Orkla ger sig in i sportdrycksbranschen

Norska Orkla, närmare bestämt Orkla Health, ger sig in i sportdrycksbranschen genom att ta över energidrycken TRUE. Jag använder själv inget sådant och vet ingenting om branschen men har förstås noterat det ökade butiksutbudet. Den aktuella serien, som enligt vad jag läser innehåller ”det hälsosamma proteinet” BCAA, finns i fyra varianter: Blueberry & Acai (det senare något slags svartlila bär), Strawberry & Goji (det senare en potatisbesläktad växt från Kina), Citrus och Pears & Lime. Alla sägs ha naturlig färg och smak.

Jag vet ingenting om de här dryckernas nyttighet och effektivitet, men jag noterar lanseringen på grund av att drycker som Red Bull nu får en konkurrent med säljkunnande i ryggen.

Finland: (S) åter störst. Populistiska Sannfinnarna nere på rekordlåg nivå

I TNS Gallups aprilmätning för Helsingin Sanomat är Socialdemokaterna åter största parti. Sannfinnarna åker på en ny käftsmäll.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta, får i den här mätningen 20,6 procent, vilket pressar tillbaka partiet till andraplatsen. Centern ligger därmed under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 21,7 procent, vilket för tillbaka partiet till platsen som största parti.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17.1 procent, vilket är ungefär samma nivå som i förra mätningen. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, och i den aktuella mätningen får partiet stöd av 9,7 procent. Därmed är partiet fortfarande på femte plats.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöd av 11,7 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får i den här mätningen 8,7 procent. Vänsterförbundet finns alltså också i hälarna på Sannfinländarna.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av 4,4 procent.

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,7 procent.

2.428 personer intervjuades under perioden 14 mars-11 april.

Kan man vara ryss och bli president i Estland?

Estland fick under sovjetockupationen en ganska stor rysk minoritet, som inte hade någon motsvarighet före sovjettiden. Helt konfliktfritt har det här inte varit, men den återupprättade självständigheten innebar inte, att de många nytillkomna ryssarna skickades ut ur landet, och gradvis har en stor del av dem, bland annat efter att ha avlagt språkprov, beviljats estniskt medborgarskap och rösträtt även i riksdagsvalen.

Det finns numera fullt upp av ryssar, som är väl integrerade i det estniska samhället, och landets socialdemokratiska parti, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, har rent av valt en relativt ung ryss, Jevgeni Ossinovski, till sin ordörande, och Ossinovski sitter i regeringen.

Det närmast nyliberala Reformierakond (Reformprtiet), som leder koalitionsregeringen, har till posten som utrikesminister utsett en dam som heter Marina Kaljurand. Efternamnet (ungefär Bergstrand) är estniskt, men eftersom hon är dotter till en ryss och en lettiska, hette hon som ogift Rejevskaja i efternamn.

Hon är högst kompetent på sin post, detta kanske för att hon före utnämningen till utrikesminister var estnisk diplomat, i länder som USA, Canada, Mexico och Kazakstan.

I den pågående diskussionen om vem som ska efterträda den forne (S)-ledaren Toomas Hendrik Ilves som landets president – hans ämbetstid går ut – har allt flera pekat på Marina Kaljurand, och hon förefaller också vara intresserad.

Mot en sådan utveckling har en ledande politiker i Estlands i dag mest främlingsfientliga parti, Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, Estlands konservativa folkparti, Martin Helme, reagerat: En ryss (Kaljurand har alltså både ryskt och lettiskt påbrå) bör inte väljas till Estlands president.

Det nämnda partiet är byggt på resterna av ett landsbygdsparti, vars vänsterflygel, bland dem många av partiets ledande politiker, anslöt sig till Socialdemokraterna. Sen har resten plus nytillskott rört sig åt höger.

Estlands president under övergångstiden i riktning mot återvunnen självständighet var Arnold Rüütel, i yngre dar kommunist men sen medlem i det landsbygdsparti med stöd från många med kolchosbakgrund som alltså sprack i två delar. Rüütel, som valdes till hedersmedlem i det här landsbygdspartiet, valde – kanske därför – att stanna kvar där, men nu tycks han ha fått nog av sitt gamla partis allt mer uttalade främlingsfientlighet och har offentligt tagit avstånd från Helmes attack mot Kaljurand.

Violinkonsert

Paul Mägi är ordinarie dirigent för Uppsala kammarorkester och sköter detta värv fint, men det är ju också kul att få omväxling, åtminstone när den inlånade dirigenten sköter sitt värv som vid gårdagens abonnemangskonsert. Dirigent i går kväll var italienaren Marcello Motadelli.

Gårdagens konsert inleddes med uvertyren till Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Curiolan”, skriven 1807 till en österrikisk scentragedi. Musiken var, som så ofta hos Beethoven, kraftfull, också markerat i den här aktuella orkesterversionen.

För egen del var jag, för att hålla mig till orkesternumren, mer förtjust i Antonin Dvořáks (1841-1904) ”Symfoni nummer 7 i D-moll”, som uruppfördes i London 1885 och som avslutade gårdagens konsert. Den här symfonin, med inlånade element ur böhmisk folkmusik, tempoväxlingar och välavvägd variation, fångade Kammarorkestern perfekt under ledning av dirigenten och med förstklassiga musiker som Bernt Lysell (dagens konsertmästare) och Klara Hellgren bland de många violinisterna.

Fast vi fick lyssna på en för kvällen inlånad violinsolist också, Cecilia Zilliacus. Henne har vi på skiva men har också tidigare hört live. En gång i Riksdagen 2009, på evenemanget ”Märkesåret 1809” – Zilliacus är finlandssvenska – och 2010 under ett av de musikarrangemang som ingick i Östhammars musikvecka, då hon spelade tillsammans med Johanna Persson och Kati Raitanen.

Att Cecilia Zilliacus är en mästerlig violinist visade hon också genom sitt nyanserade och i förhållande till verket lyhörda spel i ett relativt nytt verk, Anders Nilssons (född 1954) ”Violinkonsert” från 2012. Att solisten fungerade närmast perfekt har nog sin bakgrund i att det var hon som spelade också vid uruppförandet. Hur som helst, det här stycket relativt ny musik blev en riktig höjdpunkt i torsdagskvällens konsert.

* * *

Före konserten åt vi tillsammans med Bengt, Inger och Anna middag på Amazing Thai på andra sidan Vaksalagatan. Birgitta och jag valde som vanligt hett kryddad mat och drack till det Zeunerts lättöl.

Förlåt – jag har ingen ordning på min almanacka

I kväll var Birgitta och jag inne i Uppsala på konsert – jag återkommer till den.

När vi som vanligt drack kaffe i pausen, fick en man syn på mig och kom fram och frågade, om det inte var jag som var Enn Kokk, en förmodan som jag genast bekräftade.

Han sa då, att jag i onsdags hade sumpat ett SPF-möte i Eriksberg, i det här fallet en stadsdel i Uppsala. Mötet, för övrigt med ganska mycket folk, skulle ha handlat om flykten från Estland. Man hade försökt ringa hem till mig, men ingen hade svarat.

Det senare kunde jag bekräfta – vi flyttade ju måndagen före påsk till Öregrund över sommaren. Men mitt uteblivande, som jag bad så hemskt mycket om ursäkt för, berodde inte på det eller ens nonchalans. Jag brukar hålla det jag lovar.

Sanningen är nog, att jag trots min ålder har haft ganska mycket att göra efter nyår, så mycket att jag ännu inte har övergått till årets fickkalender (som i och för sig är inköpt). Alltså har jag skrivit in läkar- och tandläkartider, möten (både sådana jag har lovat tala vid och till exempel partiaktiviteter av olika slag), familjerelaterade träffar, konsert- och teaterbesök och så vidare i den stenkorta årsöversikt som finns i slutet av förra årets kalender. Det betyder att det ibland blir trångt på den aktuella raden, och om jag med telefonluren i ena handen skriver med den andra direkt i almanackan, har jag sen ibland svårt att tyda, vad det hela handlade om. I det aktuella fallet kan det också ha haft att göra med att jag helt nyligen var på en annan SPF-förening och talade om samma ämne.

Jag försöker inte bortförklara min miss, bara förklara vad den kan ha berott på.

Och jag ber verkligen av hjärtat om ursäkt – det här är inte min stil!

Agent X9 nummer 4 2016

I Agent X9 nummer 4 2016 pånyttföds mitt intresse för ”Velvet” (manus Ed Brubaker, bild Steve Epting och färgläggning Elizabeth Breitweiser). De tidigare publicerade, lite spretiga inledningsavsnitten får i och med Velvet Templetons hemliga återkomst till London, där underrättelseorganisationen ARC-7 finns, ny skärpa, och serien blir plötsligt både begriplig och spännande. Hon anar att den som har fått ARC-7 att jaga henne är en agent för främmande makt, placerad mitt inne i ARC-7s kärna. Och hon har nu också blivit allt mer övertygad om att samma person tidigare fick henne att likvidera sin egen man på grunder som kan ha varit falska.

Alltså försätter hon direktör Mannings livvakter ur spel och kidnappar honom.

Särskilt den här avslutningen i det aktuella avsnittet är spännande och fartfyllt – men fortfarande har jag mot den här vältecknade serien invändningen, att pratbubblorna är för få och att handlingen förs framåt av berättande text.

Peter O’Donnells (manus) och Enric Badia Romeros (bild) ”Modesty Blaise” lever däremot både genom bilderna och pratbubblorna. Och ”Dödligt arv” från 1995-1996 har faktiskt allt en klassisk äventyrsserie bör ha för att fånga läsarens intresse. Det aktuella avsnittet handlar om striden om ett stort arv, som rättmätigt ska gå till en kvinna på Nya Zeeland, halvmaori, vilket i den av Modesty Blaise och Willie Garvin anförda försvarsstriden mot de lejda mördarna leder till att en grupp maorier – mycket modern, visar det sig – bidrar till att besegra skurkarna.

En ännu äldre seriebekanting är ”Rip Kirby”, skapad 1946 av Alex Raymond. Fast det avsnitt, ”Skivsamlaren”, som finns i det aktuella numret av Agent X9, är från 1996 och signerat John Prentice, som gjorde den här serien fram till dess nedläggning 1999. ”Rip Kirby”, som jag har läst oändligt länge både i dagstidningar och i serietidningar, är en klassisk deckarserie, men det aktuella avsnittet, ”Skivsamlaren” från 1996, hör kanske inte till de allra bästa jag har läst.

Slutligen innehåller det här Agent X9-numret del 4 av 5 av ”Aquilamysteriet”, ett avsnitt av Fabien Nurys (manus) och Pierre Alarys (bild) ”Silas Corey”. Jag är, som jag tidigare har skrivit, inte särskilt entusiastisk över den här serien. Alarys tecknarstil är ganska stereotyp, och Bruno Garcias färgläggning gör inte bilderna bättre. Och så är faktiskt Nurys sätt att berätta ganska snårigt – i den svenska utgåvan översätts i ett slags fotnötter en del fraser som sägs på tyska (vilket jag inte behöver men säkert är bra), men jag undrar i vilken utsträckning i vart fall yngre svenska läsare kan förstå handling, tid och miljö, detta särskilt som också jag har svårt att hålla reda på personerna och handlingen.

Estland: Försök att lappa ihop Centerpartiet

Det i vissa frågor vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) är internt svårt splittrat allt sedan ordförandestriden, som den sittande ordföranden, Edgar Savisaar, vann överraskand knappt, när han fick riksdagsgruppens ordförande Kadri Simson som utmanare.

Sen dess har läget varit spänt; bland annat har Kadri Simson hotats med uteslutning. Majoriteten i riksdagsgruppen valde för en tid sen om henne som gruppens ordförande, men det har lett till att den förlorande Savisaar-sidan därefter knappast alls har kommunicerat med Simson.

I längden är ju ett så spänt förhållande ohållbart, så i onsdags kväll fick man till stånd ett möte mellan de båda fraktionerna i Centerns sammanlagt 27 personer starka riksdagsgrupp. Det här hoplappningsmötet hölls symtomatiskt nog inte i Riigikogu, Riksdagen, utan i en konferenslokal på hotell L’Eremitage.

Det finns inga utförligare rapporter om vad som sas vid det här mötet; däremot framgår det, att de närvarande fick tala fritt och säga sitt hjärtas mening. Men mötet tycks ändå ha präglats av en strävan att hålla ihop partiet, och Kadri Simson sa sig efteråt vara nöjd. Sedan återstår det förstås att se, om enigheten kan upprätthållas i praktiken.

En komplikation här är att partiordföranden Edgar Savisaar, som inte är riksdagsledamot, inte deltog i det här mötet – ingen vet därför hur han kommer att agera, nu eller framledes.

Fantomen, 80

Man får väl gratulera Fantomen på 80-årsdagen – fast egentligen är han ju enligt fantomenlegenden äldre ån så: Den förste Fantomen började bekämpa ondskan redan på 1500-talet. Den nuvarande Fantomen är den 21e i ordningen.

Nå, 80-årsfirandet gäller serien ”Fantomen”, skapad 1936 av Lee Falk och Ray Moore.

Jag minns inte längre, när jag allra först läste ”Fantomen”, fast på svenska publicerades han först 1940, i Vecko-Revyn, en tidning som jag varken då eller senare läste. Inte heller läste jag Svenska Dagbladet, där han 1942 började publiceras under namnet Dragos.

Men när han 1950 dök upp i en egen tidning, kom jag att bli en trogen läsare.

Numera läser jag dagligen ”Fantomen” i Svenska Dagbladet, som fortfarande har något som aningen liknar en gammaldags seriesida. Dagens Nyheter, där Sverker Lenas i dag med anledning av 80-årsdagen har en initierad artikel om Fantomen har ju lagt ner sin seriesida måndag till lördag – de nämnda dagarna publiceras summa två serier, utspridda på olika håll i tidningen.

Serien ”Fantomen” har, berättar Sverker Lenas, en ganska svag ställning i sitt ursprungsland, USA. Stark ställning har ”Fantomen” i dag egentligen bara i Sverige, Norge och Australien.

Trots rollen som superhjälte är Fantomen, trots myten om honom, inte odödlig ens med hjälp av någon magisk dryck. Det starkaste han dricker är för övrigt mjölk.

Estland: Abdul Turay lämnar (s)

I Tallinn i Estland kandiderade Abdul Turay, mörkhyad brittisk medborgare, som oberoende kandidat på Socialdemokraternas (Sotsiaaldemokraatlik Erakonds) lista och blev invald i fullmäktige. Sen blev han, för kort tid skulle det visa sig, också medlem hos Socialdemokraterna, men uppenbarligen kände han sig inte riktigt hemma där, och han har nu lämnat partiet.

Än så länge har han inte anslutit sig till något annat parti, men han säger i en tidningsintervju, att det lutar åt Keskerakond (Centerpartiet). Elaka socialdemokrater menar, att detta beror på att han har erbjudits ett hyggligt avlönat jobb av Tallinns stad, som ju styrs av Centerpartiet.

Var han egentligen står politiskt är svårt att utröna av den intervju tidningen Postimees har gjort med honom. I sitt tidigare liv i Storbritannien har han tydligen varit liberaldemokrat, men i fallet Estland har han bland partier, som i något avseende attraherar honom utöver Centern också nämnt det nyliberalt präglade Reformierakond (Reformpartiet) och i vissa avseenden även det kristna, konservativa och estnationalistiska IRL.

Att de estniska Socialdemokraterna inte nämnvärt har bidragit till att välkomna andra flyktingar än dem som har tvingats på landet har dock Turay en poäng i.

Norge: Høyre förlorar mark till Arbeiderpartiet i arbetslöshetsfrågan

Det senaste stortingsvalet i Norge, 2013, ändade så här:

Arbeiderpartiet 30,8 procent
Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Venstre 5,2 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent
Rødt 1,1 procent

I det valet förlorade den trepartikoalition, bestående av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti, sin majoritet och ersattes av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Høyre och Fremskrittspartiet och med parlamentariskt stöd av mittenpartierna liberala Venstre och Kristelig Folkeparti.

Miljøpartiet De Grønne, som på grund av den norska fyraprocentsspärren bara fick utjämningsmandat, hade ställt sig vid sidan av blockpolitiken.

I en partibarometer, gjord av Norstat och publicerad i Vårt Land, fördelas partisympatierna så här:

Arbeiderpartiet 34,6 procent
Høyre 21,8 procent
Fremskrittspartiet 18,8 procent
Kristelig Folkeparti 4,8 procent
Senterpartiet 5,6 procent
Venstre 4,2 procent
Sosialistisk Venstreparti 3,3 procent
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent
Rødt 1,6 procent

I en mätning, gjord av InFact för Verdens Gang är partisympatierna fördelade så här:

Arbeiderpartiet 33,6 procent
Høyre 23,4 procent
Fremskrittspartiet 16,7 procent
Kristelig Folkeparti 5,5 procent
Senterpartiet 7,2 procent
Venstre 3,9 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,9 procent
Miljøpartiet De Grønne 3,5 procent
Rødt 1,9 procent

I Dagens Naeringsliv har jag hittat en artikel från nyhetsbyrån NTB om en regional opinionsundersökning för Vestlandet. DNs rubrik lyder ”Ap fosser fram på Vestlandet”.

Arbeiderpartiet 35,3 procent
Høyre 24,5 procent
Fremskrittspartiet 16,0 procent
Kristelig Folkeparti 5,1 procent
Senterpartiet 5,4 procent
Venstre 5,6 procent
Sosialistisk Venstreparti 2,6 procent
Miljøpartiet De Grønne 3,4 procent
Rødt 1,5 procent

Både en ledande valforskare, Frank Aarebrot, och Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, anger samma orsak till Høyres fall och Arbeiderpartiets uppgång regeringens passivitet i sysselsättningsfrågan och Arbeiderpartiets inriktning på att främst klara den ökande arbetslösheten