Estland: ur Reformpartiet utesluten blir socialdemokrat

Socialdemokraterna i Estland, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, har gått in i ett ganska udda regeringssamarbete med det borgerliga, i vissa avseenden nyliberala Reformierakond (Reformpartiet). Det här är som man kan förstå ett inte helt oproblematiskt samarbete, och nyligen tvingades också en reformpartistisk minister att avgå efter att ha förolämpat en av sina socialdemokratiska ministerkollegor därför att denne är ryss.

Nu kan man i estniska media läsa om en ny komplikation.

När Reformpartiet för inte så länge sedan beslogs med oegentligheter, var en av avslöjarna Silver Meikar, som 1997-2012 var medlem i partiet och satt i Riigikogu (Riksdagen) 2003-2004 och 2006-2011. Det här ledde till att Meikar 2012 uteslöts ur partiet.

Nu överraskar han den estniska offentligheten (och, antar jag, sitt gamla parti) med att avisera sin återkomst till politiken, den här gången som socialdemokrat. Han har förankrat partibytet hos den socialdemokratiske partiledaren Sven Mikser (försvarsminister i koalitionsregeringen med Reformpartiet) och meddelar att han kommer att kandidera på Socialdemokraternas lista i valet 2015.

Fars dag – mer kärlek än fars

Dottern, Kerstin, kom just hem med en oerhört vacker, höstfärgad bukett på Fars dag. Jag har satt den i en lika vacker mörkblå glasvas.

Jo, vi firar Fars dag.

I morse gick Birgitta upp före mig och gjorde smörgåstårta med skaldjur, läcker och så stor att vi hade den även till lunch.

Och som vanligt uppvaktade hon mig med böcker och filmer, lite i taget inköpta genom Böckernas klubb.

Som vanligt fick jag den senast på svenska utgivna boken av Arto Paasilinna, ”De oanständiga profeterna i Tibet”.

Mer finskt: Jag fick också Agneta Rahikainens Edith Södergran-biografi, ”Kampen om Edith”. Jag har sedan gammalt Edith Södergrans samlade dikter och har läst dem.

Jag var ju bland mycket annat socialdemokratins egen IB-utredare, vilket resulterade i redovisningen ”Vitbok”, och har därför skaffat mig en del kunskaper även om den underrättelseverksamhet som föregick IB. Nu har jag i farsdagspresent fått Jan Bergmans bok om C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget, ”Sekreterarklubben”, som jag ser fram mot att läsa.

Den fjärde boken jag fick i farsdagspresent tilltalar det barnasinne jag också har kvar: ”Skor”, med verser av Lennart Hellsing illustrerade av Fibben Hald.

I den hittar jag genast perspektiv som också är mina, till exempel på de ganska många kungamiddagar jag deltog i under hustruns talmanstid:

Lättelunda ter sig livet vid banketterna,
man serverar elegant de tio rätterna.

Folk i farten, kungarikets grädda
kommer dit i högtidskläder klädda.

Sen de fraktats fram i egna Porschen
njuter de champagne ur Orreforsen.

Bland brokader, krås och sidendamast
tävlar de om vem som sitter stramast.

Här hålls noga reda på detaljerna,
ordensband, kraschaner och medaljerna.

Eldigt blixtrar det från diamanterna
som bärs upp av gubbarna och tanterna.

Men därnere, under festens bord, det runda,
lever deras lägre jag helt annorlunda.

På en persisk matta, i ett blomstervimmel
samlas skorna under sin mahognyhimmel.

Filmer fick jag också på Fars dag, att se tillsammans med givaren, hoppas jag.

Där fanns Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”.

Och så ”Den stora hembiträdesboxen”, där sådana som bröderna Östermans huskors och Kristin kommenderar. Lite fars skadar ju inte heller på Fars dag.

* * *

Fram mot kvällen ringer också sonen Matti – själv far till lilla Ella, som i bakgrunden, ute i en lekpark, hojtar åt farfar, för att gratulera på Fars dag.

Och sent på kvällen hörs även Anna, som till funktionen ser också mig som pappa, av per telefon.

Karin Dahl, 94

Birgittas faster Karin Dahl fyllde 94 i går. Det är en aktningsvärd ålder, och Karin är värd ännu mer aktning för att hon efter en lång yrkesgärning som lärare och anställd på Skolöverstyrelsen fortfarande är så vital och, trots att hon numera behöver rullator, aktiv. Det senare syftar inte bara på att hon läser mycket och är väl intellektuellt orienterad utan också på att hon trots sin ålder efter förmåga deltar i freds- och palestinaaktiviteter ute på stan.

Eftersom det alltså var faster Karins födelsedag i går, lördag, tog Birgitta och jag oss över till hennes lägenhet en bit längre ner mot centrum för att gratulera med en blomma.

När vi kom dit, fanns där redan andra gratulanter på besök:

Kjell och Görel Magnusson. Kjell är son till en annan av Birgittas fastrar, Britta och bodde för övrigt under en tid, när han var student, hos oss. Han är östeuropaspecialist, så med honom pratade vi ganska mycket om vad som sker österöver, både i Ukraina och annorstädes.

Från Stockholm hade det kommit två ur den dahlska familjekretsen.

Den ena var Kristina, dotter till Birgittas farbror Olle, ytterligare en i en skara om åtta syskon, av vilka nu samtliga utom Karin är döda.

Och så var Margareta Lindquist, Lillan kallad och dotter till Birgittas farbror Martin, där.

Margareta har en dotter, Kristina, som förr pluggade här i Uppsala. Jag kom i kontakt med henne, dock mest genom den läsvärda och radikala blogg hon skrev på den tiden.

Kristina har bland annat skrivit för Arbetaren, Ottar och DN Kultur, och nu har hon fått jobbet som kulturchef på Upsala Nya Tidning.

Jag är säker på att det senare kommer att ytterligare vitalisera UNTs kulturdel.

Melodikrysset nummer 45 2014

Dagens kryss sände Anders Eldeman från en belönad lösares hem, där det också fanns andra lyssnare/lösare, familjemedlemmar och vänner.

Kanske var det som en anpassning till detta Eldeman hade konstruerat sitt kryss så att det började med en hel rad lätta frågor.

Det var först ganska långt in i krysset, när det blev opera, som det kan ha blivit lite knepigt för ett antal lyssnare/lösare. Det som spelades var hämtat ur ”Pärlfiskarna” med musik av George Bizet. Inte ens jag som har sett ganska mycket opera har sett just den på scen.

Fast för just mig var nästa fråga, den med anknytning till en TV-tävling, betydligt svårare. Jag har nämligen aldrig sett något enda avsnitt av ”Idol”, och Sebastian Karlsson och hans ”I Can Feel You” kan jag åtminstone inte påminna mig att jag har hört förut.

Jag har för all del aldrig heller, mer än tillfälligt i början, sett ”Rederiet”, men i det fallet identifierade jag omedelbart signaturmelodin.

Allt annat var lugna gatan, för mig i alla fall.

Krysset började urlätt med Fred Ebbs och John Kanders ”New York, New York”, med sång av Frank Sinatra. Den finns förresten också med i en film från 1977 med samma namn, fast då sjungs den av Liza Minnelli.

Västerut förde oss också Lasse Dahlqvist 1941 i sin ”Hallå du gamle indian”.

Och även nästa låt hade USA-anknytning: Vi hörde Bruce Springsteen sjunga ”High Hopes” på CDn med samma namn.

Amerikan är också Ben E King, som vi senare i krysset hörde i ”Stand By Me”.

Britt är däremot George Harrison, som fick avsluta dagens kryss med ”Any Road”.

Vägar, fast över daggstänkt berg, förekom också i ”Vi går över daggstänkta berg”. Men den är faktiskt skriven i början av 1900-talet, och när jag på 1940-talet fick sjunga den i skolan, fick vi lära oss att sjunga den som ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Det är november månad, så det var väl inte helt fel av Anders Eldeman att spela ”Höstvisa” med text (kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) av Tove Jansson och musik av Erna Tauro.

Men som vanligt hos Eldeman förekom där också årstidsbesvärjelser.

Och vem skulle inte vilja se mer sol, den som förekom i Putte Wickmans och Ivar Renlidens ”Så skön som solen”?

Så vi kan väl med Eldemans och Cornelis Vreeswijks hjälp sluta med att frambesvärja den sommarstämning med doft av loge som finns i ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind

Text: Cornelis Vreeswijk
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Monday Morning”)

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
med lilla fröken Cecilia Lind.

Hon dansar och blundar så nära intill,
hon följer i dansen precis vart han vill.
Han för och hon följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Säg var det för det Fredrik Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och barmen är trind.
Vad du är vacker, Cecilia Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Cecilias grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Cecilia Lind.

Vet hut, Fredrik Åkare, skäms gamla karln!
Cecilia Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Fredrik är gammal men månen är ny.
Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Cecilia Lind.

Cornelis spelade in den på ”Grimascher och telegram”, Metronome, 1966

Det är tidningskris. Gör något, och det snabbt!

I mitt gamla fackorgan Journalisten – jag har fortfarande pensionärsmedlemskap i Journalistförbundet – läser jag om hur den yrkesgrupp jag en gång tillhörde trängs tillbaka.

Bonnier-gruppen gör en stor del av de allra största nedskärningarna. Expressen, under Carl-Adam Nycops tid en banbrytare för svensk bildjournalistik, sparkar alla sina fotografer. Nyss har samma koncern till stor del integrerat – vilket betyder att tjänster och unikt material tas bort – nyförvärvet Helsingborgs Dagblad med Sydsvenskan. TV 4 har lagt ner sina lokalnyheter.

Men det är naturligtvis inte bara Bonnier-koncernen som skär ner. Några notisrubriker i Journalisten nummer 13 2014: ”Mittmedia ska spara 80 miljoner.” ”Fotografer sägs upp på GP.” ”NWT bantar tolv tjänster.”

Över hela landet har den lokala och regionala mångfalden ersatts av större tidningskonglomerat – flertalet gamla A-presstidningar är numera delar av borgerliga tidningskoncerner, och tidningarna pressar sina kostnader genom att samproducera en del av materialet.

Antalet lokalredaktioner, de som bevakar vad som händer i landets olika delar, har drastiskt skurits ner.

Och läs det här, som är inledningen till ledaren i senaste Journalisten:

”30 miljoner sidvisningar om dagen, tre miljoner dagliga unika besökare. Aftonbladets digitala framgångar är enorma. Ändå får tidningen fortfarande bara 30 procent av sina intäkter från den verksamheten, enligt senaste kvartalsrapporte, 70 procent av intäkterna kommer från papperstidningen, som i dag köps av cirka 150.000 personer.”

För egen del tycke jag att en värld där människor slutar läsa tidningar i tryck på papper är helt absurd.

Men gör de det, bör de åtminstone få betala ett rimligt pris för det. Så att media har råd att anställa yrkeskunniga journalister och fotografer och kan bevaka alla delar av vårt land, så väl geografiskt som socialt.

Den nya regeringen bör göra allt för att rädda återstående media och det som fortfarande finns kvar av politisk mångfald, gärna också öka tidningsstödet så att vi åter får fler riktiga tidningar, inte sådana som egentligen främst är kommersiella annonsblad.

En lite vidare familjegemenskap

Omständigheterna har gjort att jag och Birgitta på äldre dar åter lever i en lite vidare familjegemenskap. När jag och min hustru blev allt mer skraltiga, erbjöd sig vår dotter Kerstin att ta hand om oss: sköta veckostädningen och laga middag även åt oss de vardagar då också hennes båda barn bodde här hos oss. Eftersom Kerstin själv numera är bagare och därför har mycket tidiga morgnar, hjälper morfar och mormor i gengäld till med att väcka hennes barn, Viggo och Klara, med att komma upp och komma i väg till skolan. Numera är vi sålunda en tregenerationsfamilj.

Och vi är verkligen en större gemenskap. I går kom Kerstin hem med en ny stekpanna, eftersom hon var hjärtligt less på den gamla och repade teflonpanna vi har i vårt kök. I dag, när Kerstin hade varit ute på stan med barnen för att köpa nya höstskodon åt dem, visade Klara stolt upp sina nya dojor för morfar, sen även mormor när hon hade kommit hem från en klassträff i Stockholm. När Annas Ella förra veckan var hos morfar Bengt och hans fru Inger på höstlov, var först jag och Birgitta, sen Kerstin och hennes barn bjudna hem till dem på middag. Och i lördags ordnade Kerstin middag för den här storfamiljen här hos oss: bjöd på mycket välsmakande minipizzor, som hon själv hade bakat.

Kerstin gör också heder åt sitt efternamn, detsamma som mitt. Här om dan bjöd hon på en fullkomligt ljuvligt god vardagsmiddag, hemlagad till alla sina delar: potatismos, köttbullar, gräddsås, inlagd gurka, rårörda lingon – själv valde jag, eftersom jag är diabetiker, i det senare fallet Önos’ konstsötade lingonsylt.

Jag känner mig också allmänt i mycket bättre form igen. Operationsärret efter installationen på Akademiska av den nya pacemakern håller på att läka, och plötsligt klarar jag att gå ärenden ute på stan utan att ständigt behöva stanna och vila.

I dag var jag med min tantvagn på Coop nere vid Uppsala C och handlade. Tyvärr lossnade ena hjulet, nu för andra gången, dock dess bättre först här hemma i hallen.

Men jag får väl köpa mig en ny tantvagn.

Ytterligare en dansk undersökning bekräftar storleksordningen i toppen

Berlingske Barometer har nu presenterat ytterligare en opinionsundersökning, från Greens, i tiden gjord aningen före den jag senast redovisade. Ordningen i toppen är dock densamma.

Störst även i den här undersökningen är det högerborgerliga Venstre med 23,7 procent (24,8 procent i det genomsnitt som presenteras i Berlingske Barometer). Även här är det en bit kvar till valresultatet 2011, 26,7 procent.

Tvåa, med 20,5 procent (21,9 procent i Barometern), ligger Socialdemokratiet, som i folketingsvalet 2011 fick 24,8 procent.

Och trea är den högerpopulistiska uppstickaren Dansk Folkeparti med 18,9 procent (18,7 procent i Barometern), som 2011 bara fick 12,3 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, får enligt den här mätningen stöd av 7,2 procent (7,6 procent i Barometern), en bra bit under valresultatet 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade regeringskollega Socialistisk Folkeparti är jämfört med sitt valresultat 2011, 9,2 procent, fortsatt svagare. SF stöds av 6,5 procent (mot 6,9 procent i Barometern).

Yttervänsterkoalitionen, den rödgröna och feministiska Enhedslisten är fortsatt större med 11,7 procent (9,7 procent i Barometern). I valet 2011 fick det här partiet 6,7 procent.

Konservative Folkeparti ligger med 4,6 procent hos Greens och 4,8 procent i Barometern under sitt valresultat 2011, 4,9 procent. Partiets position lär inte förbättras av att ett av dess tyngsta namn, Lena Espersen, nu meddelar, att hon tänker lämna politiken.

Och Liberal Alliance får hos Greens visserligen 5,9 procent men ligger i Barometern kvar på sitt valresultat 2011, 5,0 procent.

Arbeiderpartiet uppe på gammal nordisk (S)-nivå. Fremskrittspartiet rasar

Ytterligare en norsk mätning, den här gången från TNS Gallup för TV 2, bekräftar Arbeiderpartiets anmärkningsvärda ökning. Partiet är, med 39,8 procent i den aktuella mätningen, vilket innebär en ökning på 3,3 procent, åter uppe på den skandinaviska socialdemokratins historiska nivå. Vore det här ett valutslag, skulle partiet få 75 mandat i Stortinget, att jämföra med de 30,8 procent och 55 mandat partiet fick i stortingsvalet 2013.

Vore det här ett valresultat, skulle det bli regeringsskifte i Norge.

Sosialistisk Venstreparti backar visserligen med 0,3 procentenheter till 4,4 procent men befinner sig enligt den här undersökningen över spärren. I valet 2013 fick SV 4,1 procent av rösterna.

Och tredje parten i den förra regeringen, Senterpartiet, får i den aktuella mätningen 5,4 procent, vilket är en ökning med 1,2 procentenheter. Därmed är SP i stort sett åter uppe på sitt resultat i valet 2013, 5,5 procent.

Intressant, mot bakgrund av svenska Miljöpartiets framgångar, är att norska Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 fick 2,8 procent, enligt den här undersökningen minskar med 0,9 procentenheter till 3,6 procent, vilket är under spärren. Svenska (S) borde kanske kolla med sitt norska systerparti vad detta gör för att hålla kvar de förment mest gröna på den här låga nivån.

Lilla yttervänsterpartiet Rødt, som i valet 2013 stöddes av 1,1 procent, ökar däremot med 0,4 procentenheter till 2,0 procent.

Kristelig Folkeparti, som Arbeiderpartiet försöker locka att göra som mittenkollegan Senterpartiet, får också ökat stöd, 1,7 procentenheter, och hamnar då på 5,4 procent mot 5,6 procent i 2013 års val.

Liberala Venstre, som däremot inte visar några tecken på att vilja byta sida, minskar med 0,3 procentenheter till 4,9 procent mot 5,2 procent i stortingsvalet 2013.

Båda de sist nämnda mittenpartierna jäklas dock med den blå-blå regeringen, till vars parlamentariska underlag de hör. Framför allt hindrar de högerpopulistiska Fremskrittspartiet att få fullt genomslag för sina hjärtefrågor.

Fremskrittspartiet, som nu i många väljares (även fremskrittspartiväljares) ögon framstår som odugligt när det gäller att få gehör för sina hjärtefrågor, tappar stort, sensationellt stort, i den aktuella mätningen. FrP backar i den här mätningen med hela 4,3 procentenheter och är därmed nere på 9,5 procent, att jämföra med valresultatet 2013, 16,3 procent.

Också det ledande regeringspartiet, Høyre, backar, med 1,9 procentenheter till 23,4 procent. I stortingsvalet 2013 stöddes partiet av 26,8 procent.

Danska Socialdemokratiets egen politik bidrar till att hålla kvar partiet på andra plats

I Voxmeters senaste opinionsmätning får Socialdemokratiet 22,9 procent mot 21,9 procent i det genomsnitt som redovisas i Berlingske Barometer. Det är mot bakgrund av tidigare bottensiffror ett någorlunda hyggligt resultat men fortsatt under partiets valresultat 2011, 24,8 procent och naturligtvis under partiets historiska nivå.

En av de frågor som fortsätter att fjärma tänkbara S-väljare från Socialdemokratiet är dagpenge-frågan, alltså frågan om storleken på ersättningen i arbetslöshetsersättningen. I den har S-ledren Helle Thorning-Schmidt, statsminister i partiets koalitionsregering med socialliberala Radikale Venstre, spjärnat emot, när krav på höjning har rests både i fackföreningsrörelsen och i delar av det egna partiet – nu senast har en socialdemokratisk medlem av Folketinget sagt, att han kommer att frondera och tillsammans med de båda vänsterpartierna Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten plus dessutom populistiska Dansk Folkeparti rösta för en höjning.

De nämnda tre partierna är alla intressanta i ytterligare ett avseende, nämligen som delförklaringar till vart delar av Socialdemokratiets historiskt högre väljarbas har tagit vägen.

Socialistisk Folkeparti är det äldsta exemplet. Dess väljarandel, 7,3 procent i Voxmeter, 6,9 procent i Barometern, är i dag i och för sig lägre än vad den historiskt periodvis har varit, men även nu är SF alltså i storlek förmöget att tävla med svensk (V).

Det intressanta är att SF i dag har en framgångsrik utmanare i rödgröna och feministiska Enhedslisten, ursprungligen en valkoalition av ett antal yttervänsterpartier men i dag med en egen partiapparat och agenda. Det här partiet, som i valet 2011 med 6,7 procent var mindre än SF, får i Voxmeter stöd av 9,4 procent och i barometergenomsnittet 9,7 procent.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti har gjort en anmärkningsvärd uppgång från 12,3 procent i folketingsvalet 2011 till 18,1 procent i den senaste voxmetermätningen, 18,7 procent i Barometern. DF-väljarna kommer från alla håll – från höger och vänster och från soffan – men man måste närmast vara blind för att inte se, att partiet har dragit till sig också många protestväljare, som historiskt har hört hemma i de socialdemokratiska leden.

Historiskt sett – men det har rötter längre tillbaka i historien – finns det i Danmark också ett socialliberalt parti, Radikale Venstre, som dels har gjort det onödigt för vänsterborgerliga att i vissa politiska lägen rösta socialdemokratisk, dels självt, som nu, har varit berett att samregera med Socialdemokratiet. I förra valet, 2011, gjorde partiet ett kanonval, 9,5 procent, men regerandet har slitit även på RV, som i den aktuella voxmetermätningen får 7,4 procent, i barometergenomsnittet 7,6 procent.

Det stora högerborgerliga Venstre får i den senaste voxmetermätningen 25,6 procent mot 24,8 procent i Barometern, vilket fortfarande är under valresultatet 2011, 26,7 procent.

Konservative Folkeparti stampar på på låg nivå, 4,4 procent i Voxmeter och 4,8 procent i Barometern mot 4,9 procent i folketingsvalet 2011.

Och Liberal Alliance noteras i Voxmeter för 4,7 procent och i Barometern för 5,0 procent, vilket senare är identiskt med valresultatet 2011.

Hur väljarströmmarna exakt har gått fordrar mer detaljerade studier, men sammantaget har också de borgerliga partierna tappat väljare till Dansk Folkeparti.

Last chorus: Käbi Laretei

Käbi Laretei (född den 14 juli 1922, död den 31 oktober 2014) uppnådde den aktningsvärda åldern av 92 år. Hon var estniska och liksom jag flykting – dotter till en estnisk diplomat – men kom på grund av sovjetockupationen av vårt gamla hemland att bo större delen av sitt liv här. Dock förde hennes yrke som konsertpianist ut henne på konserter och även andra vistelser i andra länder.

Hon gillade inte att göra ständigt nya omtagningar i studio, så hennes skivinspelningar är – trots hennes skicklighet – ganska få. Läs mer om dem ovan under Kulturspegeln, Musik, Laretei, Käbi.

På en av de skivor jag nämner finns hennes musik till några Bergman-filmer. Hon och Ingmar Bergman förälskade sig i och gifte sig med varandra, men hennes turnéfrånvaro och förmodligen Bergmans fallenhet för att ständigt hitta nya kvinnor ledde till att de skildes. Dock fanns det något bestående i den här relationen, inte bara i form av ett gemensamt barn: Bergman lät henne senare i långa perioder bo i en del av sitt huskomplex på Fårö.

Om sitt liv i olika skiften av livet har Käbi Laretei också skrivit böcker, formellt memoarartade men mycket närstående välskriven skönlitterär prosa. Också om de här minnesböckerna har jag skrivit – se ovan både under Kulturspegeln, Musik och Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Det vore förmätet att säga, att jag kände henne personligen. Men jag har träffat henne vid två tillfällen.

I januari 1990 spelade hon vid en middag min hustru, då miljöminister, gav för sina kolleger, de baltiska miljöministrarna, en middag dit också ett antal framstående baltiska kulturpersonligheter i flyktingkolonin i Sverige var inbjudna.

Och strax dessförinnan, nyårskvällen vid årsskiftet 1989-1990, hade både Käbi Laretei och jag inbjudits att delta i nyårsunderhållningen i TV, ”Nedräkningen”. Den slutade med dans, och jag dansade då med Käbi Laretei.