Melodikrysset nummer 47 2015

Det är ingalunda så att allt det som spelas i Melodikrysset är välbekant för mig, även om jag genom åren har lyssnat på alla möjliga sorter av musik.

Tyska Modern Talking minns jag för all del till namnet, men deras ”Brother Louie” har jag inget musikaliskt förhållande till.

Och namnet Bruno Mars väcker inte några associationer, så inte heller hans ”Locked Out of Heaven”.

Mycket av det som förekommer i Melodifestivalen fastnar heller inte i mitt musikminne, så till exempel Linda Bangtzings ”Ta mig”. Och även om jag som artister rankar Uno Svenningson och Irma Schultz högre, har heller inte deras gemensamma bidrag i samma tävling ”God morgon” satt några djupare spår i mitt musikminne.

Som jag tidigare har bekänt, hör jag inte till dem som sitter klistrade vid TV-såpor av olika slag. ”Våra värsta år” har jag således inte sett, dock hört talas om. Men ”Love And Marriage” känner jag förstås igen, och sen är det inte så svårt att finna ut att Al Bundy i den här serien spelas av Ed O’Neill.

Ännu lättare var dagens första, också TV-anknutna fråga. Jag kände genast igen Magnus Härenstams röst och begrep snart, att det vi hörde var hämtat ur ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Dagens andra barnfråga var rent musikalisk. Vi skulle känna igen ”Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg”.

Ytterligare en ljudillustration belyste mer fråga om hur barn kommer till: ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” ändar förstås sen i att det sparkar i magen.

Och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie”, i dag framförd av Sune Mangs, speglade väl några avsikter åt samma håll den också.

Lite mer svävande åtrå präglar ”Drömmen om Elin”, i dag som instrumentalt original med Carl Jularbo.

En del av Anders Eldemans dubbelfrågor förstår jag inte riktigt vitsen med. Vad har till exempel Orups ”Magaluf” att göra med Cat Stevens’ ”Morning Has Broken”?

De båda delarna i den andra dubbelfrågan hade åtminstone ett samband med varann. Vi hörde Bing Crosby i ”Avalon” och skulle då också veta, att en del av melodin är lånad ur ”Tosca” av Giaccomo Puccini.

Det enda som då är kvar att redovisa svaret på är dagens filmfråga. Musiken vi hörde skulle vi förknippa med Moulin Rouge. Jag har filmen med bland andra Nicole Kidman, och jag har också varit i Paris och med egna ögon sett Moulin Rouge (dock utan att besöka etablissemanget).

Det finns inslag i fransk kultur som är underbara, och det finns inslag i fransk politik som jag inte finner lika lysande. Men jag hör till dem som hyllar rätten att leva och låta leva. Ingen får, som nu, ta sig rätten att försöka forma världen efter sitt beläte.

Finland: De gröna nu större än Sannfinländarna

TNS Gallups mätning för Helsingin Sanomat visar, att de förändrade partisympatierna i den ekonomiska krisens spår består och i ett avseende ger ett ännu mer sensationellt resultat: regeringspartiet Sannfinländarna har halkat ner på femte plats, nu passerade av De gröna.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta (Centern), ligger med 21,6 procent fortsatt över sitt resultat i riksdagsvalet den 19 april 2015, 21,1 procent.

Men på andra plats ligger nu, i den här mätningen med 19,6 procent, det ledande oppositionspartiet Sosialidemokraattinen Puolue, Socialdemokratiska partiet. SDP har i krisens spår och med en markerad oppositionsprofil gått upp från sina tidigare bottensiffror. I valet fick SDP stöd av 16,5 procent.

Kokoomus (Samlingspartiet), under den förra regeringsperioden det största partiet och då regeringsbildare, ligger nu med 18,4 procent (mot 18,2 procent i valet) trea.

På fjärde plats i storlek ligger enligt den här undersökningen Vihreä Liitto, Gröna förbundet, med 11,6 procent. Det är en anmärkningsvärd uppgång sedan valet, då partiet fick 8,5 procent.

Perussuomalaiset (Sannfinländarna) har uppenbart inte klarat att bära ansvaret för krispolitiken. Partiet, som i valet fick stöd av 17,6 procent, är nu nere på 11,0 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet stöddes av 7,1 procent, är nu uppe i 8,0 årocent.

Det förutvarande regeringspartiet Svenska Folkpartiet, som i valet fick 4,9 procent, stöds nu av 4,3 procent.

Medan Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna) ligger kvar på sitt valresultat, 3,5 procent.

Danmark: Socialdemokratiets uppgång fortsätter

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Norstats senaste mätning, från den 15 november, för Alinget ger följande resultat:

Socialdemokratiet 28,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 3,2 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 20,4 procent
Konservative Folkeparti 2,4 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 18 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,2 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 20,8 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Tendensen här är att Socialdemokratiets uppgång fortsätter, även efter valet.

Last Chorus: Tord Oscarsson

Jag minns förstås Tord Oscarsson (1934-2015) från hans tid som redaktör för S-bloggar. Jag minns då även de svårigheter han mot slutet hade i det värvet, sådant som att han hade svårt med stavningen och allt oftare återpublicerade texter. Så vitt jag så småningom förstod, hade det här att göra med en sviktande minnesfunktion.

Sådant kan drabba även tidigare skarpsynta personer, det senare i Tords fall underbyggt av att han var jurist.

Politiskt var han allt sedan unga år – han var bland annat skolombudsman i SSU – socialdemokrat, i hemstaden Härnösand bland annat kommunalråd under 15 år och kommunstyrelsens ordförande under två mandatperioder.

Själv har jag mött honom under partikongresser.

Denne ursosse drabbades under sjuttiotalets ungdomliga radikaliseringsvåg av att hans barn drogs till det trotskistiska Offensiv. Offensiv var en entristisk gren av trotskismen – dess medlemmar stannade kvar som medlemmar i den reformistiska arbetarrörelsen, detta för att kunna värva ännu fler radikala sossar och om möjligt ta över hela organisationer.

Offensivarna uteslöts förstås, först av SSU och sedan också av socialdemokratiska partiet. När det senare skulle ske, ombads jag, i egenskap av expert på vänstersekter, av partiets uteslutningskommission att skriva ett utlåtande om den här gruppens mål och taktik.

Det var väl det här som gjorde, att jag, när Härnösands arbetarekommun och familjen Oscarsson drabbades av det här, av Tord Oscarsson ombads att komma till ett möte med arbetarekommunen, där de här uteslutningarna skulle avhandlas.

Jag gjorde den här föredragningen med all kyla och balans och tror att jag lyckades övertyga flertalet av de närvarande om vad Offensiv var för något, detta trots att många av de närvarande kände den yngre generationen i familjen Oscarsson och gillade dess gåpåiga stil.

Jag var i samband med det här också hembjuden till familjen Oscarsson – vad jag minns var då inte någon av sönerna hemma. Deras mamma försökte hitta förmildrande omständigheter, men Tord var korrekt och rationell som den jurist han ju var.

Jag vill poängera, att det här var en unik händelse också i mitt liv. Uteslutningar är något mycket sällsynt inom socialdemokratin. Somliga skulle nog hävda, att det skulle vara bra med fler sådana och då också på partiets högerkant.

Bara brudar

Jag är inte pryd – nakna kvinnor finns även i min värld – men jag måste säga att Agent X9s specialalbum 2015 därvidlag ter sig allt för spekulativt, från omslaget och framåt.

Jag håller ”Modety Blaise”, i det aktuella fallet gjord av Peter O’Donnell (text) och Jim Holdaway (bild), för att vara en välgjord och spännande serie, men deras ”Spionskolan”, ursprungligen publicerad 1966, innehåller väldigt många bilder av henne i underkläder. Det senare är i och för sig motiverat av handlingen – men den myckna exponeringen kan ju också ha att göra med att serien, åtminstone på den tiden då det här avsnittet tecknades, främst hade tonårskillar som läsare.

Mer störande är det att de två övriga serierna i det här specialalbumet har ännu mer av samma sort.

”Garth” var en brittisk dagspresserie, skapad 1943 och nedlagd 1997. Det här aktuella avsnittet, ”Vargmannen”, har text av Jim Edgar och bild av John Allard & Frank Bellamy. Här retar jag mig på hur stereotypt huvudpersonerna är tecknade: Garth som muskelkutte och den dam han vaktar, filmstjärnan Gloria Delmar, som blond sexbomb – undra på att varulven som hålls fången i ett österrikiskt slottstorn faller för henne. Men Garth bryter den makt en för århundraden sedan bränd häxa fortfarande utövar, och varulven – egentligen slottsherrens bror – tas av daga av en flock riktiga vargar. Larvigt, inte skrämmande.

”Spårhundarna” publicerades i original 1966-1971. Den hade som tecknare John M Burns och som manusförfattare först Les Lilley, sedan Phillip Douglas. Det är den senare som har gjort ”De sju månarnas gudinna”, det avsnitt som ingår i det aktuella numret av Agent X9.

Också här är de agerande hjältarna, spårhundarna Jake Benedick och Susanne Dove, stereotypt tecknade och storyn mer än lovligt fantasifull: En bilolycka för våra hjältar till något som förefaller vara en annan planet och en helt annan tid. I den värld där de hamnar finns bara unga och vackra (och ofta nakna) kvinnor – den här världens män, alla hundratals år gamla, är förvisade till en av den här planetens konstgjorda månar, och där skulle Jake också ha hamnat, om inte Susanne hade kommit tillbaka och räddat honom. För att kunna ge den här storyn ett rimligt slut, förlägger serieskaparna slutet i historien till det sjukhus, där hjältarna hamnar efter en bilkrasch.

Statyer av historiska personer och skulpturer föreställande lekande barn?

Som mina läsare vet, ägnar jag ganska stort bloggutrymme åt olika kulturyttringar. När jag en gång i världen kom till Uppsala var det för studier som var tänkta att leda fram till ett kulturanknutet yrke, men sen kom politiken att ta över.

Det betyder inte att jag därmed släppte mitt intresse för kultur. I perioder har jag, som kommunal kulturpolitiker, också förenat dessa mina huvudintressen. 1967-1970 satt jag som socialdemokratisk ledamot i kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse och biblioteksstyrelsen, det senare också 1970-1984.

Efter pensioneringen från jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen var jag åter under två mandatperioder verksam inom kulturpolitiken i Uppsala, från 2003-2009 i kulturnämnden samt dess utskott för bibliotek (senare evenemangsbidrag) samt för Stadsarkivet, även Uppsala kommuns representant i styrelsen för Folkrörelsearkivet i Uppsala län.

Att vara kulturpolitiker innebär att stödja kvalitet och mångfald, däremot inte att styra eller begränsa de uttryck kulturskapandet tar.

När det till exempel gäller bokbeståndet i ett bibliotek är det ganska lätt att begripa vad det här handlar om: Besökarna/boklånarna ska både kunna hitta mycket efterfrågade romaner, även deckare, men också svårläst lyrik.

I den allmänna diskussionen om kommunalt kulturutbud ifrågasätts sällan detta och annat som fordrar aktiva och frivilliga besök, sådant som utställningar på museerna och konserter i vårt konserthus.

Däremot verkar många medborgare ha oförblommerade meningar om sådant som hamnar i deras synfält bara för att det finns i det offentliga rummet.

Just nu pågår, främst i UNT, en inflammerad debatt om konstnären Erik Krikortz variant av en forn hyllning till arbetarnas och böndernas DDR, dock försett med ett gallermönster som inte fanns på förlagan. En del uppsalabor med egen erfarenhet av regimen i DDR har upprörts av det här konstverket, och jag kan väl säga att jag själv med min estniska flyktingbakgrund verkligen inte heller hör till den forna östtyska regimens uppbackare. Men utan att veta exakt hur konstnären har tänkt – han har inte sagt så mycket i den här debatten – är det mig djupt främmande att försöka störta en skulptur bara för att den väcker känslor.

Från mina år här i Uppsala – jag kom hit som student höstterminen 1959 – minns jag en rad inflammerade diskussioner om det offentliga rummet, allt ifrån Bror Hjorts ”Näckens polska” (storleken på könsorganet!) till skorstenen på Luthagen och nu alltså skulpturen i Slottsbacken. Också utformningen av Musikens hus – märk väl hur huset skulle se ut på utsidan.

Ibland tror jag, att den enda offentliga konst som skulle vinna de nu upprörda uppsalabornas gillande är statyer av historiska gestalter och skulpturer föreställande lekande barn.

Danmark: Inga dramatiska förändringar i partisympatierna

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 18 november, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 4,6 procent
Venstre 18,6 procent
Dansk Folkeparti 22,0 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 5,8 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 16 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,0 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 20,8 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

En scenisk bur för galningar

Teterchefen Linus Tunström kände sig tvungen att inför premiären på ”La cage aux folles” på Uppsala Stadsteater säga några ord med anledning av det som just hade hänt i Paris. Knappast för att han trodde, att det förelåg något liknande hot mot premiärpubliken, utan snarare för att markera, att the show must go on inte minst för att dess innehåll har udden riktad mot människor som mördarna i Frankrike.

Och premiärpubliken applåderade, länge och väl.

Applåderna, skratten och det högljudda jublet fortsatte sen genom hela föreställningen. Också jag deltog i de här bifallsyttringarna.

Detta främst för att ”La Cage aux folles” i den här uppsättningen är lysande. Alla, allt ifrån teaterns egna skådespelare som Gustav Levin och Linda Kulle till för ändmålet inlånade skådespelare och musiker, fungerar väl. Regi, scenografi, koreografi (bland annat i väl utförda dansnummer), kostym och musik klaffar alltsammans. Det senare gäller både det här verkets paradnummer ”Vår bästa tid är nu” och allt det övriga – Jerry Herman har gjort musik och sångtexter. Och Peter Dalles svenska översättning flyter fint.

Samtidigt finns det i den här musikalen, med text av Harvey Finkelstein efter Jean Poirets pjäs med samma namn, något som lämnar mig otillfredsställd. Det kan ju bero på att jag är utpräglat heterosexuell och att uttryck för homosexualitet, något som den här föreställningen är fylld av, lämnar mig oberörd. Men det kan ju också ha att göra med att rollfigurerna i ”La cage aux folles” är så stereotypa. Inte minst gäller det svärfadern (en av föräldrarna i det par som bildas på det vanligaste sättet), vilket alltså inte ska skyllas på Göran Engman, som spelar rollen.

Nå, ändå hade jag stor glädje av att se den här föreställningen.

* * *

Bland premiärgästerna i salongen såg vi ganska många bekanta, bland annat från den politiska sfären, och då menar jag inte bara socialdemokrater. I pausen kom en gammal bekant, Christina Jutterström, fram och pratade. Det visade sig, att hon är på väg att permanent flytta tillbaka till vår och hennes egen gamla hemstad.

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag över Järnvägsparken till restaurang Stationen, inhyst i den gamla järnvägsstationsbyggnaden. Vi valde att äta Entreôte Café de Paris, som vanligt med lättöl till.

Melodikrysset nummer 46 2015

Det som har skett i Paris är inte bara oförståeligt utan också oförlåtligt. För egen del har jag ingen religiös tro, har således invändningar inte bara mot islam utan också mot kristendom, men det är klart att religiös fanatism, det vi alltså just har sett exempel på i Frankrike, står i en klass för sig. Det enda jag önskar är att de här mördarna, strax innan deras egna liv släcktes ut, hann förstå, att det de hade gjort inte leder till något paradis utan bara till det mörker och den förintelse de nyss har förpassat oskyldiga medmänniskor till.

Jag hade valt att stanna hemma från en socialdemokratisk distriktskongress, dit jag var inbjuden som veteran/gäst, eftersom det var lördag och Melodikrysset.

Ganska snart begrep jag av det jag hörde i radion, att sändningarna från och om Paris skulle fortsätta även under ordinarie melodikrysstid, detta dock utan att Sveriges Radio behagade meddela, när Melodikrysset i så fall skulle sändas.

Så jag gick till Melodikryssets hemsida på webben utan att få någon upplysning där heller, men sen testade jag, i precis rätt ögonblick, websändningen, och där sändes alltså programmet!

Datorn, där jag normalt söker information under sändningens gång, var nu blockerad av själva krysset, men lyckosamt nog klarade jag i dag samtliga frågor med hjälp av egna musikkunskaper, och senare har jag sökt tilläggsinformation och gjort kontrollsökningar på nätet.

Krysset började relativt lätt, med ett stycke ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Chess” och med harpa som soloinstrument.

Benny Andersson återkom sen ytterligare en gång, nu som upphovsman till musiken i ”Jag mötte Lassie”, vars text skrevs av Marie Nilsson.

Mer ur djurvärlden kom det sen, nu med adress barnen. ”Var bor du lilla råtta” skulle ge oss kryssordet råttan.

Eric Clapton är en av mina favoriter, så det var roligt att få höra honom i krysset, i ”San Francisco Bay Blues” i dag.

Och jag delar också Tove Janssons vemod i hennes och Erna Tauros ”Höstvisa. Men dagarna mörknar, minut för minut, vad vi än gör.

Evert Taube fanns förstås också med i krysset, i dag till och med med råge – vi skulle klara hela fem kryssord med hjälp av ljudillustrationen, hela låttiteln ”Så länge skutan kan gå”.

En gammal spelfilm, i dag från 1937, skulle vi också kunna identifiera. Eller rättare sagt, vi skulle klara den ena huvudrollsinnehavaren, Sickan Carlsson. Den andra var Åke Söderblom, som också, tillsammans med Jules Sylvain, hade skrivit filmens titelmelodi, ”Klart till drabbning”.

Men Anders Eldeman hoppade, i dag som vanligt, mellan ljudillustrationer från olika epoker. Jerry Williams är ju för all del inte purung han heller, men den låt vi hörde i dag, ”Far From Any Road”, gjorde han tillsammans med en inte riktigt lika gammal dam, Anna Ternheim.

Eddie Meduza (egentligen Errol Norstedt) är en person som har gjort många låtar, som skulle få många melodikrysslösare att sätta morgonkaffet i halsen om de spelades, men hans sång om det här landet, gjord på ”U S of America”, den som alltså handlade om USA, gisslade alltså Sverige.

Mer samhällstillvänd, på sin tid till och med sossetillvänd, var Arne Domnerus, som vi i dag fick höra i en charmig instrumentalversion av Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Eva Dahlgren var en av dem som ställde upp när det gällde att minnas och hylla Olof Palme. I dag skulle dock hennes ”Ängeln i rummet”, i krysset framförd på finska, leda oss till svaret ”en ängel”.

Tage Danielsson har både hyllat och gisslat socialdemokratin. Han har gjort oerhört mycket på skiva, men i den mångfalden hittar man också hans framträdande tillsammans med OD, Orphei Drängar, här i Uppsala. Tillsammans med OD gjorde han till exempel det som i dag användes som ljudillustration, Tore Ehrlings och Nils Hellströms ”En månskenspromenad”.

Mer musik blir det för min del i dag på Uppsala Stadsteater. Hustrun och jag ska gå på premiär, på ”La cage aux folles”. Jag återkommer om detta.

Det blev ingen ny tand i dag – men det föredrag jag höll i dag var inte tandlöst

I morse hade jag en tidig morgontid hos tandläkaren – i dag skulle jag få min nya tand insatt.

En ung tandläkare arbetade hårt och länge med den glugg jag tidigare har fått. Tanken var att det planerade implantatet nu skulle komma på plats. Men den tand han hade beställt för ändamålet visade sig inte riktigt passa in på den plats där den skulle fästas. Gång på gång fick han lov att försöka få till stånd ett litet avstånd till den intilliggande tanden.

Och när han till slut hade lyckats med det, blev han tveksam om den nya tandens längd. En inkallad kollega kollade också, och man kom fram till att den nya tanden inte heller var tillräckligt lång.

Så jag fick gå hem igen med gluggen kvar tills vidare.

Efter lunch hemma med hustrun åkte jag ner på stan igen, den här gången för att hålla ytterligare ett föredrag på temat ”Flykten från Estland”.

Den här gången var det Missionskyrkan som hade bett mig komma.

Det kom jättemycket folk till salen på övre våningen, där vi skulle hålla till, en del av dem gamla missionsförbundsbekanta (nej, jag är inte medlem) som förre pastorn Lars Lindberg.

Men bland åhörarna fanns också gamla bekanta från helt andra sammanhang, till exempel Birgittas 95-åriga faster Karin Dahl, Birgittas gamla vän från tiden på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, Käthe Elmgren, min gamla kompis från Laboremus, Kerstin Lund, och Irene Sjögren, en i dag mycket gammal dam som vi ursprungligen lärde känna i Öregrund.

Publiken i Missionskyrkan var mycket alert och intresserad, ställde också frågor. Alla utom en handlade om flykten från Estland, men en åhörare ville veta vad jag tycker i den aktuella debatten om det DDR-relaterade konstverket i Slottsbacken.

Jag sitter ju inte längre i kulturnämnden och har inte varit med om att fatta det nu omdiskuterade beslutet, men jag försökte hävda konstens frihet och egensinne, påminde om att ett par folkpartipolitiker, politiskt inte mina meningsfränder och lika lite som jag uppbackare av DDR eller kommunism, har pläderat för en tolerant kultursyn.