Arbetareparti utan arbetare?

I Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts fall, ”Partiledren som klev in i kylan” – jag har just börjat läsa den – hittar jag en intressant uppgift, som nämns mer i förbigående och som skildrar något som tydligen genomfördes våren 2011: ”Man skrev också in i de nya strategidokumenten att ingen utan akademisk examen kunde få jobb i partiet. Vissa muttrade om att de kastade ut arbetarna ur arbetarpartiet, andra såg med oro på att partiet höll på att partiet höll på att förvandlas från ett folkrörelseparti till en kommunikationsbyrå som med några knapptryck kunde byggas om till valmaskin.”

Till det sista fanns det ansatser redan under slutet av min anställningstid på Socialdemokraternas centrala partiexpedition på Sveavägen 68; samtidigt infördes också nya chef- och specialistlöner, som var fullkomligt främmande för den generation av partianställda som var min egen.

När jag i början av 1968 avbröt mina akademiska studier i Uppsala och började jobba som pressekreterare på S-kansliet, hade partifunktionärerna i princip likalön med gradvis en smula påökt efter antalet tjänstgöringsår. Det var knappast lönen som på den tiden lockade oss få med någon form av högre studier att ta jobb i det socialdemokratiska partiet. Vår fackklubb på 68an slog inte bara vakt om det här systemet utan gjorde också insatser för att göra särskilda lönelyft för de på den tiden många kontoristerna, de som skrev gammaldags skrivmaskin och tog samtal åt funktionärerna – själv var jag ett tidigt undantag, eftersom jag skrev skrivmaskin, hyggligt snabbt och korrekt och med alla fingrarna.

Att som jag och några få till komma från den akademiska världen var på den tidens partiexpedition ett undantag. Många av de anställda var långvägare, av detta skäl heller inte purunga, vilket medförde att de hade social och yrkesmässig erfarenhet, i flera fall även av det Industrisverige, för vars arbetare vi var det politiska språkröret.

Om nu dagens centrala partiexpedition befolkas av idel akademiker, på grund av sin relativa ungdom dessutom i avsaknad av vidare social erfarenhet, förstår jag bättre en del egendomliga politiska turer i mitt partis agerande.

Ett till synes ganska oskyldigt exempel är socialdemokratins i dag blinda tro på att generallösningen på alla sysselsättningsproblem är utbildning. Jag var själv en av de där mycket framgångsrika med skolans bästa betyg i studentexamen, men det är inte klassförakt utan egen social erfarenhet som får mig att tvivla på att just studier och sen ännu mera studier alltid är kungsvägen för att hitta sin nisch i livet.

Det finns i dagens Sverige många och sins emellan olika, några av dem föraktliga, skäl till att så många i dag röstar på Sverigedemokraterna.

Men bland dem som ger SD sina röster finns det i dag också sådana som vill ge ”dem där uppe” en spark i röven. Och i dagens Sverige riktas den sparken inte minst mot det arbetareparti, som till exempel inte längre anställer några arbetare på sin partiexpedition.

När DN var Felix-land

Vi serieälskare har numera inte så värst mycket att glädja oss åt i Dagens Nyheter. Dels, dagligen, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus”, dels, på söndagarna. en hel seriesida med bland annat Jakob Nilssons serieversion av Stieg Trenters ”Sturemordet”.

Detta alltså i DN som har en stolt och rikhaltig serietradition, vilket vi ständigt påminns om så att hjärtat gråter. Den som påminner oss om DNs intressanta seriehistoria är Olle Dahllöf, som lägger till nya och nya avsnitt till sin inventering DN.serier.

I dag skriver han om Felix och Jan Lööf. ”Felix”, eller ”Fiffige Alf” som han fick heta i början, gick i DN från 1968.

Jan Lööf och hans ”Felix” hör fortfarande till mina seriefavoritet, och när jag från nummer 20 1974 gjorde om partiorganet (S) Aktuellt i politiken till ett socialdemokratiskt familjemagasin, införde jag också tre återkommande serier i tidningen, bland dem Jan Lööfs ”Felix”.

”Felix” är numera föremål för nyutgivning. Den gjordes ursprungligen i svart-vitt, men den nyutgivna versionen är färglagd av Jaan Lööf själv.

Jag har alla de nyutgivna albumen, men jag skulle gärna, till glädje för andra, se den nyfärglagda ”Felix” som daglig fortsättningsserie i DN.

Finns det inte längre någon i ansvarig ställning på DN som älskar serier?

Melodikrysset nummer 44 2014

I dag spelade Anders Eldeman i Melodikrysset några låtar och artister som jag inte kan påminna mig att jag ens har hört talas om.

Sedan jag hade snappat den troliga låttiteln, ”Drive All Night”, och till slut bara hade första bokstaven i artistnamnet kvar att lista ut, kom jag efter mycket googlande fram till att han hette Dion, närmare bestämt Dion DiMucci. Nä, honom har jag inget som helst minne av.

Peter Jöbacks insjungning av ”Livet är en schlager” hade jag också svårt att placera, sannolikt för att jag inte har sett, inte heller hört, just något ur Jonas Gardell-muskalen ”Livet är en schlager”.

En smula lättare var det faktiskt att komma på vilka som sjöng ”Best Song Ever” – här var det ifyllda hjälpbokstäver som fick mig att skriva in svaret One Direction.

Anna Bergendahl har jag nog bara hört i Melodifestivalen 2010, men det räckte i alla fall för att jag skulle klara att identifiera ”This Is My Life”.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset har man viss hjälp av att Anders Eldeman har en tendens att återvända till kända spår.

Han har till exempel en stark dragning till James Bond-filmer, och den filmmusik vi i dag hörde var mycket riktigt hämtad ur ”Dr No”.

Och ”Top Gun”, ur vilken vi i dag hörde ”Take My Breath Away”, har väl varit med förr den också?

Då tror jag en del krysslösare hade mer besvär med att identifiera dagens klassiska stycke, hämtat ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”.

Och då ligger det väl nära till hands att redovisa svaret på den aningen mer moderna scenklassikerfrågan. Vi hörde Billie Holiday sjunga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess”.

Sommaranknytning, fast svensk sådan, har också Gideon Wahlbers ”Svinnsta skär”.

Och vad vore Melodikrysset utan ännu fler sånger om kärlek? Till den kategorin får vi väl räkna Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Andra vänder sin lust till det som går att äta. Ett exempel på detta är Thore Skogmans ”Plättlaggen”, som ju vid framställningen av plättarna kräver en spis.

Till sist har jag sparat en kär gammal melodi, Muscrat Ramble, i dag med Cacka Israelsson. Kul att höra honom igen – det var länge sen.

Eerik-Niiles Kross byter parti igen

Eerik-Niiles Kross, med bakgrund som diplomat och affärsman, har med viss skicklighet – bevisad av många personröster – drivit personvalskampanjer i flera estniska val.

Partisystemet är vid det här laget ganska stabilt i Estland, men Kross’ partival förefaller att ha mer med hans personliga ambitioner än med ideologi att göra. Han startade med att kandidera för De Gröna, Rohelised, men när han, trots flest personröster i det partiet, inte kom in i Riigikogu, Riksdagen, bytte han parti till det socialkonservativa, estnationalistiska och kristna Isamaa ja Res Publika Liit, Förbundet Fäderneslandet och Res Publika, där han gjorde karriär i Tallinn.

Men nu – kanske för att IRL har puttats ut ur regeringen – byter han parti igen. I nästa riksdagsval ställer han upp i Tallinn för det ledande regeringspartiet, det delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet). Han tänker för övrigt kandidera i samma valdistrikt som kungen av Tallinn, Edgar Savisaar, vars centerparti – Keskerakond – för närvarande har egen majoritet i huvudstaden.

Hall of Fame: Abetarledare vi (m)inns

Tecknaren Ulf Frödin begår i dag på Namn och Nytt i Dagens Nyheter ett lustmord på den nyss avgångne ledaren för Arbetarpartiet Moderaterna.

På en bild med rubriken Hall of Fame och bildtexten Arbetarledare vi minns ser vi bredvid kommunisternas klassiska tre, Lenin, Stalin och Mao, en nykomling, Fredrik Reinfeldt.

Hans blick lyser av ångest, markerad med vitt i den i övrigt blå-röda bilden.

Norges blå-blå regering opinionsmässigt i minoritet

I Norstats opinionsmätning för Vårt Land har den sittande blå-blå regeringen och dess båda stödpartier i Stortinget tappat sin majoritet.

Det ledande regeringspartiet Høyre backar med 1,3 procentenheter till 24,7 procent, vilket är under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 26,8 procent.

Och dess regeringspartner, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, minskar med 1,7 procentenheter och hamnar då på 13,2 procent, långt under valresultatet 2013, 16,3 procent.

Därmed har den blå-blå regeringen inte ens med hjälp av sina två stödpartier i Stortinget längre majoritet i opinionen.

Liberala Venstre, går visserligen fram med 0,8 procentandelar till 4,7 procent (mot 5,2 procent i 2013 års val).

Och Kristelig Folkeparti ökar med 0,4 procentenhter till 4,9 procent (mot 5,6 procent i 2013 års val).

Men det här räcker alltså inte.

Senterpartiet, som ingick i den förra, röd-gröna regeringen, backar med 0,1 procentenheter och hamnar då på 5,2 procent, mot 5,5 procent i det senaste valet.

Sosialistisk Venstreparti, som ingick i samma regering, går visserligen fram med 0,5 procentenheter men hamnar även då, med 3,9 procent, fortsatt under spärrgränsen – i valet 2013 var SV, med 4,1 procent, strax över spärren.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt minskar med 0,1 procentenheter till 1,3 procent, alltså aningen över sitt valresultat 2013, 1,1 procent.

Nykomlingen bland norska partier, Miljøpartiet De Grønne, ökar med 0,5 procentenheter till 3,9 procent (mot 2,8 procent i 2013 års val) men ligger alltså fortfarande under spärren.

Arbeiderpartiet ökar i den här mätningen med 1,2 procentenheter och hamnar då på rekordhöga 37,6 procent, ett resultat långt ovanför partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

Det ser alltså ut som att norrmännen vill ha tillbaka en socialdemokratisk regering. Och vore den här mätningen ett valresultat, kunde – konstaterar norska kommentatorer – Arbeiderpartiet med då 70 mandat faktiskt bilda en relativt stabil minoritetsregering, som kunde regera med hjälp av parlamentariskt stöd från fall till fall genom uppgörelser med något av de mindre partierna i Stortinget. Om man alltså inte på nytt väljer att bilda en vänster-mittenkoalition.

När en begåvad människa dränker sig i sprit

Billy (Samuel) Wilder (1906-2002) hade sina rötter i den del av Galizien, som numera är en del av Polen men i hans unga år var en del av Österrike, men eftersom han var jude, tvingades han av nazismen under dess stortyska expansion att emigrera till USA.

Han började sin bana inom filmen, som manusförfattare, redan i Berlin. men det var främst efter emigrationen till USA 1934 som han blev ett av de stora namnen, som regissör och manusförfattare, och då i Hollywood. Där gjorde han rader av minnesvärda filmer.

1945 gjorde han den oscarbelönade ”The Lost Weekend” (”Förspillda dagar”, 1946) med Charles Brackett som medförfattare till manus. Manuset bygger i sin tur på Charles R Jacksons roman med samma namn.

Filmens huvudperson, Don Birman (Ray Milland), upptäcker redan i unga år, under sin studietid, sin skrivbegåvning, men när förlagen inte genast slår till, börjar hans självförtroende svikta, och han börjar dränka nerverna i sprit. Millard gestaltar det tilltagande alkoholberoendet fram till besattheten – allt från de undangömda flaskorna över att använda sina sista slantar till att döva nerverna och att, när pengarna är slut, vara beredd att bedra och stjäla till slutfasen med delirium tremens och ett självmord som enda tänkbara vägen ur helvetet.

Länge nog får Don stöd av sin bror Wick (Philip Terry), som betalar hyra och mat men i övrigt bara ställer upp med fickpengar som inte räcker till några flaskor. Fast då drar sig Don inte ens för att sno den sedel Wick har gömt undan åt städerskan.

Den som av en slump kommer i hans väg och fattar tycke för honom trots att hon ser hela vidden av hans elände, Helen St. James (Jane Wyman), segrar till slut med hjälp av sin envishet. Men det sker verkligen i sista minuten, när han har stulit hennes fina ytterplagg och med hjälp av det löst in sin pistol, som han förstås hade använt på pantbanken. Hon får honom att, innan han använder den, se inte bara sitt bottenlösa elände utan också sitt andra, kreativa jag.

Så kanske, kanske blir den där romanen om hans förspillda dagar nu äntligen skriven.

Gud har öppnat krog i Paris

Claes Vogel står för dagens pärla på Namn och Nytt i Dagens Nyheter.

Vogels gubbar konverserar över var sin drink:

- Gud har öppnat krog i Paris!

- Jag vet – ”Chez din vilja”!

Regeringskris avvärjd i Estland

Estland fick ju, mitt under en pågående mandatperiod, en ny regering, dessutom en koalition mellan två partier som i flera avseenden är ganska olika. Det ledande regeringspartiet, det i många avseenden nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), bytte partner till Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet).

Helt oproblematiskt har det här politiska äktenskapet inte varit, men en annan ingrediens, Socialdemokraternas val av en ung ryss, Jevgeni Ossinovski, till posten som utbildnings- och forskningsminister, har skapat den första riktigt allvarliga fnurran på tråden.

I dagens Estland accepterar flertalet av esterna den under andra världskriget och sovjetåren tillskapade ryska minoriteten, framför allt då förstås de ryssar som har anpassat sig till den återvunna estniska självständigheten och också har lärt sig estniska, och Ossinovski uppfyller med råge de här kriterierna.

Men det finns förstås ändå ester som ser snett på ryssar, vad de än gör, och för kort tid sedan gav den estniske finansministern, Jürgen Ligi från Reformpartiet, där han dessutom är vice ordförande, verbalt uttryck för det här i ett Facebook-inlägg, där han beskrev Ossinovski som son till en ivandrare, utan rötter och medlem i ett rosa parti.

Ossinovski och många ryssar samt även många av Ossinovskis partivänner tog illa vid sig av det här, och det hela slutade med att Ligi meddelade sin avgång. Vad som egentligen har hänt bakom kulisserna får vi kanske veta så småningom, men sannolikt har väl statsminister Taavi Rõivas, också från Reformpartiet, agerat i bakgrunden.

Ny finansminister blir Maris Lauri. Hon gick helt nyligen med i Reformpartiet och har sin bakgrund i banksektorn, bland annat i Swedbank.

Dagens artikelförfattare: Ibrahim Byline

Dagens Nyheters Namn och Nytt innehåller ibland bara något enstaka läsvärt, oftast då Sven-Bertil Bärnarps serie ”Medelålders plus”.

Kortisarna, ofta bidrag från läsarna, är av mycket skiftande kvalitet. Men i dagens tidning bidrar Staffan Ling med en pärla:

Den skrivande ministern – Ibrahim Byline.

Holmberg med dagsverserna håller inte riktigt Alf Henriksons nivå, men dagens bidrag var inte så dumt:

Efter eget skön

I vattnet speglas din reflex,
men du vill veta mer,
ty det är nu som fråga väcks:
vad tror du att du ser?

En mink? En ryss? En rymdraket?
En ubåt eller sill?
Fördold är havets hemlighet.
Så länge ingen säkert vet
så ser du vad du vill.

På illustrationen, signerad Håkan Ljung, ser man på havsbottnen en (rysk?) nallebjörn med drag av Putin och en bit därifrån ett ankare med drag av hammaren och skäran.