Norge: Uselt resultat för regeringspartierna

Enligt en färsk opinionsmätning, gjord av Sentio för Dagens Næringsliv backar båda partierna i den blå-blå norska regeringen.

Høyre backar med 0,8 procentenheter till 23,4 procent. I stortingsvalet 2013 fick partiet 26,8 procent av rösterna.

Fremskrittspartiet backar med 2,9 procentenheter till 14,2 procent, att jämföra med 16,3 procent i stortingsvalet 2013.

Deras parlamentariska stödparti, liberala Venstre, ökar med 0,5 procentenheter till 6,1 procent. I valet fick partiet 5,2 procent.

Kristelig Folkeparti, som också är stödparti åt regeringen men som diskuterar sidbyte, ökar också med 0,5 procentenheter till 6,1 procent. I valet fick partiet 5,6 procent.

Det mittenparti, som ingick i den förra rödgröna regeringen och nu är i opposition, Senterpartiet, ökar med 1,1 procentenheter till 6,9 procent mot 5,5 procent i valet.

Navet i den förra regeringen, Arbeiderpartiet, nu i opposition, ökar med 1,1 procentenheter till 33,4 procent – i valet fick partiet 30,8 procent.

Det tredje koalitionspartiet i den förra regeringen, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 1 procentenhet och befinner sig med 4,4 procent alltså även i den här mätningen över fyrprocentsspärren. I valet samlade SV 4,1 procent.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,1 procentenheter och stöds då av 1,7 procent. I valet fick partiet stöd av 1,1 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som är blockneutralt men i kommunerna ofta samregerar med partier på vänstersidan, backar i den här mätningen med 1,5 procentenheter och hamnar då på 2,3 procent, vilket till och med är lägre än partiets resultat i valet, 2,8 procent. Så det är inte bara det svenska Miljöpartiet som har problem.

Finland: Paavo Väyrynens nya parti ingen succé

Trots Paavo Väyrynens under årtionden mycket starka ställning i Suomen Keskusta (Centerpartiet) har hans nya parti, Kansallispuolue (Medborgarpartiet), inte blivit någon succé.

Enligt den opinionsmätning Taloustutkimus har gjort för Lännen Media är det bara 1 procent av de tillfrågade, som skulle rösta på hans nya parti, om det vore val nu.

Men hela 16 procent skulle faktiskt kunna tänka sig att rösta på partiet.

72 procent av de tillfrågade svarade, att de under inga omständigheter skulle rösta på Väyrynens nya parti.

11 procent kunde inte svara.

Norska Orkla flyttar tillverkning till Sverige och en smula från Sverige till Norge

Norska Orkla, vars stora livsmedelstillverkning jag tidigare har skrivit om, rationaliserar gradvis sin tillverkning. Antalet tillverkningsenheter blir färre och varumärkestillverkning förs samman till större, gemensamma fabriker.

Orkla Home & Personal Care, Orklas gren för kemisk-tekniska produkter, som gradvis har köpt upp allt fler varumärken, gör detsamma, och då gäller inte ens hänsyn till just norska tillverkningsenheter.

Den här gången är det främst den lilla – alltför lilla enligt koncernledningen – fabriken i Kristiansund som drabbas.

Den stora vinnaren är orklaägda Cederroths kemisk-tekniska fabrik i Falun. Dit, från fabriken i Kristiansund, flyttass nu tillverkningen av Lypsyl, Kløver vaselin, Lano dusch- och handtvål samt tvättlappar och Solidox tandkräm.

Samtidigt flyttas tillverkningen av Grumme flytande såpa till Orklas fabrik Gimsøy Kloster i Skien i Norge.

På det här sättet blir fabriken i Falun inriktad på produkter för personlig hygien, medan den i Skien tar hand om tillverkningen av tvättmedel.

Det av Orkla förvärvade Cederroth har verksamhet i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Polen med flera länder och driver fyra fabriker, bland annat alltså den i Falun.

Oerhört många kända märken på det berörda området säljs och tillverkas av Cederroth/Orkla Home & Personal Care, till exempel Bats, Bliw, Blomstra, Family Fresh, LdB, Multiplex, Salvequick, Sana, Savett, Seltin, Svinto och VO5.

”Så blev Norden ett paradis för populister”

Jag känner Bengt Lindroth allt sedan hans studenttid och medlemskap i socialdemokratiska Laboremus samt redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas. Senare verkade han på Expressens ledarsida, men intressantare här är hans långa värv som medarbetare i Sveriges Radio. Bland annat bevakade han där Norden, men han gjorde också mycket annat. 2010 gjorde han för ”God morgon, världen!” en serie programinslag om de politiska partiernas musik, och eftersom han vet, att jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik, botaniserade han i min skivsamling och sände intervjuinslag med mig i det program som ägnades åt Socialdemokraternas musik. Jag har skrivit om det här på bloggen den 8 augusti 2010.

Också intresset för grannländerna i Norden har förenat oss – jag var under ganska lång tid de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och har alltså gammal, egenförvärvad kunskap i botten, när jag skriver bloggtexter om grannländernas politik.

Bengt Lindroth har nu skrivit en bok, som sammanfattar en sida av det han länge bevakade för svensk radio: ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” (Carlssons, 2016. Jag har ännu inte läst Lindroths bok men kommer att skaffa den.

I dagens Svenska Dagbladet (28 april 2016) recenseras den Under strecket av Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och även om hon har några smärre invändningar, är helhetsbetyget mycket positivt. Till det hon gillar hos Lindroth är bland annat det nyanserade angreppssättet – de högerpopulistiska och invandrarfientliga partierna (som i dag också lockar många arbetarväljare) har olika bakgrund och utveckling, och bara ett av dem har faktiskt högerextrema rötter. Den gemensamma nämnaren är ett slags nationalkonservatism.

Gå till Svenska Dagbladet och läs mer. Marie Demkers understreckare heter ”Så blev Norden ett paradis för populister”.

* * *

Marie Demkers SvD-artikel finns nu även på hennes blogg – länk finns nedan till vänster.

Ísland: Kaoset i politiken fortsätter. Statsministern har tvingats avgå

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Gunnlaugsson, som är statsminister, har under den senaste tiden befunnit sig i ett orkanliknande blåsväder, sedan han i media har anklagats för att han och hans hustru ska ha gömt undan pengar i ett skatteparadis i Karibien. Han har förnekat att han skulle ha gjort något olagligt och har sagt att han ska sitta kvar på posten som statsminister, men avdelningar i hans eget parti och ungdomsförbund samt desamma i koalitionspartnern har krävt hans avgång, allt detta under det att jättestora demonstrationer med kanske så mycket som 20.000 deltagare har genomförts utanför Alltinget

I Alltinget har alla fyra oppositionspartierna – Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, samt Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir – ställt frågor, gjort misstroendeförklaring och krävt nyval.

Misstroendeförklaringen röstades ner med röstsiffrorna 38-25 och kravet om nyval med röstsiffrorna 37-26. Den som i den andra omröstningen tog steget över till oppositionen var en ledamot från Sjálfstæðisflokkurinn, Unnur Brá Konraðsdóttir.

Statsministern retirerade först så långt, att han sa, att han skulle ta time out. Nästa steg var att be presidenten, Ólafur Ragnar Grimsson med politisk bakgrund i koalitionspartnern Sjálfstæðisflokkurinn, upplösa parlamentet och utlysa nyval men Gunnlaugsson fick stöd varken från presidenten eller dennes gamla parti, som man ju sitter i koalition med. Och till sist tvingades statsministern slänga in handduken och meddela sin avgång.

Till ny statsminister föreslås vice ordföranden för Framsóknarflokkurinn, Sigurður Ingi Jóhannsson.

Sigmunður Davíð Gunnlaugsson säger, att han ska stanna som ordförande i Framsóknarflokkurinn.

Vi får väl se hur det blir med det.

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013):

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmunður Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den nu pågående krisen.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som inte har varit berört av den pågående politiska krisen, ökar kraftigt, vilket sannolikt har att göra med den kris koalitionspartnern har drabbats av. Partiet stöds nu, efter en tidigare nedgång, åter av 26,7 procent, vilket skulle ge 18 mandat, fortfarande ett mindre än det partiet fick i senaste valet.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), har redan tidigare befunnit sig i utförsbacken och är nu nere i rekordlåga 6,9 procent – den senaste veckan har stödet minskat med 3,9 procentenheter. Skulle den aktuella opinionssiffran vara ett valresultat, skulle Framstegspartiet minska med 15 mandat till bara 4.

Raketen i isländsk politik har nu under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet nu har täten med 29,3 procent, vilket ändå är en tillbakagång på 3,1 procentenheter sen förra mätningen. Piratpartiet skulle, om det här vore ett valresultat, få 19 mandat mot dagens 3.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och länge legat under landets femprocentsspärr men såg nu ut att klara den. I den aktuella mätningen ligger partiet på precis 5 procent (- 0,6 procentenheter) och skulle med ett sådant valresultat halvera sina mandat från 6 till 3.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och det ser inte bättre ut för partiet nu heller. Partiet ökar visserligen i den aktuella mätningen med 1,4 procentenheter till 9 procent, men då ska man veta, att dess valresultat var 12,9 procent, uselt också det. Vore den aktuella opinionsmätningen ett valresultat, skulle partiet tappa 3 mandat och få bara 6 mandat.

Bättre går det för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), som i den här mätningen ökar med 3,1 procentenheter till 19,8 procent, ett jättekliv uppåt sedan valet. Den aktuella politiska krisen har lett till att i en färsk undersökning en av tre tillfrågade skulle vilja se vänsterledaren Katrin Jakobsdóttir som ny statsminister. (Tvåa i den här mätningen är Självständighetspartiets ledare Bjarni Benediktsson.)

Som jämförelse kan nämnas, att bara 2 procent av de tillfrågade anser, att Socialdemokraternas ledare Árni Páll Árnasson vore den lämpligaste statsministern.

Det här och annat i samma genre har lett till att Ísland också har fått en diskussion om vem som borde leda landets socialdemokratiska parti.

Och första veckohelgen i juni kommer den här frågan att avgöras – partiet har extra partikongress då.

Självfallet avgörs partiledarfrågan av den valda kongressen, men Gallup har, på uppdrag av en intresserad kandidat, Helgi Hjörvar, frågat islänningarna vem de skulle vilja se som Socialdemokraternas ledare. De de tillfrågade har fått välja mellan är dock fem socialdemokrater, som alla har förklarat sig intresserade av uppdraget.

Flest, 32,4 procent, skulle vilja se en kvinnlig partiledare, Oddny G Harðardóttir.

Tvåa kommer Helgi Hjörvar, alltså han som initierade undersökningen, med 29,9 procent.

Trea kommer den sittande ordföranden, Árni Páll Árnason, med 20 procent.

Därefter följer Magnus Orri Schram med 12,3 procent och Guðmundur Ari Sigurjónsson med 5,5 procent.

Last Chorus: Gustav Persson

Gustav Persson (1925-2016) har gått ur tiden – han blev 90 år gammal.

Jag minns nu inte längre när jag först lärde känna honom, men han var infödd uppsalabo och jag kom till Uppsala hösen 1959 och valdes våren 1960 till ordförande i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus, vilket innebar, att jag ganska snart lärde känna många av de aktiva i den socialdemokratiska arbetarekommunen och dess föreningar runt om i staden. Hur som helst kom Gustav att lite senare bli ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet, och vi var båda under en period också ledamöter i studentförbundets jämställdhetsutskott, populärt kallat ”sexutskottet”. Under sin tid på LO skrev han för övrigt boken ”Daghemsfrågan – ett arbetsmarknadsproblem”.

Nu leder den här knytningen av Gustav till Studentförbundet ändå tanken en smula fel. Gustav var en långvägare, uppvuxen i arbetarklassen och med rötterna kvar där under hela sitt liv. Vid 15 års ålder började han jobba på Posten, och redan där och då fick han i uppdrag av AGA Carlsson på arbetarekommunen att organisera sina jobbarkompisar även politiskt.

AGA – som jag själv har mycket att tacka för – hade en förmåga att se andras möjligheter och kapacitet och spelade stor roll för att Gustav sökte till Brunnsviks folkskola. De här studierna förde honom vidare till Socialinstitutet, där det också fanns en klubb, ansluten till Socialdemokratiska studentförbundet.

Den starka knytningen till den fackliga grenen av arbetarrörelsen behöll han genom hela sin livsgärning. Genom Rudolf Meidners försorg fick han anställning på LO, där han var talskrivare åt två ordförande och bland annat arbetade med att bevaka arbetsmarknads- och socialpolitik, två frågor som var helt grundläggande för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Gustav fick ytterligare möjligheter att arbeta med dessa hjärtefrågor, när han 1982-1991 satt i Riksdagen för Socialdemokraterna. Och eftersom politiska förändringar för att komma till stånd i praktiken måste genomlysas och beslutas inte bara på en enda beslutsnivå, tog Gustav inte bara på sig rollen som utredare utan också den som beslutsfattare både på länsnivå och kommunnivå. Han var vidare både ordförande för Försäkringskassan i länet och satt i styrelsen för Uppsala universitet.

En sådan här människa, en medmänniska i ordets bästa mening, lägger inte av ens när han pensioneras. Gustav var ordförande i PRO-distriktet och dessutom aktiv i den socialdemokratiska föreningen Veteranerna samt i Arbetarrörelsens historieförening.

Det var närmast självklart att Birgitta och jag skulle vara med vid hans begravning, som ägde rum i dag, i Stillhetens kapell i Uppsala, den lokal jag för övrigt valde för ceremonin vid min bror Mattis begravning, nu för ganska länge sedan.

Dagens begravning var, liksom min brors, en icke-religiös akt, med mycket musik, uppläsning av en dikt av Stig Carlson och minnesord av Hans Alsén, som för övrigt hade samma roll vid min brors begravning.

Bland de många musikinslagen fanns Johann Sebastian Bach, Benny Anderssons ”Kärlekens tid”, Dan Anderssons ”Till min syster” och Charlie Chaplins ”Smile”.

Avskedstagandet inramades musikaliskt av Albinonis ”Adagio”, och som utgångsmusik spelades ”Byssan Lull”, känd genom Evert Taubes bearbetning.

Jag hade blivit uppringd om den planerade begravningen av Henrik Brändén, en gång i världen SSU-kompis till vår dotter Kerstin, och bland deltagarna fanns en mängd äldre socialdemokrater, som alla var där för att de kände och tyckte om Gustav – jag tänker inte räkna upp dem alla, eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri utan handlar om en begravning.

Men någonstans inom mig fick jag under begravningsceremonins gång känslan, att det här var en samling för oss som såg arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar som en självklar enhet, ibland – som i fallet Gustav Persson – förenade i samma person.

Vi är en krympande skara, som jag efter begravningen konstaterade i ett samtal med en gammal kompis allt sedan laboremustiden, Villy Bergström, och ytterligare en gammal vän från då, Per Silenstam, hörde också på.

Danmark: Folketingsledamot går från (S) till Alternativet

Dagens politiska toppnyhet i Danmark är att en av Socialdemokratiets ledamöter i Folketinget, Pernille Schnoor, byter partigrupp och går till Alternativet.

Schnoor är född 1967 och således inte purung. Hon har tidigare haft kommunala uppdrag, men i Folketinget valdes hon in så sent som 2015.

I en kommentar säger hon, att hon hade hoppats, att Mette Frederiksen skulle föra Socialdemokratiet ”i en mer humanistisk riktning”, men detta har inte skett. Som exempel på det som har fjärmat henne från det parti hon hittills har företrätt nämner hon flyktingpolitiken, dessutom även besparingar som skulle drabba gymnasierna – hon är själv lärare.

Ledande personer i den socialdemokratiska riksdagsgruppen har sagt, att hon borde lämna Folketinget i stället för att gå över till ett annat parti där.

Danska tidningar har då påmint om att antalet partibytare, också till Socialdemokratiet, har ökat under senare år.

I en del av dessa fall kan det naturligtvis finnas opportunistiska skäl till bytet av parti, men jag tror att ett viktigare skäl är att det är lättare att byta parti om vänstern i vid mening, som i Danmark, är uppdelad i fem partier, mellan vilka det inte finns våldsamma ideologiska skillnader, mer då nyanser i olika dagspolitiska frågor. Till det kommer att klassröstningen inte har samma betydelse som förr – i dag röstar ju många arbetare på grund av en speciell fråga, invandrar- och flyktingpolitiken, på Dansk Folkeparti.

Estland: Centern tappar väljare, även ryska, till (S)

I den senaste opinionsmätningen, gjord av TNS Emor för nyhetsbyrån BNS, sker ett tronskifte.

Reformierakond (Reformpartiet), som leder regeringskoalitionen, är största parti, om än knappt. I aprilmätningen stöds partiet av 23 procent. Men det hade partiet också i den förra mätningen, gjord i mars. I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev partiet med 27,7 procent största parti.

Men någonting har ändå hänt, eftersom det parti som under en ganska lång period har varit landets största, Keskerakond (Centerpartiet), nu med ett stöd på 22 procent, har halkat ner på andra plats. I valet 2015 samlade Centern 24,8 procent, och i marsmätningen 25 procent. Den som har ansvarat för undersökningen, Aivar Voog, tror att Centerns utdragna ledarstrid mellan den sittande ordföranden Edgar Savisaar och hans utmanare Kadri Simson nu har börjat ge effekt.

Voog ser den här effekten inte bara i Centerns minskade stöd (minus tre procentenheter jämfört med marsmätningen) utan också i Sotsiaaldemokraatlik Erakonds ökande stöd med två procentenheter till nu 16 procent, vilket senare också ligger över partiets valresultat 2015, 15,2 procent. Och han kan som valsociolog också se, att det har skett en överströmning av ryska väljare från C till S, som ju har en ryss som ordförande. Det här är mycket spännande, särskilt om det fortsätter, detta trots att S ingår i den koalitionsregering som leds av Reformpartiet, som ju har nyliberala drag.

I valet 2015 tog två nya partier plats i parlamentet. De är båda i opposition.

Vabaerakond (Fria partiet) fick 8,7 procent i valet och tog sen fler allmänborgerliga röster från Reformpartiet och IRL, när dessa partier skakades av egna misstag. I den aktuella mätningen har det stöd av 15 procent.

Ännu mer röster från IRL har Eesti Konservatiivne Rahvaerakond tagit. I valet fick det här partiet 13 procent, och det har nu haft viss medvind, eftersom det är det parti, som hårdast exploaterar främlingsfientligheten. Men i den aktuella mätningen stöds det här partiet åter av 13 procent.

Den stora förloraren är också i den här mätningen det kristna, konservativa och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), IRL, som under sin framgångstid hade stöd av upp emot 20 procent men i det senaste valet var nere på 13,7 procent och i den aktuella mätningen är nere på 7 procent.

Melodikrysset nummer 16 2016

Jag var inne i Uppsala i går, var kallad till en av de återkommande kollmötena med min husläkare. Det här besöket resulterade bland annat i att jag fick en salva att stryka på ryggen, där jag har fått utslag. Och så fick jag en remiss till Akademiska för lungröntgen, eftersom jag berättade att jag utan att vara förkyld hostar när jag intar ryggläge.

Jag passade då också på att gå till det näraliggande konditori Trianon, som säljer mycket välkomponerade smørrebrød, och valde ut några att ta med till fredagskvällens middag i Öregrund.

Där hade hustrun och jag sen en helkväll framför TVn och såg, utöver nyheter, programmet om Hannah Arendt, den ganska taffliga men ändå trevliga ”Mord i Paradiset” och så ett program från en konsertturné med Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij, två artister som jag uppskattar mycket.

Därmed har vi kommit över på ämnet musik och fått en naturlig övergång till Melodikrysset.

Och eftersom jag ovan berättade om mitt och hustruns TV-tittande, kan vi ju ta de TV-anknutna frågorna allra först.

Två sådana staplades på varandra. Av dem hade jag ganska lätt att känna igen Jan Johanssons pianospel i den låt som användes som signaturmelodi till ”Hem till byn”, som jag också känner till som TV-serie. Eftersom jag generellt ser få TV-såpor, hade jag till en början svårt att placera den andra signaturmelodin, men sen fick jag rätt många ledbokstäver och kunde gissa mig fram till att det här rörde sig om ”Solsidan”.

Jag är en skivsamlare av stora mått, men jag samlar då på artister och genrer som av den ena eller den andra anledningen intresserar mig. Inte så att jag har något mot Rihanna, men jag har inget av henne i min egen skivsamling. Fast när jag hade fått inemot hälften av hjälpbokstäverna, såg jag, att det, som jag hade anat, var hon som sjöng ”Close to You”.

Jag har generellt svårt för dansband, men dagens två dansbandsanknutna frågor hade jag inga problem med.

Krysset inleddes i dag med ”I mina skor”, som många minns i Lasse Stefanz’ version, men i dag fick vi höra låten sjungas av den som skrev texten, Alf Robertson, och som jag tycker gör den bättre.

Krysset avslutades också med något dansbandsartat, nämligen ”Du kommer med sol” med Rolandz, där Robert Gustafsson, mer känd i egenskap av komiker, är sångare.

Till Anders Eldemans egenheter som krysskonstruktör hör att försöka lura oss krysslösare genom att använda alternativa inspelningar och andra språk än det vi normalt förknippar låten i fråga med.

I dag hade han till exempel hittat en inspelning där Nat King Cole sjöng ”Love” på tyska.

Och fastän jag har publicerat den tänkvärda texten till Elvis Presley-hiten ”In the Ghetto” – som här skulle skrivas getto – här på bloggen (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), hade jag till en början svårt att känna igen den i den här versionen.

Ibland fordrar Eldeman ett flerstegsresonemang av oss som löser krysset. Det var till exempel inget svårt att komma på att det var Kalle Moraeus (ackompanjerad av BAO) som sjöng klassikern ”O sole mio”. Men sen fordrade Eldeman av oss, att vi skulle kunna, att den här melodin är napolitansk. Och inte nog med det: Vi skulle också veta, att det finns en Pizza Napoletana. Den är i själva verket min favoritpizza. Jag gillar dess smak av sardeller, svarta oliver och kapris.

Det finns Pizza Hawaii också, men den är jag inte riktigt lika förtjust i. Detta apropå att det bland dagens ljudillustrationer också fanns ”Mitt eget Honolulu”, som väl en gång i världen lanserades av Bing Crosby.

Och på tal om pizza. Eldeman spelade också en gammal schlager om kulinariska nöjen: ”Någonting att äta, någonting att dricka”.

Men för att återvända till det italienska. Inte heller ”Pinocchio” är ett Walt Disney-original, även om jag håller hans filmversion högt – historierna om Pinocchio skrevs under tidigt 1880-tal av italienaren Carlo Collodi. Fast frågan i krysset var, vad den man hette, som hade skapat den där trädockan, som fick liv men allt längre näsa när han inte talade sanning. Jo. Geppetto hette han.

Till sist har jag sparat två artister, som jag har praktiskt taget allt av i min stora skivsamling, vilket ska ses som ett tecken på hur mycket jag gillar dem.

Olle Adolphson har jag en gång i världen faktiskt hört live, på en krog i Stockholm; hans ”Mitt eget land” till text av Beppe Wolgers finns också med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Någon kampdiktare är han ju inte för det mesta, men för det mesta hittar man i hans visor sådant som passar alla de olika stämningar vi drabbas av i livet. I dag fick vi höra något hugnesamt, ”Nu är det gott att leva”.

En annan sån där följeslagare genom livet har varit norrmannen Alf Prøysen, och också av honom hade Eldeman valt något trösterikt, ”Du ska få en dag i morgon”, med fortsättningen ”som ren och öppen står”, i norskt original ”Du ska få en dag i mårå”. (Både Carl Antons svenska text och Prøysens norska original hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.) Prøysen är väl här i Sverige mest känd för den TV-filmatiserade ”Teskedsgumman”, men hans register var brett och mycket folkligt.

Jag kom i kontakt med hans skapande i unga år, då jag var ombud för gamla Folket i Bild i vars folkbokserie man gav ut hans underbara ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), och jag älskade många av hans visor, när de sjöngs in på svenska.

Under min tid som nordisk sekreterare för de svenska Socialdemokraterna var jag ofta över i Norge, bland annat på Arbeiderpartiets kongresser, där man alltid unisont sjöng Prøysen, och vid ett sådant tillfälle köpte jag också på ett bokbord en flerbandsutgåva med alla hans sånger. Och vid varje besök i Oslo kammade jag igenom skivaffärer och butiker för begagnade skivor för att gradvis komplettera min prøysensamling.

Jag önskar er alla inte bara en dag i morgon utan en hel vår där världen står vid och öppen framför er!

Norge: Flyktingsfrågan gynnar partier med tydlig uppfattning

Det senaste stortingsvalet i Norge, 2013, ändade så här:

Arbeiderpartiet 30,8 procent
Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Venstre 5,2 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent
Rødt 1,1 procent

I en partibarometer, gjord av Ipsos för Dagbladet, fördelas partisympatierna så här:

Arbeiderpartiet 32,8 procent
Høyre 23,1 procent
Fremskrittspartiet 15,8 procent
Kristelig Folkeparti 6,2 procent
Senterpartiet 5,9 procent
Venstre 4,7 procent
Sosialistisk Venstreparti 5,9 procent
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent
Rødt 2,0 procent

I Pollofpolls, ett genomsnitt av de senaste mätningarna, är partisympatierna fördelade så här:

Arbeiderpartiet 33,9 procent
Høyre 23,8 procent
Fremskrittspartiet 16,6 procent
Kristelig Folkeparti 5,2 procent
Senterpartiet 6,0 procent
Venstre 4,4 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent
Miljøpartiet De Grønne 3,3 procent
Rødt 1,2 procent

Det Ipsos och även andra noterar är att Sosialistisk Venstreparti får ökat stöd – partiet ligger nu över fyraprocentsspärren – och nu dessutom av ytterligare väljare nämns som deras andraval. Den sannolika förklaringen till detta är att SV konsekvent har hållit fast vid en generös flyktingpolitik, medan flera andra partier vacklar eller anpassar sig. En del av det här är också att det främlingsrestriktiva Fremskrittspartiet nu ligger högre i mätningarna än partiet länge gjorde. De två partier som tydligt står mot varandra gynnas båda, fast förstås av väljare med mycket skiljaktiga meningar i sakfrågan.

Dagbladet, som publicerade den ovan återgivna opinionsmätningen, har också gjort en mätning av norrmännens svar på frågan ”Anser du det är rätt att ta emot flera eller färre flyktingar?”.

På den frågan svarar 42 procent ”färre”, 28 procent ”flera” och 25 procent ”som nu”. 5 procent svarar ”vet inte”.