, som nu i 18 år har haft borgerligt styre.

För att jämföra huvudkonkurrenterna om makten i den norska huvudstaden: I kommunvalet 2011 fick Høyre 35,7 procent av rösterna mot Arbeiderpartiets 33,1. I en färsk opinionsmätning gjord av Respons för Aftenposten backar båda partierna, Høyre med 2,9 procentenheter till 32,8 procent och Arbeiderpartiet med 1,7 procentenheter till 31,4 procent. Men i motsats till i Norge i stort är alltså Høyre fortsatt största parti i huvudstaden.

I gengäld är Høyres partner i den blå-blå regeringen, högerpopulistiska Fremskrittspartiet relativt sett mindre i huvudstaden, där partiet i kommunvalet 2011 bara fick 7,0 procent. I den aktuella oslomätningen får Frp 9,1 procent, vilket är en ökning med 2,1 procent.

Av övriga borgerliga partier är liberala Venstre stort i Oslo, större än i riksgenomsnitt. I kommunvalet 2011 fick Venstre 8,2 procent, och stödet i den aktuella mätningen är ännu lite större, 8,8 procent (+ 0,6 procentenheter).

Kristelig Folkeparti har inte ett lika stort stöd i huvudstaden som i landet i övrigt. I kommunvalet 2011 fick partiet stöd av 2,4 procent i Oslo, och i den aktuella undersökningen är stödet för partiet lika litet (+ – 0).

Senterpartiet, som i Norge är ett utpräglat landsbygds- och jordbrukarparti, fick i kommunvalet 2011 i Oslo stöd bara av 0,5 procent, och stödet är lika lågt i den aktuella undersökningen (+ – 0).

I Oslo går Sosialistisk Venstreparti bättre än i rikssnitt. I kommunvalet 2011 fick partiet där 6,3 procent, och i den aktuella mätningen är det uppe i 6,5 procent (+ 0,2).

Mycket starkare än i landet i snitt är också yttervänsterpartiet Rødt i Oslo. I kommunvalet 2011 fick det i Oslo 3,6 procent, men i den aktuella mätningen backar det med 0,5 procentenheter och får då 3,1 procent.

Raketen i oslopolitiken är Miljøpartiet De Grønne, som i det norska fallet i princip är blockneutralt. Det här partiet fick i kommunvalet 2011 i Oslo bara 2,5 procent, men i stortingsvalet 3013 lyckades det i huvudstaden få hela 5,6 procent. I den aktuella mätningen ökar partiet med 2,6 procentenheter till 5,1 procent.

Märk att frågan i den ovan refererade undersökningen löd: ”Om det var kommunval i morgon, vilket parti skulle du då rösta på?”.

Arbeiderpartiet hoppas nu kunna förbättra sin ställning i Oslo genom att byta förstanamn. Den som ska toppa partiets oslolista är partisekreteraren i Arbeiderpartiet, Raymond Johansen. Hans politiska profil är här intressant: Han har varit ordförande för SVs ungdomsförbund Sosialistisk Ungdom 1986-1988 och var 1990-1991 ledare för osloavdelningen av Sosialistisk Venstre. Det faktum att han var anhängare av norskt EU-medlemskap gjorde att han ströks på valsedeln av ett par tusen SV-röstande och till att han bytte parti.

En löst sammanhållen skröna

Det finns mer än 20 böcker av Arto Paasilinna översatta till svenska. Jag har dem alla, har läst dem och också skrivit om många av dem. Paasilinna är en produktiv författare, ibland ojämn, någon gång rent av briljant.

Hans ”Volomari Volotisen ensimmäinen vaimo ynnä muuta vanhaa tavaraa” kom ut i finskt original redan 1994, men kom ut i svensk översättning av Camilla Frostell, ”Volotinens första fru och annat gammalt” först 2013 (Brombergs).

Kanske har dröjsmålet att göra med att det här är en samling ganska spretiga skrönor, löst sammanhållna av Volomar Volotinens samlarvurm, roliga i enskildheter men utan det sammanhållna flyt och den driv som utmärker riktigt bra böcker.

Volmar Volotinen är försäkringstjänsteman, mer besatt av sin egen samlarmani än av sitt arbete. Men det senare för honom både till olika delar av Finland och till andra länder, och överallt hittar han objekt som han införlivar med det som man väl får karaktärisera som hans privata museum. Där samlas gradvis sådant som marskalk Mannherheims löständer, Tarzans badbyxor, Lenins pälsmössa och Kristi nyckelben.

En granatkastare från andra världskriget med fullt användbara granater ställer till kaos när hans annars förbluffande lojala hustru, lotta men tyvärr inte utbildad på just det här, beslutar sig för att bränna av de farliga raketerna.

Hustrun, Laura, är för övrigt mycket äldre än Volotinen och avlider följaktligen under båtutflykten från Vasa till Helsinki i den sälbåt Volotinen har låtit bygga. Hustrulös men fortfarande ganska ung lägger Valdemar Volotinen till vid Salutorget i Helsinki.

Melodikrysset nummer 36 2014

Dagens melodikryss var, som så ofta när Anders Eldeman gör programmet inför publik, inte särskilt svårt.

Den enda svåra frågan gällde väl egentligen George Gershwin-marschen ”Strike Up the Band”, hämtad ur en musikal med samma namn. Här hörde vi den med Boston Pops.

Lite knepig kan nog enbokstavssvaret till vågrätt/lodrätt (vilket man nu behagar) 1 ha varit för somliga. Men inte för mig. Jag kände omedelbart igen Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” med Janne Schaffer.

Resten var rena barnleken.

Mitt ordval här leder mig till att starta den här delen av redovisningen med en instrumentalversion av Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”.

Men det som också bidrog till att göra det här krysset lätt var valet av kända låtar, artister och upphovspersoner.

Somliga av dem förekom för säkerhets skull två gånger.

Stikkan Andersson gjorde till exempel 1963 den svenska versionen av Lesley Gores ”It’s My Party”, kallad ”Leva livet” när Lill-Babs sjöng in den.

Lite senare fick vi, visserligen på finska, höra samme Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som samma Lill-Babs sjöng in 1959.

Stikkan Andersson leder oss ganska osökt över till Björn och Benny, Han var dock inte inblandad i deras musikal ”Kristina från Duvemåla” ur vilken Helen Sjöholm gav oss ett smakprov.

Lasse Berghagens ”En kväll i juni” har vi hört flera gånger tidigare i krysset – fast i dag fick vi höra den med Monica Bring och Svenssons Treooo.

Helt okänd i melodikryssammanhang är ju heller inte Povel Ramel och hans ”Gräsänkling blues”. I dag fick vi höra en instrumentalversion med Ulrik och Mikael Neumann, men jag har hört den så många gånger, att jag kan partier utantill, till exempel ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”.

Gräsänklingen där fick ju lära sig, att friheten kunde ta slut fortare än han hade anat, och den insikten kan man ju sammanfatta med Tomas Ledin-slutsatsen ”Sommaren är kort”.

Under min egen sommar har jag bland mycket annat också tittat på ”Allsång på Skansen” med Petra Marklund. Henne fick vi i dagens kryss höra i ”Händerna mot himlen”.

Fast om man i stället med Thomas Di Leva anser att ”Everyone Is Jesus”, behöver man ju inte rikta sig uppåt utan se på alla man har runt omkring sig.

För min egen del verkar döden ändå inte vara nära förestående. Men något tjall är det på hjärtat, så min hjärtdoktor som jag i går besökte på Akademiska tänker lägga in mig på observation någon gång under den närmaste månaden.

En sceniskt avskalad ”Trollföjten” – men med njutbar musik och dessutom humor

Wolfgang Amadeus Mozart skrev sin ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte”) 1791, och sen dess har den hört till operakonstens storverk. Själv såg jag den i Ingmar Bergmans berömda TV-version från 1974, och jag har senare kunnat återvända till just den uppsättningen, eftersom vi har den på skiva.

Man kan rikta intellektuella och rationalistiska invändningar mot ”Trollflöjten” – jag är ingen vän av frimureri och mysticism – men jämfört med många andra operaoratorier har den mycket mer av briljanta infall, är helt enkelt en väl berättad historia.

Musikens hus i Uppsala har ju ingen operascen, så när Kungliga Operan i går spelade ”Trollflöjten” (i översättning av Ulf Peder Hallberg) för uppsalapubliken, var det i en konsertant version, dock med vissa teatrala inslag. Till dem hörde ett tält, en märklig huvudbonad och en björn som visade sig kunna spela miniflygel. För regi och scenografi stod Ole Anders Tandberg.

När det gäller den moderniserade kostymeringen, signerad Maria Geber, är jag kanske inte lika förtjust. Scoutdräkter känns helt enkelt inte stilenliga, och till exempel Paminas (Elisabeth Meyer) klädsel skulle nog inte ha gjort mig lika tänd som Tamino (Conny Thimander) blev. Fast sedan måste ju även i den här uppsättningen de hotfulla makterna, till exempel Nattens drottning (Karolina Andersson), markeras med hjälp av hotfullt mörka och fotsida dräkter.

Karolina Andersson sjöng för övrigt Nattens drottnings aria på ett sätt som med all rätt fick dånande applåder av uppsalapubliken. Den jag i övrigt vill applådera bland dem som hade framträdande roller var Jens Persson som Papageno, och då syftar jag inte bara på hans sätt att spela rollen utan också på hans sätt att sjunga. Klockspelet gjorde också sitt till för att höja den här rollen, men ljudet kom där rimligen från orkestern. Ytterligare en av de agerande, en av dem i damtrion, skulle jag särskilt vilja ge beröm. Eftersom det program vi fick inte innehöll rollpresentationer med foton av aktörerna är jag inte helt säker på namnet, men eftersom hon var blond, tror jag – efter nätsökning – att det var Katarina Leoson.

Musiken, den sånguppbackande, ouvertyrerna och körpartierna, klingade väl under ledning av dirigenten, Stefan Klingele, som också vid väl valda tillfällen fick kliva in i handlingen, som utspelades aningen längre fram på scenen.

* * *

Birgitta hade först av alla köpt biljetter till den här föreställningen, och jag fick dem i födelsedagspresent när jag fyllde år i juni.

I presenten ingick också middag före föreställningen, och vi valde att gå på närbelägna Katalin. Det hela började lite snöpligt: Vi förstod inte att man måste gå till disken i rummet bredvid och själv beställa, och eftersom vi i motsats till alla andra gäster satte oss inne – de andra satt ute i solen – var det ingen som brydde sig om oss heller. Nå, till slut fick vi ändå de rikliga rostbiffslass med grönsaker och bröd vi hade beställt, även var sin Pripps blå lättöl – vi dricker inte starkare saker numera. Vi blev rejält mätta.

Från själva Konserthuset vill jag berätta om två kontakter som har med min blogg att göra.

Bredvid oss i konsertsalen satt en för mig okänd dam, som så fort hon passerade mig på väg till sin plats tackade mig för hjälpen med Melodikrysset.

Och sen, när föreställningen var slut och vi stod i en oändlig kö till rulltrappan och hissen, vände sig två herrar till mig och sa att det skulle bli intressant att se vad jag skrev på bloggen om föreställningen. Nå, lite fick de veta redan då.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 10 2014:

”Någon gång mellan tisdagen och onsdagen ska någon okänd ha tagit sig in i huset via altandörren. Kontakter och smycken stals ur huset.”

Smålands-Tidningen

* * *

”Jag har alltid tyckt att ordar är lite läskiga. Jag har sett dem som hemliga patriarkala sekter. Stora blodröda diamanter pryder händer på personer med maktbegär. Jag tror den här bilden kommer från deckarserien ”Morden i Midsomer”. Hur som helst fick jag en helt annan bild när jag träffade dagens jubilar. Hans order handlar mest om vänskap, alla emellan.”

Ystads Allehanda

Ytterligare en norsk opinionsundersökning som ger en annan bild av opinionsläget

En ny opinionsundersökning för Vårt Land ger på många punkter en helt annan bild än den norska TV2 för kort tid sen presenterade.

I den senare var Miljøpartiet De Grønne i vågmästarposition mellan blocken. Enligt undersökningen för Vårt Land går MDG visserligen fram med 0,1 procentenheter men hamnar med 3,9 procent strax under spärren, och även om partiet som nu skulle få ett lokalt mandat och detta skulle läggas till det samlade mandatutfallet för de rödgröna partierna, skulle det inte räcka till för att välta den blå-blå regeringen. Ändå ligger MDG bättre till än i valet 2013, då partiet fick 2,8 procent av rösterna.

Arbeiderpartiet går framåt även i den här undersökningen, med en procentenhet till 35,3 procent, att jämföra med partiets resultat i förlustvalet 2013, 30,8 procent.

Men partiets stödparti Sosialistisk Venstreparti, som i TV2-mätningen låg över fyraprocentsspärren hamnar i den här undersökningen med sensationellt låga 2,4 procent långt under spärrgränsen. Mycket tyder på att SV, som i valet 2013 fick 4,1 procent, har förlorat ganska många tidigare sympatisörer till MDG.

Också borgerliga Senterpartiet, som ingick i den AP-ledda koalitionsregeringen, tappar lite, 1,0 procentenheter, och hamnar då på 4,9 procent mot 6,2 procent i valet 2013.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt tappar 1,3 procentenheter och får då 1,2 procent, vilket är en liten gnutta bättre än i valet 2013, då partiet kom upp i 1,1 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre ökar med 0,4 procentenheter till 27 procent, aningen bättre än i valet 2013, då partiet stöddes av 26,8 procent.

Men i den här mätningen går även högerpopulistiska Fremskrittspartiet fram med 1,0 procentenheter till 15,1 procent, vilket dock fortfarande är under partiets valresultat 2013, 16,3 procent.

I den här mätningen är det det borgerliga stödpartiet Venstre som backar med 0,7 procentenheter till 4,8 procent. I valet 2013 fick Venstre, ett liberalt parti med miljöambitioner, 3,8 procent.

Däremot ökar Kristelig Folkeparti med 0,5 procentenheter till, också, 4,8 procent, mot 5,6 procent i valet 2013.

Socialdemokratiet tvåa igen i dansk mätning

Det går en smula fram och tillbaka i de danska gallupmätningarna.

I den senaste mätningen från Voxmeter ligger åter Socialdemokratiet på andra plats med 22,1 procent, 21,1 procent i Berlingske Barometer som väger samman olika mätningar från senare tid. Men partiets resultat i folketingsvalet 2011 var högre, 24,8 procent. Även den här mätningen är gjord före den här om dagen gjorda förändringen i regeringen.

Det betyder att den här mätningen inte heller fångar in att ledaren för Radikale Venstre Margrete Vestager då utsågs till Danmarks nya EU-kommissionär och att partiet fick ny ledare som övertar hennes post i regeringen. Enligt den här mätningen får det här socialliberala partiet stöd av 8,9 procent (8,3 procent enligt Barometern). Det är inte så långt från valresultatet 2011, 9,5 procent.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade den här regeringen, får i den aktuella mätningen 7,3 procent, mer än i barometergenomsnittet, 6,8 procent. Så än är det en bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

I den här mätningen får SFs främsta röstkonkurrent, rödgröna och feministiska Enhedslisten, 8,8 procent, lägre än barometergenomsnittet som är 9,5 procent. Enhedslisten fick 6,7 procent i folketingsvalet 2011.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som i vissa andra mätningar har haft mycket högre tal, får i den aktuella mätningen stöd av 18,9 procent mot 19,8 procent i Barometern. I valet 2011 fick partiet stöd av 12,3 procent.

Största parti även i den här mätningen är borgerliga Venstre med 23,4 procent – i Barometern hamnar partiet på 22,9 procent. Båda siffrorna innebär ett tapp jämfört med valet 2011, då partiet fick stöd av 26,7 procent.

Konservative Folkeparti ligger med 5,3 procent (5,7 procent i Barometern) aningen högre än sitt valresultat 2011, 4,9 procent.

Och Liberal Alliance, som i valet fick 5,0 procent, ligger i den aktuella mätningen på 4,6 procent, i Barometern på 5,1 procent.