Estland: Savisaar kan fortfarande vinna striden om ordförandeskapet i Centerpartiet

I Estland pågår uppladdning inför partiordförandevalet vid Keskerakonds (Centerpartiets) kongress den 29 november. Partiorganisationerna väljer delegater, och en sak som styr dessa val är ifrågasättandet av Edgar Savisaar – han har ju bland annat momentant, medan anklagelserna om korruption utreds rättsligt, avstängts från posten som borgmästare i Tallinn – som ordförande för partiet.

Inom partiet har detta lett till att han har fått en utmanare i Kadri Simson, nu vice ordförande i partiet. Men Savisaar vägrar ge sig och har tagit upp striden.

Tidningen Postimees har i en artikel kartlagt det aktuella stödet för respektive kandidat, och än så länge – beslut föreligger inte i samtliga partidistrikt – finns en uppslutning kring den sittande ordföranden.

Simson har stöd från sin hemregion: Pärnumaa (27 ombud) och Pärnu stad (28 ombud), Narva (30 ombud) och Raplamaa (20 ombud).

Kohtla-Järve (30 ombud) och Valgamaa (35 ombud) stöder Simson men kan också tänka sig att rösta på Savisaar.

Savisaar stöds av Läänemaa (20 ombud), Võrumaa (46 ombud), Tartumaa (34 ombud), Viimsi, Mustamäe (39 ombud), Pirita (16 ombud), Norra Tallinn (57 ombud), Kristiine (27 ombud), Haabersti (29 ombud) och Lasnamäe (87 ombud), samtliga i det sist nämnda halvdussinet delar av Stor-Tallinn.

Man kan notera att det mycket rysstäta Narva väljer Simson, men att Savisaar har stöd i starkt rysspräglade tallinnstadsdelar som Mustamäe och Lasnamäe. Kohtla-Järve med många ryssar är inne på att välja Simson men kan också tänka sig att behålla Savisaar.

En intressant sak att fundera över är vad som kan tänkas bli följden av att Savisaar vinner och Simson förlorar ordförandestriden. Simson och åtminstone någon av hennes ledande uppbackare är centerpartister som Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, har hoppats kunna locka över. Tar de detta steg efter att ha förlorat ordförandestriden i Keskerakond, är det ju heller inte omöjligt, att en del av hennes uppbackare bland ryssarna i nordöstra Estland kan följa med över till socialdemokratin.

Danmark: Venstre-regeringens ministrar under medelbetyg. Flera fackministrar får högre betyg än statsministern

Jyllands-Posten har bett Wilke undersöka, hur danskarna betygsätter de 17 ministrarna i Venstre-regeringen. De tillfrågade har fått betygsätta varje enskild minister på en skala från 0 till 10.

En enda minister, kulturminister Bertel Haarder, får betyget 5, det högsta för någon i den här regeringen.

Efter honom kommer justitieminister Søren Pind med 4,7 och utrikesminister Kristian Jensen med 4,6.

I botten ligger utbildnings- och forskningsminister Esben Lunde Larsen, sysselsättningsminister Jørn Neergaard Larsen, försvarsminister Peter Christensen och energi- och klimatminister Lars Christian Lilleholdt, som samtliga får betyget 3,7.

Genomsnittsbetyget för samtliga statsråd är 4,1.

Notabelt är att statsminister Lars Løkke Rasmussen får betyget 4,0.

Lik i Sturebadet

Jag läste min första Stieg Trenter-deckare under pojkåren, men sen slukade jag Trenter framför allt när jag med lunginflammation under en repmånad i Sollefteå låg inlagd på sjukhus och det ambulerande biblioteket visade sig innehålla en försvarlig bunt trenterdeckare. Sammantaget har jag läst näst intill allt han har skrivit, också sett filmatiseringarna och läst – se ovan under Kulturspegeln, Serier – Jakob Nilssons mycket innehålls-, miljö- och stiltrogna serieversioner av en del av dem.

Jakob Nilssons serieversion av Stieg Trenters ”Sturemordet” (1962) läste jag först som söndagsserie i Dagens Nyheter. Den gick där, en söndag i taget under cirka 90 veckor – vi talar här om ett album på över 90 sidor. Som album kom den ut 2015 på Kartago förlag.

Jag skulle tro att fler än jag kan tänkas ha tappat tråden i handlingen under den långa publiceringstiden i DN, detta särskilt som det vimlar av damer i den här historien, flera av dem, visar det sig mot slutet, under var sin natt nedsövda för att kunna smygfilmas för porrbildsändamål.

I det här avseendet är ”Sturemordet” trendigt tidstypisk. Också i andra avseenden känns den tidsnära. En av de skumma figurerna i historien, en fransman, tycks ha anknytning till OAS, en förkortning som jag, just under den här tiden, kom i kontakt med, när jag engagerade mig i Algeriets kamp för frihet från Frankrike.

Jag ska inte förstöra nöjet för nya läsare genom att återberätta hela den intrikata handlingen, men man måste ändå notera, att öppningen är snygg: Harry Friberg, på sedvanligt besök i Sturebadet, får uppleva att ett lik faller ner genom det krasade glastaket.

Största delen av handlingen får vi se genom fotografen Harry Fribergs ögon, men den som sen löser fallet är hans polisvän, Vesper Jonsson. Mördaren avslöjas men kommer undan, flyr utomlands.

Till de obestridliga förtjänsterna med den tecknade versionen av ”Sturemordet” hör bilderna inte bara från Sturebadet utan också från andra delar av Stockholm under tidigt sextital: gatuvyer, skärgårdsbåtar och inte minst krogar – Harry och Vesper är båda hängivna gäster på ställen som har något extra att bjuda.

Vittnesmål och tillbakablickar i handlingen markerar Jakob Nilsson genom att göra bilderna i fråga i gråton.

Krysskrypto

Nytt, åtminstone för Aftonbladet Kryss & Quiz, är Krysskrypto, som väl läsaren anar en blandning av kryss och krypto. Marie Roos heter konstruktören.

Större delen är ett, trots trenivån, inte särskilt svårt bildkryss. I nedre högra hörnet övergår det till att bli ett krypto. De hjälpbokstäver man får är delar av bildkryss-svar, och de bokstäver man därmed får kan man sen också, eftersom de är numrerade, föra över till rutor med samma siffra.

Resten av bokstäverna är sedan relativt lätta att identifiera, eftersom de förekommer på flera ställen och man då kan gissa sig till att man har hamnat rätt, om de verkar vara delar av begripliga ord.

På minussidan finns att det här krysskryptot innehåller ett antal tvåbokstavsord, bland annat förkortningar, vilket senare enligt min mening är en styggelse i korsordsvärlden.

Avslutningsvis noterar jag, att det här krysskryptot innehåller ett trebokstavsord med nyckeln DAGÖBO. Det här ämnet har jag ju tidigare avhandlat.

Norge: Fremskrittspartiet fram i ny mätning

I en ny mätning, som Norstat har gjort för Vårt Land, går Fremskrittspartiet framåt med 2,6 procentenheter till 15,0 procent. Men fortfarande ligger FrP under sitt resultat i senaste stortingsvalet, 2013, 16,3 procent.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, går också framåt, med 2,3 procentenheter till 24,3 procent. Också detta resultat ligger under det partiet fick 2013, 26,8 procent.

Den blå-blå regeringens stödparti Venstre backar 0,1 procentenheter till 4,9 procent. Det ligger därmed under sitt resultat i senaste stortingsvalet, 5,2 procent.

Kristelig Folkeparti, som i princip stöder regeringen men i praktiken vacklar mer, backar med 0,5 procentenheter till 5 procent. I stortingsvalet 2013 stöddes KrF av 5,6 procent.

En av Aftenposten tillfrågad valforskare, Frank Aarebrot, menar att FrPs motstånd mot ökad flyktingkvot nu kan ha börjat ge utdelning.

Den största förloraren är Miljøpartiet De Grønne, som under den senaste månaden har tappat 1,8 procentenheter och nu stöds av 3,4 procent – partiet ligger i så fall åter under spärren. I valet 2013 fick partiet stöd av 2,8 procent.

Senterpartiet, som i olika undersökningar nu under en tid har legat högt, backar med 1,2 procentenheter till 6,8 procent. Men det ligger fortsatt högre än i 2013 års stortingsval, då det fick 5,5 procent.

Spärren tycks dock inte bekymra de väljare som känner sympati för yttervänsterpartiet Rødt, som ökar med 0,5 procentenheter till 2,2 procent. I valet 2013 stöddes partiet av 1,1 procent.

Och Sosialistisk Venstreparti ökar också, med 1,8 procentenheter, till 5,4 procent. Därmed ligger SV stadigt över spärren. I 2013 års stortingsval låg SV med 4,1 procent strax över spärren.

Arbeiderpartiet gör det största tappet i den här undersökningen, 2,3 procentenheter, och hamnar då på 32,4 procent. Men också det är en bit över valresultatet 2013, 30,8 procent.

Rökta laxfenor till middag

Vår mathållning är anpassad till min diabetes men knappast lyxig. I dag gjorde jag lunch på rester ur frysen.

Men när jag var på Coop Konsum i dag – vi har en sista höstvecka på sommarstället i Öregrund – föll jag handlöst för en vara med ursprung hos det lokala företaget Stora Risten: Jag köpte rökta laxfenor till middag.

Min kärlek till fisk har att göra med att min pappa när jag var liten var fiskare (i Estland dessutom småjordbrukare). Fisk, tillredd i olika former – strömming, sik, ål, abborre, lax – var därför något som ständigt fanns på vårt middagsbord, och jag älskar fortfarande till exempel gravad sik och rökt abborre.

Men Stora Risten fisk här i Öregrund har brett lanserat en restprodukt, som jag tidigare faktiskt inte var bekant med, rökta laxfenor. Som man kan förstå, består avskurna laxfenor delvis av bortrensad/avskuren fena plus ben men också av medföljande laxkött, inte våldsamt mycket på varje fena men oerhört gott att äta tillsammans med potatis och saltgurka.

Prova det här!

Danmark: Socialdemokratiets vänslande med den borgerliga regeringen ger ingen utdelning

I Danmark har ett par nya opinionsmätningar gjorts.

Som en påminnelse: Folketingsvalet tidigare i år (18 juni) gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 25,8 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,2 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Wilkes mätning för Jyllands-Posten den 18 oktober, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 5,2 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 20,9 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Nordstats mätning för Altinget, gav den 18 oktober följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 25,0 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 9,5 procent
Alternativet 4,3 procent
Venstre 20,1 procent
Dansk Folkeparti 21,5 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 6,9 procent

Socialdemokratiets flirt med Venstre-regeringen ser inte ut att vara någon succé bland vänster- (alltså inte Venstre-)väljarna. Åtminstone enligt den sista av de två mätningarna är det i stället yttervänsteralterantivet Enhedslisten som växer.

* * *

När jag kollar dagens danska tidningar, hittar jag där en ny upplaga av Ritzau Index:

Socialdemokratiet 25,8 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 21,4 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

De ganska små förändringarna i den är förorsakade av ytterligare två mätningar:

Epinions mätning för Danmarks Radio den 21 oktober, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,0 procent
Radikale Venstre 4,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 5,3 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Voxmeters mätning för Ritzau den 25 oktober ger följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 6,7 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 20,9 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Oktoberfester

Det här är en månad, då det periodvis har hänt så mycket, att jag inte riktigt har hunnit skriva om allt vad jag har varit med om.

I onsdags var jag och Birgitta till exempel på middag med den krets av människor som prästen Kerstin Berglund har skapat. Några av de tidigare deltagarna kunde inte komma, men kvällens värdpar, Sten och Berit Rylander, hade i stället bjudit hem några andra till kvällens middag. Berits middag var lysande god, så jag – som även vid det här tillfället hade blivit placerad bredvid värdinnan – behövde inte använda överord i mitt tacktal.

Jag vet inte om ni som läser det här känner till Sten Rylander, så låt mig för enkelhets skull citera Wikipedia: Rylander anställdes vid Utrikesdepartementet 1970. Han tjänstgjorde vid Världsbanken i Washington, D.C. 1972-1974 och vid OECD-delegationen i Paris 1974-1976. Han var biståndskontorschef i Botswana/Lesotho 1979-1981, kansliråd vid utrikesavdelningen vid UD 1982, ambassadör i Luanda 1985-1988 och departementsråd vid UD 1989-1990. Rylander var därefter ambassadör i Windhoek 1990-1995, Tanzania 1998-2003 och Zimbabwe 2006-2010. Han var Afrikachef på Sida 1995-1998 och dialogambassadör på UD för Afrika 2003-2006. Under 2004-2005 var han medlare för EUs räkning i Sudan/Darfur.

Vill ni veta mera, kan ni ju läsa hans böcker.

Makarna Rylanders våning på Luthagen i Uppsala bär prägel av det här, inte minst deras år i Afrika. I bokhyllorna finns mängder av böcker som vittnar om att afrikaintresset inte bara var ett yrkesmåste. Och överallt hittar man konst, skapad av afrikanska konstnärer.

Det är det här, inte social status, som drar oss gamla sextiotalsradikaler till varandra.

* * *

I lördags, efter Melodikrysset, var det dags för fest igen, den här gången ett 75-årskalas i Stockholm.

Den som hade kommit upp i denna ansenliga ålder var en av mina äldsta vänner, äldsta i meningen att jag har haft kontakt med honom ända sen gymnasietiden på 1950-talet i Sundsvall.

Den jag talar om heter Anders Thunberg. Vi fann varann fastän han är yngre än jag, men han hade kommit på att det fanns mycket som förenade oss: intresse för skrivande, läsande, film, politik, demokrati också i skolan och mycket annat. Anders var pådrivande i att få mig att återuppväcka elevrådet och bli dess ordförande, och tillsammans gjorde vi detta elevråd till navet för massor av spännande verksamheter. Det drev till exempel en studiecirkel i semantik och hade under veckohelgerna filmstudio i källaren i huset på Kyrkogatan i Sundsvall där Anders bodde.

Efter min studentexamen och militärtjänstgöring började jag plugga i Uppsala men fick så småningom under en period sällskap av Anders i den våning på Jumkilsgatan där jag hyrde ett rum.

Sen försvann Anders åter ur mitt omedelbara synfält och fick jobb på Dagbladet i Sundsvall och Nya Norrland i Sollefteå, så småningom i Stockholm, först på Aftonbladet, sen på Ekot i Sveriges Radio. Där blev han kvar länge, med placering bland annat i Rom och Oslo.

Såna här livslånga vänskaper betyder mycket för ens eget liv, så det är alldeles klart att jag och Birgitta, när vi får inbjudan till Anders’ 75-årsfest, en mottagning i hans våning på Kaptensgatan i Stockholm, inte bara enligt hans önskemål skickar pengar till Läkare utan gränser utan själva åker till mottagningen.

Den här festen var så typisk för Anders: spontan, självgående, lätt kaotisk – men ändå med servering skött av en tjej, som av hederskulturskäl hade tvingats gömma sig i Anders’ sommarboställestrakt. De som var där kom från alla skrymslen och verksamheter i samhället, och det var så livligt att jag och Birgitta en stund stod ute i trapphallen och pratade med Anders.

Jag har ingen aning om vilka alla de här var, men jag träffade bland annat en gammal bekant från Sundsvall och Anders’ bror som numera bor på en av Kanarieöarna.

Det här var en tillställning då allting kunde hända, och mig hände det bland annat att jag med en ung dam fick diskutera dagens melodikryss och att jag plötsligt upptäckte, att jag hade tappat plånboken.

Fast när jag störtade ut i trappen för att leta, stod taxichauffören som jag hade betalat för resan från Centralen utanför dörren med min plånbok i handen.

Slaviska toner

Det har nog hänt, att temarubriken för någon konsert med Uppsala kammarorkester i Musikens hus har känts en aning sökt, men ”Slaviska toner” i torsdags var i vart fall täckande så till vida att tonsättarna kom från länder med slaviskt språk: Tjeckien (Böhmen), Ukraina, Polen, Ryssland och så Tjeckien (Mähren) igen.

Ingen inlånad solist medverkade, men kammarorkestern under ledning av Paul Mägi åstadkom en mycket hörvärd konsert.

Programmet hade kastats om lite, så att det inleddes med Bedřich Smetanas (1824-1884) mycket välkända ”Moldau” från 1874. Så vitt jag kan bedöma var kammarorkestern tolkning av det här verket oklanderlig.

Därefter spelades en tonsättare och ett verk, som inte alls är lika kända här i Sverige, ukrainaren Valentin Silvestrovs (född 1937) ”Elegi för stråkorkester” (2002). Det här verket var intressant att lyssna på, men jag kulle vilja lyssna på mer av Silvestrov för att bilda mig en mer definitiv uppfattning om hans musik.

Polacken Mieczysław Weinberg (1919-1996), kompositör till ”Rapsodi över moldaviska teman” (1949), var av judisk börd och hette egentligen Moisei Samuilovich Vainberg. Han flydde under andra världskriget till Sovjetunionen, först Minsk, senare Tasjkent. Bland dem som har påverkat hans musik finns dels Nikolaj Rimskij-Korsakov, dels Dimitrij Sjostakovitj. Kanske skrev han det här verket som ett slags musikaliskt utryck för de kulturella slitningar Moldavien, inklämt som det är mellan Rumänien och Ukraina och med en stor rysk minoritet som det har, är uttryck för. Jag har försökt läsa på om Weinberg, som jag visste för lite om, och hittade då också uppgiften, att han aldrig var medlem av kommunistpartiet och faktiskt fängslades under en tid i slutet av stalineran.

Det kan inte ha varit lätt att vara konstnärlig utövare, till exempel kompositör, i Sovjetunionen. Men Modest Musorgskij (1839-1881) var verksam tidigare. Hans ”En natt på Blåkulla” tillkom under vissa svårigheter under perioden 1858-1867. Efter Musorgskijs död gjorde Nikolaj-Rimskij-Korsakov en bearbetning och gav verket ett nytt slut, och det var det här bearbetade verket vi hörde under torsdagskonserten. Oavsett om man får göra så, var det vi fick höra ett intressant musikaliskt verk.

Antonin Dvořák (1841-1904) växte upp i Mähren i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Kulturellt var det här en spännande miljö, där kompositörer både kunde inspireras till stilblandningar och till att komponera till exempel ungerska danser, de senare ibland med inlån från förefintliga dansmelodier. Dvořák lät sig för egen del lockas att komponera slaviska danser, och det var fyra sådana i lite olika tempo vi fick höra under torsdagskonserten, några av dem med visst musikaliskt släktskap med danser från Tyskland, Ukraina och Balkan men faktiskt originalkompositioner. Själv blev jag mycket road av det här.

* * *

Före konserten åt jag och Birgitta samt Bengt, Inger och Anna smakrik thailändsk mat på Sala Thai tvärs över Vaksalagatan.

Melodikrysset nummer 43 2015

Dagens Melodikryss var bitvis svårt.

Svårast i dag var dubbelfrågan, där namnet på sångerskan var Ulla Billquist. Men det var inte hon som var det svåra – jag har en box med hennes många skivinspelningar – utan vem hon sjöng duett med. Om det nu var ”Vilken melodi det ska bli” vi hörde, bör det ha varit den i dag tämligen okände Eric Källqvist. (Se kommentar.)

Sen hade jag, som ljudillustration till Jan Malmsjö-frågan antecknat ”Snurra min jord”, vars original skrevs av Léo Ferré. Jag kan ju i morgontrötthetens tecken ha gjort en blunder, men ingick den verkligen i musikteaterföreställningen ”Stoppa världen, jag vill kliva av”, skriven av två helt andra upphovsmän? Jag har aldrig sett den, så jag frågar av nyfikenhet. Men är jag nu ändå i rätt musikal, är svaret på frågan om Malmsjös rollfigur Lilleman.

Jag vill bara veta – jag gjorde nämligen i samma morgontrötthets tecken en annan blunder, som jag så småningom kunder rätta till: I stället för gruppnamnet, Roxette (det vill säga Per Gessle och Marie Fredriksson), skrev jag först i krysset i stället in namnet på låten, ”Joyride”.

Så först när jag hade kommit på det och rättat fick jag till exempel in namnet på gruppen The Rolling Stones, som vi hörde i ”Doom And Gloom”.

Mer brittiskt: ELO, Electric Light Orchestra, är jag också hyggligt bekant med, även om jag inte har just ”Hold On Tight” i min privata skivsamling.

Spanjoren Enrique Iglesias finns däremot inte i min skivsamling – han är lite för insmickrande för min smak.

Annars har ju sångare från näraliggande Italien periodvis förekommit också på den svenska schlagerhimlen. Ett exempel är Umberto Marcato, som vi i dag hörde sjunga ”Sole, sole” tillsammans med Siw Malmkvist.

”Que sera, sera” är, trots namnet, en amerikansk sång, exekverad av Doris Day i Alfred Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Här hemma blev låten också känd under namnet ”Det som sker det sker”.

I filmvärlden, fast den svenska barnfilmsvärlden, mötte vi också barnen i Bullerbyn.

Två svenska artister, Peter Jöback och Eva Dahlgren, hörde vi i ”Himlen är inget tak”.

”Byssan lull” förknippar många av oss med Evert Taube, men den här visan om vandringsmän på vägen har äldre anor.

Och ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” förknippar vi, även om vi i dag hörde den instrumentalt, för evigt med Sven Ingvars.

För min del ska jag nu ägna mig åt något helt annat, födelsedagsfirande. Min gamle vän från gymnasietiden i Sundsvall Anders Thunberg, senare känd journalist (Aftonbladet, Sveriges Radio), fyller 75 år, så jag och Birgitta ska åka hem till honom i eftermiddag (13.00-16.00) och gratulera. Kaptensgatan 7 är stockholmsadressen.